Etikettarkiv: statistik

Hur var det nu med bidragen?

Genom ett sedvanligt slag i luften vrider Fria tider på sanningen. I en artikel menar de att invandrare får omfattande bidrag och att de får behålla bidragen även om de får arbete. Vi på motargument har bemött deras ”fakta” flera gånger:

/dohVad de baserar sitt uttalande på är detta uttalande från regeringen.

Kort sagt innebär ändringen:

”Den ändring som nu införs innebär att den som arbetar, inom eller vid sidan av sin etableringsplan, inte riskerar att förlora eventuell etableringstillägg eller bostadsersättning.” – se länk ovan

Den som är någotsånär insatt är följaktligen också medveten om att de bidrag Fria Tider utmålar som generösa inte går att kombinera på ett sätt som gör att en person kan få alla bidrag samtidigt. Etableringsformen är dessutom tidsbestämd och med krav på motprestation. Migrationsinfo tog fram en schablonkalkyl som gäller för bidrag till invandrare, vilken går att finna här. Vad det handlar om är att den som mot förmodan skulle kunna få ett arbete inom två år från det att de kom till Sverige inte ska riskera att förlora sin grundtrygghet. För att få etableringsersättning finns ett krav på att delta i en etableringsplan. Den som arbetar måste alltså arbeta utöver att delta i denna etableringsplan.

Vi har, som sagt, bemött detta flera gånger, från flera olika sidor, även Fria Tider har blivit direkt bemötta, och från olika utgångspunkter. Ibland är det långt mellan text och verklighet, något vi kan läsa i Fria Tiders senaste text om bidrag.

Logikfel: invandring och uppehållstillstånd

Tyvärr förekommer frekventa sammanblandningar av begrepp som migration, invandring, asylansökningar, flyktingar och uppehållstillstånd. Denna förvirring märks tydligast bland de som är ”kritiska mot invandringspolitiken”.

Denna specifika begreppsförvirring är besynnerlig och ständigt återkommande. En del insinuerar att statistiken från Migrationsverket och SCB inte skulle stämma, utan påstås vara ‘mörkad’. Vissa verkar tvivla på att en person som har varit svensk medborgare från födseln skulle kunna räknas som immigrant till Sverige. Många kanske gör detta av okunskap. Några kanske gör det avsiktligt?

Kent Ekeroth, Sverigedemokraterna, är en av de som sprider denna förvirring i stor omfattning:

Vi på Motargument.se kan här och nu lugna Kent, alla Sverigedemokrater och deras anhängare på ett par viktiga punkter:

  • Migrationsverket för statistik över asylansökningar och beviljade uppehållstillstånd – permanenta, så kallade PUT, samt tillfälliga, tidsbestämda, temporära.
  • Migrationsverket för INTE statistik över var några svenska medborgare bor, när de flyttar utomlands eller återvänder hem.
  • SCB för statistik över befolkningsmängden och migration – befolkningsökning samt invandring – utvandring, man kan även se antal migranter per år som har svenskt eller annat medborgarskap.
  • Svenska medborgare, som under minst ett kalenderår skriver sig utomlands för att till exempel arbeta, behöver inte söka uppehållstillstånd hos Migrationsverket den dagen de väljer att flytta hem och återigen skriva sig på en adress i Sverige. De registreras via folkbokföringen hos Skatteverket och syns i SCB:s befolkningsstatistik.
Home
E.T. Phone HomeLooking Glass / Foter / CC BY-SA

Om du inte har ork att läsa igenom enkel statistik kan Motargument förmedla, till dig och till Kent, att under år 2013 beviljade Migrationsverket ungefär 39.000 permanenta uppehållstillstånd till utländska medborgare. SCB:s prognos för hur många svenskfödda, svenska medborgare – som blev ‘hemvändare’/återinvandrare var 18% av all invandring; ungefär 20.800 personer. Det är för övrigt ungefär 150.000 svenskfödda, som har 2 svenskfödda föräldrar, som nu bor utomlands. Invandringsöverskottet var ungefär 65.000 personer, år 2013.

Att ringa Migrationsverket och fråga hur många svenska medborgare som finns i deras statistik över uppehållstillstånd är ungefär lika märkligt som att ringa Posten för att fråga hur mycket e-post som sänds. Om en riksdagsledamot inte har förstått detta, så kan väl åtminstone ni andra tänka till ordentligt om ni ser på några naiva ‘propagandafilmer’?

Fotnot:
Utländska medborgare behöver vara bosatta legalt i Sverige i 4-5 år innan de kan ansöka om medborgarskap.
När Motargument rapporterar om antal permanenta uppehållstillstånd, PUT, talar vi ENBART om permanenta uppehållstillstånd till utländska medborgare/flyktingar.

Ingrid Carlqvists hudfärgsfundamentalism

Gästinlägg från Politifonen.

1378273_10151705651432794_652166475_n

Ingrid Carlqvist är en märklig, märklig person.

Hon är inte rasist, men rasifierar vilt när hon ser en möjlighet till det. Se till exempel den skärmdumpade kommentaren ovan.

Hon undviker att erkänna det välkända förhållandet att konstruerad korrelation inte säger något om kausalitet. Det vore intressant att få veta mer om hennes spekulationer. Framförallt om hon menar att hennes egen agenda och politiska tillhörighet är en genetisk produkt, snarare än ett rationellt val.

Det är uppenbart att hon inte tänkt igenom vad hon skrivit. För svenska förhållanden kanske det finns någon slags samvariation mellan brottsbenägenhet och hudfärg eller härkomst, åtminstone om man begränsar sitt statistiska underlag på något lömskt sätt. Det kanske också gäller för andra västländer. Däremot kan det knappast säga något om statistiska relationer mellan hudfärg och brottsbenägenhet i sig, eftersom underlaget är begränsat på så vis. Det tillkommer såklart att hon skriver att hudfärg inte spelar någon roll, men det är visst tillräckligt viktigt för att motivera rasifierande forskning. Eller vad hon nu menar, det är som vanligt högst oklart vad Ingrid egentligen försöker uttrycka.

Så att hon gör en generaliserad koppling är klassisk rasifiering. Vilket för oss vidare till att hon mer än gärna utgjuter sig över begreppet rasist.

541418_10151705651902794_2068413952_n

Likt vitmaktkulturens mantrarörelse, som försöker hävda att asylrätten innebär ett rasistiskt folkmord på “vita”, hävdar hon att demokratiska jämlikhetsivrare och antirasister är “de verkliga rasisterna”.

Frågan blir vad hon menar med det. Kanske kan hennes idoliserande recension av Bodekers film A conversation about race ge en fingervisning. Hon skrev så här i den:

“Såväl svarta som vita höll med om att svarta är betydligt bättre på basketboll än vita – och att detta beror just på deras ras. Men när Bodeker frågade om de instämde i påståendet att vita är bättre på att behålla sina jobb, slog de intervjuade ifrån sig. Detta kunde absolut inte ha med den vita rasen att göra.
På frågan om vita är bättre än svarta på IQ-tester, menade samtliga att detta beror på att testerna är utformade av vita, för vita. När Craig Bodeker påpekade att asiater alltid presterar högst, blev de intervjuade osäkra och visste inte vad de skulle svara.

Alla höll med om att det är bra att svarta har förkämpar för sin ras, men ryggade tillbaka inför tanken att vita människor skulle tala gott om sin ras.”

Här utgår hon alltså ifrån att det finns mänskliga raser, samt att dessa är intimt sammankopplade med hudfärg. De flesta, inklusive FN och andra tongivande bedömare, anser att resonemang av det här slaget är utpräglat rasideologiska. Alltså vad man i folkmun kallar för rasistiska.

Förutom att hon med sin rubriksättning och bildsättning ifrågasätter om rasism överhuvudtaget existerar hakar hon alltså på Bodeker och menar att eftersom hans intervjuobjekt rasifierar och ger uttryck för rasideologiska ståndpunkter är det helt okej för henne och Bodeker att göra det. Som om två fel vore ett rätt, en idé man normalt gör sig av med i unga år om man har tillgång till juste grundutbildning.

Mest slående är hennes förakt för problematisering och vetenskap. I den första bilden framkommer att hon vill att det ska forskas på eventuella samband mellan hudfärg och brottsbenägenhet, något som naturligtvis skett i stor omfattning. En gång i tiden var ju rasideologi legio som vetenskaplig utgångspunkt och sedan dess har såväl kulturantropologi som sociologi gått vidare efter att det visat sig att rasideologiska utgångspunkter tenderar att vara i strid med både empiri och moral. Bland annat för att biologin inte kunnat påvisa förekomsten av några egentliga människoraser, men också för att rasideologiska överväganden varit en central del av folkmordsutlösande politisk demagogi.

I allmänhet brukar man hänföra minoritetsgruppers överrepresentation i brottsstatistik till helt andra faktorer än hudfärg. Om Ingrid vore intresserad av hur det faktiskt förhåller sig enligt aktuell forskning hade hon inte uttryckt sig så svepande och insinuant. Brottsförebyggande rådet har givit ut rapporter som behandlar just detta och på ett pedagogiskt sätt erbjuder trovärdiga förklaringar. Inom marxistisk sociologi och ekonomi brukar man betrakta brottslighet som en följd av strukturella förhållanden inom det kapitalistiska systemet, där grupper på grund av diskriminering i olika grad alieneras från samhället i övrigt och därför i olika grad är lojala mot dess normer.

Liberalt inriktad sociologi och ekonomi brukar istället hänföra det till att människor som har olika förutsättningar också är i kontakt med olika incitament att bete sig på olika sätt. De grupper som oftare ser möjligheter att tjäna på att begå brott kommer också i högre grad att välja att göra det, på grund av att det är rationellt och i egenintresset att ta sådana chanser. Vidare finns också konservativa, postmodernistiska, med flera, perspektiv på brottslighet. Att trots detta veritabla smörgåsbord av livlig forskning och debatt hänge sig åt hudfärgsfundamentalism är ytterst suspekt.

Genom att inte informera sig om forskningsläget utan istället rasifiera järnet och försöka påstå att rasifiering är den sanna antirasismen företräder alltså Ingrid en vitmaktideologi vi är väl bekanta med. Frågan är när hon övergår från att kokettera med vitmaktmaterial av den typ Bodeker givit ut till en mer öppen och ärlig rasism. Radikaliseringen är tydlig. Marginaliseringen från den etablerade debatten om ras, kön, migration och andra sådana frågor, tillsammans med den ekonomiska kris hennes arbetsgivare uppenbarligen upplever, kommer garanterat att fortsätta driva henne och hennes medarbetare allt längre ut i den rasistiska kulturen.

Det är inte bara i samhället i stort som polarisering är trenden, utan även inom det nyfascistiska fältet. Sverigedemokraterna bedriver en intern häxjakt på antisemiter, radikala nationalister och liknande, samtidigt som Svenskarnas Parti gradvis går mer samman med Svenska Motståndsrörelsen och dammsuger upp missnöjda före detta sverigedemokrater som antingen blivit uteslutna eller anser att socialkonservativ ideologi inte är tillräcklig rasifiering.

Vi välkomnar att Ingrid är så explicit. Det gör det lätt för oss att använda henne som pedagogiskt exempel.

Elwa Ninpo har skrivit detta.

Myter om mord

Sverigedemokraterna vill ha livstids fängelse. ”På riktigt”. Småsmällar över fingrarna eller stå i skamvrån med en dumstrut på huvudet ska bort. Inga fler ”semestrar på spa-anläggningar” förklädda till rättspsykiatriska kliniker. Bura in dem och kasta bort nyckeln. I slutet av mars satt enligt Aftonbladet ungefär 170 livstidsdömda individer i fängelse, de flesta för mord. Det finns en hel del myter om dödligt våld som Sverigedemokraterna gärna plockar fram och skrämmer upp personer med. Dags för Motargument att knäcka några av dem.

— ”Det var bättre förr, det är blattarna som mördar”

Myt: ”Det dödliga våldet ökar.”

Fakta: Det dödliga våldet i Sverige har minskat med 25 % de senaste 20 åren, med hänsyn tagen till befolkningsökningen. Det betyder att vi är tillbaka på ganska exakt samma nivåer som under 50-talet. I början av 90-talet nåddes en tillfällig topp, men efter det har fallen minskat. Dödligt våld är överskattat i statistiken, många misstänkta brott visar sig vara naturliga dödsfall eller olyckor, självmord, överdoser etc. Antalet polisanmälda brott är således betydligt fler än det faktiska antalet fall av dödligt våld.

Påstående: ”Utrikesfödda är överrepresenterade bland gärningsmännen.”

Sanning: Det stämmer. Detta är ytterligare en ”sverigevänlig sanning” som Motargument inte räds för att publicera. I ”Dödligt våld i Sverige 1990-1998. En deskriptiv studie” från år 2000 skriver kriminologen Mikael Rying att utrikesfödda är överrepresenterade med drygt tre gånger som gärningsmän och drygt två gånger som offer. Men dessa ”invandrare” i statistiken (som Sverigedemokraterna mer än gärna talar om) kommer emellertid ofta från länder vars kultur ligger väldigt nära inpå våran egen. Det talar Sverigedemokraterna mindre gärna om.

Bland de utrikesfödda i mordstatistiken dominerar nordbor, särskilt finländare. Av 729 gärningsmän under perioden 1990-1998 var 80 stycken (11 %) födda i Finland. Svenskar och nordbor utgör 79 % av alla gärningsmännen och 85 % av offren. Inkluderas övriga européer stiger siffran till 88 % av gärningsmännen och 89 % av offren. Vid våldsbrott som får dödlig utgång har ofta gärningsman och offer bakgrund från samma land (Rying 2000).

Det dödliga våldet i Finland är mycket intressant. Även om det vid första anblick kan tyckas irrelevant eftersom artikeln handlar om Sverige, så är deras statistik värd att uppmärksamma och syna. Finland har en betydligt mer restriktiv invandringspolitik än Sverige, men trots att deras samhälle är mer ‘etniskt homogent’, har Finland dubbelt så många fall av dödligt våld som Sverige, räknat per 100 000 invånare.

Som kuriosa kan även nämnas att 60 % av alla offer för mord och dråp i Sverige under 1980-talet hade finsk härstamning (Ekbom, Engström & Göransson. Människan, brottet, följderna. Kriminalitet och kriminalvård i Sverige. s. 122, ISBN 978-91-27-13244-3).

— ”Juggemaffian skjuter vem som helst, för minsta lilla. Typ”

Myten: ”De gör upp i den undre världen.”

Fakta: Begreppet ‘det var en uppgörelse i den undre världen’ förekommer ofta när man läser om dödligt våld bland kriminella. Det får det att framstå som att det rör sig om storskalig narkotikahandel eller avrättade informatörer. Sanningen är att de kriminella ‘uppgörelserna’ ofta handlar om ganska futtiga saker; en upplevd kränkning efter något bagatellartat gräl, eller strävan efter att imponera på andra kriminella. Det dödliga våldet utförs oftast av unga personer i nätverkens eller grupperingarnas utkanter med endast lösa kopplingar till kärnmedlemmar. Att våldshandlingar i den undre världen handlar om gängkrig eller marknadsandelar är ovanligt.

När man talar om dödligt våld skiljer man på expressivt och instrumentellt våld. Dessa två former av våld beskrivs kort — och enligt mig mycket bra — i denna rapport från BRÅ (s. 21). En majoritet av det dödliga fullbordade våldet kännetecknas av så kallat ‘expressiva motiv’. Med detta avses oplanerade brott som begåtts i affekt och kan ha sin grund i svartsjuka eller andra starka känslotillstånd. Våldet är ett mål i sig, och ofta finns alkohol med i bilden. I denna kategori finner vi bl.a. spontanbråk och dispyter, samt familje- eller partnervåld, som är den vanligaste typen av dödligt våld i Sverige.

Instrumentellt motiverat dödligt våld är t.ex. mord i samband med rån eller kriminella affärer. Det förekommer i Sverige, men i mindre utsträckning än det expressiva (BRÅ 2011:5).

Myt: ”Vem som helst kan drabbas av mord.” 

Sanning: Mord är till stora delar en klassfråga. Det är ofta frågan om marginaliserade, missbrukare och kriminella som dödar andra marginaliserade, missbrukare och kriminella. Både offer och gärningsman kommer oftast från de nedre delarna av samhällsstegen. Dödligt våld bland överklassen är mycket ovanligt.

— ”Du blir mördad på gatan av en främling”

Myt: ”Fler och fler dör av gatuvåld.”

Sanning: Sju av tio mord sker i någons bostad. Inget tyder på att dödligt våld mellan obekanta ökar. Mordstatistiken är förhållandevis konstant och visar att ca 70 % sker inom familjen eller bekantskapskretsen.

— ”Mördarna får 500 spänn i böter och samhällstjänst”

Myt: ”Vi daltar med brottslingarna, de kommer lindrigt undan.”

Sanning: Domstolarna ser allt strängare på dödligt våld. Andelen gärningsmän som döms för mord eller dråp istället för vållande till annans död har ökat från 45 till 65 %. På 1970-talet dömdes mellan 65 och 70 % av gärningsmännen till rättspsykiatrisk vård. År 2011 var motsvarande siffra 13 %. Regeringen föreslog nyligen att livstids fängelse skulle vara den normala påföljden för mord.

I Sverige fråntas man inte straffansvar på grund av psykisk störning, det är påföljden som påverkas. Av de ca 550 stora rättspsykiatriska undersökningar som genomförs varje år, har ca hälften av de undersökta en psykisk störning. Traditionell straffpraxis har varit att en person som har en allvarlig psykisk störning inte ska kunna sättas i fängelse utan istället få vård. 2008 togs detta absoluta fängelseförbud bort. Efter lagändringen kan en person som anses ha en allvarlig psykisk störning, men som har ett begränsat vårdbehov under vissa förutsättningar placeras i fängelse.

Myt: ”Du sitter och hittar på allt det här!”

Sanning: Om du som läsare missat det, är merparten av ovanstående information hämtad från artikeln Nio myter om mord som publicerades i tidningen Svensk Polis (nummer 2, februari 2013). Den är skriven av Mikael Rying, en av Sveriges främsta experter på dödligt våld. Övriga källor är bl.a. BRÅ, Svensk Polis och nordisk kriminalstatistik från Kriminologiska institutionen i Stockholm.

Kriminologstuderande Louise H.

SD och misshandel

Sverigedemokraterna försöker göra en stor sak av att ”antalet misshandelsfall har ökat med 40 %” de senaste 10 åren. De försöker tolka och använda delar ur kriminalstatistik på ett skevt sätt, för att måla upp en skrämmande bild av ett samhälle som är på väg utför. Snabbt. En grym dystopi där vi alla måste se oss över axeln både en och två gånger. Alla kan drabbas, ingen får hjälp, är vad de försöker skrämmas med.

Vad som är extremt viktigt att understryka är att en polisanmälan inte är samma sak som försök till eller ett utfört brott. När Sverigedemokraterna påstår att ”antalet fall ökat med över 40 %” så är det milt uttryckt en sanning med modifikation. Det borde istället stå ”antalet polisanmälda misshandelsfall har ökat…”. Statistik från BRÅ menar att ökningen är 34 %, men nedan finner vi det som är mest intressant. Och tro mig – det är väldigt intressant.

”Statistiken som gick upp i rök?”

Den 40 %-iga ökning som Sverigedemokraterna lanserar som sin sanning, har inte tagit någon hänsyn till befolkningsökningen. När invånarantalet ökar, så gör även antalet brott och polisanmälningar det, det är simpel logik. För att kunna se om den polisanmälda brottsligheten ökat måste vi för varje år titta på antalet polisanmälningar per 100 000 invånare, och då ser vi att siffran har gått ner ännu mer. År 2003 polisanmäldes 726 st, år 2012 hade det stigit till 914 (per 100.000 invånare)

Forskningen på området visar att nya arbetssätt och rutiner inom polisen kan påverka statistiken. Vi ser även en allmänt ökad uppmärksamhet och intensivare debatt om våldsbrottsligheten. Toleranserna mot brottslighet har minskat och anmälningsbenägenheten har ökat.

Sett ur ett internationellt perspektiv sticker ändå inte Sverige ut när det gäller våldsbrottslighet, vi ligger på en ganska genomsnittlig nivå för EU-länder. Faktum är att Sverige låg under EU-genomsnittet när offerundersökningar år 2004-2005 i övriga EU-länder jämfördes. Räknat i procent var antalet personer som uppgav att de utsatts för våld och hot om våld färre än i många andra länder. Listan toppades av Irland och Storbritannien (Sarnecki. Introduktion till kriminologi, s. 114. ISBN 978-91-44-04858-1).

victim”Offer som förblir tysta”

I likhet med kategorin sexualbrott finns ett högt mörkertal med inträffade brott som aldrig polisanmäls. Det finns flera andra källor som man kan, och bör, använda för att få kompletterande information och därmed kunna beskriva verkligheten så bra som möjligt. Offerundersökningar och sjukhusdata går att använda för att få en bättre bild, eftersom de kan tala om hur många som utsatts för brott, oavsett om brottsoffret har gjort en polisanmälan eller ej. De visar att nivån har varit stabil de senaste 15–20 åren. Varje kalenderår uppger cirka 2-3 procent av Sveriges befolkning att de har blivit misshandlade, och sjukvården uppger oförändrade nivåer av patienter med skador som har orsakats av misshandel eller grövre våldsbrott. Utöver de två källorna ovan används självrapportundersökningar (Sarnecki, s. 102). Den generella bilden stöder inte tesen att vi sett en kraftig ökning av våld, och då i första hand grovt våld, under de senaste 15 åren (Sarnecki, s. 105).

”Ökningen på riktigt?”

Kan vi utesluta en ökning? Nej, det kan vi inte. Men att det faktiska antalet misshandelsfall ökat med över 40 % de senaste 10 åren är inte sant. Vi kan inte ens säga att antalet misshandelsfall per 100 000 invånare har ökat med 34 %. Men vi kan säga att antalet polisanmälda misshandelsfall har ökat. Samma statistik visar även att polisanmälda misshandelsbrott minskade med 3 % år 2012 jämfört med föregående år. Det finns alltså all anledning att vara kritisk och ifrågasätta Sverigedemokraternas påståenden om brottsligheten i Sverige och fundera över deras politiska agenda.

Sverigedemokraterna verkar älska att måla fan på väggen. Deras paradgren ser ut att vara: ”ryck något helt ur sitt sammanhang, för att visa en (enligt dem själva) oroväckande trend”. En siffra som de säger är bevis för en samhällsförändring, och som vid första anblick kan tyckas stämma, kan man lätt hitta motbevis och motargument mot, om man bara vet var man ska leta upp fakta och har förmåga att titta med kritiska ögon. Det här är ett skolexempel på hur de försöker vilseleda människor om samhället och den påstådda degenereringen som de säger sker p.g.a. ökad mångkultur.

Myter om våldtäkt

Sverigedemokraterna påstår att vi ser en dramatisk ökning av antalet polisanmälda våldtäkter. De menar att vi har flest antal polisanmälda våldtäkter i Europa och att de anser detta i sig är mycket skrämmande. Att merparten av polisanmälningarna inte leder till något åtal är än värre enligt dem. Dags för Motargument att knäcka några myter.

Polisanmälda våldtäkter

Påstående: Sverige har flest antal polisanmälda våldtäkter i Europa.
Sanning: Det stämmer, och tillgänglig statistik talar för att det faktiska antalet våldtäkter har ökat under senare år.

Motargument visar därmed att vi inte räds för att publicera sverigevänliga sanningar.

Sverige har en könsneutral, mycket bred definition av begreppet våldtäkt. Till skillnad från andra länder, t.ex. Finland, krävs inte ett heterosexuellt samlag med penetration, det räcker med en handling som är jämförbar. En målsägande kan inte heller dra tillbaka sin anmälan, eftersom brotten faller under allmänt åtal. Det spelar ingen roll om personen sover, är mycket berusad eller liknande. Sex med en person under 15 år är våldtäkt, oavsett samtycke.

Anmälningsbenägenheten har ökat kraftigt i Sverige de senaste 30 åren. Toleransnivån är dessutom mycket låg i dagens samhälle – de våldtagna går till polisen och gör anmälan, och istället för att förtränga händelsen åker de till sjukhuset för att bli undersökta.

I Sverige kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet år 1965. I vissa europeiska länder, så som Schweiz, Tyskland och Finland, dröjde detta ända till 1990-talet. I Frankrike kriminaliserades det först år 2006. Att våldtäkt inom äktenskapet faller under allmänt åtal är långt ifrån självklart, i vissa europeiska länder, t.ex. Schweiz,  har det gjort det i mindre än 10 år. Där ses våld och övergrepp i nära relationer som en privatsak, något som stannar bakom stängda dörrar. I vårt grannland Finland visade en undersökning att så mycket som 74 % av de tillfrågade ansåg att kvinnor fick ”skylla sig själva”.

En epidemi av sexualbrott?

Myt: En epidemi av sexualbrott sveper över Sverige.
Sanning: Det har varit en kontinuerlig ökning av antalet polisanmälda sexualbrott i flera decennier, men enligt NTU (Nationella trygghetsundersökningen) har andelen av alla tillfrågade personer som uppger att de har blivit utsatta för sexualbrott legat på en relativt låg och stabil nivå sedan mitten av 2000-talet.

Påstående: Endast 13 % av de polisanmälda våldtäkterna går till åtal.
Sanning: Antalet eller procentandelen faktiska åtal säger inget om antalet brott som klarades upp. Bevisläget vid sexualbrott är svårt, ofta står ord mot ord och ibland finns inga synliga skador. Rättsväsendet kan inte godtyckligt åtala personer, ett samhälle med hög rättssäkerhet måste ha höga beviskrav. År 2012 klarades 51 % av våldtäkterna upp, och när ett våldtäktsfall väl går till åtal har Sverige den högsta andelen fällande domar.

Numbers And Finance
kenteegardin / Foter / CC BY-SA

Att x antal våldtäkter polisanmäls är inte samma sak som att x antal våldtäkter inträffat. Dessutom kan en brottsrubricering komma att ändras under varje respektive utredning. Anmälningsregistret innehåller således statistik som måste tolkas med stor försiktighet. Jag menar inte att informationen är oanvändbar, men för att få en bättre bild av den faktiska situationen måste vi inhämta information från flera olika källor, det kan vara vanskligt att enbart använda anmälningsstatistiken som en indikation på brottsnivån i ett samhälle.

Det stora problemet med statistik är att man kan läsa den ‘som fan läser bibeln’. Kan man inte tolka statistiken så är den bara siffror. Sverigedemokraterna ‘plockar russin ur kakan’. Rent hypotetiskt kan till exempel 2000 personer polisanmäla att de blivit trakasserade för att de fått reklam i brevlådan trots att det står ”nej tack” på den. Det är inte brottsligt att stoppa reklam i någons brevlåda, även om några kan anse att det är förbannat irriterande. De 2000 anmälningarna kommer antagligen att åka i papperskorgen med motiveringen ”brott kan ej styrkas”, men oavsett vad som händer med dessa polisanmälningar kommer de att finnas i anmälningsregistret.

För att krångla till det ännu mer räknar alla länder statistik på olika sätt, vilket gör det ganska svårt att jämföra brottsligheten i olika länder. Sverige använder sig av metoder som gör att den polisanmälda brottsligheten i Sverige uppfattas som högre än i andra länder. Och något som vi alla alltid bör ha väldigt, väldigt klart för oss är att det är väldigt få människor som faktiskt begår brott. Oavsett hudfärg, kultur, religion eller nationalitet.

Jag trivialiserar inte sexualbrottsligheten på något sätt, det vore en skymf mot de utsatta. Men den ”sexualbrottsvåg som drabbat Sverige” är inte den veritabla katastrof som Jimmie Åkesson basunerar ut. Han tar en liten del av ett stort problem. Och förvränger den medvetet. Sedan dras den upp som kanin ur en hatt när det är dags att hålla tal. Simsalabim!

Individer i statistiken

Att invandrare är överrepresenterade i brottstatistiken är en öm tå och ett av de argument som Sverigedemokraterna mer än gärna pekar på. Genom att proklamera vad de anser vara en stigmatiserad sanning kan det verka som om de har fått lite vind i seglen. De räds inte den politiskt korrekta maffian som konspirerar mot dem. De utgör den moraliska kompassen som tar i med hårdhandskarna när det gäller brottslingarna. Bunta ihop dom och slå ihjäl dom.

SvartellervittDen mångfacetterade problembilden ersätts av ett kategoriskt och fyrkantigt tänkande, där gråskalorna bytts ut mot svart och vitt. Det är ett tänkande där ett ‘att’ inte följs av ett ‘varför?’. Och det är ett enfaldigt tänkande, för det som vid första anblicken ter sig ganska enkelt är i själva verket ett kalejdoskop av faktorer som påverkar oss på alla möjliga sätt. Vårt samhälle är en enorm organism som ständigt förändras, och ingen människa är en ö.

Det finns dessvärre alltför många personer som vill att vårt samhälle ska vara just en ö. Att samhället ska neka skeppsbrutna att få komma iland. Simma vidare, för här finns det inte kokosnötter så det räcker till alla. Du kommer ju ändå bara att lyfta bidrag och våldta ‘våra’ tjejer. Och om du nu har ett jobb så har du snott det av en svensk. Tror du att vi tänker låta vårt svenska paradis bli sönderexploaterat av snyltgäster som vill bo gratis på All-inclusive? Öppna din pizzeria eller närbutik någon annanstans. Simma hem till ‘Långtbortistan’ och odla dadlar eller fös kameler eller vad fan du nu gör. Du är inte en av oss. Vi uppfattar inte dig som svensk och då är du inte det, oavsett vad du själv anser dig vara. Och om du är svensk och inte vill bo på en ö, så är du svenskfientlig. Det är nästan lika illa. Tycker du att kokosnötterna räcker till alla så är du hjärntvättad, naiv och korkad.

EurabiaÄr det verkligen så här illa? Skulle personerna som spyr galla på nätet säga samma sak i verkliga livet? Hatbrott är brott som har sin grund i en kultur där fördomarna väger tyngre än tron på människors lika värde. Hets mot folkgrupp är ett inlärt beteende, vi föds inte trångsynta. Det är plågsamt uppenbart hur lätt några individer kan sitta hemma bakom sin datorskärm och där vara anonym och tuffast i hela världen.

Jag hamnar jämt och ständigt i luven på tuffingar (som tycker som exemplen ovan) trots att det är fullständigt lönlöst. Samtidigt är det att föredra framför att bara vara tyst. Jag vill i egenskap av kriminologistuderande gärna tro att jag har mer på fötterna än internetrasisterna som ventilerar sin bitterhet via datorn, men det spelar kanske egentligen ingen roll hur bra argument man kommer med.

Detta är en debatt som helst bör ske mellan fysiska personer för att kunna bära frukt. Därmed inte sagt att en krönika är en dålig början.

Gästkrönikör: Louise H.

Myt: Muslimer = våldtäktsmän

Gästinlägg från Politifon

[Notis: Det här är en gammal historia. Vi har dock sett att personer ofta hänvisar till denna myt i debatter och väljer därför att återpublicera förtydligandet här]

Av Farha Khaled

Norges Justitieminister har bekräftat innehållet i en forskningsrapport om våldtäkter som Oslo-polisen kom ut med år 2010. Och förtydligade samtidigt att missuppfattningarna och feltolkningarna av den är grovt osanna. Det var en rapport som muslimhatare än idag försöker hävda att den ‘bevisligen’ visar ‘sann’ statistik på att alla våldtäktsmän i Norge är muslimer.

Censored
zubrow / Foter / CC BY-NC

En gren av historien började med att Arutz Sheva, en politisk webbsida i Israel, publicerade artikeln “Norsk Minister länkar samman norsk våldtäktsvåg med Israel”. Personen bakom artikeln var Gil Ronen.

I den artikeln påstods att en norsk minister undanhållit ‘sanningen’ om Oslo-polisens rapport som sägs ska ha detaljerat våldtäktsstatistiken i Norge. Rapporten skulle enligt skribenten nedtystas, då risken fanns att Israel skulle kunna utnyttja resultatet från den, för att påvisa att gärningsmännen var muslimer. Ronen lade aldrig fram några bevis för sina påståenden. Han citerade däremot en israelisk bloggare, Yehuda Bello, som han menar ‘förstår’ norrmän och har norska kontakter. Ronen skrev:

Bello rapporterar att det mellan januari och oktober hade anmälts 48 våldtäkter i bara Oslo och att 45 av dessa våldtäkter utförts av muslimer.

Efter att norska polisen och justitiedepartementet insett hur delar av allmänheten missuppfattat eller feltolkat nyhetsrapporteringen i NRK, och försöker använda det i lögnaktig propaganda, så utgavs ett mycket tydligt pressmeddelande:

Oslo polisdistrikt har utgivit en rapport för våldtäkter i Oslo 2010. Rapporten visar att alla typer av våldtäkt, förutom överfallsvåldtäkt, visar att europeiska gärningsmän är i majoritet och att de i första hand är norrmän. Endast 5 fall av överfallsvåldtäkt har retts ut. Gärningsmännen hade då utländsk härkomst. Två var unga (under 18) och två hade allvarliga psykiska diagnoser och kan därför inte betraktas som representativa för sin etniska kultur. Det har i rapporten belysts att generaliseringar som “Våldtäktsmän i Oslo är utlänningar”, något som även media har rapporterat, är felaktigt. Rapporten återger inte religiös bakgrund.Med vänliga hälsningar

Grethe Kleivan

Överdirektör

Följ Farha Khaled http://farhakhaled.blogspot.se/.
För fördjupning, läs hela artikeln hos Politifon.

Flertalet journalister har granskat norska polisens rapport och skrivit om missuppfattningarna och feltolkningarna, bl.a. dessa:
Oisin Cantwell, Aftonbladet
Islamophopia Watch
Loonwatch.com

Sluta slarva med statistiken!

Det är beklagligt när debattörer agerar på ett sätt som riskerar att underblåsa främlingsfientlighet och mytspridning – förhoppningsvis utan att detta var deras syfte. Oavsett är det trist varje gång någon slarvar eller oavsiktligt råkar använda sig av felaktig information. Det är än mer beklagligt då det kommer från personer som, sett till deras titel, borde veta bättre.

A MEDITATION ABOUT MOURNING
Martin Gommel / Foter.com / CC BY-NC-ND

Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin slarvar grovt då de med hjälp av statistik i en artikel på Newsmill hävdar att 111 000 personer har beviljats uppehållstillstånd i Sverige under 2012. Och så kan man se det om man vill. Det är dock långtifrån en exakt sanning. Det förhindrar inte att artikelförfattarna använder sig av statistiken som fakta, för att sedan slugga vidare genom att ta upp  människosmuggling och analfabetism i samma debattartikel.

Migrationsverket och SCB har fullständig transparens vad gäller denna statistik. Allmänheten kan själv kolla upp hur statistiken ser ut. Det bör fler försöka göra. Inte minst eftersom fler än just de ovan nämnda debattörer, medvetet eller omedvetet, slarvar med begrepp, statistik och ordval.

Under hela kalenderår 2012 ansökte 43 887 personer asyl i Sverige. Av dessa fick ungefär 34% uppehållstillstånd.

Sverige avvisar mer än hälften av de asylsökande. I processen kränker vi även de mänskliga rättigheterna. Sverige har dömts mer än 20 gånger i internationella domstolar för brott mot migranters mänskliga rättigheter.

Motargument har tidigare publicerat en kortfattad artikel om dessa 111 000 personer med flera länkar och källhänvisningar för den som vill fördjupa sig i siffrorna.

Antal asylansökningar, klicka på grafen för att förstora den.
Antal asylansökningar, klicka på grafen för att förstora den.

I korthet: Endast 25 252 personer har fått PUT (permanent uppehållstillstånd) i Sverige under kalenderår 2012. Inte 111 000!

Faktum är att de allra flesta av de 111 000 personerna fick ett temporärt, tidsbegränsat och tidsbestämt uppehållstillstånd. Förutom dessa inkluderar de 111 000 personerna adopterade barn, makar och samboende partners till de gästarbetare, gästforskare och gäststudenter som vill ha med sig sin familj hit under sin tidsbegränsade vistelse i Sverige.

Vi menar att siffror bara säger vad varje skribent vill att de ska säga. Bakom en debattartikel kan det kanske dölja sig främlingsfientliga undertoner — vi vet inte. Men då det levereras siffror på ett mycket slarvigt och tvivelaktigt sätt, kan det för den oinsatte ibland framstå som både korrekt och skrämmande. Den som tar sig tid att titta närmare på siffrorna får se en helt annan verklighetsbild. Om man vill läsa det ena eller det andra är upp till var och en.

Länge leve massinvandringen!

Många som är mot invandring kallar invandringen till Sverige idag för ”massinvandring”. Aktivister som är för invandring faller ofta i fällan att bemöta detta genom att säga att ”det är ingen massinvandring”. Det hjälper knappast. Är man mot invandring kommer man att använda det negativa prefixet ‘mass-‘ även om det rör sig om få invandrare, likt hur antisemiter gnällde över den s.k. ”massinvasionen av judar” till Sverige på 30-talet, då det kom endast några få familjer från Tyskland.

Hur bemöter antirasister argumenten om massinvandring? Ja, man kan kika på den regeringssida som lades upp förra året om nätmyterna om migration och invandring. Det är typiskt:

Myt 1: Det pågår en massinvandring, om några årtionden kommer svenskar att vara i minoritet i sitt eget land.Påståendet är direkt felaktigt. I dag är knappt 15 procent av befolkningen född i ett annat land. Statistiska Centralbyrån räknar med en näst intill oförändrad andel i framtiden, andelen beräknas öka till 16,5 procent 2050.

I grunden bygger myten på att personer med utländsk bakgrund aldrig blir svenskar och att det skulle vara ett problem om människor har en bakgrund i ett annat land. Det är också värt att notera att den enskilt största gruppen invandrare 2010 var hemvändande svenskar, som stod för en femtedel av invandringen.

Att regeringen börjar så här kommer att göra folk som är skeptiska till invandringen fly förbannade. De väljer att inte försvara den invandring vi har utan att istället ta strid på frågan om man kan kalla invandringen en massinvandring. Regeringen säger att ”ja antalet personer med utländsk bakgrund är stort, men det är ingen massinvandring” och bekräftar därmed de farhågor de invandringsskeptiska har utan att bemöta dem.

Regeringens ”mytsida” gör ett klassiskt misstag, ett som många politiker gjort, t.ex. Mona Sahlin (S). En politiker, eller antirasist, får frågan om det pågår massinvandring och svarar med att säga att man inte kan/får använda ordet massinvandring. Så kan man inte agera om man vill stoppa näthatet. Man får köra med öppna kort, redovisa fakta och försvara invandringen som sådan istället. Kan man inte göra det, utan måste förvränga ord på klassiskt politikermanér bör man nog hålla tyst i invandringsdebatten.

Massutvandring och massinvandring?

Först fakta. De högsta siffrorna för utvandringen från Sverige som uppmättes var mellan 1880-1893 då 0,83% av befolkningen utvandrade per år. Under åren 1850 till 1930 ligger siffran lägre. Jag har sett siffran 0,4% – 0,45% av befolkningen varje år under den tidsperioden. Detta är det som kallas den svenska massutvandringen av alla historiker.

Detta är de svenska uppehållstillstånden 2009:

Källa: Migrationsverket

Nu ska vi räkna. Ta bort de studerande och det blir ca 90.000 personer som fick uppehållstillstånd (Inte alla är klassiska invandrare, men å andra sidan var många emigranter inte klassiska emigranter heller, många som emigrerade återvände till Sverige). Med 9,1 miljoner invånare motsvarade det nästan 1% av Sveriges befolkning.

Om 0,4% tillåts kallas massutvandring är det väl ingen tvekan om att det är rätt att kalla det massinvandring då det rör 0,9%-1%, eller?

Sedan 2006 har vi haft en exceptionell invandring. 2006 var den 70.000 personer om man räknar bort gäststudenter och hemvändande svenskar. Folkmängden var 9 miljoner. Det är 0,78% av befolkningen. Om man tittar på åren 1960 till 2011 blir siffran mellan 0,55-0,6%. Om någon läsare vill, får ni gärna räkna ut den exakta siffran.

Ja, det pågår utvandring också och många som kommer hit kommer för att jobba. Men så har det alltid varit med invandring och utvandring. Faktum är ändå att andelen som kommer hit är 1%.

Källa: Migrationsinfo.se

Länge leve massinvandringen!

Det gör att Sverige förändras radikalt, onekligen. Det gillar jag, som ser ett egenvärde i kulturers möte och som vill ha så öppna gränser som möjligt.

Det är denna förändring vi som är positiva till invandringen bör försvara, inte käbbla och tvista om Sverige förändras eller inte eller om det ska vara tillåtet att kalla det massinvandring eller inte!