Etikettarkiv: retorik

Artiklar

Vem är kulturmarxist?

Den som frågar en bibliotekarie om ordet kulturmarxism kommer att få ett ganska specifikt svar. Det kommer med all största sannolikhet att handla om Frankfurtskolans verk, föregångare och efterföljare. Namn som Lukács, Adorno, Horkheimer, Habermas, Marcuse och Benjamin torde nämnas, och ett stort men ändå begränsat antal böcker nämnas såväl som rekommenderas.

Det är en ganska smal corpus som efterfrågas, och den som tvivlar kan begå en smula empiri och besöka närmaste bibliotek. (Jag föreslår närmaste universitets- eller högskolebibliotek, pga större urval, men du gör som din metodik förespråkar.)

mimax / Foter.com / CC BY-NC-SA

Eller, med andra ord: om du letar efter riktiga kulturmarxister, så är det ingen direkt hemlighet var de finns. De har varit igång i över ett halvt sekel, trots allt.

På senare tid verkar begreppet ha vidgats en smula. Inte av bibliotekarierna, dock, utan av personer som enligt fördomarna inte besöker bibliotek särskilt ofta.

Tydligen så har det blivit något av ett standardbegrepp för ”folk som säger saker jag inte håller med om, rent generellt”. Feminister —> kulturmarxister. Vänsterpersoner —> kulturmarxister. Högerpersoner —> kulturmarxister. Piratpartister —> kulturmarxister. Påven —> kulturmarxist. ABF —> kulturmarxister. Timbro —> kulturmarxister. Fredrik Reinfeldt —> kulturmarxist. Ganska precis alla utom Adorno och gänget har på senare tid blivit kallade för kulturmarxister, och gränsen mellan icke-kulturmarxism och kulturmarxism verkar vara lika vag som den beryktade tiden mellan hägg och syren.

Detta är inte en tillfällighet. Eftersom begreppet ‘kulturmarxist’ inte har ett uns att göra med reellt existerande kulturmarxister, utan med gruppdynamiken inom den sfär av människor som frekventerar sidor som Avpixlat. En dynamik som finner sig vara ständigt under attack, som finner sig vara föremål för permanenta angrepp från alla håll, och som sålunda behöver ett samlingsbegrepp för sådana angripare. ‘Kulturmarxister’ är detta samlingsbegrepp, och är en synonym till dessa angripare.

Det spelar ingen roll vilka dessa angripare är, vad de gör eller ens om de råkar ha någon poäng eller inte — de är angripare, och bör betraktas som sådana. Och behandlas som sådana, med all den fientlighet den egna gemenskapen kan uppbringa.

På så vis kommer det sig att större delen av världen betraktas som kulturmarxistisk. Och med detta blir gemenskapen allt immunare mot influenser utifrån — avvikande idéer kan avfärdas genom att klassas som kulturmarxistiska, och debatter som skulle kunna påvisa interna motstridigheter inom gemenskapen kan sopas under mattan på ett systematiskt vis.

Detsamma gäller för begrepp så som ”politiskt korrekt”. Hur många diskussioner dör inte efter invändningen ”var inte så djävla politiskt korrekt”?

Om du är en flitig användare av liknande begrepp — ta då en närmare titt på hur, när och varför dessa begrepp används. Rent generellt.

Jag lovar. Det är inte kulturmarxistiskt alls.

Artiklar

Varning för Godwins lag

Har ni hört talas om ”Godwins lag”? Om man jämför något med nazism, får man ofta som svar att man ska undvika att göra en ”Godwin”. I värsta fall märker man att personen slutat lyssna eftersom ”du just gjorde en Godwin”.

Godwin's Law
Klicka för större bild.WilliamsProjects / Foter / CC BY-SA

Så här definieras den på Wikipedia:

Godwins lag (Godwin’s law) handlar om fenomenet att diskussionstrådar på Usenet (och numera hela Internet) oavsett ämne förr eller senare leder fram till liknelser som inbegriper Hitler eller nazister. Uttrycket kan också beteckna en netikettregel som avråder från sådana liknelser…

Anspelningar på lagen syftar på att vidare diskussion kommer att vara lönlös…

Lagen brukar åberopas för att påpeka att liknelser med nazister och Hitler är klichéartade och sällan relevanta. Framförallt brukar sådana liknelser uppträda då diskussionen redan urartat till den grad att den knappast leder till något fruktbart. Att dra sig ur diskussionen i detta skede är enbart hedersamt.

Ofta när man varnar för antisemitism, myndighetsmissbruk eller för det extrema muslimhat som Sverigedemokrater och sajter som Avpixlat och Dispatch International sprider, får man höra att man gör en ”Godwin”. Det gör att diskussioner om de stora likheter som finns i retoriken mellan muslimhatet och den extrema antisemitism som t.ex. nazisterna spred omöjliggörs.

Så när muslimer liknas med kackerlackor på Avpixlat, och då muslimer anklagas för massvåldtäkter, för en global världsomfattande konspiration, för att ta över Europa genom politik och genom att föda barn, eller då de anklagas för att vara inavlade och IQ-befriade, så omöjliggörs alla jämförelser med hur nazister spred och sprider samma retorik mot judar genom att uppmana till att ”inte göra en Godwin”.

Godwins lag på 20-talet

Problemet med Godwins lag är att de som varnade för nazismen på 20-talet — judar, socialdemokrater, liberaler, kristna m.fl. — möttes av liknande argument som ”Godwins lag”.

Tyskspråkiga judiska tidningar från tiden före nazisternas maktövertagande.

Man kan t.ex. studera debatten bland judarna i Tyskland på 20-talet.

Många av judarna på 20-talet, i synnerhet de politiskt aktiva sionisterna, varnade för antisemitismen och nazismen. I Europa trodde de flesta judar att det höll på att bli bättre. I synnerhet sa man så om Tyskland. Att ”antisemitismen håller på att försvinna med liberaliseringen av Europa”.

En del gick mot strömmen och varnade för folkmord liknande det Turkiet hade utfört mot armenerna eller för pogromer i Tyskland. De möttes ofta med skratt och hån. ”Pogromer i Tyskland, lägg av din sionistiska fjant! Om du springer omkring och ropar vargen kommer hela tiden, och målar fan på väggen, så kan man inte prata med dig ju.”

”Prata gärna om antisemitismen men undvik att varna för pogromer i Tyskland eller att utmåla nazisterna som massmördare, för då förstör du stämningen och den fina debatten”, var vad de som varnade för de kommande nazistiska våldsdåden fick höra.

Begreppet ”att göra en Godwin” fanns inte då så man sa sådant som ”ropa inte vargen kommer”, ”måla inte fan på väggen” eller ”håll en god diskussionston”.

För en del är det viktigare att de slipper höra upprörande saker då de diskuterar politik eller samhället, än att få höra varningar om vad som kan ske – om vi inte ser upp. ”Bomullifiering” som en del kallar det; bäddar man bara in debatten i bomull och myspys så blir debatten bra. ”Säg inget som kan uppröra!”

Nästa gång du använder begreppet ”att göra en Godwin” mot någon, minns att det var så man bemötte judarna på 20-talet också. Lyssna vad som sägs och bemöt sakargumenten, eller bristen på sakargument, istället för att hänvisa till ”Godwin”.