Gästartikel av Liv Nilsson Stutz
I en debattartikel publicerad i Expressen den 8 januari hävdar Ann Heberlein (Teologie doktor i etik), Guy Madison (Professor i psykologi vid Umeå universitet), Erik J Olsson (Professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet), och Magnus Zetterholm (Docent och lektor i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet) på fullt allvar att yttrandefriheten vid Sveriges universitet idag hotas av kvinnor.
Yttrandefriheten de syftar på berör främst föreläsningar och andra formella evenemang till vilka potentiellt provocerande talare bjudits in.
Ett aktuellt exempel på detta är Sverigedemokraternas Rickard Jomshofs föreläsning vid Göteborgs universitet vilken föranledde protester bland universitetets studenter, forskare och lärare. Dessa protester, menar debattörerna, måste stävjas, så att Sverige inte blir som USA, där de menar att obekväma och politiskt inkorrekta föreläsare tystas på universiteten.
Debattörernas argument bygger på att i de fall protester mot föreläsare på svenska universitet förekommit så har majoriteten av de som protesterat varit kvinnor. Protesterna utgår ofta från ämnen där kvinnor är överrepresenterade, bl a genusvetenskap, sociologi, socialantropologi, konstvetenskap, kulturvetenskap och globala studier. Anledningen till att det är så, menar de, beror på att kvinnor reagerar emotionellt och inte klarar av att hantera obehagliga känslor och provokationer i samma mån som deras manliga kollegor.
Resonemanget är häpnadsväckande och utgör ett uppenbart försök att underminera kvinnor som grupp i deras roll både som politiska aktörer och som akademiker. Att, som debattörerna, hävda att överrepresentationen av kvinnor i protesterna beror på att kvinnor är överkänsliga, är struntprat, men argumentet kan också härledas till en äldre och underordnande kvinnosyn där män representerade intellektet och kvinnorna känslolivet.
När man läser debattartikeln noga kan man se att författarna på ett listigt vis försöker härleda detta argument till sina meningsmotståndare genom att hänvisa till bland annat en professor i genusvetenskap, och till en artikel i DN-debatt om Göteborgsfallet, och på så sätt kan de både äta kakan och ha den kvar: de kan använda ett sexistiskt argument för sin tes, och samtidigt hålla det på armlängds avstånd genom att hävda att det ju är kvinnorna själva som säger att det är så. Men stämmer det?
Vid en närmare granskning av inlagan i DN-debatt blir det tydligt att den inte på något vis lyfter fram emotionella argument utan istället är en initierad och skarpt formulerad samhällsanalys och inlaga i debatten. Som forskare förvånar det mig att mina kollegor förhåller sig på detta slarviga vis till sina källor.
Det är möjligt att kvinnor i högre grad protesterar mot att svenska universitet ger legitimitet åt vad de uppfattar som konservativa och fascistiska rörelser. Det rimmar i så fall väl med att kvinnor överlag också är överrepresenterade i kampen mot rasism och fascism i andra kontexter. Att kvinnor i högre grad protesterar mot fascism kan dessutom förstås som en rationell handling med tanke på att fascistiska system underordnar kvinnor. Detta borde vara tydligt för de som är experter inom akademiska discipliner, som just sociologi, socialantropologi, genusvetenskap, globala studier, osv, som kritiskt granskar dessa fenomen.
Att påstå att protesterna kan härledas till att kvinnor som grupp inte vill ta risker faller på sin egen motsägelse: att öppet protestera och att göra det på sin arbetsplats är att ta en risk.
Så till detta med amerikanska universitetsmiljöer. Jag har under ett drygt decennium arbetat vid just ett sådant universitet som svenska reaktionärer brukar framhålla som skräckexempel på hotet mot yttrandefriheten i akademiska miljöer. Jag kan rapportera att bilden de målar upp är överdriven. Visst, det har förekommit protester mot talare, och i en handfull fall har dessa urartat, men detta är inte en representativ bild av hur debatt förs i den amerikanska akademin. Det är högt i tak. Jag har själv fått bevittna hur både den kreationistiske och konservative Dr. Ben Carson (numera Secretary for Housing and Urban Development i Trumps administration), och den beryktade Milo Yiannopoulos (då vid Breitbart News) kunde tala fritt på vårt campus trots protester från studenter och lärare.
Det stora problemet för den amerikanska akademin idag är inte att konservativa talare skapar debatt på campus, eller att studenter protesterar mot rasism och sexism. Ett större problem är att extrema politiska rörelser börjat söka sig till just universitetsmiljöer för att få legitimitet.
Det mest extrema exemplet på detta var den Unite-the-Rightmarsch som organiserades vid University of Virginia i Charlottesville 2017. Då fick lärare, forskare och studenter se sin miljö och den legitimitet den representerar approprieras av fackelbärare som skanderade: ”Jews Will Not Replace Us.”
I ljuset av detta fackelsken är protesterna mot Jomshofs närvaro vid Göteborgs universitet inte ett uttryck för feghet och rädsla, utan på kunskap, kritisk analys och rationalitet. Tydligen är det så att även kvinnliga akademiker besitter dessa egenskaper.
/Liv Nilsson Stutz
Fil dr i arkeologi
Lektor vid Linnéuniversitetet
Motargument 