Etikettarkiv: Jimmie Åkesson

Thoralf Alfsson: ”Åkesson måste bli tuffare!"

Gästinlägg av Slutpixlat.

Den Sverigedemokratiske riksdagsmannen Thoralf Alfsson var inte nöjd med söndagens partiledardebatt i SVT.
Samtidigt som han ger sin partiledare Jimmie Åkesson en liten känga för att denne var blek i debatten så förklarar han helt frankt att detta berodde på en taktik från SVT:s ansvariga?

Spring is here
netzanette / Foter / CC BY-NC

Om nu detta hade varit sant så hade det ju naturligtvis varit fruktansvärt orättvist mot stackars Åkesson.

Men istället för att inse att Åkesson inte hade så mycket att komma med under den första timmen i debatten enbart på grund av det faktum att inte några invandringsrelaterade frågor togs upp, så väljer Alfsson att snabbt ta på sig den numer så tämligen slitna offerkoftan.

PK-media hade återigen slagit till! Hu så hemskt!

Dock så fastslår Alfsson triumfatoriskt att när flyktingfrågan diskuterades då fick Åkesson banne mig komma till tals och mer aktivt delta i debatten.

Ja vi som såg debatten kan ju konstatera att Åkesson då verkligen ”blixtrade” till retoriskt när just SD:s kärnämne kom på tal. För dess för innan hade han ju mest som en äggsjuk höna otåligt väntat på den enda politisk fråga han kunde.

Thoralf Alfsson ville ju dessutom att Åkesson kunde ha varit lite tuffare i sin retorik. Alfsson önskade ju uppenbarligen att Åkesson skulle ha använt sig av hans ”lite” hårdare retorik.

Alfssons verbalt ”fantastiska”, men framför allt, hårdare retoriska utspel, där hans islamofobi, främlingsfientlighet och framför allt rasism kommit i dagen hade säkert gjort succé på ett traditionellt SD-möte. Men om Åkesson använt Thoralfs retoriska knep i söndagens debatt, så skulle han förmodligen gjort sig till ett åtlöje.

Man förstår ju att Åkesson till varje pris inte vill att Alfsson ska få medverka i debatter i tv.

Här ett litet axplock av Thoralfs uppfattning om hur hård retorik bör låta. Hämtat från IRM:s kollektion av uttalanden gjorda av Alfsson.

 ”Inte undra på att deras män är de största gluttarna i simhallar, gym och på badstränder där svenska tjejer är lättklädda. Det säger en hel del om den religionen”.

”Frågan är om det inte är dags att förbjuda islam i Sverige”.”Romer borde jämställas med mc-gäng och islamister”.

”Islam förbjuder mannen att vidröra kvinnor utanför familjen men tittar gör de på svenska kvinnor så ögonen håller på att trilla ur ögongloben”.

”Dessa muslimer som finns i Sverige är av samma skrot och korn då de innerst inne anser att alla som inte delar deras religion är ”otrogna hundar”.

”Det mest negativa under dessa dagar var att jag såg den första kvinnan i Kalmar som bar Niqab. Jag hoppas att denna kvinna kommer att få många Kalmarbor att reagera på vad som håller på att ske. Kvinnans man hade för övrigt alla attribut som en taliban i Afghanistan också bär”.

”De är en belastning och kommer alltid att vara en belastning inte minst på grund av sitt kulturella arv”.

Det inte Åkesson vågar säga i debatterna på grund av att han nu måste uppföra sig ”politiskt korrekt” och värna om partiets uppolerade fasad, det säger Alfsson mer än gärna som den främlingsfientliga rasist han är.

Curt Latinosson för Slutpixlat

Jimmie Åkessons bok Satis Polito

Om man läser en aning mellan raderna i Jimmie Åkessons självbiografi ser man att frågan om varför han gick med i partiet 1995 fortfarande är mycket känslig för honom och för Sverigedemokraterna. Många tror att han gick med i opposition till de fascistiska och extremnationella tendenser som fanns i partiet, och som påstås ha ‘avskaffats’ då. En hel del tyder på att det var tvärtom, att det var fascismen han lockades av. 

9789198116205_200_satis-politoNär sverigedemokrater pratar om Vänsterpartiet väljer de ofta att fokusera på partiets historik. De påstår att partiet inte gjort upp med sin bakgrund. När Lars Ohly satt som partiordförande påpekades det ofta, och med viss rätt, att han slirade när han skulle prata om sin bakgrund i det ännu på 80-talet Sovjetvurmande Vpk. Men Vänsterpartiet har kastat ut kommunismen och gjort bra ansatser till att göra upp med sin historia (läs Vitboken här). Frågan är om man kan säga samma sak om Sverigedemokraterna?

Min fråga efter att jag läst igenom hela Jimmie Åkessons biografi har varit: hur hanterar Jimmie Åkesson det här med partiets förflutna?

Jimmie Åkesson menar att partiet förändrades i och med att Anders Klarström lämnade partiledarskapet och Mikael Jansson blev den nya ordföranden. Detta skedde mars 1995 och i samband med det ska Åkesson ha blivit medlem i SD.

Det var då jag själv kom in i bilden. Allt som hände dessförinnan vet jag egentligen väldigt lite om. Att vi hade stora brister är dock ställt utom allt tvivel, och det finns liksom ingen anledning att ge sig in i en diskussion om hur allvarliga de bristerna egentligen var. (sidan 119)

De meningarna sammanfattar allt Jimmie Åkesson säger att han har att säga i ämnet; ‘Jag vet inget och det finns ingen anledning för mig att veta något.’

Det beteendet påminner mig om en ung kommunist jag mötte för några år sen som gått med i det parti (SKP) som på 1980-talet hette APK och tog emot pengar från Sovjet, prisade diktaturer och var emot demokrati. På min fråga om vad han ansåg om allt detta svarade han bara: ”Jag vet inget om hur det var i Sovjet och vad APK gjorde innan min tid, och det finns ingen anledning för mig att ta reda på det.”

Detta sades av en naiv finnig tonåring. Jag tror knappast att Jimmie Åkesson är så naiv. Det är klart han vet vad SD och BSS gjorde innan 1995. Han vet att tidigare partiledare hade porträtt av Hitler hemma på sin vägg och Mein Kampf på hedersplats i bokhyllan. Han vet att partiet kryllade av gamla nazister och att partiet var grovt öppet rasistiskt. Han är liksom inte dum!

Men Jimmie Åkesson slirar… Han slirar faktiskt väldigt mycket på den här frågan i boken. Så mycket att det blir tydligt att den är känslig för honom. Varför detta naiva påstående om att ”han inte vet och inte vill veta”?

Det var ändå, trots allt prat på andra sidor i boken om problemen under 1991-1994, något som fascinerade honom med Sd redan då.

Att det var något han fångades av även innan mars 1995 förstår man också om man läser boken. Hans lärare i skolan var negativ till Sd så redan hösten 1994 blev han ”nyfiken” på Sd. (läs Principprogram_1994 och S D-Kuriren_nr_22, och SD-Kuriren_nr_21!) Vad var det i det nazianstrukna partiet – med allt prat om patriotism, Ultima Thule och Karl XII – som fascinerade honom? Det måste ha varit något.

På andra ställen i boken får man en insikt i det. Det visar sig att Åkesson gillar partiprogrammets formuleringar 1989 (som ni kan läsa här: För Sveriges bästa Sds program Antaget vid årsmöte 10 juli 1989.) Den ideologiska ansatsen där ”påminner om den socialkonservatism vi bygger det nuvarande principprogrammet på” (sidan 68). På sidan 239 pratar Åkesson om åren 1991-1994 som ”de vilsna åren”. Åren innan 1991 var alltså inte vilsna utan tvärtom partiets sanna ”rötter”.

Och som sagt, trots att partiet var ”vilset” 1991-1994 blev Åkesson intresserad. Han bildade inte ett nytt parti utan valde att gå med i Sd.

Firandet av Karl XII:s dödsdag

Om man kikar närmre på den ‘Nationaldemokratiska studentförening’ som Åkesson och hans kamrater grundade i Lund runt 1998 kan man kanske få en del av svaren. Den studentföreningens hemsida finns ännu kvar på nätet: http://hem.passagen.se/ndl/ndl.

Det var alltså i själva verket så att allt det som normala människor skulle betrakta som det snurriga och vilsna med Sd före 1994 var vad Jimmie Åkesson fascinerades av. Det extrema nationalistiska arvet i partiet med flertalet olika nazister runt 1988-89 har Åkesson inget emot. Han har inget emot det fascistiska arvet. Det som skilde Åkesson från de andra vid tidpunkten 1995 var metoderna. Åkesson ville försöka bedriva ‘polerad’ politik utan skinheads och för extrem retorik.

Ingenstans ser man det tydligare än i vad Åkesson och hans studentkamrater gjorde i Lund 1999. Då gjorde han ett försök att rädda de nazistiska traditionella demonstrationerna till Karl XII:s minne vid Tegnérstatyn.

Lars_Hultén_1992
Lars Hulthen

Åkesson skriver i Satis Polito en hel del om Nationaldemokratiska studentföreningen han var med att grunda i Lund, och där han varit en drivande kraft. Han är än idag stolt över den ”symboliska” kampen för att hylla Karl XII i Lund.

Demonstrationerna till minne av Karl XII hade hållits årligen sen 60-talet. Det ar den s.k. 30-novemberföreningen, ledd av den öppna fascisten Lars Hultén som var ledande medlem i Sveriges Nationella Förbund. Han lär för övrigt ha varit medlem även i Sd, fram tills för ett par år sedan. 1991 stoppade antirasister det årliga firandet vid Tegnérstatyn. Hulténs kamrater försökte fortsätta firandena efteråt, mer i skymundan. Men drömmen om att återuppliva kransnedäggningen vid Tegnérstatyn hölls levande.

INGEN som var med på den tiden kan ha missat det faktum att de som genomförde hyllningar och demonstrationer på Karl XII:s dödsdag var drivna nazister.

1999 var jag mycket i Lund och kom i kontakt med en del rasister i Hulténs utkant. Det var bl.a. en grupp extremkatoliker med fascistiska ideal. De sa sig vilja återuppliva traditionen vid Karl XII:s dödsdag, och det var mycket prat om en viss studentförening som gjorde ett tappert försök att göra just detta. Det var Åkessons Nationaldemokratiska studentförening, NDL, som låg bakom försöket att återuppliva demonstrationerna, men utan öppen nazism påstod man:

Den 30 november samlades ett tiotal medlemmar av NDL för att högtidlighålla minnet av kung Karl XII och de stupade soldater som följde honom i försvaret av fosterlandet. NDL:s ambition är att återuppta firandet av 30 november, utan stök, bråk och nazister. Årets firande gick mycket lugnt tillväga, troligtvis beroende på spontaniteten. Ingen, inte ens medlemmarna, visste i förväg om att något firande skulle ske. Vid Tegnérstatyn i Lundagård lästes dikter, skrivna av deltagarna själva, i ljuset av en enda flammande fackla. Arrangemanget avslutades med kransnedläggning, Tégners ”Karl XII”, en tyst minut för de stupade karolinerna och sedan hurrande för konungen och fosterlandet. Därefter bjöd ordförande Richard Jomshof på glögg och pepparkakor, och kvällen kunde anses lyckad och gemytlig.

År 2000 fortsatte man firandet:

Tidigare under kvällen hade vänsterextremister från bl a Syndikalisterna, Ung Vänster och Ungsocialisterna drivit omkring i Lund och brutit upp gatsten. Dessa hade poliserna omhändertagit.
Väl framme vid statyn tändes ett ljus och en fackla. Därefter höll NDL-ordföranden Richard Jomshof ett kort inledningstal om varför vi samlades för att högtidlighålla Hjältekonungen Carolus XII. Några förbipasserande stannade till och lyssnade intresserat. Richard Jomshof läste Esaias Tegnérs dikt om Karl XII och därefter läste NDL:s sekreterare Björn Söder en egen hyllningsdikt i ljuset av facklan. Efter diktläsningen lades en blomma ned vid statyn vilket följdes av en tyst minut till minnet av Konungen och hans tappra soldater som stred och föll för vårt fädernesland. Ceremonin avslutades med ett fyrfaldigt hurra.
Därefter spred sig deltagarna för att sedan sluta upp med de andra NDL:arna och avsluta kvällen på en gemytlig pub.
Vi vill, från styrelsen, tacka alla som deltog samt polisen för deras insats för att skydda mötesfriheten och de demokratiska rättigheterna som tyvärr inte längre är några självklarheter i vårt land. Den frihet som Karl XII slogs för kanske vi också får börja slåss för. Det fanns många anledningar till att hylla Konungen igår.

NDL fortsatte att fira fram till 2003. 2003 i nära samarbete med SD:s ungdomförbund som medarrangör. Ordförande för SDU var vid den tidpunkten Jimmie Åkesson.

Det var alltså inte så att Åkesson hade något emot allt vurmande för nationen, Karl XII och all hetsretorik mot invandrare och landsförrädare. Tvärtom. Han hade inte heller något emot att bygga vidare på öppna nazistiska och fascistiska projekt bara man undvek den öppna nazismen.

Åkesson tog ett öppet nazistiskt projekt, rensade bort mycket öppen nazism, men ville behålla den idémässiga kärnan och idealen som de gamla nazisterna spred. Så gjorde han i Lund 1999 när han återupplivade demonstrationerna vid Karl XII:s dödsdag. Var det måhända på samma sätt han resonerade då han såg en möjlighet att förändra Sd?

Mer läsning:

Mikael Jansson och Sd 1995: kasta ut alla invandrare som kommit hit efter 1970

SD: Ökade krav löser segregation

Ibland verkar det som om SD vet något som vi andra inte vet, något särskilt som ligger till grund för deras politik. Med stor förväntan att få reda på vad detta fantastiska var satte jag mig för att se vad partiledaren hade att säga till svenska folket. Talet Åkesson höll i Almedalen har diskuterats lite överallt på nätet – jag tar vid där talet slutade.

Efter Jimmie Åkessons partiledartal genomfördes en intervju med Åkesson. 16 minuter och 20 sekunder in i intervjun, får han frågan hur han vill hantera segregationen i dagens Sverige. Åkesson svarar inte på frågan utan gör ett litet utlägg om hur samhället ser ut. 20 sekunder senare ställs frågan om. Inte helt oväntat kommer svaret att vi måste ”sluta fylla på”, i detta fall sade han ”utanförskapet”, vilket i sammanhanget implicit innebär med invandrare. Att SD är emot invandring är ju ingen nyhet så vi fortsätter vår resa.

Erik Blix omformulerar frågan: ”Rent konkret, hur vill du hjälpa dem att bättre anpassa sig till det svenska samhället?”. Åkesson svarar direkt hur mycket bättre det var för 50 år sedan och Blix får upprepa frågan än en gång. Denna gång svarar Åkesson, föga förvånande, att vi måste sluta föra en ansvarslös invandringspolitik. Efter att frågan ytterligare en gång upprepats så menar Åkesson att vi behöver föra en aktiv assimileringspolitik, som gör att människor blir en del av det svenska samhället. De ska få lära sig det svenska språket och bli en del av det svenska samhället. Något Åkesson menar inte kommer ske på en generation, utan detta kommer att ta tid.

Hur vill Åkesson lösa segregationen?

Blix upprepar att det är de konkreta förslagen, åtgärderna, som efterfrågas, och att Åkesson ofta talar om hur dålig det blir om invandringen finns och allt dåligt den har fört med sig. Det talas sällan om vilka konkreta åtgärder som skall sättas in.

Åkesson svarar att vi måste satsa på:

  •  Svenska språket
  •  SO-ämnen i skolan
  •  Generellt bekämpa arbetslösheten (med fokus på ungdomar)
  •  Utbildning/fortbildning

Blix menar att det inte är några konstigheter, och att de andra partierna borde kunna vara med på detta. Åkesson menar att det är omöjligt då det främst är punktinsatser – t.ex. nystartszoner – som de andra håller på med. Blix vidhåller att det Åkesson tar upp är något som genomsyrar de andra partierna, varpå Åkesson inte tror att de andra partierna vill hålla nere arbetslösheten. Inte på det sätt Åkesson vill i alla fall, han vill föra en aktiv politik.

Sen börjar det intressanta. Från 20:08 börjar Åkesson prata om att det är ett problem när det svenska samhället anpassar sig till deras, alltså ”de” i utanförskap, som inte är integrerade, krav och önskemål. De måste förstå att de kommit till ett nytt land där de inte kan förvänta sig att leva på samma sätt som de gjorde i sitt hemland. De måste anpassa sig till Sverige.

Åkesson definierar begreppet svenskhet såhär:

”Svenskheten är ju det som skapats i Sverige, under många århundraden av svenskar som har levt i Sverige.”

Blix menar att Åkesson kan behöva förklara vad det är som skall accepteras, om det nu är detta krav som SD har? Åkesson tycker inte någon sådan förklaring är nödvändig, eftersom det är något som ”alla andra förstår och ser utan att det sägs rakt ut”.

”Vi måste sluta anpassa oss till invandrade minoriteter”

Blix fortsätter ifrågasätta Åkesson när det gäller vad de som skall in i Sverige behöver lära sig för att bli svenska. Åkesson förnekar att han har sagt att någon måste lära sig något om att bli svensk, för att bli svensk. Oavsett om Åkesson sagt det eller inte så behöver en person som kommer till ett annat land faktiskt lära sig vad som gäller, om denna anpassning som Åkesson uttryckt skall kunna råda. Åkesson fortsätter med att mena att problemet är samhällets anpassning till invandrade minoriteter och de som kommer ska förstå och respektera svenska lagar och regler. SD:s politik innehåller ingen direkt anpassande ton mot invandrade människor, så det är väl inte så konstigt uttryckt – med tanke på politiken.

I nästa andetag menar Åkesson att de som invandrat skall ha en förståelse och respekt för hur svenska sociala koder fungerar. Det som är svenskhet. Det som Åkesson inte vet hur personen skall lära sig, för Åkesson har aldrig sagt att människor behöver lära sig något – de ska kunna anpassa sig ändå. Det viktigaste är dock att inte ”fylla på” de segregerade områdena med människor som inte kan bli en del av det svenska samhället,  kommer det fungera:

”Då kommer det här förmodligen, på sikt, att lösa sig. Jag är alldeles övertygad om att det kan lösa sig men då måste vi sluta anpassa oss efter de här invandrade människornas krav.”

Än en gång vill Blix att Åkesson är mer tydlig med vad som kan göras. Åkesson menar då att ”högre krav på medborgarskap, högre krav på kunskaper i svenska språket, höjt försörjningskrav” ska hjälpa. Åkesson säger att det är en strukturell förändring som måste ske, att det tar tid.

Vad säger egentligen Åkesson…?

Jag ska ta mig friheten att göra en liten analys av detta.

Åkesson säger i korthet att det enda som fungerar är att minska/stoppa invandringen. Det är inget nytt under solen att SD ser det som den enda lösningen. När det kommer till att hjälpa de som befinner sig i utanförskap idag så svarar Åkesson att skolan (se svaren till punkterna ovan) är viktig. Märkligt då att svaret på den enda fråga SD har som sin, inte tas upp i partiledarens tal. Är det verkligen dessa svar som är de sanningsenliga? Jag kan säga att jag, som är uppvuxen i ett svenskt hem, med svensk kultur, kan med säkerhet säga att jag själv inte kan tolka, förstå och acceptera alla sociala koder som är svenska. Speciellt inte när de har gått från ett värderande av kollektivet – jantelagen – till att höja sin egen status genom karriär och självförverkligande.

Åkesson anser också att segregationen kan lösas genom att kraven på medborgarskap skärps, att kraven på att kunna språket skärps och att försörjningskravet skärps. Lösningen för utsatta är alltså att ställa högre krav. Då kommer allt bli bra. Och att minska invandringen.

Jag har tittat ganska noggrant på intervjun och lyssnat på vad Åkesson säger och kommit fram till att han inte säger någonting. Han har inga lösningar på det problem han målar upp. Inga lösningar som kan föras inom ramarna för en human politik. SD har inte något officiellt som säger att de vill skicka ut alla som inte kan anpassa sig, eller har anpassat sig, till Sverige. När han har fått tala ostört i en timme plus en halvtimmesintervju så kan en ju tänka sig att själva grundidén för partiet ska ha framgått. De har dock inga lösningar på integrationsproblematiken, förutom att peka på hur dåliga alla andra är och såklart att minska invandringen. De vet inte hur vi ska lösa utanförskapet i samhället. Det enda de går till val på är att minska invandringen. Som om invandringen är skulden till allt ont i samhället och att allt blir bra bara den försvinner. Det finns ingen substans i den ståndpunkten. Åkesson själv menar att det tar en eller ett par generationer för människor att integreras (”assimileras” är dock ordet som används). Gällde det bara på 60-talet?

Mina förslag

Ett litet förslag kan ju vara att börja i den ände som handlar om lösningar inom flera samhällsgrupper. Att satsa på skola och välfärd. Att stärka de som behöver mest hjälp. Att ta tillvara på och se den potential som finns i varje människa. Att hjälpa de som inte kan nå sin fulla kapacitet utan hjälp. Att faktiskt komma med något som inte bygger på ökad segregering, hårdare krav och strängare samhälle. Att inte bygga sin politik på allmänt missnöje utan att visa någon bättre lösning själv. Att inte basera sina åsikter på rädsla och känsla utan på sunt förnuft, rationalitet och vetenskap. SD har ingen lösning på segregationen. Det hjälper inte att klaga på allt den för med sig utan att faktiskt ha ett förslag som gör att den kan avhjälpas. Den kultur Åkesson menar skall framträda lite mystiskt är just den som dessa människor ser varje dag. Den kultur som redan är etablerad bland de marginaliserade. Utan att faktiskt släppa in människor i samhället så kommer de inte att kunna ta del av och integreras i detta samhälle. Hårdare krav och striktare regelverk är en ganska dålig pedagogik medan förståelse, tid och verktyg ger bättre resultat. Då jag befunnit mig en del på SD:s blogg Avpixlat så vet jag att det sitter några som tolkar ”förståelse” som ”förståelse för brottslighet”. Det är inte den förståelsen jag avser utan förståelsen för att det faktiskt är svårt att komma in i ett samhälle som avsevärt skiljer sig från det en är van vid.

SD: Ska ni bli tagna på allvar så kan det vara dags att sluta jämställa invandringsstopp med ”ansvarsfull invandringspolitik” och istället fokusera på att bygga upp ett demokratiskt Sverige. Ni talar om segregation som ett problem och går till val utan lösning på problemet. Segregationen är ett problem, det är ingen nyhet. Lösningen med ökade krav på att integreras hjälper knappast processen – snarare tvärtom.

Fler inlägg av Andreas finns på hans blogg:
Världen, politiken och miljön

Så motverkar vi Sverigedemokraterna

Gästskribent: Ulf Bjereld

Sverigedemokraterna har under de senaste veckorna kunnat glädja sig åt en svag uppgång i opinionen. Uppgången aktualiserar frågan om hur övriga partier bör agera för att bäst motverka Sverigedemokraterna. Debatten brände också till när SVT Agenda i sin partiledardebatt i söndags valde att ge stort utrymme åt Sverigedemokraternas favoritområde, det vill säga flykting- och invandringspolitiken.

Foto: Sverigedemokraterna

Svenska väljare anger sällan flykting- och invandringspolitiken som viktiga områden när de berättar vilka frågor som varit avgörande för deras partival. I stället är det sysselsättning, sjukvård, skola och utbildning, äldreomsorg och landets ekonomi som ligger i topp när väljarna bestämmer sig för vilket parti de skall rösta på. Sverigedemokraternas framgång grundar sig i deras skicklighet i att mobilisera den relativt lilla grupp som tycker att flykting- och invandringsfrågorna är så viktiga att det påverkar deras partival.

Jag har formulerat fyra tumregler att förhålla sig till om man vill motverka att Sverigedemokraterna eller andra högerpopulistiska partier vinner framgång i opinionen.

För det första bör de övriga partierna undvika att lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan, eller försöka vinna opinionsmässiga fördelar på att använda högerpopulisternas språkbruk. Flykting- och invandringspolitik bör behandlas som vilka andra politiska sakområden som helt, oavsett vad högerpopulisterna vill eller inte vill. Här tycker jag att de övriga svenska riksdagspartierna i huvudsak agerat klokt. De har undvikit att göra som i Danmark, där det högerpopulistiska Dansk Folkeparti lyckades utnyttja sin vågmästarställning i Folketinget till att få politiskt inflytande. Så har hittills inte skett i Sverige, utan Sverigedemokraterna befinner sig trots riksdagsmandaten fortfarande i den politiska kylan. De svenska partierna har heller inte efterhärmat Sverigedemokraternas ordval.

För det andra bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig. I valrörelsen inför 2010 års val fanns tendenser från de rödgröna partierna att spela Sverigedemokraterna i händerna genom att anklaga alliansregeringen för att vara otydlig i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna. Efter valet 2010 har alliansregeringen och de rödgröna partierna då och då anklagat varandra för att få igenom sin politik med Sverigedemokraternas stöd. En sådan polemik gynnar främst Sverigedemokraterna.

För det tredje bör man inte bjuda in högerpopulisterna till debatt i forum dit de själva inte vunnit tillträde av egen kraft. Här riskerar de övriga partierna att hamna fel genom att utan eftertanke följa mantrat ”vi måste våga ta debatten med Sverigedemokraterna”. Jag menar att man skall ta en sakargumentation med Sverigedemokraterna i de organ där de vunnit mandat, men inte söka upp dem i andra sammanhang. Det innebär egentligen inget annat än att man behandlar Sverigedemokraterna som vilket annat parti som helst.

För det fjärde bör man inte bemöta hotet från högerpopulisterna med blocköverskridande överenskommelser. Sådana överenskommelser understödjer högerpopulisternas verklighetsbeskrivning att de själva utgör den enda egentliga oppositionen mot ”etablissemanget”. Ju mer de övriga partierna tränger ihop sig i mitten, desto bättre blir möjligheterna för ett parti som Sverigedemokraterna att framställa sig som den enda eller den egentliga oppositionen.

Om dessa regler efterföljs tror jag det finns goda förutsättningar att Sverigedemokraternas förhoppningar om en växande valframgång 2014 kommer på skam. Låt oss komma ihåg att den svenska opinionen i dag är betydligt mer positiv till invandrare och till flyktingmottagning än vad den var för ett par decennier sedan. Internationella undersökningar visar att svenskarna är mer positiva till invandring och flyktingmottagning än egentligen något annat folk i hela världen. De högerpopulistiska partierna i Europa har slutat växa. Det är viktigt att i mörkret också förmå se ljuset. Motstånd mot främlingsfientlighet är inte bara en nödvändig moralisk livshållning, det är också en verksamhet som har goda möjligheter att nå framgång.

Ulf Bjereld

Professor i statsvetenskap,

Ledamot av förbundsstyrelsen Socialdemokrater för Tro och Solidaritet