Nu kan man tycka vad man vill om Kahin Ahmeds uppmaning till bojkott om inte Järvaveckan i framtiden slutar bjuda in SD – det går att argumentera både för att SD ska bjudas in och emot – men Lamotte tar på sig mästerhatten och förklarar förnumstigt att Ahmed behöver ”läsa på om yttrandefriheten”.
Just det påpekandet har varit så vanligt de senaste dagarna att vi vill ta ett steg tillbaka och vädja till alla att skarpt protestera när begrepp som ”yttrandefrihet” används som slagträ mot den som använder sin egen yttrandefrihet till att mana till bojkott eller till att vägra bjuda in politiska partier.
Vi känner igen diskussionen inte minst från årets massbojkott av bokmässan och dividerandet om vem som bör få delta i Almedalen. Vem ska ges en plattform för sitt budskap? Är det bättre att låta alla prata och sedan säga emot med risk att man samtidigt legitimerar och normaliserar deras främlingsfientlighet? Det är frågor många ställer sig inom ramen för sin egen yttrandefrihet, men att inte bjuda in eller att bojkotta har inget med yttrandefrihet i sig att göra.
”Yttrandefrihet” är istället ett ganska hårt reglerat begrepp. I Sverige gäller svensk grundlag. Utöver det finns begreppet definierat av bland annat FN och Europakonventionen, och grundprincipen är enkel:
Samhället får normalt inte hindra dig från att ha en ståndpunkt och framföra den.
Det är kärnan. Utöver det finns regler om undantag, och regler om hantering av källor, anonymitet och tystnadsplikt.
Men yttrandefrihet handlar aldrig om att du måste beredas fri tillgång till andra aktörers plattformar.
Det blir därför tragikomiskt när Lamotte anser att Ahmed, som har en magister i sociologi och rimligtvis är fullt bevandrad i svensk lag, är den som ska läsa på.
Lamotte fortsätter sedan med att berätta om hur somaliska pojkar tycker tjejer är horor. Och det är ju helt riktigt att de åsikterna inte hör hemma här.
Vi vill i sammanhanget passa på att presentera denne lirare. Dömd för misshandel och vapenbrott, kallade exet för ”luder”, ”hora” och ”fitta” och dömdes för ofredande i dagarna. Han tillhör uppenbarligen en väldigt våldsam och kvinnofientlig klan. SD i Bjuv, närmare bestämt. Vart ska vi utvisa honom, Lamotte?
Slutligen berättar Lamotte att SD växer mest bland utrikes födda. Vi letade lite, och hittade tabellen han förmodligen syftar på nedan, i SCBs partisympatiundersökning från maj, sid 38.
Och visst har stödet växt för SD bland utrikes födda, men det är fortfarande förhållandevis lågt, och det har växt mer procentuellt hos L, om man ska vara petig.
Nyheter24s provokativa rubrik ”Du är inte välkommen i förorterna, Jimmie Åkesson!” har förstås fått många att tro att Ahmed vill blockera Åkesson från att ta sig in i kvarteren. Läser man texten ser man dock snabbt att så inte är fallet. Ahmed satt i publiken när Åkesson talade, blev frustrerad och vill inte att organisationen bjuder in dem mer. Åsikten att SD och andra främlingsfientliga organisationer inte bör ges tillgång till diverse plattformar är ganska streamline i Sverige, men när den uttrycks av en invandrare, låt vara efter 24 år i Sverige, ska han utvisas. Han passar inte här.
Jomshof får stöd av förvånansvärt många i den uppfattningen.
Så låt oss göra en resa bakåt. Fram till 1999 ville SD utvisa samtliga utomeuropeiska invandrare som kommit efter 1970 och förbjuda utomeuropeiska adoptioner för att hålla den svenska rasen ren. Sedan tog man bort de förslagen, av strategiska skäl. Men Jomshof, Åkesson, Karlsson och Söder, dagens partitopp, gick alla med i ett parti där detta var rådande hållning, och det finns ingen anledning att tro att de ändrat sig innerst inne.
Det finns fortfarande kvar i deras partiprogram långtgående textmassor om hur viktigt det är att utrikes födda lämnar landet, gärna med stöd från samhället, även om de jobbar och bidrar, och långa haranger om hur du som utrikes född behöver ge upp din identitet och uppgå i det svenska folket om du ska leva här. Det enda som ändrats är frivilligheten. De kommer inte längre att tvinga dig att flytta, så länge de tycker du är tillräckligt svensk.
Det Jomshof uttryckte, och det även Lamotte framför, är en etablerad uppfattning att är du född utanför Sverige ska du aldrig någonsin försöka framföra en åsikt som går emot SD, för då behöver du flytta. Och vi kan skaka på huvudet idag, men om SD får över 50 procent – tror ni då, kära tio procent utrikes födda som röstar på SD – att ni är välkomna att stanna? Under vilka omständigheter?
Är ni beredda att chansa på att er yttrandefrihet framledes kommer att vara lika obegränsad som den vi etniska svenskar åtnjuter?
Är ni övertygade om att inte ni, eller era barn, eller någon annan ni har kär en dag formulerar en åsikt som SD inte tolererar?
”Det är provocerande när någon som inte är svensk kommer till Sverige och försöker inskränka svensk yttrandefrihet.” Jomshof fortsätter: ”Om man inte förstår hur svensk demokrati fungerar så kanske man ska fundera på vad man har i Sverige att göra över huvud taget.”
Nu har en av domedagsprofeterna på Avpixlat än en gång, tvångsmässigt, kräkt ur sig ännu en ”sverigevänlig” sanning. I en vad som känns som en oändlig krönika, osande av ilska och konspirationer, målas Sverige i vanlig ordning upp som ett land i fritt fall. Denna gången har tongångarna skruvats upp ytterligare några snäpp, då Avpixlat drar paralleller mellan dagens Sverige och det som ägde rum under medeltida inkvisitioner.
I krönikan som skrevs häromdagen slår Avpixlat på den största trumma de kan uppbåda. Retoriken är densamma men positionerna i argumentationen flyttas ideligen framåt och tonläget höjs. Krönikören är övertygad om att Sverige i detta nu håller på att vakna ur den ”masspsykos” som hållit Sverige i ett järngrepp de senaste åren.
Vi vaknar ur masspsykosen
Vi ”meningsmotståndare” är en ”vänstervriden häxbrännarkader” och har fram till nu gjort allt som står i vår makt för att frenetiskt puffa på ”masspsykos”-glöden, men NU, nu är vi i uppvaknande och anpassar oss efter vad folket egentligen tycker. Det är lovvärt, och hoppfullt, att ”sverigevänner” invaggas i en försäkran om att man tror sig veta vad meningsmotståndare och folket faktiskt tycker och hur vi har ändrat oss till att följa den nationalistiska och fascistiska agendan. Inget kan nämligen vara mer fel än att vi som står för en human människosyn skulle ha förändrat vår människosyn.
Grundmantrat i Avpixlats värv är dock det samma:
mångkulturen söndrar och sår split
”sanningssägarna” är utsatta för en häxjakt där ”PK-eliten” står för förföljelsen
invandringens kostnader förklarar den krackelerande välfärden
kultur- och journalisteliten hålls ansvarig för att Sverige står på ruinens brant
den galopperande kriminaliteten förnekas av förståsigpåare som exempelvis kriminolog Jerzy Sarnecki (som liknas vid Bagdad-Bob)
Vi blir i domedagskrönikan också tilldelade några ”nyheter” som förstärker ”argumenten” i det pågående Armageddon vi befinner oss i:
vi kommer snart att få bevittna ”den största feministiska regeringen” som falskeligen stöttar förtryckta muslimska kvinnor
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har skrämts att lägga ner sin granskning av Muslimska Brödraskapet
ärkebiskopen skall kräva att för varje moské som byggs i Sverige ska en kyrka byggas i en ”muslimsk” stad
ministrar stoppar fingret i hålet i havsdammen Sverige likt Haarlems hjälte Peter (mer att läsa om detta längre fram i denna krönika)
Avpixlat och sakfelen
Krönikan innehåller ett antal rena sakfel, vilka jag ämnar redogöra för här och nu.
Trots världens högsta skatter kan staten inte leverera välfärd. Försvar, polis, sjukvård, åldringsvård, skola, boende, kommunikationer – på område efter område tvingas medborgarna hitta egna, privata lösningar. Staten har brutit skattekontraktet med medborgarna. Trots den stora lögnen om invandringens lönsamhet tvingas man nu höja skatterna ytterligare för att bekosta dess ofattbart stora direkta och indirekta kostnader. Dess totala kostnader är förmodligen Sveriges bäst bevarade statshemlighet. Vi borde påminna dagens ansvariga om socialdemokraten Gustav Möllers ord om att ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”.
Sverige har inte världens högsta skatter. Då man beräknar skattetrycket, eller skattekvoten, räknar man ut kvoten mellan de totala skatteintäkterna och BNP. Sverige hamnar på sjätte plats bland länder med högst skattetryck och hade 2014 inte haft ett lägre skattetryck på 40 år. Danmark är det land som har högst skattetryck, följt av Frankrike och Belgien. Inte nog med att krönikören (medvetet?) använder sig av det direkta sakfelet, han väljer dessutom att storvulet spinna loss med högtflygande konspirationsteorier.
Debatten om huruvida invandringen är lönsam eller inte har lika många åsikter som det finns forskare, nationalekonomer och statsvetare. Beroende på vem du frågar får du olika svar, avhängiga de siffror och den fakta experten väljer att belysa. Det finns inga givna mallar på hur man ”ska” räkna på invandringens lönsamhet och, ärligt talat, gör vi oss inte en björntjänst när vi prompt vill värdera människors ekonomiska likviditet? Givetvis är det enklast för våra domedagsprofeter att anamma den invandringsfientliga faktan som avslöjar den enorma förlustaffär ekonomiska sanningssägare som exempelvis nationalekonomen Tino Sanandaji ihärdigt försöker slå i oss vanliga medborgare.
När vi börjar värdera människor i kronor och ören är vi ute på tunn och hal is. Samtidigt väljer vi att underminera hela den humanistiska värdeidén. Är människor som bidrar till välfärden medelst skatter viktigare eller bättre än människor som av olika anledningar inte har den möjligheten?
Epitet med obehaglig historisk konnotation
Hur länge ska personer som kommunisten Rossana Dinamarca få göra riksdagen till lekstuga med sina mot väljarna respektlösa barnsligheter. Hur länge ska ansvariga ministrar få åka slalomtävling mellan halvsanningar och lögner.
Påståendet att den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Rossana Dinamarca skulle vara kommunist är lika uttjatat som felaktigt. I alternativ media är det ett oantastligt faktum att Dinamarca är kommunist.
Epiteten kring meningsmotståndare är en historisk paradgren bland högerpopulister och högerextremister, och epiteten är lika många till antalet som de är konspiratoriska. Enligt ”sverigevänner” och ”invandringskritiker” är det en självklarhet att alla vi som inte talar ”sverigedemokratiska” också är ”kommunister”, ”islamistkramare” och ”vänsterextremister”. Det är näst intill omöjligt att hålla reda på alla fantasifulla epitet och nedvärderande vokabulär som cirkulerar i cyberspace. Magasinet Paragraf har satt samman två ordlistor som redovisar en del av en uppfinningsrikedom, som i stora stycken består av en smutsig retorik redan använd i en fascistiskt historisk kontext.
Den ”sverigevänliga” offerkoftan
Sverigedemokraterna må vara politiskt bannlysta, men när de nu vuxit till näst största parti går det inte längre att trovärdigt avfärda dess miljoner sympatisörer som nazister och rasister. Särskilt inte när den mångkulturella verkligheten på punkt efter punkt visar sig överträffa dessa bespottade och förföljda Sverigepatrioters värsta katastrofvarningar. I efterhand kommer man att jämföra denna politiska häxjakt på oliktänkande med medeltidens inkvisition. Dåtidens kättare och häxor dömdes av en maktfullkomlig, vidskeplig kyrka med i stort sett totalt informationsmonopol och ett välorganiserat nätverk av avlönade eller beroende medlöpare.
Är SD verkligen ”politiskt bannlysta”? Moderaternas Anna Kinberg Batra har ju nyligen brutit den, vad vi alla trodde, oskrivna regeln att inte förhandla med SD. Om detta trendbrott är rätt eller fel tänker jag inte gå in på här. Men att hävda att SD är isolerade eller ”politiskt bannlysta” är en direkt felaktighet.
Är det en retorisk fint, eller en inbillad föreställning, att uttrycka att SD har ”miljoner sympatisörer”? Vid valet 2014 erhöll SD 801 178 röster. Fram till nästa valresultat förkunnas är det den siffran som gäller. Drygt 800 000 är inte ”miljoner”.
Det där eviga tjatet om att ”PK-eliten” skulle kalla alla sverigedemokratiska väljare nazister och rasister är uttryck för att den ständigt för trånga offerkoftan sitter som gjuten på den ”sverigevänliga” kroppen, och har ingen reell täckning i verkligheten.
De som faktiskt kallar sverigedemokratiska väljare för nazister och rasister hänfaller åt samma meningslösa metoder som de som väljer att kalla meningsmotståndare för ”kommunister” och ”vänsterextremister”. Personligen väljer jag sällan att kalla folk rasister, fascister eller nazister, däremot har jag inga problem med att säga att någon uttrycker sådana åsikter. Det är viktigt att poängtera att åsikterna är föränderliga.
Diktaturen Sverige
Avpixlat-krönikören fortsätter att mässa, och jämför Sverige med svunna och nutida diktaturer:
Den nya religionens välbeställda elit förfäktar ”allas lika värde” som mantra i sin kamp för att rädda sina privilegier i form av höga riksdagslöner, välbetalda mediajobb, prestigefyllda ämbeten och säkrad ålderdom. Likt eliten i diktatursamhällen lever de ett skyddat liv i de exklusiva kvarteren, reser med de dyra flygen, kör de bästa bilarna och går före i egna gräddfiler. Inte en enda medlem av denna nya överklass av politiker, skribenter, kändisar och politiskt godkända experter lever ett vanligt Svenssonliv.
Det är väldigt enkelt att hänfalla åt att gotta in sig i enkla poänger som inte någonstans går att belägga, men som man vet går hem hos det ”arga folket”. Det är ju ”sanningen”, och samtidigt en ytterst medveten taktik och retorik från krönikören. Men belägg får vi inte, det skulle vara för mycket begärt.
Seriositeten i krönikan illustreras avslöjande då skribenten väljer att kalla Mona Sahlin ”översteprästinnan”, i ett försök att förringa hennes politiska gärning.
Gänget Anders Lindberg, Fredrik Virtanen, Åsa Linderborg och Lena Mellin på Aftonbladet nedvärderas genom att tilldelas epitetet ”välbetalda häxjägare”.
Dagens Nyheters Peter Wolodarski sägs ”sprida sina bakterier i samhällskroppen”. Komiker som Magnus Betnér, Özz Nûjen, Henrik Schyffert och Soran Ismail är i krönikörens värld hovnarrar som hånar ”sverigevänner”.
Journalisterna/författarna Henrik Arnstad och Täppas Fogelberg framställs som faktaresistenta idioter.
Som seden bjuder har även denna domedagsprofet dåligt med idéer och förslag på vad som ska göras för att vända det förlisande fartyget Sverige på rätt köl.
Hur vi stoppar översvämningen
Krönikören på Avpixlat gör slutligen en liknelse mellan Anders Ygeman och Morgan Johansson och sagan om den holländske pojken Peter som räddar staden Haarlem från översvämning genom att stoppa fingret i det hål i havsdammen som hindrar havet från att skölja över staden.
Skribenten raljerar över att nämnda ministrar anammar samma ‘quick fix’ som Haarlems hjälte och hävdar i nästa andetag att Sverige kommer att utplånas medelst att det ruskiga, mörka och iskalla havet sköljer över oss så att vi alla hamnar under vattenytan och drunknar (eller?). Liknelsen är märklig och sammanfattar på ett beskrivande sätt hur ”sverigevänner”, nationalister och sanningssägare ser på hur vi ska förhålla oss till verkligheten. De enkla och ihåliga argumenten dominerar. Nivån är patetiskt låg.
Konspirationsteori-eländet kan inte beskrivas på något annat sätt än tragikomedi. Tragiskt eftersom domedagsprofetiorna redan påverkar alltför många av oss, något som kan få ödesdigra konsekvenser – och komedi eftersom att tillvägagångssättet på vilket krönikören väljer att saluföra argumentationen är skrattretande i sin maniska ansats.
Som avslutning vill jag gärna bjuda på detta klipp från Monty Python:
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Nyligen skrev den konservativa debattören Paulina Neuding i Göteborgs-Posten om att Moderaterna borde be väljarna om ursäkt för sin migrationspolitik från 2014. Motiveringen är att det var möjligt att ”förutse migrationsvågen” eftersom f d migrationsministern Tobias Billström (M) i regeringen 2010-2014 anser det. Politik handlar dock inte i första hand om att förutse saker och ting. Man kan fråga sig hur många politiker läser futuristiska analyser, om globalisering eller robotisering? Politikens uppgift är ägna sig åt intressen, värderingar, analysera och dra slutsatser om samhällsutvecklingen, ta beslut och inte minst – utöva ledarskap.
Politiker är också ”vanliga människor”
Det ställs krav från samhällets sida om hur politiker bör, eller måste, bete sig, uttrycka sig och arbeta. I diskussionerna finns tendensen att uttala sig om att ”politiker” ska göra det ena eller det andra. Sådan kommunikation från medborgarnas sida är en demokratisk nödvändighet och funktionalitet. Delar av sådan kommunikation kan dock vara baserade på felaktiga uppfattningar, brist på information eller verklighetsuppfattning. Vilket är det normala i ett pluralistiskt demokratiskt samhälle. Människan är inte perfekt, och därför inte politikerna heller.
Precis som ”vanliga människor” lever och verkar politiker i informationssamhället. För sin förmåga att fatta beslut är hen beroende av information. Oavsett om hen är politiker på lokal- eller riksnivå så hämtas information, förutom via medier, från olika institutioner som myndigheter, utskotten eller partierna själva. Ingen politiker kan hämta all information på egen hand. I sin tur påverkar politikerns egna värderingar, beteenden och erfarenheter processen med analys, slutsatser och beslutsfattning.
En global, inte bara europeisk kris
Migrationskrisen har globalt sett pågått sedan 1990-talet i samband med processer som globalisering och Europas regionalisering. Mängder av information har funnits genom åren sen dess men det har aldrig varit enkelt att dra slutsatsen om vad som skulle kunna ske i framtiden. Det beror även på att framtiden aldrig går att förutse till 100%. Däremot går det att förutse vissa trender som dock kan variera i storlek och grad. Just när det kommer till förutsägande analyser om trender med människors rörlighet.
Till exempel, före och under ”Arabiska våren” fanns det alltså gott om information om vad som skulle kunna ske. När processen drog igång så ”varnade” flera ledande politiker och ledare i EU om att ”flodvågor” av människor som skulle komma till Europa. Ändå blev det inte så under åren 2011-2014. I jämförelsen var situationen 2015 dock annorlunda. Information fanns det gott om men ändå kom ”krisen” som en överraskning för många såväl för politiker. En förklaring att det hände beror på att, trots tillgången till information, det ändå inte gick att förutse hela utvecklingen i större grad.
Därför blir det svårt att objektivt kritisera den svenska regeringen under 2010-2014. Dels eftersom det handlar om en utveckling som inte ens är en europeisk kris utan även en global kris, dels eftersom regeringens politik under statsminister Reinfeldt accepterades hos större delar av befolkningen. Än idag, trots alla händelser, förblir Sverige ett samhälle som sticker ut i europeiska och globala undersökningar om attityder till migration. Det som Moderaterna kan däremot förklara för fler väljare är varför paritet, under perioden 2010-2014, inte fortsatte med sin reformerande politik som under perioden 2006-2010. När det kommer till aspekter som humanitär invandring, välfärd, arbetsmarknaden och bostadsmarknaden.
En pusselbit i borgerlighetens utveckling
För att återgå till Neudings artikel så kan hennes argumentation ses som något större än bara kritiken mot Moderaterna. Det återspeglar den politiska förändringen som har ägt rum inom borgerligheten sedan 2014. En ”spricka” som uppstod mellan liberaler och konservativa, eller närmare sagt de som ville förändra mer och de som ville bevara mer. Trenderna hos de konservativa delarna av borgerligheten kan förklaras på följande sätt när det kommer till politisk fokus, identitetssyn, människosyn och politiska intressen.
Till att börja med, det första kännetecknet är att mycket av fokuset som förekommer handlar om det som gjordes fel ”under Reinfeldt” medan mindre fokus handlar om hur Sverige bör utvecklas i framtiden. Samhällskritiken tenderar därför att handla om vad som inte var bra under den förra regeringsperioden, snarare än vad som kan göras bättre för den kommande perioden.
Det andra kännetecknet är att man är kritisk till ”identitetspolitiken” (vänster) samtidigt som man projicerar egen identitetspolitik: bland annat i form av nationalism, fokus på skyldigheter, retorik om ”svenska värderingar”, ofta otydliga uppfattningar om svensk kultur. Debatten inom borgerligheten har sedan 2014 flyttat sin fokus från socioekonomiska aspekter till mer sociokulturella aspekter som berör invandring, integration och identitet.
Ett tredje exempel är den politiska människosynen. Människor delas in mellan idealister och realister, tuffa och goda, naiva och kloka, folket och eliten. ”Realism” innebär ofta att man vill bevara och ”skydda” något medan förslag på förändringar benämns som ”idealism”. Det handlar till exempel om synen på välfärdsstatens utveckling i relation till antalet invandrande individer.
Slutligen är man ute efter ha ekonomisk liberalism men samtidigt bevara eller skydda systemen som högskattevälfärdsstaten, arbetsmarknaden och kollektiva identifikationer. Fokus handlar alltså inte mer om behov av reformer, visioner och optimism utan mer om vad som var bättre eller sämre förr i tiden.
Kraven på att Moderaterna ska be om ursäkt är därför inte bara orimliga utan även återspeglar en negativ anda som till exempel påverkar nyanlända, de ensamkommande, och tiggande medborgare. Inte minst eftersom sådana krav leder till att ilskan eller vrede även landar på människor. Till exempel som i fallet med argumentationen om fotboja för papperslösa individer. Borgerligheten borde kunna göra bättre ifrån sig inför framtiden, om Sverige ska kunna fortsätta vara ett mer humant och öppnare samhälle.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Referenser
GP. ”Moderaterna måste be om ursäkt”. Publiceringsdatum: 2017-05-14. Nedladdat. 2017-06-01. Webbplats: http://www.gp.se/nyheter/debatt/moderaterna-m%C3%A5ste-be-om-urs%C3%A4kt-1.4279481
Sverige för UNHCR. ”Tidslinje: krisen i Syrien 2011-2017”. Publiceringsdatum: 2017-03-14. Nedladdat: 2017-06-01. Webbplats: https://sverigeforunhcr.se/blogg/tidslinje-krisen-i-syrien-2011-2016
Den moderate fritidspolitikern Aras Amin vill att föräldrar skall betala för skadegörelse som deras barn förorsakar. Som tur är, så ålägger redan idag svensk lagstiftning skadeståndsansvar på föräldrar vars barn förorsakar ekonomiska skador.
3 kap. 5 § skadeståndslagen (1972:207) anger att:
“En förälder som har vårdnaden om ett barn ska ersätta
1. personskada eller sakskada som barnet vållar genom brott, och
2. skada på grund av att barnet kränker någon annan på sätt som anges I 2 kap. 3 §.
Förälderns ansvar enligt första stycket är för varje skadehändelse begränsat till en femtedel av det prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken som gäller för det år då skadehändelsen inträffade. Står barnet under vårdnad av två föräldrar, gäller begränsningen för dem gemensamt.
Om beloppet som anges i inte räcker till full ersättning åt flera som lidit skada till följd av skadehändelsen, ska ersättningen sättas ned med samma kvotdel för var och en av de skadelidande. Lag (2010:704).”
Utvecklingscentrum för Åklagarkammaren i Stockholm har även skrivit en rättslig promemoria (RättsPM 2010:6), med namnet ”Vårdnadshavares skadeståndsskyldighet”. I promemorian utvecklas mer detaljerat hur åklagare skall yrka skadestånd från föräldrar vars barn har förorsakat ekonomisk och annan skada.
Aras Amin borde därför lugna ner sig. Han bör även läsa på innan han gör politiska utspel, så han slipper föreslå saker som redan finns.
Samtidigt bör Expressen förslagsvis bedriva en grundläggande faktakontroll av politiska utspel från politiska debattörer. Då kan mycket av den politiska skuggboxning som lurar läsare och väljare undvikas.
Han tar som exempel upp att de som agerar på det sättet skulle kunna få en nedsättning av ekonomiska ersättningar.
Om Forsell och andra politiker i framtiden får för sig att studera utlänningslagen bättre, kommer de att upptäcka något intressant.
Av 20 kap. 6 §, punkt 2 framgår:
“Till böter, eller när omständigheterna är försvårande, fängelse i högst sex månader döms;
den som i en anmälan eller ett ansökningsärende enligt denna lag eller enligt en förordning som har utfärdats med stöd av denna lag medvetet lämnar oriktig uppgift eller medvetet underlåter att tala om något förhållande av betydelse.”
Det lagförslag som moderaterna presenterar i sitt politiska utspel är alltså redan genomfört. Den lag som redan idag existerar är dessutom betydligt strängare än de straffsanktioner som Forsell vill se. Att ljuga om sin ålder kan förutom böter även rendera upp till ett halvårs fängelse.
Lagparagrafens bestämmelse utgör en originalbestämmelse i den nya utlänningslag som trädde i kraft år 2006 och antogs enhälligt av samtliga sju riksdagspartier (sverigedemokraterna satt vid tiden inte i Riksdagen).
Därmed kan konstateras att moderaterna presenterar ett lagförslag som de redan tidigare har infört en långt strängare variant av.
En del av dem som har lämnat kommentarer på Nyheter24:s hemsida har uttryckt önskemål om att asylsökande som ljuger om sin ålder skall kunna utvisas direkt.
Så till de som undrar vad som händer med själva asylärendet om det visar sig att en asylsökande har ljugit på ett sätt som medför att asylsökan visar sig vara uppenbart ogrundad:
Av 8 kap. 19 § utlänningslagen framgår att:
”Migrationsverket får besluta att verkets beslut om avvisning enligt 17 § första stycket får verkställas även om det inte har vunnit laga kraft (avvisning med omedelbar verkställighet), om det är uppenbart att det inte finns grund för asyl och att uppehållstillstånd inte heller ska beviljas på någon annan grund.
I 12 kap. 7 § finns närmare bestämmelser om verkställigheten av beslut om avvisning med omedelbar verkställighet. Lag (2014:198).”
Däremot får man inte utvisa asylsökande utan utredning eller den som har asylskäl enbart för att den ljugit, enligt bland annat flyktingkonventionen.
Pseudodebatterna i svensk migrationspolitik fortsätter.
Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra, gift med komikern David Batra och kanske mest känd för sitt komiska uttalande ”Stockholmare är smartare än lantisar”, aviserar vid en presskonferens att de vill införa möjligheter att utvisa personer som exempelvis döms för grov stöld eller allvarligare fall av misshandel.
Moderaternas efterforskning visar att det inte är möjligt idag, eftersom utvisning enbart kan ske vid brott begångna av utländska medborgare som har ett straffvärde på ”cirka ett års fängelse”.
Om Moderaterna såväl som Aftonbladets reportrar däremot får lust att granska befintlig lagstiftning (vilket tar några minuter), upptäcker de följande:
Enligt 8 kap. 1 § brottsbalken uppgår straffvärdet för stöld till upp till två års fängelse.
Enligt 8 kap. 4 § brottsbalken uppgår straffvärdet för grov stöld till upp till sex års fängelse.
Enligt 3 kap. 5 § brottsbalken uppgår straffvärdet för misshandel till upp till två års fängelse.
Enligt 3 kap. 6 § brottsbalken uppgår straffvärdet för grov misshandel till upp till sex års fängelse.
Moderaterna vill dessutom att det vid bedömning av huruvida utvisning skall utdömas, att domstolen beaktar hur grovt brottet är. De vill även att utvisning på grund av brott skall kunna ske även om straffvärdet uppgår till minst ett år.
Om Moderaterna såväl som Aftonbladets reportrar får lust att granska befintlig lagstiftning (vilket tar några minuter), upptäcker de följande:
Enligt 8 kap. 1, 2, 3, 4, 5 §§ utlänningslagen är det precis sådant som svenska domstolar skall ta hänsyn till idag. Det anges inte i de ovan nämnda lagrummen, att det krävs ett års fängelse för att utvisning skall komma ifråga. Istället kan utvisning bli aktuell som påföljd, så länge som fängelse ingår i straffskalan.
Lagbestämmelserna genomfördes genom en lagändring år 2014, då Moderaterna själva innehade regeringsmakten och representerade en majoritet i riksdagen. Förslaget lades av den dåvarande moderate migrationsministern Tobias Billström i proposition 2013/14:82.
Regeringens lagförslag antogs med stöd av samtliga riksdagspartier förutom Sverigedemokraterna. Anna Kinberg Batra, som vid tillfället var gruppledareför Moderaterna i riksdagen, röstade själv för förslaget.
Avslutningsvis vill Motargument rekommendera att Anna Kinberg Batra själv kontrollerar vad hon gjort och sagt under sitt tidigare riksdagsarbete, så att hon undviker att komma med politiska förslag som redan är genomförda och som hon själv har röstat för.
Vi skrev en artikel om stängda gränser, och varför det är en praktiskt ogenomförbar lösning för Sverige, som saknar landgränser till de länder varifrån asylsökande kommer.
Den ledde till en del debatt.
Nu har Moderaterna gått ut och förklarat att det går att genomföra stängda gränser och ändå upprätthålla asylrätten, genom att man smidigt bara puttar tillbaka den asylsökande till det land den kom från. Man menar att detta skulle upprätthålla Dublinförordningen. På ett teoretiskt plan ligger det något i det. På ett praktiskt plan gör det inte det.
Vi tar här ett praktiskt exempel: TT-line. Färjorna som går mellan Travemünde/Rostock och Trelleborg används idag av asylsökande för att ta sig till Sverige. Hundratals passagerare kommer med bil, långtradare eller till fots från Tyskland.
Väl i Trelleborg rullar alla fordon av färjan. Men om en gränskontroll ska införas måste de stoppas innan de lämnar hamnen, vilket givet hur det ser ut där kommer att kosta ett antal timmar för alla passagerare. Det är förstås möjligt, men extremt resurskrävande. Varutransporter blir försenade, semestrande svenskar blir sura, och tjänstemännen kostar pengar. Det måste vara utbildade tulltjänstemän i huvudsak. TT-line kommer att tappa kunder, för många kommer inte att tycka det är mödan värt att åka på en snabbtripp till Lübeck längre. Sverige förlorar dessutom inkomster från turistande tyskar, holländare, fransmän osv.
Men låt oss anta att man i dessa kontroller hittar asylsökande. De saknar rätt att vistas i Sverige. De begär asyl.
Det är nu det blir intressant. De befinner sig inte vid en vägbom med en fot i det land de kommer från, och kan inte viftas bort. De står med båda fötterna på svensk mark. Tyskland är långt borta. Och de använder sig av en rätt Sverige respekterat sedan 1951.
Tankefiguren hos stängdagränserförespråkarna verkar vara att Sverige nu ska köpa en biljett till de asylsökande så att de kan återvända med en båt som går tillbaka till Tyskland istället för att ta emot deras ansökan. Men gör vi det är det faktiskt VI som bryter mot Dublinförordningen.
Till skillnad mot vad många tror har ett land ingen skyldighet att aktivt tvinga den som passerar dess gränser att registrera sig. Så kallade transitländer, som ser mellan fingrarna, begår inga formella fel, förutom att man enligt Schengensamarbetet har viss skyldighet mot övriga länder att hålla koll. Även Sverige är i praktiken ett transitland för dem som söker sig till Finland och Norge.
Men när en person ”fastnat” i en kontroll i Trelleborg upphör vår möjlighet att ignorera vederbörande, oavsett om hen begär asyl eller ej. Vi kan inte låsa in dem som kommer, hålla för öronen när de begär asyl, avstå från att ta fingeravtryck och sedan med våld sätta dem på nästa båt tillbaka till Tyskland. Det är inte juridiskt möjligt. Så fort vi formellt kommunicerat med dem är de vårt ansvar.
Och om vi registrerar dem och sedan skickar dem tillbaka är det ironiskt nog vi som bryter mot Dublinförordningen.
Sverigedemokraterna gör ingen hemlighet av att de är beredda att skicka asylsökande tillbaka till hemländerna, men Moderaterna anser att återsändande till Tyskland går att kombinera med nu gällande avtal.
Frågan har bubblat ett tag. Österrike och Tyskland, som är föregångsländer i flyktinghanteringen, har tillfälligt stängt gränserna. Moderaterna ville göra det. SD ville göra det.
Men sedan vägrade Moderaterna när SD föreslog ett samarbete, till stor ilska och besvikelse för inte minst Avpixlats läsare, som vädrat morgonluft.
Egentligen är det två helt olika ting som avses. Här reder vi ut begreppen.
Asylrätten
Asylrätten bygger på FNs flyktingkonvention från 1951, och säger att alla har rätt att söka asyl i det land där de befinner sig. Den rätten har skrivits under och följts av idag 144 länder. Alla som söker asyl har förstås inte rätt att få asyl, men alla har rätt att få sin sak prövad.
Det är därför inte möjligt för land X att vägra någon en prövning, om dess fötter står på land X’s mark.
Landgränser
För den som har en landgräns till ett grannland är det dock möjligt att sätta upp en tullstation och där fråga den som kommer om den har giltiga resehandlingar, och om inte begära att den söker asyl i det land den är. Det går, därför att du ännu inte släppts in i X, och därför fortfarande kan söka asyl i det land du är på väg att lämna.
Det är det vi ser hända idag i Tyskland och Österrike.
Vattengränser
Men Sverige har ingen landgräns mot Centraleuropa. Asylsökande anländer till Sverige i huvudsak via bil över Öresundsbron, tåg och färjor. I undantagsfall kommer de via flyg, och då i regel med falska resehandlingar.
Det betyder att det inte finns en punkt där det är praktiskt möjligt för en bom att sättas upp innan den asylsökande befinner sig på svensk mark, och kan använda sig av rätten att söka asyl i Sverige.
Territorialvatten
Om du stoppas av svensk gränspolis på själva bron eller i båt, utövar gränspolisen myndighetsutövning. Och per definition bedrivs den myndighetsutövningen under svensk jurisdiktion, precis som när flyktingar stoppas i Egeiska havet mellan Turkiet och Grekland. Själva territoriet är inte avgörande. Stoppas du av grekiska kustbevakningen har du rätt att söka asyl hos dem. Din ansökan överlämnas då till grekiska motsvarigheten till Migrationsverket.
Men Dublin då?
Dublinförordningen är ett mellanstatligt juridiskt avtal som kompletterar och delvis utgör ett alternativ till FN:s flyktingkonvention. Det innebär bland annat säger att ett land har rätt att skicka en asylsökande tillbaka till det land där den först registrerades inom det område som omfattas, dvs EU samt Norge, Schweiz, Island och Liechtenstein. Syftet är att undvika att asylsökande med avvisningsbeslut försöker söka asyl i nästa land.
Men Dublinförordningen förutsätter att mottagarlandet accepterar den person som ska skickas tillbaka. Om inte mottagarlandet anser sig ha ansvar för personen går inte regelverket att tillämpa.
Nu kan vi förstås tycka att det är ganska uppenbart att den som precis kört över Öresundsbron faktiskt kommer från Danmark, men i sammanhanget spelar det ingen roll. Danmark har ingen skyldighet att ta emot någon som sökt asyl i Sverige, om personen inte finns i danska register.
Sveriges alternativ
För Sverige finns i praktiken två möjligheter till stängda gränser.
Kontrollera
Den ena är att låta alla eller vissa bilar som kör av Öresundsbron köra åt sidan, och sedan registrera dem som saknar papper som asylsökande. Men eftersom Sverige idag fungerar som transitland för dem som är på väg till Finland och Norge skulle det innebära fler asylsökande än om vi blundar med ena ögat och låter dem som vill passera. Det är så Moderaternas förslag bör tolkas, eftersom de varit tydliga med att asylrätten ska respekteras.
Utvisa asylsökande utan prövning
Det andra alternativet är det SD förordar: att som enda land i världen bryta mot internationella avtal och utvisa asylsökande utan att de får sin sak prövad. Visst finns det många länder som inte hanterar asylprövningen väl. Den kan vara summarisk och bemötandet kan vara dåligt, men inget land som ratificerat konventionen har gått så långt att man helt vägrar tillämpa den. Att i sin helhet frångå en FN-konvention skulle sannolikt leda till sanktioner från FN och EU.
Vad vill då SD göra istället?
Det vet vi inte, men vi hoppas frågan ställs till dem. Med nuvarande information måste vi förutsätta att de helt sonika tänker sätta dem på flyg tillbaka till sina hemländer, mot möjlig död, tortyr eller våldtäkt.
Riktigt hur det ska gå till i fallet Syrien är oklart. Det går idag flyg mellan Teheran och Damaskus, enligt resesökmotorer, men det är osäkert huruvida Iran släpper in dem utan resehandlingar. Det skulle vara möjligt att chartra plan direkt till Damaskus, men det är osäkert huruvida de får landningstillstånd, för Assad vill förmodligen inte ha tillbaka sina medborgare. Syrien är ju i krig. Att flyga över landet är farligt, och det kan vara svårt att hitta piloter som är beredda till det.
SDs anhängare lever ofta i illusionen att det finns en tredje väg – att man kan skicka dem till Danmark, Grekland, Libanon eller – pja – vartsomhelst utom Sverige. Men vi har ingen sådan möjlighet. Det enda land dit vi kan skicka ett annat lands medborgare är det land de kommer från. Och tillbakaskickandet förutsätter dessutom att landet accepterar att ta emot dem och inte, som exempelvis i fallet med marockanska gatubarn, påstår att de inte är medborgare i landet ifråga.
Vi måste förutsätta att om vi som enda land i världen struntar i att göra vår del kommer vi, förutom att förlora hela det goda rykte vi byggt upp under åttio år sedan utvisningar av tyska judar till Tyskland och norska motståndsmän till det ockuperade Norge, och senare baltutlämningen till Sovjet, inte att kunna förvänta oss att någonsin igen bli tagna på allvar i internationella förhandlingar, vare sig inom EU eller FN.
Sannolikheten att Sverige utsätts för sanktioner är påtaglig. Det kan handla om böter eller bojkotter. Det kan handla om handelsavtal som inte ingås.
Vi skulle gå från att ha varit ett av världens mest rättssäkra länder till jumboplatsen.
SD säger nu att ”Sverige är fullt”, och får applåder, som om de insett något ingen annan förstår.
Det är därför dags att avkräva dem mer kompletta beskrivningar över hur de faktiskt tänkt sig stänga Sveriges gränser.
När den moderatledda regeringen tog över regeringsmakten 2006 var det säkert många borgerliga väljare som väntade sig att anslagen till försvaret skulle öka, att skattebördan skulle bli lättare samt att en översyn av det svenska internationella biståndet skulle ske. Det första uteblev, det andra genomfördes, vilket välkomnades av många. När det gällde biståndspolitiken gjorde den moderatledda regeringen en oväntad vändning ifrån vad som förväntades av en moderatledd regering med biståndsministerposten i ägo .
Reinfeldtregeringens agerande i biståndspolitiken var överraskande då man höjde biståndet till 1.03 % av BNI (se AidWatch 2007). Den socialdemokratiska regeringens biståndsbudget låg på 0.92 % av BNI år 2005 (se AidWatch 2006). Den nya biståndspolitiken ledd av en moderat biståndsminister var nydanande. Moderaterna och dess väljare var det parti och väljargrupp som varit väldigt kritisk till den förda biståndspolitiken under socialdemokratin (Se Ann-Sofie Dahl; Du gamla, Du fria: Moderat utrikespolitik från Högerparti till Alliansregering). Man ansåg, rätteligen, att biståndet ofta användes på ett ineffektivt sätt och att det ofta gick till regeringar och projekt som stod socialdemokratin nära. Det svenska biståndet och visionen om att årligen ge 1 % av BNI stöddes nu av alla partier i riksdagen.
Detta var innan Sverigedemokraterna gjorde entré i riksdagen 2010.
I en av de första motioner som sverigedemokraternas förre partisekreterare och nuvarande vice talman Björn Söder lade fram inför riksdagen var en motion som vill sänka det svenska biståndet till 0.7 % av BNI. Anledningen till detta var bland annat att man ansåg att Sverige inte skulle ”… sticka ut relaterat till övriga världen …”. Motioner som dessa lades fram i flera omgångar.***
Under Alliansregeringsårens sista år användes stora summor av det internationella biståndet till att finansiera den stora ökningen av flyktinginvandring. Som till stor del var en följd av bland annat Syrienkrisen. Detta har fortsatt under den rödgröna regeringen.
Sverigedemokraterna har å sin sida hävdat att tagandet, avräkningar, ifrån det internationella biståndet för att finansiera migrationspolitiken har varit felaktig. Man har implicit till och med hävdat det vara omoraliskt. Argumentet har varit att det är fel då pengarna hade spenderats bättre på plats i de närområden till de länder som migranterna flyr ifrån. Samtidigt har partiet själva gång på gång förordat sänkningar av det internationella biståndet, senast höstbudgeten 2014. Detta har dock inte hindrat partiet ifrån att hävda sig själva som moraliskt överlägsna övriga partier ifråga om biståndspolitiken. Mantran som ”Hjälp på plats” eller ”ta emot mycket färre flyktingar och hjälp istället fler med bistånd” har etsats sig i debatten. Men hur ligger det egentligen till med moralen bakom SD:s biståndspolitik?
Biståndspolitik som baseras på utilitarism?
Utilitarism är en moralteori som förenklat kan sägas gå ut på att hjälpa flertalet framför fåtalet om det visar sig att de förras lycka är större än de senares. I kontext till biståndspolitiken skulle man kunna säga att avräkningar av biståndet är fel om det är så att fler får hjälp med samma pengar i närområdet och att deras lycka blir större än de flyktingars som kommer till Sverige.
En typisk utilitaristisk hållning i biståndspolitiken skulle kunna vara följande:
Vi vill hjälpa, vi vill hjälpa fler på plats istället för de fåtal ”rika” som kommer hit. På så sätt lindrar vi smärta genom att kanalisera medel till UNHCR.
Eller som Jimmie Åkesson och Julia Kronlid själva skriver i SD-kuriren:
Sverigedemokraterna vill att vi ska satsa våra resurser på att hjälpa så många som möjligt där behoven är som störst.
Sverigedemokraterna har gjort ett stort nummer av avräkningarna. Man har argumenterat på ett sätt som den icke insatta skulle kunna tolka som att det är SD som har det moraliska övertaget gällande flyktingkrisen. Det svenska biståndet ska sänkas till 0,7 % av BNI för att det är det minsta som FN rekommenderar. SD anser sig vara det parti som hjälper flest människor genom att hjälpa på plats samt ge mer stöd till UNHCR som dock är kritiska till SD:s hållning.
Den sverigedemokratiska utilitarismen i biståndspolitiken är enbart kvantitativ. Då en sänkning av BNI till 0,7% leder till mindre medel till de drabbade och därmed blir deras lycka antagligen mindre än de migranters lycka som hjälps av avräkningarna när de kommer till Sverige.
Utilitarism är mer än bara de kvantitativa resultaten, man sätter också stor vikt på de kvalitativa resultaten. Är Sverigedemokraterna seriösa med sin utilitarism och sin kritik mot de avräkningar som nuvarande och dåvarande regering gjort? I så fall skulle de inte bara värdesätta de kvantitativa resultaten som deras biståndspolitik kanske kan uppnå. De borde också värdesätta de kvalitativa resultaten som kan uppnås av deras och andra partiers biståndspolitik. Istället för att minska biståndet bord kanske SD behålla och kanske till och med öka den högsta BNI nivå som alliansregeringen hade, dvs 1.12% av BNI (se AidWatch 2010).
Genom dessa förändringar skulle SD ha det moraliska övertaget och uppfylla den utilitaristiska moralen.
För mig som är Liberal men ej utilitarist hade det varit välkomnade om SD istället varit för större nivåer av arbetskraftsinvandring och ökat nivån på kvotflyktingar och minskat biståndet kraftigt.
***Uppdatering. SD har i skrivande stund (kl 15.00 2015-10-02) gjort hela sin budget tillgänglig för allmänheten. I Budgeten framgår att man höjer nivån på biståndet ifrån det man tidigare har föreslagit (0.7 % av BNI) till 0.75 % av BNI.
Från ”Öppna våra hjärtan”-talet till en mer restriktiv migrationspolitik och hårdare tag mot invandrare förflöt det ungefär ett halvår. Men motståndet mot en generös migrationspolitik inom Alliansen fanns redan under alliansregeringens första mandatperiod.
En debattartikel i DN från 2009, där ledande moderater problematiserade svensk migrations- och integrationspolitik, är ett tydligt historiskt dokument för att det, åtminstone inom Moderaterna, fanns ett stort motstånd mot en generös migrationspolitik. Det som uttrycktes i debattartikeln skulle bara några månader senare uppfattas som sverigedemokratisk politik enligt vissa borgerliga ledarsidor.
Istället för att förorda de punkter som de ledande moderaterna tog upp i sin debattartikel valde alliansregeringen att göra det motsatta. Man såg till att få till en blocköverskridande överenskommelse med Miljöpartiet. Överenskommelsen förordade, till gammelmoderaternas förtret, en mer generös migrationspolitik inom alla områden.
Överenskommelsen med MP kom att bita tillbaka mot alliansregeringen om man ser det hela med ögon ifrån de borgerliga, främst moderater, som var negativt inställda. Det som inte fick ske skedde. Sverigedemokraterna blev omvalda.
Att överenskommelsen med MP slog fel i slutändan berodde på vissa borgerliga debattörers vilja att den skulle slå fel. I sin iver att få skutan på rätt kurs använde dessa debattörer alla möjliga och behjälpliga medel. Bland annat tvättade man Sverigedemokraternas smutsiga byk. Om någon tog upp Sverigedemokraternas nazistiska historia kunde man läsa någon borgerlig debattör som tog upp Socialdemokraternas steriliseringspolitik och gjorde en s k politisk whitewash, samtidigt som man låtsades som att enbart S var skyldiga när alla partier mer eller mindre var med på det hela.
Om socialdemokratins smutsiga historia inte funkade tog man upp Vänsterpartiets historia osv tills man fick tyst på kritikerna, och Sverigedemokraternas historia blev ett icke-argument. Att politiker och debattörer med bakgrund i Sverigedemokraterna ägnade sig åt detta är inte konstigt, men att borgerliga debattörer gladeligen hjälpte dem är besynnerligt.
När man ska skapa opinion och driva en politisk tes om varför ens parti, eller ens egna idéer, är att föredra framför konkurrentens har man få verktyg att tillgripa. Ett av dessa verktyg är historien, till exempel hur partiet och/eller rörelsen har agerat tidigare, höll de sitt löfte när de lovade att aldrig höja skatten? Går det att lita på partiet och dess företrädare med tanke på deras historia av personlig misskötsel av offentliga medel? Detta och mycket mer är vad man kallar för framing; meddelanden från aktör A (t ex ett parti) till aktör B (t ex väljarkåren) om aktör C (t ex partiledaren för det konkurrerande partiet eller rörelsen).
Om man tittade på riksdagens sista partiledardebatt för riksdagsåret hörde man hur Jimmie Åkesson, som svar på Stefan Löfvens fråga om Sverigedemokraternas nazistiska historia och hur det kom sig att Åkesson gick med ett parti som fortfarande hade kopplingar till den svenska nazistiska rörelsen, kontrade med att påpeka Socialdemokraternas steriliseringspolitik.
Istället för att fortsätta på samma bana som Löfven gjorde i sina replikskiften under partiledardebatten med Åkesson, valde vissa borgerliga ledarskribenter och debattörer istället att gå till attack mot Åsa Romson för att hon inte tagit Åkesson i hand efter replikskifte. Ett outtalat ”etikettbrott” var viktigare än att kräva svar på varför en partiledare som siktar på att bli Sveriges statsminister gick med i ett parti som hade stora influenser av, och medlemmar ifrån, en rörelse som bara under de senaste 20 åren mördat över en handfull människor.
Trots att opinionen och den politiska spelplanen helt förändrats till fördel för de borgerliga debattörer som förordar en restriktivare migrationspolitik så fortsätter de tvätta Sverigedemokraternas smutsiga byk. Varför? Borde man inte istället gå till attack mot Sverigedemokraterna och förklara för väljarkåren hur man skiljer sig från Sverigedemokraterna? Eller finns det inte en skillnad mellan den restriktiva migrationspolitisk som föreslås av vissa borgerliga partier och debattörer och den som föreslås av Sverigedemokraterna och deras svans?
Så låt oss göra en resa bakåt. Fram till 1999 ville SD utvisa samtliga utomeuropeiska invandrare som kommit efter 1970 och förbjuda utomeuropeiska adoptioner för att hålla den svenska rasen ren. Sedan tog man bort de förslagen, av strategiska skäl. Men Jomshof, Åkesson, Karlsson och Söder, dagens partitopp, gick alla med i ett parti där detta var rådande hållning, och det finns ingen anledning att tro att de ändrat sig innerst inne.
Motargument 