Etikettarkiv: media

Artiklar

SD-Samnytt tigger pengar – igen

Det högerextrema SD-propagandaorganet Samnytt har svårt att få ekonomin att gå ihop. På sistone har nätbloggen upprepade gånger vädjat till sina läsare om donationer och prenumerationer för att kunna fortsätta ”specialbevaka de områden där etablissemangsmedia uppvisar underlåtenhetsförsyndelser”. Samnytt påstår vidare att de fokuserar ”brett på allmän nyhetsjournalistik”.

Vidtecknad vill tro att Samnytt är desperata. Mot bakgrund av att gänget på nätbloggen tidigare inte systematiskt tiggt om donationer och förlängda, eller nya, prenumerationer är det med största sannolikhet inte ett spel för gallerierna. I en nypublicerad artikel läser vi:

”Samnytt står nu inför en avgörande period. Vår verksamhet har ytterst begränsade reklamin­täkter och inget statligt stöd eller finansiärer till skillnad från många andra medier. Vi är helt beroende av våra läsare för att tidningen ska finnas kvar.” (Källa: Samnytt)

Skärmdump från Samnytt 251205.

Vi på Motargument, som är ett helt igenom ideellt, politiskt och religiöst obundet projekt, har noll resurser i jämförelse med Samnytt, som fortsatt har ekonomiska intäkter. Motargumenti förespråkar fri journalistik och medie- samt yttrandefrihet.

Samnytt är en institution inom högerextrem alternativmedia. Gänget startade upp 2008 som Politiskt inkorrekt, ändrade namn 2011 till Avpixlat och sedan 2017 kallar de sig Samhällsnytt, vilket senare kom att korrigeras till Samnytt. En inte alltför långsökt teori är att Dagerlind, Ekeroth och deras vänner med jämna mellanrum väljer att ändra skepnad av taktiska skäl. När ett inarbetat namn blir alltför stigmatiserat kan man vips ändra till ett annat namn och på så sätt värva nya läsare.

Alternativmedia har inte samma förutsättningar och resurser som etablerad media. Samnytt förlorade sitt redaktionsstöd 2021 eftersom de inte uppfyllde följande kriterier:

  • följer god medieetisk sed
  • främjar tillgängliggörande av sitt redaktionella innehåll till personer med funktionsnedsättning

2020 erhöll Samnytt 1 192 119 kronor i redaktionsstöd, Året efter mottog de 350 000 kronor, och därefter bedömdes de inte längre uppfylla Mediemyndighetens kriterier för att erhålla redaktionsstöd..

Som jämförelse har den alternativa mediebloggen Motargument alltsedan starten 2012 erhållit lika mycket i redaktionsstöd som Samnytt gör idag, dvs 0 kronor.

Motargument konstaterar att det högerextrema SD-propagandaorganet Samnytt har svårt att överleva. Alternativmedia i behov av ekonomiskt stöd måste leverera högkvalitativ journalistik för att kunna överleva. Kan det vara så att Dagerlind, Ekeroth och deras kompisar inte levererar det folket vill ha?

Länk till Samnytts artikel (sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik):

Samnytt: Ska Samnytt finnas kvar nästa år? – Då behöver vi din hjälp

Lästips:

Motargument: Varning för Samnytt!

Artiklar

Skev debatt skapar oro och otrygghet

1 kommentar

Brottsförebyggande rådets (BRÅ) nationella trygghetsundersökning 2025 visar att människor upplever större oro och känsla av otrygghet idag än för 10 år sedan. Oron för brottsligheten i samhället har under perioden 2014-2024 nästan fördubblats, från 28 % till 54 %. Brottsutsattheten under samma tioårsperiod ligger däremot stabilt på runt 20 %, vilket innebär att 1 av 5 uppger att de utsatts för någon typ av brott. Att siffrorna för upplevd oro och känsla av otrygghet inte synkar med faktiskt brottsutsatthet beror till stor del på att media och folkvalda politiker målar upp en skev bild av att kriminaliteten i Sverige skulle vara i ökande.

Vad är anledningen till att oron och otryggheten, dvs känslan, har ökat så mycket samtidigt som faktiskt brottsutsatthet, dvs fakta, ligger kvar på samma nivåer som tidigare?

Tidöregeringen använder människors oro och känsla av otrygghet i sin propaganda och förda politik för att de vet att det genererar röster. Ju större oro och känsla av otrygghet, desto fler röster på hårdare kriminalpolitik och lägre invandring, samt kraftigt ökad återvandring.

Tidöregeringens förenklade narrativ innefattar att korta straff och invandring skulle vara orsaker till kriminalitet, som alltså ligger på samma nivåer idag som för 10 år sedan.

Tidöregeringen påstår att höga straff, minskad invandring och ökad återvandring skulle minska kriminaliteten. Det finns däremot inga belägg för att höjda straff skulle minska kriminalitet. Det finns heller inga belägg för att etnicitet eller religion skulle vara faktorer för att hamna i kriminalitet.

Den kriminalpolitiska och migrationspolitiska debatten är skev, och saknar verklighetsförankring. Media och folkvalda politiker bär det yttersta ansvaret för att känsla och fakta, dvs oro och otrygghet kontra faktisk brottsutsatthet, inte är i synk.

Källa:

BRÅ: Nationella trygghetsundersökningen 2025

Lästips:

Motargument: Oro är inte fakta

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 8)

Detta är åttonde och avslutande delen i en serie artiklar om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut. Avslutning: Där det börjar – och där det redan har börjat.

Det finns en farlig föreställning om att nazism är något som hör till det förflutna. Något som endast kan kännetecknas av massutrotning, krig och koncentrationsläger. Men nazismen började inte med gaskamrar. Den började med ord. Med motioner. Med ett nytt sätt att tala om folk, lojalitet, moral och gemenskap – och med ett gradvis avskaffande av de institutioner som kunde utmana makten.

Vi ser samma mönster i dag, i ett svenskt riksdagsparti som bär kostym och kallar sig demokratiskt. Sverigedemokraterna försöker inte längre dölja sin ideologiska agenda – de förverkligar den, motion för motion. Genom att förklara att vissa organisationer inte är värdiga bidrag, att vissa kulturer inte är jämlika, att vissa medier inte är folkets röst, att vissa människor inte hör hemma i välfärden eller i landet överhuvudtaget.

Vi måste våga säga det: SD är inte bara ett högerparti med en “annan syn på invandring”. De är ett ideologiskt projekt som hämtar näring ur samma idétraditioner som födde Europas 1900-talsdiktaturer: nationalism, etnisk homogenitet, misstänksamhet mot minoriteter, kontroll över kultur och utbildning, hat mot liberal universalism.

Principprogrammet är skrivet för att lugna. Det talar om demokrati, rättvisa, välfärd. Men handlingarna säger något annat. I riksdagen, i kommunpolitiken och i deras egna medier för SD redan en offensiv mot demokratins pelare. Det är en politik som i praktiken bygger på att rättigheter inte är universella utan villkorade. Att medier ska spegla makten, inte granska den. Att utbildning ska fostra lydnad, inte kritiskt tänkande. Att civilsamhället ska enas i lojalitet – eller tystna.

Vi kan inte längre tillåta oss att bara reagera på det som sägs. Vi måste reagera på vad som görs. Vi måste se igenom fernissan av folklighet och reformiver, och kalla detta projekt vid dess rätta namn: auktoritärt, nationalistiskt – och djupt antidemokratiskt.

Vi har sett vart denna väg leder förut.

Och vi ser nu hur den börjar på nytt – här, framför våra ögon.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Myter

Myten om det ”kriminella Malmö”, del 2

1 kommentar

Debatten. Media. Sociala medier. Det spelar nästan ingen roll vart du än vänder dig. Det finns en bild av Malmö som för många är nattsvart och som en stad i krigstillstånd. Vissa känner genuint en oro, medan andra ser en vinning i att peka och utbrista ”titta på Malmö”. Malmö ikläds rollen som bekräftar upplevelsen av att det är för mycket mångkultur i vårt land. Vissa målar upp en bild av en stad där gäng styr med järnhand och människor vågar inte gå ut på kvällar och nätter.

Dock visar verkligheten en annan bild av Malmö de senaste åren: Den grova våldsbrottsligheten sjunker drastiskt. Motargument sätter fingret på vad det skulle kunna vara som gör det så svårt att få fram den ärliga och rättvisa bilden av Malmö.

Antalet skjutningar i Malmö är i genomsnitt 50 % lägre sedan 2018. Det finns troligtvis ett antal faktorer som ligger bakom det minskade skjutvapenvåldet i Malmö. Även antalet sprängningar har minskat under samma period. År 2017 inledde Malmö, som första stad i Sverige, det av en hel del människor kritiserade projektet ’Sluta skjut’.

Källa: Malmö stad

Denna krönika i två längre delar bygger på min tidigare artikel Malmö: ”Saft och bulle” framgångsrik faktor för att minska det grova våldet. I den artikeln finner du fakta och kortare redogörelser för vad polisen och myndigheterna tänker sig skulle kunna ligga bakom den positiva utvecklingen i Malmö.

Flera orsaker ligger bakom den svarta bilden

Alla som vill förmedla en ärlig och rättvis Malmöbild kämpar allt som oftast i motvind. Varför är det då så förbannat svårt att radera den felaktiga bilden av Malmö? Det finns flera orsaker som skulle kunna ligga till grund för det.

  • Media fortsätter att förmedla en mörk bild av staden. ”Dåliga” nyheter säljer bättre än bra. Sensation och frosseri ges utrymme på bekostnad av positiva händelser.
  • Internets och sociala mediers baksida, som innebär att vinklade nyheter, historier och direkta faktafel snabbt får spridning.
  • Våra fördomar. Alla sitter vi på dem, men hos gemene man finns tyvärr medias alla bilder av Malmö runt 2017 fastetsad i minnet, och övertygelsen är så stark att den känslan lever kvar.
  • Oviljan att se att det finns en positiv utveckling. Malmö får vackert inta rollen som statuerande exempel: Staden ”ska vara” värst i Sverige. Vissa populistiska politiker och deras sympatisörer ser det som gynnsamt att gängse uppfattning om Malmö ÄR: den befläckade staden med fortsatt skyhög kriminalitet, där de invandrardominerade gängen tillåts bestämma. Den egna agendan implicerar att även framgång blir motgång.

OK, vi har konstaterat att Malmöbilden på många håll är urdålig. Vad kan vi då göra för att förändra denna nattsvarta bild? När jag ställer frågan utgår jag ifrån att vi väl är överens om att vi vill att verkligheten förmedlas, utan överdrifter, och att korrekt fakta kommer upp på bordet och att staden får det rykte som den förtjänar?

Att skapa attitydförändring

Prio ett för att skapa attitydförändring ligger i att medier tar sitt ansvar. Journalister av idag byter mer än gärna ut fakta och saklighet mot sensation och frosseri. Det ”säljer” bättre att skriva om skyhög kriminalitet i mångkulturella Malmö, och våld. Ständigt detta våld. Det är sällan som positiva händelser belyses. Detta gäller såväl mainstream-media som public service och althögermedia.

När det kommer till fenomenen myter, anekdoter, fördomar och direkta felaktigheter som fortsatt sprids som virala löpeldar på sociala medier så kan vi motvilligt konstatera att det är en nästintill omöjlig nöt att knäcka. Det kommer kanske alltid finnas människor som tillsammans vidmakthåller ”monstret”, trots att ”monstret Malmö” i detta fall har blivit ett betydligt mindre sådant. Att i grupp hålla med varandra om saker är vanligt förekommande och skapar en känsla av samhörighet. Uppfattningarna om ”vi och dom” får i gruppen ett fortsatt existensberättigande. Sensationella lögner, konspirationsteorier och myter sprids tyvärr långt mer än fakta, statistik och saklighet.

Den senaste åttaårsperioden har visat att det finns hopp om Malmö. Med ett intensivt polisarbete, där polisen har använt sig av den s k ”hårda blåa linjen”, har de grova våldsbrotten i Malmö sjunkit drastiskt. Myndigheterna har visat att vi med rätt insatser på rätt plats i såväl förebyggande som akut syfte kan komma en bra bit på väg. Det är där vi befinner oss, och arbetet har bara börjat.

Det finns flera sätt att angripa människors fördomar och ovilja. Den tveklöst bästa metoden är att förmedla korrekt fakta, statistik och saklighet. Om vi tummar på att förmedla verkligheten är det svårt att förändra folks fördomar, ovilja och okunskap.

Vad gäller den positiva utvecklingen i Malmö har myndigheterna berättat den goda nyheten att projekt ”Sluta skjut” kommer att fortgå.

Läs också den första delen av denna mytknäckare. Den finner du här:

Myten om det kriminella Malmö, del 1

SVT har visat två säsonger av dramaserien ”Tunna blå linjen”, som brutalt och ärligt beskriver Malmöpolisens vardag. Jag rekommenderar den varmt.

För att förekomma eventuella invändningar vill jag poängtera följande:

  • Definitionen av vad som är att betrakta som skottlossning ändrades i Malmö 2010, dvs en lång tid före den fyraårsperiod då den grova våldsbrottsligheten i Malmö sjunkit. Därmed används den ”nya” definitionen, som sedan 2010 alltså överensstämmer med definitionen i resten av landet, i statistiken för dessa år.
  • Varje skottlossning och varje sprängning är en för mycket. Att förmedla statistik som visar på att den grova våldsbrottsligheten är i genomsnit 50 % lägre i Malmö sedan 2018 är avsett att visa på att vi är på rätt väg i Malmö. Det är vad jag vill förmedla.
Myter

Myten om det ”kriminella Malmö”, del 1

1 kommentar

Debatten. Media. Sociala medier. Det spelar nästan ingen roll vart du än vänder dig. Det finns en bild av Malmö som för många är nattsvart och som en stad i krigstillstånd. Vissa känner genuint en oro, medan andra ser en vinning i att peka och utbrista ”titta på Malmö”. Malmö ikläds rollen som bekräftar upplevelsen av att det är för mycket mångkultur i vårt land. Vissa målar upp en bild av en stad där gäng styr med järnhand och människor vågar inte gå ut på kvällar och nätter.

Dock visar verkligheten en annan bild av Malmö de senaste åren: Den grova våldsbrottsligheten har sjunkit drastiskt, och det håller i sig. Motargument sätter fingret på vad det skulle kunna vara som gör det så svårt att få fram den ärliga och rättvisa bilden av Malmö.

Antalet skjutningar i Malmö är i genomsnitt 50 % lägre sedan 2018. Det finns troligtvis ett antal faktorer som ligger bakom det minskade skjutvapenvåldet i Malmö. Även antalet sprängningar har minskat under samma period. År 2017 inledde Malmö, som första stad i Sverige, det av en hel del människor kritiserade projektet ’Sluta skjut’.

Källa: Malmö stad

Denna krönika i två längre delar bygger på min tidigare artikel Malmö: ”Saft och bulle” framgångsrik faktor för att minska det grova våldet. I den artikeln finner du fakta och kortare redogörelser för vad polisen och myndigheterna tänker sig skulle kunna ligga bakom den positiva utvecklingen i Malmö.

Antalet skjutningar i Malmö är i genomsnitt 50 % lägre sedan 2018. Det finns troligtvis ett antal faktorer som ligger bakom det minskade skjutvapenvåldet i Malmö. Även antalet sprängningar har minskat under samma period. År 2017 inledde Malmö, som första stad i Sverige, det av en hel del människor kritiserade projektet ’Sluta skjut’.

Bilden av Malmö som en stad där laglöshet och krigstillstånd råder är felaktig och orättvis. Det är nödvändigt, inte minst för Malmöbornas skull, att många fler i samhällsdebatter förmedlar bilden att polisen har gjort ett gigantiskt arbete, vilket har inneburit att gängkriminella givits mindre utrymme för sin verksamhet.

Virala lögner och halvsanningar

Det finns en förkärlek för att förvandla enskilda eller självupplevda händelser och anekdoter till en sammantagen bild av hur omfattande brottsligheten är. Det är viktigt att poängtera att enskilda eller självupplevda händelser och anekdoter inte kan tillåtas vara en sammantagen bild av verkligheten. För att förekomma vill jag här å det bestämdaste understryka följande: Alla har rätt till sin egna upplevelse. Men för att kunna förändra människors känslor till att bli något mer rationella, och stå i proportion till hur det ser ut i verkligheten, krävs gemensam ansträngning.

För en tid sedan, i samband med att faktumet att den grova våldsbrottsligheten i Malmö sjunkit med 50% presenterades, hamnade jag i en diskussion med kollegor angående statistiken. Den konspiratoriskt färgade frågan ”tror du på det?” kom ganska snabbt från en person, någon annan höll tyst med frågeställaren, och en tredje visade att det är klart att man ska lita på statistiken. Frågan jag fick är symptomatisk för hur hela debatten ser ut. Så länge det finns en ovilja att tro på offentliga siffror i form av statistik från myndigheter såsom BRÅ och Polisen, blir det svårt att förändra den allmänna uppfattningen om hur verkligheten ser ut. Frågeställaren följde upp med två exempel på skjutningar som hen fått till sig via hörsägen. Vad är väl fakta när den inte överensstämmer med din självupplevda verklighet? För vissa av oss slår dikten verkligheten, och inte tvärtom.

På sociala medier, i kommentarsfält, på diverse forum och bloggar skickas mer eller mindre uppseendeväckande trevare ut i strid ström i hopp om att de ska bli bekräftade eller spridas vidare. Trevarna är inte sällan rena faktaförvrängningar, lögner, myter och teorier om konspirationer. Högst i kurs står en skev Sverigebild, kriminalitet, invandrare och bidrag. Tyvärr saknas, medvetet eller omedvetet, förmågan till källkritik. Att stanna upp, ifrågasätta och granska innan vi delar vidare är inte ett alternativ för många. Därför får lögnerna och myterna utrymme att bli de virala löpeldar som var avsikten hos den som startade den.

Den senaste åttaårsperioden har visat att det finns hopp om Malmö. Med ett intensivt polisarbete, där polisen har använt sig av den s k ”hårda blåa linjen”, har de grova våldsbrotten i Malmö sjunkit drastiskt. Myndigheterna har visat att vi med rätt insatser på rätt plats i såväl förebyggande som akut syfte kan komma en bra bit på väg. Det är där vi befinner oss, och arbetet har bara börjat.

Det finns flera sätt att angripa människors fördomar och ovilja. Den tveklöst bästa metoden är att förmedla korrekt fakta, statistik och saklighet. Om vi tummar på att förmedla verkligheten är det svårt att förändra folks fördomar och okunskap.

Vad gäller den positiva utvecklingen i Malmö har myndigheterna berättat den goda nyheten att projekt ”Sluta skjut” kommer att fortgå.

Läs också den andra delen av denna mytknäckare. Den finner du här:

Myten om det ”kriminella Malmö”, del 2

SVT har visat tre säsonger av dramaserien ”Tunna blå linjen”, som brutalt och ärligt beskriver Malmöpolisens vardag. Jag rekommenderar den varmt.

För att förekomma eventuella invändningar vill jag poängtera följande:

  • Definitionen av vad som är att betrakta som skottlossning ändrades i Malmö 2010, dvs en lång tid före den fyraårsperiod då den grova våldsbrottsligheten i Malmö sjunkit. Därmed används den ”nya” definitionen, som sedan 2010 alltså överensstämmer med definitionen i resten av landet, i statistiken för dessa år.
  • Varje skottlossning och varje sprängning är en för mycket. Att förmedla statistik som visar på att den grova våldsbrottsligheten är i genomsnit 50 % lägre i Malmö sedan 2018 är avsett att visa på att vi är på rätt väg i Malmö. Det är vad jag vill förmedla.

I fokus, Krönikor

Fokus: Kodad rasism, utrotningsmetaforer och avhumanisering

Anna Nachmans krönika ”All mångfald berikar inte – invasiva arter hotar de egna” i Fokus är något av det grövsta vi sett publicerat i etablerad svensk media på senare år. Den använder nyckelpigor och lupiner som murbräcka för att bana väg för ett ideologiskt budskap som går rakt in i främlingsfientlighetens innersta kärna. Det är en text som går bortom anständighet – med utrotningsmetaforer, avhumanisering och kodad rasism – och det mest häpnadsväckande är kanske inte vad som står, utan att Fokus låter det stå.

Skärmdump från Tidningen Fokus 250618.

Här är några centrala punkter i detta ideologiska haveri:

  • Människor likställs med invasiva arter: Krönikan gör en lång, omsorgsfull liknelse mellan invasiva arter – harlekinpigor, lupiner – och det som kallas “invasiv gangsterkultur”. När människor beskrivs som “arméer av barn och ungdomar” som “tränger undan” det svenska, är det inte längre brottslighet man talar om, utan en biologisk hotbild. Det är en farlig retorik, historiskt kopplad till de värsta uttrycken för rasistisk ideologi – från nazisternas tal om “skadedjur”, till dagens högerextrema språkbruk. När Nachman till slut spekulerar i om tvångsförflyttning av människor är en “mer human” variant av att bekämpa lupiner med lie, passerar texten en gräns som aldrig borde ha närmats i ett seriöst magasin.
  • Kodad rasism i ny språkdräkt: Orden “utomeuropeisk”, “nya våldsamma kulturer”, och bilderna av ungdomar i “Gucci-kepsar med becknarväskor” fungerar inte som slumpmässiga beskrivningar. De pekar ut en specifik grupp – invandrarungdomar – som bärare av ett hot. Det spelar ingen roll hur många gånger texten nämner “subkulturer”; budskapet är glasklart. Det är precis den retorik som Sverigedemokraterna odlat i åratal: att vissa “kulturer” måste bekämpas för att Sverige ska räddas.
  • En avslutning som inte räddar någonting: Att krönikan slutar med att “man kan inte resonera med lupiner, men med människor går det förhoppningsvis bättre” är ingen räddning. Det är en tom brasklapp efter att texten i flera stycken lagt grunden för motsatsen: att vissa människor fungerar som skadedjur och bör behandlas därefter.
  • Ekofascismens återkomst: När biologiska eller ekologiska argument används för att föreslå undanträngning av människor – då är vi inne på ekofascismens område. Det är inte en överdrift. Detta är en ideologisk hållning med rötter i nationalsocialismen, där det “egna” ska försvaras mot det “främmande” i namn av natur, jord och renhet. När en etablerad publikation som Fokus ger utrymme åt denna typ av tankefigur utan kritisk kontext, då befinner vi oss på mycket farlig mark.

Det här är inte bara en krönika med dålig smak. Det är en text som likställer vissa människor med skadedjur och frågar sig om tvångsförflyttning är en rimlig lösning. Det är ett ideologiskt haveri. Att den publicerats i en respekterad svensk tidskrift är inte bara upprörande – det är en allvarlig publicistisk skandal. Det här borde aldrig ha publicerats. Vi måste kalla det vid dess rätta namn: ekofascism i retoriska finkläder. Och vi måste säga ifrån.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Länk till Anna Nachmans krönika ”All mångfald berikar inte – invasiva arter hotar de egna” (sparad i webbarkiv så att Fokus inte får klick/trafik) https://web.archive.org/web/20250618121844/www.fokus.se/kronika/all-mangfald-berikar-inte-invasiva-arter-hotar-de-egna/

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 3)

Detta är tredje delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut, samt den första av de fem centrala pelarna i nazismen: Fria medier.

När demokratin undermineras – lärdomar från historien och dagens paralleller

För att förstå hur demokratier dör måste vi sluta leta efter revolutioner och militärkupper – och i stället granska lagförslag, politisk retorik och tyst acceptans. I Nazityskland var det inte bara Hitler som skapade diktaturen. Det var hela det politiska systemets tystnad, eftergivenhet och institutionella kollaps som möjliggjorde den.

Vi vet idag att det finns vissa grundpelare som varje fungerande demokrati vilar på. Dessa är inte bara symboliska – de är praktiska skyddsmekanismer mot maktmissbruk. När dessa pelare undermineras, steg för steg, är det en varningssignal. Inte bara i historien – utan också i vår egen samtid.

I denna del av artikeln kommer vi att titta närmare på den första av fem centrala pelare:

1. Fria medier
2. Rättsstatens oberoende
3. Civilsamhällets frihet
4. Skolans och utbildningens autonomi
5. Mänskliga rättigheter för alla

För varje pelare kommer vi att visa:

· Hur den attackerades och försvagades i Nazityskland

· Hur Sverigedemokraterna i dag genom motioner, lagförslag, partiprogram och mediestrategier försöker flytta gränserna för vad som är acceptabelt i ett demokratiskt samhälle

1. Fria medier – från sanningssökande till propagandamaskin

Nazityskland: Censurens maskin

Efter maktövertagandet 1933 tystade nazisterna den fria pressen. Oberoende tidningar förbjöds eller tvingades anpassa sig, och ett särskilt propagandaministerium under ledning av Joseph Goebbels skapades för att kontrollera all informationsspridning. Regimen tog över radio, film och skolmaterial – inte bara för att informera, utan för att forma ett lydigt folk.

Sverigedemokraterna: Misstro, kontroll och egna mediekanaler

I Sverige är pressfriheten grundlagsskyddad – men den är inte självklar. SD har i flera sammanhang visat misstro mot etablerade medier och föreslagit lagförändringar som skulle inskränka deras oberoende.

Förslag om avveckling av public service

I motion 2020/21:604 Josef Fransson (SD) föreslår att nuvarande public service ska avvecklas. I dess ställe vill han införa ett system där skattebetalare själva får välja vilket mediehus de finansierar – under förutsättning att det är “demokratiskt”. Det definieras dock inte, vilket öppnar för politisk godtycklighet. Samtidigt anklagar motionen public service för att ha en “vänsterpolitisk slagsida”, utan att styrka detta. I praktiken innebär det en önskan att ersätta oberoende granskning med politiskt styrd kommunikation.

Övriga motioner med liknande syfte:

· 2020/21:803 – SD vill genomföra en “modernisering” som bland annat innebär sammanslagning av bolagen, tydligare direktiv och saklighetsprövning.

· 2021/22:2472 – Liknande förslag om sammanslagning, minskat fokus på “lågt bildningsvärde”, och kritik mot kvotering och webbinnehåll.

· 2019/20:3151 – Markus Wiechel (SD) föreslår försäljning av delar av public service och att granskningsnämnden ska få sanktionsmöjligheter.

· 2018/19:401 – SD föreslår hopslagning till ett bolag, försäljning av vissa delar, och förtydligade ägardirektiv.

· 2017/18:3885 – Martin Kinnunen (SD) föreslår att SVT2 och SR P3 säljs och att public service inte ska konkurrera med privata medier.

· 2018/19:2966 – Liknande krav som ovan, med fokus på att avveckla delar av verksamheten som producerar kommersiellt gångbart innehåll.

· 2022/23:538 – Motionen föreslår samordning med nordiska public service-bolag samt försäljning av “överflödiga” delar.

· 2023/24:885 – Förslag på hopslagning, ägardirektiv och smalare inriktning med nordiskt samarbete.

· 2018/19:1642 – Större reformering av public service, inrättande av ett nytt system som även inkluderar kontrollorgan.

Partiets egna mediekanaler

SD:s kanal Riks påstår sig vara oberoende, men är i praktiken partiets egen megafon. I granskningen Undercover i trollfabriken (TV4 Kalla fakta, 2024) avslöjades att Riks och SD:s kommunikationsavdelning samverkar via dolda nätverk och anonyma trollkonton för att driva opinion, misstänkliggöra journalister och sprida konspirationer. Det rör sig om en parallell informationsstruktur som underminerar etablerad journalistik.

Motstånd mot “olämpliga” medier och journalister

SD-politiker har vid upprepade tillfällen ifrågasatt journalisters rätt att ställa frågor. När Expo, DN eller SVT granskar partiet, kallas de för “vänsteraktivister” och “falska nyhetsmakare”. Detta normaliserar en misstro mot fri press.

Kommunpolitiskt inriktningsprogram 2022

Programmet uttrycker oro över att vissa kulturella uttryck och projekt får offentlig finansiering. Det föreslås att bidrag endast ska gå till verksamheter som stärker svensk kultur och gemenskap – ett sätt att ideologisera kulturpolitiken och koppla ekonomiskt stöd till värdegrundslojalitet.

När ett parti både föreslår lagändringar för att politiskt styra medier, misstänkliggör enskilda journalister, bygger upp egna propagandakanaler och samtidigt vill styra kulturellt innehåll via ekonomisk makt – då är det inte längre fråga om yttrandefrihetens skydd, utan om dess begränsning.

Detta är inte en fråga om att SD har en annan medieanalys. Det är ett försök att omdefiniera sanningssökande till lojalitet – och att ersätta fri granskning med kontrollerad information.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 2)

Detta är andra delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs det politiska projektet och ideologin nazism samt dess fem bärande principer: ultranationalism, auktoritär maktstruktur, exkludering, hat mot svaghet samt propaganda och maktpsykologi.

Vad nazismen faktiskt var – och hur den tog sig uttryck

Nazismen var inte bara en idé – den var ett politiskt projekt som steg för steg förverkligades i lagar, regler och vardagsliv. Kärnan i ideologin byggde på fem bärande principer, och alla dessa fick konkreta uttryck i det nazistiska Tyskland.

1. Ultranationalism

Nazisterna förespråkade en mytisk bild av det “rena” tyska folket, med en särskild kultur, historia och moral. Denna nationalism användes för att misstänkliggöra minoriteter och internationella samarbeten.

– Medborgarskap definierades enligt ras – bara de av “ariskt blod” kunde vara fullvärdiga medborgare enligt medborgarskapslagen i Nürnberglagarna (1935). Judar, trots att de ofta levt i Tyskland i generationer, fråntogs medborgarskap och medborgerliga rättigheter.

2. Auktoritär maktstruktur

Nazisterna ville avskaffa det parlamentariska systemet och ersätta det med en stark ledare vars vilja var lag.

– Efter riksdagens brand 1933 antogs fullmaktslagen, som gav Hitler makt att lagstifta utan parlamentet. Demokratin upphörde att fungera – på laglig väg.

3. Exkludering

Ett “vi och dom”-tänk genomsyrade hela samhället. Judar, romer, homosexuella, personer med funktionsnedsättning, politiska motståndare – alla betraktades som hot mot folkets enhet.

– Judar förbjöds att arbeta inom sjukvården, skolväsendet och offentlig förvaltning. Äktenskap mellan judar och “arier” förbjöds i Lagen om skydd för tyskt blod och tysk ära. Sådana åtskillnader fanns inskrivna i lag och reglerade allt från utbildning till idrott.

4. Hat mot svaghet

I nazismens värld var svaghet – fysiskt, mentalt eller moraliskt – något som skulle fördrivas, inte skyddas. Det inkluderade både individer och idéer som demokrati, humanism och mångfald.

– Ett massivt tvångssteriliseringsprogram inleddes mot personer med psykiska sjukdomar eller funktionsnedsättningar. Senare utmynnade det i “Aktion T4”, ett eutanasi-program där tiotusentals människor mördades.

5. Propaganda och masspsykologi

Genom film, radio, skolmaterial och affischer skapade nazisterna en parallell verklighet. Kritiska röster kallades för “folkets fiender” eller “lobbyister”. Skräck, skuld och hopp användes för att mobilisera massorna.

– Joseph Goebbels, propagandaminister, samordnade all kommunikation. Judar framställdes i skolböcker som “parasiter”, och barn uppfostrades till lydnad och misstänksamhet mot oliktänkande. Regimen producerade över 1 000 propagandafilmer på bara några år.

Nazismen var inte bara våld och krig. Det var en systematisk, ideologiskt driven omvandling av samhället där statens maktutövning genomsyrades av förakt för demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Vad som började med nationalistisk retorik och krav på ordning utvecklades snabbt till ett samhälle där lagar skrevs om för att exkludera, där motståndare tystades, och där normer försköts tills det omänskliga framstod som rimligt.

Det avgörande är att detta skedde stegvis – genom val, motioner, förordningar och kampanjer. Inte genom en kupp, utan genom att institutioner böjdes i små etapper, utan att tillräckligt många reagerade i tid. Nazisterna följde ofta gällande lagar, men använde dem för att nedmontera själva grunden till rättsstaten.

Det är denna utveckling vi måste förstå – inte bara som historielektion, utan som ett varnande exempel. Demokratin dör inte alltid med en smäll. Den försvagas i tystnad, när vi slutar försvara de institutioner som bär upp den.

I nästa del i denna artikelserie visar vi hur just dessa institutioner – fria medier, oberoende rättsväsende, civilsamhälle, utbildning och mänskliga rättigheter – underminerades i det nazistiska Tyskland. Och hur vi i dag kan se samma demokratiska pelare hotas på nytt, genom retorik och förslag från ett av Sveriges största partier.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Historiens värld: Nürnberglagarna – Nazismens juridiska grund för rasförföljelse (1935–1945)

Historiens värld: Hur kom Adolf Hitler till makten?

Svensk juristtidning: Blodets lag

Krönikor

SD:s väg till makt (del 3): Ändrar spelplanen – omformar samhällsinstitutioner

Detta är del 3 i en artikelserie som granskar Sverigedemokraternas långsiktiga strategi för att förändra det svenska samhället. I denna del visar vi hur SD:s mål inte bara är att vinna politisk makt, utan att gradvis förändra själva de institutioner som ska skydda demokratin – genom ändringar i grundlagen, kontroll över rättsväsendet, omformning av skolan och styrning av medier.

Mycket av den politiska debatten om Sverigedemokraterna fokuserar på kontroversiella utspel eller utpekade syndabockar. Men bakom de dagliga rubrikerna finns ett mer långsiktigt projekt. Genom motioner och politiska initiativ har SD lagt grunden för en tyst men systematisk förändring av samhällets mest centrala institutioner. Syftet är att forma spelplanen – inte bara spelet – till partiets egen fördel.

1. Grundlagen – ett skydd SD vill försvaga

I motion 2022/23:1001 föreslår SD att grundlagen ska ses över utifrån om den “har en tillräckligt stark demokratisk legitimitet”. Retoriskt låter det demokratiskt, men i praktiken öppnar det för en farlig utveckling. Den svenska grundlagen är utformad för att vara svår att ändra, just för att skydda demokratin från tillfälliga majoriteter.

SD:s idé är att folkviljan ska kunna förändra grundläggande principer med mindre tröskel – vilket kan låta folkligt, men i praktiken underminerar skyddet för minoriteter, yttrandefrihet och rättssäkerhet.

Internationellt ser vi paralleller: I Ungern och Polen har liknande argument använts för att centralisera makt, inskränka mediers frihet och omvandla rättssystemet till ett politiskt verktyg.

2. Rättsväsendet – när folkdomstolen ersätter rättssäkerheten

SD har vid upprepade tillfällen ifrågasatt domstolars oberoende, särskilt när det gäller brottmål. Man menar att domare är “för milda” och att nämndemän, ofta partipolitiskt tillsatta, borde ha större inflytande.

SD:s företrädare har i riksdagen också föreslagit att personer dömda för brott ska kunna utvisas trots domstolsbeslut, något som urholkar rättsstatens grundprincip: att lagen står över politiken.

En ökad roll för nämndemän riskerar att förvandla rättsskipning till folkdomstol. Det hotar den juridiska förankring som bygger på rättsprinciper och skydd mot godtycke.

3. Skolan – från mångfald till monokultur

I motion 2019/20:2687 föreslår SD ett totalförbud mot muslimska friskolor – ett förbud som inte riktas mot kristna eller judiska motsvarigheter. Det är inte religionsneutral lagstiftning – det är riktad politisk kontroll av en specifik minoritet.

Utöver detta driver SD krav på att skolan ska “återknyta till svenska traditioner” och begränsa “värdegrundsbaserad undervisning”, särskilt i frågor som rör mångfald, normkritik och kön.

Skolan är ett nyckelområde för samhällspåverkan – och SD:s mål är tydligt: att göra skolan till en arena för “kulturell återställning”, där elever inte lär sig tänka kritiskt om samhället utan fostras in i en specifik svenskhet.

4. Public service – från granskare till budbärare?

Motion 2020/21:604 från SD vill omforma public service till en “riktig demokratisk” institution, finansierad och styrd utifrån “folkviljan”. I praktiken innebär det att journalistik ska bedömas utifrån om den är “objektiv” – enligt SD:s definition.

Detta är direkt farligt. Journalistisk frihet kräver oberoende från politisk styrning. Men SD:s retorik handlar inte om att förbättra public service – utan om att kontrollera det. Partiets återkommande angrepp på SVT, SR och UR visar en tydlig vilja att göra sig av med kritiska röster.

När oberoende medier blir ifrågasatta och politiskt tillsatta informationskanaler tar över, riskerar demokratin att tappa sitt skyddsnät av granskning.

5. Kultur, civilsamhälle och representation

SD:s syn på kultur och föreningsliv präglas av idén att det offentliga endast ska stödja sådant som “främjar svenskheten”. Partiet vill styra bidrag till föreningar och kulturuttryck så att de passar in i en nationalistisk norm.

Det innebär i praktiken att civilsamhällets självständighet hotas. Organisationer som arbetar med minoritetsrättigheter, hbtqi-frågor eller antirasism pekas ofta ut som “vänsteraktivister” och föreslås nekas statligt stöd.

Detta speglar en bredare tendens i SD:s politik: att vilja omvandla hela den demokratiska infrastrukturen till något som kontrolleras av staten – eller snarare av partiet som representerar staten.

Slutsats: Det är inte bara vad SD vill – utan hur de vill genomföra det

SD:s strategi handlar inte bara om att förändra politikens innehåll – utan om att förändra de institutioner som avgör hur politik bedrivs.

Genom att stegvis omforma grundlagar, rättssystem, skola och medier vill SD skapa ett samhälle där deras makt inte bara vinns i val – utan också förankras i själva strukturen.

Det är ett maktprojekt i slow motion. Och det är därför det måste granskas, avslöjas och bemötas – innan de förändringar som idag kan tyckas oskyldiga blir svåra att göra ogjorda.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Riksdagen: Motion 2022/23:1001

Riksdagen: Motion 2019/20:2687

Riksdagen: Motion 2020/21:604

Krönikor

SD:s väg till makt (del 2): Bygger sitt medieuniversum – undergräver demokratin

Detta är del 2 i en serie artiklar som granskar Sverigedemokraternas långsiktiga strategi för att förändra det svenska samhället. I denna del synliggör vi hur SD:s arbete inte handlar om enskilda utspel, utan om en samordnad plan för att splittra opinionen, kontrollera informationsflöden och på sikt omforma Sveriges demokrati och samhällsstruktur.

SD:s strävan efter makt handlar inte bara om politiska förslag. En central del av deras strategi är att kontrollera informationsflödet – att ifrågasätta etablerade medier, sprida egna narrativ genom alternativa kanaler och använda anonyma nätverk för att forma opinionen. Genom att systematiskt undergräva förtroendet för fria medier och etablera egna kommunikationsvägar vill SD långsiktigt förändra det svenska demokratiska samtalet.

Ett alternativt medieuniversum

Sverigedemokraterna har länge hävdat att de missgynnas av traditionella medier. Redan 2010 skickade Jimmie Åkesson ett öppet brev till Sveriges chefredaktörer där han efterlyste en “argumentation i god demokratisk ton”.

Men istället för att enbart söka erkännande i etablerade medier har partiet aktivt byggt upp egna kanaler, främst Riks.

Riks grundades av SD:s kommunikationsavdelning och drivs idag av ett separat bolag med starka kopplingar till partiet. Innehållet i Riks följer fortsatt partiets narrativ och strategi Plattformen startades 2021 och producerar dagligen nyheter, debatter och satir med tydlig nationalistisk och invandringskritisk vinkling. Även om Riks ibland profilerar sig som en “fri och oberoende” kanal, visade Kalla faktas granskning i Undercover i trollfabriken att Riks är en direkt förlängning av SD:s medieapparat.

Genom Riks kan partiet sprida sitt budskap utan att passera traditionell journalistisk granskning och på så sätt skapa ett eget informationslandskap.

Trollfabriker och anonym satir

SD:s informationsstrategi sträcker sig långt utanför deras officiella plattformar.

Granskningar, bland annat Undercover i trollfabriken, har visat hur partiets kommunikationsteam arbetar via anonyma konton på plattformar som X (tidigare Twitter), Instagram och Facebook .

Via dessa kanaler sprids memes, satir och politiskt vinklade budskap som förstärker SD:s berättelse om migration, kriminalitet och svenskhet – ofta i syfte att misstänkliggöra motståndare och etablerade institutioner.

Vi har i denna artikel valt att inte namnge specifika konton eller personer.

Detta av flera skäl:

  • Kontona kan ha bytt namn eller tagits bort, vilket försvårar verifiering.
  • Vi vill inte bidra till att ge dessa kanaler ökad spridning.
  • Motargument står för en saklig debattkultur och tar tydligt avstånd från näthat och uthängning av enskilda individer, oavsett vilken sida de tillhör.

Fokus i denna granskning är inte på enskilda konton – utan på det systematiska sätt som SD använder anonymitet och alternativa informationskanaler för att forma opinionen och öka polariseringen i samhället.

Attacken mot public service och oberoende medier

SD har även i formella motioner föreslagit att avskaffa public service i dess nuvarande form. I motion 2020/21:604 argumenterar partiet för att ersätta public service med vad de kallar “riktig demokratisk public service”, där finansieringen skulle styras av vad skattebetalarna själva efterfrågar.

Detta skulle i praktiken innebära att oberoende journalistik riskerar att bli beroende av kortsiktiga opinioner och politiska kampanjer, snarare än av professionella redaktionella principer.

Informationspåverkan och sårbarhet

Forskning från Göteborgs universitet visar att SD-sympatisörer är särskilt sårbara för informationspåverkan. De har lägst tillit till valprocessen och till traditionella medier jämfört med andra partiers väljare .

Denna misstro gör dem mer mottagliga för desinformation och alternativa medier – en miljö där SD:s egna budskap får ökat genomslag.

Hat, hot och tystnadskultur

Sveriges Kommuner och Regioners rapport om hot och hat mot förtroendevalda visar att politiker som arbetar med integrationsfrågor, jämställdhet och mänskliga rättigheter löper störst risk att utsättas .

SD:s anonyma konton och satirkanaler bidrar till ett klimat där hat och hot normaliseras, vilket i sin tur skrämmer bort människor från att delta i politiken – särskilt från minoriteter och kvinnor.

En del av ett internationellt mönster

SD:s strategi är inte unik för Sverige. Enligt analysen Högerpopulismens framväxt på Mänsklig Säkerhet följer SD en välkänd högerpopulistisk taktik:

  • Undergräva förtroendet för etablerade medier,
  • Politisera kulturfrågor som invandring och könsroller,
  • Presentera sig själva som de enda “sanna” representanterna för folket.

Denna strategi splittrar samhällen och försvagar tilliten till demokratiska institutioner – vilket gynnar auktoritära intressen både nationellt och internationellt.

Varför partistyrda medier hotar yttrandefriheten

När politiska partier som SD skapar egna “mediekanaler” suddas gränsen mellan fri journalistik och politisk propaganda.

Mediernas roll i en demokrati är att:

  • Granska makten,
  • Främja olika perspektiv,
  • Skydda yttrandefriheten.

Partistyrda kanaler syftar istället till att förstärka det egna maktgreppet, minska transparens och kontrollera berättelsen om vad som händer i samhället.

När dessa kompletteras med anonyma konton och satirkanaler, blir informationslandskapet allt svårare för medborgare att navigera i – vilket urholkar demokratins grundvalar.

Slutsats: Kontroll över information är kontroll över makten

SD:s arbete med att bygga alternativa medier, sprida anonyma budskap och attackera etablerade nyhetskällor är ingen tillfällighet.

Det är en genomtänkt del av en långsiktig strategi för att ta kontroll över samhällsdebatten, forma verklighetsbilden och bana väg för politiska förändringar utan traditionellt demokratiskt motstånd.

Att avslöja och förstå dessa metoder är avgörande för att försvara en öppen, inkluderande och demokratisk offentlighet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Dagens Media: Jimmie Åkesson skriver öppet brev – vill bli bemötta som andra partier

EXPO: Riks

TV4Play: Kalla Fakta Undercover i trollfabriken

Riksdagen: Motion 2020/21:604 Avskaffande av public service i dess nuvarande form

Göteborgs universitet: Ny rapport om sårbara för informations-påverkan under val

Sveriges Kommuner och Regioner: Hot, hat, våld mot förtroendevalda

Mänsklig Säkerhet: Högerpopulismens framväxt