I ”Tidö 2.0”, dvs en reviderad version av Tidöavtalet som presenteras inom kort, ska bl a skrivas in att en utredning gällande invandringens kostnader ska genomföras. På frågan om vad beräkningen kommer att innebära svarar Mattias Bäckström Johansson, (SD) att det kommer att leda till att Sverige frångår den ‘massinvandringspolitik som har rått under lång tid’.
Konjunkturinstitutet kommer att få uppdraget att utreda de ‘ekonomiska nettoeffekterna av migrationen till Sverige under modern tid’. I klartext innebär det att beräkna vad invandrare kostar Sverige, och vad de har kostat över en längre tid. Faktorer som ska belysas är effekter på arbetsmarknad, skatteintäkter och bidrag. I uppdraget ingår också en framtidsprognos baserad på fiktiva siffror på invandring och typ av karaktär på invandring. Regeringen och SD kommer att använda beräkningen som ett styrmedel i framtiden.
Motargument noterar att kartläggningen ska göras på individnivå och redovisas efter ursprungsland. Det finns risker med att klumpa ihop vissa etniska grupper och svartmåla dem genom att peka ut dem som mer kostsamma än andra.
Under senare år har det redan skett ett ”paradigmskifte” vad gäller invandringen, såväl i antal beviljade uppehållstillstånd som vilka som erhåller dem. Antalet uppehållstillstånd har sjunkit stadigt (med undantag för 2022, då många flyktingar från Ukraina beviljades uppehållstillstånd) sedan flyktingvågen för snart tio år sedan.
Motargument presenterar månatligen siffror på antal och typ av uppehållstillstånd. Under senare år ser siffrorna (med undantag för 2022) annorlunda ut än tidigare: Under 2023 ligger andelen uppehållstillstånd beviljade på asyl och asylrelaterad anhöriginvandring hittills på 1/5. 1/18 av alla uppehållstillstånd har hittills under 2023 beviljats utomeuropeiska flyktingar. De typer av uppehållstillstånd som beviljats under senare år grundar sig på arbete, skyddsdirektivet (dvs flyktingar från Ukraina), studier och annan anhöriginvandring.
Att beräkna invandringens kostnader är historiskt sett en hjärtefråga för SD:
– Det är något vi har drivit ända sedan vi kom in i riksdagen, i vår första budget, och ute i kommuner – det här med mångkulturella bokslut. (Källa: TV4.se)
Nu har SD fått med sig regeringspartierna också på denna båten. Det är ytterligare ett bevis på den makt som partiet besitter.
Pensionspengar som går till äldre personer som inte är födda i Sverige verkar alltid vara en stor stötesten när det diskuteras de så kallade ”kostnaderna för invandringen”.
Motargument har tagit reda på exakt hur många personer det är som fått uppehållstillstånd i Sverige och är äldre eller pensionärer.
Antal personer som fått uppehållstillstånd i Sverige, för asylgrundade skäl:
2010-2019 åldrarna 40 – 64 år:
39 977 (i genomsnitt 3 998 per år)
och alla som har fyllt 65 år:
5 083 (i genomsnitt 508/år)
Antal personer som fått uppehållstillstånd för familjeanhörig-kärleksanknytning i Sverige, 2010-2019 åldrarna 40 – 64 år:
42 296 (4 230/år)
och som har fyllt 65 år:
1 519 (152/år)
Summa samtliga personer i ovanstående grupper, alla som fyllt 40 år eller mer, och som fått uppehållstillstånd för asylgrundande skäl under de tio åren, 2010-2019, från hela världens länder:
88 875 personer totalt.
Genomsnittet är alltså 8 887,5 personer per år som har fått uppehållstillstånd under de senaste tio åren i Sverige, och då de varit äldre än 40 år!
Vi vet inte hur många av dessa som ansöker om svensk pension, eller hur många invandrare som INTE ansöker om svensk pension när de fyllt 65, eller hur mycket skatt eller hur många kronor de betalat in i sociala arbetsgivaravgifter från sina anställningar.
Statistiken talar sitt eget klara språk. Vissa typer av brott har legat på samma nivå i flera år, men vi väljer att bli mörkrädda och kräver att våra politiker agerar. Vi skyller samhällets fel och brister på invandringen. Samtidigt valde 1 268 människor att ta sitt liv. Vi har siffrorna, men har vi rätt perspektiv?
Vad jag menar är att vi i media, av alla dess slag, översköljs av en lavin av siffror som statistiskt underlag för vår bild av samhället. Antalet sprängningar i landet i allmänhet och i Malmö i synnerhet är för nästan alla välbekant, men ändå olika beroende vems syften som skall verklighetsförankras. Vad som i ett forum presenteras som ett samhälleligt moras, visar sig med ett annat perspektiv vara en standardförbättring.
Siffror används för att bevisa och motbevisa. Ibland är siffrorna bara ett utslag av någons fantasi, ibland resultatet av envis forskning. I en värld full av lögner, är sanningen både dyrbar och svårupptäckt.
Var femte svensk är född utomlands och således invandrare. Var femte svensk säger sig sympatisera med SD, och menar i princip att invandringen är roten till allt ont, från tandvärk till skogsbränder. Kvar har vi tre av fem som varken är invandrare eller ”sverigevän”.
Photo by Bridget Coila. Attribution-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-SA 2.0)
Vi har koll på siffrorna
2015 invandrade ca 160 000 till Sverige, de flesta var flyktingar från krigsdrabbade Syrien. Totalt sett har nästan sju miljoner flytt från Syrien. Över vår gräns kom alltså ca 1 – 2% av alla syriska flyktingar. När det hände var Sverige och svenskarna makalöst humana, åtminstone till en början. Hjärtan brast av bilder på drunknade barn i Medelhavet.
Snart nog blev tonen en annan. Idag har invandringen bytt karaktär och merparten av den är s k arbetskraftsinvandring. Men tonen, den råa och främlingsfientliga har fastnat och bilden av den drunknade treåringen Alan Kurdi har bleknat, liksom minnena av alla andra som drunknade det året. Sedan 2014 har ungefär 15 000 människor omkommit på Medelhavet.
Vi är ett åldrande land. Vi behöver unga produktiva människor som kan betala in skatt, så att framtidens åttiotalister kan få en anständig pension. Vi vet att det kostar samhället drygt fem miljoner att ”producera” en svensk nittonåring. Sett ur ett krasst samhällsekonomiskt perspektiv så är det ju då en sanslös förtjänst att få hit ”billiga” nittonåringar, t ex afghanska ensamkommande, som kan gå skräddarsydda utbildningar inom bristyrken. Med rätt politik kostar nämligen en afghansk ensamkommande mycket mindre än en svensk nittonåring.
Vi har siffrorna, men vågar fortfarande inte se perspektivet
Det går inte en dag utan att media beskriver det dödliga våldet med skjutningar och sprängningar. Vi kan siffrorna, och olika mörkerkrafter tävlar i att förklara hur illa det är ställt med landet.
De som kallar sig patrioter, förklarar sitt hat mot det samhälle de påstår sig älska. Det dödliga våldet har i 30-40 års tid i stort sett legat fast på 100-120 mord per år. På sociala medier tävlar privatpersoner med partiledare i att beskriva situationen som krig och anarki, ju mörkare bild desto bättre.
En kvinna förklarade att hon var livrädd för att gå ut om kvällen hemma i Mjurås (51 invånare), och det är inte för att hon är mörkrädd.
Samtidigt, i det tysta, utan att egentligen någon bekymrar sig särskilt mycket, så breder sig en våg av psykisk ohälsa över landet, inte minst bland unga.
Förra året såg 1 268 människor ingen annan utväg än att ta sitt liv. Ingen politiker pekar med hela handen, inga rasande medborgare kräver åtgärder, inga svarta rubriker förklarar hur många som igår tog sitt liv.
Nå, vi har SIFFRORNA , men vi saknar verkligen PERSPEKTIVEN.
Gästkrönikör, Thomas Lindhstorm
Featured image by Boris Thaser. Attribution 2.0 Generic(CC BY 2.0)
Invandring och ekonomi är ett ämne som ofta debatteras och diskuteras. Tonläget är inte sällan högt och åsikterna är många men det är inte alla som presenterar sina argument tillsammans med innovativa och gedigna matematiska uträkningar. Det är därför inte konstigt att sådana inlägg i debatten får stor spridning bland de mer matematiskt kreativa väljarna. Det är dags att titta lite närmare på ett sådant exempel.
Nu när det är höstbudgettider har artikeln ”Björn Olanders: 320 MILJARDER KR FÖR INVANDRING I BUDGET 2017” om regeringens tidigare vårdbudget börjat cirkulera på Facebook. Artikeln finns publicerad på hemsidan ”Svenska dissidenter”, som kortfattat beskriver sig enligt följande:
Svenska Dissidenter är en sida med vanliga bekymrade medborgare och skribenter, som försöker vara en motpol till det vänsterliberala etablissemanget. Vi är trötta på landets vänsterliberala journalister som delar säng med makthavarna och granskar folket istället för makten.
Svenska Dissidenter är en ‘nättidning’ som så många andra, vi skriver artiklar, krönikor och bevakar händelser i våra granskningar. Vi skriver i huvudsak om vad som sker i vårt eget land Sverige, men självklart täcker vi även in händelser från andra delar av världen. Vi anser oss inte själva som ‘höger’ eller ‘vänster’, utan tycker vi kan placera oss relativt neutralt, vi skriver rom(sic) det vi tycker illa om vare sig det kan anses politiskt korrekt eller inte. Vi tar inte ställning, vi skriver.”
Tidningen gör reklam för klädföretag som bland annat säljer jackor med namn som ”Viking Divison” och har SS-runor.
En av de senaste artiklarna på hemsidan utgörs av ett grävande reportage om familjen Rothschilds 25-punktsplan för att ta över världen genom att dess icke-judiska befolkning drabbas av finansiella katastrofer, massvält och drogmissbruk. Bland mycket annat.
Budgetgranskning
Men nog om den neutrala tidningen ”Svenska dissidenter”, låt oss granska deras föredömliga granskning av vårbudgeten.
Metoden för författarens beräkning av invandringens påverkan på budgeten beskrivs så här:
“S+Mp-regeringens nya vårändringsbudget 2017 visas nedan. Sveriges befolkning uppgick den 31 december 2016 till 9.995.153 personer (källa SCB). Från 1980 t o m 31 december 2016 har Migrationsverket beviljat 2.127.423 uppehållstillstånd varav 586.192 flyktingar (27,6%), 847.735 anhöriginvandrare (39,8%), 234.148 Arbetsmarknadstillstånd/PUT (11%), samt 459.348 Övriga (=21,6% Gäststuderande, Adoptivbarn, EES samt tidsbegränsade) !!
Observera att sedan 1980 är endast 1 av 9 är arbetskraftsinvandrare, drygt 6 av 9 flyktingar och/eller anhöriga samt knappt 2 av 9 gäststudenter samt tidsbegränsade och/eller EESare/gästarbetare!! Andelen utrikesfödda i första generationen uppgick den 31 december 2016 till 1.787.497 personer eller 18% av befolkningen (källa SCB).”
Låt oss för enkelhetens skull utgå ifrån att alla statistiska uppgifter i citatet stämmer. Ett antal frågor inställer sig mot bakgrund av texten.
Hur många av alla dessa invandrade människor finns kvar i Sverige?
Om en av nio personer, eller 236.380 av de totalt 2.127.423 personer som beviljades uppehållstillstånd i Sverige kom hit som arbetskraftsinvandrare, vad hände med övriga 1.891.043 personer?
Kan man möjligtvis, rent hypotetiskt tänka sig att en del började förvärvsarbeta? Kan man till och med vara så pass djärv att föreställa sig att majoriteten, eller en absolut majoritet av dem började förvärvsarbeta?
I motsatt riktning skulle man kunna hävda att författaren mörkar statistik om EU-medborgare som flyttar till Sverige och inte behöver söka uppehållstillstånd innan de kommer hit och inte heller med omedelbar verkan efter att de flyttat till Sverige.
Mot bakgrund av att författaren skriver om ”utrikesfödda i första generationen”, är det motiverat att fråga sig vilka som kan tänkas vara utrikesfödda i andra generationen? Är det personer som är födda i Sverige men som ändå skall räknas som utrikesfödda? Ett förtydligande skulle kunna vara på sin plats.
Bodström och utredningar
Författaren skriver vidare:
”Enligt Utredningar/Thomas Bodström, S, utför invandrare 2-3 ggr fler brott än inhemska medborgare. Ur dessa uppgifter går kostnaden för invandring avläsas och beräknas enligt följande från vårbudgeten 2017:”
Den intresserade kanske frågar sig vilka ”utredningar” som Thomas Bodström har gjort gällande brottslighet.
Bodström har emellertid inte arbetat med några övergripande utredningar om brottslighet i Sverige. Varken som minister eller privat.
Det skall dock sägas att herr Bodström har en omfattande erfarenhet av brottslighet enär han arbetat som försvarsadvokat. Bland annat för den tidigare socialdemokratiske riksdagspolitikern och mångmiljonären Jan Emanuel.
Bodström har även författat ett antal romaner, av vilka samtliga fått svidande kritik i medierna. Inget av detta arbete kan dock kvalificeras som kriminologisk forskning.
Så vilken eller vilka utredningar är det som Bodström skulle ha arbetat med? Och om han har arbetat med sådana utredningar, hur kan de utredningarna ha kunnat komma fram till att invandrare begår ”2-3 ggr fler brott än inhemska medborgare”?
Skulle Bodström ha dragit slutsatsen att invandrare inte kan bli svenska medborgare, eller är det författaren som drar den slutsatsen och i så fall är den slutsatsen korrekt?
Statistik ljuger inte
Men låt oss tränga djupare in i den föredömligt detaljerade, redigt uppställda statistik som författaren presenterar.
Något som står ut vid en första anblick är procentsatserna som anger invandringens del av kostnaderna för varje budgetpost. Invandringen står alltså för exakt 18% av kostnaderna i 18 av 27 utgiftsområden och 36% i 6 utgiftsområden.
Enligt de uppgifter som presenteras innan tabellen framkommer det att 18 procent av Sveriges befolkning är ”utrikesfödda i första generationen”. Man får anta att denna siffra ligger till grund för att just 18% är en så vanligt förekommande andel i tabellen.
Det är en imponerande övning i matematisk stringens, tyvärr får man aldrig reda på hur fördelningen ser ut inom de olika budgetposterna. Är fördelningen av invandringens kostnader vad gäller Miljö- och naturvård densamma för Supermiljöbilspremien som för Kemikalieinspektionen?
Är kostnadsandelen densamma för Försvarets radioanstalt som för Strålsäkerhetsmyndigheten? Om inte, hur ser fördelningen ut?
Är det närvaron av invandrare i Sverige som fördyrar Sveriges försvarskostnader med 18% eller hade staten kunnat satsa 18% mer på försvaret om det inte fanns invandrare i Sverige?
Att invandringen står för exakt 18% av kostnaderna i 18 av 27 utgiftsområden är ett väldigt sammanträffande, för själva metoden kan det väl ändå inte vara fel på?
Man får inte heller reda på hur diverse komplicerande faktorer har tagits i beaktande, vilket hade varit både spännande och lärorikt. Istället lämnas man som läsare tyvärr kvar med en hel del frågor.
18% av EU- avgiften, 5.33 miljarder kronor, står tydligen i direkt korrelation till andelen utrikes födda. Hur EU-avgiften skulle bli dyrare genom att fler människor flyttar till Sverige framgår inte.
Ännu mer komplicerat blir det när man sneglar mot de poster som inte innehåller siffran 18%. Ta posten ”Rättsväsende” till exempel, Där uppgår invandringens andel av kostnaderna till 50%. Hälften kan kanske ses som en relativt stor andel, men tar man 18 (andel utrikesfödda i procent) och multiplicerar med ”2-3” (invandrares överrepresentation i brottsstatistiken) så blir det 50%. Typ.
Multiplicerar man med 3 blir siffran 54% men här jobbas det med intellektuell integritet och avrundas neråt till 50%, vilket är föredömligt.
Och i motsatt riktning, hur pass överrepresenterade är inte invandrare som anställda i en massa yrken som kostar landstingen väldigt många miljarder?
Hur är det t ex med förare av tunnelbanor och pendeltåg? Borde eller kunde staten ha satsat 18% eller mer i utökade utgifter på kollektivtrafik om invandringen inte fanns? Eller/och är det invandringen som belastar oss i onödan med 18% av kollektivtrafikskostnaderna?
Eftersom artikeln inte berör kostnader för landstingen, hoppas vi på Motargument att författaren till artikeln gräver vidare i den frågan utifrån samma utmärkta vetenskapliga metod.
Brottslighet kostar
Efter redovisningen av kostnaderna för invandringen följer en lista med 22 punkter som uppges visa olika brottstyper som ökat mellan åren 2015-2016, eller där antalet brott enbart anges utan jämförelse.
Dessvärre redovisar inte författaren hypoteser kring varför brottsstatistiken ser ut som den gör, samtidigt som han bedömer att Sverige är på väg att bli ”ett laglöst land”.
Några väsentliga observationer görs emellertid och dessa är värda att återge:
”Stenkastning mot polis, ambulans, brandkår, brevbärare och varutransporter (oregistrerad, men polisen skall börja räkna)”
Skall polisen börja räkna stenar som misstänkts ha kastats mot polis, ambulans, brandkår, brevbärare och varutransporter?
Författaren fortsätter:
”Mycket stort antal migranter; tiggare, ficktjuvar, vägpirater, bärplockare, prostituerade, svarttaxichaufförer, m m. (oregistrerat, MSB & BRÅ har inte kontroll) m.m.”
Författaren har skarpsynt noterat att varken Myndigheten för Samhällsskydd eller Brottsförebyggande rådet har kontroll över bland annat antalet bärplockare och prostituerade i Sverige. Så illa är det.
Han passar även på att kritisera komikerna Henrik Schyffert och Magnus Betnér för att de enligt honom hävdar att Sverige aldrig har varit tryggare. Det är oklart varför.
Efter denna övning i hård vetenskap kan det vara nyttigt att begrunda med hjälp av musik. Särskilt denna låt som Motargument rekommenderar.
Nu har en av domedagsprofeterna på Avpixlat än en gång, tvångsmässigt, kräkt ur sig ännu en ”sverigevänlig” sanning. I en vad som känns som en oändlig krönika, osande av ilska och konspirationer, målas Sverige i vanlig ordning upp som ett land i fritt fall. Denna gången har tongångarna skruvats upp ytterligare några snäpp, då Avpixlat drar paralleller mellan dagens Sverige och det som ägde rum under medeltida inkvisitioner.
I krönikan som skrevs häromdagen slår Avpixlat på den största trumma de kan uppbåda. Retoriken är densamma men positionerna i argumentationen flyttas ideligen framåt och tonläget höjs. Krönikören är övertygad om att Sverige i detta nu håller på att vakna ur den ”masspsykos” som hållit Sverige i ett järngrepp de senaste åren.
Vi vaknar ur masspsykosen
Vi ”meningsmotståndare” är en ”vänstervriden häxbrännarkader” och har fram till nu gjort allt som står i vår makt för att frenetiskt puffa på ”masspsykos”-glöden, men NU, nu är vi i uppvaknande och anpassar oss efter vad folket egentligen tycker. Det är lovvärt, och hoppfullt, att ”sverigevänner” invaggas i en försäkran om att man tror sig veta vad meningsmotståndare och folket faktiskt tycker och hur vi har ändrat oss till att följa den nationalistiska och fascistiska agendan. Inget kan nämligen vara mer fel än att vi som står för en human människosyn skulle ha förändrat vår människosyn.
Grundmantrat i Avpixlats värv är dock det samma:
mångkulturen söndrar och sår split
”sanningssägarna” är utsatta för en häxjakt där ”PK-eliten” står för förföljelsen
invandringens kostnader förklarar den krackelerande välfärden
kultur- och journalisteliten hålls ansvarig för att Sverige står på ruinens brant
den galopperande kriminaliteten förnekas av förståsigpåare som exempelvis kriminolog Jerzy Sarnecki (som liknas vid Bagdad-Bob)
Vi blir i domedagskrönikan också tilldelade några ”nyheter” som förstärker ”argumenten” i det pågående Armageddon vi befinner oss i:
vi kommer snart att få bevittna ”den största feministiska regeringen” som falskeligen stöttar förtryckta muslimska kvinnor
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har skrämts att lägga ner sin granskning av Muslimska Brödraskapet
ärkebiskopen skall kräva att för varje moské som byggs i Sverige ska en kyrka byggas i en ”muslimsk” stad
ministrar stoppar fingret i hålet i havsdammen Sverige likt Haarlems hjälte Peter (mer att läsa om detta längre fram i denna krönika)
Avpixlat och sakfelen
Krönikan innehåller ett antal rena sakfel, vilka jag ämnar redogöra för här och nu.
Trots världens högsta skatter kan staten inte leverera välfärd. Försvar, polis, sjukvård, åldringsvård, skola, boende, kommunikationer – på område efter område tvingas medborgarna hitta egna, privata lösningar. Staten har brutit skattekontraktet med medborgarna. Trots den stora lögnen om invandringens lönsamhet tvingas man nu höja skatterna ytterligare för att bekosta dess ofattbart stora direkta och indirekta kostnader. Dess totala kostnader är förmodligen Sveriges bäst bevarade statshemlighet. Vi borde påminna dagens ansvariga om socialdemokraten Gustav Möllers ord om att ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”.
Sverige har inte världens högsta skatter. Då man beräknar skattetrycket, eller skattekvoten, räknar man ut kvoten mellan de totala skatteintäkterna och BNP. Sverige hamnar på sjätte plats bland länder med högst skattetryck och hade 2014 inte haft ett lägre skattetryck på 40 år. Danmark är det land som har högst skattetryck, följt av Frankrike och Belgien. Inte nog med att krönikören (medvetet?) använder sig av det direkta sakfelet, han väljer dessutom att storvulet spinna loss med högtflygande konspirationsteorier.
Debatten om huruvida invandringen är lönsam eller inte har lika många åsikter som det finns forskare, nationalekonomer och statsvetare. Beroende på vem du frågar får du olika svar, avhängiga de siffror och den fakta experten väljer att belysa. Det finns inga givna mallar på hur man ”ska” räkna på invandringens lönsamhet och, ärligt talat, gör vi oss inte en björntjänst när vi prompt vill värdera människors ekonomiska likviditet? Givetvis är det enklast för våra domedagsprofeter att anamma den invandringsfientliga faktan som avslöjar den enorma förlustaffär ekonomiska sanningssägare som exempelvis nationalekonomen Tino Sanandaji ihärdigt försöker slå i oss vanliga medborgare.
När vi börjar värdera människor i kronor och ören är vi ute på tunn och hal is. Samtidigt väljer vi att underminera hela den humanistiska värdeidén. Är människor som bidrar till välfärden medelst skatter viktigare eller bättre än människor som av olika anledningar inte har den möjligheten?
Epitet med obehaglig historisk konnotation
Hur länge ska personer som kommunisten Rossana Dinamarca få göra riksdagen till lekstuga med sina mot väljarna respektlösa barnsligheter. Hur länge ska ansvariga ministrar få åka slalomtävling mellan halvsanningar och lögner.
Påståendet att den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Rossana Dinamarca skulle vara kommunist är lika uttjatat som felaktigt. I alternativ media är det ett oantastligt faktum att Dinamarca är kommunist.
Epiteten kring meningsmotståndare är en historisk paradgren bland högerpopulister och högerextremister, och epiteten är lika många till antalet som de är konspiratoriska. Enligt ”sverigevänner” och ”invandringskritiker” är det en självklarhet att alla vi som inte talar ”sverigedemokratiska” också är ”kommunister”, ”islamistkramare” och ”vänsterextremister”. Det är näst intill omöjligt att hålla reda på alla fantasifulla epitet och nedvärderande vokabulär som cirkulerar i cyberspace. Magasinet Paragraf har satt samman två ordlistor som redovisar en del av en uppfinningsrikedom, som i stora stycken består av en smutsig retorik redan använd i en fascistiskt historisk kontext.
Den ”sverigevänliga” offerkoftan
Sverigedemokraterna må vara politiskt bannlysta, men när de nu vuxit till näst största parti går det inte längre att trovärdigt avfärda dess miljoner sympatisörer som nazister och rasister. Särskilt inte när den mångkulturella verkligheten på punkt efter punkt visar sig överträffa dessa bespottade och förföljda Sverigepatrioters värsta katastrofvarningar. I efterhand kommer man att jämföra denna politiska häxjakt på oliktänkande med medeltidens inkvisition. Dåtidens kättare och häxor dömdes av en maktfullkomlig, vidskeplig kyrka med i stort sett totalt informationsmonopol och ett välorganiserat nätverk av avlönade eller beroende medlöpare.
Är SD verkligen ”politiskt bannlysta”? Moderaternas Anna Kinberg Batra har ju nyligen brutit den, vad vi alla trodde, oskrivna regeln att inte förhandla med SD. Om detta trendbrott är rätt eller fel tänker jag inte gå in på här. Men att hävda att SD är isolerade eller ”politiskt bannlysta” är en direkt felaktighet.
Är det en retorisk fint, eller en inbillad föreställning, att uttrycka att SD har ”miljoner sympatisörer”? Vid valet 2014 erhöll SD 801 178 röster. Fram till nästa valresultat förkunnas är det den siffran som gäller. Drygt 800 000 är inte ”miljoner”.
Det där eviga tjatet om att ”PK-eliten” skulle kalla alla sverigedemokratiska väljare nazister och rasister är uttryck för att den ständigt för trånga offerkoftan sitter som gjuten på den ”sverigevänliga” kroppen, och har ingen reell täckning i verkligheten.
De som faktiskt kallar sverigedemokratiska väljare för nazister och rasister hänfaller åt samma meningslösa metoder som de som väljer att kalla meningsmotståndare för ”kommunister” och ”vänsterextremister”. Personligen väljer jag sällan att kalla folk rasister, fascister eller nazister, däremot har jag inga problem med att säga att någon uttrycker sådana åsikter. Det är viktigt att poängtera att åsikterna är föränderliga.
Diktaturen Sverige
Avpixlat-krönikören fortsätter att mässa, och jämför Sverige med svunna och nutida diktaturer:
Den nya religionens välbeställda elit förfäktar ”allas lika värde” som mantra i sin kamp för att rädda sina privilegier i form av höga riksdagslöner, välbetalda mediajobb, prestigefyllda ämbeten och säkrad ålderdom. Likt eliten i diktatursamhällen lever de ett skyddat liv i de exklusiva kvarteren, reser med de dyra flygen, kör de bästa bilarna och går före i egna gräddfiler. Inte en enda medlem av denna nya överklass av politiker, skribenter, kändisar och politiskt godkända experter lever ett vanligt Svenssonliv.
Det är väldigt enkelt att hänfalla åt att gotta in sig i enkla poänger som inte någonstans går att belägga, men som man vet går hem hos det ”arga folket”. Det är ju ”sanningen”, och samtidigt en ytterst medveten taktik och retorik från krönikören. Men belägg får vi inte, det skulle vara för mycket begärt.
Seriositeten i krönikan illustreras avslöjande då skribenten väljer att kalla Mona Sahlin ”översteprästinnan”, i ett försök att förringa hennes politiska gärning.
Gänget Anders Lindberg, Fredrik Virtanen, Åsa Linderborg och Lena Mellin på Aftonbladet nedvärderas genom att tilldelas epitetet ”välbetalda häxjägare”.
Dagens Nyheters Peter Wolodarski sägs ”sprida sina bakterier i samhällskroppen”. Komiker som Magnus Betnér, Özz Nûjen, Henrik Schyffert och Soran Ismail är i krönikörens värld hovnarrar som hånar ”sverigevänner”.
Journalisterna/författarna Henrik Arnstad och Täppas Fogelberg framställs som faktaresistenta idioter.
Som seden bjuder har även denna domedagsprofet dåligt med idéer och förslag på vad som ska göras för att vända det förlisande fartyget Sverige på rätt köl.
Hur vi stoppar översvämningen
Krönikören på Avpixlat gör slutligen en liknelse mellan Anders Ygeman och Morgan Johansson och sagan om den holländske pojken Peter som räddar staden Haarlem från översvämning genom att stoppa fingret i det hål i havsdammen som hindrar havet från att skölja över staden.
Skribenten raljerar över att nämnda ministrar anammar samma ‘quick fix’ som Haarlems hjälte och hävdar i nästa andetag att Sverige kommer att utplånas medelst att det ruskiga, mörka och iskalla havet sköljer över oss så att vi alla hamnar under vattenytan och drunknar (eller?). Liknelsen är märklig och sammanfattar på ett beskrivande sätt hur ”sverigevänner”, nationalister och sanningssägare ser på hur vi ska förhålla oss till verkligheten. De enkla och ihåliga argumenten dominerar. Nivån är patetiskt låg.
Konspirationsteori-eländet kan inte beskrivas på något annat sätt än tragikomedi. Tragiskt eftersom domedagsprofetiorna redan påverkar alltför många av oss, något som kan få ödesdigra konsekvenser – och komedi eftersom att tillvägagångssättet på vilket krönikören väljer att saluföra argumentationen är skrattretande i sin maniska ansats.
Som avslutning vill jag gärna bjuda på detta klipp från Monty Python:
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Vi som debatterar invandringspolitik vet att den svåraste debatten att ta är den om invandringens kostnader. Det beror inte i sig på att vi saknar argument, utan på att det är en extremt komplicerad övning. Ska vi räkna på vad invandring kostar måste vi förstås också ta med vinsterna, och eftersom vi alla sitter ihop blir det snabbt grötigt.
Hur räknar man på en finne som kom till Sverige 1970, jobbade tio år och sedan blev förtidspensionär? Eller en flykting som driver eget företag med flera anställda, men som har ett barn med funktionsnedsättning? Hur stort plus är egentligen en läkare från Ukraina som flyttar hit och har jobb från dag 1?
När invandringens kostnader ska lyftas fram sitter en ganska ilsken Tino Sanandaji och publicerar siffror som alltid visar hur invandrare egentligen är mycket sämre än man skulle kunna tro. Sämre på att integreras, sämre på att generera inkomster, sämre utbildade och – pja – helt enkelt sämre människor. Högt och lågt, i Sverige och internationellt, matas vi med ganska spydiga påpekanden.
Jan Tullberg är SD:s mest citerade ”expert”. Han påstår att invandringen kostar Sverige 250 miljarder om året, vilket främst bevisas av undanträngningseffekter. Kort sagt kostar, enligt Tullberg, även till synes lönsamma invandrare pengar när de tar våra jobb, våra bostäder och startar företag där svenskar skulle kunna startat företag. Du kan helt enkelt som invandrare aldrig bli ett plus, enligt Tullbergs logik. Du är förutbestämd att vara i vägen. Damned if you do, damned if you don’t.
Slutligen citeras Jan Ekberg, som 2006 var regeringens utredare, och som påstås ha kommit fram till att invandringen ”kostar” mellan 40 och 60 miljarder per år. Vad han egentligen sagt är att just år 2006 var omfördelningen från den inrikes födda till den utrikes födda befolkningen någonstans mellan 1,5 och 2,0 procent av BNP. Ekberg drivs, till skillnad från Sanandaji och Tullberg, inte alls av någon vilja att till varje pris få invandrare att framstå som en belastning. I ESO-rapporten, benämnd ”2009:3 Invandringen och de offentliga finanserna”, påpekar han tvärtom återkommande att invandring i grunden är positivt för en ekonomi, eftersom människor kommer i arbetsför ålder, men han menar att egentligen lägger vi på tok för stor vikt vid invandringens potential – såväl positiv som negativ. Påverkan på ekonomin är rätt liten.
Ekberg har för övrigt recenserat, eller snarare sågat, Tullberg här. Recensionen är mycket läsvärd. Där visar han också hur Tullberg, som bygger på Ekbergs siffror, egentligen genomgående missförstått dem.
För den som inte vill ge sig in i för mycket siffror finns ett helt annat sätt att räkna på. Vi kan jämföra Sveriges utveckling med liknande länder. Jag har här valt Danmark och Finland, eftersom Norge har en för stor fördel i oljan.
Grafen är hämtad från Ekonomifakta, och visar BNP från 1990.
Men eftersom Sverige haft en högre befolkningsökning än de andra länderna har jag gjort en separat tabell, där jag helt enkelt dividerar index från grafen ovan med befolkningsökningen, och får en BNP-ökning per capita.
Även nu ligger Sverige över både Finland och Danmark.
Har jag därmed bevisat att invandring är bra för Sverige. Nej, verkligen inte. Det är för många faktorer som påverkar BNP för att kunna dra den slutsatsen. Det jag däremot anser bevisat är att de som ihärdigt hävdar att Sverige håller på att gå under, att gamla svälter ihjäl eller åtminstone inte får sylt på pannkakorna, att unga inte får jobb och att om vi inte får stopp på invandringen snabbt kommer våra barn att leva i ett u-land har fel.
Asylmottagning kostar pengar. Det går lätt och fort att bevisa. Men det gör även mödravård och skolor. Lika lite som de som föds idag är dömda till vare sig fattigdom eller arbetslöshet är dagens asylinvandrare det.
Med jämna mellanrum ploppar denna debattartikel från 2008 upp i sociala medier. Den börjar så här:
Drygt en miljon utländska medborgare har under ett kvarts sekel beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa är hela nio av tio varken klassade som flyktingar eller som skyddsbehövande. Det är alltså en lögn att Sveriges mottagande av utlänningar främst värnar om de mest utsatta flyktingarna. Men detta förtigs av såväl politiker som massmedier.
Sedan ägnar sig Gunnar Sandelin åt att dels bevisa detta, dels att oja sig över hur alla ljuger, och slutligen begär han att ”kostnaden för invandringen” ska redovisas. Vi ska titta på vilka skatteintäkter invandrade svenskar bidrar med, och sedan dra av deras kostnader.
Det finns ett huvudfel i artikeln, och det är grundtesen: att ”såväl politiker som massmedier” skulle påstå att merparten av invandrare till Sverige skulle vara flyktingar. För självklart är det inte så. Merparten av invandrare har kommit till Sverige för att antingen arbeta, eller studera. De har redan ett arbete när de kommer, och de kostar följaktligen inte samhället någonting alls.
Vidare finns den ganska stora grupp som anhöriginvandrar. Den kan delas upp i tre kategorier:
adoptivbarn
kärleksinvandrare, dvs människor som flyttar hit för att leva med en svensk
anhöriga till dem som flytt till Sverige
Av dessa kategorier kostar självklart ett adoptivbarn lika mycket för samhället som ett barn fött i Sverige, men det kan rimligtvis inte läggas till ”invandringens kostnader”. Kärleksinvandrare ska försörjas av den de lever med. Bara den tredje kategorin kostar normalt pengar för samhället, och då endast om den som flytt till Sverige inte själv klarar att försörja sin/sina anhöriga.
Det är med andra ord en debattartikel som slänger upp ett påstående ingen framfört, och som lägger många anklagande stycken på att motbevisa det.
Vi vet också hur det senare gick med kravet på att redovisa ”invandringens kostnader”. Det är nu gjort av Sverigedemokraterna, som genom diverse sifferexerciser som samtliga experter, inklusive Riksdagens utredningstjänst,som levererat underlaget underkänt, kommit fram till att invandringen kostar Sverige 188 miljarder om året.
Slutligen behöver vi också sätta en stor plump på påståendet att en miljon uppehållstillstånd delats ut under åren 1983-2008. Det är en tänkbar siffra, om man till den siffran räknar alla tillfälliga uppehållstillstånd för, till exempel, studenter och säsongsarbetare, men i övrigt stämmer den inte. Samtliga utrikes födda, undantaget nordiska invånare som inte behöver uppehållstillstånd, uppgick år 2008 till en miljon, och då har vi inte räknat bort dem som redan bodde här 1983. Till det ska läggas att EU-medborgare, som är en betydande andel av denna miljon, faktiskt inte heller behöver ”uppehållstillstånd”, utan bara ”uppehållsrätt”.
Vad beträffar artikelförfattaren, Gunnar Sandelin, så är han en del av Sverigedemokraternas inre krets. Han har skrivit en bok på samma tema som artikeln, vilken säljs på Avpixlat, och framfört statistik vi tidigare mött här på Motargument. Att han är sverigedemokrat innebär, förstås, inte att han automatiskt har fel – bara att han skriver utifrån ett partiskt, och mycket svartvitt, perspektiv.
Jag har inte gjort mig känd för att vara den som tycker att Affes statistikblogg håller vetenskapligt hög nivå. Tvärtom har jag vid flera tillfällen visat på stora brister. Nu är det dags igen, detta är del tre på temat ”Affes ovetenskapliga statistik”.
Affe har skrivit en artikel, en artikel som även publicerats i den antimuslimska tidningen Dispatch International, en tidning som SD har skickat ut till alla sina medlemmar och som bl.a. Richard Jomshof kallat för ”viktig tidning”. Även riksdagsledamot Kent Ekeroth rekommenderar Affes artikel. Det centrala temat i artikeln är att försöka visa på hur invandring har förändrats sedan 1960-talet. Förändringen som Affe fokuserar på är i detta fall hur högt HDI (en ganska trubbig metod som används för att mäta välstånd i en nation) olika invandrargruppers hemländer har: Affe menar att det har skett en förskjutning, att vi idag tar emot allt fler invandrare från länder med mycket låg HDI medan vi på 60-talet tog emot invandrare från länder så som Finland — som Affe menar hade ett högt HDI.
Problemet med den statistiken är dock att måttet HDI först började att användas på 1990-talet. Följaktligen har Affe använt sig av ett HDI-mått från år 2011 för att försöka peka på något om olika länders välstånd på 60-talet! Då såg naturligtvis världen helt annorlunda ut än vad den gör idag. Finland var långt ifrån det ekonomiskt välmående land det är idag. Att försöka att använda sig av ett HDI-mått hämtat från 2000-talet för att säga något om hur det såg ut på 60-talet är så uppenbart ovetenskapligt att det närmast bör beskrivas som ren dumhet. På inget vis går det att försvara ett sådant förfarande.
Vidare är ett centralt tema i Affes artikel att invandringen idag är mer lågutbildad än den som kom under tidigare decennier. Ett sådant påstående är felaktigt då den officiella statistiken visar på att andelen invandrare med minst treårig högskoleutbildning är idag högre än den var innan 90-talet (se diagram).
Diagram utbildningsnivå
Det är skrämmande att vi i riksdagen har politiker som hänvisar till denna bloggs hopkok, att vi har ett parti i riksdagen som skickar ut en tidning som innehåller denna typ av totalt felaktiga artiklar och statistik till sina medlemmar. Man kan fråga sig hur man någonsin ska kunna ta dem seriöst när de med orden ”Affes Statistik-blogg har igen en intressant och djuplodande rapport” hänvisar till en blogg som rymmer sådana enorma brister.
Hur mycket påverkar krisen kring Expressens avslöjanden Sverigedemokraterna? Många tror att partiet kommer att förlora stort på avslöjandena. Tyvärr är det kanske inte så enkelt. Väljarna har valt Sd trots att, och eventuellt ibland på grund av att, de vet att rasismen finns med i bakgrunden. Det finns en del olika anledningar till att folk väljer att rösta på Sd och så länge de anledningarna finns kvar krävs det ganska mycket för att folk ska tappa förtroendet för Sd även om Expressens artiklar är ett steg i rätt riktning.
Men… En av anledningarna till att folk valde att rösta på Sd år 2010 var t.ex. att folk hade tappat förtroendet för massmedia och för politik. Den kritik som kommer nu från massmedia och politikerna — i det Sd själva kallar ”sjuklövern” — leder inte till att Sd automatiskt förlorar stöd, eftersom kritiken mot Sd kommer från källor som väljarna inte har förtroende för.
Sd:s väljare
Man ger inte sin röst till Sd enbart för att Sd är rasister. Sd har fått stöd för att Sd:s väljare tappat tilltron till demokratin och politikerna och de är rädda; för arbetslöshet, kriminalitet, förändringar i Sverige som de upplever som negativa. Sd får stöd för att de upplevts som ”underdogs”. Sd är de som mobbats av den elit som allmänheten tappat förtroende för; ”om Sd kan reta de korrupta, idéfattiga politiker som styr så mycket som de gör, måste Sd vara bra. De stödjer vi”.
Sd ger dem på något sätt hopp, både för att de ger ”de som styr” en spark i röven och för att de vågar säga vad de tycker.
Riksdagspolitiker idag betraktas av många som stereotypa, andefattiga jasägare och partierna som tråkiga, idéfattiga organisationer. Politiker och partier pratar mycket, men om sådant som inte har med ”vanligt folks” verklighet att göra. Segregation, arbetslöshet, korruption, fattigdom, frustration, allt sådant påverkar deras val.
Nedskärningarna oroar dem. Skolor drar ner sina resurser. Folk utförsäkras. Mindre pengar läggs på lekplatser. Gammelmoster Agda för mindre och mindre hjälp i hemtjänsten som ständigt skär ner resurserna. kriminaliteten ökar. Samhället blir sämre. Samtidigt ser de att pengar finns för flyktingar och invandrare. Det är fråga om miljarder som de kontrasterar mot de nedskärningar som sker på hemmaplan.
Jag pratar inte om vad som verkligen händer i samhället eller ej. Utan vad som kommer fram när man frågar Sd:s väljare vad de tänker, tycker och känner. Vi måste ha modet att fråga hur världen ser ut i deras ögon. Vi kan blunda för det om vi vill och tro att det räcker med Expressens avslöjanden för att stoppa Sd, men det gör det inte.
Ju sämre man upplever att man har det, desto mindre är man benägen att hjälpa andra. Och det är ju så som invandring och flyktinghjälp beskrivs av alla politiker idag, som ”hjälp” som ”stöd” som något vi gör ”för att vara snälla”.
”Våra egna pensionärer lider, vi har inte råd att vara ”snälla” mot flyktingar längre”, så kan det heta…
Det okända, främlingsfientligheten
Detta är uppblandat med en vardagsrasism. Det är inte egendomligt. I alla tider har man reagerat på olika former av kriser genom att lägga skulden på minoriteter eller på det ”nya” som förändrar samhället.
Men det är inte rasismen, och hatet mot nya fenomen i samhället, som muslimerna, som är förklaringen till att Sd blivit så stora. Vardagsrasister finns i alla partier. De värsta vardagsrasister jag mött är de som röstar på Folkpartiet och bor t.ex. i Bromma, på Moderaterna och bor i Täby, eller sossarna och bor i Höganäs.
Det är inte rasismen som gör att Sd får sitt stöd. Vill man vara rasist går det utmärkt att vara med i Socialdemokraterna och gnälla på invandrarna i omklädesrummet på det lokala bruket. Det är något annat.
Och ska vi få stopp på Sd måste vi rikta in oss på det där ”andra” också.
Något som var fascinerande förra valet var att studera hur Sd:s väljare reagerade på massmedias skriverier om Sd.
Aftonbladet och Expressen körde stora kampanjer, bland annat med temat ”Gilla Olika” inför valet 2010. STORA kampanjer som riktades in mot att stoppa Sd. När jag pratade med potentiella Sd-väljare märkte jag att de hatade Aftonbladets ”gilla olika”-kampanj.
De ansåg att den kampanjen bekräftade Sd:s tes att de var utsatta för censur och mobbning från staten, massmedia och alla politiska partier, hur annars kunde det komma sig att alla stora tidningar körde en ”rösta inte på Sd kampanj”?
Det bekräftade Sd:s ”underdog”-perspektiv och gav dem röster.
Glöm inte att Sd-väljare misstror politiker och massmedia, dvs ”överheten”. Så om överheten säger ”rösta inte på Sd” kan det faktiskt få motsatt effekt. Det skedde 2010, och jag tror inte att de som drev t.ex. ”gilla olika”-kampanjen då har förstått det ens idag. Samma var det när media skrev att Sd var ”rasister” eller ”nazister” men utan att skriva VARFÖR de var det.
Det räckte inte.
I massmedias ställningstagande mot Sd 2010 saknades en rad viktiga saker, men främst förståelse för hur Sd-väljaren tänker.
Demokrati och lösningar
Svaret på hur man stoppar Sd vilar på två ben, kan man säga. Det ena är politiskt, demokratiskt, och det andra handlar om att motarbeta rasistiska vanföreställningar.
Demokratiarbete och lösningar på ekonomiska krisen är viktigast. På sikt genom att politiken förändras. Där har vi mycket att lära av hur arbetarrörelsen och de andra partierna på ett framgångsrikt sätt stoppade den inhemska nazismen på 30-talet. Det var ett arbete där polemiken mot nazismen handlade om demokrati, demokrati och ännu mer demokrati och att ta fram lösningar på krisen.
Saltsjöbadenavtalet mellan arbetsgivarna och staten 1938, nödarbetena, Socialdemokraternas politik mot arbetslösheten på 30-talet. Varje politiskt drag som togs gjordes för att man ville minska nöden i landet och man hade alltid biavsikten med det att man ville stoppa nazisterna. Sen kan vi idag vara mot eller för det, men så var det. Händelserna i Tyskland förskräckte alla och ALLT gjordes för att motverka detta i Sverige.
Att skära ner resurser till pensionärer idag kan måhända vara nödvändigt men det får konsekvenser.
Det är detta som är tuffast. Politiker betraktas som korrupta, träiga tråkmånsar. De betraktas som folk som skiter i hur ”vanligt folk” har det. Att lösa det handlar om en kombination av GIGANTISKA reformer i det politiska arbetet, demokratiarbete och lösningar på problemen.
Att folk tappar tron på politiker och vill ha lösningar på de problem de ser omkring sig, behöver inte betyda att de nödvändigtvis måste rösta på Sd eller gnälla på invandrare. Där kan sajter som Expo, interasistmen och Motargument spela en viktig roll.
Vi bör gemensamt visa t.ex. att: ”Ja, det är rätt. Kräv en förändring av politiken. ja, det är ok att tycka att ”sjuklövern” består av en massa rövhål och att massmedia är korrupt. Men ta det lugnt, fall inte i de vardagsrasistiska fällorna och tro inte att det är muslimer eller invandrare som är problemet”.
Men detta MÅSTE göras så att man inte spelar in i det ”underdog”-tänkande som Sd har. Att bara peka finger och kalla Sd ”rasistiskt” är DESTRUKTIVT! Man måste hela tiden visa VARFÖR Sd är rasistiskt. Varför det är fel att generalisera negativt om ALLA muslimer. Varför invandrare inte är ”syndabockarna” man ska skylla ALLT på.
D.v.s: ”Det är politikernas fel, inte invandrarnas eller muslimernas. Det är sossarnas och Alliansens fel att man skär ner, skyll på dem och sluta sprida vanföreställningar om muslimerna!”
Det cirkulerar mängder av rasistiska myter på nätet. De måste och de kan punkteras som uppenbart falska. Om det är samhällsproblem som diskuteras måste man visa att det är Socialdemokraterna och Alliansen som styrt Sverige de sista 100 åren, inte muslimerna eller romerna!
Och folks benägenhet att beskylla invandringen för problemen måste också bemötas.
Förändrad syn på invandring
Politiker ska inte vara förvånade att invandringen får ta skulden för de samhällsproblem vi har idag. Invandring brukar beskrivas som en ekonomisk belastning på samhället. Något som kostar pengar men som vi ska acceptera för att ”vara snälla” mot invandrarna och för att ”hjälpa” flyktingar och folk i nöd.
Med ett sådant tänkande är det inte konstigt att röster höjs som säger: ”minska invandringen, ge pengarna till pensionärerna istället”.
Som man bäddar får man ligga. Som vi format invandringspolitiken, sådant blir resultatet.
Säga vad man vill om t.ex. USA, men där har invandringspolitik aldrig handlat om ”vi ska vara snälla” utan om att invandring är en investering. De grupper som vill öka invandringen till USA betonar ofta det och hänvisar till hur man tänkte på samma sätt under 1800-talets stora invandringsvåg.
Vi behöver skrota det unkna gamla synsättet på invandring som en belastning för samhället och enbart se det som en investering för framtiden, vilket det är.
Alltför sällan diskuteras den svenska befolkningspyramiden. Snart går 68-generationen i pension. Faktum är att det inte finns annat alternativ för oss i Sverige än att ta emot många invandrare. Utan invandrare kommer vi om några år att ha för få människor i arbetsför ålder. Utan folk som kan jobba har vi inte heller möjlighet att försörja pensionärer eller sköta om alla sjuka.
Invandring är en investering, inte en kostnad. Precis som med andra investeringar lägger man ut pengar för stunden för att säkerställa framtida vinster. Lika lite som vi kan strunta i att göra investeringar i skola eller sjukvård kan vi vara utan investeringar i invandring. Men vi måste se till att investeringarna sker på bästa möjliga sätt; Vi behöver invandring för vårt välstånds skull.
Om politiker kunde prata mer om det och mindre om ”vi ska vara snälla mot flyktingar” hade mycket varit vunnet.
Sverigedemokraterna kan stoppas och vi kan kasta ut dem ur riksdagen 2014. Men det kräver att vi börjar lyssna till hur Sd:s väljare tänker och bemöter dem där de befinner sig. Det som sker med Expressen-avslöjandena är ett bra första steg. Att avslöja VAD som är rasistiskt i Sd:s program och verksamhet är en del av svaret på hur man stoppar Sd. Till skillnad från mycket av det som skrevs inför valet 2010 handlar nu Expressens artiklar om att visa upp konkreta rasistiska åsikter, det är bra!
Men det behövs inga skakiga filmer på Sd-politiker som löper amok för att visa för folk att Sd accepterar rasism i sina led. Det räcker med att visa hur de tolererar muslimhatet.
Rädsla och oro är en mäktig drivkraft i människor. Ska vi stoppa rasismen måste vi ta den på allvar
Rekommenderad läsning: Niklas Orrenius brukar ha bra åsikter kring detta. Annika Hamrud också. Läs dessutom Ehsan Fadakars inlägg i Nyheter24.
Ni har alla hört myten att invandringen är något negativt ekonomiskt. Att vi idag befinner oss i en sådan kris att vi måste välja mellan invandring och/eller skola, sjukvård etc. Detta är en falsk myt.
Det finns idag inget absolut säkert sätt att göra beräkningar som entydigt visar på om invandringen utgör en kostnad.
De nationalekonomiska studier som gjorts av invandring har tittat på effekter på till exempel tillväxt, handel, företagande, löner och offentliga finanser. Det finns inget självklart sätt att foga samman dessa olika perspektiv till ett svar.
Vissa studier av invandring i USA och Japan pekar på svagt positiva effekter på tillväxten, men det finns även studier som pekar på svagt negativa effekter. Studier av den fria rörligheten inom EU pekar på vissa positiva effekter på tillväxten. Flera studier pekar på att invandring leder till ökad handel med invandrarnas ursprungsländer. Andelen företagare är högre bland utrikes födda än bland inrikes födda och utrikes födda har fler anställda per företag. Det finns teorier om att öppna och toleranta samhällen är mer uppfinningsrika, och Sverige ligger också i topp i flera internationella index över innovationsklimat.
Det är inte helt klart hur invandringen påverkar de offentliga finanserna. De beräkningar som finns visar på större kostnader än intäkter. Två viktiga saker som påverkar beräkningarna är hur gamla människor är när de kommer till Sverige och hur stor andel som arbetar. En förbättrad integration kan ge stora positiva effekter. Det bör också noteras att beräkningarna handlar om offentliga intäkter och utgifter på individnivå.
De positiva effekterna som invandring har på samhällsekonomin som helhet genom ökad tillväxt, handel och företagande ingår inte.
Sammantaget kan vi se att Sverige, i likhet med till exempel Kanada och Australien, har kunnat kombinera en förhållandevis hög invandring med en god ekonomisk utveckling. Vi står oss väl såväl när det gäller mått på ekonomisk produktion som bredare välfärdsmått.
Se även denna nyligen publicerade debattartikel av docenten i nationalekonomi, Andreas Bergh.
Sett över tid vet man dock att invandring haft och har positiva effekter på samhällsekonomin vilket leder till att Motargument.se valt att anlägga ett sådant perspektiv i vår syn på detta där vi numera väljer att se invandringen som en investering och inte en kostnad. Synsättet baseras också på den vanliga missuppfattningen att en utgift alltid är detsamma som en kostnad, något som helt enkelt inte är sant.
Vad gäller de siffror som SD nu anger och som har räknats fram av Riksdagens utredningstjänst, RUT, så behöver man inte göra mer än att läsa vad RUT själva anför kring dessa siffror för att förstå att de överhuvudtaget inte kan användas på det sätt som SD nu gör. RUT skriver följande:
”Att som uppdragsgivaren (Sverigedemokraterna /red.anm.) önskar beräkna statens kostnader för de angivna invandrargrupperna är en komplex forskningsfråga vars resultat är mycket beroende av vilka antaganden som görs.Utredningstjänsten har försökt besvara den mer begränsade frågan om hur stor del av statens nettoutgifter som kan kopplas till berörda grupper av nyanlända flyktingar och anhöriginvandrare.Sådana beräknade nettoutgifter ett givet år är inte detsamma som vad en viss del av befolkningen kostar. Det är inte en bedömning av hur den aktuella invandringen påverkar hela samhällsekonomin, utan en statisk beräkning på kort sikt.
Beräkningarna kan därmed inte utgöra underlag för att bedöma den statsfinansiella effekten av denna del av invandringen på längre sikt. Endast statens budget omfattas, och inte hela den offentliga sektorn. De beräknade nettoutgifterna kan inte heller rakt av tolkas som en potentiell besparing.”
Observera att Sverigedemokraterna nu använder dessa siffror på exakt det sätt RUT förklarat att man inte kan göra!
Danmark
I debatten hänvisas ofta och gärna till att vi nu bara ska genomföra det som t.ex. Danmark redan har genomfört – d.v.s. begränsa invandringen.
Med det som bakgrund borde alltså Danmark logiskt sett de senaste åren ha genomgått ett ekonomiskt lyft och ligga långt över Sverige i OECD:s välståndsliga. Så har inte skett:
Från 1970-talet till början av 1990-talet hade Sverige en sämre BNP-tillväxt än flertalet andra industriländer. Detta gällde särskilt den djupa konjunkturnedgången 1991-1993. Därför har Sveriges köpkraftsjusterade BNP per capita sjunkit i förhållande till övriga industriländer under de senaste decennierna, från en fjärdeplats under 1970-talet till en 14:e plats som sämst. Sverige har efter det klättrat uppåt igen och ligger 2011 på en niondeplats.
Under de år som av SD anges som de värsta ur invandrings- och kostnadssynpunkt har Sverige alltså inte sjunkit i förhållande till andra länder utan istället förbättrat position och konkurrenskraft.
Detta blir ännu tydligare om vi jämför med Finland som under alla de år som Sverige tagit emot såväl invandrare som flyktingar varit ett närmast slutet och homogent land, trots detta inte på något område haft en ekonomisk utveckling som varit bättre än Sveriges.
I avsaknad av annat kan man alltså med hjälp av vanlig enkel logik konstatera att vad SD anför om gigantiska kostnader årligen under en lång följd av år omöjligen kan stämma. Dessa påstådda kostnader skulle i så fall ha kunnat utläsas i ekonomiska nyckeltal vid en jämförelse med länder med för övrigt likartade förutsättningar som Sverige.
Rädsla är en mäktig drivkraft.
Motargument 