Frågan om utvisning på grund av brott har blivit en het politisk fråga i Sverige genom SD:s senaste utspel. I en ny statlig utredning föreslås att åklagare ska vara skyldiga att yrka på utvisning när brottet är utvisningsgrundande. Det innebär en tydlig förändring i rättskedjan — och väcker frågor om rättssäkerhet och åklagarens självständighet.
Åklagare är enligt svensk rätt självständiga aktörer. De får inte ta instruktioner från politiker i enskilda fall. Men riksdag och regering har makt att stifta lagar som styr hur åklagare ska agera generellt. Det är just denna väg som nu används för att påverka utvisningspraxis.
Obligatoriskt yrkande: Åklagare måste yrka på utvisning vid brott med strängare påföljd än böter.
Fler brott omfattas: Även mindre brott kan bli utvisningsgrundande, om straffet är fängelse.
Domstolen avgör: Det är fortfarande domstolen som beslutar om utvisning.
Verkställighetshinder bort från domstolens prövning:
Migrationsverket ska hantera om utvisningen går att genomföra.
Rättssäkerhet i fokus
När lagstiftaren styr åklagarens yrkanden minskar utrymmet för individuell bedömning. Det kan leda till att utvisning yrkas även i fall där det framstår som oproportionerligt eller omöjligt att genomföra.
Åklagarmyndigheten har i sitt remissvar uttryckt oro för negativa processekonomiska effekter och rättssäkerhetsrisker.
Dessutom har Högsta domstolen nyligen prövat fall där personer som bott i Sverige sedan barndomen utvisats. Domstolen betonade att utvisning måste vägas mot rätten till privat- och familjeliv enligt Europakonventionen.
Politiker kan inte påverka enskilda åklagare — men genom lagstiftning kan de skapa skyldigheter som förändrar rättspraxis. Det är en kraftfull form av styrning som måste balanseras mot rättssäkerhet, proportionalitet och internationella åtaganden.
Regeringens budgetproposition för Utgiftsområde 4 – Rättsväsendet (Prop. 2025/26:1) presenteras som en satsning på trygghet, effektivitet och ordning. Men bakom siffror och tekniska formuleringar döljer sig en tydlig politisk riktning. Den riskerar att förskjuta maktbalansen i Sverige på ett sätt som påminner om hur andra länder stegvis har urholkat sin demokrati.
En av de mest anmärkningsvärda skrivningarna i dokumentet gäller hatbrott. Regeringen vill ge Brottsförebyggande rådet (Brå) i uppdrag att analysera inte bara hatbrott mot minoriteter, utan också mot majoritetsbefolkningen:
”Hatbrott är aldrig acceptabelt oavsett vem som utsätts. Regeringen avser därför att ge Brå i uppdrag att ta fram ett fördjupat kunskapsunderlag om hatbrott, om såväl hatbrott som riktas mot minoriteter som mot den svenska majoritetsbefolkningen.” (Källa: Regeringen.se)
Rent juridiskt är detta ingen nyhet – hatbrott kan redan i dag riktas mot en person för att hen är svensk. Men genom att betona majoritetsbefolkningen som särskilt utsatt sker en politisk förskjutning. Hatbrott riskerar att urvattnas och förlora sitt syfte: att skydda grupper som är strukturellt sårbara för diskriminering och förföljelse. Här ser vi en normalisering av Sverigedemokraternas retorik om ”omvänd rasism”.
Utbyggnad av tvångsmedel
Propositionen innebär också att hemliga tvångsmedel byggs ut:
”Regeringen föreslår ändringar i lagen (2024:326) om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder.” (Källa: Regeringen.se)
Detta är ett exempel på hur åtgärder som ursprungligen motiveras av undantagsfall görs till vardag. Historien lär oss att när sådana undantag normaliseras – som i Tyskland efter riksdagshusbranden 1933 – förskjuts gränserna för vad staten kan göra mot sina medborgare.
Försvagade skyddsmekanismer
Kontrollorganen förändras också. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden omvandlas till en ny myndighet:
”Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden blir Myndigheten för säkerhet och integritetsskydd.” (Källa: Regeringen.se)
I propositionen betonas effektivitet, men inte medborgarnas rättssäkerhet. Denna symboliska men viktiga förändring speglar en maktförskjutning där kontrollen av statens tvångsmedel riskerar att försvagas.
En obalanserad rättsstat
Resurserna i budgeten fördelas kraftigt till förmån för de repressiva organen:
Polismyndigheten (anslag 1:1) får ökade medel för fler anställda och mer övervakningsteknik.
Kriminalvården (anslag 1:6) får förstärkningar för fler fängelseplatser.
Säkerhetspolisen och Åklagarmyndigheten får betydande resurstillskott.
Däremot tilldelas Brottsförebyggande rådet (anslag 1:7) och andra förebyggande verksamheter (anslag 1:14) avsevärt mindre resurser. Resultatet blir en rättsstat där polis och kriminalvård stärks, men domstolar och förebyggande arbete hamnar i skuggan.
Demokratins långsamma förskjutning
Det är viktigt att understryka: propositionen innebär inte att demokratin avskaffas här och nu. Men den innehåller flera mekanismer som kan användas för en gradvis förskjutning:
Resurser flyttas till repression, medan förebyggande insatser får stå tillbaka.
Undantag görs permanenta, vilket successivt försvagar rättssäkerheten.
Hatbrottsdefinitionen förskjuts, vilket urholkar skyddet för minoriteter.
Rättsstaten fragmenteras, med svagare domstolar och starkare exekutiv makt.
Detta är exakt den ”mjuka nedmontering” av demokratin vi sett i länder som Ungern och Polen. Inte genom en kupp, utan genom en rad små steg som tillsammans flyttar gränserna för vad staten kan göra – och vem den väljer att skydda.
Regeringens budget för rättsväsendet handlar inte bara om siffror. Den är ett politiskt program som förstärker statens repressiva verktyg, relativiserar skyddet för minoriteter och försvagar demokratins skyddsmekanismer. Om utvecklingen fortsätter riskerar vi ett samhälle där trygghet ställs över rättssäkerhet, där majoritetens intressen väger tyngre än minoriteternas rättigheter, och där demokratins skyddsnät långsamt monteras ned inifrån.
Christian Sonesson, moderat kommunstyrelseordförande i Staffanstorp, vill framstå som principfast. I själva verket är han ett symptom på något betydligt allvarligare: en lokalpolitisk kultur där lagar ses som förhandlingsbara och rättsstaten som ett hinder för ideologisk aktivism.
När Staffanstorps kommunstyrelse, under Sonessons ledning, vägrade ta emot fyra kvotflyktingar i strid med bosättningslagen, var det inte ett ”politiskt ställningstagande”. Det var ett medvetet brott mot en lagstadgad skyldighet. Att kalla det för en strid man måste ta är inte modigt. Det är maktfullkomligt.
Sonesson hävdar att ärendet borde prövas i förvaltningsrätt, eftersom det enligt honom handlar om politik. Men det är en juridisk förskjutning. Förvaltningsrätten prövar överklagade beslut — inte brott. Det här handlar om myndighetsutövning som skett i direkt strid med lagen. Därför är det ett brottmål. Och därför är det korrekt att det prövas i allmän domstol.
Hans försök att legitimera agerandet genom att hänvisa till Ukrainakriget är retoriskt skickligt men juridiskt irrelevant. Kommuner har inte rätt att omprioritera statens flyktingpolitik. De har att följa lagen. Punkt.
Det verkligt oroande är att Sonesson inte är ensam. Vi ser en växande tendens där lokalpolitiker, ofta i samarbete med SD, tänjer på rättsstatens gränser i jakten på symbolpolitik. Det är en utveckling där folkvalda börjar se sig själva som överordnade lagar — och där juridisk ansvarsskyldighet ses som ett hot mot demokratin snarare än dess garant.
Samtidigt driver SD krav på hårdare tjänstemannaansvar. Men när deras egna allierade åtalas för grovt tjänstefel, då är det plötsligt rimligt, korrekt att bryta mot lagen. Det avslöjar att principerna är selektiva. Tjänstemannaansvar är ett slagträ — inte en rättsprincip.
Sonessons inlägg är ett försök att förvandla ett lagbrott till en politisk gärning. Men det är inte rättsstaten som är problemet — problemet är när det finns politiker som tror att de står över rättstaten.
Alla ord och åsikter i krönika står skribenten själv för.
5 juni 2025 presenterade Tidöregeringen en straffrättsreform med skärpta straff på en rad områden. En iögonfallande förändring är att gängkriminella ska straffas hårdare just för att de är gängkriminella. Samma brott – dubbla straff.Särbehandling av människor, oavsett om de är kriminella eller inte, är inte förenligt med mänskliga rättigheter, den liberala demokratin, grundlagen och rättsstatens grundläggande princip om allas likhet inför lagen.
Regeringens utredare, rikspolischef Petra Lundh, som står bakom förslaget, förutspår att reformen kommer att leda till ett högre tryck på kriminalvården. Förslagen, som vinner laga kraft 1 januari 2028, kommer att leda till ca 16 000 fler fängelseår per år, vilket i sin tur kommer att öka kostnaderna med ca 16,3 miljarder kronor per år.
Många delar i regeringspolitiken är ren SD-politik. Det är egentligen inte så märkligt, SD är det största partiet i regeringsunderlaget. Det är framför allt på SD:s favoritområden Kriminalitet samt Migration och Integration som partiets inflytande har märkts av.
Tidöavtalet har kritiserats av såväl fackförbund som offentliganställda för att vara repressivt i den mening att det bryter mot mänskliga rättigheter, grundläggande fri- och rättigheter, Barnkonventionen, grundlagen samt rättssäkerheten. Det har också framförts att Tidöavtalet strider mot etiska riktlinjer och yrkesetiska koder.
CRD (Civil Rights Defenders) menar att kriminalpolitiken som bedrivs är straffpopulistisk, dvs beslutsfattare fokuserar snarare på straffrättsliga påföljder för att blidka väljare, inte för den brottsförebyggande effekten. Det finns inte stöd i vare sig forskning eller erfarenhet från andra länder för att höjda straffrättsliga påföljder minskar brottsligheten. Mänskliga rättigheter dikterar att straffrättsliga påföljder måste vara proportionerliga. Vidare påpekar CRD att flera åtgärder i Tidöavtalet ”direkt skulle strida mot internationella och regionala skyldigheter och konventioner som Sverige förbundit sig till samt mot vår egen grundlag”.
Straffrättsreformen kommer i sin förlängning att få som direkt konsekvens att juridisk status och grupptillhörighet fäller avgörande för vilka rättigheter en människa har. Mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och den liberala demokratin kan komma att sättas ur spel.
Vi måste kunna kritisera Israels politik utan att stämplas som antisemiter. Sedan 2016 har den så kallade IHRA-definitionen av antisemitism – framtagen av International Holocaust Remembrance Alliance – fått global spridning. På ytan verkar definitionen ofarlig och till och med nödvändig: att motverka antisemitism är en självklarhet i varje demokratiskt samhälle. Men bakom formuleringarna döljer sig ett verktyg som i praktiken hotar yttrandefriheten och tystar politiska röster, särskilt dem som framför kritik mot staten Israel.
IHRA-definitionen säger att antisemitism är ”en viss uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar”. Men definitionen innehåller också elva exempel, där flera uttryckligen kopplar antisemitism till viss typ av Israelkritik. Ett exempel som ofta lyfts fram är att det betraktas som antisemitiskt att påstå att ”existensen av en stat för det judiska folket är ett rasistiskt projekt”.
Med sådana formuleringar riskerar man att sammanblanda antisemitiska uttryck med legitim kritik av Israels politik, något som slår hårt mot propalestinska röster, aktivister, akademiker och människorättsorganisationer. I länder som Storbritannien och Tyskland har IHRA-definitionen redan använts för att stoppa föreläsningar, dra in finansiering och tysta kritiska röster i det offentliga rummet. Sverige är på väg i samma riktning när vissa universitet, myndigheter och politiker förespråkar att definitionen ska tillämpas även här.
Flera länder har däremot valt att ompröva eller avstå från att tillämpa IHRA-definitionen. Irland, Norge och Nederländerna har uttryckt kritik eller valt alternativa definitioner. I Kanada och USA har ett stort antal universitet avböjt att införa IHRA med hänvisning till den akademiska friheten.
Sveriges regerings beslut och tillämpning
Den svenska regeringen har formellt erkänt och ställt sig bakom IHRA:s arbetsdefinition av antisemitism. Detta beslut togs som en del av Sveriges engagemang inom International Holocaust Remembrance Alliance och har legat till grund för flera nationella åtgärder mot antisemitism.
Det är värt att notera att Israel är ett av medlemsländerna i IHRA, vilket har lett till kritik om att staten har oproportionerligt inflytande över definitionens utformning och tillämpning.
Formellt erkännande: IHRA-definitionen används som verktyg för att identifiera och bekämpa antisemitism i olika sammanhang på regeringsnivå.
Utbildningsinsatser: Definitionen har integrerats i utbildningssystemet med program för lärare och elever samt kampanjer riktade till allmänheten.
Nationella handlingsplaner: Sverige utvecklar handlingsplaner där IHRA-definitionen är en referenspunkt, med insatser inom rättsväsendet, utbildning och civilsamhället.
Men trots detta stöd råder en livlig debatt i Sverige. Många kritiker varnar för att IHRA-definitionen kan inskränka yttrandefriheten genom att tysta legitima röster som kritiserar Israels politik, särskilt i frågor som rör Palestina och ockupationen.
Kritik mot IHRA-definitionen – internationellt och i praktiken
IHRA-definitionen kritiseras skarpt av över 200 internationella forskare, jurister och experter som menar att den suddar ut gränsen mellan antisemitism och legitim kritik mot staten Israel. Den används som ett politiskt verktyg för att skydda Israel från ansvar och för att censurera människorättsförsvarare, akademiker, journalister och konstnärer.
Kritiken pekar på att definitionen är:
Vag och juridiskt osäker.
En sammanblandning av judar som folk och staten Israel som politisk enhet.
Ett instrument för att tysta propalestinsk aktivism.
Ett hot mot den fria akademiska och politiska debatten.
Ett hinder för kampen mot verklig antisemitism genom att utvattna begreppet.
I vissa delstater i USA har IHRA-influerad policy gått så långt att det är olagligt att bojkotta Israel, vilket ytterligare visar på riskerna med att blanda samman kritik av en stat med hat mot en folkgrupp.
Väldokumenterade människorättsbrott kräver kritik
Det handlar inte om åsikter utan om väldokumenterade övergrepp bekräftade av FN, Amnesty, Human Rights Watch och israeliska organisationer som B’Tselem:
Ockupation och olagliga bosättningar på Västbanken, i strid med internationell rätt.
Tvångsförflyttningar och rivningar av palestinska hem.
Blockaden av Gaza, klassad som kollektiv bestraffning av FN.
Oproportionerligt militärt våld, ofta mot civila mål, vilket kan utgöra krigsbrott.
Apartheidliknande system enligt flera människorättsorganisationer.
Godtyckliga gripanden, inklusive av barn, utan rättslig prövning.
Skjutningar av obeväpnade demonstranter, möjliga brott mot mänskligheten.
Massiva bombningar där sjukhus, skolor och flyktingläger träffats.
Över 52 500 döda – majoriteten kvinnor och barn.
Över 100 dödade journalister – det dödligaste kriget för pressfriheten i modern tid.
FN och hjälporganisationer varnar för svält som vapen – barn dör och över en miljon människor riskerar hungersnöd.
Att kritisera detta är inte antisemitism. Det är en plikt i ett demokratiskt samhälle.
Ett bättre alternativ – Jerusalem Declaration on Antisemitism
Som svar på problemen med IHRA-definitionen har över 200 forskare och experter tagit fram ett alternativ: Jerusalem Declaration on Antisemitism (JDA). JDA gör en tydlig åtskillnad mellan antisemitism och politisk kritik av Israel och värnar både judars trygghet och yttrandefriheten.
Vi måste kunna kritisera staters politik utan att tystas genom vaga och politiskt motiverade antisemitismdefinitioner. IHRA-definitionen utgör ett hot mot yttrandefriheten och demokratin. Sveriges formella stöd för IHRA bör följas av en öppen diskussion om hur vi bäst bekämpar antisemitism utan att censurera legitima röster. Vi behöver en definition som skyddar både judars säkerhet och demokratisk debatt – inte en som tystar kritik.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Regeringen, dvs Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, presenterade 27 maj 2024 att de tillsätter en särskild utredning som bl a innefattar att utlänningar som ej dömts för brott ska kunna utvisas.
Justitieminister Gunnar Strömmer (M) utvecklar resonemanget:
– Det går inte att bortse från det faktum att det finns vissa likheter mellan terrorism och den grova organiserade brottsligheten. Även de kriminella nätverken är systemhotande. De har ett stort våldskapital som de använder med likgiltighet inför konsekvenserna för allmänheten, och de ägnar sig åt infiltration och annan otillbörlig påverkan för att främja sina intressen. (Källa: Regeringen.se)
Motargument vill påminna om definitionen av terrorism. På Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) läser vi:
Det finns ingen helt entydig definition av terrorism, men den svenska lagen om terrorbrott baseras på ett rambeslut från EU. Enligt beslutet är terrorism ”en gärning som allvarligt kan skada en stat eller mellanstatlig organisation om denna syftade till att:
injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller del av en befolkning,
tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd, eller
destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer.” (Källa: MSB)
Vi på Motargument påstår att ingen av de tre kriterierna stämmer överens med de gängkriminellas syfte. Tidöpartierna gör alltså en felaktig bedömning då de likställer organiserad brottslighet med terrorism.
Att människor inte har lika rätt inför lagen är ett avsteg från likhetsprincipen, dvs att alla individer juridiskt sett är lika inför lagen. Att avvika från likhetsprincipen är antidemokratiskt och hör inte hemma i civiliserade rättsstater med jämlikt rättsväsende.
Avsteget från likhetsprincipen innebär i praktiken att personer som inte är dömda för något brott är föremål för utvisning. Utredningen ska kunna leda till att ”utlänningar som deltar i eller har samröre med kriminella nätverk ska kunna utvisas” (Källa: Regeringen.se). Richard Jomshof (SD, ordförande i justitieutskottet utvecklar resonemanget:
– Det är av högsta prioritet att återupprätta tryggheten i landet. Sverige ska inte vara en fristad för farliga personer och detta förslag är helt avgörande för att säkerställa att bland annat grova gängkriminella, även utan att de dömts för brott, faktiskt kan förvisas ut ur landet. (Källa: Regeringen.se)
Advokatsamfundet varnade redan 2020, då M lyfte frågan om att utvisa ej dömda utlänningar, att Sverige kan vara på väg att bli en polisstat.
Utspelet från Tidöpartierna om att likställa organiserad brottslighet med terrorism och att utvisa ej dömda utlänningar strider är felaktigt och är antidemokratiskt. Det strider mot principen om allas likhet inför lagen och för Sverige närmare en polisstat.
Sverigedemokraten Peter Lundgren har erkänt att han har tagit en kvinnlig partikollega på brösten. Eftersom de två, med en video publicerad på SD:s Facebooksida, påstås ha ”rett ut” saken och Lundgren uppgivits ha bett om ursäkt tycker SD att det inte är så allvarligt. Men faktum är att händelsen ska anmälas som allmänt åtal.
Okej.
Ska vi reda ut en sak?
I svensk juridik finns två olika typer av brott: Målsägandebrott och brott som faller under allmänt åtal.
De flesta brott hör under allmänt åtal, det vill säga polisen kan undersöka dem och åklagaren kan väcka åtal också om målsäganden inte har framställt några straffanspråk.
Men i målsägandebrott som exempelvis hemfridsbrott eller ärekränkning kan polisen inleda en undersökning bara om målsäganden yrkar på straff för den som är skyldig till brottet. Om målsäganden tar tillbaka sitt straffanspråk medan förundersökningen pågår, lägger polisen ner undersökningen.
Inte ens polisen själva tycks helt införstådda med detta. En av mina vänner ringde upp polisen och gjorde en polisanmälan mot Peter Lundgren om sexuellt ofredande.
Polisen var märkbart obekväma med denna anmälan och undrade om anmälaren var den utsatta personen.
Fel fråga.
Det enda polisen ska bry sig om är om det påstådda brottet kan misstänkas ha skett och ta emot anmälan. Eftersom förövaren i detta fall har erkänt offentligt och brottsoffret har gett en samstämmig beskrivning av vad som skett så torde saken vara lätt att utreda.
Polisen sa också att de inte visste vem det var som hade utsatts. Om polisens utredare är så inkompetenta finns det anledning att bli orolig. Man kunde ju till exempel kontakta Kristina Winberg som både var vittne till det inträffade och som dessutom har en bandinspelning där brottsoffret beskriver det som hände.
Men så är det faktiskt inte. Det är inte hon som bestämmer över detta. Detta är inget målsägandebrott.
Men just när de gäller de typiska brotten där en man våldför sig på en kvinna så är det en vanlig felsyn. Det var först på 1980-talet som brottet när en man misshandlar sin fru lades under allmänt åtal. Före 1982 var det så att en kvinna som först anmälde och tog tillbaka anmälan – efter exempelvis hot – gjorde vidare polisiär utredning omöjlig.
Så är det inte längre.
Och den som försöker påverka ett brottsoffer att ”ta tillbaka anmälan” begår själv ett brott. Övergrepp i rättssak. Mycket allvarligare än sexuellt ofredande. Medan sexuellt ofredande kan ge två års fängelse så kan övergrepp i rättssak ge åtta års fängelse.
Någon borde berätta för SD att sluta gräva.
Bildcollage: Maria Robsahm
Den grop de nu står i är redan djupare än vad de begriper.
Att våldtäktsanmälningarna skulle ha ökat med 700 % är en lögn som blivit viral. Anledningen är att det är nationalekonomen och debattören Tino Sanandaji som gjort uttalandet. Sanandaji är i mångas ögon ett aktat namn. Den korrekta siffran är 24 % på tio år. En ”viss” skillnad.
En flagrant lögn om våldtäkter som fått stor spridning har Sanandaji som källa. Om det inte vore för att denna lögn sprids som en löpeld så skulle jag strunta i den. Men häromdagen såg jag den citerad i en rad sammanhang. Lögnen måste påtalas.
”Våldtäktsanmälningarna har ökat med 700%”, påstod Sanandaji i ett Facebook-inlägg den 10 maj i år.
Sanningen är att de polisanmälda våldtäkterna har ökat från 59 till 73 per 100 000 på tio år. Knappast 700 procent. Snarare 24 procent.
Detta är inget enkelt misstag. Detta är en medveten lögn.
Sedan millennieskiftet har vi i Sverige haft en rad förändringar när det gäller lagstiftningen om sexualbrott. En hel del av det som tidigare skulle ha kallats sexuellt övergrepp rubriceras nu som våldtäkt. Det är uppenbart att detta påverkar antalet våldtäktsanmälningar.
Hur mycket det har påverkat är inte enkelt att utröna. Men låt oss anta att dessa juridiska förändringar inte har haft någon påverkan alls. Då handlar det om en faktisk ökning från 59 till 73 per 100 000 – eller 24 procent.
Hur man än vänder och vrider på dessa siffror så är det ändå omöjligt att skruva till dem så att det skulle handla om 700 procent.
Men det är så här Tino Sanandaji jobbar. Djupt ohederligt.
Skärmdump av Tino Sanandajis Facebook-inlägg från 10 maj 2018.
Det som förvånar mig allra mest är ändå att det är så många som borde veta bättre som går på hans lögner. Särskilt när det är så pass enkelt att avslöja hans medvetna vilseledande och tvivelaktiga inställning till enkelt kontrollerbara fakta. Inlägget där detta citat är hämtat fick 335 delningar och över 2000 gilla.
För detta är ingen omröstningsfråga. Sanningen avgörs inte av antalet delningar eller likes på Facebook. I slutänden är det alltid fakta som bestämmer. Korrekta siffror och korrekta presentationer av dessa siffror. Jag ska återkomma till flera liknande exempel på hur Sanandaji agerar.
Det råder en falsk konsensus bland en del av oss om att religionsfrihet skulle innebära ”frihet från religion”. Det stämmer inte och har kommit att bli en myt, som bygger på en felaktig tolkning av ordet, men framför allt på förakt, hat, oro och rädsla.
När begreppet religionsfrihet och uttrycket ”frihet från religion” kommer på tal rör det sig, näst intill uteslutande, om islam. I debatten pratas det med höga brösttoner om slöjor, ramadan, moskéer och böneutrop.
Under en live-chatt på SVT i samband med ett moskébygge i Borlänge 2017 som skapat förvirring, ilska och oro hos lokalbefolkningen ställer signaturen ”Eli” följande fråga till religionssociologen Tomas Axelsson:
Som jag förstått innebär religionsfrihet även frihet från religion. Alltså att man ska slippa utsättas för andras religionsutövning. Man kanske inte känner just oro, men det borde även vara legitimt att känna obehag eller motvilja. Jag tycker inte det är en god ide att bygga ett islamiskt tempel centralt i Borlänge av nämnda skäl, däremot stöder jag ett förslag att ha bönelokal i gamla tennishallen förutsatt att inte exteriören förändras.
Svaret från expert Axelsson förklarar på ett enkelt sätt vad religionsfrihet är:
Du har rätt att ogilla religion och känna motvilja, helt riktigt. Du kan också insistera på att samhällets funktioner ska vara sekulära. Det offentliga samhället ska inte vara konfessionellt styrt.
[…] Summa summarum, religionsfriheten innebär inte ”att man har rätt att slippa se andras religionsutövning”.
Vad säger regeringsformen om religionsfrihet?
För att ytterligare understryka att föreställningen om att vi har rätt till ”frihet från religion” är falsk läser vi följande i 2 kap. 1 § första stycket 6 regeringsformen:
religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.
Religionsfrihet definieras enligt bestämmelsen som frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.
Vi ska vara på det klara med att religionsfriheten enligt 2 kap. 20 § regeringsformen är den enda av de positiva opinionsfriheterna som inte får begränsas genom lag. Enligt 2 kap. 20 § regeringsformen kan yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och föreningsfriheten begränsas genom lag.
Artikel 9 – Tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet
1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer.
2. Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.
Vi går bet i jakten på att finna belägg för det som uttrycks i myten om att religionsfrihet innebär ”frihet från religion”. Det är en myt byggd på en felaktig slutledning kring ordet. Framför allt är den byggd på rädsla, ilska och oro gentemot andra religioner än den kristna. Den religion som de allra flesta vänder sig mot är islam.
Vi kikar vidare på ämnet ”frihet från religion”. Lawline är en juridisk webbplats där privatpersoner kan få juridisk rådgivning eller bara ställa frågor om juridik. Följande fråga är typisk för hur en del av oss ser på islam och muslimer:
Jag vill ha klara besked ang Religionsfrihet. Jag och många med mig vill absolut inte höra böneutrop via högtalare eller på något annat sätt som vi inte vill vara del utav Islam eller annat folks religionsutövning i vårat samhälle. Det finns ju lagar som vi alla måste acceptera? Har ni något svar till oss ang detta?
Lawline svarar:
Religionsfriheten är absolut i svensk rätt men också i den internationella rätten. Det är en mänsklig rättighet att få tro och utöva sin religion vilket framgår i artikel 18 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och artikel 9 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. I svensk rätt är religionsfriheten stadgad i grundlagen, 2 kap 1 § Regeringsformen.
Respondenten på Lawline utvecklar sitt svar med att påpeka att böneutrop i sig inte går att förbjuda enligt lag:
Att få tro på en religion är absolut och kan inte inskränkas genom lag. Enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter kan friheten att utöva sin religion inskränkas endast om inskränkningen är föreskriven i lag och är nödvändig i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, den allmänna ordningen, hälsa och moral samt andras fri- och rättigheter.
Mot bakgrund av detta kan polisen neka tillstånd om böneutrop, på samma sätt som att polisen kan neka andra allmänna tillstånd där inskränkningen är föreskriven i lag. I fallet böneutrop handlar det om begreppen tid och volym, och alltså inte om själva företeelsen i sig. Kravet för ett nekat tillstånd är alltså att det ska vara störande för allmänheten. Och det gäller som sagt ALLA allmänna tillstånd, inte bara böneutrop.
Så nej, religionsfrihet innebär inte ”frihet från religion”. Det är en falsk konsensus skapad av en del av oss. I värsta fall kan den vara ett uttryck för islamofobi.
Jag har tidigare på Motargument berört ämnet religionsfrihet:
Den 28 september konstaterade Örebro tingsrätt att webbtidningen Nordfront begått brottet hets mot folkgrupp i 102 fall. Det är organisationen Juridikfronten som drivit ärendet. Här berättar Juridikfrontens Robin Enander om fallet och varför det är unikt.
Fråga: Örebro tingsrätt har dömt NMR för hets mot folkgrupp. Kan du sammanfatta domen?
Någon dom har inte kommit ännu. Prövningen i den här typen av fall sker i två steg. Först en juryprövning och därefter en prövning av rättens juristdomare. Nordiska motståndsrörelsens propagandaorgan, Nordfront, har utgivningsbevis och en ansvarig utgivare som är straffrättsligt ansvarig för allt material på Nordfronts databas. Detta innebär att särskilda regler i yttrandefrihetsgrundlagen gäller för eventuella brott. Bland annat en viss sorts process (yttrandefrihetsmål) och att Justitiekanslern är åklagare. I tryck- och yttrandefrihetsmål finns i regel en jury, bestående av politiskt tillsatta ledamöter (ungefär som nämndemän).
Denna jury tar i första hand ställning till de påstådda gärningarna och får svara JA eller NEJ på frågan om brott föreligger i varje enskilt fall. Det som juryn friar kan inte överprövas. De gärningar som juryn anser är brottsliga prövas därefter av rättens juristdomare som slutligen meddelar dom.
Åtalet gäller ett stort antal publiceringar på Nordfront och är det största åtalet för hets mot folkgrupp i svensk rättshistoria (https://www.juridikfronten.org/2018/05/07/storsta-atalet-for-hets-mot-folkgrupp-nagonsin-mot-nazistisk-sajt/). En stor del av gärningarna består av bilder på Adolf Hitler som i sitt sammanhang anses förmedla reservationslösa hyllningar av densamme. Enligt svensk rättspraxis kan reservationslösa hyllningar av Adolf Hitler, och därmed hans skoningslösa raspolitik, utgöra hets mot folkgrupp. Utöver detta återfinns i åtalet antisemitiska och homofobiska texter publicerade på Nordfront.
Fråga: Vad har domen för betydelse? På vilket sätt kommer domen kunna påverka framöver – vad händer nu?
Vad som händer längre fram i tiden vet vi inte. Risken är att den här typen av processer blir mer sällsynta om regeringens förslag på ansvarsbegränsningsregler för ansvariga utgivare passerar riksdagen (https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/proposition/2017/12/prop.-20171849/). Det är ett förslag med bred politisk, blocköverskridande uppslutning, där vi menar att samtliga partier förbisett vilka konsekvenser det kommer att få i relation till intresset av att beivra hets mot folkgrupp.
Dessa regler innebär att om ett brottsligt material tillhandahållits mer än 12 månader så ska den ansvarige utgivaren kunna gå fri om hen inom 14 dagar efter en erinran från Justitiekanslern tar bort materialet (https://svjt.se/content/14-dagar-av-ostoppbar-terror). Regeln föreslås på grund av att tidningsutgivarna befarar att gamla publiceringar, på tidningarnas webbplatser, med tiden skulle kunna utgöra förtal. Man anser det orimligt att behöva överblicka så många publiceringar över oinskränkt tid. Det är kanske en rimlig invändning. Problemet med ansvarsbegränsningsreglerna är att de, förutom ärekränkningsbrott som förtal, omfattar brott som hets mot folkgrupp, olaga hot och sådana brott mot journalister och andra som kallas brott mot medborgerlig frihet, m.m. Brott som seriösa medier knappast begår i sina publiceringar. Detta äventyrar arbetet mot nazistiskt näthat (http://www.dagensjuridik.se/2017/11/regeringens-forslag-till-grundlagsandring-forsvarar-arbetet-mot-rasistiskt-nathat). Inte minst eftersom det inte sällan passerar mer än ett år innan en anmälan inkommer eller Justitiekanslern hinner väcka åtal. Dessutom kan exakt publiceringsdatum i många fall vara svårt att bevisa.
Robin Enander och Johan Nordqvist från Juridikfronten.
Regeringen har heller inte föreslagit regler som kräver angivande av korrekt publiceringsdatum. Det finns alltså goda möjligheter för nazistiska propagandaorgan med utgivningsbevis att nyttja ”kryphål” för att komma undan med allvarliga former av hets mot folkgrupp – och andra brott – straffritt. De kommer också att kunna marknadsföra brottsligt material under 14-dagarsfristen för att sedan ta bort det och återupprepa proceduren.
Fråga: Hur har arbetet med ärendet gått? Vilka svårigheter eller utmaningar har ni stött på?
Vårt arbete i den här typen av ärenden består främst i att dokumentera misstänkta brott, sammanställa dokumentationen i en anmälan och rättsligt motivera varje fall som vi anmäler. Detta arbete gjordes förra året och därefter har det varit upp till de rättsvårdande myndigheterna att sköta resten. Justitiekanslern är van vid den här typen av mål och hanterar dem i allmänhet bra, varför någon större uppföljning från vår sida sällan är nödvändig. Vi har dock kompletterat anmälan vid några tidpunkter.
Fråga: Har du något mer du vill tillägga kring domen?
Om den åtalade döms och även den nuvarande ansvarige utgivaren slutligen döms så innebär det att samtliga ansvariga utgivare för Nordfronts har dömts för hets mot folkgrupp till följd av Juridikfrontens anmälningar.
Fråga: Hur ser du/ni på att NMR har förbjudits i Finland?
Jag är inte insatt i de finska rättsregler som rör detta förbud, men kan konstatera att det inte är möjligt i dagsläget för en svensk domstol att fatta motsvarande beslut. I Sverige har föreningsfriheten ett starkare skydd. Däremot har regeringen öppnat upp för att använda en regel i regeringsformen som tillåter inskränkningar av föreningsfriheten för organisationer som bygger på rasistisk förföljelse. Om ett sådant lagförslag antas av riksdagen skulle det kanske kunna tillämpas på Nordiska motståndsrörelsen.
Fråga: Kan du beskriva Juridikfronten och det arbete som gruppen gör? Vad driver er?
Juridikfronten är en partipolitiskt och religiöst obunden ideell förening. Vi tar alltså inte ställning i politiska frågor och vårt arbete går ut på att se till att gällande lagstiftning tillämpas på brott som begås av företrädare för nationalistiska och nazistiska rörelser. En vanlig missuppfattning är att vi ”massanmäler” allt som skulle kunna vara brottsligt och som finns på internet. Det stämmer inte. För att vi ska ta upp ett ärende krävs att det rör sig om ett misstänkt brott begånget av någon som har någon form av tongivande ställning i en högerextrem rörelse. Vi anmäler dessutom bara sådant där det finns goda skäl att anta att brott kan föreligga.
Vi bistår också enskilda som utsatts för brott av nationalister och nazister.
Utöver detta bedriver vi folkbildning kring de rättsregler vårt arbete i första hand utgår från. I detta ingår ofta att upplysa om att allt som kan te sig stötande, provocerande eller kanske rentav rasistiskt inte är straffbart. Yttrandefriheten är och bör vara vidsträckt. Det är viktigt att förstå hur lagen fungerar och att strafflagstiftning inte är det enda eller bästa verktyget för att förändra samhället.
Vi drivs av en önskan om att den svenska lagstiftningens skydd mot aggressiv raspropaganda ska tillämpas som den är tänkt. Eftersom myndigheterna sällan självmant bedriver den typ av granskning som vi utför, ser vi att ett behov av vår verksamhet föreligger.
Vi ska vara på det klara med att religionsfriheten enligt 
Mot bakgrund av detta kan polisen neka tillstånd om böneutrop, på samma sätt som att polisen kan neka andra allmänna tillstånd där inskränkningen är föreskriven i lag. I fallet böneutrop handlar det om begreppen tid och volym, och alltså inte om själva företeelsen i sig. Kravet för ett nekat tillstånd är alltså att det ska vara störande för allmänheten. Och det gäller som sagt ALLA allmänna tillstånd, inte bara böneutrop.
Motargument 