Etikettarkiv: argumentation

Är du rasist ELLER vänsterextremist?


Att kasta mindre väl valda epitet på den som inte tycker som du är inte produktivt. Konstruktiva samtal och debatter bygger på argument, inte på att skrika högst.


Kommunist!

Rasist!

Vänsterextremist!

Nazist!

På sociala medier, såsom Facebook och Twitter, finns generella attityder som kategoriskt, och utan större eftertanke, förpassar in meningsmotståndare i fack. Om vi spetsar till det lite går det att sammanfatta så här:

  • Den som inte är ”sverigevän”, nationalist, ”invandringskritisk” eller uttrycker liknande uppfattningar är per automatik kommunist och vänsterextremist.
  • Den som inte är för mångfald, globalism, öppenhet eller uttrycker liknande uppfattningar är per automatik rasist och nazist.

Det finns en uppsjö varianter på benämningar, men dessa fyra är de vanligaste.

Det är oroväckande att även folkvalda politiker faller i epitetsfällan. Mekanismerna är desamma för dem som för oss ”vanliga dödliga”.

Skriker högst skriker inte bäst.

Vad är det för mekanismer som styr att vi så gärna vill stämpla meningsmotståndare som det ena eller det andra? Saknar vi argument? Är det den förkastliga vi och dom-mentaliteten som härskar? Handlar det om att vi vill demonisera och framställa oss själva som bättre? Vill vi tysta?

Vi ska komma ihåg att det är nödvändigt att inte göra avkall på respekt. Mottagaren är en människa av kött och blod som, liksom jag själv, har känslor. Att stigmatisera, polarisera och nedvärdera är inte människovärdigt, det är att spotta på oss själva. Det slår, förr eller senare, alltid tillbaka mot oss själva.

Att slänga ogenomtänkta epitet omkring sig är förkastligt, kontraproduktivt och leder inte diskussionen framåt.

För det är väl ändå det vi vill uppnå? Vill vi inte få motparten att börja fundera? Vill vi inte väcka tankar? Vill vi inte så ett frö till förändring? Vill vi inte uppnå en konstruktiv debatt?

När jag hänfaller till att klistra etiketter på människor som inte tycker som jag själv har jag passerat linjen för vad som är konstruktivt. Dessutom har jag förutbestämt den andres människosyn eller åsikt. Men det ger inga resultat. Det enda som händer är att debatten trampar vatten: vi kommer ingenvart.

Allt är inte svart eller vitt. Alla antirasister är inte kommunister och alla nationalister är inte nazister.

Jag skulle vilja avsluta med att mana till besinning då vi diskuterar politik med varandra. Men du väljer själv, och du gör det utifrån din avsikt. Ett sista tips: håll dig innanför ramarna för vad som är OK att uttrycka. Var försiktig med orden, ord har makt. Ord förvandlas alltför lätt till näthat.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Hjälpa på plats?


Det upprepas ofta att vi måste göra mer för att stoppa flyktingar från att påbörja sin flykt. En önskan att hjälpa fler personer på plats i sin hemregion. Påståendena brukar låta som så: vi kan med varje krona potentiellt sett hjälpa fler. Det insinueras därmed att det skulle vara för dyrt att hjälpa här.


Exakt vilka personer skulle kunna få bättre ”hjälp på plats” i sin hemregion?

  • Är det de oskyldiga, obeväpnade, oskyddade barnen och tonåringarna och mammorna som har utsatts för militärdiktaturers bomb- & kemikalieattacker?
  • De som råkar ut för en naturkatastrof som orkaner, jordbävningar, vulkanutbrott, översvämningar i t.ex. Haiti, Bangladesh…?
  • De som inte är heterosexuella och som förföljs av homofober?
  • Flickor och pojkar som könsstympas?
  • Aktiva organisatörer och medlemsvärvare i HBTQ-rörelser, Anti-FGM eller i fackföreningar och oppositionspartier – i länder där sådant är förbjudet och belagt med dödsstraff?
  • Troende som vill gå på gudstjänst i ett annat religiöst samfund än det som är sitt hemlands religiösa ”statsreligion”? Sekulära ateister?

Är det några av dessa personer som SD vill hjälpa på plats? Exakt vilka metoder, medel, redskap och verktyg är det som SD tänker sig, för att hjälpa några av de ovan nämnda från att bli förföljda, torterade, lynchade, mördade – av socialkonservativa, extremistiska, fundamentalistiska religiösa?

Personer som försöker leva i sin vardag, på sin uppväxtort, trots att de är ständigt utsatta för hot och förföljelse. De som behöver en förändrad livssituation för att omgivningen de vill leva i har omkringboende i deras närområde som utgör livshotande risker – på grund av intolerans, religionsförtryck, socialkonservativa osv.

I många länder i världen finns radikala, extremistiska, fundamentalistiska, socialkonservativa, fackföreningsfientliga, militanta religiösa och homofober som förtrycker, förföljer, könsstympar och mördar de vilka de anser inte förtjänar att leva, älska och umgås med sin kära – det förekommer även i tältläger som drivs av UNHCR.

Personer som rättighetsadvokater, människorättskämpar vilka vill arbeta för att demokratisera, reformera, modernisera sitt land, organisera arbetare och utsatta – de kommer för alltid ha hotfullt motstånd mot sitt eget liv och mot sin familj från alla socialkonservativa och homofoba grannar i sin uppväxtregion.

”Bistånd får inte handla om givarens glädje, […] varje satsad krona ska göra så mycket nytta som möjligt.” – SD:s Höstbudget 2018, sida 32.

”För varje satsad krona går det att hjälpa betydligt fler människor i krisområdenas närhet än vad som är möjligt i Sverige” – SD:s Höstbudget 2018, s. 33

Har det verkligen någonsin varit en tävling att hjälpa flest? eller att givarna (”sjuklövern” eller de 87% som inte röstat på SD) bara vill ge för att givarna ska känna sig nöjda och som godhetsapostlar?

Om SD nu anser att varje satsad krona ska göra så mycket nytta som möjligt – jaha, men då så, då handlar det för SD alltså endast om givarens (SD:s) egen glädje över kostnadseffektivitet? – trots att SD själv skriver ”Bistånd får inte handla om givarens glädje”!

Men, ärligt talat, är det inte snarare så att SD:s hela utrikespolitik är utformad, av socialkonservativa, opportunistiska, populistiska, protektionistiska, fackföreningsfientliga, intoleranta godhetsapostlar för att försöka skydda SD:s kärnväljare – socialkonservativa, intoleranta och möjligen homofoba väljare från att få fler nya grannar i sitt närområde, på svensk mark?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa: SD:s ”Höstbudget 2018

Klicka för att komma åt H%C3%B6stbudget-2018.pdf

Faktisk trygghet kontra upplevd trygghet


Att ta politiska poäng på att den upplevda otryggheten ökar är endast populistiskt och direkt olyckligt. Vi kan inte lagstifta mot upplevd otrygghet, men vi ska heller inte ignorera den upplevda otryggheten.


Det sker alltför ofta att vi debatterar i samma ämne men utifrån olika parametrar. Ett sådant tillfälle är när vi diskuterar otrygghet och försöker bemöta argumenten med fakta när vår motdebattör egentligen pratar om den upplevda otryggheten medan vi försöker att motargumentera med fakta kring brottsstatistik.

Trygghet kan förstås utifrån olika parametrar och det verkar ofta som att man pratar förbi varandra när dessa frågor diskuteras.

Exempelvis gör kommunerna ofta trygghetsundersökningar på sina invånare. Dessa undersökningar syftar till att visa på den upplevda tryggheten och har därför endast som syfte att lyfta frågor som direkt berör individuella upplevelser som exempelvis belysningen kring ett promenadstråk.

Sedan har vi mätningar av den faktiska tryggheten som exempelvis brottsstatistik som pekar på hur sannolikt det är att du ska drabbas av ett brott i ett givet område. Dessa två mätverktyg använder man inom politiken för att dels bemöta människors upplevda otrygghet med faktiska åtgärder, dels för att sätta in trygghetsskapande åtgärder som exempelvis insättande av väktarpatruller eller ökad täthet av polisnärhet i området eller för att informera invånarna om det faktiska säkerhetsläget i området.

Det är olyckligt när det i debatten höjs röster om att otryggheten ökar för att göra poänger om att den faktiska otryggheten eller brottslighet ökar. Mätningar som syftar till otrygghet handlar enkom om upplevd trygghet och inte om faktisk brottslighet medan rapporter om brottslighet har som syfte att rapportera om faktiska begångna brott inom ett område.

Screenshot-2018-4-11 Belysningsplan+A4+stående+utkast+medium+1+11+2010 pdfRent politiskt arbetar man olika utifrån de båda verktygen, men man arbetar aktivt med båda och där den upplevda otryggheten sammanfaller med den faktiska otryggheten ser man till att sätta in kraftfulla åtgärder för att motverka densamma.

I Huddinge kommun fanns en upplevd otrygghet i vissa centrum och man såg att det fanns en förhöjd risk att man utsattes för överfall och andra våldsbrott. För att råda bot på detta satte man dels in en högre polisiär närvaro i dessa centrum och dels arbetade man med trygghetsbelysning i form av utsmyckande belysning som gjorde att centrum och promenadstråk blev bättre upplysta. Trivselfaktorn ökades genom att centrumområdena gjordes snyggare rent estetiskt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Myt: Regeringen och Vänsterpartiet är för barnäktenskap


I detta nu sprids myten om att regeringen och Vänsterpartiet är för barnäktenskap. Men det stämmer naturligtvis inte.


Den 21 mars röstade riksdagen om ett betänkande från oppositionen, om att skyddet mot barnäktenskap bör förstärkas. Och att regeringen snarast borde lägga ett lagförslag om skärpningar.

I enlighet med Äktenskapsbalk (1987:230) är barnäktenskap förbjudet i Sverige. Rådande lagstiftning är att sedan 1 juli 2014 är dispensen för barnäktenskap borttagen, i enlighet med prop. 2013/14:208, Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap samt tillträde till Europarådets konvention om våld mot kvinnor. Däremot finns det kryphål i lagen, som gör att barnäktenskap ingångna utomlands i specifika fall kan erkännas. Det är detta som nu är föremål för utredning. Och det är detta som omröstningen förra veckan delvis handlade om.

Den alternativa nyhetssidan Samhällsnytt (f d Avpixlat) var inte sena att hoppa på ”nyheten” och tar chansen att sprida #fakenews. En annan alternativ nyhetssida, Fria tider, har också uppmärksammat omröstningen. Även oppositionspolitiker har uttryckt att det finns krafter till vänster om den politiska mittlinjen som är för barnäktenskap.

I november 2017 lämnades en motion skriven av en moderat riksdagsledamot in för granskning. I motionen Förbud mot barnäktenskap (Motion 2017:18 3441) kan vi utläsa vad kryphålet i lagen består i:

Barnäktenskap är som regel förbjudet enligt svensk lag, men det finns en ventil i lagen som gör att äktenskap ingångna med eller mellan minderåriga kan erkännas om de ingåtts utanför landets gränser och om ingen av makarna har någon tidigare anknytning till Sverige. Den praktiska konsekvensen av detta är att unga flickor som kommer hit som flyktingar från länder där tvångsmässiga barnäktenskap är tillåtet, möts av ett Sverige som befäster och upprätthåller samma förtryck. Det är en fullständigt oacceptabel ordning. Alla barnäktenskap bör förbjudas!

Skärmdump från regeringens lagförslag som är ute på remiss. Källa: http://www.regeringen.se/4adfba/contentassets/75c08a57f1e648c59327cc77e4d8af2a/utvidgat-hinder-mot-erkannande-av-utlandska-barnaktenskap-sou-2017-96.pdf

5 december 2017 kom så ett pressmeddelande som bekräftar att det inkommit ett betänkande med förslag som innebär att alla barn i Sverige ska ha samma skydd mot barnäktenskap. Förslaget, som föreslås träda i kraft 1 januari 2019, kommer att innebära att barnäktenskap som ingåtts utomlands, oavsett om det finns anknytning till Sverige eller inte, inte kommer att erkännas.

Det var alltså varken en omröstning om att godkänna barnäktenskap, eller en omröstning om ett skarpt lagförslag – det var en omröstning om att skälla på regeringen för att den är för långsam med sitt lagförslag, och för att den ännu inte tagit ställning till det där med hur vi gör med europeiska länder som Norge, Tyskland, Österrike, Italien, Nederländerna, Spanien och Storbritannien, där 16-åringar kan gifta sig med tillstånd från föräldrar eller en domare. Om man kategoriskt väljer att ogiltigförklara dessa äktenskap skulle det innebära en inskränkning av den fria rörligheten. Det kan vara en anledning till att regeringen väljer att gå varsamt fram och inte röstade ”ja” i omröstningen.

Regeringen och Vänsterpartiet arbetar således redan med ett förslag för att lagstifta om ett totalförbud på barnäktenskap, oavsett var de är ingångna. Förslaget kommer att läggas fram så snart remissvaren är analyserade, vilket är sagt att vara före sommaren.

Eftersom man redan är igång med ett förslag om totalförbud av barnäktenskap valde regeringen och Vänsterpartiet att rösta ”nej” i omröstningen. Det de röstade mot var alltså att tillsätta ännu en utredning om barnäktenskap. Detta har nu – medvetet eller omedvetet – tolkats som om att de som röstat ”nej” är för barnäktenskap. Tolkningen, som är en lögn och dessutom kommer att utvecklas till en myt, sprids nu som en löpeld på sociala medier, ivrigt underblåst av alternativ media och oppositionspolitiker.

Vi på Motargument sticker här och nu ut hakan med en kvalificerad gissning på att 100% av alla riksdagspartier i Sverige är för ett totalförbud mot barnäktenskap. Men vi inser också att det är nödvändigt att lagen formuleras på ett vattentätt sätt så att alla kryphål täpps igen.

Vi på Motargument vill uppmana våra läsare till eftertanke, besinning och att tänka logiskt innan vi drar slutsatser kring det vi läser på nätet. Vi vill återigen slå ett slag för källkritik. Utan källkritik urholkas debatten.

Vi ska komma ihåg att 2018 är valår. Under valår vässas retoriken, taktiken och gränserna för vad som är tillåtet på den politiska arenan flyttas fram. Detta är ett typexempel på hur det politiska klimatet blir smutsigare ju närmare val vi kommer.

Källor:

Regeringens utredning: Utvidgat hinder mot erkännande av utländska barnäktenskap

Regeringskansliet: Utvidgat hinder mot erkännande av utländska barnäktenskap

Sveriges riksdag: Äktenskapsbalk (1987:230)

Sveriges riksdag: Starkare skydd mot barnäktenskap, tvångsäktenskap och brott med hedersmotiv

Regeringskansliet: Stärkt skydd mot barnäktenskap

Sveriges riksdag: Förbud mot barnäktenskap (Motion 2017/18:3441)

ETC: FN vill förbjuda barnäktenskap

Vilka invandrare är för många?

Ofta påpekar rasister att vi tar emot för många invandrare i Sverige. Man pekar på statistiken för Sveriges totala invandrarmottagande och många försöker då bryta igenom debatten och protestera mot det oseriösa i detta retoriska grepp då man ofta syftar på de flyktingar som flyr till Sverige. Jag har därför valt att behandla begreppet invandrare på samma sätt som man gör från rasistiskt håll.

Under 2016 hade vi en total invandring på 160 000 människor. Samtidigt hade vi en utvandring på närmare 45 000 människor (Migrationsverkets siffror). Av dessa 160 000 så var 29 000 asylsökande. Inom begreppet ryms även återvändande svenskar vilka utgör den näst största posten för 2016 på drygt 15 000 människor (SCB:s siffror). Med enkel subtraktion får vi vid handen att det rör sig om 119 000 människor som är varken asylsökande eller återvändande svenskar. En stor andel invandrare – 13 000 – är studerande från andra länder (Migrationsverket 2017).

Frågan vi därför bör ställa oss är: VILKA invandrare är det som anses vara för många?

Enligt statistiken så har vi alltså asylsökande som uppgick 2016 till 29 000 personer av totalt 160 000 invandrare. Är dessa 29 000 så många att man helt kan bortse från de övriga 120 000 (bl a gäststudenter och gästarbetare) som också ingår i kategorin invandrare?


Jag har i denna text valt att använda mig av avrundade siffror, men för den som vill se vad de exakta siffrorna var för den valda perioden finns länkarna nedan.

Migrationsverket
SCB
Migrationsverket, beviljade uppehållstillstånd

Hur man kan kritisera islam utan att låta som en rasist


Islamkritik. Å ena sidan har vi de som påstår att all kritik av islam är rasism och å andra sidan de som uttalar sig rasistiskt men påstår att de bara ”kritiserar islam”. Det går alldeles utmärkt att kritisera islam så länge man inte uttrycker sig generaliserande om alla muslimer. 


I debatten om islamofobi  är det många som ställer en och samma fråga: får man inte kritisera islam?

Så här kan det låta.

”Islam står för förtryck och hijaben står för hat och förtryck mot kvinnor. Jag är inte rasist då jag påpekar det. Jag har all rätt att kritisera religionen.”

Får man vara kritisk mot islam? Jo det får man. Men negativa generaliseringar av den sort islamofober gör är inte religionskritik. Det är onyanserade uttalanden som brännmärker alla utövare av religionen. Jag ska ta ett exempel.

Demonisering av islam

Först utsagan att ”islam står för förtryck. Islam är en naziliknande våldsam religion. Det finns en välgrundad skräck för islam i världen. Islam dödar”..

Hur ser man att detta brännmärker alla muslimer som galningar? Jo, du måste sätta dig in i deras situation.

Om du inte kan tänka abstrakt och empatiskt och se det direkt föreslår jag att du gör ett experiment och låter uttalandet stå för något som ligger dig närmare om hjärtat. Låt oss se hur det kan bli då.

”Judendom står för förtryck. Judendom är en naziliknande våldsam religion. Det finns en välgrundad skräck för judendomen i världen. Judendom dödar”.

”Högern står för förtryck. Högern är en naziliknande våldsam politisk ideologi. Det finns en välgrundad skräck för högern i världen. Högern dödar”.

”Homosexualitet står för förtryck. Homosexualiteten är en naziliknande våldsam läggning. Det finns en välgrundad skräck för homosexualiteten  i världen. Homosexualitet dödar”.

”Ateister står för förtryck. Ateism är en naziliknande våldsam ideologi. Det finns en välgrundad skräck för ateismen i världen. Ateism dödar”.

Ser du vad som sker nu? Uttalandet om företeelsen leder till att hela gruppen brännmärks. En muslim blir en som tror på en ”naziliknande våldsam religion”.

Islamkritik utan att låta som en rasist

Det är inte svårt. Alla som generaliserar negativt om andra grupper, vare sig vita, muslimer, judar, frimurare eller högern eller vänstern, har alla någon grupp nära sig som de inte gillar att andra sprätter hat mot, eller generaliserar om. Kvinnor, vita, muslimer, svarta, judar, lesbiska, AIK:are, etc.

”Gör inte mot andra det du inte vill att andra ska göra mot dig”, med andra ord!

Hur man gör?

Enkelt.

”Jag är själv kritisk mot mycket jag ser i kristendomen. Jag ser att många alltför ofta sprider hat med kristendomen som grund. Det finns en fanatism på många håll med ett alltför utbrett hat mot homosexuella. Kristna fundamentalister sprider dessutom ofta konservativa värderingar som är främmande för mig. Och kyrkornas gudstjänster är ofta dogmatiskt stelbenta. Bibeln är full av hat och motsägelser som ofta har tolkats människoförtryckande. Men jag är glad att det finns krafter som försöker omdefiniera 2000 år av hat mot homosexuella och kvinnor till tolerans och kärlek.”

Ser ni hur jag gjorde det? Och förstår ni varför?

freespeech_0Jag undviker systematiskt att dra ALLA kristna eller HELA kristendomen över en kam och jag erkänner att det finns kristna som kan tolka religionen på ett vettigt sätt.

Islam då?

”Jag är så obstinat av mig att hade jag varit kvinna hade jag alltid ställt mig längst fram bland männen i moskén och bett. Systematiskt varje gång. Precis som jag hade vägrat att sitta i kyrkorna på vänstra sidan på den tid kristna kyrkor var uppdelade i sidor. Men jag respekterar valet de gör som VILL upprätthålla traditionella mönster. Bara det att jag anser att det borde vara mer en fråga om fritt val än om att det ”bara är så och bara finns ett alternativ”. För övrigt är jag övertygad om att profeten Muhammed hade struntat i männen och satt sig bland kvinnorna om han hade kommit på besök idag och strosat in i random moské. På den tid han levde var han RADIKAL i sin kvinnosyn och slogs för kvinnors rätt. Givetvis hade han varit feminist och lika radikal idag!

Ser ni hur jag skrev här? Jag kritiserar något jag anser vara strukturellt fel men i slutänden uttalar jag mig inte islamfientligt eftersom jag åberopar profeten för det. Om det är faktamässigt inkorrekt, ja troligen. Profeten var ändå ett barn av sin tid. Poängen är inte det utan att man kan prata strukturer utan att hata hela fenomenet.

Eller:

”Islam har precis som kristendomen för 60 år sedan problem med att många av deras förespråkare har en syn på kvinnor och homosexuella som är bakåtsträvande. Homosexuella förföljs eller diskrimineras i stora delar av den muslimska världen. Homosexuella tillåts inte gifta sig och skaffa barn i de flesta moskéer i världen och imamer behandlar ofta homosexuella relationer annorlunda än heterosexuella.

Den klassiska islamska teologin har en syn på samkönade relationer som inte är inkluderande. Homofobi är vitt förekommande. Men det finns en ökande andel muslimer som inser att deras rätt som minoritet beror på att de skyddar andras rättigheter som minoriteter också….”

Eller:

”Homofoberna inom islam står för förtryck. Homofobin är en i grunden våldsam fördom. Det finns en välgrundad skräck för homofobiska strömningar inom islam. Homofobin inom islam dödar. Islam har problem med en vitt utbredd homofobi”.

Skriver du att ”den homofobiska religionen islam dödar homosexuella” så uttalar du dig rasistiskt. Skriver du att ”homofobin INOM islam dödar homosexuella” eller ”islam har problem med en vitt utbredd homofobi”, så är du INTE rasist. Det är skillnaden mellan att peka ut HELA gruppen som hatisk och att peka ut ett fenomen INOM gruppen, en strömning inom den.

I det sista uttalandet framgår det ganska klart att om man INTE är homofob inom islam, dvs en icke-homofob muslim, så sprider man INTE ett hat som dödar homosexuella.

”De flesta moskéer” är inte generaliserande. ”Hela islam” och ”alla moskéer” är generaliserande.

På samma sätt kan du prata om islamism, radikal islamism, extremistisk islam, fundamentalistisk islam, om du vill peka ut problematiska grupperingar bland de som säger sig vara troende muslimer. Det är inte att peka ut hela gruppen, utan delar av gruppen.

Är islamkritik rasism?

En del muslimer ogillar att man ens resonerar på det sättet som ovan. Att påtala att det finns grupperingar bland de som är troende muslimer som är problematiska anser de vara rasism i sig. Att påtala att t ex radikala islamister faktiskt rättfärdigar sin perversa och rasistiska syn på världen genom sin tolkning av sin tro, anser de är rasism också.

Kritiserar man en individuell troende muslim och menar att något denne gör är negativt eller kanske samhällsfarligt, och man kritiserar dennes tolkning av sin tro, är man rasist, påstår de också ibland.

Racist cardDet är andra sidan på myntet. En kärlek till religionen som är så stark att man inte kan självkritiskt se på sin egen religion och se att inte alla utövare av den är ”goda”.

Givetvis kan olika mindre grupperingar i en större grupp kritiseras. Bara man tydligt visar att man inte pekar ut alla i gruppen (t ex genom att använda ord som ”radikal islamism” eller ”extremister bland muslimerna” eller ”bokstavstroende fundamentalister” etc.

Och givetvis kan individer, och deras syn på sin tro, kritiseras och pekas ut som t ex samhällsfarliga, precis som en sverigedemokrat kan kritiseras för sin ideologi och pekas ut som samhällsfarlig.

Alltså…

Detta kan verka svårt om ämnet du vill generalisera omkring är något du ogillar. Men om du är humanist, skriv då om religionen som du skulle vilja att den religiöse skrev om humanisterna. Om du är muslim, uttala dig om kristendomen som du vill att kristna ska uttala sig om muslimer. Är du vänster så prata om högern som du vill att högern ska prata om vänstern. 

De som själva generaliserar kommer alltid att hata dig, för du är annorlunda. Men DU kan undvika att låta rasistisk eller generaliserande när du pratar om andra grupper.

Sen kan givetvis även icke generaliserande åsikter om t ex islam vara lögnaktiga och spela rasister i händerna. Men skillnaden mellan att demonisera hela islam och att uttrycka sig nyanserat är viktig.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

”Tvinga dem betala tolken själva”

Krav reses då och då både i kommentarsfält på sociala medier och genom politiska motioner från högerpartier och extremhögern – att människor som är misstänkta eller åtalade för misstänkta brott här i Sverige och inte har svenska språket som sitt modersmål – de ska själva betala kostnaden för tolk och översättare i förhör och i rättegångar.

Det finns en detalj som alla sådana förslag går på tvärs emot, och det är en punkt i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheterna:

Artikel 10

Var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott mot honom eller henne.

Om en person skulle behöva betala för en tolk eller översättare, för att kunna säkerställa att hen har förstått frågor och alla juridiska teknikaliteter fullständigt korrekt – kan vi anse att den personen har blivit berättigad samma villkor till rättvis förhandling och prövning av anklagelserna?

Läs gärna hela vår artikelserie där vi presenterar FN:s mänskliga rättigheter.

Ann Heberlein och myten att kyrkklockor ”inte har ett andligt budskap”

Ann Heberlein påstod nyligen i en artikel i SVD att böneutrop strider mot religionsfriheten.  I den artikeln definieras religionsfrihet som rätten att slippa religion offentligt. Dessutom påstår Heberlein att kyrkklockorna, till skillnad från böneutropen, är utan religiöst budskap. I två artiklar ska vi bemöta dessa myter.

I den förra artikeln bemötte jag påståendet att religionsfriheten är friheten att slippa religion i det offentliga rummet. Det påstår nämligen Heberlein.

Men Heberlein är inte konsekvent. När hon menar att man ska ha rätt att slippa möta religion i det offentliga rummet pratar hon om att hon vill ha rätt att slippa höra muslimska böneutrop. Kyrkklockor anser hon ska ha rätt att ringa på som vanligt – eftersom de inte har ett ”andligt budskap”.

Kyrkklockors budskap

Ann Heberlein påstår i sin artikel att  kyrkklockor inte har ett andligt budskap.

 ”Till skillnad från kyrkklockor innebär böneutrop inte bara en uppmaning till bön – nej, böneutropet är bön. I den bön som proklameras från minareter, sägs att ”Gud är stor, jag vittnar om att det inte finns några andra gudar än Gud” och ”jag vittnar att Muhammed är Guds profet”. Det uttalade syftet med böneutrop, är att både troende och icketroende ska få ta del av islams andliga budskap. Böneutrop går alltså inte att jämställa med de kristna kyrkornas klockringning.”

Ack, ack ack. Vi lever i en religiöst sett analfabetisk tid. Dessutom är historiekunskapen ganska låg i Sverige. Svensken i gemen vet ganska lite hur människor fungerade förr i tiden. Speciellt om det rör religion.

Traditionellt sett har kyrkklockor alltid varit sprängfyllda med budskap. Budskapet har varit att man ska hylla och frukta Gud. Att visa att den kristna Guden styr och att hålla det onda borta. Ofta har budskapet också varit att man ska frukta och lyda den världsliga staten.

Detta är grundläggande kunskap i kyrkorummets historia.

Hålla det onda borta

Mycket av den kristna kyrkans teologi förr handlade om att hålla det onda borta, med dop, nattvard, amuletter och bön skulle man hålla det onda stången. Kyrkobyggnaden konstruerades som en fristad, då man trädde in skulle man lämna det onda bakom sig i kyrkans förhall och träda in i det rena kyrkorummet.

Klockorna höll demonerna och det onda borta.

Kyrkklockorna, som kallades ”Guds basuner”, kunde höras en mil eller mer.

– Klangen av kyrkklockor är ett levande kulturarv, som vi hör dagligen men sällan reflekterar över, säger Petter Ljunggren. Nu berättar vi hur de tillverkades, döptes, fick hjälp av böner, runor och magiska bilder för att skrämma medeltidens demoner med sin klang och kalla de troende till kyrkan. (källa)

Ett exempel på detta är att man ofta brukade ringa med klockorna då det åskade.

”The practice of ringing church bells to dissipate lightning storms and prevent their deleterious effects had a long tradition in Europe and had been a concomitant to the general belief in the diabolical agency manifested in storms. … Typical inscriptions on church bells described their powr to ”ward off lightning and malignant demons”; stated that ”the sound of this bell vanquishes tempests, repels demons, and summons men,” or exhorted it to ”praise God, put to flight the coulds, affright the demons, and call the people”; or noted hat ”it is I who dissipate the thunders.” (Cohen, I. Bernard (1990). Benjamin Franklin’s Science. Harvard University Press. p. 119. )

Klockornas budskap

Vill man se vilket budskap klockringningen traditionellt sett haft kan man läsa vad som står på olika kyrkklockor runt om i världen eller i Sverige. När klockmakarna göt klockor förr i tiden skrev de nämligen ofta in vilket budskap klockorna skulle förmedla på dem när de göt dem. Och detta skedde långt in på vår tid.

På Rödöns lillklocka, gjuten under kung Gustav den 5.e regeringstid under 1900talets början  står texten:

I kristen tro och redlig vandel går vägen över gruset mot höjden. Så länge vi frukta Gud, ära konungen och icke förgäta fädrens maningar och gärningar skola Rödöns klockor ringa för ett lyckligt och fritt folk i älskad hembygd. Gläds min själ.”

På kyrkan i Norrbo, Hälsingland från 1500-talets sista år, kan man läsa att klockans syfte är att uppväcka människan till att höra Guds ord.

”KLOCKAN ÄR THER TIL GIORD TIL
UPVECKIA MENNISKIAN AT HÖRA GUDZ ORD. ANNO DOMINI 1595”,

Näshults storklocka är från Oskar den andres tid, 1800-talets sista år. Den klockan sjunger ”skaparens ära”…

Jag manar till heliga fester
härligt med lockande ljud
kommen till kyrkan, I gäster
klädda i helgedagsskrud.
Skaparens ära jag sjunger
kraftigt med tunga och malm.
Stäm då med lefvande tunga
in i min fästliga psalm.”

Kyrkklockor har ofta sådana budskap även om det också är vanligt förekommande att namnen på de som donerade kyrkklockorna står skrivna på klockan. Men att klockorna hade ett budskap var utan minsta tvivel. På medeltiden men även under den protestantiska tiden.

Mellanklockan i Lunds domkyrka är från 1774. På den kan man läsa:

NÄR MAN I TIDENS BOK
SKREV SJUTTONHUNDRAFYRA
OCH SJUTTIO DERTILL, FRÅN
VÅR FÖRSONING DYRA:
JAG STÖPTES OM PÅ NYTT
OCH ÖKTES TILL MIN VIKT,
FÖR ATT MED HÖGRE RÖST,
PÅMINNA DIG MIN PLIKT.
UPPMÄRKSAM VID MITT
LIUD, DU PLÄR LÄTTSINNIGT
FRÅGA
OM DÖDEN INBROTT
GJORDT? OM VÅDELD BÖRJAT
LÅGA?
OM GUDSTIENST ÄR FÖR
HAND? OM DOMPREDIKAN
SKER?
OM UPPROR ÄR I LAND? OM
LIKFÄRD SIG FRAMTER?
LYSS HELLRE TIL OCH LÄR,
AF MINA GÄLLA THONER
HUR DÖD OCH DOM ÄR NÄR,
DIG INGENDERA SKONER.

Intresserade rekommenderas att botanisera i Riksantikvarieämbetets samling av skriftserien ”Sveriges kyrkor”. Där kan man läsa vad som står inskrivet i Sveriges olika kyrkklockor.

På detta kanske Ann Heberlein skulle svara att ”folk idag inte kopplar samman kyrkklockor med något budskap”.

Jag tror att många troende kristna i svenska skulle protestera ljudligt. För troende är kyrkklockorna en del av gudstjänsten och i allra högsta grad något med ett religiöst och andligt budskap.

Visst har både böneutropet och kyrkklockorna ett budskap. Ann Heberlein har rätt att de innebär att ett andligt budskap sprids i det offentliga rummet. Men hon har helt fel när hon påstår att det är annorlunda för klockorna i Svenska kyrkans kyrkor.

Ann Heberlein och religionsfrihet utan religion

Ann Heberlein påstod nyligen i en artikel i SVD att böneutrop strider mot religionsfriheten.  I den artikeln definieras religionsfrihet som rätten att slippa religion offentligt. Dessutom påstår Heberlein att kyrkklockorna, till skillnad från böneutropen, är utan religiöst budskap. I två artiklar ska vi bemöta dessa myter. Först ut är idén att religionsfrihet betyder frihet från religion i det offentliga rummet.

Ann Heberlein påstår i en artikel i SvD ”[…] att religionsfriheten även innebär rätten att slippa religion, exempelvis i det offentliga rummet”. Hennes argument är att i det offentliga rummet väger rätten att slippa religion tyngre än rätten att få utöva sin religion:

”Religionsfriheten skyddar rätten att tro – och rätten att inte tro. Man får aldrig, under några omständigheter, tvinga någon att ansluta sig till en religiös åskådning eller underkasta sig religiösa påbud… Den enes rätt att slippa oönskad religiös påverkan väger… tyngre än den andres rätt att utöva sin religion.

Därför är det inte hållbart att hänvisa till religionsfriheten för att få igenom krav på böneutrop. I själva verket strider böneutrop tydligt mot religionsfriheten.”

Att tillåta böneutrop i det offentliga rummet betyder att man kränker religionsfriheten för de som inte vill ta del av religion, menar Heberlein.

”Det är fullt möjligt för en troende muslim att utöva sin religion utan böneutrop – men den ickemuslim som befinner sig i närheten av böneutropen kommer inte undan. Dennes rätt att slippa oönskade religiösa inslag i offentlighet kränks därmed.”

Religionsfriheten handlar både om att få slippa religion och att få slippa vara religiös. Så långt har Ann Heberlein rätt. Ann Heberlein pratar i artikeln, och på andra ställen, om att hon förespråkar det sekulariserade samhället. Traditionellt sett betyder iden om ett sekulariserat samhälle, ett samhälle som inte domineras av religion.

Så långt är allt som det ska, få vill ha tillbaka gamla tiders samhälle som styrdes av religiösa diktat. Men betyder detta med sekularism då att religionen inte ska synas i ”offentligheten”? Nej, då är det inte sekularism utan ateism.

Sekularism är inte samma sak som ateism. Sekularism handlar om att varken religioner eller ateism ska få dominera det offentliga rummet. Det Heberlein refererar till är det ateistiska system som bl a Sovjetunionen hade. Där tilläts inte religion i det offentliga rummet.

Det Heberlein pratar om är att hon vill att det offentliga rummet ska vara ateistiskt, dvs religionsfritt. Men ett sekulariserat samhälle är inte samma sak som ett ateistiskt, dvs religionsbefriat, samhälle utan handlar om att skydda samhälle och stat från BÅDE idén om den religiösa och ateistiska staten.

Sovjetunionen, och idén om det ateistiska samhället och den ateistiska staten, var ingen bra förebild. Där ansåg man att religion var något man bara skulle få utöva privat, inte offentligt. Sekularismen skyddar både religiösa och ateister och går ut på att både ateister och religiösa har lika rätt till det offentliga rummet.

Den som vill se mer om hur begreppet sekularism definieras rekommenderas att läsa domarna från US Supreme Court; Reynolds v. U.S., samt Everson v. Board of Education of Ewing TP, som fastslår separationen mellan religiösa församlingar och statsmakten. Av domarna framgår att US Supreme Court både tog avstånd från en ateistisk stat lika mycket som en religiös stat. USA på 60-talet såg inte på Sovjetunionens och kommunismens ateistiska stat, där religion inte skulle synas i det offentliga rummet, som något bra. Tvärtom. Därför står det i domarna att varken ateism eller religion ska dominera staten eller samhället.

Jämför gärna med idén om yttrandefrihet och idén om politisk frihet. Yttrandefrihet betyder inte att man ska ha frihet att slippa höra vissa åsikter i det offentliga rummet. Politisk frihet betyder inte att man ska slippa att se partier man ogillar i det offentliga rummet.

Myt: Människovärde eller värdighet?


Påståendet att begreppet ”alla människors lika värde” skulle vara en felöversättning från engelska originalet, bortser från att det är inte ordet ”dignity” som ska översättas, utan hela begreppet ”all human beings are equal in dignity and rights”.


I diskussioner om allt från jämlikhet och välfärd till flyktingars rättigheter och tiggare, stöter man på påståendet att begreppet ”alla människors lika värde” skulle vara en svensk felöversättning av den inledande meningen i första artikeln i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Artikel 1
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.

Article 1
All human beings are born free and equal in dignity and rights.

Argumentet brukar användas för att ifrågasätta att det finns ett inneboende människovärde, och för att hävda att det är orimligt att prata om alla människors lika värde. Det används ofta för att rättfärdiga att ställa olika grupper mot varandra.

Uppfattningen att den engelska versionens formulering ”equal in dignity” borde översättas med ”lika i värdighet” istället för ”lika i värde” bygger på en syn på att översättningar ska vara ordagranna, utan hänsyn till sammanhang och innebörd i begreppet som ska översättas.

Och eftersom ”värde” inte den vanliga bokstavliga översättningen av ”dignity”, så skulle det alltså vara fel, och den vanligare översättningen ”värdighet”, skulle vara en ‘riktigare’ översättning.

Ibland dras till och med det etymologiska ursprunget av ”dignity” (från latinets ”dignitas”, som i sin tur kommer av ”dignus”, som betyder ”värdig, förtjänt av, lämplig”) fram för att bevisa att ”värdighet” är den enda riktiga översättningen.

Men översättning är inte så enkelt. ”Värdighet” får bara med delar av innebörden i det engelska begreppet – det är inte alls en självklar översättning i det här sammanhanget.

Merriam-Webster definierar ”dignity” som the quality or state of being worthy, honored, or esteemed  — och både ”worthy” och ”esteemed” är ord som beskriver att något har ett värde.

Norstedts engelsk-svenska ordbok listar följande översättningar av ”dignity”; värdighet, [sant] värde, höghet och ädelhet.

Och det romerska begreppet ”dignitas” betecknade en (manlig) romares samlade sociala status och inflytande — hans värde, snarare än hans värdighet.

Mänskliga Rättigheter
Mänskliga Rättigheter av Daniel Mott, används under CC BY-SA

På svenska täcker alltså varken värde eller värdighet in hela innebörden av ”dignity”. När man översatte ”equal in dignity” var man väl medvetna om detta, och valde ett alternativ som speglade andemeningen i begreppet ”human dignity”, snarare än att eftersträva en bokstavlig överensstämmelse som inte finns.

Om man jämför hur ”human dignity” tolkas på engelska  med hur ”människovärde” tolkas på svenska, när det gäller lagar som berör mänskliga rättigheter, blir det uppenbart att begreppen har samma innebörd, och att ”värde” är en både riktig och rimlig översättning i sammanhanget.

När man hävdar att ”dignity” bara kan översättas med ”värdighet”, bortser man från att den filosofiska innebörden i  begreppet ”human dignity” handlar om människans status och värde i mycket större utsträckning än vad som ryms i svenskan ”värdighet”.

Det är inte ordet ”dignity” som ska översättas, utan hela begreppet ”all human beings are equal in dignity”.

Att bortse från begreppet och fokusera på ordet är ordvrängeri. Inte översättning.

Referenser:

FN:s deklaration om mänskliga rättigheter på engelska
http://www.un.org/en/universal-declaration-human-rights/

FN:s deklaration om mänskliga rättigheter på svenska
http://www.manskligarattigheter.se/sv/vem-gor-vad/forenta-nationerna/fn-s-allmanna-forklaring

Human Dignity – The Internet Encyclopedia of Philosophy
https://www.iep.utm.edu/hum-dign/

Human Dignity and Judicial Interpretation of Human Rights – European Journal of International Law
https://academic.oup.com/ejil/article/19/4/655/349356

Dignitas (Roman concept)
https://en.wikipedia.org/wiki/Dignitas_(Roman_concept)

DIGNITAS AND INFAMIA: RETHINKING MARGINALIZED MASCULINITIES IN EARLY PRINCIPATE

Erkännande av upphovsrätt till vinjettbilden: The Meaning of Human Dignity, by Andy Miah, used under CC BY-SA / cropped from original