Den gamle sverigedemokraten Jimmy Windeskog blev utesluten ur partiet 2005. Han har ett förflutet som grundare av den andra versionen av SDU (en första lades ner för att de var för extrema), redaktör för SD-bulletinen och partisekreterare. Han är även författare till en självbiografi som handlar om hans tid i Sverigedemokraterna. Den kom ut 2011, men det tog ett par år innan jag läste den. Vad jag tyckte om den ska vi inte ta upp här utan det finns några intressanta stycken ur boken som jag kommer att återge här.
Det första stycket handlar om hur Björn Söder kom in i partistyrelsen:
Jimmie [Åkesson] kom in på sina egna meriter, men det gjorde inte Björn. Att han kom in i styrelsen redan då berodde enbart på hallandsaktivisten Gösta Svensson. Styrelsen var inte speciellt imponerad av Söder vid denna tid. Gösta hade ett stort inflytande i partiet. Detta berodde på att han ständigt skänkte partiet så mycket pengar och själv var väldigt aktiv. Att han inte hade en offentlig post berodde på att han ville inte skada SD. Han hade nämligen både innan och efter andra världskriget varit med i Sven-Olof Lindholms svenska nationalsocialistiska parti SSS (Svensksocialistisk samling). Vi själva tyckte det var överspelat men Gösta höll sig borta från poster av detta skäl. Det är ju lite ironiskt att Björn Söders karriär byggdes av en person som han helst ville utesluta, i alla fall om man ska ta hans utspel på fullt allvar. Han har vad jag vet aldrig ifrågasatt Gösta efter att han gjorde Björn denna tjänst
Vad Windeskog menar med ”i alla fall om man ska ta hans utspel på allvar” när det gäller att utesluta nazister ur partiet får vi väl aldrig veta.
Det finns mer intressant om Björn Söder. Detta uttalande ska ha skett på ett partistyrelsemöte i Jan Leanderssons HGF-föreningslokal i Helsingborg 2004.
Plötsligt kom Björn Söder på att han varit sionist i hela sitt liv. ”Mest för att reta ND [Nationaldemokraterna]”, sa han, men tillade också på ett diplomatiskt sätt att ”om judar inte är mer värda än andra folk så är de i alla fall mer värda än araber”
Det tredje och sista stycket jag tar upp handlar om när Sverigedemokraterna, med Windeskog i täten, delade ut flygblad i Magnus Åbergsgymnasiet i Trollhättan. Vad de inte visste var att skolan var invandrartät och många blev upprörda över deras närvaro och att det ska ha blivit våldsamt. Efter att Windeskog beskrivit att de flytt från skolan dessa rader står följande:
När vi återfått andan var det dags att fortsätta arbeta och göra vad som anstår en god SD:are i en sådan här situation: att ringa media och sprida nyheten på nätet för att plocka så många politiska poäng som möjligt medan järnet är varmt
Det är alltså en mediestrategi?
Huruvida det här är sant får stå för författaren av boken.
Källa:Jimmy Windeskog Non, je ne regrette rien sidorna: 96, 237 och 256. ISBN 978-91-979377-0-2 utgiven 2011 av Ostara Förlag.
Intressant läsning om Björn Söder och hans resor till Israel och vilka han egentligen träffar när han är där
Alla kommer väl ihåg vilket rabalder det blev när Kent Ekeroth la en motion där han ville registrera människor efter ursprungsnationalitet. Han ville inte bara registrera de som är födda utomlands utan även de vars föräldrar är födda utomlands. Även om bara en förälder är född utomlands så skulle deras barn registreras. Detta har gjorts tidigare i historien och vi vet att det slutade väldigt illa. Nu är det ett steg mellan att registrera någons nationalitet och det som skedde då på 1930- och 1940-talen, men det var så det började. Ekeroth har också motionerat att det ska vara straffbart för utländska människor att tigga, men inte för svenskar. Det ska också vara skillnad på vilken typ av fängelse människor ska sitta i, och även det ska vara avhängigt vilken etnicitet personen har. Som svensk ska du ha en status och som utlänning ska du ha en annan.
2011 begär Sverigedemokraterna att Riksdagens utredningstjänst ska kartlägga vilka riksdagsledamöter som besitter dubbla medborgarskap, något som SD fick avslag på. Inte helt oväntat lade Ekeroth och Thoralf Alfsson, ni vet han som uppmanade sina fotsoldater att ge sig på en myndighet, in en motion om att förbjuda människor med dubbla medborgarskap att bli riksdagsledamöter. Då var vi där igen: enligt Nürnberglagarna, som kom 1935, så gjordes det skillnad på de ”riktiga” tyskarna och ett minoritetsfolk. I de tillägg som kom i november det året så förlorade judarna sin rösträtt och de förbjöds att inneha offentliga ämbeten eller att vara statstjänstemän.
Alldeles nyligen gick partiledaren Jimmie Åkesson ut med att han vill kartlägga muslimer och deras åsikter. Viljan att kartlägga är alltså förankrad i den absoluta partitoppen, men enligt rättsexperter så är det olagligt att föra register på människor beroende på politisk och religiös grund. Det verkar inte hindra partiledaren att det skulle bryta mot både regeringsformen och Europakonventionen.
Då det framkom att polisen hade fört register på romer för ett par år sedan så var alla partier emot detta. Det fanns ett undantag och det var Thoralf Alfsson som var riksdagsledamot på den tiden. Han försvarade ett register som det fanns oskyldiga och till och med små barn i. Detta enbart för att de hade romskt ursprung.
Även journalister ska åsiktsregistreras enligt en lokalpolitiker i Norrtälje. Anledningen är att han vill att journalister ska kvoteras in efter partitillhörighet. Kent Ekeroths blogg går steget längre och vill även förfölja journalister:
När journalisterna nu på riktigt börjar förfölja folk och åsiktsregistrera dem, kommer vi snart att börja använda exakt samma metoder mot dem själva. Vi gissar att det inte kommer att uppskattas. Fortsättning följer.
Att detta är en verklighet för många journalister och även för andra som granskar eller skriver negativt om Sverigedemokraterna kan ni läsa om här. Riksdagsledamot Kent Ekeroth, som även är ledamot i justitieutskottet, har vid flera tillfällen uttalat sig om att han vill byta ut eller stoppa media. ”I sinom tid” hette det i ett av hans tweets för ett tag sen och då passar det bra om den yrkeskåren redan är registrerad?
Riksdagsledamoten Robert Stenqvist, mer känd som den som bar nazistiska symboler i Almedalen 2014, och som gjorde så även i riksdagen, påbörjade 2009 ett register över meningsmotståndare, feminister och fackligt aktiva. Personindexet innehöll såväl persondata som åsikter.
En annan riksdagsledamot vill i en motion utöka en myndighets möjlighet att kartlägga människors ”ras, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse och sexualliv”. Visserligen vill han att uppgifterna ska avkodas personuppgifter, men att myndigheten ska kunna härleda de anonymiserade kodnumret tillbaks till ett personnummer.
Denna bild är en bild av den framtid som vi kan förvänta oss om Sverigedemokraterna får egen majoritet i Sveriges riksdag. Det är en framtid med åsiktsregistrering och med kartläggning av människor. Det är en förbannat otäck framtid som jag absolut inte vill ha.
Jag skrev för ett tag sen ett inlägg om Sverigedemokraternas gräns för invandringen. De har länge påstått att de vill sänka den med 90% vilket många har varit skeptiska mot. Vi har hela tiden sagt att målet är att stoppa invandringen helt, och 90% är egentligen en siffra de valt för att det går inte att gå till val på att stoppa invandringen helt.
Nu känner partiet medvind och nu börjar deras verkliga avsikter komma fram. Jimmie Åkesson och Richard Jomshof har i intervjuer sagt att det inte kommer att räcka med 90% utan att SD kommer att vilja minska invandringen ännu mer. I SD-organet Samtiden skriver de samma sak. Erik Almqvist diskuterar den kommande budgeten med riksdagsledamot Sven-Olof Sällström på Twitter. I diskussionen uttrycker Sällström att SD:s politik går länge än tidigare sagda 90%.
Nu har Sverigedemokraterna presenterat sin budget och vad hittar vi? De har satt en ny gräns för hur mycket de vill minska invandringen. Deras mål att endast tillåta 10% var alltså inte nog. Med senaste budet på 95% så ser vi att de börjar närma sig den gräns vi alla har sagt att de har haft som mål hela tiden. På Erik Almqvists Facebook hittar vi en intressant diskussion om det här. Först ut är ett stycke ur Almqvists trådstart:
Med tanke på migrationskaoset just nu är det dags för SD att än en gång kliva fram och ta kommando! Kom med ett tydligt åtgärdspaket som alternativ till den övriga hönsgårdens trötta förslag. Stäng gränsen, växla helt om flyktinghjälpen från Sverige till Syriens grannländer (och ställ er bakom Ungerns förslag om en gemensam EU-fond för detta), stryp välfärden för utlänningar, förstärk EU:s yttre gräns (återigen finns ett ungerskt förslag att backa upp).
Almqvist frågar vad som menas med ”nollvision” och får svaret av Oscar Sjöstedt, deras ekonomisk-politiske talesman:
Med nollvision avses en total återgång till principen om första säkra asylland, d v s för svenskt vidkommande noll så länge vi inte kör en reenactment på Stora Nordiska Kriget. Den 95-%iga minskningen gäller fr o m 1a januari 2016. Anledningen till att vi sätter 95 istället för 100% är helt enkelt för att ha viss marginal.
Så anledningen till varför de inte vill stänga gränserna till 100% är att de vill ha en liten marginal.
Kent Ekeroth ger sig in i diskussionen där han menar att vi ska ha noll asylinvandrare och att vi ska skicka tillbaks dom.
Sist ut har vi Richard Jomshof som förklarar att tiden är inte inne än för att stoppa invandringen helt utan de måste komma i regeringsställning först och först då kan de kräva ett totalstopp.
Samtidigt ska vi komma ihåg följande; SD har växt något enormt det senaste året. Trots det fortsätter vansinnet. Fel, det växer. För att verkligen kunna påverka politiken i rätt riktning måste vi fortsätta växa, för att därigenom kunna tvinga fram en förändring. För att det ska vara möjligt måste vi fortsätta med att locka över nya väljare till oss. Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.
Som jag skrev ovan är inte ett totalstopp något man kan gå till val på, men detta avslöjar SD:s verkliga intentioner.
Hur är det då med viljan att hjälpa till på plats? De har hela tiden påstått att de lägger mer pengar till bistånd än regeringen, men det är bara ett dribblande med siffror. Regeringen har i sin budget i flera år lagt 1,0% av Sveriges bruttonationalinkomst medan Sverigedemokraterna enbart lägger 0,7%. Nu i den nya budgeten påstår de åter igen att de lägger mer, men som bilden nedan visar så stämmer det fortfarande inte.
I en artikel publicerad i Nyheter Idag tidigare idag läser vi att Hans Rosling, professorn i internationell hälsa som med stöd av sin lättförståeliga argumentation och retorik tagit stora delar av folket med storm, verkar ha ändrat ståndpunkt vad gäller flyktingpolitiken.
I artikeln kan vi läsa att Rosling, i en debatt arrangerad av Publicistklubben i måndags kväll, skulle ha sagt följande:
Jag skulle stå där på scen och tala om att det Jimmie Åkesson sagt i två, tre år är fullständigt rätt.
I följande klipp kan vi se att citatet stämmer och att Rosling ger SD rätt gällande att det behövs mer bistånd till närområdet, dvs till FN (UNHCR) och SIDA.
Det som Nyheter Idag, och SD-sympatisörer, ”glömmer bort” är att Rosling inte säger att vi ska minska flyktingmottagandet till Sverige. Rosling poängterar vikten av, å ena sidan, höjt bistånd till FN och SIDA – det s k närområdet – och, å andra sidan, en fortsatt hög flyktingmottagning. Det kan vi se i det s k brandtalet från förra veckans TV-gala ”Hela Sverige skramlar”:
I klippet kan vi höra Rosling säga följande:
Det finns de som säger det finns en gräns för hur mycket flyktingar man kan ta emot, och det är rätt. Libanon har nästan nått den gränsen. Ett land med 4-5 miljoner människor som tagit mot mer än 1 miljon flyktingar. Då bågnar landet. Det finns inget land i Europa som är i närheten av den gränsen.
Den tiden man kunde hålla på och tjafsa ”ska vi stödja flyktingar här, ska vi stödja flyktingar där, våran politik är si”; den är över. Alla människor ska ha hjälp överallt.
Det många som sympatiserar med SD vill, och verkar, tro är att Rosling bytt fot och är av uppfattningen att Sverige ska sänka flyktingmottagningen och höja biståndet till FN och SIDA. Detta ”scoop”, att Rosling ger stöd åt SD, sprids som en löpeld på sociala medier. Naturligtvis har inte Rosling bytt fot. Rosling vet mycket väl vad som är viktigt, och nödvändigt.
När den moderatledda regeringen tog över regeringsmakten 2006 var det säkert många borgerliga väljare som väntade sig att anslagen till försvaret skulle öka, att skattebördan skulle bli lättare samt att en översyn av det svenska internationella biståndet skulle ske. Det första uteblev, det andra genomfördes, vilket välkomnades av många. När det gällde biståndspolitiken gjorde den moderatledda regeringen en oväntad vändning ifrån vad som förväntades av en moderatledd regering med biståndsministerposten i ägo .
Reinfeldtregeringens agerande i biståndspolitiken var överraskande då man höjde biståndet till 1.03 % av BNI (se AidWatch 2007). Den socialdemokratiska regeringens biståndsbudget låg på 0.92 % av BNI år 2005 (se AidWatch 2006). Den nya biståndspolitiken ledd av en moderat biståndsminister var nydanande. Moderaterna och dess väljare var det parti och väljargrupp som varit väldigt kritisk till den förda biståndspolitiken under socialdemokratin (Se Ann-Sofie Dahl; Du gamla, Du fria: Moderat utrikespolitik från Högerparti till Alliansregering). Man ansåg, rätteligen, att biståndet ofta användes på ett ineffektivt sätt och att det ofta gick till regeringar och projekt som stod socialdemokratin nära. Det svenska biståndet och visionen om att årligen ge 1 % av BNI stöddes nu av alla partier i riksdagen.
Detta var innan Sverigedemokraterna gjorde entré i riksdagen 2010.
I en av de första motioner som sverigedemokraternas förre partisekreterare och nuvarande vice talman Björn Söder lade fram inför riksdagen var en motion som vill sänka det svenska biståndet till 0.7 % av BNI. Anledningen till detta var bland annat att man ansåg att Sverige inte skulle ”… sticka ut relaterat till övriga världen …”. Motioner som dessa lades fram i flera omgångar.***
Under Alliansregeringsårens sista år användes stora summor av det internationella biståndet till att finansiera den stora ökningen av flyktinginvandring. Som till stor del var en följd av bland annat Syrienkrisen. Detta har fortsatt under den rödgröna regeringen.
Sverigedemokraterna har å sin sida hävdat att tagandet, avräkningar, ifrån det internationella biståndet för att finansiera migrationspolitiken har varit felaktig. Man har implicit till och med hävdat det vara omoraliskt. Argumentet har varit att det är fel då pengarna hade spenderats bättre på plats i de närområden till de länder som migranterna flyr ifrån. Samtidigt har partiet själva gång på gång förordat sänkningar av det internationella biståndet, senast höstbudgeten 2014. Detta har dock inte hindrat partiet ifrån att hävda sig själva som moraliskt överlägsna övriga partier ifråga om biståndspolitiken. Mantran som ”Hjälp på plats” eller ”ta emot mycket färre flyktingar och hjälp istället fler med bistånd” har etsats sig i debatten. Men hur ligger det egentligen till med moralen bakom SD:s biståndspolitik?
Biståndspolitik som baseras på utilitarism?
Utilitarism är en moralteori som förenklat kan sägas gå ut på att hjälpa flertalet framför fåtalet om det visar sig att de förras lycka är större än de senares. I kontext till biståndspolitiken skulle man kunna säga att avräkningar av biståndet är fel om det är så att fler får hjälp med samma pengar i närområdet och att deras lycka blir större än de flyktingars som kommer till Sverige.
En typisk utilitaristisk hållning i biståndspolitiken skulle kunna vara följande:
Vi vill hjälpa, vi vill hjälpa fler på plats istället för de fåtal ”rika” som kommer hit. På så sätt lindrar vi smärta genom att kanalisera medel till UNHCR.
Eller som Jimmie Åkesson och Julia Kronlid själva skriver i SD-kuriren:
Sverigedemokraterna vill att vi ska satsa våra resurser på att hjälpa så många som möjligt där behoven är som störst.
Sverigedemokraterna har gjort ett stort nummer av avräkningarna. Man har argumenterat på ett sätt som den icke insatta skulle kunna tolka som att det är SD som har det moraliska övertaget gällande flyktingkrisen. Det svenska biståndet ska sänkas till 0,7 % av BNI för att det är det minsta som FN rekommenderar. SD anser sig vara det parti som hjälper flest människor genom att hjälpa på plats samt ge mer stöd till UNHCR som dock är kritiska till SD:s hållning.
Den sverigedemokratiska utilitarismen i biståndspolitiken är enbart kvantitativ. Då en sänkning av BNI till 0,7% leder till mindre medel till de drabbade och därmed blir deras lycka antagligen mindre än de migranters lycka som hjälps av avräkningarna när de kommer till Sverige.
Utilitarism är mer än bara de kvantitativa resultaten, man sätter också stor vikt på de kvalitativa resultaten. Är Sverigedemokraterna seriösa med sin utilitarism och sin kritik mot de avräkningar som nuvarande och dåvarande regering gjort? I så fall skulle de inte bara värdesätta de kvantitativa resultaten som deras biståndspolitik kanske kan uppnå. De borde också värdesätta de kvalitativa resultaten som kan uppnås av deras och andra partiers biståndspolitik. Istället för att minska biståndet bord kanske SD behålla och kanske till och med öka den högsta BNI nivå som alliansregeringen hade, dvs 1.12% av BNI (se AidWatch 2010).
Genom dessa förändringar skulle SD ha det moraliska övertaget och uppfylla den utilitaristiska moralen.
För mig som är Liberal men ej utilitarist hade det varit välkomnade om SD istället varit för större nivåer av arbetskraftsinvandring och ökat nivån på kvotflyktingar och minskat biståndet kraftigt.
***Uppdatering. SD har i skrivande stund (kl 15.00 2015-10-02) gjort hela sin budget tillgänglig för allmänheten. I Budgeten framgår att man höjer nivån på biståndet ifrån det man tidigare har föreslagit (0.7 % av BNI) till 0.75 % av BNI.
Jimmie Åkesson jämför sedan bidrag till flyktingar och ”invandrare” med bidrag till UNHCR, men hoppar över två faktorer:
Den som kommer till Sverige och börjar jobba efter några år är totalt sett lönsam för Sverige. De som kommer hit är därmed en stor, delvis outnyttjad resurs.
Pengar som spenderas på asylmottagning, SFI, bostäder med mera i Sverige går till stor del tillbaka till samhället. Pengar som skickas till UNHCR ser vi aldrig mer.
EDIT: Efter att denna artikel publicerades har augustisiffrorna kommit. De visar på 11 743 asylsökande, vilket betyder 2 652 personer per vecka. Över tretusen asylsökande hade det vid tiden för debatten bara varit en gång. Från januari till augusti kom 1 405 asylsökande i veckan.
Från ”Öppna våra hjärtan”-talet till en mer restriktiv migrationspolitik och hårdare tag mot invandrare förflöt det ungefär ett halvår. Men motståndet mot en generös migrationspolitik inom Alliansen fanns redan under alliansregeringens första mandatperiod.
En debattartikel i DN från 2009, där ledande moderater problematiserade svensk migrations- och integrationspolitik, är ett tydligt historiskt dokument för att det, åtminstone inom Moderaterna, fanns ett stort motstånd mot en generös migrationspolitik. Det som uttrycktes i debattartikeln skulle bara några månader senare uppfattas som sverigedemokratisk politik enligt vissa borgerliga ledarsidor.
Istället för att förorda de punkter som de ledande moderaterna tog upp i sin debattartikel valde alliansregeringen att göra det motsatta. Man såg till att få till en blocköverskridande överenskommelse med Miljöpartiet. Överenskommelsen förordade, till gammelmoderaternas förtret, en mer generös migrationspolitik inom alla områden.
Överenskommelsen med MP kom att bita tillbaka mot alliansregeringen om man ser det hela med ögon ifrån de borgerliga, främst moderater, som var negativt inställda. Det som inte fick ske skedde. Sverigedemokraterna blev omvalda.
Att överenskommelsen med MP slog fel i slutändan berodde på vissa borgerliga debattörers vilja att den skulle slå fel. I sin iver att få skutan på rätt kurs använde dessa debattörer alla möjliga och behjälpliga medel. Bland annat tvättade man Sverigedemokraternas smutsiga byk. Om någon tog upp Sverigedemokraternas nazistiska historia kunde man läsa någon borgerlig debattör som tog upp Socialdemokraternas steriliseringspolitik och gjorde en s k politisk whitewash, samtidigt som man låtsades som att enbart S var skyldiga när alla partier mer eller mindre var med på det hela.
Om socialdemokratins smutsiga historia inte funkade tog man upp Vänsterpartiets historia osv tills man fick tyst på kritikerna, och Sverigedemokraternas historia blev ett icke-argument. Att politiker och debattörer med bakgrund i Sverigedemokraterna ägnade sig åt detta är inte konstigt, men att borgerliga debattörer gladeligen hjälpte dem är besynnerligt.
När man ska skapa opinion och driva en politisk tes om varför ens parti, eller ens egna idéer, är att föredra framför konkurrentens har man få verktyg att tillgripa. Ett av dessa verktyg är historien, till exempel hur partiet och/eller rörelsen har agerat tidigare, höll de sitt löfte när de lovade att aldrig höja skatten? Går det att lita på partiet och dess företrädare med tanke på deras historia av personlig misskötsel av offentliga medel? Detta och mycket mer är vad man kallar för framing; meddelanden från aktör A (t ex ett parti) till aktör B (t ex väljarkåren) om aktör C (t ex partiledaren för det konkurrerande partiet eller rörelsen).
Om man tittade på riksdagens sista partiledardebatt för riksdagsåret hörde man hur Jimmie Åkesson, som svar på Stefan Löfvens fråga om Sverigedemokraternas nazistiska historia och hur det kom sig att Åkesson gick med ett parti som fortfarande hade kopplingar till den svenska nazistiska rörelsen, kontrade med att påpeka Socialdemokraternas steriliseringspolitik.
Istället för att fortsätta på samma bana som Löfven gjorde i sina replikskiften under partiledardebatten med Åkesson, valde vissa borgerliga ledarskribenter och debattörer istället att gå till attack mot Åsa Romson för att hon inte tagit Åkesson i hand efter replikskifte. Ett outtalat ”etikettbrott” var viktigare än att kräva svar på varför en partiledare som siktar på att bli Sveriges statsminister gick med i ett parti som hade stora influenser av, och medlemmar ifrån, en rörelse som bara under de senaste 20 åren mördat över en handfull människor.
Trots att opinionen och den politiska spelplanen helt förändrats till fördel för de borgerliga debattörer som förordar en restriktivare migrationspolitik så fortsätter de tvätta Sverigedemokraternas smutsiga byk. Varför? Borde man inte istället gå till attack mot Sverigedemokraterna och förklara för väljarkåren hur man skiljer sig från Sverigedemokraterna? Eller finns det inte en skillnad mellan den restriktiva migrationspolitisk som föreslås av vissa borgerliga partier och debattörer och den som föreslås av Sverigedemokraterna och deras svans?
Det har sagts flera gånger att Sverigedemokraterna vill stoppa all invandring helt, men då har deras sympatisörer sagt att de vill bara stoppa 90%. Till saken hör att Sverigedemokraterna inte är ett invandringskritiskt parti utan ett nationalistiskt parti. Att stoppa invandringen så mycket som möjligt är ett redskap till att nå deras mål.
I SD:s principprogram, i stycket om nationalismen, nämns att just nationalismen är det enskilt viktigaste verktyget för att bejaka den gemensamma identiteten och samhällets inre solidaritet. De har sagt att de har en öppen svenskhet och den används som ett slags bevis på att Sverigedemokraterna inte är rasister. För att tillhöra den svenska nationen, alltså att vara svensk och då inte enbart medborgare, så krävs det att man är assimilerad annars är man som invandrare inte svensk. Vidare i programmet står det att assimileringen kan ta upp till flera generationer och de ställer också upp krav på vad som den tömda personligheten ska innehålla. De tar upp är gemensam kultur, lojalitet gentemot nationen, gemensam identitet och gemensamt språk. Men kan då alla bli svenskar med alla dessa krav? Kan en första generationens invandrare bli svensk när Sverigedemokraterna säger att det kan ta flera generationer innan någon kan kalla sig svensk? Ska man verkligen behöva ge upp allt man har med sig från det land man kommer ifrån som då assimilering betyder? Ja, enligt flera av partiets företrädare i partitoppen så ska man det. Man kan också, som infödd svensk, upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur. Det är så viktigt att vi ska vara så lika varandra att Sverigedemokraterna skriver i sitt program att den grupp som är olik måste vara begränsad.
Då kommer vi till frågan om anledningen till varför de vill stoppa invandringen, eller till vilken nivå de vill sänka densamma. De är alltså ett nationalistiskt parti som vill att alla ska vara lika och för att nå detta vill de sänka invandringen med 90%. Nu verkar inte längre 90% räcka. I en intervju i juni 2015 i tidningen Expressen svarar Jimmie Åkesson på frågan hur de har kommit fram till siffran 90%:
Nu är invandringen till Sverige så stor att det kanske finns anledning att fundera över en 90-procentig minskning av invandringen verkligen är tillräckligt – eller om vi behöver ha en större minskning.
Även Richard Jomshof är inne på samma spår. Han säger så här i Almedalen juli 2015:
Det är ett utgångsläge vi har haft. Jag skulle vilja påstå att 90% inte skulle räcka idag. För även om vi skulle minska med 90% så kommer vi hamna på en nivå som är högre än våra grannländer. Alltså Norge, Danmark och Finland. Alltså det är vår politik som är extrem. Idag skulle det vara en seger om vi sänkte till hälften. Kortsiktigt iallafall. Målet är att minska den kraftigt. Personligen tycker jag att 90% räcker inte.
Jomshof får frågan vad det är som räcker och på det svarar han:
I en sån situation menar jag att invandringen skulle behöva begränsas väldigt mycket långt över 90%.
Hur långt över vill han inte svara på. Istället börjar han dela upp de invandrarna i olika grupper där en av dom är ifrån närliggande länder och har utbildning och det, menar han, är ”bra invandring”. Gäller det människor som kommer hit och inte har utbildning och då har problem att kunna försörja sig, så menar Jomshof att den invandringen är ”dålig invandring”, och vill stoppa den så långt det är möjligt.
I deras tidning Samtiden skriver den ansvarige utgivaren Marcus Jonsson att SD bör förespråka invandringsstopp:
Förhoppningsvis blir funderingarna verklighet. Sverigedemokraterna bör föreslå ett tillsvidare gällande totalstopp för all invandring, med undantag för kvotflyktingar och högkvalificerade arbetskraftsinvandrare. I dagsläget vore de det enda rimliga förslaget.
De känner medvind nu när opinionssiffrorna ökar och de andra partierna börjar närma sig deras tankesätt. Högst troligt är det ett försök till att försöka få tillbaka väljare till SD och det är sorgligt att övriga partier inte förstår att ge ett eget alternativ som är bättre än SD:s. Det märks väl i SD:s hårdare retorik att de har vind i seglen och att de vågar gå ut med vilken invandringsnivå och vilka invandrare de inte vill ha hit till Sverige.
På det här viset har vi snart en brun politik som är normaliserad och ett nöjt Sverigedemokraterna som har kommit ännu ett steg närmare sitt etniskt och kulturellt homogena Sverige.
Det kungliga hovet är dock kritiskt till Nobelstiftelsens vänsterradikala tolkning av Nobels sista vilja, och markerar genom att alltid bjuda in Åkesson till sina evenemang.
– Vi markerar genom att bjuda in. Har man demokratiskt valda ledare så ska de bli inbjudna. Kungen markerar genom att bjuda in alla och inte lägger några värderingar i det, säger hovets informationschef Margareta Thorgren till Granskning Sverige.
– Man måste respektera demokratin i Sverige, fortsätter hon.
Så skriver Fria Tider, i artikeln som blivit viral i SD-media idag.
Fria Tider är egentligen lite mittemellan Sverigedemokraterna och Svenskarnas Parti. De är öppet rasistiska, och anser att den svenska rasen står över alla andra, och att bara etniska svenskar ska bo i Sverige. Det hindrar dock inte SD-kollektivet från att länka till dem hela tiden.
Som källa denna gång anger Fria Tider ”Granskning Sverige”, som är ett av många nationalistorgan som ploppat upp på sista tiden.
SD:s och SvP:s formella och informella media har numera slutat med namn som för tankarna till nationalism, och låter istället lite som vadsomhelst. NyheterIdag, Samtiden, Granskning Sverige. Det är nog lite grann ett sätt att lura oskyldiga läsare och lyssnare att ta till sig budskap de annars skulle ryggat för. Ingen av dem stoltserar med någon blåsippa eller torshammare så långt ögat kan nå.
Några av socialismens kärnvärden är nedbrytandet av västerländska traditioner, daltande med riktiga brottslingar, systematiserat lögnande (eller säger hon ”lugnande”?), hyllningar av det objektivt fula (bild på frusen tiggare med dragspel) och ett ofattbart hat mot svenska folket. Det visar sig att kungen idag står upp som en stark och vacker representant för vanliga människor efter rent spel och stolthet över tradition och ursprung
Det fortsätter i samma tonläge en stund. Så kommer en intervju med kungens informationschef. Det är nära till hands att föreställa sig att hon inte inser att de som intervjuar henne står så långt från kungens och drottningens engagemang man överhuvudtaget kan.
Informationschefen klipps in lite mitt i en mening.
”Det är Nobelkommittén man får rikta den kritiken mot. När kungen har egna middagar och bjuder in regering och partiledare har alltid Jimmie Åkesson blivit inbjuden.”
Efter lite fler utläggningar om socialismens odygder dyker informationschefen upp igen. Vilken fråga hon svarar på får vi inte höra.
”Vi markerar genom att bjuda in. Det är så vi markerar att har man demokratiskt valda ledare så ska de bli inbjudna och genom att kungen markerar att bjuda in alla och inte sätter några värderingar på det så markerar kungen på det viset.”
En gissning är att frågan lyder ”Hur markerar kungen sin respekt för demokratin?”. Kanske.
En gissning är att frågan INTE löd ”Hur markerar kungen sin avsky mot Nobelstiftelsens beslut att inte bjuda in Jimmie Åkesson?”.
Fast eftersom vi inte vet får vi nöja oss med att gissa. Precis som Fria Tider gör:
– Kungen delar inte Nobelstiftelsens uppfattning att man kan frysa ut folkvalda representanter på grund av deras politiska åsikter, rapporterar Granskning Sverige.
– Kungen markerar genom att bjuda in alla, säger hovets informationschef Margareta Thorgren.
Det var inte svårt att tänka sig att Jimmie Åkesson var utbränd. Det var den första tanke som for genom huvudet på mig. Det här är inget spel för gallerierna, utan på riktigt. Den andra tanken var ”måtte folk hålla god ton nu”.
Vi är många som varit där. Själv var jag aldrig sjukskriven, men symptomen fanns. Jag satt och stirrade framför mig, utan att få något gjort. Alla arbetsuppgifter som inte var rent mekaniska kändes oöverstigliga. Ingenting kändes meningsfullt, och jag sov ett par timmar per natt.
Jag visste vad som hände, och jag visste varför. Jag var nyskild, mina barn bodde 35 mil från min arbetsplats, och jag pendlade. Dessutom hade jag kontrakt med ett amerikanskt förlag om att skriva en bok – bland det mest kreativa som finns. Den tid jag inte jobbade, åkte tåg, var med barnen eller skrev bok fanns inte. De flesta som gått in i väggen vet vad jag pratar om. Det är kombinationen av trauma som rubbar tryggheten i livet och alltför många krav utifrån samtidigt som skapar ångesten, som blir en negativ spiral.
Åkesson blev pappa, familjen bor i Sölvesborg, han har gjort hundra resor i valrörelsen, och han har haft det yttersta ansvaret för att rasist efter rasist bland hans ledamöter avslöjats i Expressen. Av brevet han skrev att döma vet han det själv också. Det blev för mycket på för många plan samtidigt. Han gick sönder.
Jag vill ta ett exempel till, som jag tror är på ungefär samma ställe, och det är Fredrik Reinfeldt. Jag kände det, när han hoppade av. Han har varit mitt i rampljuset, och väl så hatad som Åkesson, och han har skilt sig utan att få andas och komma till ro. Han behöver säkert få vara ifred och bearbeta. Landa i tillvaron. Slippa ständig bevakning. Bara vara med sig själv och sina barn.
Så jag förstår både Reinfeldt och Åkesson. Ibland tar man slut.
Våra motståndares ihärdiga försök att få stopp på våra framgångar, mediernas många gånger vedervärdiga kampanjjournalistik och extremisternas omåttliga hat är några exempel. I min situation försöker man skaka av sig allt det där – okvädningsorden, hoten, avskyn
Med andra ord: ”Jag är inte utbränd för att jag underskattat min familjs behov av min tid och överskattat min egen ork, utan för att mina politiska motståndare är dumma. Det är deras fel. Jag har inget eget ansvar. Jag är ett offer.”
Han skriver sedan längre ner: ”Några kommer säkert, i vanlig ordning, att prata om ”gnäll” och ”offerkofta”. Jag kan dock inte ta kortsiktig hänsyn till vad andra tycker.”
Men…
Man är inte en gnällspik i offerkofta för att man är utbränd.
Man är däremot en gnällspik i offerkofta när man ger andra ansvaret för sina egna val.
Bara Åkesson
Ingen, absolut ingen, annan politiker hade kommit undan med att skriva något sådant. Låt oss göra ett experiment. Tänk er att Reinfeldt gått ut och skrivit dessa ord: ”Jag hoppar nu av politiken. Anledningen är mina politiska motståndare, och deras ihärdiga försök att få stopp på sina framgångar. Jag orkar inte med hatet från dem.”
Det är helt otänkbart, liksom att det är otänkbart att Jonas Sjöstedt, Annie Lööf eller Åsa Romson skulle uttrycka sig så.
Är Reinfeldt mindre ifrågasatt, hatad, övervakad? Nej, självklart inte. Men varken hans väljare eller motståndare skulle tolerera att han skyller ifrån sig. Är man en ledare tar man ansvar.
Och här finns en viktig distinktion mellan sverigedemokrater och oss övriga: Att vara offer för yttre krafter är en del av självbilden. Alla som följer dem vet vad jag menar: I stort och smått är det etablissemanget, samhället, vänstern, Alliansen, invandrarna, muslimerna, antirasisterna, hatarna, mobbarna som är ansvariga för att allt är fel. Paradoxen blir uppenbar när samma människor, i samma forum som nu öser tårar och galla över alla som ”mobbar” deras älskade Jimmie kallar dem de själva hatar, såsom Rossana Dinamarca, Mona Sahlin, Erik Ullenhag och landsförrädaren Fredrik Reinfeldt för ”suggor”, ”apjävlar”, ”äckel” och alla andra tänkbara och otänkbara benämningar jag annars inte hört sedan högstadiet. Den enorma ironin och inkonsekvensen går samtliga helt förbi.
Özz och drevet
Och så har vi nu Özz. Han tweetade: ”Jimmie Åkesson är nu tydligen utbränd. Han är sjukskriven på obestämd tid. Tar på krafterna att vara rasist och paranoid ju”, om nu någon missat det. Denna tweet borde förstås ha drunknat i tusentals andra tweets, som brukligt är. Men av någon anledning tyckte Aftonbladet att det vore ett intressant inslag att skriva om den. Varför begriper jag inte, men det verkar handla om att de inte lyckades få en enda politiker att säga något negativt om Åkessons sjukskrivning. Tvärtom visade samtliga motståndare, från vänster till höger, på stor empati.
Själv började jag som sagt med att tycka att det var fånigt och onödigt att ge sig på Åkesson. Jag efterfrågade hyfs och fason. I den andan tyckte jag ju även att Özz var fel ute. Men med fel ute menar jag ”borde helst formulerat sig annorlunda eller avstått”, inte ”borde slås i bojor och skickas tillbaka till Kurdistan”.
Den massiva överreaktionen som följde var dock helt absurd. Även normala människor, som inte alls är nationalister, började prata om mobbning och utfrysning. Özz blev symbolen för de ondskefulla krafter som bringat den oskyldige stackars Åkesson på fall. Senare under fredagen kom Avpixlats rubriker, och därmed slogs sista spiken i det bisarra verklighetsomskrivningsbygget:
SJUKSKRIVENSverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har tvingats sjukskriva sig. Hur länge han kommer att vara borta från jobbet är oklart. Diagnosen är utmattningssyndrom och utbrändhet. Enligt Åkesson själv är en starkt bidragande orsak de vedervärdiga mediedrev och det hat från vänstern som han kontinuerligt varit utsatt för.
Är det Åkessons fel att Avpixlat skriver så?
SD:s ansvar för Avpixlat kan vi ju resonera länge om. Avpixlat är SD:s partimegafon. Kent Ekeroth har upplåtit sitt privata konto till insamlingar till siten. Åkesson har berömt den. Men det går inte att härleda någon ägarskapsrelation mellan SD och Mats Dagerlind, ansvarig utgivare och chefredaktör för Avpixlat. Det är dock inte så långsökt att tänka sig att partiet, och därmed indirekt Åkesson, varit med och petat i formuleringarna.
I nationalistfora svaldes hursomhelst offerbeskrivningen med hull och hår.
Jimmie Åkesson är deras älskade ledare. Den som förstår dem. Likt Jesus vandrar han här på jorden, hatad och utfryst, och kämpar för Det Goda, det vill säga Sverige. Onda krafter har nu fått honom på knä. Men förtvivla inte! Vi, ditt folk, ska stötta dig in i döden!
Insamlingar ordnas, kärleksbrev skrivs, Facebooksidor till stöd för honom skapas. Den debatt som vilket annat parti hade haft i det läget om hur partiets framtid skulle se ut existerar inte. Kärlek som liknar dyrkan flödar genom sociala medier.
Parallellt flödar förstås hatet. Özz, den förbannade äckliga bergskurden kommer och säger att vi är rasister! Åk hem eller dö! Paradoxen går dem även här förbi. Logik är sällan nationalisternas styrka, av någon anledning.
Jag sitter och läser inlägg efter inlägg på dessa två teman: älska Jimmie respektive hata hatarna, och inser att SD nu är mer sammansvetsade än någonsin. Åkesson har alltid varit deras Messias, och nu är han dessutom ett offer. Jesus, Muhammed, Gandhi, Jim Jones och Hitler hade det gemensamt: De totalt förblindade följarna. De som lät sig kastas till lejon, korsfästas och begå självmord. De som massmördade kvinnor och barn för sin ledare. Många svenskar är nu rädda för ebola. Andra skräms av den ryska björnen som simmar omkring i Östersjön. Själv känner jag en pyrande skräck för den nationalistiska masspsykos som sakta äter sig in i folkhemmet.
Men kan då alla bli svenskar med alla dessa krav? Kan en första generationens invandrare bli svensk när Sverigedemokraterna säger att det kan ta flera generationer innan någon kan kalla sig svensk? Ska man verkligen behöva ge upp allt man har med sig från det land man kommer ifrån som då assimilering betyder? Ja, enligt flera av partiets företrädare i partitoppen så ska man det. Man kan också, som infödd svensk, upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur. Det är så viktigt att vi ska vara så lika varandra att Sverigedemokraterna skriver i sitt program att den grupp som är olik måste vara begränsad.
