Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra, gift med komikern David Batra och kanske mest känd för sitt komiska uttalande ”Stockholmare är smartare än lantisar”, aviserar vid en presskonferens att de vill införa möjligheter att utvisa personer som exempelvis döms för grov stöld eller allvarligare fall av misshandel.
Moderaternas efterforskning visar att det inte är möjligt idag, eftersom utvisning enbart kan ske vid brott begångna av utländska medborgare som har ett straffvärde på ”cirka ett års fängelse”.
Om Moderaterna såväl som Aftonbladets reportrar däremot får lust att granska befintlig lagstiftning (vilket tar några minuter), upptäcker de följande:
Enligt 8 kap. 1 § brottsbalken uppgår straffvärdet för stöld till upp till två års fängelse.
Enligt 8 kap. 4 § brottsbalken uppgår straffvärdet för grov stöld till upp till sex års fängelse.
Enligt 3 kap. 5 § brottsbalken uppgår straffvärdet för misshandel till upp till två års fängelse.
Enligt 3 kap. 6 § brottsbalken uppgår straffvärdet för grov misshandel till upp till sex års fängelse.
Moderaterna vill dessutom att det vid bedömning av huruvida utvisning skall utdömas, att domstolen beaktar hur grovt brottet är. De vill även att utvisning på grund av brott skall kunna ske även om straffvärdet uppgår till minst ett år.
Om Moderaterna såväl som Aftonbladets reportrar får lust att granska befintlig lagstiftning (vilket tar några minuter), upptäcker de följande:
Enligt 8 kap. 1, 2, 3, 4, 5 §§ utlänningslagen är det precis sådant som svenska domstolar skall ta hänsyn till idag. Det anges inte i de ovan nämnda lagrummen, att det krävs ett års fängelse för att utvisning skall komma ifråga. Istället kan utvisning bli aktuell som påföljd, så länge som fängelse ingår i straffskalan.
Lagbestämmelserna genomfördes genom en lagändring år 2014, då Moderaterna själva innehade regeringsmakten och representerade en majoritet i riksdagen. Förslaget lades av den dåvarande moderate migrationsministern Tobias Billström i proposition 2013/14:82.
Regeringens lagförslag antogs med stöd av samtliga riksdagspartier förutom Sverigedemokraterna. Anna Kinberg Batra, som vid tillfället var gruppledareför Moderaterna i riksdagen, röstade själv för förslaget.
Avslutningsvis vill Motargument rekommendera att Anna Kinberg Batra själv kontrollerar vad hon gjort och sagt under sitt tidigare riksdagsarbete, så att hon undviker att komma med politiska förslag som redan är genomförda och som hon själv har röstat för.
SD vill införa apartheid på svenska institutioner enligt en årligen återkommande riksdagsmotion som Kent Ekeroth skriver och lämnar in, med något varierad formulering, men med samma innebörd, varje år.
”att bygga en ny form av kriminalvårdsanstalt för utländska medborgare”
”Denna nya form av kriminalvårdsanstalt ska vara human men spartansk – mat och husrum ges, men i övrigt inga former av ”fängelselyx” – d.v.s. ingen hög standard eller några rehabiliteringsåtgärder. Även de som dömts till riktiga livstidsstraff i enlighet med Sverigedemokraternas förslag, bör förläggas till dessa mer spartanska faciliteter, som ändå självfallet ska ha god säkerhet.”
I en partiledarutfrågning i TV4 Nyhetsmorgon inför valet 2010 utfrågades Jimmie Åkesson bland annat om uttalanden från hans parti om att leasa platser i ryska fängelser.
Hans inledande svar på frågan var att det kunde ses som ”lite skoj men visst man kan se det lite allvarligt också”.
När Jimmie Åkesson pressades av reportrarna huruvida han menade allvar svarade han slutligen:
”Men visst, det är klart att vi skulle kunna leasa fängelseplatser utomlands också om vi saknar plats.”
SD:s politiska uttalande har sedan dess hängt i luften. Främst är det SD som fokuserat sig på praktiska frågor som platsbrist inom svensk kriminalvård. Kritikerna har mest lämnat ospecifika åsikter om att förslaget är dåligt.
Men handlar dessa förslag (som får ses som unika för ett svenskt riksdagsparti i svensk politisk demokratisk historia) verkligen om huruvida SD:s förslag är ”bra” eller ”dåligt”?
Det är relativt dyrt att hålla fångar inlåsta. Ett tänkbart förslag är att låta polisens Nationella Insatsstyrka rusa in i fängelserna med skarpladdade automatkarbiner och summariskt meja ner de intagna. Eller skall vi ha lite mer nyans och endast låta polisen skjuta ner livstidsdömda. Intagna dömda för våldtäkt och sexualbrott mot barn också?
Polisiära förundersökningar är dyra. Är det kanske dags att polisen sätter ett tak på hur många mordutredningar som behöver göras per år?
Socialförsäkringssystemen i Sverige är dyra. Kan det vara på sin plats att införa ett lotteri för hur många som skall beviljas sjukpenning per år?
Diskussionen kring sådana frågor borde aldrig vara föremål för diskussioner kring om mina hypotetiska förslag ovan är ”bra” eller ”dåliga”.
De ska framförallt kritiseras för att de är olagliga. Det är förslag som skulle vara olagliga om så 100 % av Sveriges riksdag godkände dem. Olagliga om så Lagrådet inte hade något att erinra och olagligt om samtliga domstolar och svenska myndigheter lojalt tillämpade sådana förslag omsatta i lagändringar.
Olagliga därför att de skulle strida mot de mänskliga rättigheterna.
Mina slutsatser kan tyckas uppenbara men uppenbarligen har de inte varit uppenbara när SD:s tal om att leasa fängelser kommit på tal.
2 kap. 7 § regeringsformen som utgör svensk grundlag, stadgar att ingen svensk medborgare får landsförvisas eller hindras att resa in i riket.
Artikel 9 i Förenta Nationernas deklaration om de universella mänskliga rättigheterna stadgar att ingen godtyckligt får landsförvisas.
Att med tvång placera svenska medborgare i exempelvis ryska fängelser skulle således strida dels mot grundlag och dels mot de mänskliga rättigheterna.
Om detta har inte sagts ett ord. Tanken tycks ej ha föresvävat journalister, anhängare av förslaget, dess kritiker och den viktiga frågan som uppstår är: hur stor är kunskapen om SD:s konsekvent människorättsfientliga politik?
Svingande med järnrör och förolämpande skällsord är något som går att titta på, lyssna på och därmed förstå i samma sekund som de svingas och uttalas. Frågan är hur ofta svenska journalister anser sig kunna ha tid att begrunda, ta reda på och uttrycka de mer övergripande konsekvenserna av SD:s människorättsfientliga politik?
Det räcker med en lungt och sansat talande partiledare i nyheternas morgonprogram för att politiska förslag om fängelser i Ryssland mest skall leda till lite fnysningar och lite korta frågor om SD menar allvar.
Men allvaret i förslag i sig inses inte förrän svenska fångar börjar fösas in i flygplan på väg till sibiriska fångläger. Det är först då som de konkreta bilderna och slutligen dess konsekvenser börjar fastna på tillräckligt många reportrars och nyhetsredaktörers näthinnor.
Och hur ligger det till med de mänskliga rättigheterna i den dagliga tillämpningen av frihetsberövade människor på svenska fängelser i förhållanden, jämfört med fängelser i Ryssland?
1 kap. 4 § fängelselagen (2010:610) stadgar:
”4 § Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet.”
Ett kortare nyhetsinslag från Voice of America visar en omfattande och systematisk misshandel av fångar i ryska fängelser. En del av filmerna skapas och visas för nyintagna fångar i syfte att visa vad som gäller.
SD:s givna svar skulle kunna bli att de inte skulle skicka fångar till fängelser där övergrepp sker. Men hur har de tänkt sig att kunna garantera en sådan sak? För svenska myndigheter har ingen jurisdiktion över utländska fängelser. Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, svensk polis, Kriminalvårdens disciplinära myndigheter, Statens Personalansvarsnämnd, svenska domstolar och svenska åklagare kan inte granska, utreda eller beivra ev. övergrepp i ryska fängelser.
Det är inget svårt att konstatera.
Vilka instanser har det riksdagspartiet tänkt skall kunna garantera kriminalvårdens respekt för de intagnas människovärde, enligt 1 kap. 4 § fängelselagen?
Det var därför som en stor del av alla erfarna och intelligenta reportrar påpekade dessa problem med sverigedemokraternas politik, efter partiets framlagda idéer om svenska fångar i ryska fängelser.
Förutom att de inte riktigt gjorde det så att svenska lyssnarna förstod innebörden.
Reportrarna har endast återgivit Jimmie Åkessons uttalanden, samt frågat om han skojat eller menat allvar med att hyra ryska fängelser.
Sverigedemokraterna vill i någon form göra ”svenskfientlighet” till ett brott. Förslaget kan diskuteras i sig, likväl som partiets önskan att låta svenskar kunna bli brottsoffer för hets mot folkgrupp. Något jag personligen stödjer.
Med en oprecis definition av ”svenskfientlighet” som brott finns en överhängande risk att brottet istället får en bred användnng som allt mer kan användas för fängslande av politisk opposition. Det har skett tidigare i europeiska länder. Det sker i dagens Europa, bland annat i Vitryssland. Det håller på att ske i ytterligare andra europeiska länder. Kan det tänkas ske i ett Sverige styrt av en regering och riksdag kontrollerad av sverigedemokraterna?
Men nästa fråga som rimligen kan ställas, är hur en svensk kriminalpolitik (styrd av Sverigedemokraterna) skulle kunna utdöma fängelse för en hittills odefinierad brottsrubricering av ”svenskfientlighet” kombinerad med ryska fängelser som väntar på att ta emot fångar dömda för ”svenskfientlighet”.
Är det långsökt att tänka sig att även politiska fångar skulle deporteras till ryska fängelser bortom kontroll av svenska myndigheter?
Tills vi får klara svar från sverigedemokraterna gällande hur de tänker anpassa sin kriminalvårdspolitik och sin reformering av yttrandrefrihetsbrott i linje med de mänskliga rättigheterna finns risken för en skrämmande framtid.
En framtid med Jimmie Åkessons Gulagläger.
Tänker svenska journalister ställa sig själva den frågan? Tänker de ställa frågor till sverigedemokraterna kring om sverigedemokraternas politik är förenlig med mänskliga rättigheter?
För ytterligare information om situationen i ryska fängelser hänvisas till länkarna nedan:
1. Vilka ska räknas som invandrare?
2. Vem är svensk?
Detta är två enkla frågor att ställa i debatten om invandrarnas påstådda överrepresentation på de svenska anstalterna.
Som anställd inom Kriminalvården förvånas jag ständigt över den allmänna uppfattningen om ”invandringsfrågan” inom verket. Att tala om hur många invandrare det sitter på anstalt är ett populärt ämne inom vissa kretsar. Lögn efter lögn inpräntas som om att kriminalvården är invandringstät, detta varvas gärna med statistik om invandrares brottsbenägenhet och deras bristande respekt för lag och ordning. Debatten avrundas inte heller sällan med en plan för hur man på effektivast sätt kan ”repatriera dessa kriminella parasiter”. Sverigedemokrater och andra ljusskygga element hetsar varandra till att begå sakfel efter sakfel i jakten på ”svartskallarna”.
Vi har som sagt två viktiga saker att ta ställning till innan vi går in på själva sakfrågan. 1. Vilka skall räknas som invandrare?
2. Vem är svensk?
När vi löst den ekvationen kan vi gå in på huvudfrågan om invandrare är överrepresenterade i de svenska fängelserna eller ej? Det är beroende på hur vi tolkar dessa frågorna som avgör vilken människosyn en person besitter, utefter det kan vi också driva två olika teser. Min tes är att svenskar med råge är överrepresenterade i de svenska fängelserna. Jag bygger min tes på mina egna slutsatser efter att ha svarat ”individer som uppehåller sig i landet med utländskt medborgarskap” är invandrare och ”Alla personer som är bosatta i Sverige, har svenskt pass och medborgarskap” är svenska.
Vad har man då för människosyn om man menar att invandrare är överrepresenterade i de svenska fängelserna? Grundsynen hos de som predikar den sortens teser är att mörkhyade överlag är invandrare, oavsett om de är födda här eller flytt hit med familj i unga år och erhållit svenskt medborgarskap. Deras svar på fråga ett och två är nästan alltid att alla med namn som Ahmed och Mohammed skall räknas som invandrare, alla andra som heter Anders eller Erik är då per definition svenskar. Men verkligheten är inte lika enkel. Svensk är du om du erhållit medborgarskap, allt annat är att frångå de mänskliga rättigheterna och på så sätt kränker man individens rätt till medborgarskap. Om en människa med svenskt medborgarskap inte är svensk, vad är han då?
Och man bör sätta saker i perspektiv, på SD låter det alltid som att det är många tusentals invandrare som sitter i fängelse. Har du själv någonsin försökt ta reda på hur många personer som är dömda till brott som gett fängelsestraff som följd?
Kriminalvården själva har räknat på det där. Enligt statistik på deras egen hemsida beräknas 28 procent av de intagna vara utländska medborgare, sammanlagt kommer de från 160 olika länder. Den som kan räkna kan snabbt räkna ut att de övriga 72 procenten är svenska medborgare. De invandrare som sitter inlåsta är bland annat de som kommit till Arlanda, Landvetter eller till några av våra stora hamnar för att smuggla in droger. Konsekvenserna blir några år i svenskt fängelse innan det blir avfärd tillbaka till hemlandet. Enligt statistiken utvisas 500 – 600 kriminella utländska medborgare från Sverige, varje år. Det finns till och med specifika avdelningar som bara är till för utvisningsdömda. Men Sverigedemokraterna vill utvisa fler, till och med utvisa de som är svenska medborgare. Och det är ett ännu grövre brott mot mänskliga rättigheterna.
Det är detta som skiljer förnuft från ren rasism. SD och dess anhängare hävdar hela tiden att de inte är rasister. Fråga då hur de ställer sig till fråga ett och två så får du svaret direkt. Som kriminalvårdsanställd och medmänniska anser jag att det är av yttersta vikt att vi motar Olle i grind och tar död på myter som skapas kring kriminalvården. Det här är bara en myt av många.
Vår medarbetare i Motargument, Michael Gajditza, har gjort en undersökning av Sverigedemokraternas kriminalvårdspolitik som är intressant. Han bemöter argumentet att vi behöver ”hårdare tag” mot brottslingar. Dessutom går han igenom partiets olika förslag och redovisar kostnaderna för förslagen.
”Blåsippans väg”, är det att behöva ”gå direkt i fängelse utan att passera gå”?
Eftersom Sd inte räknat med att deras förslag kräver pengar för att finansieras är Gajditzas genomgång av deras politik intressant. Han kommer fram till att de förslag han tittat närmre på — och det är långt ifrån samtliga förslag Sd lagt fram — innebär en kostnadsökning med 10.098.251.111:- per år. Dvs tiomiljarder nittioåttamiljoner tvåhundrafemtioentusen etthundraelva kronor!
Gajditza skriver några exempel, som hämtats bland annat från de motioner Kent Ekeroth lagt fram de sista veckorna. T.ex detta:
Tar man bort regeln om 2/3-frigivning för vålds- och narkotikabrott på sätt SD vill, så betyder det en ökning av antalet fängelsemånader baserat på 2011 års siffror med 23258 månader. Lägger man till sexualbrotten blir det ytterligare 3202 månader till en sammanlagd kostnad av 2.278.459.575:- per år.
Vi pratar om stora kostnader. Om att bygga många nya fängelser i Sverige.
För att uppfylla sitt inriktningsprogram behöver SD bygga bokstavligen tusentals nya fängelseplatser under de kommande åren.
Sverigedemokrater utan full koll
Det verkar inte som om Sverigedemokraterna har full koll på vad deras förslag innebär, menar Gajditza som avslutar sin artikel så här:
Att Kent Ekeroth inte har riktig koll på det här med rättspolitik framgår också av en annan motion han föreslagit Sveriges riksdag att anta. I den begär han riksdagens stöd för att utlänningar som döms för brott och som har haft tolk i domstolen ska få betala kostnaden för tolken själva.
Det Ekeroth uppenbarligen inte har en aning om är att förslaget står i direkt strid med Europakonventionens artikel 6 punkten 3 e, där det uttryckligen sägs att tolk skall finnas tillgänglig utan kostnad för den tilltalade. Eftersom konventionen också utgör svensk lag så är alltså hans förslag direkt lagstridigt och utgör alltså en uppmaning till brott. Något som borde straffas hårt…
Motargument 