Vem är “sverigevännen”? Vem är den svenska sverigedemokraten? Vilket parti har de tidigare röstat på? Har vi alltid haft en dold högerrörelse i Sverige som inte synts i tidigare val? Vilken världsbild har de?
Vi läser i trådar på Facebook som indikerar på faktaresistens, historieförnekelse och “fake news”. Är detta lösryckta sammanhang, eller är det något som kan ses som representativt för Sverigedemokraternas väljare som helhet?
Frågorna är många.
Institutet för Framtidsstudier (IFFS) har sammanställt en forskningsstudie om Sverigedemokraternas väljare. Vilka de är, var de kommer ifrån och framförallt – vart de är på väg. Motargument redovisar här en sammanställning av rapporten i tre delar.
I “Del 2 – Var kommer de ifrån?” kunde vi läsa bland annat om SD-väljares tidigare partival samt om deras ökning de tre senaste valen. Eftersom de på bara ett par år har gått från 5,7% till 17,5% – kan man då anta att de kommer öka ytterligare vid nästa val?
Vill du läsa rapporten i sin helhet kan du göra det här:
Rapporten försöker göra en uppskattning på i vilken riktning SD-väljaren skulle kunna gå genom att titta på respondenternas andrahandsval genom frågan “Om ditt förstahandsval inte fanns att rösta på, vilket parti skulle du rösta på då?”.
Resultatet visade att SD troligen inte har så många fler väljare att hämta från Socialdemokraterna – de som har övervägt att byta har redan gjort det.
Däremot finns det en ganska stor möjlighet att Sverigedemokraterna hämtar fler väljare från Moderaterna, då hela 39% av dem anger SD som andrahandsval.
Ytterligare ett sätt att sia om framtida rörlighet mellan partier är att titta på hur respondenterna skulle se på Sveriges framtid om olika partier innehade regeringsmakten.
Figur 1.4 visar, som förväntat, att samtliga väljargrupper ser framtiden som mer positiv om deras förstahandsval skulle styra Sverige. Det är mycket ovanligt bland Socialdemokraternas väljare (6%) att se positivt på Sveriges framtid om Sverigedemokraterna skulle styra landet.
Det stärker tolkningen att Sverigedemokraternas potential att locka över ytterligare socialdemokratiska väljare är relativt begränsad. Moderaternas väljare är i genomsnitt mer positiva inför en SD-styrd framtid än vad de socialdemokratiska väljarna är (24 procent).
Återgång till Socialdemokraterna och Moderaterna?
Kan sverigedemokraten återgå till sitt tidigare partival? Låt oss titta på deras andrahandsalternativ enligt rapporten.
8% av SD:s väljare anger Socialdemokraterna som andrahandsalternativ.
62% av SD:s väljare anger Moderaterna som andrahandsalternativ.
Av de som tidigare röstat på S svarade 47% av SD:s väljare att man byter tillbaka M.
Av de som tidigare röstat på M svarade 78% av SD:s väljare att man byter tillbaka till M.
Om man tidigare röstat på ett annat parti svarade 50% av SD:s väljare att man byter till M.
Tron på Sverige
Vilken framtidstro har sverigedemokraten på Sverige, baserat på vilket parti som styr landet?
80-88% ser positivt på framtiden om Sverige styrs av SD.
28-58% ser positivt på framtiden om Sverige styrs av Moderaterna.
1-12% ser positivt på framtiden om Sverige styrs av Socialdemokraterna.
Kan SD locka till sig fler väljare i framtiden?
Rapporten undersöker även vilka möjligheter Sverigedemokraterna har i att få nya väljare från icke-röstare.
40% av tidigare icke-röstande uppger att de inte skulle rösta om det var riksdagsval idag.
31% av tidigare väljare från det rödgröna blocket uppger att de inte skulle rösta om det var riksdagsval idag.
21% av tidigare väljare från Alliansens partier uppger att de inte skulle rösta om det var riksdagsval idag.
4% av tidigare SD-väljare uppger att de inte skulle rösta om det var riksdagsval idag.
Rapporten summerar i sin analys att:
“potentialen för Sverigedemokraterna att mobilisera ytterligare väljare från den gruppen är relativt liten”
Dock gäller det samtliga partier. Det innebär i stort sett inget parti har några möjligheter eller potential i att värva röster från den icke-röstande gruppen i Sverige.
Vem är “sverigevännen”? Vem är den svenska sverigedemokraten? Vilket parti har de tidigare röstat på? Har vi alltid haft en dold högerrörelse i Sverige som inte synts i tidigare val? Vilken världsbild har de?
Vi läser i trådar på Facebook som indikerar på faktaresistens, historieförnekelse och “fake news”. Är detta lösryckta sammanhang, eller är det något som kan ses som representativt för Sverigedemokraternas väljare som helhet?
Frågorna är många.
Institutet för Framtidsstudier (IFFS) har sammanställt en forskningsstudie om Sverigedemokraternas väljare. Vilka de är, var de kommer ifrån och framförallt – vart de är på väg. Motargument redovisar här en sammanställning av rapporten i tre delar.
I del 1 ”Vilka är de?” kunde vi läsa om att SD-väljare generellt ligger till höger i sina ideologiska värderingar, trots att partiet vill hävda att de är varken vänster eller höger. Vi fick också reda på att majoriteten SD-väljare är antifeministiska, invandringsskeptiska och xenofobiska.
Vill du läsa rapporten i sin helhet kan du göra det här:
På tre val har Sverigedemokraterna gått från 5,7% till 17,5% i riksdagsvalen – en stor ökning i väljarantal. Men var kommer de ifrån? Enligt SCB 2016 hade 35% av väljarna bytt parti. Statistik från 2016 (SCB) och 2018 (Valforskningsprogrammet) visar att de flesta av Sverigedemokraternas väljare kommer från Socialdemokraterna (S) och Moderaterna (M).
IFFS:s rapport visar att:
55% av SD’s väljare har tidigare röstat på något av allianspartierna.
28% har tidigare röstat på partier från det rödgröna blocket.
12% av väljarna har inte tidigare röstat på något parti.
I “Del 1 – Vilka är de?” kunde vi läsa från rapporten att SD:s väljare rent ideologiskt låg längre åt höger än åt vänster, och att de var mer värdekonservativa än andra väljare.
Vallokal Linköping 2010.
Hur kan man gå från socialdemokrat till sverigedemokrat?
Eftersom Sverigedemokraterna, enligt rapporten, ligger mer åt höger än åt vänster, är det rent ideologiskt ett ganska stort hopp att få från att rösta på Socialdemokraterna till att rösta på Sverigedemokraterna.
Vad är det då som har triggat dessa väljare?
På frågan om invandringen ska minskas håller endast 39% av Socialdemokraternas väljare med om det. Av de socialdemokratiska väljarna som har gått över till SD anser hela 99% att den helt eller delvis bör minskas. Att SD:s väljare ger detta svar på denna frågan är inte speciellt förvånande eller anmärkningsvärt, men visar tydligt skäl och orsak till partibyte.
Rapportens analys visar också ganska tydligt att SD-väljare på just denna fråga skiljer sig åt väldigt lite oavsett vilket tidigare parti de har röstat på.
12% av väljarna har tidigare inte röstat på något parti alls, och kan innefatta både väljare som tidigare inte har känt att något annat parti passat dem, eller att de varit för unga för att rösta vid tidigare val. Hela 21% av Sverigedemokraternas väljare säger att de inte skulle rösta på något annat parti alls, om de inte kunde rösta på Sverigedemokraterna.
En separat analys av Sverigedemokraterna gjordes i undersökningen för att se korrelationen mellan inkomst och partibyte. Denna analysen visade att:
SD-väljare som tidigare röstat på M oftare har högre inkomst jämfört med de som tidigare röstat på S eller andra partier.
En betydande del av arbetarklass-väljarna har flyttat från S till SD.
En del av de M:s väljare som har lägre socioekonomisk status har flyttat till SD.
Enligt denna undersökningen och tidigare forskning, visar att de inte finner något stöd i att SD varit speciellt framgångsrika i att värva tidigare icke-röstare. Men, däremot är det en högre andel av SD-väljare än S- och M-väljare, som skulle avstånd från att rösta idag om deras parti inte gick att rösta på.
Vem är “sverigevännen”? Vem är den svenska sverigedemokraten? Vilket parti har de tidigare röstat på? Har vi alltid haft en dold högerrörelse i Sverige som inte synts i tidigare val? Vilken världsbild har de?
Vi läser i trådar på Facebook som indikerar på faktaresistens, historieförnekelse och “fake news”. Är detta lösryckta sammanhang, eller är det något som kan ses som representativt för Sverigedemokraternas väljare som helhet?
Frågorna är många.
Institutet för Framtidsstudier (IFFS) har sammanställt en forskningsstudie om Sverigedemokraternas väljare. Vilka de är, var de kommer ifrån och framförallt – vart de är på väg. Motargument redovisar här en sammanställning av rapporten i tre delar.
Vill du läsa rapporten i sin helhet kan du göra det här:
Många kan vittna om att Sverigedemokraternas väljare är svåra att identifiera. Man hittar dem på diverse sociala plattformar, men man hittar dem inte lika ofta bland sina grannar. Man hittar dem som inbjudna debattörer på politiska tv-program, men man hittar dem inte lika ofta på afterwork med kompisgänget, eller kickoffen med jobbet.
Frågan som hördes många gånger under valrörelsen 2018 var – “Men vilka är det som röstar på SD?”.
Rapporten från Institutet för Framtidsstudier har gjort en enkätundersökning och enligt denna kan vi få fram information om just denna väljargrupp.
Enligt rapporten ligger SD:s väljare till höger i sina ideologiska värderingar, trots att partiet tydligt säger sig vara varken ett höger- eller vänsterparti.
Föga förvånande, är många resultat ideologiskt direkt markerade mot höger. Till exempel:
49% anser att det är bra med vinstdrivna privata alternativ inom vården.
55% anser att den offentliga sektorn är för stor.
8% anser att skatterna bör sänkas.
19% anser att inkomstskillnaderna bör minskas.
När det gäller just invandringsfrågan tycker 88% att invandringen till Sverige helt eller delvis bör minskas.
Vegetarian – Nej tack!
Köttkonsumtionen har de senaste åren blivit ett mer aktuellt ämne när man diskuterar miljön, och den har även berört mat som serveras på vårdhem, sjukhus och skolor. Vi ser en ökad trend i samhället där fler aktivt väljer att minska sin köttkonsumtion, samtidigt som fler matleverantörer erbjuder ett större vegetariskt utbud. Enligt rapporten finns det “tidigare forskning som visar att negativa attityder gentemot vegetarianism är vanligare bland individer som är värdekonservativa och som har etniska fördomar”.
50-53% av SD:s väljare tar helt eller delvis avstånd från att skolor har dagar då de endast serverar vegetarisk mat.
Hur var det med rasismen?
Rapporten visar ganska klart både i enkätsvaren och i sin egna analys att i stort sett alla SD-väljare är invandringsskeptiska. De vill helt enkelt se en minskad invandring till Sverige. Hälften av dem uppvisar också en hög grad av xenofobi – det vill säga motvilja eller rädsla för främlingar som ofta har en annan kulturell eller etnisk bakgrund. Rapporten hänvisar också till tidigare forskning som visat att xenofobi hänger ihop med andra fördomar, som till exempel sexism. (Lästips: SD är ett rasistiskt parti – 1. Vad är rasism?)
“Feminismen har gått för långt!”
Än så länge har rapporten inte utdelat några överraskande resultat, och som ett parti som har mottagit kritik som ett antifeministiskt parti finner man tydliga svar på att SD:s väljare faktiskt inte delar den feministiska värdegrunden.
Över 75% av SD:s väljare anser enligt undersökningen att feminismen har gått för långt, i jämförelse med 24% hos S-väljare och 53% hos M-väljare. Detta leder vidare till ett önskemål om förtydligande – exakt vad är det som har gått för långt? Rapporten förklarar inte detta i detalj, men den ger oss vissa ledtrådar. Till exempel:
11% anser att “Det är framförallt mannens uppgift att försörja familjen”.
46% anser att “Spädbarn påverkas mer negativt om mamman går tillbaka till arbetet för tidigt än om pappan gör det”.
59% anser att “Kvinnor tenderar att tolka harmlösa anmärkningar eller handlingar som sexistiska”.
46-49% anser att “Det bästa sättet är att leva efter gamla värderingar”.
Rapporten summerar denna första del ganska väl:
“När det gäller personlighetsvariabler har fördomar visat sig vara vanligare bland individer som har konservativa/auktoritära värderingar och lägre grad av vänlighet och empati (Dinesen et al., 2016; Bäckström & Björklund, 2007; Ekehammar et al., 2004). Dessa egenskaper kan därmed förväntas variera med graden av xenofobi även i den här studien”. (Källa: IFFS: Sverigedemokraternas väljare – vilka är de, var kommer de ifrån och vart är de på väg?)
Mår Sverigedemokraternas väljare bra?
Runt hälften (54-56 %) av SD:s väljare ser sig själva som en del av samhället. Men det betyder att också att den andra hälften (44-46 %) inte gör det. 19-23 % känner att samhället ser dem, vilket innebär att nästan 80% av SD:s väljare inte känner sig sedda av samhället.
Det är också något vanligare bland SD:s väljare att inte tycka synd om andra när de har problem, samt att de också oftare är ohövliga mot andra människor i jämförelse med S-väljare eller M-väljare. Det är också nästan dubbelt så vanligt att de tycker att det tas för mycket hänsyn till människor som känner sig kränkta över vad andra säger (76-82% kontra 43% hos S-väljare).
Vidare visar rapporten även att det är vanligare hos en SD-väljare att anse att man behöver en kraftfull ledare för att stoppa radikala och omoraliska strömningar i samhället, och att lydnad är en viktig egenskap att uppmuntra hos barn hemma.
“Jag känner mig ofta ensam”
13-19% av SD’s väljare stämmer in på detta påståendet (11% M och 16% S)
“Sett på det hela taget är jag lycklig”
5-12% av SD’s väljare anger inte att påståendet stämmer in på dem (3% M och 4% S)
Det är bara aningens vanligare att SD:s väljare känner sig ensamma och olyckliga i jämförelse med Moderaterna och Socialdemokraterna, rapporten visar att alla väljargrupper verkar må bra.
Utbildning, sysselsättning och inkomst
Rapporten exkluderar ålderspensionärer och studerande.
Utbildning
37% har högskoleutbildning (51% M och 44% S)
Sysselsättning
39% är arbetare (30% M och 42% S)
14% är egenföretagare (13% M och 3% S)
8% är långtidssjukskrivna/förtidspensionerade (2% M och 4% S)
3% är arbetssökande (2% M och 4% S)
Enligt rapporten är det alltså vanligare att SD:s väljare tillhör en marginaliserad grupp än väljare till Moderaterna och Socialdemokraterna.
Inkomst
5% tjänar 10 000 kronor eller mindre per månad (6% M och 11% S)
17% tjänar 10 000-19 999 kronor per månad (9% M och 16% S)
36% tjänar 20 000-29 999 kronor per månad (33% M och 36% S)
26% tjänar 30 000-39 999 kronor per månad (23% M och 23% S)
9% tjänar 40 000-49 999 kronor per månad (15% M och 10% S)
Rapporten ställde även en annan intressant fråga. “Tänk dig att man kunde dela in Sveriges befolkning i en skala där 10 är den grupp med högst status i samhället, och 0 är den grupp med lägst status. Vart skulle du placera sig själv på en sådan skala?”
58-78% uppgav att de upplevde att deras status var över medel (84% M och 66% S)
15-27% uppgav att de upplevde att deras status var medel (12% M och 24% S)
7-14% uppgav att de upplevde att deras status var under medel (4% M och 10% S)
Sammanfattningsvis skriver rapporten att deras resultat tyder på att SD:s väljare inte kan ses som en särskilt marginaliserad väljargrupp – “men att marginaliserade grupper däremot är något överrepresenterande bland dem”. Detta gäller speciellt de SD-väljare som tidigare röstat på S. När det gäller det upplevda utanförskapet så berättar rapporten att det dels kan bero på marginalisering, men ett skäl kan också vara deras faktiska partitillhörighet. Bara genom att rösta på SD orsakar i sin tur ett utanförskap.
Det virvlar förbi ett påstående om att Sverige skulle vara hårdast drabbat av brottslighet i hela Europa. De som sprider detta är ”the usual suspects” och jag tror faktiskt inte att de själva tror på tramset.
Källan heter ”Numbeo”. Men det finns ingen som helst anledning att fästa någon betydelse vid denna lista. För som bedömning av brottsligheten i ett land är nämligen ”Numbeo” helt värdelöst. Du kan själv kolla deras källor, och då upptäcker du att det handlar om ”surveys from visitors of this website”.
Det handlar alltså om en sorts omröstning bland dem som besöker sajten. Om många människor går in och har ett intresse av att få upp siffrorna för ett visst land så är det skäligen enkelt. Skicka dit en trollarmé och målet är uppnått.
Här finns ingen analys, empiri eller stabila källor – det förekommer inte ens någon kontroll av om de personer som röstar ens har varit i det land de bedömer.
På engelskspråkiga Wikipedia finns en riktig översikt, baserad på FN:s data från UNODC, över det dödliga våldet i världen. I länken finns källhänvisningar.
Men den där listan från Numbeo kan kastas i det runda arkivet.
Förra året (2018) sökte 21 502 människor asyl i Sverige. Senast vi hade en lägre siffra var 2005 då 17 530 människor sökte asyl i Sverige. Faktum är att sedan 2000 har det bara varit två (2) år med lägre noteringar än 2018. Toppnoteringen gällande antal asylsökande nåddes 2015 då 162 877 människor sökte asyl i Sverige. Statistik från Migrationsverket ger oss följande siffror sedan 2000:
Den alternativa mediebloggen Samhällsnytt hävdar i en krönika att ”hundratusentals svenskar är direkta eller indirekta offer för den kriminalitet i Sverige som alltmer liknar inbördeskrig”. Det man missar i sin dystopi är att brottsligheten i Sverige har legat still de senaste tio åren, och att våldet minskar.
Rolf Malm, Samhällsnytts krönikör med en alldeles unik retorik, skräder inte orden i artikeln ”Rensa ut och börja om!”. Han anklagar justitieminister Morgan Johansson, för att
”dagligen provocera svenska folket genom att intill gränsen för ren mytomani förneka en allt brutalare verklighet. Nedlåtande behandlar han det svenska folk för vilkets trygghet han har ansvaret som naiva dumskallar. Hundratusentals svenskar är direkta eller indirekta offer för den kriminalitet som alltmer liknar inbördeskrig – men deras lidande bagatelliserar ministern med löjeväckande lögner till förmån för brottsligheten.” (Källa: Samhällsnytt)
Men liksom alla andra med samma retorik pratar Rolf Malm i nattmössan. Och jag vet inte hur många gånger personer som Malm kan sprida rent nonsens innan folk till sist inser att det är just det de gör på Samhällsnytt.
Låt oss titta på den polisanmälda brottsligheten de senaste tio åren och ställa några frågor.
1. Har den totala polisanmälda brottsligheten gått upp?
Nej. Den totala brottsligheten har legat stilla. Under dessa tio år har antalet polisanmälda brott pendlat kring 15 000 polisanmälda brott per 100 000 invånare. Vissa brott har minskat, andra har ökat, men som helhet har brottsligheten alltså varken ökat eller minskat.
2. Vilka brottstyper har ökat?
Det finns två brottstyper som verkligen har ökat dramatiskt. Det ena är datorbedrägeri och det andra är olovlig ID-användning.
Datorbedrägerierna har ökat med 628% – från 184 till 1 339 anmälningar per 100 000 invånare. Den olovliga ID-hanteringen, som inte var kriminaliserad före 2016, steg förra året till 300 anmälningar per 100 000 invånare.
Utan dessa två brottstyper hade den totala brottsligheten haft en markerad minskning.
Vi hade då haft en minskning på 1 531 polisanmälda brott, eller 10 % sedan 2009. Från 15 117 till 13 586. Även sexualbrotten har ökat. Från 169 år 2009 till 219 per 100 000 invånare förra året. Det handlar om en ökning på 30%. Det vanligaste sexualbrottet är sexuellt ofredande. Polisanmälda våldtäkter utgör en dryg tredjedel av sexualbrotten.
3. Vilka brottstyper har minskat?
Stöld, rån och misshandel tillhör de brott som har minskat. Förmögenhetsbrotten utgör merparten av all brottslighet – ca 60 procent. Om man undantar datorbedrägeri så har förmögenhetsbrotten minskat med 16 procent eller från 9 340 till 7 808 sedan 2009.
Den polisanmälda misshandeln har också minskat. Det handlar om 12 procent från 928 till 816 anmälningar per 100 000 invånare.
Detta är alltså den polisanmälda brottsligheten.
När det gäller misshandel så bekräftas minskningen av Socialstyrelsens statistikdatabas över personer som vårdats för övergrepp av annan. Det har minskat även där.
Jag bifogar Socialstyrelsens egna grafer över detta – båda könen, män och kvinnor – i olika åldersgrupper. Minskningen är generell men den är dramatisk när det gäller män – särskilt i gruppen unga män.
När det gäller NTU – BRÅ:s årliga intervjuundersökning – är den behäftad med så stora mätfel att den inte går att använda för att beskriva brottslighetens omfattning. Detta har Motargument rett ut i en tidigare artikel.
Alla dessa fakta finns lätt tillgängliga i den offentliga kriminalstatistiken och i Socialstyrelsens Statistikdatabas. Var Rolf Malm hittar sin information är inte helt lätt att utröna. Men hans snack om inbördeskrig visar att han talar i nattmössan.
Sanningen är att den totala brottsligheten i Sverige har legat still de senaste tio åren. Och våldet minskar.
I migrationsdebatten saluförs inte sällan siffran 132 696 (uppehållstillstånd). Man använder den som om det skulle röra sig om lika många flyktingar. En mer korrekt siffra för att beskriva den situation som åsyftas är 41 755. Så många beviljades uppehållstillstånd av typerna asyl och anknytning (på asyl/flyktinggrunder). Vid närmare efterforskning visar det sig alltså att knappt 1/3 av beviljade uppehållstillstånd är asyl-/flyktinggrundade.
I migrationsdebatten påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges invandring fortsatt befinner sig på alarmerande höga nivåer.
132 696 uppehållstillstånd beviljades i Sverige under 2018. Men vad innefattar egentligen siffran? På Migrationsverkets hemsida hittar vi följande uppgifter om beviljade uppehållstillstånd:
Således får vi en siffra på 41 755 personer som beviljats uppehållstillstånd 2018 på grunderna asyl och anknytning (på asyl/flyktinggrunder). En något nättare siffra än skräcksiffran 132 696.
Sverigedemokraterna har under lång tid lagt motioner för att avskaffa modersmålsundervisning i den svenska skolan. Deras argument är att det skulle hindra elevers utveckling av svenska. Det finns inget stöd i forskningen för att detta stämmer.
”Modersmålsundervisningen främjar inte assimilationen till det svenska samhället. Samtidigt är dess effekter för inlärning av det svenska språket mycket tveksamt.
Vi vill i sammanhanget lyfta fram en undersökning från Danmark, där kommunernas forskningsenhet (AKF) kom fram till att det inte finns några statistiska bevis för att elever som fått modersmålsundervisning visar bättre resultat i läsning, matematik eller naturvetenskap än de elever som inte fått modersmålsundervisning.
Resultatet fick politikerna i Danmark att helt lägga ner modersmålsundervisningen för att i stället satsa mer pengar på specialundervisning och på det danska språket.
Sverigedemokraterna vill se samma utveckling i Sverige. I huvudsak anser vi att modersmålsundervisningen är ett intresse för den enskilda familjen, som då också bör stå för kostnaderna samtidigt som undervisningen skall ligga utanför ordinarie skoltid.” (Källa: Sveriges riksdag)
De förändringar i lagparagraferna som SD vill se går genomgående ut på att alla formuleringar om ”modersmålsundervisning” ersätts med ”modersmålsundervisning i ett nationellt minoritetsspråk”.
1977 infördes Hemspråksreformen, vilken innebar möjligheter till undervisning i andra modersmål än svenska i grundskolan och gymnasiet.
Skolverkets rapport knäcker SD:s argument
Skolverket utkom 2008 med ”RAPPORT 321 2008 Med annat modersmål – elever i grundskolan och skolans verksamhet” på temat modersmålsundervisnings påverkan på elevers utveckling i svenska. Denna rapport omtalas i nyss nämnda danska rapport.
Det mest avgörande i jämförelse mellan den danska rapporten och rapporten utgiven av svenska Skolverket, är att faktaunderlaget för Skolverkets rapport är betydligt utförligare.
Skolverkets undersökning följer en klass från tredje till nionde klass. Den svenska undersökningen visar meritvärden, dvs resultatmålet som är genomsnittsbetyget för ALLA ämnen.
Den danska rapporten säger sig å ena sidan ha en bredare approach, genom att innefatta elever som kommit till Sverige även efter tredje klass (upp till nionde klass).
Å andra sidan innefattar den danska rapporten enbart betygsmaterial från ämnesprov i nionde klass i ämnena svenska och matematik.
Skolverkets rapport innefattar tre delar. En enkätstudie genomfördes 2007 – med svar från 900 av 1 201 möjliga skolor, dvs skolor där åtminstone 10 % av eleverna var berättigade modersmålsundervisning.
En kvalitativ intervjustudie genomfördes 2007 på 13 skolenheter (från förskola till nionde klass) fördelade på fyra kommuner. Såväl lärare som elever på skolorna blev intervjuade. Slutligen har vi det statistiska materialet (UGU). Detta material syftar till att visa eventuella effekter av modersmålsundervisning och svenska som andraspråk.
I Skolverkets rapport läser vi följande stycke (fetmarkerad stil gjord av Motargument. förf. anm.):
”Ett högre genomsnittligt meritvärde är synligt för samtliga av dessa grupper elever som deltagit i modersmålsundervisning. Intressant att notera är att meritvärdet är högst bland gruppen andragenerationsinvandrade elever, dvs. elever som är födda i Sverige men av utlandsfödda föräldrar.
Men även elever med en svensk och en utlandsfödd förälder som har deltagit i modersmålsundervisningen har ett jämförelsevis högre meritvärde. För utlandsfödda elever finns ett motsvarande högt meritvärde för eleverna som inte alls har deltagit i dessa ämnens undervisning.” (Källa: Skolverket)
Skärmdump från Skolverkets rapport, sid. 67. (Källa: Skolverket)
”Analysen redovisar tydliga skillnader i genomsnittligt meritvärde med avseende på elevers deltagande i modersmålsundervisning och/eller i undervisning i svenska som andraspråk.
Högst genomsnittligt meritvärde (220p) har eleverna som har deltagit i modersmålsundervisning (men inte i svenska som andraspråk) i tillägg till den allmänna skolgången.
Lägst genomsnittligt meritvärde (181p) har eleverna som har deltagit i svenska som andraspråk (och inte i modersmålsundervisning).
Närmare analyser av tänkbara bakomliggande förklaringar till det höga meritvärdet för elever som deltagit i modersmålsundervisningen ger vid handen att:
• Antal år i undervisning i modersmål kan ha viss betydelse för meritvärdet.
• Eleverna som deltar i modersmålsundervisning inte är en särskild grupp elever, om man ser till könsfördelningen och till ursprungsland
• Elever som deltar i modersmålsundervisning i högre utsträckning kommer från en familj med eftergymnasial utbildning, jämfört med elever i undervisning i svenska som andraspråk.
• Inom respektive utbildningsnivå/socialgrupp har gruppen elever som deltagit i modersmålsundervisningen ett genomsnittligt högre meritvärde.
När det gäller det låga meritvärdet för elever som deltagit i undervisningen i svenska som andraspråk finns det flera möjliga omständigheter som spelar in.
Eleverna som deltar i undervisningen kommer i högre utsträckning från familjer med en lägre utbildningsnivå och en svagare position på arbetsmarknaden.
Ämnet svenska som andraspråk ses och bedrivs i hög utsträckning ute på skolor som en stödundervisning för svagpresterande elever. Båda dessa förhållanden kan tänkas bidra till det låga meritvärdet för denna grupp elever.”
SD har inga belägg – de har fördomar, gissningar och känsloargument
Det finns inga belägg för att modersmålsundervisning skulle hindra elevers utveckling i svenska. 22 språkforskare skriver i en debattartikel i SvD 21 februari 2019 att det finns forskning som visar att möjligheterna till att utveckla ett starkt modersmål främjar utvecklingen av andra språk.
Forskarna påpekar att modersmålsundervisningen har en positiv påverkan på flerspråkighet och personlig utveckling, samt att det skapar framtidsmöjligheter.
Forskarna betonar vikten av flerspråkighet och att det innebär såväl en personlig som samhällelig resurs. Flerspråkighet har stöd i svensk språklag och i svensk partipolitik.
SD är för övrigt det enda parti som motsätter sig hemspråksundervisning. I debattartikeln läser vi följande avsnitt:
”Argumenten för att nedmontera den redan nu ytterst begränsade modersmålsundervisningen känns igen från traditionell assimilatorisk språkpolitik.
Medan språkforskare har argumenterat för vinsterna med att bygga ut och förbättra modersmålsundervisningen, argumenterar Sverigedemokraterna för att samma undervisning hindrar elevers utveckling av svenska. Den senare kopplingen har inget stöd i forskningen.
Tvärtom visar forskning att möjligheterna att utveckla ett starkt modersmål genom en långsiktig utbildning snarare främjar utvecklingen av andra språk, såsom det gängse undervisningsspråket svenska i Sverige. Att ställa svenska mot andra modersmål är i sig en felaktig tankekonstruktion.
Den som argumenterar för modersmålsundervisning argumenterar inte mot elevers utveckling av svenska. Tvärtom. Att en individs utveckling av svenska skulle vara avhängig en enspråkighetsnorm där inga andra språk ”stör” baseras också på en förenklad och felaktig språksyn utan stöd i modern språkforskning” (Källa: SvD)
SD:s språkpolitik går hand i hand med idén om assimilering. Risken med att avskaffa modersmålsundervisningen är att vi på sikt dödar ett levande språkligt, kulturellt och socialt kapital. Om det blir verklighet beror det inte på att det finns fakta och belägg för att modersmålsundervisning hindrar utvecklingen i svenska, som SD påstår. I SD:s parallella universum spelar fakta och belägg ingen roll. Där regerar fördomar, gissningar och känsloargument.
I flera hundra år har det dödliga våldet i Sverige legat kring 1 fall per 100 000. Den högsta nivån i modern tid var 1989 då siffran var 1,5. Idag är vi återigen nere på ca 1. Skillnaden mot andra delar av världen är astronomisk. Som El Salvador.
Den 2 oktober i höstas kunde tidningen La Prensa komma med en glädjande nyhet. September månad hade avslutats med ”bara” 192 mord! Det var den lägsta siffran sedan juni 2013.
La Prensa – som är en av de två stora dagstidningarna i El Salvador – har i många år rapporterat om det dödliga våldet i landet som periodvis har legat högst i världen. Antalet mördade är på en obegripligt hög nivå.
Och i augusti 2015 slogs ett mycket dystert rekord i El Salvador. Då var det 918 människor som mördades på en enda månad. I genomsnitt alltså 30 mord per dag.
918 människor.
Det är det antal som mördades i Sverige på tio år 2008 – 2017.
Att jämföra Sverige med El Salvador kan te sig märkligt. Men eftersom situationen i Sverige ibland framställs som nära undergången så kan det ändå vara värt att sätta saker och ting i ett större perspektiv.
Det kan också vara värt att påminna om att El Salvador är betydligt mindre än Sverige. Befolkningen är drygt 6 miljoner och de lever på en yta som ungefär motsvarar Värmland. Räknat per capita är därför skillnaden mellan Sverige och El Salvador ännu större.
Mordfrekvensen i El Salvador har sjunkit – särskilt om man jämför med toppåret 2015. Det året låg den genomsnittliga mordfrekvensen på över 105 per 100 000 invånare.
Det kan vara svårt att ta in denna siffra.
Det handlar om en nivå som är 100 gånger så hög som i Sverige, där vi de senaste åren när undergångsprofeterna har härjat som värst har haft en siffra på 1,1 per 100 000. Grafen med jämförelsen mellan Sverige och El Salvador visar hur oerhört långt vi befinner oss från ett land där folk ändå fortfarande går till jobbet och barnen till skolan. Den röda linjen längst ner är alltså Sveriges siffror för dessa år.
Latinamerika har i många år varit särskilt hårt drabbat av dödligt våld. Med 8 procent av jordens befolkning har man 38 procent av det dödliga våldet i världen. El Salvador är inte det enda landet med mycket höga siffror. Där återfinns också Colombia, Brasilien, Venezuela, Honduras, och Mexiko.
/Mexiko kan vara värt en sidokommentar i sammanhanget, eftersom detta land av fåkunniga ibland jämförs med Sverige. Med närmare 25 000 mord betecknas 2018 nu som det blodigaste året i Mexiko i modern tid. Antalet mord per 100 000 i Mexiko är cirka 20 – vilket innebär att det dödliga våldet där är ungefär 19 gånger så högt som i Sverige./
Sedan många år har en anonym bloggare på ”Affes statistikblogg” delat med sig av ”alternativ” statistik. Där kan man bl a läsa att de polisanmälda våldtäkterna har ökat med 1 666 % sedan 1975. Det är naturligtvis en jättehög siffra. Men stämmer den? Siffran är resultatet av att Affe selektivt stryker det som inte passar och s k ”cherry picking”. Den korrekta siffran är 755 %, och den påverkas av ett antal faktorer som Affe blundar för.
Som vi alla vet finns det ett särskilt intresse för det här med våldtäkter från den bruna högern. Inte så att de engagerar sig för de kvinnor som utsätts. Nej, deras agenda handlar egentligen inte alls om detta vidriga brott och om de kvinnor som får sina liv förstörda.
För samtidigt som de pratar så mycket om våldtäkter så ägnar de som bekant ännu mer energi åt kvinnohat och att berätta för kvinnor om det sexuella våld som de tycker att kvinnor som inte håller med borde utsättas för. Dessa neandertalares retorik lämpar sig inte att återge i mer normala sammanhang men vi vet redan alla hur deras bisarra fantasier låter.
Deras påstådda engagemang för att bekämpa våldtäkter är därför lika falskt och lika lätt att genomskåda som The Jokers leende.
Deras intresse handlar – som allt annat de ägnar sig åt – om att försöka leda i bevis att allt ont beror på utlänningar, i detta fall att det är utlänningar som begår våldtäkter. Och att dessa utlänningar därför borde tvingas lämna Sverige. Bortglömda är kapten Klänning och Hagamannen.
Ända sedan SD kom in riksdagen för drygt åtta år sedan har denna propaganda varit deras stapelvara. Och i ansträngningarna att koppla ihop sexualbrott med invandring har de varit synnerligen påhittiga. Systematiskt missbrukar de den offentliga statistiken för att bevisa sin grundläggande tes – det är utlänningar som våldtar och de ska ut.
Denna Affe har sedan många år haft en blogg där han anser sig avslöja saker med statistik – Affes statistikblogg. Hans senaste alster i den här vägen handlar om polisanmälda våldtäkter.
Generellt är det så i denna bruna högervärld att de tror att det räcker att påstå saker om ökningar av sexualbrott för att skuldfördelningen därmed ska vara klar. Låt mig därför poängtera att förändringar i brottslighet – ökningar såväl som minskningar – naturligtvis inte med nödvändighet säger nånting om VILKA som begår brott. Detta förstår varje normal människa. Men dessa personer har en agenda och då är antydningar och insinuationer gott nog för att starta The Blame Game.
Förtjust i procent – ju högre desto bättre
I likhet med Mr. 700 procent (Tino Sanandaji) är Affe också omåttligt förtjust i att använda just procent – ju högre desto bättre. Och utifrån den preliminära kriminalstatistiken för 2018 har Affe kommit fram till att de polisanmälda våldtäkterna har ökat med 1 666 % sedan 1975.
Skärmdump från Affes statistikblogg.
Låt oss börja med den där siffran.
1 666 %. Den är ju typ…. jättehög.
Men stämmer den?
Låt oss skärskåda den närmare.
Affe stryker det som inte passar
Till att börja med kan vi konstatera att Affe inte utgår från kriminalstatistiken över polisanmälda våldtäkter rakt upp och ner. Där ingår nämligen både polisanmälda våldtäktsförsök och polisanmälda fullbordade våldtäkter. Om vi tittar på den gröngula grafen så kan vi se att den största delen av dessa polisanmälda brott är fullbordade våldtäkter och att våldtäktsförsöken utgör en mindre del. Dessutom har andelen våldtäktsförsök minskat kontinuerligt under dessa 43 år. 1975 var våldtäktsförsöken 45 % av alla polisanmälda våldtäktsbrott. 2018 var de bara 5 %.
Affe vill bara prata om antalet fullbordade våldtäkter och hans motiv är att den officiella kriminalstatistiken ger ”en vilseledande bild då våldtäktsförsöken har en helt annan trend än de fullbordade våldtäkterna”.
En helt annan trend? Ja, om nu någon skulle få för sig att göra en graf över utvecklingen av enbart de polisanmälda våldtäktsförsöken så skulle det bli tydligt att de uppvisar en helt annan trend. Räknat per capita har de faktiskt minskat sedan 1975. Men nu finns det ju ingen som fokuserar bara på våldtäktsförsöken – även om det vore möjligt – så varför är det så viktigt för Affe att plocka bort just dem?
Vad fyller det för funktion att göra ett avsteg från den officiella kriminalstatistiken och plocka bort anmälningarna om våldtäktsförsök? Det kan förefalla harmlöst – de polisanmälda våldtäktsförsöken utgör ju bara en liten del.
Men det är inte harmlöst.
Affe plockar körsbär
Som alla vet som då och då får anledning att använda sig av procent för att beskriva en förändring över tid så är det av avgörande betydelse var man börjar och vilken siffra det då handlar om. Ju lägre den inledande siffran är desto högre blir den procentuella förändringen. En förändring från 1 till 2 är en ökning på 100 %, medan en förändring från 10 till 11 bara är 10 %. I absoluta tal samma ökning – i procent stor skillnad.
Det är detta som förklarar varför Affe stryker våldtäktsförsöken – vill man få fram en så hög procentsiffra som möjligt ser man till att sänka den första siffran så mycket det bara går.
Detta innebär att siffran 1 666 % bara är korrekt om man bara räknar med fullbordade våldtäkter. Då blir nämligen startsiffran betydligt lägre – 421 istället för 768 – och procentsiffran blir sådär härligt hög.
Om vi istället utgår från alla polisanmälda våldtäkter så blir den procentuella ökningen 920%.
Den är ju också en rätt hög siffra – men det var inte en siffra som Affe kunde nöja sig med. Affe vet nämligen att de som följer honom inte har så bra koll på det där med procenträkning – men att alla förstår att 1 666 är mer 920. Det Affe pysslar med här är ett typexempel på det som kallas ”cherry picking”.
Det handlar om att vara så styrd av en förutfattad åsikt att man sorterar bort all information som skulle kunna motbevisa den och på ett ohederligt sätt väljer ut de data som ger stöd – i detta fall att våldtäkterna ökar dramatiskt i Sverige (och underförstått att det är utlänningarnas fel).
Att på det här sättet plocka körsbär är naturligtvis förkastligt, men något som är mycket vanligt i Affes kretsar. Ingen nämnd ingen glömd.
I samma genre påstår han att ökningen av antalet polisanmälningar mellan 2017 och 2018 är större än hela siffran för 1975. ”Precis som förra året har antalet anmälningar ökat mer (467) än vad det totala antalet våldtäkter var 1975 (421).”
Jo, just det – eftersom Affe tar bort de delar av statistiken som Affe inte vill ha med, så stämmer det. Men om vi tar med helheten så är följande det korrekta påståendet: Ökningen 2017 till 2018 var 471 fall. Totalsiffran för 1975 var 768.
Affe plockar körsbär.
Vi är två miljoner fler
Inte heller bryr sig Affe om att vi har blivit fler i Sverige på 43 år – något som även de mest okunniga av hans följare torde känna till. 1975 uppgick Sveriges befolkning till 8,2 miljoner. I höstas var vi 10,2 miljoner – alltså två miljoner fler.
För att få en rättvisande bild av de polisanmälda brotten måste naturligtvis denna information tas med – om man är hederlig. Från i genomsnitt 9 år 1975 så inkom år 2018 77 våldtäktsanmälningar per 100 000 invånare. En ökning med 68 från 9 till 77.
Vi kan nu iaktta tre saker:
Här syns en långsamt ökande trend 1975 – 2004.
Fr o m 2005 ser vi en kraftig ökning – det året skedde en stor förändring av sexualbrottslagstiftningen.
Och den som så önskar kan få till en procentsiffra på 755.
Även detta är förstås en substantiellt hög siffra – även om den inte är lika hög som 1 666….Låt oss nu titta närmare på vad denna ökning från 9 till 77 polisanmälda fall per 100 000 invånare berättar.
Mörkertalet
Till att börja med är det svårt att dra slutsatser om det faktiska antalet våldtäkter utifrån polisanmälningar. Omfattande forskning visar att mörkertalet kring sexualbrott är mycket stort. Detta gäller särskilt brott som sexuella övergrepp och sexuellt ofredande, men även det grövre brottet våldtäkt. Tyvärr finns det inga undersökningar som ger oss tillförlitliga siffror när det gäller detta mörkertal. BRÅ:s årliga intervjustudie NTU – vars ambition bl a är att fånga detta mörkertal – inleddes först 2006 och kan därför inte hjälpa oss med åren sedan 1975.
Dessutom är NTU behäftat med så allvarliga mätfel att det tyvärr inte går att använda siffrorna därefter heller för att med någon större exakthet precisera mörkertalet.
Det vi vet är att mörkertalet finns, och vi vet att det är stort, men vi vet inte hur stort det är. Vi kan alltså inte med utgångspunkt från polisanmälningar påstå något med säkerhet om hur det verkliga antalet våldtäkter har utvecklats i Sverige under dessa 43 år.
Detta är egentligen ett större problem än vad som ofta anges i de här sammanhanget. Vi är helt enkelt tvungna att medge att vi inte vet – vilket aldrig är särskilt bekvämt.
Skurkstan och Rättsköping
För att illustrera vad mörkertalet kan betyda – låt oss för diskussionens skull göra ett tankeexperiment och jämföra två olika städer där människors intresse för att anmäla brott skiljer sig åt markant. Vi kan kalla dem ”Skurkstan” och ”Rättsköping”:
I Skurkstan anmäls i genomsnitt bara vart tionde brott – mörkertalet är 90%. I Rättsköping gäller det omvända – där anmäls 9 av 10 brott – mörkertalet är bara 10%. I Skurkstan polisanmäldes 90 brott, men eftersom mörkertalet är 90 % så innebär det att det i verkligheten har begåtts 900 brott.
I Rättsköping anmäldes betydligt fler brott – 770. Men eftersom mörkertalet är så lågt innebär det att det bara är ett fåtal brott i denna stad som inte hamnar hos polisen. I verkligheten begicks 850 brott. Trots att den polisanmälda brottsligheten alltså är betydligt lägre i Skurkstan så kan vi nu alltså säga att brottsligheten i verkligheten är lägre i Rättsköping än i Skurkstan.
Nåväl. Jag vill här passa på att understryka att jag INTE påstår nånting om hur stort mörkertalet har varit under specifika år. Min centrala poäng är att vi faktiskt inte känner till korrelationen mellan antalet polisanmälningar och antalet verkliga brott – varken för ett visst år eller för utvecklingen över tid.
Kvinnor slutar skambelägga sig själva
En sak som vi däremot har en del kunskap om är att benägenheten att anmäla sexualbrott har förändrats över tid. Särskilt beror detta på att kvinnor alltmer har slutat skambelägga sig själva för det brott de har utsatts för. Detta är naturligtvis en mycket positiv utveckling. Att polisanmälningarna ökar kan alltså vara ett positivt tecken och det vore fel att ta en ökning som ett automatiskt bevis på att våldtäkterna har ökat.
Omfattande internationell och svensk forskning visar dessutom att anmälningsbenägenheten är större ju grövre brottet är (det är exempelvis mer sannolikt att våldtäkter anmäls än sexuellt ofredande) och att anmälningsbenägenheten är högre när förövaren är obekant än när det handlar om en förövare som brottsoffret känner.
Den förändrade lagstiftningen spelar också en avgörande roll. Grafen visar en markant ökning efter 2005. Det råder ingen tvekan om att denna ökning kan kopplas samman med den förändring av lagstiftningen som skedde då. Lagändringen innebar bl a att brott som tidigare kategoriserades som sexuella övergrepp nu hamnade i kategorin våldtäkt.
Hela ökningen sedan 2005 – våldtäkter inomhus
Men den avgörande information som vi kan få av denna statistik handlar om var dessa polisanmälda våldtäkter har begåtts. Titta på följande graf.
Den röda delen av staplarna står för de polisanmälningar som handlar om våldtäkter inomhus. Och de blå är våldtäkter utomhus.
Det visar sig nu att nästan hela ökningen (91%) av polisanmälningar sedan 1975, handlar om våldtäkter inomhus. Om vi tittar på 2005 – 2018 – de år då ökningen har varit som störst – så består hela ökningen enbart av våldtäkter inomhus. De blå staplarna har varit stabila under hela denna period – i klartext har våldtäkter utomhus inte ökat alls. Detta har stor betydelse.
Den typiska våldtäkten som polisanmäls begås av en person som brottsoffret känner och den sker oftast inomhus. Samtidigt vet vi sedan tidigare att just denna typ av våldtäkt har ett högre mörkertal än de fall där förövaren är obekant för brottsoffret. Att polisanmäla sin man, sin pojkvän eller en ”god vän” är helt enkelt förknippat med större motstånd än när det handlar om en fullständig främling.
Det är inte heller mer än drygt femtio år sedan våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades. Före 1965 var det rent juridiskt omöjligt att göra en polisanmälan om våldtäkt mot den person man var gift med. De första siffrorna i kriminalstatistiken som vi talar om här är hämtade från en tidpunkt bara tio efter denna lagändring. Vi vet att det tar tid innan attityder förändras när lagarna förändras.
Tittar vi på fördelningen av polisanmälda våldtäkter inomhus och utomhus så ser vi ytterligare en intressant detalj. 1975 var andelen som skedde inomhus ungefär lika stor som andelen utomhus. 2018 ser det helt annorlunda ut. Av de 77 våldtäkter per 100 000 invånare som polisanmäldes skedde 67 inomhus och bara 10 utomhus.
Det är inte osannolikt att denna förändring – där en allt större andel av de polisanmälda våldtäkterna sker inomhus – handlar om en förändring av mörkertalet och i benägenheten att anmäla.
Den typiska våldtäkten som polisanmäls begås alltså av en person som brottsoffret känner och den sker oftast inomhus. Trots att all kunskap visar att så är fallet är det ändå många som tror att en typisk våldtäkt är det som brukar kallas överfallsvåldtäkt, där en okänd man förgriper sig på en kvinna som är ute och promenerar, joggar eller rastar sin hund. Dessa brott väcker stor uppmärksamhet och skapar också stor oro bland kvinnor i de områden där de härjar.
Ett exempel är Hagamannen Niklas Lindgren, som satte skräck i Umeås kvinnor 1998 – 2005. Lindgren angrep kvinnor som han inte kände och han gjorde det utomhus. Som i Lindgrens fall handlar det ofta om serievåldtäktsmän som fram till DNA-tekniken var systematiskt svåra att identifiera och lagföra.
Men trots att överfallsvåldtäkter är mycket ovanliga ses de ändå av många som typiska våldtäkter. Det är värt att understryka att de är varken typiska eller vanliga.
Vi kan nu dessutom konstatera att hela den ökning av polisanmälda våldtäkter som vi har haft i Sverige i över ett decennium handlar om våldtäkter inomhus. De våldtäkter som begås utomhus – där överfallsvåldtäkter ingår – har inte ökat alls sedan 2005.
Slutsatser
Hur var det nu med Affes siffra på 1 666 %?
Den som vill ge hela bilden av kriminalstatistiken kommer fram till en totalsiffra på 920 % – inte 1 666.
Eftersom vi dessutom är två miljoner fler idag än 1975, så sjunker denna procentuella ökning ytterligare och hamnar på 755%.
En andel av denna ökning av polisanmälningar beror på att lagstiftningen har förändrats och att kvinnor idag är mer beredda att anmäla än 1975. Vi vet ingenting om huruvida denna ökning av polisanmälningarna motsvarar en verklig ökning av antalet våldtäkter.
Nästan hela ökningen av polisanmälningar sen 1975 (91%) handlar om våldtäkter inomhus. Sen 2005 är detta hela ökningen. Ingenting tyder på att överfallsvåldtäkterna har ökat. Här är siffran alltså noll.
Detta är det hederliga sättet att redovisa den offentliga kriminalstatistik om polisanmälda våldtäktsbrott som vi alla har tillgång till.
Och till sist:
Den som bara bryr sig om våldtäkter när förövaren är utlänning saknar all trovärdighet.
Rättelse:
I en tidigare version av artikeln utpekades felaktigt Thoralf Alfsson som upphovspersonen bakom ”Affes statistikblogg”.
Motargument 