Etikettarkiv: invandringspolitik

Krönikor

Årskrönika 2016

2015 avslutades i en rutschkana. Sveriges asylpolitik havererade, gränserna stängdes, familjer inkvarterades på betonggolv och många heliga kor slaktades av våra politiker, såsom automatisk PUT för syrier och familjeåterföreningar.

Inom Motargument har vi sinsemellan olika uppfattning om vad som var rätt och fel i det läget. Det är naturligt och bra. Vi är tvärpolitiska, och representerar alla partier utom SD. Vi är socialister, liberaler och konservativa.

Det som förenar oss är synen på invandring som något i grunden positivt, och viljan att leva i ett öppet och mångkulturellt samhälle, där människor behandlas med respekt oavsett etnicitet, religion eller hudfärg.

Det som förenar oss är kampen mot rasism, fascism och främlingsfientlighet i alla former.

Om 2015 var de tvära kastens år har 2016 för Sveriges del präglats av stiltje.

Migrationspolitiken var det enda som diskuterades av politiker och ledarskribenter under 2015. Nu pratar vi istället integration, och alla partier utom SD försöker hitta vägar utifrån sin ideologi att integrera alla de människor som flytt till oss och som verkligen behövs.

SD rusade i opinionen under 2015, men under 2016 står de ganska still – i de flesta opinionsundersökningarna har de backat en smula. Faktum är att inga partier rör sig nämnvärt. Det är som om vi som är Sveriges vuxna medborgare bestämde oss för vad vi tyckte för ett år sedan, och vid den åsikten står vi sedan fast. Nationalism har i viss mån normaliserats, och många uttryck som tidigare var otänkbara att yttra är nu vardag. ”Svenska värderingar” har stötts, blötts, haussats och ratats.

Men partipolitiskt har 2016 varit en i stort sett mållös match mellan främlingsfientliga och övriga invånare. Vi har intagit våra positioner och tryckt ner våra hälar. Nu står vi där vi står och förflyttar oss inte.

I övriga världen har vi sett en tragisk normalisering av hat mot muslimer, invandrare och diverse folkgrupper. Politiska händelser i Polen, USA, Frankrike och England har visat att värden vi tagit för givna behöver försvaras även i vår generation, men för delvis nya grupper.

Antisemitismen lever kvar i vit makt-rörelser världen över och bland många kristna och muslimer från Mellanöstern som inte skiljer på staten Israel och judar överlag, muslimhatet är massivt, svarta påstås ha fått alla rättigheter de behöver och ska nu hålla tyst, annars är det omvänd rasism, HBTQ-rörelsens enorma framsteg de senaste åren riskerar att sopas undan av USAs nya presidentadministration och europeiska kvinnor förväntas å ena sidan hata samtliga flyktingar för att några enstaka individer tafsar, men samtidigt tolerera en kladdande sexist som ”Leader of the Free World”.

Terrordåd fortsätter rasera vår trygghet, och IS behåller sitt grepp om Mellanöstern, med våldtäkter, tortyr och död som följd. Diktatorer världen över plågar sina folk, och vi i de rikare länderna blundar, käbblar sinsemellan och vägrar känna ansvar.

Falska nyheter och främlingsfientlig och rasistisk propaganda och mytbildning har blivit en del av vår vardag.

Så medan svensk politik stått relativt still under 2016 har stora delar av världen tagit ett rejält kliv bakåt, in i hat och mörker.

Det finns förstås ljusglimtar. Den nya generationen som vuxit upp med mångkultur och ser HBTQ-rättigheter och frihet för kvinnor som självklarheter har världen över visat sig vara modig och medkännande med god moralisk kompass. Det ger hopp för åren som kommer.

Vi lägger 2016 till handlingarna, och blickar framåt mot en lång uppförsbacke.

Bortanför den finns en tillvaro där människor lever tillsammans i öppenhet och respekt för varandras sexuella läggning, religion och kultur, där terrordåd hör till historien och där kvinnor och minoriteter har fullständiga medborgerliga rättigheter.

För att komma dit behöver vi läsa på, källgranska, ta ställning, diskutera, motivera och övertyga släkt, vänner, medmänniskor.

Så går vi in i 2017.

Med en blandning av bävan och framtidstro, och en förvissning om att vårt engagemang behövs mer än någonsin.

Myter

Myt: 800 000 svenskar kan inte vara rasister

I sociala medier och i samhällsdebatten i övrigt händer det då och då att påståendet ”800 000 svenskar kan inte vara rasister!” dyker upp. Påståendet hänvisar till antalet som röstade på sverigedemokraterna i riksdagsvalet 2014 (De fick 801 178 röster). Påståendet används av olika skäl i olika sammanhang, men ofta tillsammans med argumentet ”SD-väljare röstar inte på SD för att de är rasister utan för att de är missnöjda med invandringspolitiken”.

Ett sätt att ta reda på svaret på frågan om 800 000 människor verkligen kan vara rasister, är att titta på forskning över rasistiska åsikter i Sverige. I en tidigare mytknäckare här på Motargument så konstaterades med hjälp av statistik att Sverige är långt ifrån fritt från rasism, och att vi tvärtom snarare har ett skrämmande stort problem med rasism i Sverige. Följande är siffror tagna från forskning på ämnet, motsvarande antal människor i Sverige är i fetstil:

41 % av svenska folket (4 miljoner människor) har helt eller delvis antisemitiska åsikter

25 % av svenska folket (2,5 miljoner människor) vill inte ha en judisk statsminister

26 % av svenska folket (2,6 miljoner människor) anser att ”judarna har stort inflytande över världsekonomin”

17 % av svenska folket (1,7 miljoner människor) anser helt eller delvis att ”judarna tror att de är de enda som lidit”

35,8 % av svenska folket (3,5 miljoner människor) instämmer helt eller delvis i påståendet att invandrare bara kommer till Sverige för att utnyttja de sociala förmånerna.

27,6 % av svenska folket (2,7 miljoner människor) anser att invandrare utgör en fara för svensk kultur.

Man kan alltså baserat på forskning konstatera att miljontals människor i Sverige har rasistiska åsikter, så självklart är det fullt möjligt att 800 000 sverigedemokratiska väljare kan vara rasister. Det är alltså fullständigt felaktigt att påstå att de inte kan vara det! 

Att de flesta sverigedemokratiska väljare är rasister är dessutom redan bevisat i forskning (Källa: DN-artikeln skriven av forskarna samt forskningsrapporten). Dessa forskare blev för övrigt dödshotade efter publiceringen.

Krönikor

Selimovics stängda gränser

Jasenko Selimovic skriver på debattsidan i Dagens Nyheters kulturdel, under rubriken ”Därför vågade ingen tala öppet om asylkrisen”. Ett av hans mest återkommande teman i artikeln uttrycker han enligt följande:

”Socialdemokratin införde id-kontroller och stängde i praktiken gränserna utan att kunna förklara varför.”

”Pengarna behövs ännu mer nu när man i praktiken har stängt gränser. Om flyktingarna var värda att försvaras i går, hur kan de sluta vara det i dag?”

”Det mest tragiska i hela historien är att de som betalar högsta priset för detta spinn är dagens flyktingar. I dag har id-kontroller införts, landet är i praktiken stängt.”

”Han, som varit med om att de borgerliga – samtidigt som de gav alla bosnier uppehållstillstånd – införde visumtvång? Och han, som bevittnat att Socialdemokraterna tog Luciabeslutet 1989 som i  praktiken stängde landets gränser?”

Selimovic upprepar fyra gånger i sin artikel att Sveriges gränser ”i praktiken” är stängda. Givetvis syftar han inte på den fria rörlighet som EU-medborgare och medborgare inom Nordiska rådet och Schengenländerna åtnjuter.

Inte heller syftar han på den migration av anhöriga, arbetskraftsinvandrare, studenter och många andra som fortfarande sker helt lagligt från hela världen.

Men han upprepar sitt påstående fyra gånger och det gäller flyktingar. Skall han förmodas ha kontrollerat sitt påstående? Har han, innan sitt författande av en artikel som får plats i Dagens Nyheters debattsida, gjort en noggrann analys av faktiskt rådande förhållanden?

Låt oss granska Migrationsverkets statistik över antalet asylsökande under de senaste sex åren och två månaderna, nämligen perioden från januari 2010 till mars 2016.

Selimovics stängda gränser

Den visar att antalet asylsökande nu, i början av år 2016, ligger på samma nivå som merparten av den borgerliga mandatperioden. Samma period då f d statsminister Fredrik Reinfeldt vädjade till svenska folket, sommaren 2014, om att ”öppna sina hjärtan”. Samma period då Sverige hade ett antal asylsökande på en nivå som Jimmie Åkesson och hans partikollegor även långt innan kallat för en ”ansvarslös massinvandring”.

Under de tre och ett halvt första åren 2010, 2011, 2012 och fram till juni 2013, låg asylinvandringen på runt 2 000 asylsökande per månad. Några månader färre, några månader fler. Under en efterföljande tvåårsperiod, mellan juni 2013 till juni 2015, hade antalet asylsökande ökat med cirka 200%, till i snitt ca 6 000 asylsökande per månad. Vissa månader färre, vissa månader betydligt fler.

Under perioden augusti 2015 till november 2015 ökade antalet asylsökande till nära 40 000 per månad.

Antalet asylsökande är under de senaste tre månaderna tillbaka på ungefär 2 000 personer per månad. Under de senaste 314 veckor som passerat sedan första januari 2010, har Sverige under 168 av de veckorna sett 2 000 asylsökande per vecka. Under 53% av tiden under de senaste sex åren, har antalet asylsökande per vecka varit den samma som den är just nu, våren 2016.

Vi kan ha många åsikter om antalet asylsökande till Sverige, vad det beror på, om det är bra eller dåligt och mycket annat.

Men är Selimovics påstående korrekt om att Sveriges gränser ”i praktiken är stängda” för asylsökande?

Beslutet som inte gick att ta

Selimovic hänvisar till att en socialdemokratisk regering 1989 fattade det så kallade ”Luciabeslutet”. Beslutet medförde att enbart flyktingar såsom de definieras i Förenta Nationernas flyktingkonvention skulle få stanna i Sverige. Kategorier som skulle nekas uppehållstillstånd var bland annat krigsflyktingar och andra som fick stanna av vad som då kallades för ”särskilt starka skyddsbehov”, inte längre kunde få asyl.

Skillnaden mellan svensk migrationspolitik år 1989 och svensk migrationspolitik år 2015 och 2016 är däremot avsevärda.

  • 1989 hade regeringen den beslutande makten över vilka som skulle få uppehållstillstånd i Sverige på grund av att de av olika skäl behövde skyddas. De besluten verkställdes av dåvarande Invandrarverket. 2015-2016 sker regleringar av skyddsskäl efter lagstiftning i riksdagen.
  • 1989 kunde avslag på asylansökningar prövas genom överklagande till Sveriges regering. 2015-2016 har Sverige haft en ny utlänningslag sedan 2006. Enligt 2006 års utlänningslag prövar Migrationsverket beslut om uppehållstillstånd. Besluten överklagas till migrationsdomstolar.
  • 1989 utgjorde inte Europakonventionen om mänskliga rättigheter svensk grundlag. Sedan 2010 års ändring av grundlagen, blev Europakonventionen om mänskliga rättigheter svensk grundlag.
  • 1989 fanns inte Europeiska Unionen. Sverige blev medlem flera år efter EU:s skapande, och flera år senare började EU införa en mängd rättsakter, så kallade EU-direktiv, som förpliktigade Sverige att anpassa sin migrationslagstiftning. EU-direktiven har dessutom företräde framför svensk lag om de båda kolliderar. Några exempel på dessa EU-direktiv är familjeåterföreningsdirektivet från år 2003, asylprocedurdirektivet från 2005 (omarbetat 2013), skyddsgrundsdirektivet från 2004 (omarbetat 2011), samt en mängd andra EU-direktiv som detaljreglerar svensk migrationslagstiftning och politik.

Med andra ord, stämmer Selimovics påstående om att det så kallade ”Luciabeslutet” ledde till att Sverige ”i praktiken stängde” sina gränser ens tillfälligt, år 1989? Och är Selimovics jämförelse med regeringens ”Luciabeslut” något som visar att samma agerande av en svensk regering vore möjligt idag?

Har Selimovic detaljstuderat relevant lagstiftning innan han skrev sin artikel?

Svaren kan sammanfattas med att om du som vill läsare gillar Selimovics artiklar, delar hans slutsatser och betraktar honom som en modig sanningssägande skribent, gör så.

Om du finner det krångligt med en massa fakta och finner det obehagligt om fakta kan påvisa att Selimovic till stora delar inte vet vad han talar om, försök då glömma bort den här artikeln.

Krönikor

Historiska beslut och dess konsekvenser

I Frankrike 1938 samlades 32 länder för att diskutera en lösning på flyktingproblemet i Europa, främst de judiska flyktingarna. Målet var att fastställa hur många flyktingar varje land kunde ta emot.

Hitler var positiv till att bli av med sitt lands judar och sade:

Jag kan bara hoppas och förvänta mig att den andra världen, vilken har sån djup sympati för dessa brottslingar (judarna), åtminstone är generösa nog att realisera denna sympati till praktisk hjälp. Vi är iallafall redo att skicka alla dessa kriminella till dessa länder, även om vi så måste skicka dem på lyxfartyg.

Alla deltagande länder påstod att de kände stor sympati med flyktingarna, men att de inte kunde hjälpa dem av ekonomiska och sociala skäl samt risk för ökad arbetslöshet. Det fanns också en rädsla att en judisk flyktingström skulle skapa ökad antisemitism och ”ett judeproblem” i det egna landet.

Konferensen blev en katastrof, judarna blev kvar i Tyskland, och resten är historia.

Vilken historia vill vi skriva idag?

Hade världen tagit emot de judiska flyktingarna så hade vi inte behövt läsa om Anne Franks oerhört hemska öde, för hon hade fått den asyl hon blev nekad och kunnat vara vid liv idag som 86-åring!

Anne_Frank

Hade världen tagit emot de judiska flyktingarna så hade vi inte behövt läsa i historiska tidningar om ”flyktinginvasionen” när judiska flyktingar ber på sina bara knän om att få undkomma Nazityskland.

jews_borders

Är det då rättvist av mig att jämföra situationen då för judar och Nazityskland med situationen idag för irakier, syrier, Assad och Daesh (ISIS)? Svaret är att det tveklöst är två olika situationer med olika kontexter – men det betyder inte att man inte kan lära sig av historien. Jonathan Greenblatt (Anti-Defamation League) pekar på att det är först i efterhand som dåtidens judiska flyktingar nu anses vara ”äkta flyktingar” men att det var annorlunda då på den tiden och att precis som idag så fanns då en stark flyktingfientlig opinion som bidrog till att stänga ute judiska flyktingar och därmed bidra till deras grymma öde. Två månader efter Kristallnatten var den amerikanska opinionen ändå mestadels emot att ta in judiska flyktingar:

US_opinion_after_kristallnacht

De flyktingar vi väljer att stänga ute från Sverige idag är människor, precis som de judiska flyktingarna från Nazityskland var människor. Bilden på Alan påminde oss om denna mänsklighet.

Alan-Kurdi

Idag har regeringen visat på att den vill kraftigt sänka flyktinginvandringen.  Regeringen säger att beslutet var ”jobbigt” men att det behövdes för att ”skapa andrum”.

Frågan jag vill ställa då är: för vem är egentligen beslutet jobbigt – för regeringen eller för flyktingarna? Och vem behöver andrum mer än flyktingarna? 

Det är lätt att stänga ute flyktingar och komma med ursäkter för varför man måste det, trots konsekvenserna som det får för flyktingarna. Precis som världen gjorde 1938. Då visste världen vad Hitler ansåg om judarna. Idag vet världen vad Assad och Daesh (ISIS) gör mot flyktingarna.

Då som nu säger världen: Vi bryr oss, men…

Krönikor, Myter

Invandringens kostnader

Vi som debatterar invandringspolitik vet att den svåraste debatten att ta är den om invandringens kostnader. Det beror inte i sig på att vi saknar argument, utan på att det är en extremt komplicerad övning. Ska vi räkna på vad invandring kostar måste vi förstås också ta med vinsterna, och eftersom vi alla sitter ihop blir det snabbt grötigt.

Hur räknar man på en finne som kom till Sverige 1970, jobbade tio år och sedan blev förtidspensionär? Eller en flykting som driver eget företag med flera anställda, men som har ett barn med funktionsnedsättning? Hur stort plus är egentligen en läkare från Ukraina som flyttar hit och har jobb från dag 1?

När invandringens kostnader ska lyftas fram sitter en ganska ilsken Tino Sanandaji och publicerar siffror som alltid visar hur invandrare egentligen är mycket sämre än man skulle kunna tro. Sämre på att integreras, sämre på att generera inkomster, sämre utbildade och – pja – helt enkelt sämre människor. Högt och lågt, i Sverige och internationellt, matas vi med ganska spydiga påpekanden.

Jan Tullberg är SD:s mest citerade ”expert”. Han påstår att invandringen kostar Sverige 250 miljarder om året, vilket främst bevisas av undanträngningseffekter. Kort sagt kostar, enligt Tullberg, även till synes lönsamma invandrare pengar när de tar våra jobb, våra bostäder och startar företag där svenskar skulle kunna startat företag. Du kan helt enkelt som invandrare aldrig bli ett plus, enligt Tullbergs logik. Du är förutbestämd att vara i vägen. Damned if you do, damned if you don’t.

Slutligen citeras Jan Ekberg, som 2006 var regeringens utredare, och som påstås ha kommit fram till att invandringen ”kostar” mellan 40 och 60 miljarder per år. Vad han egentligen sagt är att just år 2006 var omfördelningen  från den inrikes födda till den utrikes födda befolkningen någonstans mellan 1,5 och 2,0 procent av BNP. Ekberg drivs, till skillnad från Sanandaji och Tullberg, inte alls av någon vilja att till varje pris få invandrare att framstå som en belastning. I ESO-rapporten, benämnd ”2009:3 Invandringen och de offentliga finanserna”, påpekar han tvärtom återkommande att invandring i grunden är positivt för en ekonomi, eftersom människor kommer i arbetsför ålder, men han menar att egentligen lägger vi på tok för stor vikt vid invandringens potential – såväl positiv som negativ. Påverkan på ekonomin är rätt liten.

Ekberg har för övrigt recenserat, eller snarare sågat, Tullberg här. Recensionen är mycket läsvärd. Där visar han också hur Tullberg, som bygger på Ekbergs siffror, egentligen genomgående missförstått dem.

För den som inte vill ge sig in i för mycket siffror finns ett helt annat sätt att räkna på. Vi kan jämföra Sveriges utveckling med liknande länder. Jag har här valt Danmark och Finland, eftersom Norge har en för stor fördel i oljan.

Ekonomifakta Grafen är hämtad från Ekonomifakta, och visar BNP från 1990.

Men eftersom Sverige haft en högre befolkningsökning än de andra länderna har jag gjort en separat tabell, där jag helt enkelt dividerar index från grafen ovan med befolkningsökningen, och får en BNP-ökning per capita.

Screen Shot 2015-09-20 at 06.32.18

Även nu ligger Sverige över både Finland och Danmark.

Har jag därmed bevisat att invandring är bra för Sverige. Nej, verkligen inte. Det är för många faktorer som påverkar BNP för att kunna dra den slutsatsen. Det jag däremot anser bevisat är att de som ihärdigt hävdar att Sverige håller på att gå under, att gamla svälter ihjäl eller åtminstone inte får sylt på pannkakorna, att unga inte får jobb och att om vi inte får stopp på invandringen snabbt kommer våra barn att leva i ett u-land har fel.

Asylmottagning kostar pengar. Det går lätt och fort att bevisa. Men det gör även mödravård och skolor. Lika lite som de som föds idag är dömda till vare sig fattigdom eller arbetslöshet är dagens asylinvandrare det.

I fokus, Krönikor

Förlåt om jag låter cynisk

Förlåt om jag låter cynisk. För jag är cynisk. Arbetsskadad i brist på bättre uttryck.

Flyktingar på väg från Mellanöstern har dött under alla år. Barn, kvinnor och män. De fryser ihjäl i bergen på gränsen till Turkiet. Skjuts ihjäl av gränspoliser, törstar ihjäl i öknar. De har spolats upp på land, inte minst på grekiska stränder, i åratal.

Jag har sett fotografierna och hört berättelserna från deras anhöriga som överlevde och tog sig till Sverige. Jag har sett bilderna på spädbarn skjutna i huvudet av kulor avsedda för deras pappor. Och väckts på morgonen av gode män i Sverige som introducerat sig med gråtskrik i luren efter att ensamkommande flyktingbarn försökt hänga sig i svenska skogar. Eller stoppats från att hoppa från flyktingboendenas balkonger.

Jag har läst de hundratals psykiatriska rättsutlåtanden från ensamkommande flyktingar, ofta barn, som skurit sig i halsen med knivar eller rusat in i väggar i försök att knäcka sina egna nackar.

Och jag har läst de medicinska kroppsundersökningarna som visat svåra sprickor i flickors vaginor och pojkars anus efter åratal av gruppvåldtäkter från talibaner och olika krigsherrar.

De som hade sönderslagna revben och tänder och utstuckna ögon. Eller som flytt hit som tonåringar från Kongo efter att ha fått armarna avhuggna med machete. Efter att de sett sina mammor gruppvåldtagna och sedan långsamt hackade till småbitar av betalda legosoldater som jagat slavar till mineralgruvor. De som med andra ord hade ”tur”, överlevde och tog sig till Sverige.

Psykiatriska och medicinska undersökningar som Migrationsverket i regel gjort sitt bästa för att underkänna som bevisning.

Och jag har sett åtskilliga brännmärken från cigaretter som dessa vuxna och minderåriga flyktingar åsamkat sig själva för att hålla sig någorlunda stabila.

I dessa stunder kunde jag inte gråta och ville inte göra det heller. Jag hade ett jobb att utföra. Att stoppa deras utvisning. Och tvingades tjata, försöka lugna men ofta skrika åt dem och deras släktingar och vänner att förklara triviala, såväl som hårresande, detaljer som fick dem att börja skaka och skrika.

Eller få dem att sansa sig nog för att kunna fotografera sina egna mammor som kissat på sig, svimmat och legat i sjukhussäng nedsövda med syrgas inom akutpsykiatrin, någon timme efter att svensk gränspolis knackat på dörren för att gripa och utvisa det enda av deras barn som överlevde bombräden i hemlandet.

sea-412519_640Jag blev till slut upprörd över att inte bli upprörd längre. Samtidigt som allt detta nästan obeskrivliga fanns inom mig. Det tog över ett år innan skriken och gråten från dem slutade sjunga i mina öron och i mina drömmar.

Nu är det ännu ett oskyldigt litet barns kropp som spolas upp på en strand. Många fler kommer efter. Men den här pojken på tre år hamnade på kamera och blev därmed ofrivilligt, på vad som juristsvenska kallas ”adekvat bevisning”. Så som jag med sedvanligt lugn hade fått presentera saken i en migrationsdomstol.

Det är tragiskt att detta barns lik framför kameror är vad som krävs för att den hånfulla debatten om ”massinvandring”, ”skäggbarn”, ”lycksökare” och prat om volymer och hjälp på plats sakta skall börja återfinna mänskligheten och de mänskliga rättigheterna.

Nej, jag har inte gråtit en tår för detta barn. Tyvärr. Jag dödade mina tårar för många år sedan. De dog i tystnad. Osedda liksom nästan alla civila offer som dör på plats eller under flykten.

Jag omvandlade snabbt sorgen till en nästan omättlig iskall vrede mot de beslutsfattare som försökte förringa och bortförklara dessa människors öden. Och använde iskylan i juridiskt arbete med dem.

Nu gäller det att vi kyler ner oss, samlar oss och gör något åt saken för att på sikt stoppa den skräckfilm som pågår dygnet runt för dessa människor.

I fokus

Danmark sänker flyktingbidragen

Normaliseringen av främlingsfientlighet har, än så länge, hunnit längre på andra sidan sundet. I Danmark har Dansk Folkeparti fört sin hjärtefråga högst upp på den politiska agendan och flera partier, inte minst nuvarande regering, har anammat stora delar av det populistiska partiets syn på flykting- och invandringspolitik.

Utlännings-, integrations- och bostadsminister Inger Støjberg (Venstre) bekräftar att folketinget, från och med 1 september 2015, kommer att sänka bidragsnivån för flyktingar med nästan 50 %. Sänkningen utgör en del av en lag som är första steget mot ”att få tillbaka utlänningspolitiken på spåret”. Lagändringen är genomförd, efter en omröstning i folketinget med resultatet 56-50, med stöd av Venstre, Dansk Folkeparti, Liberal Alliance och De Konservative.  Støjberg förkunnar avsikten med lagförändringen:

Resultatet blir förhoppningsvis att det kommer färre asylsökande till Danmark. Det är vårt mycket tydliga mål.

De faktiska siffrorna är som följer: idag ligger flyktingbidraget för ensamstående i Danmark på 10.849 danska kronor i månaden (före skatt). Från och med tisdag kommer detta belopp att sänkas till 5.945 danska kronor (före skatt). Beloppen för par, ensamstående föräldrar etc går att finna här. De som berörs av bidragssänkningen är nytillkomna flyktingar samt de som varit utanför landets gränser under sju av de senaste åtta åren. För att ytterligare peka på skillnader mellan människor har regeringen beslutat att de flyktingar som ”behärskar danska” ska få 1.500 danska kronor i bonus.

FN:s flyktingorgan UNHCR skriver i ett gensvar att den danska lagändringen ”står i strid med FN:s flyktingkonvention (vilken tydligt säger att flyktingar inte ska särbehandlas från resten av invånarna vad gäller socialbidrag), skadar integrationen och sänder en mycket beklaglig signal till resten av Europa”. Bidragsnedskärningarna – kända i Danmark som ”kontanthjälp” – innebär att integrationsstödsersättningen blir avsevärt lägre än arbetslöshetsersättningen. Vidare kan vi läsa detta:

Även om nedskärningarna formellt även drabbar danska medborgare som är bosatta utanför EU, är den huvudsakliga måltavlan flyktingar och andra utlänningar. UNHCR uttrycker sin oro gällande kravet på att ha bott i Danmark i 7 år, som kan ha en diskriminerande effekt, och om förslagets följder som även de kan vara skadliga för flyktingar.

I en intervju i danska Politiken menar danska Röda Korsets generalsekreterare Anders Ladekarl att det inte finns några belägg för att sänkta bidrag genererar färre asylsökande. Däremot kommer den nya bidragsnivån att generera segregation – pga svårigheter för flyktingar att hitta bostäder, isolering och mer fattigdom.

Dansk Flygtningehjælps generalsekreterare Andreas Kamm manar till att bereda flyktingar arbete istället. Kamm utvecklar sitt resonemang: ”detta avtal kan få motsatt effekt på integrationen. [Utlänningar] blir isolerade, och deras barn med”.

951851Amnesty International är också av uppfattningen att de sänkta bidragsnivåerna inte kommer att påverka mängden asylsökande. Stinne Bech, politisk rådgivare i Amnesty Danmark säger att regeringen borde vara ärliga och kalla de nya ersättningsnivåerna en ”exklusionsersättning”, eftersom ministern säger att det tydliga målet är att det ska komma färre asylsökande till Danmark. Bech utvecklar sitt resonemang genom att påpeka att de nya ersättningsnivåerna skapar fattigdom och diskriminering – inte integration. Det är verklighetsfrånvänt att tro att de sänkta bidragen skulle minska antalet asylsökande.

Representanter för partierna Alternativet och Enhedslisten kallade det ”en sorglig dag för Danmark” i folketingets talarstol. Enhedslistens partiledare Johanne Schmidt-Nielsen säger så här om avtalet: ”Det kommer att få svåra konsekvenser för familjer och i synnerhet för barnen”.

Regeringen räknar med att kunna spara 400 miljoner danska kronor årligen tack vare de sänkta flyktingbidragen. Regeringen meddelar att det kommer att genomföras fler förändringar för att ”få utlänningsområdet under kontroll igen”. Asylöverenskommelsen ska, enligt regeringen, ”strama upp villkoren för utlänningar markant”. Dansk Folkeparti kallar avtalet ”en bra början”, och ser fram emot fler avtal, och ytterligare åtstramningar, på området invandrare och flyktingar.

Avtalet, och sänkningen av ersättningsnivåerna för flyktingar, är en konsekvens av att dansk politik kidnappats av Dansk Folkeparti. DF dikterar villkoren för den danska invandrings- och flyktingpolitiken, och övriga partier i regeringen är med på noterna. Regeringen påstår att asylsökningarna kommer att minska, men det finns inga garantier för det. Det vi kan vara säkra på är att avtalet kommer att innebära att Danmark blir ett än mer segregerat land, att fattigdomen ökar, att isoleringen och diskrimineringen blir allt större. Vi kommer att få ett Danmark med ett ”vi” och ett ”dom”.

 

Artiklar

Dags att ex-flyktingar tar debatten om invandring i Sverige

En krönika av Ida Dzanovic

Det känns som att det är dags att en före detta flykting tar upp frågan om invandrare och gör detta på heder och samvete. En flykting som en gång begav sig upp till Norden.

”Flyktingfrågan”. Ni vet den där frågan som ”medier mörklägger”. Frågan som ”politikerna tystade ned” och den fråga som ”enbart SD vågar ta upp” enligt Sverigedemokraterna själva. Det är ohederligt att enbart klandra Sverigedemokraternas trångsynthet och rasism för dagens situation. Både vänster och höger har under lång tid banat en väg för SD till riksdagen och stärkt främlingsfientlighet med sin fega och alldeles ensidiga retoriken då det gäller just invandringspolitiken.By NuclearVacuum [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) or GFDL (http://www.gnu.org/copyleft/fdl.html)], via Wikimedia Commons

Socialdemokraterna har glömt bort Olof Palmes kända citat:

Sverige behöver invandrare lika mycket som invandrare behöver Sverige.

Långt efter att Palme uttalade sina bevingade ord förvandlades invandrarfrågan till en enkelspårig gata där enbart de nyanlända behöver Sverige. Förvandlingen skedde genom att det ständigt började talas om invandrare som tar och Sverige som bara ger. Nyanserna i debatten har i stort sett varit försvunna under de senaste femton till tjugo åren.

Det senaste exemplet på flyktingfrågans bristande nyanser kunde vi se när vår före detta statsminister Fredrik Reinfeldt uppmanade folk att de skulle ”öppna sina hjärtan”. Denna vädjan förstärktes av dåvarande integrationsminister Erik Ullenhags fråga till sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson; ”Har du inte hjärta, Jimmie?”

Debatten handlade ständigt om ”godhet” och ”solidaritet” som kostar pengar. Något som sverigedemokraterna tolkade som självdestruktiv välvilja och därmed ren dumhet.

Det är lätt, inte minst som före detta flykting att bli oerhört trött på en sådan enkelspårighet i debatten.

Ensidighet i debatten

Och just den här ensidigheten användes av rädda, hatfulla, fördomsfulla och okunniga människor. Skamligt nog användes de av ytlig välvilja felriktade argumenten för flyktingar, till att gestalta de tuffa människor som lyckades fly från livshotande situationer, till stackars hjälplösa människor som inte vet, inte kan något och som ständigt måste hjälpas med svenska skattepengar.

Men nu är det dags att vända om och se andra sidan av myntet och inse att ett ömsesidigt behov existerar även tre decennier efter Olof Palme.

När jag år 1992 hamnade i en flyktingförläggning några kilometer in i skogen, nära den lilla staden Bollnäs i Norrland, kunde vi redan då märka att de mellan 700-1.000 av oss flyktingar som bodde i staden hade satt fart på hela området och skapat en ny arbetsmarknad.

Många läkare och tandläkare fick nya patienter. Många advokater och jurister fick nya klienter. Många fick jobb som språklärare. Många blev anställda inom Migrationsverkets och kommunens administration som handläggare. Gamla hus, bungalow och baracker som t.o.m. var i planer att saneras bort fick nya boende. Bostadsägarna fick tjäna sina pengar istället för att gå i konkurs. Även idag så ser man andra kommuner som går med vinst.

Kort sagt: Invandring är en betydelsefull bransch för Sverige.

Sverige har genom historien kämpat för att bli ett land till vilket många människor invandrar. Under merparten av de senaste tvåhundra åren av Sveriges historia var utvandringen så pass hög att det sågs som ett allvarligt ekonomiskt problem av den svenska statsmakten.

Även idag har Sverige relativt många som uppnått pensionsåldern, kombinerat med allt färre unga, varav många migrerar till andra länder för att studera och jobba.

Vi lever i ett av Europas största länder som under de senaste trettio åren enbart hade åtta miljoner invånare.

Italien är 4-5 gånger mindre men där bor ca sextio miljoner människor, dvs. Cirka nio gånger fler människor än i Sverige. Slovenien är ett land nästan lika stor som Gotland. Medans Gotland bara har 40.000-50.000 invånare, finns i Slovenien och på en något nästan samma yta, cirka två miljoner människor. Tyskland är ca 2-3 gånger mindre än Sverige men där bor ca åttio miljoner människor.

Listan som avspeglar hur glesbefolkade vi är blir lång om vi ska jämföra Sverige med andra europeiska länder.

Om vi skulle ta mått på Sveriges längd och räkna upp längden från Malmö, så ser vi ett land som sträcker sig över ett avstånd som motsvarar avståndet mellan Malmö ner till Sicilien i Medelhavet.

Minst 10 europeiska länder får plats inom Sveriges yta. Ett stort, gigantiskt land är vårt älskade Sverige, och idag med en siffra på enbart nio miljoner invånare, en siffra som äntligen har förändrats i geografiböckerna efter 30 år.

Sverige som attraktivt land

Vi kämpar fortfarande för att bli ett attraktivt land att bo i för så många fler som vill flytta hit. Sanningen är att vi aldrig kan bli ett attraktivt land om vi har så lite folk i ett gigantiskt land där man bor tätt bara runt om tre stora städer (Malmö, Göteborg och Stockholm).

Tidigare Volvochefen Per Gyllenhammar har en gång sagt att vi behöver ha en befolkning på tjugo miljoner för en bra arbetsmarknad och utveckling som kan gå i samma nivå med andra europeiska länder.

Men 20 miljoner är en enorm siffra och enbart sverigedemokraterna talar om miljoner och t.o.m. miljarder människor som ”kan flytta in”. Detta trots att ingen av våra regeringar och politiker skulle ställa upp på en liknande gigantisk invandringsvåg till landet.

Vilken Hollywoodstjärna bestämmer sig för att bosätta sig just i Sverige? Våra svenska Hollywoodstjärnor flyttar däremot ofta till USA. Världskända företag placerar inte sina huvudkontor här och de svenska internationella företagen flyttar allt mer sina huvudkontor till andra länder.

Under senare år kommer dessutom allt färre gäststudenter från andra länder hit. De väljer ofta andra länder, såsom Frankrike, Storbritannien, Italien eller Tyskland.

Vi har bara ett val om vi skall ha en tillräckligt stor befolkning av arbetande människor: Att ta emot de som måste komma bort någonstans, från kriget och elände.

Fler människor sätter i gång byggbranschen och bara ett bostadshus öppnar en rad dörrar för arkitekter, designer, ingenjörer, byggarbetare, administratörer, lastbilsförare, målare, tapetserare, elektriker och rörmokare. Spontant så flyttar småföretagare in i nya områden som byggs upp för att sälja sina varor eller att erbjuda sina tjänster.

Det är så som Sverige kan växa, utvecklas och bli ett mer attraktivt land.

När man promenerar genom Drottninggatan i Stockholm, så ser man till vänster och höger en rad småföretag som skapades av forna flyktingar och som nu är svenska medborgare. Kaféer, krogar, restauranger, klädaffärer, skoaffärer, blombutiker, städfirmor, transportföretag.

Jimmie Åkesson har själv sagt att småföretaget är Sveriges framtid: ”Det är där som jobben finns!” sade han. Men tänk bara om de människorna aldrig har kommit till Sverige? Kan du blunda en stund och föreställa dig Stockholms huvudgata utan alla dessa företag?

Varje 5-e person med invandrarbakgrund är idag småföretagare.

Läs gärna även här, tack!

Tänk på det varje gång då du hör talas om ”massinvandring” där de nya människorna som kommer hit beskrivs på ett sätt som får dem att påminna om termiter som vill äta upp vårt land.

”Invandringsinvasion” är också ett känt ord som används av s.k. ”Sverigevänner” som enbart genom skräcken vill plocka upp röster av okunniga och fördomsfulla människor.

Rekommenderar varmt följande artikel:

Sverige kan inte ta emot alla flyktingar

Ida Dzanovic / ex-flykting nummer 441, år 1992, bland ca 80 000 som togs in i Sverige under kriget i det Forna Jugoslavien. 50 000 fick stanna. Under 1990-talet tog Tyskland emot en kvarts miljon från Forna Jugoslavien.

Artiklar

Ekonomin kring EU:s romer

För inte så länge sedan så diskuterade jag med en person som tyckte att det nu gått för långt och att vi behöver se om vårt eget hus innan vi kan ta emot fler. Jag förstår frustrationen men det finns inget som tyder på att det blir så mycket bättre med stängda gränser. Fler människor innebär större ekonomi och fler arbetsmöjligheter. Som jag ser det så är det inte direkt resurserna som minskat, det är istället synen på hur resurserna ska fördelas som är problemet. Satsas det på de rika så är det de rika som kommer att gynnas – hur många eller hur få det än är som kommer att invandra…

Nu till min poäng. Det går ett drev mot romer i Sverige. Ett drev som menar att de är kriminella och uslingar hela bunten. Jag håller naturligtvis inte med även om jag kan se en komplexitet i när vi har en romsk kultur som inte innefattar integration. Först hur det talas om romer.

Jag väljer att klippa från ett tidigare inlägg om migrationskohorter:

”Det var nu. Nu som de kom. De som kom från Somalia, Balkan, Mellanöstern (jag tycker inte om den benämningen men de som led av sviterna från bl.a. Gulfkriget) etc. De som kom att bli likställda med ”problemet”. Trots att de flyktingar som kom under 90-talet inte hade någon chans att påverka den svenska ekonomin eller hade något att göra med börser, spekulationer och investeringar så var det de som var problemet. Istället för att se de faktorer som lett till att integrationen fallit mellan stolarna så valde politiker, sakkunniga och gemene man att skylla på invandrarna – och i viss mån invandring i stort.

Ny Demokrati kunde få 6.7 % av rösterna i riksdagsvalet genom att skylla på dem. Rationaliseringar gjordes för att spara pengar eftersom det var för dyrt att ha fler anställda än nödvändigt. Tekniken gick snabbt framåt och den mängd arbeten som i stort sett mest behövde ”ett par händer” ersattes av maskiner. Arbetsmarknaden hårdnade och de pengar som fanns i överflöd under 50-talet till 70-talet på grund av vår inblandning i WWII började sina och vi var tvungna att stå på egna ben.”

MoneyVi har haft invandringsströmmar från ett flertal länder, som idag inte ses som ”problem”. Exempel på sådana länder är Chile, Turkiet, Finland, Norge och Iran. Problemen med människor från dessa länder knyts inte längre till landet utan klumpas ihop som generell invandring men statistiken visar att större delen av de som kom från dessa länder har integrerats i samhället. Detsamma gäller de som invandrade från det forna Jugoslavien, de som, till en början, var ”maffia” hela bunten är numera entreprenörer, lärare, politiker, bibliotekarier eller vad de nu kan tänkas jobba med…

Sen gäller det vilka lösningar som skulle kunna finnas för oss som inte tycker att det är OK att slänga ut människor som har det väldigt svårt. Det är lätt för oss att säga att Rumänien ska ta sitt ansvar och se till att den romska befolkningen ska få samma villkor som resten av befolkningen – vilket inte är så lätt som det kan tyckas. Byråkrati inom EU, arvet från den gamla kommunistiska diktaturen, med tillhörande ekonomiska kriser, och okunskap kring möjliga lösningar gör att hjälpen inte går dit den ska. EU har faktiskt avsatt 184 miljarder kronor för utvecklingen av Rumänien, varav 32 miljarder skall gå direkt till de fattigaste. Det kanske är dags att EU hjälper de länder som tar emot rumänska romer istället och se till att det skapas förutsättningar för trygghet och stabilitet i mottagarländerna, med hjälp av det stöd som de faktiskt är berättigade till. Skulle vi få ett par miljarder som skall gå till direkt stöd för romer i Sverige så kan vi utföra väldigt mycket. Är det öronmärkta pengar så kan inte ”invandringskritiska” få luft under vingarna, åtminstone inte gällande ekonomiska faktorer, eftersom det är pengar som vi inte skulle ha fått om romerna inte var här. Kan vi få in dessa i samhället så kan vi vända bördan till något positivt och få in skattemedel istället för att blunda och stoppa huvudet i sanden – och hoppas att problemet, nämligen att folk flyr till Sverige för att tigga och att det är ett bättre liv än i hemlandet, löser sig självt.

Det börjar bli dags att ta tag i fördelningspolitiken på riktigt – inte bara på skrivbordsnivå.

Artiklar, Myter

Logikfel: invandring och uppehållstillstånd

Tyvärr förekommer frekventa sammanblandningar av begrepp som migration, invandring, asylansökningar, flyktingar och uppehållstillstånd. Denna förvirring märks tydligast bland de som är ”kritiska mot invandringspolitiken”.

Denna specifika begreppsförvirring är besynnerlig och ständigt återkommande. En del insinuerar att statistiken från Migrationsverket och SCB inte skulle stämma, utan påstås vara ‘mörkad’. Vissa verkar tvivla på att en person som har varit svensk medborgare från födseln skulle kunna räknas som immigrant till Sverige. Många kanske gör detta av okunskap. Några kanske gör det avsiktligt?

Kent Ekeroth, Sverigedemokraterna, är en av de som sprider denna förvirring i stor omfattning:

Vi på Motargument.se kan här och nu lugna Kent, alla Sverigedemokrater och deras anhängare på ett par viktiga punkter:

  • Migrationsverket för statistik över asylansökningar och beviljade uppehållstillstånd – permanenta, så kallade PUT, samt tillfälliga, tidsbestämda, temporära.
  • Migrationsverket för INTE statistik över var några svenska medborgare bor, när de flyttar utomlands eller återvänder hem.
  • SCB för statistik över befolkningsmängden och migration – befolkningsökning samt invandring – utvandring, man kan även se antal migranter per år som har svenskt eller annat medborgarskap.
  • Svenska medborgare, som under minst ett kalenderår skriver sig utomlands för att till exempel arbeta, behöver inte söka uppehållstillstånd hos Migrationsverket den dagen de väljer att flytta hem och återigen skriva sig på en adress i Sverige. De registreras via folkbokföringen hos Skatteverket och syns i SCB:s befolkningsstatistik.
Home
E.T. Phone HomeLooking Glass / Foter / CC BY-SA

Om du inte har ork att läsa igenom enkel statistik kan Motargument förmedla, till dig och till Kent, att under år 2013 beviljade Migrationsverket ungefär 39.000 permanenta uppehållstillstånd till utländska medborgare. SCB:s prognos för hur många svenskfödda, svenska medborgare – som blev ‘hemvändare’/återinvandrare var 18% av all invandring; ungefär 20.800 personer. Det är för övrigt ungefär 150.000 svenskfödda, som har 2 svenskfödda föräldrar, som nu bor utomlands. Invandringsöverskottet var ungefär 65.000 personer, år 2013.

Att ringa Migrationsverket och fråga hur många svenska medborgare som finns i deras statistik över uppehållstillstånd är ungefär lika märkligt som att ringa Posten för att fråga hur mycket e-post som sänds. Om en riksdagsledamot inte har förstått detta, så kan väl åtminstone ni andra tänka till ordentligt om ni ser på några naiva ‘propagandafilmer’?

Fotnot:
Utländska medborgare behöver vara bosatta legalt i Sverige i 4-5 år innan de kan ansöka om medborgarskap.
När Motargument rapporterar om antal permanenta uppehållstillstånd, PUT, talar vi ENBART om permanenta uppehållstillstånd till utländska medborgare/flyktingar.