En krönika av Andreas Meijer (blogg).

”Kritiserar man invandringen så kallas man rasist!”. Så brukar det låta – främst från de som kritiserar invandringen och sympatiserar med Sverigedemokraterna. Jag och andra som kritiserar SD och den typen av segregerande ideologi, fyller ibland i de luckor som SD lämnar tomma. Främst luckan som handlar om hur politiken kring integration skall föras. När SD är tystlåtna väljer jag att falla tillbaka på historia: SD driver en politik som strävar mot ett etniskt och kulturellt homogent samhälle.

andreasnilsson1976 / Foter / CC BY-NC-ND

I en diskussion fick jag frågan om jag inte ser något mellanting mellan att ta in alla som söker asyl, och att genomföra etnisk rensning. Jo, det gör jag. Realistiskt så kommer vi inte kunna ta emot alla som skulle behöva vår hjälp. C:a 750 miljoner människor lever idag utan daglig tillgång till rent vatten. C:a 1,4 miljarder lever i extrem fattigdom. Vi har inte den kapaciteten även om vi så skulle vilja. Vi måste ha regler och vi måste arbeta utefter den verklighet vi lever i. Lösningen är global, vilket gör att vi måste agera globalt och ställa krav på våra ”vänner” i den globala överklassen. Utan ett globalt samarbete så kommer detta aldrig att lösas. Det handlar om att vi måste komma överens om att sluta utnyttja och exploatera fattiga länder (vi står på axlarna på de länder som vi tar emot invandrare från, tro inget annat).

Det finns dock något som är än viktigare än att diskutera intagsnivåer och ekonomisk påverkan: mentalitet.

Det skrämmande är mentaliteten

Det som skrämmer mig i och med att SD verkar ha blivit så etablerat är inte så mycket deras politik. Ibland kan jag känna: ”men låt dem få som de vill, så att det fåtal som röstat på dem börjar förstå att det inte finns något gott att hämta från det hållet — invandringen är inte problemet och inte heller lösningen”.

Det jag ogillar är den mentalitet som på vissa håll verkar börja ta plats i den s.k.”svenska själen”. En mentalitet som tillåter vissa att nedvärdera andra människor bara för att de är av en annan etnisk härkomst. En mentalitet som tillåtit rasistiska skämt och en rasistisk jargong. En mentalitet där några hela tiden känner att de måste försvara sig själva genom att upprepa mantran som: ”jag är inte rasist, men…” eller ”men det får man väl inte säga för då är man väl rasist?”. Med uttryck som ”utisar”, ”asylanter” och ”skäggbarn” för de som söker asyl och med hån som ”batikhäxa” eller ”blattekramare” för de som väljer att stå upp för ett humant ideal. Den mentaliteten skrämmer mig.

När den mentaliteten börjar få fotfäste och görs till vardag så närmar vi oss ett farligt samhälle. Det finns krafter som ligger bakom diverse främlingsfientliga nätsidor, där detta redan är vardag! Där de uttryck jag just räknat upp inte ens väcker någon uppmärksamhet, som om det verkligen var ohyra vi talade om! Jag är rädd i och med att SD, som nu är ett riksdagsparti, är med och stödjer den här typen av mentalitet. I och med att flertalet av de som befinner sig i den här delen av internet röstar på SD – det är normen för dom – så är det också den bilden som förmedlas till mig, som betraktar utifrån. Och det jag ser skrämmer mig.

Verkliga problem istället för ihopfantiserade dito

Det är här SD kommer in i bilden på riktigt. De är mycket duktiga på att forma politiken så att all skuld kan läggas på invandringen. Enligt mig har de sociala problem vi ser i Sverige helt andra orsaker:

• Finanspolitik och devalvering av valutan
• Fokus på ett individualiserat samhälle
• Rationaliseringar av produktionssektorn
• Utflyttad produktion (outsourcing)
• Minskat socialt skydd
• Utförsäljning av välfärden
• Möjlighet att försnilla skattepengar genom ”legitima” företag
• En övertro på materiell och ekonomisk tillväxt för en säkrad framtid
• Överdrivet omhuldande av näringslivet, t.ex. flytta vinstutbetalning från löntagare till aktieägare
• En mentalitet som går ut på: ”sköt dig själv och skit i andra”

Att lösa dessa saker med ”en ansvarsfull invandringspolitik” är inget annat än nonsens. Migration är en del av samhället. De problem som finns inom området måste naturligtvis diskuteras, men inte på bekostnad av alla andra frågor. Inte på bekostnad av en human människosyn. Inte på bekostnad av det vi alla har rätt till — ett egenvärde som medmänniska.

En krönika av Andreas Meijer (blogg).

Mer läsning:

— Alex Bengtsson på Stiftelsen Expo skriver om folkmordsretorik med vissa beröringspunkter till denna artikel.