NTU (Nationella trygghetsundersökningen) används av vissa som källa för att påstå någonting om hur många som har utsatts för sexualbrott i Sverige och även för att påstå någonting om en eventuell ökning. Det går inte att använda NTU för dessa påståenden.
Ni har säkert inte undgått rapporteringen om NTU, BRÅ:s årliga intervjuundersökning där man frågar ett urval personer om brott – om de har blivit utsatta för brott, om de är oroliga för brottsligheten och vilket förtroende de har för rättssystemet.
Häromdagen kom den studie som gäller händelser 2017 i en rapport som kallas NTU 2018.
De som har följt mig vet att jag har skrivit flera gånger om just NTU och om det flagranta mätfel som har präglat de studier som hittills har genomförts under drygt tio år.
Det var därför med viss spänning som jag läste igenom årets undersökning. Hur skulle man adressera dessa systematiska mätfel?
Inte alls visade det sig.
Jag har tidigare på Motargument skrivit om dessa mätfel. Jag visar då också på att diskrepansen är stor även när det gäller misshandel.
Men jag ska här rekapitulera vad mätfelen handlar om:
I NTU frågar man ett urval personer i Sverige om de har utsatts för brott. De som svarar ja på frågan om de har utsatts för exempelvis sexualbrott får därefter svara på följdfrågor, bl a frågan om detta har anmälts till polisen.
I höstas gjorde jag en jämförelse mellan de antal som i NTU uppgav att de hade polisanmält med den officiella statistiken om polisanmälningar. Och det visade sig då att skillnaden var stor – vissa år anmärkningsvärt stor.
För år 2016 var det uppgivna antalet polisanmälningar mer än tre gånger så högt som det verkliga antalet. Andra år är skillnaden mindre men inget år är det uppgivna antalet lägre.
Vad kan vi nu dra för slutsats av detta?
Det är något som gör att siffrorna blir fel. Systematiskt och kraftigt fel. Mindre variationer hade kunnat accepteras – framför allt om skillnaderna hade varit åt båda hållen, både högre och lägre siffror. Men det är alltså systematiskt högre siffror i NTU än i den verkliga kriminalstatistiken. Jag har i mail kontaktat BRÅ för att få svar på vad detta kan bero på, men inte fått något annat svar än att det ”inte är lämpligt” att jämföra kriminalstatistiken med NTU.
En mycket märklig reaktion. Givetvis är kriminalstatistiken i det här fallet en sorts objektiv kontroll av om uppgifterna om just polisanmälningar i NTU är korrekta eller inte. Oavsett om felet beror på att respondenterna lämnar felaktiga uppgifter eller om det finns något som kan förklaras statistiskt så är detta ett mätfel som måste bemötas.
Det var därför med stort intresse jag undersökte data i årets NTU. Men det visar sig nu att det i NTU 2018 som kom häromdagen inte finns någon följdfråga om huruvida det brott en person har utsatts för är polisanmält. I årets NTU-undersökning finns det alltså ingen objektiv kontrollmetod.
Jag vill i det här sammanhanget jämföra med USA, där man har genomfört en liknande brottsofferundersökning ända sedan 1973. I National Crime Victimization Survey (NCVS) ställer man en uppsättning liknande frågor som i den svenska NTU – bl a också frågan om brottet är polisanmält.
Även i den amerikanska undersökningen finns vissa avvikelser jämfört med den officiella kriminalstatistiken – som i det här fallet när det gäller ”rape” och ”aggravated assault”, men
de är inte alls av samma storleksordning som i Sverige – och dessutom varierar skillnaden – ibland är det fler i NCVS och ibland är det färre. Och man tar dessa avvikelser på största allvar.
2016 var siffran i NTU över antalet polisanmälda sexualbrott 234 % högre än den officiella siffran. I USA var siffran 25 % lägre. Året därpå var den amerikanska offerundersökningens siffra 50 % högre.
När det gäller misshandel var skillnaderna i USA marginella – mellan 8 och 16 procent lägre för 2016 och 2017 – i Sverige var motsvarande siffra för 2016 150% högre.
Men nu kan vi inte jämföra hur offerundersökningen och kriminalstatistiken skiljde sig åt i Sverige år 2017. Medan vi kan jämföra detta i USA har vi alltså inte denna möjlighet i Sverige.
Detta är beklagligt.
Det finns flera skillnader mellan årets NTU och tidigare års. Bland annat har man räknat om tidigare års resultat med utgångspunkt från vissa metodförändringar. Detta innebär att antalet utsatta personer under åren 2007 – 2016 nu bedöms vara mycket högre än tidigare. I genomsnitt handlar det om en fördubbling.
Detta innebär att tidigare års uppskattningar av antal utsatta har reviderats kraftigt. År 2017 var antalet som enligt NTU 2018 utsattes för sexualbrott närmare en halv miljon (483 000 personer) – en ökning med den reviderade siffran för år 2016 med 130 000 eller 37 procent.
Man har också valt att inte redovisa antalet brottshändelser utan bara antalet utsatta personer. Därför går det inte att utläsa om även antalet brottshändelser ska revideras.
Men om vi utgår från de siffror som finns från tidigare NTU så kan vi se hur ökningen över tid korrelerar med den felaktiga ökningen av hur många händelser som polisanmälts. När antalet polisanmälningar är kraftigt fel så är också den generella siffran mycket hög.
En halv miljon människor som utsatts för sexualbrott. Och ett mörkertal på 96%. Det är förstås förfärliga siffror, men frågan är – kan vi lita på att dessa siffror stämmer?
Kan vi anse oss veta att närmare en halv miljon personer utsattes för sexualbrott 2017 – samtidigt som det ”bara” gjordes 20 284 polisanmälningar?
Jag anser att vi inte kan det. Inte innan BRÅ har rett ut vad de systematiska mätfelen beror på.
Och jag utgår från att NTU inför nästa års studie återställer de frågor som de nu har utelämnat.
Om NTU handlar om att fånga mörkertalet borde det vara en självklarhet att ställa frågor om polisanmälningar. Och det borde också vara en självklarhet att även redovisa antalet händelser – inte bara antalet utsatta personer.
Tills vidare anser jag fortsättningsvis att NTU inte kan användas för att påstå någonting om hur många som har utsatts för sexualbrott i Sverige och därför inte heller för att påstå någonting om en eventuell ökning.
Felen är för allvarliga och sträcker sig över lång tid.
Jämfört med tidigare år har NTU ett betydligt större urval. 200 000 personer ska ha getts möjlighet att via nätet svara på frågorna. Men även bortfallet har ökat. Det är idag på 60% – det var ca 74 000 personer som faktiskt svarade på frågorna.
Jag vill också understryka att rapportförfattarna skriver att de hoppas kunna återkomma med ”följdfrågor” till nästa NTU. Jag utgår från att bland dessa även ska ingå frågan om det brott som en utsatt person berättar om har polisanmälts.
Det dödliga skjutvapenvåldet – hur stort är det egentligen? Varje mördad människa är en tragedi. Oavsett hur själva mordet har skett. På senare tid har alltmer fokus lagts på det som handlar om skjutvapen.
Min fråga här och nu är:
Hur stort är det dödliga skjutvapenvåldet idag om vi jämför med förr?
Denna graf bygger på Dödsorsaksregistret som sedan 1956 även anger mordvapen.
Vi vet sen tidigare att det dödliga våldet i Sverige var som högst på 1980- och 1990-talet.
Andelen av dödligt våld som sker med skjutvapen har sen 1956 varierat per årtionde mellan 13% och 25%.
På 1990-talet sköts i genomsnitt per capita ungefär lika många människor till döds som på 2010-talet.
1999 var antalet uppe i samma höga nivå som de senaste åren.
Men eftersom det dödliga våldet i sin helhet på 1990-talet var betydligt större, så utgör skjutvapenvåldet idag en större andel av allt dödligt våld.
Är det rasistiskt att uttrycka hat mot shiamuslimer och kristna? En del muslimer som gör sådant säger att det inte kan vara rasism eftersom varken kristna eller shiamuslimer är biologiska raser. Vi ska titta närmare på det argumentet här.
I debatten hörs ofta argumentet att hat och fördomar mot muslimer inte kan vara rasism. ”Islamofobi” existerar inte, säger de, och tillägger ofta att ”muslimer är ingen biologisk ras, alltså kan man inte vara rasistisk mot dem”.
Motargument har ofta kritiserat detta. (Läs mer om det här, här och här) Vi har betonat att rasismen efter 40-talet utvecklats mer och mer mot det som ibland kallas ”kulturell rasism”. Man fördömer alla individer i en grupp baserat på deras religion eller kulturella identitet.
Den första grupp som märkte av detta var judarna. Idag hetsar personer med judiskt ursprung, som Israel Shamir och Lasse Wilhelmson, mot judarna, och bedyrar samtidigt att de inte har något emot alla judar. Det är korrekt: De är inte biologiska rasister, de är kulturella rasister.
De påstår att Förintelsen är en myt. Indirekt påstår då de att miljoner judar är lögnare. De håller i praktiken alla judar ansvariga för det de ser som lögn.
Idag ser man denna rasism tydligast i hatet mot muslimer och demoniseringen av islam. Islam utmålas som ”nazistiskt” och alla muslimer indirekt som nassar, till exempel.
Shiafobi och kristofobi
Att muslimer anser att islam har rätt och kristendomen fel, är inte konstigt i sig. Att sunnimuslimer säger samma sak om sin tradition och säger att shia har fel, är inte heller konstigt. Lika lite som att en kristen säger att islam har fel och kristendomen har rätt. Men ibland övergår religion till hat.
Bland en del muslimer finns det ett brinnande hat mot shiamuslimer som kan jämföras med islamfobin. Det går under namnet shiafobi.
De drar alla shiamuslimer över en kam och generaliserar negativt om dem.
De uppfinner konspirationsteorier och demoniserar shiamuslimer.
De kopplar samman shia med andra rasistiska hatobjekt, som t ex judar.
De kallar dem en massa öknamn, som tex ”rafidah” (avfällningar, använd vid smutskastning).
De mest extrema grupperna använder våld mot shiamuslimer. Shiahatet ingår som en viktig ingrediens i IS hat till exempel.
”Rafidah är mushrik-avfällingar som måste dödas, var man än hittar dem, tills ingen rafidah mer lever på jordens yta”. (Källa)
(Det finns givetvis en liknande sunnifobi hos en del shiamuslimer.)
Religiösa känslor mot kristna övergår ibland i hat också: det kallas kristofobi, vilket är rädsla, intolerans och fördomar gentemot kristna. Kristofobiska hatbrott begås inte bara av muslimer men i denna artikel fokuserar vi på just muslimsk kristofobi.
Detta hat i Mellanöstern debatteras en hel del i Sverige, med rätta. Det finns stora problem med rasism mot kristna bland många grupper där.
”Det finns ingen kristen ras eller shiaras”
Men ganska ofta får man höra motargumentet att ”det inte finns någon kristen ras” eller ”vilken biologisk ras har shiamuslimerna?”.
Jag har sett flera exempel på detta på sistone på olika håll och har funderat en hel del över fenomenet.
Hur kan det komma sig att personer som menar att islamofobi finns, inte ser när liknande hat sprids mot kristna eller shiamuslimer? Eftersom lika lite som kristna och shiamuslimer är en biologisk ras är ju muslimerna det.
I just detta fallet borde det egentligen räcka med att be personen kika sig i en spegel, eller titta på sina egna barn. Om hat mot en muslim bara för att hen är muslim är något felaktigt och rasistiskt så är det lika fel om en muslim gör samma mot andra.
Ironiskt nog kallar de som kritiserar begreppen sig ofta för ”shiakritiker” eller ”kritiska till kristna”. ”Kritik är väl ok, eller är du mot kritik?”
Det är onekligen lite bisarrt att se islamofobernas favoritbenämning på sig själva yttrade av muslimer, men med udden riktad mot kristna eller t ex shiamuslimer.
Nej, kritik är helt ok, och du får vara hur mycket mot shia och kristendom som helst. Många shiamuslimer hyllar t ex diktatorn Khomeini. Det är ju mindre trevligt. Men om man slutar se nyanserna och tror att alla shiamuslimer därför är Khomeini-älskare eller potentiella Khomeini-älskare, så övergår kritiken till rasism.
Kort och gott, det är viktigt att man inte behandlar andra annorlunda än man skulle vilja bli behandlad själv: ”Ingen av er är i sanning en troende förrän han önskar detsamma för sin broder som han önskar för sig själv”. Som profeten Muhammed sa.
Eftersom bilden av USA ofta frammanas när det gäller det dödliga våldet i Sverige så kan det vara bra att ha koll på hur det ser ut där. Hur ser nivåerna på det dödliga våldet egentligen ut i USA och Sverige?
Det kommer glädjande nyheter från USA som rör det dödliga våldet. Efter två år av ökningar tycks det nu som om siffrorna är på väg ner igen för 2018.
Men vi ska samtidigt komma ihåg att det handlar om minskningar från mycket höga nivåer.
Den här grafen visar en jämförelse av det dödliga våldet i USA och Sverige mellan 1975 och 2017. Här blir det tydligt att det dödliga våldet i USA i slutet av 1970-talet var tio gånger så högt som i Sverige.
Siffrorna i USA har sedan dess gått ner rejält, men är fortfarande omkring 5 gånger så höga som i Sverige. Som synes har det dödliga våldet i Sverige som högst rört sig mot 1,5 per 100 000 – i skiftet mellan 1980- och 1990-tal. De senaste årens nivåer har inte överstigit 1,2.
Det kan också vara värt att påpeka att det dödliga skjutvapenvåldet i USA idag utgör omkring tre fjärdedelar av allt dödligt våld i USA (73%). Ända sedan detta började mätas för drygt hundra år sedan har skjutvapnens andel av dödligt våld i USA aldrig understigit hälften.
”Eller att upp till 70% av invandrarelever i utsatta områden inte klarar godkända betyg.”
Siffran 70 % är cherry-picking. Det finns områden i t ex Göteborg där siffran nästan kommer upp i den nivån, men det är ett medvetet selektivt urval. Vad gäller elever som invandrat vid 13 års ålder eller senare klarar 80 % inte grundskolan med godkända betyg. Däremot så klarar sig barn som invandrat före 7 års ålder nästan lika bra som infödda: 20 respektive 10 % klarar inte godkända betyg. Vad gäller barn som invandrat mellan 7 och 12 års ålder så klarar 35 % inte godkända betyg. (Källa: Ekonomifakta)
Den eskalerande antisemitismen medför en risk att den återigen normaliseras. Diskrimineringen och hatet mot europeiska judar ökar. Det visar FRA:s rapport från i december 2018.
2007 inrättades FRA, EU:s byrå för grundläggande rättigheter. FRA blev efterföljaren till Europeiskt centrum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet och bistår bland annat EU-institutioner och medlemsstater med expertkunskap om situationen för Europas minoriteter. I december 2018 publicerade FRA en omfattande rapport om europeiska judars upplevelser av diskriminering, antisemitism och hatbrott. Undersökningen är den största av sitt slag i världen och innefattar erfarenheter av 16 395 människor som identifierar sig som judar. Respondenterna är bosatta i 12 av EU:s medlemsstater och tillsammans utgör de 96% av EU:s judiska befolkning. Länderna som varit med i undersökningen är Österrike, Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Ungern, Italien, Nederländerna, Polen, Spanien, Sverige och Storbritannien.
Motargument har djupdykt i rapporten och reflekterar här kring några av de oroväckande resultaten.
Resultaten i korthet
85% upplever antisemitism och rasism som de mest besvärande problemen i de länder som ingår i undersökningen.
89% upplever att antisemitismen har ökat i det land där de lever under de senaste fem åren.
72% uttrycker oro över ökad intolerans gentemot muslimer.
89% upplever antisemitism på nätet som ett problem.
88% upplever att antisemitismen på nätet har ökat mycket de senaste 5 åren.
De flesta av respondenterna berättar att de regelbundet är utsatta för negativa uttalanden om judar, 80% uppger att internet är det forum där antisemitiska uttalanden förekommer mest.
FRA har sammanfattat undersökningens resultat i fyra huvudsakliga problemområden.
Antisemitismen genomsyrar vardagslivet. Rapporten visar hur antisemitismen genomsyrar hela samhället genom att stereotypa föreställningar om judar tar sig allt fler uttryck i olika forum av människors vardag. Föreställningarna återfinns över hela samhället och de som ger uttryck för hatet återfinns i många olika samhällsgrupper.
Antisemitismen undergräver judars känsla av trygghet och säkerhet vilket leder till att en tredjedel har övervägt tanken att emigrera. Hundratals av respondenterna berättar att de har blivit utsatta för fysiskt våld de senaste 12 månaderna. Mer än en fjärdedel har upplevt antisemitiska trakasserier under samma period. De som bär judiska symboler utsätts i högre utsträckning för trakasserier. En tredjedel uppger att de undviker att besöka synagogan av rädsla för trakasserier och våld.
Antisemitiska trakasserier är så vanliga att de blir normaliserade. Detta visar sig genom den låga andel trakasserier som anmäls till polisen. Respondenterna själva har uttryckt att detta dels beror på en känsla av att en anmälan inte skulle leda någon vart, och dels på en upplevelse att trakasserierna inte var så allvarliga. En annan aspekt som vittnar om normalisering av antisemitismen är att de som står bakom trakasserierna inte kommer från någon begränsad grupp utan spänner över hela samhället.
Antisemitisk diskriminering i centrala delar av samhället förblir osynlig. Antisemitismen tar sig många uttryck som inte alltid kan härledas till verbala eller fysiska trakasserier. Istället uttrycker många av respondenterna hur de upplever sig negativt särbehandlade på arbetsmarknad och bostadsmarknad på grund av sin judiska identitet.
En jämförelse mellan studien som genomfördes 2012 och den senaste 2018 visar på att andelen som upplever antisemitism som ett ”mycket stort” eller ”ganska stort” problem har ökat i alla länder utom Ungern. I Sverige har andelen ökat med 22%.
Undersökningen utgör delvis en jämförelse med en liknande undersökning som gjordes av FRA 2012. Problemområdena som lyfts i de två undersökningarna är snarlika och resultaten visar att situationen har förvärrats avsevärt. Områdena följer på varandra och riskerar att snabbt bli en nedåtgående spiral om inte trenden vänds.
Att antisemitiska trakasserier, hatbrott och diskriminering ökar i samhället leder till det normaliseras, både hos de som själva utsätts och för den passiva omgivningen. Det får också den direkta psykologiska konsekvensen att många väljer att tona ner sin identitet för att ducka hatets radar. Det är som bekant en livsfarlig utveckling. Hatet mot judar som mynnade ut i Förintelsen letade sig stegvis in i samhället. Stereotypa föreställningar normaliserades, gränser för vad som var okej att tycka och säga förflyttades, rättigheter inskränktes steg för steg och katastrofen var ett faktum.
Judar är inte något unikt exempel. Hat och rasism följer samma vansinneslogik oavsett vem som råkar befinna sig i skottgluggen. Stereotypisering och avhumanisering har våld som sin naturliga efterföljare. Även om den som sprider stereotyper och hat inte har för avsikt att själv bruka våld når det till slut någon som är beredd att gå till våldsam handling. Detta gör den dramatiska ökningen av antisemitism på nätet särskilt oroväckande.
Rapporten innehåller konkreta förslag på åtgärder för varje identifierat problemområde. Det är nu upp till medlemsstaterna att förvalta förslagen. Det är också upp till oss medborgare att ta ställning till om vi vill agera mot orättvisor, eller passivt låta dem fortsätta.
Eftersom nazister, rasister och andra galningar kan komma till makten genom demokrati är det en del som drar slutsatsen att demokrati är värdelöst och ”en myt”. Demokratin skyddar inte minoriteterna menar de. Men det är fel. Demokrati är det enda riktigt verksamma skyddet för minoriteter som finns. Demokrati utan minoritetsskydd är inte demokrati.
Det är inte konstigt att det finns en del som oroar sig. Sverigedemokrater och nazister och andra vill ofta använda demokratin för att förtrycka minoriteter. Hur skyddar vi minoriteters rättigheter i en tid när demokrati mer och mer jämställs med majoritetens rätt?
Det tydligaste exemplet är den nya brasilianska presidenten Jair Bolsonaro som upprepade gånger sagt att han anser att demokrati är att minoriteten måste böja sig för majoriteten.
“Beyond Brazil above all, since we are a Christian country, God above everyone! It is not this story, this little story of secular state. It is a Christian state, and if a minority is against it, then move! Let’s make a Brazil for the majorities. Minorities have to bow to the majorities! The law must exist to defend the majorities. Minorities must fit in or simply disappear!” (Källa)
På ytan kan det verka demokratiskt att en vald majoritet godtyckligt tar bort minoriteters rättigheter. ”De är ju valda, de är ju i en majoritet”… Men så enkelt är det inte. I begreppet demokrati ingår idén om att minoriteten måste skyddas. Det finns ett egenintresse för demokratin att att ha en pluralitet av åsikter så att val kan genomföras, så att inte bara en grupp styr hela tiden. Demokrati utan en idé om att minoritetens rätt måste skyddas är totalitär demokrati och ett steg från diktaturen.
Uttryckt på annat sätt är Alliansen beroende av Socialdemokraterna och Socialdemokraterna av Alliansen och bådadera är beroende av att Piratpartiet med sina 0,3% av rösterna finns. Ingen vet vem som kommer att styra imorgon.
Exempel på detta
Demokratins pionjärer varnade för idén att att ”minoriteten måste böja sig för majoriteten”. De kallade det ”majoritetens tyranni” och försökte ofta komma på sätt att skydda minoriteten.
Den brittiska liberalen John Stuart Mill myntade begreppet ”majoritetens tyranni” och formulerade sin så kallade ”harm principle” i ett försök att skydda minoriteten. Den principen går i korthet ut på att staten bara ska ha rätt att ingripa om något som någon, några eller något gör SKADAR andra människor.
“The only freedom which deserves the name, is that of pursuing our own good in our own way, so long as we do not attempt to deprive others of theirs, or impede [obstruct] their efforts to obtain it. Each is the proper guardian of his own health, whether bodily, ormental and spiritual. Mankind are greater gainers by suffering each other to live as seems good to themselves, than by compelling each to live as seems good to the rest.” (Källa)
I USA diskuterade grundningsfäderna, t ex Alexander Hamilton och Thomas Jefferson, detta mycket också. Hur skulle man garantera minoritetens skydd mot majoriteten? Därför byggde de in principer om maktdelning i systemet och formulerade grundlagar.
I Sverige pratade de tidiga liberalerna runt Sven Adolf Hedin mycket om minoriteters rättigheter. Ett bra exempel på hur de arbetade var att de 1896 lät socialdemokraten Hjalmar Branting väljas in i riksdagen på en liberal lista, så att Socialdemokraterna skulle kunna höras i debatten.
Hjalmar Branting själv funderade också en hel del kring detta. Speciellt tydligt ser man hur han tänkte i sina skrifter och tal mot de s k ”hädelselagarna”. Att även om en majoritet av landets befolkning är kristen ska medborgaren ha rätt att skämta om religion, håna religion och uttrycka ateistiska åsikter.
Men de tidiga Socialdemokraterna bekymrade sig inte så mycket om minoriteternas rättigheter, annat låg i fokus för deras arbete. Det var först på 30-talet som demokratiarbetet hos de svenska Socialdemokraterna kom att handla om minoriteters rättigheter. Det var efter att de såg hur Hitler tog makten i Nazityskland i allmänna val och krossade minoriteterna, som judarna, men även Socialdemokraterna.
Ett exempel på detta Alf Ahlberg, som numera är nästan helt bortglömd.
I sin bok ”Tankelivets frigörelse” från 1946 skriver han att demokratin och tankefriheten är i fara. Detta på grund av att en liten elit av ”experter” uppbådar ”folkmassor” och ”massopinioner” genom diktatur eller genom allmänna val för att genomdriva sina program. Dessa program ses som den ”enda vägen” och pluralism är förbjuden. Som folkbildare och folkhögskolepionjär ansåg Ahlberg att man bara kunde motverka dessa tendenser på sikt genom folkbildning och samtal. vi får inte se våra politiska motståndare som FIENDER. Demokrati är inte en meningskamp utan ett samtal. I en meningskamp handlar allt utbyta av ideer om att VINNA. I samtal handlar det om att lära av varandra. Men inte alla skulle delta i samtalet. De som vill utesluta åsikter, som demagoger och ordvrängare, bör inte bjudas in… Demokratin bör vara ett samtal mellan personer och grupper som ser samtalandets och dialogens egenvärde.
Skydda minoriteten genom att kväsa minoriteten?
Demokrati handlar inte bara om att majoriteten ska styra utan även om skyddet för minoriteten. Detta eftersom demokrati förutsätter en pluralism av ideer och åsikter, som strävar åt olika håll. Idag är det en åsikt som styr, imorgon kanske en annan, och därför har inte majoriteten någon rätt att kväsa minoriteten. Minoriteten måste foga sig i vad majoriteten bestämmer, så länge majoriteten inte beslutar sådant som förtrycker minoriteten.
Det är en central fråga i den demokratiska idédebatten, men idén om skyddet för minoriteter innehåller en paradox. Den som Alf Ahlberg formulerade som att de som inte tolererar att samtal förs på lika villkor mellan personer inte ska bjudas in till samtalen. Ska anhängare av IS, nazism eller kommunism förbjudas delta i debatten idag i demokratins namn? Är inte de också en minoritet? Kan bara minoriteters rätt skyddas genom att vissa minoriteter kväses? Ska nazistiska rörelser, som NMR, förbjudas i namn av att skydda demokratin?
Det är en intressant fråga och nåt vi borde diskutera mer och djupare. Bör vi tolerera de intoleranta som vill förtrycka oss andra? Var går i så fall gränsen för vad samhället inte ska tolerera?
Se till exempel frågan om religion. En stat ska inte styras religiöst eller av en religion, det anser nog de flesta svenskar. Men betyder detta att religiösa inte ska tillåtas påverka stat och styre med sina religiösa idéer? Vad gör vi med om muslimska eller kristna rörelser som kallar sig demokratiska men vill förtrycka homosexuella, vill delta i de demokratiska samtalen? Hur hanterar vi dem? Kan man bara skydda minoriteten genom att exkludera en annan minoritet? När bör vi agera och hur?
En annan fråga är vad vi gör med Mills princip om att skada och förtrycka andra, då nazister anser att judendom per definition skadar och förtrycker, och en hel del religiösa att homosexualitet skadar och förtrycker. Har de rätt att försöka förbjuda detta med hänvisning till samma resonemang många andra har när de vill förbjuda nazism och NMR?
Se där, svåra frågor!
Hur som helst handlar demokrati inte bara om att skapa majoriteter och frågan om vad majoriteterna bestämmer, utan även om var gränserna går för deras beslutsfattande. Folkväldet har gränser. EN majoritet har inte rätt att förtrycka en minoritet. Demokrati handlar lika mycket om skydd för minoriteter som det handlar om majoriteters rätt att bestämma!
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Högsta förvaltningsdomstolen har nu gjort det möjligt för kommuner att själva införa tiggeriförbud. Genom att slå undan benen på de mest utsatta människorna har man i en handvändning nu sopat undan problemen med den synliggjorda fattigdomen i landet.
Enligt en artikel i bland annat Aftonbladet menar Högsta förvaltningsdomstolen är det kommunerna själva som bäst håller ordning i sina kommuner och ger därför klartecken till Vellinge att införa tiggeriförbud. Rösterna som hörts och hörs kring ett tiggeriförbud menar att tiggeri inte medför någon positiv förändring för den som tigger samt att tiggare ändå är medlemmar i ligor som ägnar sig åt människohandel och prostitution.
För att svara på det första argumentet vill jag ställa följande fråga: På vilket sätt kommer tiggarnas liv att förbättras genom att man tar bort den sista livlinan för dem? Vem kommer att anställa någon av dessa människor istället för att de ska tillåtas tigga? Det som kommer att hända nu med ett tiggeriförbud i Sverige är att alla människor som har som sista utväg att be om en slant nu istället kommer att sakta svälta ihjäl och i vissa fall även frysa ihjäl då dessa människor nu med frenesi kommer att jagas från sina läger. Som svar på det andra argumentet att tiggare skulle vara medlemmar i organiserade kriminella gäng som ägnar sig åt prostitution och människohandel så har vi i Sverige som juridisk praxis att döma gärningsmännen och inte offren för brottet, det är därför det är olagligt att köpa sex men inte att sälja, det är redan förbjudet att ägna sig åt människohandel och sexköp det som behöver göras är att se till att fler människor lagförs för dessa brott.
I Högsta förvaltningsdomstolens dom från 17 december 2018 står att läsa att rätten menar att kommunen har full frihet att oavsett vilka nationella lagar vi har diskriminera hur kommunen vill och mot vem den så vill.
Lokala ordningsföreskrifter måste ha till syfte att upprätthålla ordningen i kommunen eller delar av denna. Avgörande i detta avseende är att regelns ändamål är att komma till rätta med någon typ av störning i det offentliga rummet. Härvid krävs inte att kommunen genom viss utredning visar att något har kommit att utgöra en störning av viss omfattning eller grad för att den aktuella företeelsen ska få regleras. Om ett sådant krav uppställs skulle en kommun inte kunna införa föreskrifter i förebyggande syfte avseende sådant som typiskt sett kan innebära störningar.
Motarguments David Ehle skrev i ett Facebook-inlägg hösten 2017 om Moderaternas utspel om ett nationellt tiggeriförbud för ungefär ett år sedan och han pekar på ett flertal punkter som jag kan ställa mig bakom. Han påpekar bland annat att ett tiggeriförbud inte på något sätt eliminerar grundproblemet med tiggeri samt att ett förbud mot tiggeri enbart är en attack mot symptomen. Att motsätta sig tiggeri av dessa anledningar utgör inget annat än populism och är ett sätt att försöka fiska röster i ett mer än grumligt vatten.
Vidare pekar Ehle på ett par viktiga punkter som du som person som förespråkar ett tiggeriförbud bör fundera över, bland annat rör det sig om antiziganism/antiromism (rasism mot romer), är det så att du stör dig på tiggarna, eller handlar det om egoism (handlar det om att det är dina pengar), handlar det om den estetiska aspekten (du vill inte se tiggarna sitta där och deras misär), eller handlar det helt enkelt om att du är övertygad om att tiggarna är utsatta för kriminalitet (du är övertygad om att tiggarna är offer för människohandel)? Oavsett vilket av dessa argument du använder när du slår ifrån dig en utsträckt hand som ber om hjälp så har du fel, om vi börjar med att titta på argumentet med kriminalitet kopplat till tiggeri så har vi till att börja med redan idag lagar som syftar till att få bukt med människohandel och varför ska vi lagstifta bort offren till ett brott? Om du blir rånad antar jag att du inte anser att vi ska sätta dig i fängelse eftersom rån är ett brott?
Avslutningsvis vill jag bra säga att om man stör sig så mycket på att någon sitter utanför butiken där man brukar handla kanske man borde ta sig en titt i spegeln först och fråga sig vilken människosyn man har. Vi har ett antal olika tiggare som sitter utanför vår Ica-butik och jag har sällan pengar över att ge, men jag hälsar alltid glatt på människan som sitter där och ibland har jag ett par kronor över att ge.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Det dödliga våldet i Sverige är hälften så högt som i Ungern. Denna enkla sanning förtjänar att påpekas. Särskilt eftersom Ungern ses som ett föregångsland av allehanda rasister och kryptonazister. Samtidigt som de ju gärna gapar om hur våldet ökar dramatiskt i Sverige.
Eftersom detta återkommer tänkte jag att det kunde vara bra att veta mer i detalj hur det ser ut och hur det har sett ut i dessa två länder.
Vilken är då min källa?
Det kan vara bra att känna till att det enklaste och mest tillförlitliga sättet att få en uppfattning om dödligt våld i olika länder är att kolla statistiken från UNODC.
Det handlar om FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå, som brukar förkortas UNODC (från det engelska namnet United Nations Office on Drugs and Crime). Detta organ inom FN skapades 1997 för att hjälpa FN att hantera frågor som rör kontroll av illegala droger, brottsprevention, människohandel och internationell terrorism i alla dess former.
UNODC har 500 anställda medarbetare globalt och sitt huvudkontor i Wien.
Följande graf är baserad på statistik från UNODC och visar siffrorna för Ungern och Sverige åren 2012 – 2017 när det gäller dödligt våld.
LSS-utredningens förslag som presenterades i slutet av 2018 kommer att slå hårt mot många människor med särskilda behov och funktionsnedsättningar. Funktionsrätt Sverige framför stark kritik mot LSS-utredningen och förkastar förslaget.
LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) instiftades 1993 och är en rättighetslag och s k ”pluslag”. Detta innebär rätt till insatser betingade av den enskildes behov och som inte inskränker rättigheter i andra, generellt verkande, lagar, såsom HSL (Hälso- och sjukvårdslagen) och SoL (Socialtjänstlagen). LSS är skapat för att tillgodose behov som inte innefattas av HSL och SoL. LSS innefattar 10 olika insatser.
Införandet av lagen har betytt väldigt mycket för många människor. Människor med särskilda behov och funktionsskillnader har historiskt inte kunnat göra egna livsval, och har haft stora svårigheter att självständigt hävda sina rättigheter. Lagen har som syfte att människor med särskilda behov utifrån funktionsskillnader ska beredas möjlighet att leva mer självständigt och på jämlika villkor med andra människor. Grundprinciperna för LSS är självbestämmande, goda levnadsvillkor och att kunna leva som andra.
LSS-lagen lever inte upp till föresatserna från 1993
Tillämpningen av LSS har under årens lopp sett en successiv urholkning av de tio insatserna som utgör LSS. Lagen tillgodoser inte de ursprungliga föresatserna. Funktionsrätt Sverige menar att många människor med funktionsnedsättningar fortsatt inte bereds samma möjligheter som andra. Detta har inneburit att många har tvingats leva på försörjningsstöd. Åsikten är att Sverige, som ett av världens rikaste länder, har förutsättningar för att bereda hela befolkningen jämlikhet och goda levnadsvillkor.
2017 låg de statliga anslagen för personlig assistans på ca 23 miljarder kronor, dvs 2 % av statsbudgeten. Samma år var kostnaderna för kommunerna gällande assistans ca 4,6 miljarder kronor. I media har majoriteten av rapporteringen berört LSS-fusk. Enligt Försäkringskassans stickprover uppgår fuskärendena till 2 % av den statliga assistansbudgeten. Tankegången kring åtstramningar pga LSS-fusk motsägs av att regeringskansliet rapporterar att fusket har minskat från motsvarande 7 % (2011-2012) till 2 % (2017) av den statliga assistansbudgeten. (Källa: Expressen)
Vilka blir konsekvenserna?
Ansvaret för den personliga assistansen ska, enligt förslaget från LSS-utredningen, tas av staten.
Utredaren Gunilla Malmborg säger i en intervju med TT att all som idag är beviljade insatser också kommer att få det i fortsättningen. LSS-utredningen föreslår att barn under 16 år inte längre ska beviljas personlig assistans. Istället ska familjer hos kommunen ansöka om s k ”Stöd till barn”. (Källa: Expressen)
Människor med psykiska funktionsnedsättningar som idag är beviljade personlig assistans kommer, om förslaget vinner laga kraft, att bli av med sin assistans och istället beviljas en insats kallad ”förebyggande pedagogiskt stöd”. (Källa SOU 2018:88)
Insatsen ledsagning (2016 hade 5 391 personer i Sverige rätt till ledsagning) kommer, enligt förslaget, att slopas i LSS och istället ingå i den nya insatsen ”personlig service och boendestöd”. Ledsagning kan komma att ingå i hemtjänstens insatser. Den enskilda insatsen kommer alltså framöver att ingå i en rättighet med fler enskilda insatser. (Källa SOU 2018:88)
I LSS-utredningens förslag läser vi att schablonersättningen för personer med anhörigassistans kommer att minska.
Dubbelassistans kommer, enligt förslaget, enbart att beviljas så länge bostaden och andra hjälpmedel inte kan anpassas så att dubbelassistans inte längre behövs. (Källa: SOU 2018:88)
Maria Persdotter, ordförande i RBU (Rörelsehindrade barn och ungdomar) uttrycker i en intervju med Expressen sin oro för konsekvenserna av förslaget från LSS-utredningen:
”Risken är väldigt stor att vi hamnar i en hemtjänstliknande insats. Det kommer att bli 290 olika tolkningar. Många kommuner kämpar med en dålig ekonomi och att då få ett gäng barn med omfattande behov, det kommer att bli stora och ”kostnadseffektiva” lösningar. I vissa fall kan det bli bra, för andra barn och familjer en katastrof. Stödet beror på var du bor och hur kommunens budget ser ut.”
”Så småningom kommer man att hamna på institutionslösningar igen, stora ställen med många boende.” (Källa: Expressen)
Sparkraven tillgodosågs efter att Försäkringskassan börjat tillämpa tre vägledande domar från Högsta förvaltningsdomstolen i behovsprövningarna kring personlig assistans. I april 2018 drog regeringen tillbaka sparkraven.
Funktionsrätt Sverige ger svidande kritik
Funktionsrätt Sverige skriver i sitt särskilda yttrande om förslaget som LSS-utredningen presenterat:
”Det är tydligt att dagens rättstillämpning i stora delar inte längre följer lagens ursprungliga intentioner. Behovet av en översyn är därför stort. Tyvärr har direktiven till utredningen, dir 2016:40, enligt vår mening haft ett för starkt ensidigt fokus på kostnadsbesparingar, framförallt inom den statliga assistansersättningen. Behovet av att återställa lagens intentioner och att vidta viktiga kvalitativa förbättringar har givits alltför lite fokus i direktiven, vilket fått till följd att utredningen inte har prioriterat att leverera robusta förslag för att åtgärda de kvalitetsbrister som finns inom dagens tillämpning av LSS. Det innebär att problemen med bristande rättssäkerhet i myndighetsutövning och den enskildes svaga rättsställning, inte adresseras. De stora behoven av kompetensförstärkning och utmaningarna i att säkerställa kvalitet inom olika LSS-verksamheter, lämnas också utan åtgärd. Vi kan heller inte se att det sent tillkomna tilläggsdirektivet om slopade ytterligare kostnadsbesparingar, dir 2018:35, på något avgörande vis har påverkat utredningens inriktning och förslag.” (Källa: Funktionsrätt Sverige)
Funktionsrätt Sveriges kritik innefattar att för få företrädare inom funktionshinderrörelsen med kunskap och erfarenheter har tillvaratagits i utredningen. Enligt det särskilda yttrandet har endast två experter varit involverade. Detta innebär, i enlighet med det särskilda yttrandet, att utredningen inte har levt upp till kraven i FN-konventionens artikel 4:3, som dikterar en skyldighet att involvera människor med funktionsskillnader, inkluderat barn. Detta ska göras i samråd med de organisationer som företräder individerna.
Ytterligare kritik i det särskilda yttrandet är att man är av åsikten att utredningen inte har sett till att tillvarata den forskning som finns tillgänglig inom LSS. Funktionsrätt Sverige hävdar att det nu föreslås helt nya insatser för barn och människor med psykiska funktionsskillnader utan att ta hänsyn till den kunskap, och de nuvarande bristerna, som finns angående berörda grupper. Förändringarna inom personlig assistans med helt nya insatser som inte med säkerhet råder bot på bristerna som finns, utan snarare riskerar att försämra villkoren för många människor.
Vidare i det särskilda yttrandet läser vi att Funktionsrätt Sverige är av åsikten att det, utifrån förslaget i LSS-utredningen, inte går att bibehålla kvalitet och kostnadseffektivitet för att tillgodose behoven för människor beviljade personlig assistans. Förslaget kan komma att innebära att många människor inte har något val, utan måste flytta från eget boende till särskilt boende. Inom ramen för LSS ingår ledsagning, som är en möjlighet för människor med funktionsnedsättning att aktivt kunna vara delaktiga i samhället. Denna insats föreslås i LSS-utredningen att slopas.
Mikael Klein, intressepolitisk chef i Funktionsrätt Sverige, avslutar det särskilda yttrandet:
”Utredningen har i vissa delar gjort en god genomlysning av den problematik som vi ser med tillämpningen av lagens tio insatser. I enstaka delar föreslår också utredningen förbättringar som vore välkomna, men utredningens samlade förslag löser inte de problem vi ser inom flertalet av LSS tio insatser. De kraftiga försämringar som föreslås inom insatsen personlig assistans, gör att vi måste förkasta utredningens förslag i sin helhet.”
I en debattartikel i Dagens Samhälle 10 januari 2019 förtydligar Klein några av konsekvenserna av förslaget:
Barn under 16 år kommer inte längre att ha rätt till personlig assistans som istället ersätts med en annan oprövad stödinsats, Stöd till barn. Vi befarar att barn och föräldrar inte kommer att kunna styra denna insats efter familjens behov och att den därför inte kan jämföras med personlig assistans.
Antalet timmar som en person kan få assistansersättning decimeras genom en schablon på 15 timmar i veckan utöver tid för grundläggande behov. Schablonen för övriga behov kommer inte att räcka till för de som har behov av assistans under stora delar av dagen. Utredningen föreslår dessutom att den nuvarande (snäva) tolkningen av grundläggande behov ska fastställas, andningshjälp ska inte räknas som grundläggande. Vi menar att andning och sondmatning självklart borde räknas som grundläggande behov!
Många personer med behov som inte är praktiska, utan kräver ingående kunskaper från personalens sida, kommer att förlora sin personliga assistans. Även här blir det kommunen och inte den enskilde eller dennes gode man som bestämmer hur insatsen ska utformas.”
”Den aktuella rättstillämpningen av LSS följer inte lagens ursprungliga intentioner och har inneburit att lagens tio insatser urholkats radikalt. LSS-utredningens fokus har inte legat på återställandet av lagens intentioner, utan på kostnadsbesparingar.” (Källa: Dagens Samhälle)
Förslagen i LSS-utredningen föreslås vinna laga kraft 2022. Carina Pahl Skärlind (RBU), som själv har en dotter på 9 år med CP-skada, verkar ha tappat hoppet:
”Jag levde tidigare i tron om att Sverige var en demokrati. Tyvärr har jag vaknat upp och insett det inte är rättssäkert i Sverige. Vi kan inte lita på systemet. Kan man runda en så stark lagstiftning som LSS, vad mer kommer att falla sönder? Jag är allvarligt oroad. Jag vill inte förlora tron, det är därför jag kämpar så hårt. Vi måste kunna lita på våra lagar, domstolar och politiker.” (Källa: Aftonbladet)
Diskriminering, utanförskap och ett kliv tillbaka för funkisars rättigheter
Funktionsrätt Sverige är en paraplyorganisation som för en samlad talan för funkisars rättigheter i Sverige.
Det finns en oro över att förslaget kommer att leda till utanförskap och diskriminering av funkisar:
”En bredd av organisationer inom funktionshinderrörelsen anser att utredningens betänkande måste förkastas i sin helhet. Förslagen innebär sammantaget en fortsatt nedmontering av LSS ursprungliga intentioner och ett förödande kliv i riktning tillbaka till en tid då personer med omfattande funktionsnedsättning förvägrades vara subjekt i sina egna liv. Den nu pågående och alarmerande utvecklingen inom LSS från en värdegrund baserad på mänskliga rättigheter med respekt för individers självbestämmande, i riktning mot kollektiva lösningar med institutionell prägel, kommer med utredningens förslag snarare förstärkas än att bromsas.” (Källa: Funktionsrätt Sverige)
Maria Persdotter, ordförande i RBU, instämmer i att förslaget innebär diskriminering och befarar att detta kan vara början till slutet för personlig assistans:
”Sammantaget är förslagen inom personlig assistans inget annat än en katastrof. Redan nu är det kris i assistansen och väldigt många människor lever med för lite assistans eller ingen assistans alls, trots att behoven är gigantiska. Blir utredningen verklighet kommer vi att få se stora institutioner växa upp i Sverige, sådana vi inte haft på många år. Människor som idag kan leva självständigt i egen bostad och sköta ett jobb kommer att tvingas in där. Är det så vi vill ha det?” (Källa: RBU)
Björn Häll Kellerman, förbundsordförande för Unga Rörelsehindrade, uttrycker att förslaget kommer att leda till diskriminering och inskränkningar av många människors rättigheter. I ett rörligt debattinlägg på SVT.se säger han bl a att ”Det är inte bara jag som kommer att drabbas, om nu framför allt den nya 15-timmarsschablonen införs. Det kan vara de flesta omkring mig”.
I en intervju i TV4:s Nyhetsmorgon 10 januari framför Maria Persdotter (RBU) och Nora Eklöv (Unga Rörelsehindrade) kritik och oro inför förslaget, som de uttrycker kommer att få ödesdigra konsekvenser av att funktionsnedsatta återigen kommer att hamna vid sidan av då den personliga assistansen successivt nedmonteras.
Carina Pahl Skärlind, ledamot för RBU Stockholm, ger sin syn på detta LSS-utredningens förslag:
”Det här är diskriminering. Hur kan det plötsligt vara politiskt korrekt att frångå parollen lika lön för lika arbete.” (Källa: Aftonbladet)
DHR (Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet) uttrycker att förslaget i LSS-utredningen kränker de mänskliga rättigheterna. DHR kräver en ny parlamentarisk utredning för att se över LSS i sin helhet.
”Blir utredningens förslag verklighet är det hittills det tydligaste brottet mot våra mänskliga rättigheter, sedan Sverige i januari 2009 tillträdde FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det innebär att människovärdet dagligen skulle kränkas för alla oss som blir hänvisade till insatser enligt utredningens förslag till ny LSS-lagstiftning.” (Källa: DHR)
I en debattartikel i tidningen Arbetaren 9 januari 2019 diskuterar Magnus Andén, ordförande riksföreningen JAG, Maria Persdotter, ordförande RBU och Jessica Smaaland, politisk sekreterare STIL om den diskriminering som kommer att bli konsekvensen av förslaget:
”Det är en skam för Sverige om förslagen blir verklighet. Personlig assistans kommer inte längre att finnas kvar i den form vi känner den nu. Vi är många som kommer att tvingas flytta till institutioner när assistansen inte längre håller.
Redan slitna föräldrar kommer inte längre orka utan tvingas placera barnet på ett boende, även om det inte är vad man vill och det inte heller är det bästa för barnet.
Att bo på institution betyder inte bara att tvingas flytta hemifrån. Att bo på institution är också att berövas rätten att bestämma i sitt eget hem, i sitt eget liv. Personlig assistans är en helhetslösning som innebär att assistenten finns där – och när – vi behöver assistans. Utan den blir våra liv ett lapptäcke av olika insatser – eller inga insatser alls. För oss med de största funktionsnedsättningarna innebär det fara för livet, om någon som inte känner oss och våra behov väl ska assistera oss. Det är inte värdigt ett land som Sverige.” (Källa: Arbetaren)
Det återstår att se, men om det nya förslaget presenterat av LSS-utredning vinner laga kraft kommer konsekvenserna för många människor med särskilda behov och funktionsnedsättningar bli dramatiska. Vi kommer att få se en återgång till hur det var vid tiden före lagens tillkomst: Brister i funkisars rättigheter, diskriminering, funkofobi och utanförskap.
För år 2016 var det uppgivna antalet polisanmälningar mer än tre gånger så högt som det verkliga antalet. Andra år är skillnaden mindre men inget år är det uppgivna antalet lägre.
Detta är beklagligt.
Man har också valt att inte redovisa antalet brottshändelser utan bara antalet utsatta personer. Därför går det inte att utläsa om även antalet brottshändelser ska revideras.
En halv miljon människor som utsatts för sexualbrott. Och ett mörkertal på 96%. Det är förstås förfärliga siffror, men frågan är – kan vi lita på att dessa siffror stämmer?
Sparkraven tillgodosågs efter att Försäkringskassan börjat tillämpa tre vägledande domar från Högsta förvaltningsdomstolen i behovsprövningarna kring personlig assistans. I april 2018 drog regeringen tillbaka sparkraven.
Motargument 