Etikettarkiv: Jimmie Åkesson

I fokus

Sverigedemokraterna och biståndspolitiken

När den moderatledda regeringen tog över regeringsmakten 2006 var det säkert många borgerliga väljare som väntade sig att anslagen till försvaret skulle öka, att skattebördan skulle bli lättare samt att en översyn av det svenska internationella biståndet skulle ske. Det första uteblev, det andra genomfördes, vilket välkomnades av många. När det gällde biståndspolitiken gjorde den moderatledda regeringen en oväntad vändning ifrån vad som förväntades av en moderatledd regering med biståndsministerposten i ägo .

rjjzcbw9e3j3gf5qrpbfReinfeldtregeringens agerande i biståndspolitiken var överraskande då man höjde biståndet till 1.03 % av BNI (se AidWatch 2007). Den socialdemokratiska regeringens biståndsbudget låg på 0.92 % av BNI år 2005 (se AidWatch 2006). Den nya biståndspolitiken ledd av en moderat biståndsminister var nydanande. Moderaterna och dess väljare var det parti och väljargrupp som varit väldigt kritisk till den förda biståndspolitiken under socialdemokratin (Se Ann-Sofie Dahl; Du gamla, Du fria: Moderat utrikespolitik från Högerparti till Alliansregering). Man ansåg, rätteligen, att biståndet ofta användes på ett ineffektivt sätt och att det ofta gick till regeringar och projekt som stod socialdemokratin nära. Det svenska biståndet och visionen om att årligen ge 1 % av BNI stöddes nu av alla partier i riksdagen.

Detta var innan Sverigedemokraterna gjorde entré i riksdagen 2010.

I en av de första motioner som sverigedemokraternas förre partisekreterare och nuvarande vice talman Björn Söder lade fram inför riksdagen var en motion som vill sänka det svenska biståndet till 0.7 % av BNI. Anledningen till detta var bland annat att man ansåg att Sverige inte skulle ”… sticka ut relaterat till övriga världen …”. Motioner som dessa lades fram i flera omgångar.***

Under Alliansregeringsårens sista år användes stora summor av det internationella biståndet till att finansiera den stora ökningen av flyktinginvandring. Som till stor del  var en följd av bland annat Syrienkrisen. Detta har fortsatt under den rödgröna regeringen.

Italy_migrants_fug_3270317bSverigedemokraterna har å sin sida hävdat att tagandet, avräkningar, ifrån det internationella biståndet för att finansiera migrationspolitiken har varit felaktig. Man har implicit till och med hävdat det vara omoraliskt. Argumentet har varit att det är fel då pengarna hade spenderats bättre på plats i de närområden till de länder som migranterna flyr ifrån. Samtidigt har partiet själva gång på gång förordat sänkningar av det internationella biståndet, senast höstbudgeten 2014.  Detta har dock inte hindrat partiet ifrån att hävda sig själva som moraliskt överlägsna övriga partier ifråga om  biståndspolitiken. Mantran som ”Hjälp på plats” eller ”ta emot mycket färre flyktingar och hjälp istället fler med bistånd” har etsats sig i debatten. Men hur ligger det egentligen till med moralen bakom SD:s biståndspolitik?

Biståndspolitik som baseras på utilitarism?

Utilitarism är en moralteori som förenklat kan sägas gå ut på att hjälpa flertalet framför fåtalet om det visar sig att de förras lycka är större än de senares. I kontext till biståndspolitiken skulle man kunna säga att avräkningar av biståndet är fel om det är så att fler får hjälp med samma pengar i närområdet och att deras lycka blir större än de flyktingars som kommer till Sverige.

En typisk utilitaristisk hållning i biståndspolitiken skulle kunna vara följande:

Vi vill hjälpa, vi vill hjälpa fler på plats istället för de fåtal ”rika” som kommer hit. På så sätt lindrar vi smärta genom att kanalisera medel till UNHCR.

Eller som Jimmie Åkesson och Julia Kronlid själva skriver i SD-kuriren:

Sverigedemokraterna vill att vi ska satsa våra resurser på att hjälpa så många som möjligt där behoven är som störst.

Sverigedemokraterna har gjort ett stort nummer av avräkningarna. Man har argumenterat på ett sätt som den icke insatta skulle kunna tolka som att det är SD som har det moraliska övertaget gällande flyktingkrisen.  Det svenska biståndet ska sänkas till 0,7 % av BNI för att det är det minsta som FN rekommenderar. SD anser sig vara det parti som hjälper flest människor genom att hjälpa på plats samt ge mer stöd till UNHCR som dock är kritiska till SD:s hållning.

man-76196_640Den sverigedemokratiska utilitarismen i biståndspolitiken är enbart kvantitativ. Då en sänkning av BNI till 0,7% leder till mindre medel till de drabbade och därmed blir deras lycka antagligen mindre än de migranters lycka som hjälps av avräkningarna när de kommer till Sverige.

Utilitarism är mer än bara de kvantitativa resultaten, man sätter också stor vikt på de kvalitativa resultaten. Är Sverigedemokraterna seriösa med sin utilitarism och sin kritik mot de avräkningar som nuvarande och dåvarande regering gjort? I så fall skulle de inte bara värdesätta de kvantitativa resultaten som deras biståndspolitik kanske kan uppnå. De borde också värdesätta de kvalitativa resultaten som kan uppnås av deras och andra partiers biståndspolitik. Istället för att minska biståndet bord kanske SD behålla och kanske till och med öka den högsta BNI nivå som alliansregeringen hade, dvs 1.12% av BNI (se AidWatch 2010).

Genom dessa förändringar skulle SD ha det moraliska övertaget och uppfylla den utilitaristiska moralen.

För mig som är Liberal men ej utilitarist hade det varit välkomnade om SD istället varit för större nivåer av arbetskraftsinvandring och ökat nivån på kvotflyktingar och minskat biståndet kraftigt.

***Uppdatering. SD har i skrivande stund (kl 15.00 2015-10-02) gjort hela sin budget tillgänglig för allmänheten. I Budgeten framgår att man höjer nivån på  biståndet ifrån det man tidigare har föreslagit (0.7 % av BNI) till 0.75 % av BNI.

I fokus

Jimmie Åkessons tretusen asylsökande

”Det kommer tretusen asylsökande varje vecka”, påstod Jimmie Åkesson i SVT;s intervju igår 3/9.

37 033 personer sökte asyl under årets första sju månader. Det betyder 1 223 personer per vecka. Under juli, som var den månad med högst antal, kom 8 069 personer, vilket innebär 1 822 personer i veckan.

Jimmie Åkesson jämför sedan bidrag till flyktingar och ”invandrare” med bidrag till UNHCR, men hoppar över två faktorer:

  1. Den som kommer till Sverige och börjar jobba efter några år är totalt sett lönsam för Sverige. De som kommer hit är därmed en stor, delvis outnyttjad resurs.
  2. Pengar som spenderas på asylmottagning, SFI, bostäder med mera i Sverige går till stor del tillbaka till samhället. Pengar som skickas till UNHCR ser vi aldrig mer.

EDIT: Efter att denna artikel publicerades har augustisiffrorna kommit. De visar på 11 743 asylsökande, vilket betyder 2 652 personer per vecka. Över tretusen asylsökande hade det vid tiden för debatten bara varit en gång. Från januari till augusti kom 1 405 asylsökande i veckan.

Krönikor

Varför hjälper man Sverigedemokraterna att tvätta sin smutsiga byk?

Från ”Öppna våra hjärtan”-talet till en mer restriktiv migrationspolitik och hårdare tag mot invandrare förflöt det ungefär ett halvår. Men motståndet mot en generös migrationspolitik inom Alliansen fanns redan under alliansregeringens första mandatperiod.

En debattartikel i DN från 2009, där ledande moderater problematiserade svensk migrations- och integrationspolitik, är ett tydligt historiskt dokument för att det, åtminstone inom Moderaterna, fanns ett stort motstånd mot en generös migrationspolitik. Det som uttrycktes i debattartikeln skulle bara några månader senare uppfattas som sverigedemokratisk politik enligt vissa borgerliga ledarsidor.

Istället för att förorda de punkter som de ledande moderaterna tog upp i sin debattartikel valde alliansregeringen att göra det motsatta. Man såg till att få till en blocköverskridande överenskommelse med Miljöpartiet. Överenskommelsen förordade, till gammelmoderaternas förtret,  en mer generös migrationspolitik inom alla områden.

Överenskommelsen med MP kom att bita tillbaka mot alliansregeringen om man ser det hela med ögon ifrån de borgerliga, främst moderater, som var negativt inställda. Det som inte fick ske skedde. Sverigedemokraterna blev omvalda.

Whitewashing_'A'_Mountain,_Tempe_Butte_on_Arizona_State_University_CampusAtt överenskommelsen med MP slog fel i slutändan berodde på vissa borgerliga debattörers vilja att den skulle slå fel. I sin iver att få skutan på rätt kurs använde dessa debattörer alla möjliga och behjälpliga medel. Bland annat tvättade man Sverigedemokraternas smutsiga byk. Om någon tog upp Sverigedemokraternas nazistiska historia kunde man läsa någon borgerlig debattör som tog upp Socialdemokraternas steriliseringspolitik och gjorde en s k politisk whitewash, samtidigt som man låtsades som att enbart S var skyldiga när alla partier mer eller mindre var med på det hela.

Om socialdemokratins smutsiga historia inte funkade tog man upp Vänsterpartiets historia osv tills man fick tyst på kritikerna, och Sverigedemokraternas historia blev ett icke-argument. Att politiker och debattörer med bakgrund i Sverigedemokraterna ägnade sig åt detta är inte konstigt, men att borgerliga debattörer gladeligen hjälpte dem är besynnerligt.

När man ska skapa opinion och driva en politisk tes om varför ens parti, eller ens egna idéer, är att föredra framför konkurrentens har man få verktyg att tillgripa. Ett av dessa verktyg är historien, till exempel hur partiet och/eller rörelsen har agerat tidigare, höll de sitt löfte när de lovade att aldrig höja skatten? Går det att lita på partiet och dess företrädare med tanke på deras historia av personlig misskötsel av offentliga medel? Detta och mycket mer är vad man kallar för framing; meddelanden från aktör A (t ex ett parti) till aktör B (t ex väljarkåren) om aktör C (t ex partiledaren för det konkurrerande partiet eller rörelsen).

Om man tittade på riksdagens sista partiledardebatt för riksdagsåret hörde man hur Jimmie Åkesson, som svar på Stefan Löfvens fråga om Sverigedemokraternas nazistiska historia och hur det kom sig att Åkesson gick med ett parti som fortfarande hade kopplingar till den svenska nazistiska rörelsen, kontrade med att påpeka Socialdemokraternas steriliseringspolitik.

Istället för att fortsätta på samma bana som Löfven gjorde i sina replikskiften under partiledardebatten med Åkesson, valde vissa borgerliga ledarskribenter och debattörer istället att gå till attack mot Åsa Romson för att hon inte tagit Åkesson i hand efter replikskifte. Ett outtalat ”etikettbrott” var viktigare än att kräva svar på varför en partiledare som siktar på att bli Sveriges statsminister gick med i ett parti som hade stora influenser av, och medlemmar ifrån, en rörelse som bara under de senaste 20 åren mördat över en handfull människor.

Trots att opinionen och den politiska spelplanen helt förändrats till fördel för de borgerliga debattörer som förordar en restriktivare migrationspolitik så fortsätter de tvätta Sverigedemokraternas smutsiga byk. Varför? Borde man inte istället gå till attack mot Sverigedemokraterna och förklara för väljarkåren hur man skiljer sig från Sverigedemokraterna? Eller finns det inte en skillnad mellan den restriktiva migrationspolitisk som föreslås av vissa borgerliga partier och debattörer och den som föreslås av Sverigedemokraterna och deras svans?

Artiklar

Räcker 90% för Jimmie Åkesson?

Artikel av Polimasaren

Det har sagts flera gånger att Sverigedemokraterna vill stoppa all invandring helt, men då har deras sympatisörer sagt att de vill bara stoppa 90%. Till saken hör att Sverigedemokraterna inte är ett invandringskritiskt parti utan ett nationalistiskt parti. Att stoppa invandringen så mycket som möjligt är ett redskap till att nå deras mål.

I SD:s principprogram, i stycket om nationalismen, nämns att just nationalismen är det enskilt viktigaste verktyget för att bejaka den gemensamma identiteten och samhällets inre solidaritet. De har sagt att de har en öppen svenskhet och den används som ett slags bevis på att Sverigedemokraterna inte är rasister. För att tillhöra den svenska nationen, alltså att vara svensk och då inte enbart medborgare, så krävs det att man är assimilerad annars är man som invandrare inte svensk. Vidare i programmet står det att assimileringen kan ta upp till flera generationer och de ställer också upp krav på vad som den tömda personligheten ska innehålla. De tar upp är gemensam kultur, lojalitet gentemot nationen, gemensam identitet och gemensamt språk.
Men kan då alla bli svenskar med alla dessa krav? Kan en första generationens invandrare bli svensk när Sverigedemokraterna säger att det kan ta flera generationer innan någon kan kalla sig svensk? Ska man verkligen behöva ge upp allt man har med sig från det land man kommer ifrån som då assimilering betyder? Ja, enligt flera av partiets företrädare i partitoppen så ska man det. Man kan också, som infödd svensk, upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur. Det är så viktigt att vi ska vara så lika varandra att Sverigedemokraterna skriver i sitt program att  den grupp som är olik måste vara begränsad.

Då kommer vi till frågan om anledningen till varför de vill stoppa invandringen, eller till vilken nivå de vill sänka densamma. De är alltså ett nationalistiskt parti som vill att alla ska vara lika och för att nå detta vill de sänka invandringen med 90%. Nu verkar inte längre 90% räcka. I en intervju i juni 2015 i tidningen Expressen svarar Jimmie Åkesson på frågan hur de har kommit fram till siffran 90%:

Nu är invandringen till Sverige så stor att det kanske finns anledning att fundera över en 90-procentig minskning av invandringen verkligen är tillräckligt – eller om vi behöver ha en större minskning.

Även Richard Jomshof är inne på samma spår. Han säger så här i Almedalen juli 2015:

Det är ett utgångsläge vi har haft. Jag skulle vilja påstå att 90% inte skulle räcka idag. För även om vi skulle minska med 90% så kommer vi hamna på en nivå som är högre än våra grannländer. Alltså Norge, Danmark och Finland. Alltså det är vår politik som är extrem. Idag skulle det vara en seger om vi sänkte till hälften. Kortsiktigt iallafall. Målet är att minska den kraftigt. Personligen tycker jag att 90% räcker inte.

Jomshof får frågan vad det är som räcker och på det svarar han:

I en sån situation menar jag att invandringen skulle behöva begränsas väldigt mycket långt över 90%.

Hur långt över vill han inte svara på. Istället börjar han dela upp de invandrarna i olika grupper där en av dom är ifrån närliggande länder och har utbildning och det, menar han, är ”bra invandring”. Gäller det människor som kommer hit och inte har utbildning och då har problem att kunna försörja sig, så menar Jomshof att den invandringen är ”dålig invandring”, och vill stoppa den så långt det är möjligt.

I deras tidning Samtiden skriver den ansvarige utgivaren Marcus Jonsson att SD bör förespråka invandringsstopp:

Förhoppningsvis blir funderingarna verklighet. Sverigedemokraterna bör föreslå ett tillsvidare gällande totalstopp för all invandring, med undantag för kvotflyktingar och högkvalificerade arbetskraftsinvandrare. I dagsläget vore de det enda rimliga förslaget.

De känner medvind nu när opinionssiffrorna ökar och de andra partierna börjar närma sig deras tankesätt. Högst troligt är det ett försök till att försöka få tillbaka väljare till SD och det är sorgligt att övriga partier inte förstår att ge ett eget alternativ som är bättre än SD:s. Det märks väl i SD:s hårdare retorik att de har vind i seglen och att de vågar gå ut med vilken invandringsnivå och vilka invandrare de inte vill ha hit till Sverige.

På det här viset har vi snart en brun politik som är normaliserad och ett nöjt Sverigedemokraterna som har kommit ännu ett steg närmare sitt etniskt och kulturellt homogena Sverige.

Artiklar, Myter

Myt: Kungen markerar mot Nobelstiftelsen

Det kungliga hovet är dock kritiskt till Nobelstiftelsens vänsterradikala tolkning av Nobels sista vilja, och markerar genom att alltid bjuda in Åkesson till sina evenemang.
– Vi markerar genom att bjuda in. Har man demokratiskt valda ledare så ska de bli inbjudna. Kungen markerar genom att bjuda in alla och inte lägger några värderingar i det, säger hovets informationschef Margareta Thorgren till Granskning Sverige.
– Man måste respektera demokratin i Sverige, fortsätter hon.

Så skriver Fria Tider, i artikeln som blivit viral i SD-media idag.

kungenFria Tider är egentligen lite mittemellan Sverigedemokraterna och Svenskarnas Parti. De är öppet rasistiska, och anser att den svenska rasen står över alla andra, och att bara etniska svenskar ska bo i Sverige. Det hindrar dock inte SD-kollektivet från att länka till dem hela tiden.

Som källa denna gång anger Fria Tider ”Granskning Sverige”, som är ett av många nationalistorgan som ploppat upp på sista tiden.

SD:s och SvP:s formella och informella media har numera slutat med namn som för tankarna till nationalism, och låter istället lite som vadsomhelst. NyheterIdag, Samtiden, Granskning Sverige. Det är nog lite grann ett sätt att lura oskyldiga läsare och lyssnare att ta till sig budskap de annars skulle ryggat för. Ingen av dem stoltserar med någon blåsippa eller torshammare så långt ögat kan nå.

Granskning Sveriges klipp skräder inte orden:

Några av socialismens kärnvärden är nedbrytandet av västerländska traditioner, daltande med riktiga brottslingar, systematiserat lögnande (eller säger hon ”lugnande”?), hyllningar av det objektivt fula (bild på frusen tiggare med dragspel) och ett ofattbart hat mot svenska folket. Det visar sig att kungen idag står upp som en stark och vacker representant för vanliga människor efter rent spel och stolthet över tradition och ursprung

Det fortsätter i samma tonläge en stund. Så kommer en intervju med kungens informationschef. Det är nära till hands att föreställa sig att hon inte inser att de som intervjuar henne står så långt från kungens och drottningens engagemang man överhuvudtaget kan.

Informationschefen klipps in lite mitt i en mening.

”Det är Nobelkommittén man får rikta den kritiken mot. När kungen har egna middagar och bjuder in regering och partiledare har alltid Jimmie Åkesson blivit inbjuden.”

Efter lite fler utläggningar om socialismens odygder dyker informationschefen upp igen. Vilken fråga hon svarar på får vi inte höra.

”Vi markerar genom att bjuda in. Det är så vi markerar att har man demokratiskt valda ledare så ska de bli inbjudna och genom att kungen markerar att bjuda in alla och inte sätter några värderingar på det så markerar kungen på det viset.”

En gissning är att frågan lyder ”Hur markerar kungen sin respekt för demokratin?”. Kanske.

En gissning är att frågan INTE löd ”Hur markerar kungen sin avsky mot Nobelstiftelsens beslut att inte bjuda in Jimmie Åkesson?”.

Fast eftersom vi inte vet får vi nöja oss med att gissa. Precis som Fria Tider gör:

– Kungen delar inte Nobelstiftelsens uppfattning att man kan frysa ut folkvalda representanter på grund av deras politiska åsikter, rapporterar Granskning Sverige.

– Kungen markerar genom att bjuda in alla, säger hovets informationschef Margareta Thorgren.

 

 

Krönikor

Åkesson, Özz och offerkoftan

Kommentarer på Avpixlat
Kommentarer på Avpixlat

Krönika av Helena Trotzenfeldt

Det var inte svårt att tänka sig att Jimmie Åkesson var utbränd. Det var den första tanke som for genom huvudet på mig. Det här är inget spel för gallerierna, utan på riktigt. Den andra tanken var ”måtte folk hålla god ton nu”.

Vi är många som varit där. Själv var jag aldrig sjukskriven, men symptomen fanns. Jag satt och stirrade framför mig, utan att få något gjort. Alla arbetsuppgifter som inte var rent mekaniska kändes oöverstigliga. Ingenting kändes meningsfullt, och jag sov ett par timmar per natt.

Jag visste vad som hände, och jag visste varför. Jag var nyskild, mina barn bodde 35 mil från min arbetsplats, och jag pendlade. Dessutom hade jag kontrakt med ett amerikanskt förlag om att skriva en bok – bland det mest kreativa som finns. Den tid jag inte jobbade, åkte tåg, var med barnen eller skrev bok fanns inte. De flesta som gått in i väggen vet vad jag pratar om. Det är kombinationen av trauma som rubbar tryggheten i livet och alltför många krav utifrån samtidigt som skapar ångesten, som blir en negativ spiral.

Åkesson blev pappa, familjen bor i Sölvesborg, han har gjort hundra resor i valrörelsen, och han har haft det yttersta ansvaret för att rasist efter rasist bland hans ledamöter avslöjats i Expressen. Av brevet han skrev att döma vet han det själv också. Det blev för mycket på för många plan samtidigt. Han gick sönder.

Jag vill ta ett exempel till, som jag tror är på ungefär samma ställe, och det är Fredrik Reinfeldt. Jag kände det, när han hoppade av. Han har varit mitt i rampljuset, och väl så hatad som Åkesson, och han har skilt sig utan att få andas och komma till ro. Han behöver säkert få vara ifred och bearbeta. Landa i tillvaron. Slippa ständig bevakning. Bara vara med sig själv och sina barn.

Så jag förstår både Reinfeldt och Åkesson. Ibland tar man slut.

Men så läste jag Åkessons brev till väljarna, och där kom det – det eviga, sverigedemokratiska gnället:

Våra motståndares ihärdiga försök att få stopp på våra framgångar, mediernas många gånger vedervärdiga kampanjjournalistik och extremisternas omåttliga hat är några exempel. I min situation försöker man skaka av sig allt det där – okvädningsorden, hoten, avskyn

Med andra ord: ”Jag är inte utbränd för att jag underskattat min familjs behov av min tid och överskattat min egen ork, utan för att mina politiska motståndare är dumma. Det är deras fel. Jag har inget eget ansvar. Jag är ett offer.”

Han skriver sedan längre ner: ”Några kommer säkert, i vanlig ordning, att prata om ”gnäll” och ”offerkofta”. Jag kan dock inte ta kortsiktig hänsyn till vad andra tycker.”

Men…

Man är inte en gnällspik i offerkofta för att man är utbränd.

Man är däremot en gnällspik i offerkofta när man ger andra ansvaret för sina egna val.

Bara Åkesson

Ingen, absolut ingen, annan politiker hade kommit undan med att skriva något sådant. Låt oss göra ett experiment. Tänk er att Reinfeldt gått ut och skrivit dessa ord: ”Jag hoppar nu av politiken. Anledningen är mina politiska motståndare, och deras ihärdiga försök att få stopp på sina framgångar. Jag orkar inte med hatet från dem.”

Det är helt otänkbart, liksom att det är otänkbart att Jonas Sjöstedt, Annie Lööf eller Åsa Romson skulle uttrycka sig så.

Är Reinfeldt mindre ifrågasatt, hatad, övervakad? Nej, självklart inte. Men varken hans väljare eller motståndare skulle tolerera att han skyller ifrån sig. Är man en ledare tar man ansvar.

Och här finns en viktig distinktion mellan sverigedemokrater och oss övriga: Att vara offer för yttre krafter är en del av självbilden. Alla som följer dem vet vad jag menar: I stort och smått är det etablissemanget, samhället, vänstern, Alliansen, invandrarna, muslimerna, antirasisterna, hatarna, mobbarna som är ansvariga för att allt är fel. Paradoxen blir uppenbar när samma människor, i samma forum som nu öser tårar och galla över alla som ”mobbar” deras älskade Jimmie kallar dem de själva hatar, såsom Rossana Dinamarca, Mona Sahlin, Erik Ullenhag och landsförrädaren Fredrik Reinfeldt för ”suggor”, ”apjävlar”, ”äckel” och alla andra tänkbara och otänkbara benämningar jag annars inte hört sedan högstadiet. Den enorma ironin och inkonsekvensen går samtliga helt förbi.

Özz och drevet

Och så har vi nu Özz. Han tweetade: ”Jimmie Åkesson är nu tydligen utbränd. Han är sjukskriven på obestämd tid. Tar på krafterna att vara rasist och paranoid ju”, om nu någon missat det. Denna tweet borde förstås ha drunknat i tusentals andra tweets, som brukligt är. Men av någon anledning tyckte Aftonbladet att det vore ett intressant inslag att skriva om den. Varför begriper jag inte, men det verkar handla om att de inte lyckades få en enda politiker att säga något negativt om Åkessons sjukskrivning. Tvärtom visade samtliga motståndare, från vänster till höger, på stor empati.

Själv började jag som sagt med att tycka att det var fånigt och onödigt att ge sig på Åkesson. Jag efterfrågade hyfs och fason. I den andan tyckte jag ju även att Özz var fel ute. Men med fel ute menar jag ”borde helst formulerat sig annorlunda eller avstått”, inte ”borde slås i bojor och skickas tillbaka till Kurdistan”.

Den massiva överreakt10044196536_ec5da1557e_kionen som följde var dock helt absurd. Även normala människor, som inte alls är nationalister, började prata om mobbning och utfrysning. Özz blev symbolen för de ondskefulla krafter som bringat den oskyldige stackars Åkesson på fall. Senare under fredagen kom Avpixlats rubriker, och därmed slogs sista spiken i det bisarra verklighetsomskrivningsbygget:

SJUKSKRIVEN Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har tvingats sjukskriva sig. Hur länge han kommer att vara borta från jobbet är oklart. Diagnosen är utmattningssyndrom och utbrändhet. Enligt Åkesson själv är en starkt bidragande orsak de vedervärdiga mediedrev och det hat från vänstern som han kontinuerligt varit utsatt för.

Är det Åkessons fel att Avpixlat skriver så?

SD:s ansvar för Avpixlat kan vi ju resonera länge om. Avpixlat är SD:s partimegafon. Kent Ekeroth har upplåtit sitt privata konto till insamlingar till siten. Åkesson har berömt den. Men det går inte att härleda någon ägarskapsrelation mellan SD och Mats Dagerlind, ansvarig utgivare och chefredaktör för Avpixlat. Det är dock inte så långsökt att tänka sig att partiet, och därmed indirekt Åkesson, varit med och petat i formuleringarna.

I nationalistfora svaldes hursomhelst offerbeskrivningen med hull och hår.

Jimmie Åkesson är deras älskade ledare. Den som förstår dem. Likt Jesus vandrar han här på jorden, hatad och utfryst, och kämpar för Det Goda, det vill säga Sverige. Onda krafter har nu fått honom på knä. Men förtvivla inte! Vi, ditt folk, ska stötta dig in i döden!

Insamlingar ordnas, kärleksbrev skrivs, Facebooksidor till stöd för honom skapas. Den debatt som vilket annat parti hade haft i det läget om hur partiets framtid skulle se ut existerar inte. Kärlek som liknar dyrkan flödar genom sociala medier.

Parallellt flödar förstås hatet. Özz, den förbannade äckliga bergskurden kommer och säger att vi är rasister! Åk hem eller dö! Paradoxen går dem även här förbi. Logik är sällan nationalisternas styrka, av någon anledning.

Jag sitter och läser inlägg efter inlägg på dessa två teman: älska Jimmie respektive hata hatarna, och inser att SD nu är mer sammansvetsade än någonsin. Åkesson har alltid varit deras Messias, och nu är han dessutom ett offer. Jesus, Muhammed, Gandhi, Jim Jones och Hitler hade det gemensamt: De totalt förblindade följarna. De som lät sig kastas till lejon, korsfästas och begå självmord. De som massmördade kvinnor och barn för sin ledare. Många svenskar är nu rädda för ebola. Andra skräms av den ryska björnen som simmar omkring i Östersjön. Själv känner jag en pyrande skräck för den nationalistiska masspsykos som sakta äter sig in i folkhemmet.

Det finns bara ett botemedel: Förnuft.

Texten är tidigare publicerad på thegambia.nu.

Artiklar

När sverigedemokrater åker färja…

Gästinlägg från Polimasaren

2009 åkte flera SD- och dåvarande SDU-toppar på konferens med färjan till Tallinn. Med i gänget var, bland annat, Erik Almqvist, Björn Söder och Jimmie Åkesson. Det dracks en hel del och allsång bröt ut. Det sjöngs nidvisor om Olof Palme och om mordet på honom och enligt Kaliber så sjöng Åkesson med på denna:

Olof Palme gick på bio, han kom ut strax efter tio. Lisbet såg pistolen blänka, strax därefter blev hon änka. Skottet brann, blodet rann. Olof Palme han försvann

En av sångerna de sjöng var med gruppen Fyrdung, som har låtar som handlar om att skära ut Sions hjärta, alltså att döda judarna. De sjunger om raskravaller och om att bränna ner Rosenbad.

Förutom flera vitmaktsånger sjöng sverigedemokraterna en av de mest kända nationalsocialistiska kampsångerna, och det är ju inte så konstigt att de sjöng den tonsatta dikten ”Friheten leve” av Sven Olov Lindholm. Två av Sverigedemokraternas grundare var ju med i Lindholmsrörelsen. Lindholm var med och grundade Nationalsocialistiska arbetarpartiet, eller Svensk socialistisk samling som de döpte om sig till för att inte verka vara ett dotterparti till Hitlers parti.

Med på resan var Kaliberreportern Caroline under falsk identitet, så kallat wallraffande. Efter ett tag började de misstänka henne och när de konfronterade henne kände hon sig väldigt hotad och sprang iväg. I samband med detta blev Caroline av med väska och en viss kamerautrustning. På övervakningskameror ses Louise Erixon, Jimmie Åkessons nuvarande fru, gå upp på däck med en väska liknande den som tillhörde Caroline. När Louise kommer in igen har hon inte väskan med sig. På övervakningsbilderna fastnar också Erik Almqvist och Christian Westling på bild då de går in i Louises hytt efter att ha lurat till sig nyckeln av receptionen. De befann sig i hytten någon minut innan de gick därifrån.

När Kaliber försöker få tag i partiledaren så svarar han kort att han kommer att diskutera det här med andra medier. Sedan lade han på luren och efter det fick inte Kaliber tag på honom igen.

vlcsnap-2014-09-06-21h23m33s70 vlcsnap-2014-09-06-21h23m55s33vlcsnap-2014-09-06-21h25m40s62

På första bilden ses Caroline och Almqvist, den andra är när någon lurar åt sig nyckeln till reporterns hytt och den sista är när Åkessons nuvarande fru Louise Erixon går ut på däck med en väska som saknas när hon kommer in igen.

Källor:

SD-ledare sjöng vit makt-texter

”Olof Palme gick på bio”– om jargongen inom SD

Detta är inget nytt scoop utan bara ett sätt att påminna om att det finns mer än den mer eller mindre uttjatade järnrörsincidenten.

 

Krönikor

Skilda rum

Gästinlägg av Peter Hultgren

Det var midsommar och jag reste till mina föräldrars sommarstuga i Värmland.

Gammal_orörd_skog_på_öns_norra_sidaDe tog mig på utflykt i storskogen, och vi kom till en plats där en av mina förfäder levde för flera hundra år sedan. Hans namn var Matts Ikoinen, och han hade oturen att mördas av sin egen granne.

Matts Ikoinen var en av många finnar som invandrade till Sverige på 1600-talet. Svenska myndigheter lovade dem att få bryta mark i skogen, men det var ett löfte som snart förlorade sin mening. I stället hamnade nybyggarna i konflikt med svenska bönder, som tyckte att finnarna gjorde intrång på deras ägor. Det kunde urarta i både misshandel och mord.

Dåtidens rättskipning var godtycklig, och det känns ödsligt att stå på platsen där Ikoinen slutade sina dagar. Men känslan är kortvarig, för så fort vi tar oss ut på landsvägen återfår jag täckning på min mobil. Då når jag ut till de sociala medierna, som har etablerat sig över världens alla kontinenter. Då är jag globalt tillgänglig.

Jag har alltid föreställt mig att den uppkopplade människan är en friare människa. Orättvisor kommer i dagen någon twittrar om det. Förtrycket blir svårare att upprätthålla. Jag tycker mig se hur länder, universitet och fristående organisationer sätter allt större värde på internationella samarbeten.

Mitt i allt detta vill Jimmie Åkesson stänga gränserna. Tonen är misstänksam. Hatet har inte bara överlevt, det verkar till och med ha vuxit sig starkare.

internet-32358_640Jag menar naturligtvis inte att svåra konflikter och världsproblem försvinner för att samhällen kopplar upp sig. Men det är ett faktum att nätet överbryggar geografiska och kulturella avstånd, överallt och hela tiden. Ofta i det lilla men till synes självklara. Som när ungdomar spelar World of Warcraft. Eller när ett multinationellt företag kör videokonferenser via Skype.

På senare tid har tyvärr motsatsen blivit allt tydligare. Jag talar om nätet som isolererar, som avskärmar och misstänkliggör. Där människor inte söker nytt utan hellre söker gammalt.

För en tid sedan sände SR P1 en programserie med titeln Rädda Sverige. I den berättas om personer som har tröttnat på den svenska invandringspolitiken och bestämt sig för att själva flytta utomlands. Många av dem spenderar all sin tid på olika nätforum, i debatt med likasinnade och långt från samhället i övrigt.

Så har det allt oftare blivit. Det finns ett forum för varje ståndpunkt men sällan några gränsöverskridande kontakter. Det finns ett hem för just dig, där din egen åsikt är den enda rätta. Intresset för andra synsätt minskar i takt med att ”fienden” tar form och gestalt. Det är det destruktiva nätet, som inte bygger på nyfikenhet utan bara självbekräftelse.

Även när dörrarna står öppna väljer människor att leva i skilda rum. När vi skulle kunna lära oss så mycket mer, vill vi hellre upprepa vad vi redan tror oss veta. Det är ett tråkigt drag hos mänskligheten.

Jag hoppas att fler än i dag inser värdet av öppenhet och nyfikenhet. Det finns så mycket mer att utforska, både på nätet och i verkligheten. Det kan börja med den enkla insikten att samtal är viktigare än övertygelse.

Krönikor

Nej tack till Jimmie Åkessons kamp mot islamism!

Skriver till dig igen, Jimmie Åkesson.
Denna gång efter att du höll tal i hemorten Sölvesborg där du fokuserade på islamism.

Almedalsveckan_Jimmie_Akesson_tal_20130701_0569FVi är många som är medvetna om faran.
Vi är många som kritiserar religiös extremism och destruktivitet.
Vi är många som står mot liknande negativa krafter i samhället, som bekämpar det genom olika engagemang, som studerar och analyserar extrema ideologier och som diskuterar åtgärder.
Vi, som lever i demokrati är ansvariga att i den här frågan trycka på rätt knapp, i rätt tidpunkt, på rätt sätt och med rätt personer – för att undvika skador och konsekvenser.

Men du, som är ledare i ett antimuslimskt parti, är definitivt fel person att stå ”i kampen mot islamism”. Det är oärligt, ohederligt, farligt och framförallt skadligt!

Allt tyder på att du mer än gärna vill uppväcka extrema muslimhatare (som är en stor grupp i ditt parti) mot muslimska extremister.
Vem vill se det här scenariot i det här vackra Snöflingornas Land?
Du vänder extremister från ena sidan mot extremister på andra sidan för att skapa en hat-plattform vilket sällan kan sluta utan våld och väpnade konflikter.

I det här fallet är du en farlig politiker eftersom en liknande hat-plattform ger dig politisk makt.

Som sagt, vi ska kämpa mot islamismens fara, men utan dig. Bakom dig står tusentals aggressiva och extrema antimuslimska röster som gav dig möjlighet att kliva in i riksdagen.
Det är därför som dina förslag och åtgärder du nämnder i ditt tal inte är diskutabla.
Du kan komma med världens bästa idéer för att motverka islamism, men det är ändå något som faller i vattnet då man står framför grundproblemet: Allt du skulle göra mot islamism är med antimuslimska krafter. Det är precis som att hälla bensin på elden för att släcka branden. Omöjligt att kämpa mot JDL (Jewish Defense League) med jublande judehatare eller mot islamism med hetsiga muslimhatare.

Din ”kamp mot islamism” kan lätt och enkelt förändra sin form och gå från den retoriska nivån till väpnade våld i vårt älskade Snöflingornas Land. Så jag ber dig med all ödmjukhet att hålla dig långt i från ämnet, för fredens skull.
Du kan t.o.m. få vanliga muslimer att hänga med extrema islamister, då man med all rätt kan se ”din kamp mot islamism” som ett rop till muslimernas eget försvar.

I det här, Snöflingornas Land, ska vi, en aldrig nedslagen majoritet tillåta att se väpnade konflikter mellan extrema muslimer och extrema muslimhatare, i våra parker och torg, vilket utmanas av en politisk retorik.
Därför är extrem islamism liksom muslimhatet i ditt parti något som måste bekämpas parallellt.

Vi kan vår historia, Jimmie.

MVH / vi hörs
Ida Dzanovic

Artiklar

Jimmie Åkesson, är du demokrat? (del 2)

Gästinlägg från Politifonen. Läs del 1 här.

Demokrati handlar om grundläggande värden som frihet, rättvisa och jämlikhet, där alla människor är lika inför lagen och skyddade från diskriminering. Här blir SD:s demokratibegrepp problematiskt. Den som inte är svensk på SD:s vis har nämligen inte samma frihet, inte samma rätt till jämlikhet och inte samma rätt att delta. FN:s ord ”alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter […] de har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap” är viktiga när det gäller demokratidiskussionen. Enligt FN:

är var och en berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.

The United Nations BuildingFinns detta i SD:s definition av demokrati? SD gör ju skillnad på kristna och muslimer, invandrare och infödda, den demokratiska “sjuklövern” och dem själva. Då naggas demokratin i kanten när de erhåller makt, för att eventellt gå sönder. Sett utifrån FN:s och den svenska demokratins fundamenta är SD:s demokratibegrepp snarare grus i demokratins maskineri, ett uttryck för folkstyrets inbyggda svaghet, möjligheten till dess avveckling genom sin egen karaktär. Det är därför vi måste erövra demokratin varje dag, vid varje val, vid varje styrelsesammanträde, vid varje debatt.

SD anser att kulturella skillnader är oöverstigliga, därför förespråkas assimilering. ”De” måste bli som ”vi”. ”De” kan inte bli som ”vi”, eftersom varje individ är styrd av sin lojalitet till en viss kultur, enligt SD. Partiet kopplar på detta sätt anslutning till folket till kulturell tillhörighet på ett tydligt sätt. Enda lösningen enligt SD:s logik blir att ha så få invandrare som möjligt, eftersom olika kulturer inte kan samexistera och ingen kan byta eller synkretistiskt utvecklas tillsammans med en tillägnad kultur utan att avskärmas från sitt infödda sammanhang. Folkstyre blir enligt SD problematiskt när folket inte längre är en sociokulturellt sammanhängande grupp som delar just deras grundläggande värderingar utan istället är de som lever och verkar inom en offentlig förvaltnings räckvidd. Nota bene, Åkesson själv har uttryckt att även infödda kan vara föremål för deras assimilationspolitik. Konsekvensen är att ingen går säker från diskriminering och repression i SD:s Sverige och vad de står för är helt enkelt att samhälleligt medbestämmande bör reserveras för en etnopolitiskt definierad elit.

Vidare menar SD att byggstenarna i en demokrati är att det finns en stark gemensam nationell och kulturell identitet. Men, är det demokratiska byggstenar? SD är ett parti som till stora delar följer de vanliga teorierna om konservatism och nationalism, även om de inte kopplar nationalism till ras utan i stället till kultur. Kultur ingår dock som en faktor, tillsammans med ras, etnicitet mm, i FN:s definition av rasism. Detta innebär att SD inte har en demokratisk inställning till alla de människor som bor i Sverige. Skulle SD vara ett demokratiskt parti, så skulle de inte kräva att en person ska uppfatta sig själv som svensk, leva i enlighet med någon svensk kultur, se Sveriges historia som sin och inte heller kräva större lojalitet mot Sverige än mot någon tidigare hemviststat. Möjligen lika stor lojalitet. SD är ett parti som vill att Sveriges medborgare främst ska utgöras av vad de i enlighet med sin ultranationalism kallar för etniska svenskar, eftersom ingen annan kan anpassa sig till vår ”ursprungliga” kultur och våra gamla traditioner. I och med detta försvarar inte SD ”alla individers grundläggande människovärde och alla folks rätt till självständighet och demokratisk utveckling”.

Ytterligare problematiskt blir därför SD:s demokrati kopplat till partiets vilja att föra en assimileringspolitik.

Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.

Vidare menar de att:

Vårt alternativ till mångkulturalismen är en återgång till en gemensamhetsskapande assimilationspolitik liknande den som rådde i landet fram till år 1975, där målsättningen är att invandrare skall ta seden dit de kommer och på sikt överge sina ursprungliga kulturer och identiteter för att istället bli en del av den svenska nationen.

Något som direkt bryter mot regeringsformens krav på att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Vidare kan vi läsa att etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Det här är ett viktigt skydd, minoriteten får aldrig utsättas för majoritetens tyranni, något som varit grundläggande för politisk filosofi i västerlandet sedan den grekiska antiken. Ett centralt instrument i det skyddet är diskrimineringslagen och de förbud mot sådant förtryck som är stadgade däri.

Notera att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter inte är bindande, den saknar så att säga rättsföljder som inträder vid avvikelser från dess innebörd. Något liknande gäller också för portalparagraferna och rättighetskatalogen i regeringsformen, där det inte heller finns uttryckliga rättsföljder inskrivna i författningen. Däremot är FN:s konvention om politiska och sociala rättigheter bindande, vilket också människorättsförfattningen Europakonventionen är, den är till och med svensk lag sedan mitten på nittiotalet. Så även om Åkesson och SD i sitt politiska värv är helt i strid med demokratins grundläggande värderingar och strukturer finns få eller inga rättsliga medel att göra detta gällande eller utkräva ansvar för avvikelsen.

Det instrument som finns är röstsedeln. Politifonen tar inte partipolitisk ställning, men vi tar ställning för demokrati, för pluralism och för mänskliga rättigheter. Därför vill vi att du tar årets val på allvar och fattar välgrundade beslut om hur du spenderar just din möjlighet att råda över framtidens Sverige.

//Jeni Al och Elwa Ninpo — Politifonen