Det är vanligt att bli mer frispråkig då man kommunicerar via internet. Man har ju ofta tid att formulera sig. Och så slipper man någon som ställer frågor som knuffar en utanför komfortzonen. Det finns också andra faktorer som påverkar hur vi väljer att uttrycka oss när vi kommunicerar digitalt.
Beroende på om det vi gör och säger möts av en verklig människa eller inte, påverkas vårt beteende och våra tankebanor olika.
Människor är sociala varelser, vi uppfattar små subtila signaler hos andra som vi reagerar på. Det kan vara mer eller mindre omedvetet.
Ett mycket tydligt exempel är känslor och beteenden som smittar. Ett skratt eller en gäspning sprider sig snabbt. Även mindre tydliga signaler påverkar oss – kroppshållning, röstläge, var blicken fästs eller om den rentav flackar, hur armar och ben organiseras. Allt detta påverkar samspelet med den vi möter. En grundläggande socialt samspel, som i varje samhälle utvecklats till specifika sociala koder. Koder som reglerar vad som är lämpligt och ”okej” i givna situationer.
Kommunikation via nätet erbjuder inget kroppsspråk, inga attribut, inget beteende, inga sociala koder att förhålla sig till. Vilket får oss att mer eller mindre omedvetet agera som om det inte finns några människor alls att ta hänsyn till. Helt enkelt: vår hjärna tror att vi är i ensamhet och vi agerar därefter.
När vi befinner oss i verklig samvaro finns ett filter mellan våra tankar och vårt beteende. Ett filter som under generationer tillbaka hindrat oss från att bete oss i strid med sociala koder och regler – vi gör inte allt som vi tänker. Om vi gjorde det skulle vi riskera att uteslutas från gemenskapen. Vilket skulle äventyra grundläggande behov som till exempel närhet och trygghet.
Interaktion genom verklig samvaro påverkar också tankebanorna – att få motfrågor tvingar till eftertanke, att sätta sig in i den andres perspektiv och att förklara för den andre så att hen förstår ditt perspektiv utifrån sitt perspektiv.
Turtagningen gör att samtalet och respektive persons tankar tar nya vändningar och möjligheten är stor att det jag tänkte och tyckte från början landar i helt andra uppfattningar.
Samspelet gör att du hela tiden speglar din uppfattning av verkligheten mot andras uppfattning av den. En ständig ”reality check”. Ingen sitter ensam inne med hela sanningen om världen och verkligheten, men vars och ens version av ”sanningen” kompletterar och gör bilden av den både bredare och djupare. Att förstå det är grundläggande kunskap men försvinner när man isolerar sig.
På nätet sker all interaktion med tidsförskjutning. Du behöver inte bemöta direkt. Du kan till och med låta bli att bemöta.
Att bygga tankebanor och dra slutsatser enbart i ensamhet gör att själva anknytningen till verkligheten och mänskligheten försvinner.
Det är inte konstigt att näthat frodas bland dem som hyser extrema åsikter, särskilt bland de som uttrycker intolerans mot vissa grupper. Eller rent hat, för den delen. Som rasister, fascister, kvinnohatare med flera. Genom att agera via nätet, förstärks intrycket av att det inte är människor de hatar. Varje kategori människor de hatar, blir mer och mer avhumansierad. Vilket gör det ännu lättare att hata, ännu lättare att uttrycka sig förnedrande, ännu lättare att uppmana till olika former av förtryck.
Men liksom näthatare avhumaniserar dem de hatar – så bemöter också samhället dem på ett avhumaniserande sätt – ord som ”nättroll”, ”cyberspöke” osv antyder att de som beter sig illa på nätet, inte är riktiga människor. Och så är spiralen av ett allt mindre mänskligt beteende igång.
Att bemöta hat på nätet är ofta både tröttsamt och meningslöst. Men – alla människor behöver, trots allt, då och då lämna skärmen. Man behöver kanske jobba, handla eller hämta barnen. Där har du din chans. Bemöt varje märkligt uttalande med en vänlig, utforskande fråga. I lunchkön. I simhallen. Eller var du nu befinner dig.
Du kan kanske inte få personen att sluta hata. Men genom att vara närvarande människa och ta notis om personen, får du hen att börja ingå i mänskligheten igen. Möjligen ovilligt, likväl oundvikligt. Genom att vänligt bemöta ett uttalande, kan du föra personen ett litet steg mot verkligheten. Och då har personen fått bättre förutsättningar för att faktiskt bygga sig nya tankebanor. Sådana som är verklighetsanknutna och inkluderande.
Det är, trots allt, i mötet med andra människor som vi blir mänskliga.
Den som söker den finner. Så brukar det låta och det ligger en stor mängd sanning i detta. Den som söker efter mönster i sin omvärld kommer att finna mönster – från rasism till genus och varför samhället ser ut som det gör. Det som skiljer en lös åsikt från en verklig problematisering är just att ta upp olika perspektiv för den tes och/eller slutsats som sedan ges. Den lösa åsikten behöver inte stå till svars för vilka källor som ligger bakom åsikten eller hur representativ/överensstämmande med verkligheten åsikten är. Sedan går det bra att dunka på med många sådana åsikter och sprida ett ”budskap”.
Jag har arbetat nära en sida som heter Motargument.se där en hel del myter och felaktigheter tas upp. Viralgranskaren brukar också knäcka myter och reda upp felaktigheter. Det är ett massivt arbete bakom detta men problemet är att de människor som skulle behöva ta till sig av informationen har slagit dövörat till. Det uttalas som ”vänsterflumfeministpropaganda” och sedan är det bra där. Men jag vill tro att det finns en större del människor som ändå vill ha någon form av objektivitet. De som aktivt är ute och söker efter information. Den som söker den finner…
För inte så länge sedan så delades det en text om hur sharia-poliser var lagliga i Tyskland. Grunden ska ha varit att de som greps, iförda västar med texten ”sharia police”, blev friade. Det var inte olagligt att bära dessa västar… Snabbt skrevs ett inlägg som delades friskt och helt plötsligt såg det ut som att det var lagligt att islamistiska extremister fick gå runt och döma folk inom lagens gräns. Något som den något källkritiska individen avfärdar snabbt men som ändå fick spridning med ”Så hemskt, snart har vi det i Sverige”. Vad…? Folk som går i reflexväst med diverse budskap? Folk som beter sig risigt och dömande? Så fort något kommer upp om att det är rätt långsökt så dör diskussionen ut. Till förmån för en ny… Lika tramsig.
Den som söker den finner…
Ja… Den som söker efter information om hur dålig integrationen är, hur mycket problem det finns i landet eller hur mycket pengar vi skulle spara om vi stoppade all invandring, alltid, kan hitta information som stödjer detta. Kanske inte helt korrekt info, eller relevant, eller överhuvudtaget kopplad till verkligheten men informationen finns. På samma sätt går det att hitta sidor som inte på något sätt tar upp det negativa med att vi i Sverige tänker att vi ska integrera alla på samma sätt, oavsett varifrån de kommer eller vilka konflikter som kan finnas från olika hemländer. Det finns många medier som inte tar upp problem med att blanda olika muslimska grupper, folk från samma inbördeskrig eller olika kulturell bakgrund i samma hyreshus i en förort. Vi väljer så klart var vi tar vår information ifrån och vilka det är vi litar på. Så oavsett vilken ståndpunkt det är vi vill visa så kan vi se till att finna stöd i den. Den som söker den finner…
Den väsentliga skillnaden är dock om vi söker efter lösningar. Om vi vill tro på det positiva och se till att överkomma de hinder som faktiskt finns. De som enbart söker stöd i det negativa kommer att kunna finna det. De som ser förklaringsmodeller som går ut på att ställa svaga grupper emot varandra, för att de ska kunna fortsätta vara nertryckta i leran, utan att fundera över var den stora pengapungen ens finns. De som förkastar forskning, journalistik, logik och medmänsklighet kommer att kunna finna vatten till sin kvarn. Den som söker den finner…
Men tänk om frågan var föräldraskap. Tänk om all din kunskap och alla dina känslor kring föräldraskap kom från sidor som enbart tog upp det negativa. Sömnlösa nätter, oro inför allt, mobbing i skolan, kiss i sängen, konstiga sjukdomar, syskonbråk, krävande barn, aldrig få vara ifred, skolångest, social samvaro, den där jävla datorn/telefonen/paddan, vilka kompisar har hen, mer oro, fylla, duger jag som förälder, vilka regler gäller, droger, sex, barnbarn, skilsmässa, curla, pengar, älskar mitt barn mig…
Eller vad det nu kan vara som kan vara negativt med barn. Tänk om detta är allt du söker om barn. Om detta är din inställning till barn, vare sig du har barn eller inte, och detta är synen du har på barn och föräldraskap. Det är ju inte fel. Men heller inte hela bilden av föräldraskapet (även om det ibland kan kännas så… kanske…). Den som söker den finner…
Den som söker efter hur mycket skit det finns i världen kommer också att hitta en stor del av den skit som finns i världen. Om vi nu ska plocka in det där vattenglaset som är halvfullt eller halvtomt så slutar det inte bara med att personens glas är halvtomt. Den del som är full, är full med skit…
Den som har ett halvtomt glas som är fullt med skit har till stor del sig själv att skylla… Letar du efter skit så är det vad du komma att ha att fylla livet med.
På sista tiden har alltfler framfört att vi som är för en generös asylmottagning nu bevisats ha haft fel. Det gäller särskilt Reinfeldts famösa ”öppna era hjärtan”-tal, som hånas från framförallt högerhåll.
Svenska politiker från vänster till höger anklagas för att ha bedrivit en politik som varit en ”morot” för asylsökande.
Det är rent nonsens.
Svensk asylpolitik har i allt väsentligt varit likadan som i övriga rika länder inom EU-samarbetet. Enda påtagliga skillnaden har varit att vi tidigare beviljat permanenta uppehållstillstånd till vissa grupper, framförallt syrier. Men eftersom vi inte såg någon ökning av asylsökande när det infördes eller minskning när det togs bort verkar det inte ha särskilt stor inverkan.
Vad är det då som gör att asylsökande kommer hit i så hög utsträckning? Det är frågan alla skribenter ställer sig, utan att gräva tillräckligt djupt för att inse att svaret inte återfinns i politiska beslut. Det är mycket enklare:
Vi har ett gott rykte. Vi upplevs som toleranta och trevliga. Och vi har en stor befolkning från de länder varifrån människor flyr, och precis som våra förfäder som emigrerade till USA väljer asylsökande länder där de har släkt och vänner.
Men opålästa journalister som fantiserar om att just vår asylpolitik varit extraordinärt generös spär på myten utan att ens försöka motivera sina påhitt:
Anna Dahlberg menar att de kommer på grund av migrationsuppgörelsen. Ni vet – den som ger papperslösa barn rätt att gå i skolan och vuxna papperslösa rätt att söka akut vård. Hur hon dragit den slutsatsen är obegripligt.
Ivar Arpi påstår att Sverige hållit ut en ”gigantisk morot för människor i hela världen”. Vilken? Det vet ingen, för det säger han inte.
Och termen ”signalpolitik”, som borde stannat hos Sverigedemokraterna, anammas av alltfler partier. Signalpolitik är tankefiguren att det är bra om vi uppfattas som otrevliga. Det viktiga är inte politiken, utan att vi upplevs som ogästvänliga. Då minsann ska asylsökande sluta komma hit.
Men vårt goda rykte har byggts upp under decennier, och raseras inte så fort.
Vad Sverige behöver idag, så fort vi löst de akuta problemen med sovplatser, är att sluta prata om asylsökande som problem. Vi har vunnit massor av nya, spännande invånare som kommer att behövas. Vårt fokus borde vara på att snabbt lära dem svenska, och på att välkomna dem.
Och jag känner att detta år har svenska folket på allvar börjat öppna sina hjärtan. Vi skänker pengar, kläder och framförallt vår tid. Socialtjänsten vittnar om en flod av människor som vill ta emot ensamkommande barn i sina familjer. Rädda barnen, kyrkor och moskéer får stora bidrag. Vi har återigen visat att vi är samma folk som för sjuttio till sjuttiofem år sedan tog emot nästan tvåhundratusen flyktingar från Finland – varav många i våra hem.
Jag är orolig för vad som kommer nästa år. Jag är rädd för nationalismen som får spridning – och för att människor kommer att fara illa. Jag är trött på Don Quijote-kampen mot populism och skrämselpropaganda. Jag är däremot inte rädd för att vi skulle duka under för en systemkollaps, då flera instanser har konstaterat att vi inte står inför en sådan.
Jag tror vår förmåga är större än många gör gällande, om vi fokuserar, sänker kraven och förenklar.
Imorgon firar vi barnet från Mellanöstern som från födseln tvingades fly till Egypten för att undgå att dödas.
Där någonstans mellan julgröt och Kalle Anka måste vi minnas dem som idag vandrar genom ett fruset Europa på väg mot det bästa landet i världen.
Tidningen Dagens Samhälles senaste poll of polls visar återigen att Sverigedemokraterna ligger över 20 % i opinionssiffrorna. Regeringspartierna (S + MP) samlar 31,5 % och de borgerliga partierna samlar tillsammans 38,7 %. Även i SCB:s partisympatiundersökning har SD ökat sina opinionssiffror.
Samtidigt har stödet för de senare års flyktinginvandring minskat bland väljarna. I Novus undersökning, som genomfördes mellan den 15 – 19 oktober, angående flyktingsituationen ansåg 22 % att det ökande antalet flyktingar till Sverige var positivt medan 42 % var negativt inställda. I en undersökning gjord den 25 november av Novus om huruvida regeringens restriktiva migrationspolitik är bra eller dåligt svarade 50 % av de tillfrågade att den var nödvändig.
Båda mätningarna ifrån Novus samt Dagens Samhälles polls of poll och SCB:s partisympatiundersökning ser ut att tala för SD och deras migrationspolitik. Är det möjligen så att alla vägars färdriktning går till SD? Om så är fallet bör och kan då SD sitta med i en framtida regering eller är partiet för odugligt för att sitta i en regering?
Sverigedemokraternas Landsdagar
I månaden som gick hade Sverigedemokraterna sina landsdagar i Lund. Den största nyheten och minst överraskande var att Jimmie Åkesson vill bilda en ”mittenregering” med M och KD. Valet kan tyckas vara lite konstig då SD:s budget för 2015 var till vänster om S+MP regeringens budget. En annan aspekt är att flertalet av partiets potentiella väljare finns i manliga LO yrken. Stegen är därför på många sätt närmare till S än till M eller KD.
Foto: Derek Bruff (CC)
Varför vill då Åkesson bilda en ”mittenregering” med M och KD?
Enligt Åkesson finns det samsyn eller beröringspunkter mellan partierna. Han ger exempel på försvarspolitiken, energipolitiken, kriminalpolitiken, familjepolitiken, skattepolitiken, biståndspolitiken som områden där det antingen finns samsyn eller beröringspunkt. Men stämmer detta? Är det verkligen så att M och KD står så pass nära SD i dessa frågor än vad de gör med till exempel S så? Räcker detta för ett regeringsunderlag? Den som är bekant med riksdagspartiernas syn i ovannämnda politikområden vet att M och KD har mer samsyn kring dessa områden än vad SD har med M eller KD.
När det gäller energipolitiken, biståndspolitiken, försvarspolitiken och säkerhetspolitiken, som är ett underlag för försvarspolitiken, ligger M och S mer nära än vad M och SD gör. Sedan står också försvarspolitiken, energipolitiken, skattepolitiken högre på M:s dagordning än vad de gör på SD:s, där dagordningslistan är helt underordnad SD:s invandringspolitik. Oberoende av årstid eller tidigare och framtida decennier kommer SD:s prio fråga alltid vara invandring, detta framkom tydligt i Åkessons tacktal för det förnyade förtroendet som partiledare.
Så återigen varför vill Åkesson bilda regering med M och KD?
Detaljerna ligger i perception. Hur man ser på sig själv och hur man vill bli sedd. I Åkessons och hans partikollegors värld är man representant för ett parti bland många som befinner sig i mitten av det politiska landskapet, därav varför man vill bilda en mittenregering då man anser sig själv stå i mitten. Det som är ironiskt med denna självbild är att det är en falska självbild. Enligt Åkesson själv särskiljer SD sig radikalt ifrån övriga riksdagspartier, så här beskrev Åkesson det hela i sitt tacktal (17 minuter in i talet):
Vi är något annat än de övriga partierna/…/vi är någonting annat än (paus)vi tillhör inte det socialliberala mediala politiska etablissemanget…
Den falska självbilden manifesteras med påståenden att även andra partier och deras väljare har sett de problem som SD beskådade den dagen man bildade partiet. Att man önskar M och KD i sin tilltänkta mittenregering har väldigt lite med att dessa partier delar SD:s övertygelse om att generös invandring är alltid av ondo -för så är inte fallet för M och KD. Utan det har med den dagsaktuella politiken att göra som hos bland annat M och KD till stor del nödvändigtvis inte gör sig beroende av ideologiska övertygelser.
I den dagsaktuella politiken har KD varit första med att försöka plocka upp det spruckna invandringskritiska, på ekonomiska och logistiska grunder, pusslet som tidigare huserade inom M.
När Anna Kinberg Batra valdes till partiledare följde M KD:s spår. Medan Centern nästintill stått vid alliansens migrationspolitik har Liberalerna (FP) vacklat fram och tillbaks.
För SD är det viktigt att påpeka att man inte är ensam om att tycka som än själv. Trots den hårda tonen man mottagit ifrån M och KD vill man för ”Sveriges bästa” visa ”god vilja” genom att ”sträcka” ut en hand till dessa partier. Man är beredd att gå vidare och tillsammans med M och KD villig att rädda Sverige ifrån att åter bli ett land där migranter av olika skäl söker sig till Sverige. Att göra det svårare för migranter att ta sig till Sverige är enligt SD vad som bör vara ett högerprojekt och om väljarna vill bildar man ett regeringsunderlag med stängda gränser som kärnan i samarbetet. Stängda gränser är dock inte vad M och KD har som slutmål, man vill återgå till det ”normala” som rådde innan migrationsöverenskommelsen mellan Miljöpartiet och Allianspartierna. Att återgå till det ”normala” är alltså inte detsamma som det sverigedemokratiska projektet. Det vill säga ett permanent tillstånd där mer eller mindre enbart kvotflyktingar är de enda som får komma till Sverige.
Varför har en abrupt förändring skett?
Ett möjlig förklaring till varför både KD:s och M:s migrationspolitik för den ovane klingar väldigt likt SD:s migrationspolitik kan bero på att både M och KD förlorat ett stort antal väljare till SD. Men denna förklaring är inte tillräcklig. En annan förklaring kan vara att migrationsdebatten i sin helhet ändrats ifrån någonting abstrakt där huvudfokus legat på bör och inte så mycket på vad som är. Detta är inte bara en verklighet bland moderater och kristdemokrater, förändringen är total och berör nästintill alla riksdagspartier. Ledande sverigedemokraters resonemang har varit att den nya abrupta förändringen ifrån bör till är hos regering och opposition beror på SD.
Resonemanget är att de andra partierna har tagit efter SD utan att SD behövt kompromissa med sin politik. Och visst stämmer det på ytan att ett flertal av de utspel och migrationsöverenskommelser som gjorts av regeringen och oppositionen under de senaste månaderna låter kusligt bekant med det som i media och politikers mun tidigare utdömts som rasistiskt och fascistiskt och/eller inhumant.
Hur skiljer sig SD ifrån de andra partierna?
Enligt 1700-talsfilosofen David Hume måste man göra en åtskillnad på empiriska fakta (är) och värderingar (bör). Hume menar att man inte kan härleda ett böra ur ett är. I kontext till migrationspolitiken skulle man kunna förklara att den helt abrupta förändringen ifrån regeringen och oppositionen bygger på att man gjort en åtskillnad mellan empiriska faktan (hur läget är) och värderingar (hur man tycker läget borde vara). De empiriska faktan som regeringen och oppositionspartierna säger sig ta hänsyn till i sitt rättfärdigande av de snabba fotbyten man gjort är att:
Det råder systemkollaps, vårt samhällssystem är utarmat, vi som ett litet land har gjort vad vi kan och nu har gränsen nåtts.
Enligt detta resonemang så är det inte sverigedemokraternas domedagsprofetior som slår in och påverkar den nya omläggning som vi ser i migrationspolitiken. Istället handlar det om att den politik som förts de senaste åren inte hängt med vad som är (dvs hur verkligheten ser ut) utan det har byggts på vad som bör (dvs hur det verkligheten borde se ut) utan att göra de systemförändringar som börat kräver.
För Jimmie Åkesson och SD är frågan om vad som ska råda mellan värderingar och empirisk fakta i politiska beslut klar, och det är värderingar.
Fast detta är inte självklart när man hör Åkesson och hans partikollegor tala. Argumenten som man torgför säger man sig bygga på empiriska faktan som råder; kaos och utarmning. Men för den som är bekant med Sverigedemokraterna bortom de nya kläderna vet att partiet och rörelsen sedan dess grundande alltid tyckt att kaos och utarmning varit det normala i det svenska samhället. Huruvida detta stämmer är en annan fråga.
Foto: Björn Larsson Rosvall / SCANPIX / Kod 9200
I mobiliseringen av väljarna har man nödvändigtvis inte brytt sig om vad empirin säger. Huvudfokuset i den sverigedemokratiska taktikboken har alltid varit att det råder kaos, oavsett om det svenska mottagandet ligger på 10 000, 25 000, 100 000 eller 180 000 flyktingar. De värderingar som partiet har nu har de alltid haft.
Partiet är odugligt att sitta i en regeringskoalition för att det inte går att lita på partiet. Budgeten för 2015 belyste partiets syn på ekonomi och skatter vilket inte lockar de borgerliga partierna. Men även deras viktigaste fråga invandringen särskiljer sig markant ifrån de borgerliga partiernas och även de rödgrönas hållning. Där de partier som ingått i den migrationsöverenskommelse som presenterades i oktobermånad vill ha ett andrum vill SD ha ett permanent stopp. När Jimmie Åkesson säger:
Att vi (SD) är någonting annat…
så åsyftar han inte detta. Men det är precis vad det handlar om, SD är något annat när det kommer till vilket Sverige vi vill ha. Och som det ser ut nu vill inte en överväldigad majoritet på 75-80 % av väljarna ha det SD erbjuder. Då man inte samlar och antagligen inte heller kommer att samla 51 % av väljarna är man, givet att man inte ändrar sin politik markant, oduglig för att bilda en egen regering på eget bevåg.
Tänk dig en flykting. Föreställ dig en bild av vad hen flydde ifrån. Vad tänker du på? Öken? Halvnakna barn? Tält? Vatten i tunnor?
Nu är det 2015.
Flyktingar idag är inte uppvuxna i ökenläger, i tält, i misär.
Fortfarande har västvärlden en syn på sig själva som överlägsna i alla kategorier. Men världen har förändrats. Och själva utvecklingen har utvecklats.
I Sverige har kvinnor haft rösträtt i knappt 100 år. Vad som inte är lika allmänt känt är att Afghanistan kunde varit en av de första nationerna i världen med kvinnlig rösträtt. Om nu inte britterna hetsat till uppror mot kungen med argumentet att han infört för stora friheter för kvinnor… Upproret blev starten på en av de längsta och mest kvinnoförtryckande konflikter jag känner till.
Det går fort från frihet till förtryck, när makt står på spel.
De som kommer till Sverige och får asyl här, är till absolut största delen syrier. De kommer från en tillvaro som tills relativt nyligen varit fullt jämförbar med din och min; med arbete och skola, internet och TV, kylskåp och toalett. Nu har deras hem, deras samhälle, deras land, slitits sönder av konflikter.
Livet är hotat.
Inte av långvarig brist på resurser, men av brist på fred och politiska lösningar.
Det kommer också många afghaner. Antalet exilafghaner i Iran är stort, mycket stort. De lever där utan uppehållstillstånd och därmed långt ner i samhällshierarkin.
Nu, 2015, har dock Iran öppnat en möjlighet (?) för exilafghanerna i landet: Genom att gå med i armén och strida för Iran i Syrien, mot IS – i utbyte mot en summa pengar och uppehållstillstånd. Rekryteringen sker med delvis tomma löften och även med tvång. Väl i strid Syrien hamnar de i första linjen; ”kanonmat” är ett annat ord. Det är troligt att flyktingvågen av afghaner från Iran kommer öka.
Livet är hotat.
Inte av långvarig brist på resurser, men av brist på fred och politiska lösningar.
Runtom i världen frodas kunskap, nya uppfinningar görs och lokal och global kultur berikar varandra. Kunskap skapas på fler ställen än i västvärlden. Internet har frigjort plats och kunskap från varandra. Med toppen av ditt finger kan du swipa dig fram över hela världen.
När dåden i Paris genomfördes fick de flesta nyheten via sociala medier. När Aylan Kurdi spolats upp på stranden i Turkiet, var det sociala medier som spred bilden över världen och riktade allas blickar mot gränsen mellan EU och Mellanöstern. När situationen för Burmas munkar blev allt mer desperat var det via Facebook som situationen överhuvudtaget kunde uppmärksammas, och den världsomfattande röda-tröjan-manifestationen sattes i gång.
När tsunamin glufsade i sig människor på Thailands öar, var det med mobiler och internet som överlevande kunde få kontakt med omvärlden. Jag har inte hört ett enda ifrågasättande av att de lyckades få med sig sina mobiltelefoner. Tvärtom. “Vilken jäkla tur att man alltid har mobilen i fickan nuförtiden!” Men människor som ett decennium senare flyr undan krig och förföljelser, ifrågasätts då de har mobil med sig. “Är de verkligen flyktingar?”
På lärosäten runtom i världen knyts kontakter och internationella utbytesprogram mellan såväl studenter som lärare emellan skapas, eftersom det är berikande för alla som deltar.
Ändå ifrågasätts fortfarande kunskapen hos alltifrån läkare till svetsare. Jag har till och med varit med om att en personalchef inom ett landsting varit bekymrad över de blanketter (på engelska) som en utomeuropeisk läkare måste fylla i. “Det där klarar hon aldrig!” Hallå?! Vi talar om en person med åtminstone åttaårig universitetsutbildning….!
Nu är det 2015.
Vi lever i en värld som är föränderlig. Vår världsbild behöver uppdateras! Var inte förvånad över vem som har mobiler, frågar efter internet, eller för den delen, känner till Ingmar Bergman.
Människor som nu söker asyl kommer från samhällen som varit fungerande, informerade och utvecklade.
Många är utbildade. Många är välorienterade. Och alla vill fortsätta livet, som tagit en brutal vändning.
Livet är hotat.
Inte av långvarig brist på resurser, men av brist på fred och politiska lösningar.
De söker trygghet. Förutsägbarhet. En förvissning om att det finns en morgondag.
Handen på hjärtat: är du dig själv på nätet? Uttrycker du dig på samma sätt i verkligheten som du gör på nätet? Hur står det till med godheten, medmänskligheten och respekten där du sitter bakom skärmen? Jag vill hävda att väldigt många av oss väljer att ta ut svängarna mer då samtalet, eller debatten, sker på nätet. Det är som om livet på nätet inte är på riktigt.
Men det är, i högsta grad, på riktigt.
I och med det monumentala genomslag Internet har haft, låt säg, de senaste 20 åren, har också spelreglerna för hur vi väljer att uttrycka oss förskjutits. I verkligheten, ansikte mot ansikte, är merparten av oss någorlunda sakliga, medmänskliga och vi visar respekt gentemot varandra. Många av oss är vad man skulle kunna kalla för PK, dvs politiskt korrekta, mest för att inte sticka ut eller för att inte skaffa oss ovänner.
Bakom skärmen är det annorlunda. Vi ser inte människan, utan vi ser istället en fiende och det är inte i närheten lika påtagligt att vi faktiskt interagerar med andra människor som, i sin tur, sitter bakom sina skärmar. Vi glömmer att det är riktiga människor, samma människor som vi möter i det ”verkliga” livet. Internet fungerar som en skyddad verkstad, en alternativ frizon där uttryck som inte, pga de sociala normerna, yppas i samhället plötsligt får legitimitet.
Jag är för ett öppet politiskt klimat, där alla med olika åsikter och ideologier, ska få komma till tals. Vi är alla, mer eller mindre, oliktänkande. Vi tycker olika om massor av saker. Det är bra, det är underlag för ett gott debattklimat. OM det nu inte vore för den där känslan av att det är OK att släppa alla sociala spärrar och tuta och köra.
På Twitter, Facebook, Flashback, på bloggar och i kommentarsfälten tillhörande nättidningar ser jag dagligen hur orden och språket lever ett eget liv. Argumentationen och debatten hänfaller inte sällan åt hat och hot mot den som inte är av samma uppfattning som en själv. Hatet tar sitt uttryck via funkofobi, homofobi, sexism, rasism och allehanda kränkningar. Hoten innefattar mordhot, hot om våld och våldtäkt gentemot enskild person, men också gentemot familj och anhöriga.
Dagligen ser jag tweets, Facebook-inlägg och -kommentarer som är direkt lagvidriga. Jag ser detta i bloggar, i kommentarsfälten till nätupplagor på dagstidningar och de få gånger jag är inne på Internets verkliga bakgård Flashback. Det rör sig ofta om hot, kränkningar och förtal, uttryck som möjliggörs av ”anonymiteten” man känner bakom skärmen. Även många av oss som inte väljer att vara anonyma balanserar på, och passerar, skiljelinjen för vad som är lagligt och olagligt.
Det kastas epitet till höger och vänster, epitet som allt som oftast inte har legitim grund. Jag gör tydlig skillnad på att uttrycka sig rasistiskt, sexistiskt eller homofobiskt och att de facto vara rasist, sexist eller homofob. Jag reagerar då jag ser människor uttrycka sig kränkande, hotar eller hatar och jag undviker själv att svänga mig med epitet som egentligen inte har någon annan effekt än att diskussionen blir hätsk och, i allra flesta fall, meningslös och destruktiv.
Möt det skrivna ordet och inte din fördom om den som skrev det.
Jag funderar ibland över varför jag är aktiv i olika sociala medier, såsom Facebook och Twitter. Jag kommer alltid fram till, trots allt hot och hat, att jag vill framföra mina åsikter, åsikter som står mig nära och åsikter som jag brinner för. Jag tänker inte låta mig tystas, eller skrämmas, av påhopp, kränkningar eller hot. Tyvärr är det många som faktiskt slutar att göra sin röst hörd. Människor som fått nog av hot gentemot sig själv och sin familj, människor som tröttnat på debattklimatet som råder på nätet, och som låter fega, ynkliga människor bakom skärmen tysta och skrämma.
Det du inte klarar av att säga i verkligheten ska du inte heller säga på nätet.
Hitler var positiv till att bli av med sitt lands judar och sade:
Jag kan bara hoppas och förvänta mig att den andra världen, vilken har sån djup sympati för dessa brottslingar (judarna), åtminstone är generösa nog att realisera denna sympati till praktisk hjälp. Vi är iallafall redo att skicka alla dessa kriminella till dessa länder, även om vi så måste skicka dem på lyxfartyg.
Alla deltagande länder påstod att de kände stor sympati med flyktingarna, men att de inte kunde hjälpa dem av ekonomiska och sociala skäl samt risk för ökad arbetslöshet. Det fanns också en rädsla att en judisk flyktingström skulle skapa ökad antisemitism och ”ett judeproblem” i det egna landet.
Konferensen blev en katastrof, judarna blev kvar i Tyskland, och resten är historia.
Vilken historia vill vi skriva idag?
Hade världen tagit emot de judiska flyktingarna så hade vi inte behövt läsa om Anne Franks oerhört hemska öde, för hon hade fått den asyl hon blev nekad och kunnat vara vid liv idag som 86-åring!
Hade världen tagit emot de judiska flyktingarna så hade vi inte behövt läsa i historiska tidningar om ”flyktinginvasionen” när judiska flyktingar ber på sina bara knän om att få undkomma Nazityskland.
Är det då rättvist av mig att jämföra situationen då för judar och Nazityskland med situationen idag för irakier, syrier, Assad och Daesh (ISIS)? Svaret är att det tveklöst är två olika situationer med olika kontexter – men det betyder inte att man inte kan lära sig av historien. Jonathan Greenblatt (Anti-Defamation League) pekar på att det är först i efterhand som dåtidens judiska flyktingar nu anses vara ”äkta flyktingar” men att det var annorlunda då på den tiden och att precis som idag så fanns då en stark flyktingfientlig opinion som bidrog till att stänga ute judiska flyktingar och därmed bidra till deras grymma öde. Två månader efter Kristallnatten var den amerikanska opinionen ändå mestadels emot att ta in judiska flyktingar:
De flyktingar vi väljer att stänga ute från Sverige idag är människor, precis som de judiska flyktingarna från Nazityskland var människor. Bilden på Alan påminde oss om denna mänsklighet.
Frågan jag vill ställa då är: för vem är egentligen beslutet jobbigt – för regeringen eller för flyktingarna? Och vem behöver andrum mer än flyktingarna?
Det är lätt att stänga ute flyktingar och komma med ursäkter för varför man måste det, trots konsekvenserna som det får för flyktingarna. Precis som världen gjorde 1938. Då visste världen vad Hitler ansåg om judarna. Idag vet världen vad Assad och Daesh (ISIS) gör mot flyktingarna.
Vi människor vill ofta och gärna tro att vi är den mest moderna människan som levt. Vi vill gärna tro att vi ständigt utvecklas till någonting bättre. Dessvärre stämmer sällan vår självbild överens med den verklighet vi lever i. Ett exempel på det är den syn på romer som Sverige har och har haft. Ibland hör vi människor prata om romer som om majoritetssamhället har ändrat sig ifrån stereotypiska föreställningar till en individuell humanism. Ingenting kunde vara mer fel än det påståendet. En redogörelse som sträcker sig över tid och rum kan kasta nytt ljus på de föreställningar som varit, som blivit och som råder idag.
Stadsförbundet gjorde en skrivelse till Sveriges kommuner i november 1954 med anledning av ”zigenarna i Sverige”. Skrivelsen tillkom av författaren Ivar Lo-Johansson och ämbetsmannen Hans von Heland. Det inledande citatet är följande:
”Orsakerna till att zigenare inte ansetts önskvärda på platser nära städernas centra är kända men inte desto mindre i hög grad missvisande. Zigenarna i Sverige är numera annorlunda än vad de tidigare varit.[…]. Vår vädjan gäller att de svenska städerna med större välvilja upplåter någorlunda hyggliga, inte hälsovådliga, bättre belägna lägerplatser åt de nomadiserande zigenarna.. […]. Vårt samhälle kunde genom uppfyllandet av så måttfull begäran visa en större generositet mot detta historiens enda kvarlevande internationella nomadfolk, av vilket en helt liten folkspillra alltjämt vistas inom Sveriges gränser”
Med det i bakhuvudet vill jag berätta en historia.
Den 23 maj 1956 anländer ett sällskap till Ludvika Kommun. Sällskapet består av fyra romer och tre icke-romer. I Ludvika finns det flera badplatser, både centralt och utanför staden. Det finns många sjöar och hela Ludvika stad omgärdas av dem. Vid Hillängsbadet i Ludvika slår sällskapet upp två tält på den allmänna tältplatsen. Ett par dagar senare ansluter fyra släktingar, varav tre av dessa är romer. De slår inte upp några ytterligare tält utan använder sig av de två tält som redan är uppställda.
Det tar endast några dagar innan kommunborgmästare (kommunalråd) Torsten Fröberg samt statskommitténs ledamöter mottar anonyma samtal som riktar klagomål mot det sällskap som besöker Hillängsbadet. Den 29 maj 1956 bestämmer sig kommunen efter fortsatta anonyma påtryckningar att polisen ska göra ett besök och meddela ”zigenarna” att lämna platsen. När kommunen besöker platsen så förklarar romerna att de inte har några pengar eller möjligheter att förflytta sig utan att först få ett arbete så de kan tjäna ihop de pengar som behövs.
Kommunen återvänder senare under dagen och genomför en ”polisiering” (identitetskontroll) av lägret och beordrar romerna som befinner sig där att lämna platsen. Anvisningar om ny lägerplats sker inte.
Dagen efter, den 30 maj, har de två tälten och de elva personerna inte lämnat platsen. Polisen och kommunen återvänder med ett ultimatum om tvångsförflyttning.
31 maj: En polisstyrka river tälten och packar alla romernas tillhörigheter på lastbilar. Romernas passiva motstånd och situationens osäkerhet leder till att romerna placeras i polisbemannade bussar. De körs till en by en mil utanför nästa stad, Borlänge, tre mil ifrån Ludvika. Ingen markägare underrättas. Borlänge kommun blir inte informerade. Det hela anses vara avklarat för Ludvika kommuns del.
Frågan jag ställer mig efter att har hört den här historien och kopplar det till det Stadsförbundet skrev – endast två år tidigare – om ”zigenare” som ”nomadiserade internationella människor” och kommunerna ”upplåter någorlunda hyggliga, inte hälsovådliga, bättre belägna lägerplatser” – om det som de hade i baktanke då var att de är nomadiserade för att de inte får stanna någonstans och att den där ”bättre belägna lägerplatsen” i verkligheten alltid är i grannens kommunen?
Syftet är inte att dra nutidsparalleller. Det talar för sig själv. Frågan är vilka föreställningar som vi har idag? Hur ser vi på romer idag? Hur pratar du om andra människor egentligen? Människor är alltid människor. Det kan aldrig vara okej att tala om människor som kulturella naturtillstånd eller objektifiera andra livsstilar.
Vi kan aldrig förtrycka det faktum och självklar sanning att det inte finns någon likriktad kultur. Det är mångfalden som gör mänskligheten dynamisk och innehållsrik.
Katarina Taikon (1932- 1995) – författare och engagerad debattör för romers rättigheter
Idag är jag, liksom många andra, led och vred på mänskligheten. Hur kan vi skapa så mycket hat och skräck? Varför blandar vi ihop skyldiga med oskyldiga människor? Kan vi inte bara följa John Lennons uppmaning i ”Imagine”?
I fredags drabbades Paris av ett terrordåd som var det andra i ordningen i staden år 2015. På sex platser i staden skedde samordnade explosioner och skottlossningar, bl a på arenan Stade de France där en fotbollsmatch mellan Frankrike och Tyskland pågick, och i konserthuset Bataclan där garagerockbandet Eagles of Death Metal spelade. Hittills är 129 liv släckta och 352 människor vårdas på sjukhus. Vad man har fått fram så kom gärningsmännen från den vidriga terrorsekten Daesh, eller IS som de flesta kallar dem. Det är helt enkelt islamistisk fanatism som är boven i dramat.
Men det finns en sak som är exakt lika tragisk som terrordådet i sig. Och det är hur terrordådet används som en ursäkt till hat och hets mot flyktingar, invandrare och muslimer. Sedan fredagen har ett crescendo av xenofobiskt hat briserat. Det är invandringen, mångkulturen och islam som pekas ut.
Ett klockrent exempel på det uppiskade hatet är det Mats Dagerlind från Avpixlat skriver på Twitter, nämligen att Europa bör vara ”islamfritt”. Jag själv har fått ta min beskärda del av hatet sedan dess (dock inte från Dagerlind). Nu är jag ju inte flykting, men en massa annat stämmer in. Här och nu vill jag dissekera det ursäktande hatet, bit för bit.
Det är muslimerna: Nej, det är islamisterna. Här finns en stark orsak till varför jag kallar terrorsekten för Daesh och inte IS. För att islam och islamism är två skilda ting. Självklart är det islamister som ligger bakom terrordådet. Men att blanda ihop dem med vanliga hederliga muslimer är ingenting annat än islamofobi och kulturrasism. Och det är precis vad Daesh vill, att vi ska blanda ihop dem med islam. Det är exakt samma mekanism som att mena att vanliga hederliga judar är på samma sätt som Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Dessutom är det just till stor del muslimerna själva som faller offer för Daeshs galenskap. Tips för mer anständighet: håll isär folk och religion från extremister, och läs Koranens budskap.
Det är flyktingströmmen: Nej, terroristerna som attackerade Paris var inte flyktingar. Dessutom gömmer sig inte Daesh-krigare som flyktingar. Sådana myter har spridits på internet, men inte utan att Viralgranskaren senare avslöjat att dessa är just myter. Svaret är ganska enkelt här. Daesh lider inte direkt av någon brist på pengar. Flyger de åker de business class, med falska pass som de självfallet har råd med. Med en sådan förmögenhet, skulle ni då riskera livet på en slags hinderbana på liv och död som först börjar med en sjaskig båt i ett stort farligt hav för att sedan gå genom taggtråd och tårgas? Skulle inte tro det. Tips för mer anständighet: försök förstå att flyktingarna flyr från den terror som skedde i Paris, ty det är vardag i Syrien.
Det är mångkulturen: Nu vill jag verkligen citera Brasse Brännström; ”fel fel fel”! Är det något som Daesh hatar så är det mångkultur. Jag skulle med råge kunna påstå att deras hat mot mångkultur är på likartad nivå med Svenska Motståndsrörelsens. Rasismen är slående. Speciellt mot kurder, som är en av de mest drabbade grupperna i Syrien och Irak, men lika stark är intoleransen mot andra religioner. Mot shia, kristendom, yazidi, judendom, zoroastrism, you name it. T o m mot mångtaliga sunnimuslimer. Dessutom är Paris en stad präglad av mångkultur, vilket vem som helst som besökt staden kan vittna om. Tips för mer anständighet: försök förstå att mångkulturen är offret och inte förövaren.
Må hända att ”je suis une provocateuse”. Men det bjuder jag på. För rätt är rätt även om det retar upp. Det som är rätt i det här fallet är, förutom ett starkt fördömande av dådet, mer förståelse och sympati för de drabbade. Jag kan lova er att detta crescendo av rasism vanärar offren och övriga drabbade samt anhöriga. Samtidigt som jag ber för Paris, ber jag er om mer anständighet. För motsatsen till det är det ingen som vinner på, förutom extremisterna.
Nationalister som är ideologiskt motiverade är väl medvetna om vad de gör, varför de gör som de gör och vad som är poängen med det. En nationalist formar sin egen identitet till att bli ett med nationalismens ideal. Därigenom fylls de snart av en stark lojalitet till en gemenskap. Som medlem av nationen Sverige så känner hon också ett ansvar; Att ställa upp för nationalismens sak. Genom att arbeta för den. Hon växer i takt med att hon visar sin hängivelse och beslutsamhet. Bekräftelsen från nationalistens omgivning ökar i takt med prestationerna för nationalismens ideal.
I den svenska nationen så finns det endast tre olika typer av människor. Det är de som anses vara vänligt inställda till nationalismen, andra nationalister, kallade ”sverigevänner”, för att ge sken av folklighet och genom att skilja på de som är ”goda svenskar” och de som är ”dåliga svenskar”. Den andra typen är de som inte är nationalister, utan ”sverigefiender” som anses vara fientligt inställda. Den här kategorin människor är de som nationalister klassar som ”inre fiender”. I tankarna om den homogena nationen finns inget utrymme för ”inre fiender”. För att utopin om denna nationella gemenskapen ska kunna infrias, så måste ALLA element som motarbetar de nationella idealen avlägsnas på samma vis som de ”yttre fienderna”. De ”yttre fienderna” är den tredje gruppen människor; de som inte passar in i nationalisternas utopi. De har kulturella, religiösa, språkliga eller geografiska bakgrunder som anses göra dem oförenliga med den nationalistiska drömmen.
Minoriteter har alltid varit nationalisters främsta måltavlor för att demonisera ”yttre fiender”. Det gör de för att på det viset sluta ”sina goda svenskar” närmre sig själva då olikheterna utkristalliseras mer och mer. När skillnader mellan människor blivit mer väsentligt än det gemensamma så har nationalisterna kommit långt i sina agenda. Rekryteringsunderlaget blir större då många söker efter en tillhörighet och gemenskap.
Genom att polarisera människor så drivs tanken om ”vi” och ”dom” till en mer allmän nivå. Polariseringen har vanligtvis två sidor. Det ena är politisk radikalisering. Genom inneslutning av gruppen som starkt knuten till en inre kärna formas gemenskapen mer intensivt. Det här gör nationalismen till en farlig och aggressiv ideologi som alltid vill ”försvara”. Den exkluderande grundsynen gör att andra ”nationer” eller ”kulturer” i Sverigedemokraternas Sverige i bästa fall bara kan ges tillåtelse att befinna sig här och arbeta. Andra objektifierade ”nationer” och ”kulturer” kan aldrig bli en del av den ”svenska nationella identiteten” en Sverigedemokrat bär på. Den andra sidan av myntet är definierandet (och uteslutandet) av de som inte anses passa kraven för medlemskap i nationen.
En nationalist har sällan en klar bild av vad som ska ingå i nationen. Det finns alltid vissa saker som utpekas som extra viktiga för den nationella identiteten. Religion, kultur eller sedvanor ses som extra viktiga. Det är väldigt viktigt för en nationalist att principen om den folkliga ”rättvisan” efterlevs. Genom att följa den så garanteras rättvisa för alla. Ett ”sant folkstyre” uppnås. En person som inte accepterar nationalismens föreställningar är därför orättvis. Den personen kränker ”folket” eftersom hon anses agera i egenintresse och betraktas därför som en ”förrädare”. Varje Sverigefiende är ett hot mot ”nationen” och i förlängningen ”folket” och i slutändan den enskilda nationalisten och alla den håller kär. ”Landsförrädaren” uppfattas som ett verkligt hot för nationalisten.
En nationalist har sällan en klar bild av hur ”nationen Sverige” borde vara. Det är sällan mer än en stiliserad, idealiserad och mycket förenklad utopi. Nationalisten förstår sig själv utifrån vad de känner igen och vad de inte känner igen. I deras gemenskap är det likheter och traditionella värderingar som definierar en individ. Nationen förstås därför enklast utifrån vad nationen INTE ÄR, nämligen innehållande ”dom andra”, dom som inte ”hör hemma här”, ”dom som är fel”, ”dom som inte förstår” m m.
Att stämpla någon som landsförrädare är ett vanligt sätt för nationalister att demonisera motståndare. Det görs för att legitimera mytbildningen som i sin tur legitimerar deras handlingar. Den andra anledningen är behovet av att avväpna motståndaren och för att locka över eventuella åskådare. Genom att prata om andra med nedlåtande, demoniserande ordalag eller genom att kritisera irrelevanta saker hos motståndare, ges illusionen av att det är de ”inre fienderna” som är de verkliga förtryckarna. Nationalisten anser att hon agerar utifrån självförsvar. Försvar för nationen, försvar för sig själv och försvar för de delar av folket de anser sig representera och som är en del av den nationella utopin de strävar efter.
Genom att ständigt se sig själva som en blandning av ”nyväckta sanningsvetare” och en osjälvisk kämpe för den ”svenska nationen” så klarar de av att rättfärdiga nästan vad som helst. Så länge den sinnesstämning som en nationalist har ligger i linje med nationalismens ideal är det eftersträvansvärt och nationalistens gelikar är aldrig sena med att bekräfta den enskilde i strävan efter deras gemensamma ”nationella identitet” och ”nation”.
Kommunen återvänder senare under dagen och genomför en ”polisiering” (identitetskontroll) av lägret och beordrar romerna som befinner sig där att lämna platsen. Anvisningar om ny lägerplats sker inte.
Motargument 