I en illa skriven debattartikel i Samnytt argumenterar två sverigedemokratiska landsdagarsombud från Västerbotten, Petter Nilsson och Pontus Persson, för att Jämställdhetsmyndigheten måste avskaffas. Rakt igenom använder de sig av ett gammalt beprövat debattknep, nämligen att måla upp bilden av en motståndare och sedan rusta upp den med extrema åsikter. Det centrala budskapet är att Jämställdhetsmyndigheten arbetar under ”föreställningen om att det finns en könsmaktsordning”, vilket bygger på en ”marxistisk ideologi”, ”godhetssignalering” och ”vänstervridna analyser”.
Att dessa SD-politiker vill avskaffa Jämställdhetsmyndigheten av ideologiska skäl, citat ”grunden i alla analyser och lösningar måste vara återvandring”, är inte förvånande, men det är inte huvudproblemet med denna artikel. Problemet är att Nilsson och Persson använder sig av en uppsåtlig förrädisk retorik.
Fakta är följande: Riksdagen har sedan 2006 ett nationellt jämställdhetspolitiskt mål, delat i flera delmål – varav ett sjunde antogs i år: ”Hedersrelaterat våld och förtryck ska upphöra. Alla, oavsett kön, ska genom hela livet ha samma rätt och möjlighet att leva sitt liv utan att begränsas av kollektivt grundade hedersnormer”.
Jämställdhetsmyndigheten, som inrättades 2018, har en rad administrativa uppgifter, bland annat att man analyserar och bevakar det jämställdhetspolitiska arbetet, att man ger stöd åt kommuner, regioner, näringsliv och civilsamhälle och att man fördelar statsbidrag till olika jämställdhetsprojekt.
De två SD-politikerna betonar det ekonomiska argumentet, citat ”Myndighetssverige kostar pengar. Mycket pengar”, och menar att Jämställdhetsmyndigheten skulle vara så oerhört kostnadskrävande. Under nuvarande mandatperiod, där SD för övrigt ingår i regeringsunderlaget, har anslagen till Jämställdhetsmyndigheten fördubblats från 75 miljoner kronor för 2022 till 166 miljoner kronor föreslagna 2025.
Avsikten med denna retoriska framställning är att förmedla intrycket av det handlar om enorma belopp och att man ska därmed lämnas med känslan av att det är ett omfattande slöseri med offentliga resurser det handlar om. Vad Nilsson och Persson inte berättar är att den totala statsbudgeten är 1,435,100,000,000 kronor. Ur detta perspektiv utgör Jämställdhetsmyndighetens budget cirka 0,0115 procent i relation till statsbudgeten som helhet. Om detta kan man givetvis ha åsikter, men detta är ett faktum som de två helt utelämnat i sin debattartikel. De förespråkar dessutom att pengarna ur Jämställdhetsmyndigheten i stället bör investeras i Brottsförebyggande rådets arbete, men förklarar aldrig på vilket sätt det skulle innebära en avgörande skillnad.
Summan av kardemumman: Den här debattartikeln är ett bra exempel om man ska praktisera källkritik. Det intressanta är inte Nilssons och Perssons ideologiska analyser och bevekelsegrunder (de är välbekanta), utan det är den fakta de inte nämner. Hade de inkluderat den information som presenterats ovan, hade deras argumentation fallit ihop som ett korthus.
Det finns något djupt oroväckande i att höra ledande företrädare för Sverigedemokraterna avfärda jämställdhetsarbete som ”marxistisk ideologi”. Som om årtionden av forskning, samhällsutveckling och politiska framsteg vore ett slags olycksfall i historien. Som om det vore en slump att Sverige under lång tid ansetts – och fortfarande anses – vara ett av världens mest jämställda länder.
Men det är inte en slump. Det är resultatet av målmedveten politik, av vetenskapliga studier som gång på gång visat hur strukturer påverkar människors liv, och av en lyhördhet inför kvinnors faktiska villkor och förutsättningar. När kvinnor höjde sina röster valde Sverige att lyssna. När forskningen pekade på ojämlikhetens konsekvenser valde Sverige att agera. Det är så ett modernt samhälle rör sig framåt.
SD däremot… ja, de fortsätter romantisera en tid som varit. En tid då kvinnors frihet var begränsad, då deras utrymme i politiken, arbetslivet och samhället var kraftigt beskuret. Det är i grunden en nostalgisk blick bakåt – men majoriteten av Sveriges befolkning vill inte tillbaka till ett samhälle där kvinnor reduceras till andra klassens medborgare. Vi vet vilket pris som har betalats för framstegen, och vi tänker inte tumma på dem.
Att investera i jämlikhet är att investera i rättvisa, i trygghet och i livskvalitet. Det är att stärka det solidariska samhälle som byggt Sverige starkt. Det är därför direkt motsägelsefullt – ja, rentav märkligt – att höra SD-företrädare tala om patriarkatet samtidigt som de motsätter sig just de insatser som syftar till att motverka det. Man kan inte både förneka ojämlikhetens strukturer och samtidigt påstå sig vilja lösa de problem som följer av dem.
Det finns en anledning till att Sverige ligger i topp när det gäller jämställdhet. Den anledningen stavas kunskap, politisk vilja och en orubblig tro på att kvinnors frihet inte är förhandlingsbar.
Länk till SD-politikernas debattartikel i Samnytt (sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik):
Tre forskare skriver på DN Debatt om den växande antisemitismen som blir extra tydlig under Israel-Palestina-konfliktens våldstoppar. Alarmerande exempel den senaste tiden är uppmaningar om våld mot judar, eldbombningen av en synagoga i Tyskland och brännandet av den israeliska flaggan framför en synagoga i Malmö.
Medan förövarna av dessa antisemitiska hatbrott uppenbarligen saknar vett att skilja judar som folkgrupp från den israeliska staten, gör debattörerna rätt som lyfter behovet av en djupare insikt kring de antisemitiska föreställningar som på olika vis döljer sig i en normaliserad diskurs. En mängd exempel skulle kunna belysa vidden av detta. Olyckligtvis ägnar sig artikelförfattarna istället åt att blanda samman antisemitism med saklig, legitim kritik av staten Israel. Detta sker på flera sätt men ett av dem är särskilt oroande.
”Från floden till havet, skall Palestina bli fritt” är en fras som frekvent skanderas vid olika demonstrationer. Debattörerna menar att frasen syftar på att staten Israel ska upplösas och slår fast att det därför är ett uttryck för antisemitism. Båda påståenden är grova förenklingar och kräver nyansering.
För det första syftar frasen inte nödvändigtvis på att Israel ska upplösas som stat. Som den palestinska författaren Yousef Munayyer beskriver i tidsskriften Jewish Currents kan det handla om att palestinier ska åtnjuta lika rättigheter och friheter oavsett var i Israel-Palestina de bor. Den amerikansk-judiska organisationen Jewish Voice for Peace delar denna syn på uttrycket och har försvarat aktivister som blivit kritiserade för att ha använt det. Även israeliska människorättsorganisationen B’Tselem har använt frasen för att beskriva vad man menar är Israels systematiska förtryck av palestinier.
För det andra är det historielöst att likställa kritik mot den israeliska statens existens med antisemitism. Den israeliska historikern Ilan Pappé har i sina studier detaljerat beskrivit hur den israeliska statens tillkomst möjliggjordes genom en etnisk rensning av 750 000 palestinier, vad palestinier kallar för katastrofen, ”al-Nakba”. Är dessa palestinier, som under Israels statsbildning fördrivits från sitt land och därför anser att denna saknar legitimitet, per definition antisemiter? Är Ilan Pappé själv antisemit eller ”självhatande jude” för att han stödjer en växande folkrörelses krav på en enstatslösning ”från floden till havet” där alla invånare har samma rättigheter?
Enligt många kritiker är tvåstatslösningen död, inte minst på grund av de nu 700 000 israeliska bosättarna. Personligen ser jag fortfarande en tvåstatslösning i enlighet med folkrätten som den enda politiskt gångbara vägen. Samtidigt har jag respekt både för det historiska narrativ som beskriver den fundamentala orättvisa som ”al-Nakba” innebar och för de som ser en alternativ, rättighetsbaserad lösning på konflikten, från floden till havet.
Att stämpla detta som antisemitism är inte bara en diskvalificering av palestiniernas rätt till sin egen historia och legitim politisk kritik. Det riskerar också att bidra till vitt skilda idéer om vad antisemitism är. Antisemitism är ett alltför allvarligt problem för att behäftas med sådan förvirring.
I en lång ”ledartext” på den SD-kopplade nätbloggen Samnytt den första juni 2023 ger Kent Ekeroth, numer oppositionsråd i Dalarna samt ”Mr Samnytt” (grundare, ledarskribent och VD), sin syn på varför länder har bildats. Hans tes är att folk som är lika varandra vill leva tillsammans. Han framhåller fördelen av (etniskt) homogena länder. Han varnar för att endast små skillnader kan leda till ”blodiga konflikter”.
Kent Ekeroths partifränder, många från Skåne, borde veta att det inte bara inte är sant, utan direkt kränkande att påstå. Efter att dåvarande svenskarna snodde Skåne från Danmark försökte flera kungar med våld assimilera Skåne. När Gustav Vasa, ’landsfadern’ som sägs ha grundat det ’moderna Sverige’, kom till makten och försökte ena landet under protestantisk flagg, blev det uppror och våldsamt — Dackefejden. Sverige var verkligen inte likasinnade — det var många landsändar med olika kulturer och varierande språkbruk. Visst förekom några likheter, men att det skulle vara ”ein Volk, ein Reich” — är direkt bullshit.
När allmän skolgång blev vanligt i Sverige försökte de styrande radera lokala språkbruk och dialekter för att skapa just ett ’enigt Sverige’, vilket alltså skulle ske på bekostnad av de olika regionernas unika särart. Nationalismens mål var inte att ena ett gemensamt folk, utan att försöka tvinga in vitt skilda grupper till en uppdiktad, konstruerad enhet. Nationalromantiken jobbade inte för att belysa ett stort gemensamt folks gemensamma historia. Den ville bara skapa en myt om att alla inom nationen skulle ha varit ett gemensamt folk med gemensam historia — inkluderat skåningar, som ju länge inte ens var svenskar, utan danskar.
Sverige bestod också av nuvarande Finland, som är ett helt annat folkslag med helt annat språk. Finländarna utsattes också för assimilationsförsök, något vi ser effekter av än idag, med svenska som ett slags andra språk jämte finska, och partiet Sannfinländarnas reaktion mot allt svenskt inflytande från denna tid. Vi hade också Norge som en del av Sverige. Antagligen anser Ekeroth att Norge är ett eget land med ett eget folk och ett eget språk, fastän det alltså lika gärna hade kunnat vara en del av Sverige, om historien hade varit lite annorlunda. På samma vis har vissa i Jämtland ibland krävt självständighet.
Och då har vi fortfarande inte rört vid de nationella minoriteterna samer, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar. Just samerna har mycket att berätta om det förtryck och de brutala försök till assimilation som de utsatts för av nationalistiska svenskar.
Så nej, Ekeroth har väldigt fel. Sverige har aldrig varit ”ett folk”. Och hans partiledare visar på det själv, då han kallar sig ”etnisk skåning”, inte etnisk svensk.
Men jag hör redan svaret på det – ”jaha, så det finns inga svenskar eller svensk kultur, men alla andra länder har det?”.
Det finns svenskar i så grad att det finns medborgare i landet Sverige. Men de flesta gör nog som Åkesson och identifierar sig mer efter sin stad eller landsända snarare än som ”svensk”. Som sagt, Åkesson kallar sig själv ”etnisk skåning”, är det fel av honom?
Och nej, det finns nog få länder, om något, som inte delar Sveriges situation. I Ungern, som jag har koll på, bor det inte bara ungrare (magyarer). Det bor kumaner, rumäner, slaver, judar, romer, schwaber, italienare och andra minoriteter.
Även Frankrike består av ett antal områden, ofta med stora lokala variationer i kultur och dialekter. En del spänner, liksom samerna i Norden, över flera länder, och är uppdelade mer av politik än faktiska landsgränser, såsom occitanerna, med ett latinskt språk som finns i Frankrike, Spanien, Italien och Monaco. Spanien har liknande situation med både basker och kataloner som också, tack vare nationalistiska föresvävningar av den typ som Ekeroth vurmar för har separatistiska organisationer. Dessa exempel visar på att Ekeroths idéer alltså inte enar folk och nationer, utan tvärtom splittrar dem. Ett annat exempel på detta är italienska Lega, som länge var Lega Nord, som med nationalistiska förtecken ville separera norra Italien från södra halvan.
Fler tydliga exempel är länder som Belgien, med både franska, nederländska och tyska kultursfärer som blandas och enas, samt Schweiz, med bl a en minoritet på ca 70 000 som talar rätoromanska.
Länder som ofta (felaktigt) setts som monokulturella är oftast bara duktiga på att dölja mångfalden, eller antas vara monokulturella på pur okunskap och fördomsfullt av de som inte studerat länderna tillräckligt noga. Till och med Japan som av många tros vara en lyckad monokultur har ett antal minoriteter och underkulturer, såsom ainu-folket, som har fått status som landets ursprungsbefolkning.
En lång historia kort – idén om att nationalstater bildades för att det skulle vara ett folk inom nationsgränsen är nonsens. Nationsidén byggdes på existerande gränser som omfattade ett flertal folk. Dessa var mer eller mindre kulturellt besläktade, och som sedan skulle assimileras under en flagg för att tjäna kungens och den härskande elitens intressen, oftast genom krigsföring.
Den senaste tiden har det pågått en debatt i Malmö som i stort rör integration och segregation. På Limhamn, närmare sagt Limhamns sjöstad, drivs sedan ett par år en integrationssatsning som innefattar att bostadsrätter och radhus mixas upp med hyresrätter. Malmömoderaterna säger sig vara integrationsförespråkare, men i realiteten uttrycker de annat.
Oppositionspartierna M och SD underblåser den oro och otrygghet som vissa boende på Limhamn känner, genom att ständigt hamra i vanligt folk att kriminaliteten på Limhamn ökar som konsekvens av integrationssatsningen, trots att brottsligheten i stadsdelen sjunkit den senaste femårsperioden. Om detta vittnar såväl den årliga trygghetsundersökningen från BRÅ som polisen på Limhamn. Detta hindrar inte M och SD att sprida populistisk skräckpropaganda.
Malmömoderaterna väljer i ett par debattartiklar i lokaltidningen Kvällsposten att rikta fokus bort från sakfrågan, nämligen den lokala brottsutvecklingen på Limhamn och i dess sjöstad, och istället fokusera på hur det ser ut på Sverigenivå.
Faktum kvarstår: Både stölder och våldsbrott har minskat på Limhamn de senaste fem åren, enligt såväl polisens statistik över anmälda brott som den nationella trygghetsundersökningens statistik över självrapporterad utsatthet för brott. Är detta anledningen till att malmömoderaterna väljer att flytta sin argumentation till Sverigenivå? På den nivån kan de låtsas att argumentationen håller. På Limhamnnivå håller den inte. Malmömoderaterna säger sig vara för mixade boendeformer, men på deras hemsida står inget om att M skulle vara för mixade boendeformer. Däremot står det att läsa om fri hyressättning och en ökad omvandling från hyresrätter till bostadsrätter. Malmömoderaterna skarvar betänkligt när de påstår att detta skulle vara ett uttryck för att de är för mixade boendeformer.
I en debattväxling mellan malmömoderaten Torbjörn Tegnhammar och Motarguments David Ehle i lokala Kvällsposten jämför malmömoderaterna kriminaliteten i mångmiljonprogrammen med kriminaliteten i Limhamns sjöstad. Problemet är att denna argumentation kan ge sken av att situationen är likvärdig i de olika områdena. Vidare ifrågasätter malmömoderaterna politiska motståndare som uttrycker vikten av att främja integration, och motverka segregation. De som faktiskt sprider missvisande uppgifter i debatten är delar av oppositionen, nämligen M och SD. Utan belägg målar de upp en skräckbild av hur det ser ut på Limhamn.
Trots att allt pekar på att brottsligheten på Limhamn, och i hela Malmö, sjunker, så är oron och känslan av otrygghet fortsatt hög. Anledningen till att människors oro och känsla av otrygghet inte står i relation till den faktiska situationen är ett tecken på att media och oppositionspartier tillåts styra debatten. På Malmö stads hemsida läser vi:
”Brottsligheten i Malmö går ner, det visar data från polisen. Färre Malmöbor uppger att de utsätts för brott och antalet polisanmälningar om brott minskar. Samtidigt är oron för att bli utsatt för brott stor och känslan av otrygghet hög. Utvecklingen ser likadan ut i många andra delar av landet.” (Källa: Malmo.se)
Det argument som malmömoderaterna lyfter, som skulle kunna vara avgörande i debatten om Limhamn, är Crime Harm Index, en analysmetod som ännu inte applicerats i Sverige. Tanken med Crime Harm Index är att vikta olika typer av brott mot varandra. Det vi har att tillgå är än så länge en skiss på analysmetoden. Det finns inget material, och analysmetoden är således inte ett giltigt argument.
Jag, och många med mig, kommer aldrig att acceptera den nidbild av Limhamn som M, tillsammans med SD, målar upp. Fakta trumfar populistisk propaganda och argumentation om påstådd kriminalitet, oro och känsla av otrygghet, som på ett märkligt sätt tillåts sätta agenda på debatten om Limhamn.
Media bär ett ansvar i att vanligt folk känner oro, då de med sitt sensationsjournalistiska narrativ manifesterar nidbilden. I otaliga artiklar tillåts M och SD sprida sin populistiska propaganda.
Jag välkomnar brottsbekämpning och att sätta buset på plats. Men jag accepterar inte att det sprids lögner och propaganda om Limhamn, på det sätt som Moderaterna och Sverigedemokraterna gör. Jag vill hävda att media och oppositionspolitiker är ansvariga för den oro och den känsla av otrygghet som finns hos vissa människor på Limhamn.
Det är djupt beklagligt att folkvalda populister som M och SD spelar med människors känslor.
Skrupelfria ”sverigevänner” visar än en gång sin rätta sida när de genom lögner och insinuationer gör allt för att splittra landets befolkning och hetsa oss mot varandra. Denna gång är det ett slarvigt tillverkat mem som ska slå in ytterligare kilar i samhället genom att utnyttja en 12-årig flickas tragiska död.
Knappt har vi lyckats ta in det fruktansvärda som hände en familj i Botkyrka, när deras 12-åriga dotter sköts till döds natten till söndagen den 2 augusti, förrän en kreativ surfplattekrigare skapat ett mem syftat att gräva skyttegravarna mellan ”vi” och ”dom” ännu bredare och djupare.
Bilden, som är uppdelad i två halvor, föreställer Sergels Torg vid två olika tillfällen. Den övre bilden visar ett i princip tomt torg, medan den undre visar samma torg, nu fyllt av en myllrande folkmassa. Den medföljande texten lyder ”Sergels torg när en 12-årig flicka blir mördad i Sverige/Sergels torg när en kriminell knarkare blir mördad i en annan kontinent”.
Självklart är det inte sant. Den övre bilden är sannolikt tagen 2012, då föreställningen ”Tribadernas Natt” spelades på Stadsteatern, medan den nedre har hämtats från demonstrationerna efter terrordådet på Drottninggatan. Detta konstateras ganska omgående i Facebookgruppen Källkritik, fake news och faktagranskning och behöver inte redogöras för närmare här.
Det jag istället börjar tänka på är vilka ”vi” och ”dom ” är i den här bilden. Bilden anklagar inte kriminella invandrargäng, den demoniserar inte ensamkommande ”migrantmän” eller vänder sig mot religionen islam. Den ifrågasätter inte ens demografin.
Istället pekar den med ett anklagande finger – J’accuse! – och hävdar att vi känner större samhörighet med ”kriminella knarkare i utlandet” (det antas att mem-författaren syftar på George Floyd, vars död blev den utlösande faktorn för de landsomfattande demonstrationer under parollen ”Black Lives Matter” som t o m fick internationell spridning) än en 12-årig svensk flicka.
Att jag inte kunnat scrolla igenom mina sociala medier utan att gång på gång läsa hur chockerade och ledsna alla är över det inträffade spelar mindre roll här – det är idén om att ingen bryr sig som är det viktiga. Känslan av att vi som är de andra saknar förmåga att se om vårt eget hus är A och O för ”sverigevännernas” existensberättigande.
Minsta misstanke om att vi också är bekymrade över yrkeskriminellas till synes obehindrade framfart skadar deras trovärdighet. Den enkla insikten om att vi också ser den bristande integrationen som ett problem kan omkullkasta många ”sverigevänners” försök att särskilja dem från oss. Att vi i mångt och mycket delar deras problembild (men ser andra orsakssamband och lösningar) är något som de hela tiden måste distansera sig ifrån genom att ljuga och sprida falsk vittnesbörd. Exempelvis genom hafsigt i panik tillverkade memer i PicCollage.
Om de ändå kunde lägga lite energi på att göra det snyggt, åtminstone.
SD-kopplade Samhällsnytt kommenterar en insändare på DN Åsikt som kräver att politikerna borde agera kraftfullt mot näthat. Näthat är i många fall olagligt. Nättidningen tolkar det som om att det är Sverigedemokraterna som är föremål för kritik i Peter Robsahms artikel. Så är inte fallet, då insändaren snarare berör näthatet i allmänhet, utan specifik avsändare. Samhällsnytts artikel insinuerar att Robsahm anser att SD använder näthat som metod. Dessutom använder sig Samhällsnytt av en ohederlig och irrelevant metod då de drar in Robsahms hustru i den artikel som kommenterar insändaren.
Det kan kännas lätt att tycka att det är anmärkningsvärt när en nättidning som ger sken av att vara seriös, uppträder oseriöst. Som till exempel i fallet med deras kommentar till ”Hatet som hotar rikets säkerhet måste stoppas” – Peter Robsahms insändare på DN Åsikt (10/1) om det växande hatet i Sverige, vilken de publicerade den 12/1.
”Det är allvarligt när en minoritets vanföreställningar och renons på känslor och moral får styra agendan”, skriver Robsahm bl a i sin artikel. Utan att någon grupp eller individ här pekas ut, är det uppenbart att SD-kopplade Samhällsnytt i sin artikel ”Kräver att staten vidtar åtgärder mot ”hatare” – får massiv kritik” tolkar det som att det är Sverigedemokraterna som stämmer in på den beskrivningen. Faktum är att SD inte nämns i kritiska texten över huvud taget. Det gör saken ännu mer graverande; att Samhällsnytt bygger hela sin moteld på att det är endast SD det handlar om. Dessutom är bildvalet till Robsahms text, där man ser Kent Ekeroth sitta med sin mobiltelefon, DN:s val och kan inte lastas artikelförfattaren. Visserligen utgår Robsahms kritiska text från nedskjutningen av passagerarplanet i Iran och de hatiska kommentarer som flödade på sociala medier efter det, men även om det var Ekeroths spontanta reaktion på nedskjutningen, var han långt ifrån ensam om att fylla sociala medier med hånfulla eller hatiska kommentarer.
När orden tar slut tar man till nävarna, brukar det heta. I Samhällsnytts fall handlar det istället om skamgrepp. Peter Robsahms text är skriven av honom själv och undertecknad med hans namn. Detta till trots drar sig Samhällsnytt inte för att dra in och smutskasta även hans hustru, Maria, som inte hade ett dugg med artikeln att göra. Man t o m illustrerar artikeln med en bild föreställande de båda, trots att deras kritik borde rikta sig mot Peter Robsahm enbart och ingen annan.
Ska en påstått seriös tidning verkligen syssla med att ge igen för gammal ost? För kan det handla om något annat, då nästan halva artikeln avhandlar och drar en person i smutsen som inte alls är upphov till det som artikeln sägs avhandla; dvs Peter Robsahms hårda kritik mot ett Sverige som blir hårdare och mer hatiskt? Men den ”gamla osten” framgår ganska tydligt, i det att Samhällsnytts redaktion använder sig av ”paret Robsahm” som ett begrepp och att de anklagas för att i princip inte ägna sin tid åt annat än att angripa SD.
Avsaknad av journalistisk heder kan möjligen attrahera en mindre nogräknad läsekrets, men förpassar Samhällsnytt bara till pressetikens skamvrå utanför den egna isolerade bubblan. Är det kanske där de befinner sig, och vill befinna sig – förespråkarna för ett parti som gör anspråk på att vara ”ett parti som andra”?
Det hade varit betydligt mer klädsamt för den publicistiska värdigheten om även Samhällsnytt förbehållslöst tagit avstånd från hatet. Nu skjuter de bara budbäraren.
I en debattartikel publicerad i Expressen den 8 januari hävdar Ann Heberlein (Teologie doktor i etik), Guy Madison (Professor i psykologi vid Umeå universitet), Erik J Olsson (Professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet), och Magnus Zetterholm (Docent och lektor i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet) på fullt allvar att yttrandefriheten vid Sveriges universitet idag hotas av kvinnor.
Yttrandefriheten de syftar på berör främst föreläsningar och andra formella evenemang till vilka potentiellt provocerande talare bjudits in.
Ett aktuellt exempel på detta är Sverigedemokraternas Rickard Jomshofs föreläsning vid Göteborgs universitet vilken föranledde protester bland universitetets studenter, forskare och lärare. Dessa protester, menar debattörerna, måste stävjas, så att Sverige inte blir som USA, där de menar att obekväma och politiskt inkorrekta föreläsare tystas på universiteten.
Debattörernas argument bygger på att i de fall protester mot föreläsare på svenska universitet förekommit så har majoriteten av de som protesterat varit kvinnor. Protesterna utgår ofta från ämnen där kvinnor är överrepresenterade, bl a genusvetenskap, sociologi, socialantropologi, konstvetenskap, kulturvetenskap och globala studier. Anledningen till att det är så, menar de, beror på att kvinnor reagerar emotionellt och inte klarar av att hantera obehagliga känslor och provokationer i samma mån som deras manliga kollegor.
Resonemanget är häpnadsväckande och utgör ett uppenbart försök att underminera kvinnor som grupp i deras roll både som politiska aktörer och som akademiker. Att, som debattörerna, hävda att överrepresentationen av kvinnor i protesterna beror på att kvinnor är överkänsliga, är struntprat, men argumentet kan också härledas till en äldre och underordnande kvinnosyn där män representerade intellektet och kvinnorna känslolivet.
När man läser debattartikeln noga kan man se att författarna på ett listigt vis försöker härleda detta argument till sina meningsmotståndare genom att hänvisa till bland annat en professor i genusvetenskap, och till en artikel i DN-debatt om Göteborgsfallet, och på så sätt kan de både äta kakan och ha den kvar: de kan använda ett sexistiskt argument för sin tes, och samtidigt hålla det på armlängds avstånd genom att hävda att det ju är kvinnorna själva som säger att det är så. Men stämmer det?
Vid en närmare granskning av inlagan i DN-debatt blir det tydligt att den inte på något vis lyfter fram emotionella argument utan istället är en initierad och skarpt formulerad samhällsanalys och inlaga i debatten. Som forskare förvånar det mig att mina kollegor förhåller sig på detta slarviga vis till sina källor.
Det är möjligt att kvinnor i högre grad protesterar mot att svenska universitet ger legitimitet åt vad de uppfattar som konservativa och fascistiska rörelser. Det rimmar i så fall väl med att kvinnor överlag också är överrepresenterade i kampen mot rasism och fascism i andra kontexter. Att kvinnor i högre grad protesterar mot fascism kan dessutom förstås som en rationell handling med tanke på att fascistiska system underordnar kvinnor. Detta borde vara tydligt för de som är experter inom akademiska discipliner, som just sociologi, socialantropologi, genusvetenskap, globala studier, osv, som kritiskt granskar dessa fenomen.
Att påstå att protesterna kan härledas till att kvinnor som grupp inte vill ta risker faller på sin egen motsägelse: att öppet protestera och att göra det på sin arbetsplats är att ta en risk.
Så till detta med amerikanska universitetsmiljöer. Jag har under ett drygt decennium arbetat vid just ett sådant universitet som svenska reaktionärer brukar framhålla som skräckexempel på hotet mot yttrandefriheten i akademiska miljöer. Jag kan rapportera att bilden de målar upp är överdriven. Visst, det har förekommit protester mot talare, och i en handfull fall har dessa urartat, men detta är inte en representativ bild av hur debatt förs i den amerikanska akademin. Det är högt i tak. Jag har själv fått bevittna hur både den kreationistiske och konservative Dr. Ben Carson (numera Secretary for Housing and Urban Development i Trumps administration), och den beryktade Milo Yiannopoulos (då vid Breitbart News) kunde tala fritt på vårt campus trots protester från studenter och lärare.
Det stora problemet för den amerikanska akademin idag är inte att konservativa talare skapar debatt på campus, eller att studenter protesterar mot rasism och sexism. Ett större problem är att extrema politiska rörelser börjat söka sig till just universitetsmiljöer för att få legitimitet.
Det mest extrema exemplet på detta var den Unite-the-Rightmarsch som organiserades vid University of Virginia i Charlottesville 2017. Då fick lärare, forskare och studenter se sin miljö och den legitimitet den representerar approprieras av fackelbärare som skanderade: ”Jews Will Not Replace Us.”
I ljuset av detta fackelsken är protesterna mot Jomshofs närvaro vid Göteborgs universitet inte ett uttryck för feghet och rädsla, utan på kunskap, kritisk analys och rationalitet. Tydligen är det så att även kvinnliga akademiker besitter dessa egenskaper.
/Liv Nilsson Stutz Fil dr i arkeologi Lektor vid Linnéuniversitetet
Återigen pratar du, Jimmie Åkesson, om återvandring. Denna gång har du skruvat upp ett snäpp. Det nya är ”nettoåtervandring”. För drygt ett och ett halvt år sedan skrev jag en artikel på Motargument med frågor till Sverigedemokraterna. Även andra aktörer har ställt frågorna som vi alla önskar svar på. Varken vi på Motargument, eller någon annan, har fått några svar. Ni valde att inte svara på frågorna om vem ni anser ska återvända, när de ska återvända, och varför de ska återvända. Det är oklart om återvandring à la SD är frivillig, eller kommer människor att tvingas återvandra dit de ”bör bo”?
SD:s paradgren är att ställa utsatta grupper mot varandra
De tre briljerar än en gång i SD:s bästa gren, nämligen att ställa grupper mot varandra. SD har nyligen presenterat sin skuggbudget. Återigen saluför du partiet som räddare i nöden, då du talar varmt om ”viktiga välfärdssatsningar” och ställer dessa i kontrast mot ”ineffektiva arbetsmarknadsreformer” och ”verkningslösa integrationsprojekt”.
I debattinlägget använder du dig av det retoriska greppet att tala direkt till pensionärer, anställda i vård och omsorg samt förskolelärare: ”Ni är ryggraden som år efter år burit upp detta land. Ni förtjänar mer än småsmulor tillbaka”. (Källa: Bohusläningen) Det är svårt att se att detta inte skulle handla om en kategorisering av människor i ”närande och tärande”.
Voice of America News: Scott Bobb reports from the Suruç, Turkey/ Kobane, Syrian border; ”Turkish Border Towns Hosting Thousands of Kobani Refugees”. [Public domain]Ni lovar 30 miljarder i ökat kommunanslag de kommande tre åren. För att kunna finansiera det ni lovar måste ni skära ner på andra utgifter. Det överraskar föga att det ni vill skära ner på är… flyktingar och invandrare. Detta ska göras genom nollvision på flyktinginvandring, stopp för kvotflyktingar* och s k ”nettoåtervandring”:
”Den enda effektiva integrationspolitiken är en restriktiv migrationspolitik, med en ambition om nettoåtervandring under överskådlig tid. Ineffektiva och dyra särlösningar på arbetsmarknaden och olika sorters lönesubventioner för olika grupper är inte vägen framåt. Det frigör också resurser att satsa på de som har arbetat, på de äldre, och på alla de som idag arbetar – ja, sliter till och med – i offentlig sektor. Ofta till på tok för låga löner.
I grunden handlar det om rättvisa. Ingen ska lämnas efter – inte i vårt Sverige.” (Källa: Bohusläningen)
De sista två meningarna blir såväl motsägelsefulla som lögnaktiga, eftersom ”ingen” i detta fall innefattar dem med ”rätt” bakgrund. De som har invandrarbakgrund innefattas inte.
Vad är ”nettoåtervandring”?
Om jag förstår dig rätt, Jimmie Åkesson, så innebär ”nettoåtervandring” i praktiken att du vill att Sverige ska skicka hem fler dit där de ”bör bo” än vi ska ta emot? Följaktligen betyder det att detta i längden leder till att andelen ”svenskar” ökar, och andelen ”icke-svenskar” minskar – utgifterna blir större än inkomsterna.
Nu återkommer vi till den springande punkten om hur frivilligt det här med (netto)återvandring är. Senast ni tryckte på det här med återvandring talade ni inte om att utgifterna skulle vara större än inkomsterna. Nu skärper ni retoriken – och politiken – genom att prata i termer som netto och brutto. Det finns en mängd frågor som kräver svar:
Ska återvandring ske frivilligt? Ni har under lång tid talat om tvångsförflyttning av invandrare, därav frågan.
Om återvandring ska ske tvingande:
Vilka är kriterierna ni tänker er för återvandring?
Ska uppehållstillstånd och medborgarskap upphävas?
Hur och vart ska ni förflytta människor?
Hur ska det finansieras?
Är det så att du tänker dig att invandrare, som en gång flytt från länder där det numera är tryggt och säkert att leva och bo, är de som är föremål för återvandring? Ex-jugoslaver, finländare, iranier, ungrare, balter, latinamerikaner och judar har alla varit med och bidragit till välfärdssverige och till att vårt land alltjämt är ett av världens bästa länder att leva i.
För det kan väl omöjligen vara så att du anser Venezuela, Kongo, Irak, Afghanistan, Syrien eller El Salvador vara ”säkra” länder mogna för att återta människor som en gång flytt landet av en anledning? Vän av ordning vill påminna om att dessa länder alltjämt är krigshärjade, att människor förföljs och förtrycks samt att de är presumtiva offer för terror och brott mot mänskliga rättigheter. Det är otydliga direktiv angående vilka det egentligen är som kan tänkas vara de som ska ”åka hem”. Det finns så många frågor som måste besvaras.
Åkesson: Åk tillbaka dit ni ”bör bo”
Anser du att tiden nu är mogen för att säga: ”Tack för den här tiden, men nu tycker vi att ni ska åka tillbaka dit där ni bör bo”? Vore det värdigt att du i så fall sviker dem vi en gång tagit under våra vingar för att de så illa behövde det? Skulle faktumet att de har integrerats och kämpat för att stå på egna ben, inte längre betyda något? Dessa människor har etablerat sig genom att bygga ett liv med familj, arbete och umgänge i Sverige. Det känns i sammanhanget nödvändigt att påpeka att dessa människor, likt alla medborgare, fyller en viktig funktion som samhällsbärare och ingår i det svenska s k samhällskontraktet.
Jag är medveten om att det finns människor som, av olika anledningar, gärna återvänder till sina hemländer. Men dessa människor behöver inga påtryckningar, inga incitament. De flyttar ändå. De har möjligheter, resurser och förutsättningar. Att svepande peka ut flyktingar som föremål för återvandring bidrar enbart till polarisering. Det går inte att komma ifrån att förslaget kan komma att uppfattas som ett tvång, oavsett hur SD väljer – om de nu gör det – att svara på frågorna. Hittills har de valt att inte vara.
Redan idag finns ett s k ”återetableringsstöd” (Förordning (2008:778) om återetableringsstöd för vissa utlänningar), vilket innebär att Migrationsverket har möjlighet att söka statligt bidrag åt människor som fått avslag på asylansökan och som självmant vill återvända (t ex efter att personen återkallat sin asylansökan) under förutsättning att det bedöms sannolikt att landet i fråga kommer att ta emot den som återvänder. Återetableringsstöd kan inte ges till människor som fått uppehållstillstånd eller svenskt medborgarskap.
SD:s utspel skapar oro och frågor
Att du nu väljer att dra åt tumskruvarna ytterligare kommer att skapa stark oro hos människor som är direkt berörda. Frågor som ”är det min tur nu?”, ”får jag stanna?” eller ”vad kommer att hända i hemlandet?” kommer att ställas. Den tillspetsade retoriken om ”nettoåtervandring” får den ofrånkomliga konsekvensen av att människor, som bott, levt, verkat och till och med fötts i Sverige ändå pekas ut som främlingar. Vi vet ännu inte vad förslaget kommer att få för verkning om det blir verklighet, och människor har rätt att få veta.
Vi pratar om människor, och människors livsöden.
Detta är, för alla er som inte har förstått det innan, fundamentet i SD:s människosyn och politiska värv:
”Vi och dom”.
Svenskar och främlingar.
Etnicitet och ”nedärvd essens”.
Kristna och icke-kristna.
Tack och hej.
Nu vänder jag mig direkt till dig, Jimmie Åkesson. Vi kräver svar på frågorna om återvandring. De av oss som redan röstar på dig behöver veta, de av oss som överväger att rösta på dig behöver veta och alla de av oss som direkt eller indirekt kommer att beröras av en eventuell återvandring behöver veta.
Ska man följa Ebba Busch Thors metod så kan man ifrågasätta även hennes svenskhet. Hon stöder ju Livets Ord, trots deras homofobi – den homofobi hon anser att man måste ta avstånd från för att klassas som en som följer svensk värdegrund.
Ska vi ha en värdegrund vid sidan om lagen som alla svenskar måste följa? Nej, KD har fel. Det enda som ska gälla som svensk värdegrund är lagen.
Men däremot vill jag stärka lagen. Det är skandal att homofober t ex kan öppna skolor. Men vi bör påminna oss om att Ebba Busch Thor gått i Livets Ords skola och pratar gott om dem ännu.
Jag känner personer som har gått i den skolan och upplevt vad kamrater, lärare och rektorer sagt om muslimer, katoliker och homosexuella. Där har vi verkligen en miljö som inte tolererar homosexualitet.
Jag håller med Busch Thor om att vi måste agera mot homofobi. I mitt Sverige hade inte Livets Ord ens kunnat öppna en skola. Men att därifrån gå så långt som att säga att Livets Ord eller de som stöder Livets Ord inte är svenskar, det skulle jag inte anse vara OK.
KD tänker väldigt inkonsekvent. De förespråkar själva sånt som bara kan existera i en mångkultur, där vi låter människor göra egna val. KD är t ex för barnomsorgspeng, så att en av föräldrarna kan vara hemma med sina barn de första åren. Även traditionella kvinnliga värderingar har försvarats av KD.
Jag stöder KD på de punkterna, därför kan jag se likheterna med t ex respekten för religiösas egna val.
Så länge det inte skadar andra borde det vara tillåtet, kort och gott.
Såå, är Ebba Busch Thor svensk? Ja, det skulle jag säga, även om hon stöder Livets Ord än idag. Men det är inte OK att hon inte agerar mot sådant som strider mot svensk lag. Det finns saker hos Livets Ord som strider mot svensk grundlag.
Motargument 