Etikettarkiv: invandringspolitik

Artiklar

Dags att ex-flyktingar tar debatten om invandring i Sverige

En krönika av Ida Dzanovic

Det känns som att det är dags att en före detta flykting tar upp frågan om invandrare och gör detta på heder och samvete. En flykting som en gång begav sig upp till Norden.

”Flyktingfrågan”. Ni vet den där frågan som ”medier mörklägger”. Frågan som ”politikerna tystade ned” och den fråga som ”enbart SD vågar ta upp” enligt Sverigedemokraterna själva. Det är ohederligt att enbart klandra Sverigedemokraternas trångsynthet och rasism för dagens situation. Både vänster och höger har under lång tid banat en väg för SD till riksdagen och stärkt främlingsfientlighet med sin fega och alldeles ensidiga retoriken då det gäller just invandringspolitiken.By NuclearVacuum [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) or GFDL (http://www.gnu.org/copyleft/fdl.html)], via Wikimedia Commons

Socialdemokraterna har glömt bort Olof Palmes kända citat:

Sverige behöver invandrare lika mycket som invandrare behöver Sverige.

Långt efter att Palme uttalade sina bevingade ord förvandlades invandrarfrågan till en enkelspårig gata där enbart de nyanlända behöver Sverige. Förvandlingen skedde genom att det ständigt började talas om invandrare som tar och Sverige som bara ger. Nyanserna i debatten har i stort sett varit försvunna under de senaste femton till tjugo åren.

Det senaste exemplet på flyktingfrågans bristande nyanser kunde vi se när vår före detta statsminister Fredrik Reinfeldt uppmanade folk att de skulle ”öppna sina hjärtan”. Denna vädjan förstärktes av dåvarande integrationsminister Erik Ullenhags fråga till sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson; ”Har du inte hjärta, Jimmie?”

Debatten handlade ständigt om ”godhet” och ”solidaritet” som kostar pengar. Något som sverigedemokraterna tolkade som självdestruktiv välvilja och därmed ren dumhet.

Det är lätt, inte minst som före detta flykting att bli oerhört trött på en sådan enkelspårighet i debatten.

Ensidighet i debatten

Och just den här ensidigheten användes av rädda, hatfulla, fördomsfulla och okunniga människor. Skamligt nog användes de av ytlig välvilja felriktade argumenten för flyktingar, till att gestalta de tuffa människor som lyckades fly från livshotande situationer, till stackars hjälplösa människor som inte vet, inte kan något och som ständigt måste hjälpas med svenska skattepengar.

Men nu är det dags att vända om och se andra sidan av myntet och inse att ett ömsesidigt behov existerar även tre decennier efter Olof Palme.

När jag år 1992 hamnade i en flyktingförläggning några kilometer in i skogen, nära den lilla staden Bollnäs i Norrland, kunde vi redan då märka att de mellan 700-1.000 av oss flyktingar som bodde i staden hade satt fart på hela området och skapat en ny arbetsmarknad.

Många läkare och tandläkare fick nya patienter. Många advokater och jurister fick nya klienter. Många fick jobb som språklärare. Många blev anställda inom Migrationsverkets och kommunens administration som handläggare. Gamla hus, bungalow och baracker som t.o.m. var i planer att saneras bort fick nya boende. Bostadsägarna fick tjäna sina pengar istället för att gå i konkurs. Även idag så ser man andra kommuner som går med vinst.

Kort sagt: Invandring är en betydelsefull bransch för Sverige.

Sverige har genom historien kämpat för att bli ett land till vilket många människor invandrar. Under merparten av de senaste tvåhundra åren av Sveriges historia var utvandringen så pass hög att det sågs som ett allvarligt ekonomiskt problem av den svenska statsmakten.

Även idag har Sverige relativt många som uppnått pensionsåldern, kombinerat med allt färre unga, varav många migrerar till andra länder för att studera och jobba.

Vi lever i ett av Europas största länder som under de senaste trettio åren enbart hade åtta miljoner invånare.

Italien är 4-5 gånger mindre men där bor ca sextio miljoner människor, dvs. Cirka nio gånger fler människor än i Sverige. Slovenien är ett land nästan lika stor som Gotland. Medans Gotland bara har 40.000-50.000 invånare, finns i Slovenien och på en något nästan samma yta, cirka två miljoner människor. Tyskland är ca 2-3 gånger mindre än Sverige men där bor ca åttio miljoner människor.

Listan som avspeglar hur glesbefolkade vi är blir lång om vi ska jämföra Sverige med andra europeiska länder.

Om vi skulle ta mått på Sveriges längd och räkna upp längden från Malmö, så ser vi ett land som sträcker sig över ett avstånd som motsvarar avståndet mellan Malmö ner till Sicilien i Medelhavet.

Minst 10 europeiska länder får plats inom Sveriges yta. Ett stort, gigantiskt land är vårt älskade Sverige, och idag med en siffra på enbart nio miljoner invånare, en siffra som äntligen har förändrats i geografiböckerna efter 30 år.

Sverige som attraktivt land

Vi kämpar fortfarande för att bli ett attraktivt land att bo i för så många fler som vill flytta hit. Sanningen är att vi aldrig kan bli ett attraktivt land om vi har så lite folk i ett gigantiskt land där man bor tätt bara runt om tre stora städer (Malmö, Göteborg och Stockholm).

Tidigare Volvochefen Per Gyllenhammar har en gång sagt att vi behöver ha en befolkning på tjugo miljoner för en bra arbetsmarknad och utveckling som kan gå i samma nivå med andra europeiska länder.

Men 20 miljoner är en enorm siffra och enbart sverigedemokraterna talar om miljoner och t.o.m. miljarder människor som ”kan flytta in”. Detta trots att ingen av våra regeringar och politiker skulle ställa upp på en liknande gigantisk invandringsvåg till landet.

Vilken Hollywoodstjärna bestämmer sig för att bosätta sig just i Sverige? Våra svenska Hollywoodstjärnor flyttar däremot ofta till USA. Världskända företag placerar inte sina huvudkontor här och de svenska internationella företagen flyttar allt mer sina huvudkontor till andra länder.

Under senare år kommer dessutom allt färre gäststudenter från andra länder hit. De väljer ofta andra länder, såsom Frankrike, Storbritannien, Italien eller Tyskland.

Vi har bara ett val om vi skall ha en tillräckligt stor befolkning av arbetande människor: Att ta emot de som måste komma bort någonstans, från kriget och elände.

Fler människor sätter i gång byggbranschen och bara ett bostadshus öppnar en rad dörrar för arkitekter, designer, ingenjörer, byggarbetare, administratörer, lastbilsförare, målare, tapetserare, elektriker och rörmokare. Spontant så flyttar småföretagare in i nya områden som byggs upp för att sälja sina varor eller att erbjuda sina tjänster.

Det är så som Sverige kan växa, utvecklas och bli ett mer attraktivt land.

När man promenerar genom Drottninggatan i Stockholm, så ser man till vänster och höger en rad småföretag som skapades av forna flyktingar och som nu är svenska medborgare. Kaféer, krogar, restauranger, klädaffärer, skoaffärer, blombutiker, städfirmor, transportföretag.

Jimmie Åkesson har själv sagt att småföretaget är Sveriges framtid: ”Det är där som jobben finns!” sade han. Men tänk bara om de människorna aldrig har kommit till Sverige? Kan du blunda en stund och föreställa dig Stockholms huvudgata utan alla dessa företag?

Varje 5-e person med invandrarbakgrund är idag småföretagare.

Läs gärna även här, tack!

Tänk på det varje gång då du hör talas om ”massinvandring” där de nya människorna som kommer hit beskrivs på ett sätt som får dem att påminna om termiter som vill äta upp vårt land.

”Invandringsinvasion” är också ett känt ord som används av s.k. ”Sverigevänner” som enbart genom skräcken vill plocka upp röster av okunniga och fördomsfulla människor.

Rekommenderar varmt följande artikel:

Sverige kan inte ta emot alla flyktingar

Ida Dzanovic / ex-flykting nummer 441, år 1992, bland ca 80 000 som togs in i Sverige under kriget i det Forna Jugoslavien. 50 000 fick stanna. Under 1990-talet tog Tyskland emot en kvarts miljon från Forna Jugoslavien.

Artiklar

Ekonomin kring EU:s romer

För inte så länge sedan så diskuterade jag med en person som tyckte att det nu gått för långt och att vi behöver se om vårt eget hus innan vi kan ta emot fler. Jag förstår frustrationen men det finns inget som tyder på att det blir så mycket bättre med stängda gränser. Fler människor innebär större ekonomi och fler arbetsmöjligheter. Som jag ser det så är det inte direkt resurserna som minskat, det är istället synen på hur resurserna ska fördelas som är problemet. Satsas det på de rika så är det de rika som kommer att gynnas – hur många eller hur få det än är som kommer att invandra…

Nu till min poäng. Det går ett drev mot romer i Sverige. Ett drev som menar att de är kriminella och uslingar hela bunten. Jag håller naturligtvis inte med även om jag kan se en komplexitet i när vi har en romsk kultur som inte innefattar integration. Först hur det talas om romer.

Jag väljer att klippa från ett tidigare inlägg om migrationskohorter:

”Det var nu. Nu som de kom. De som kom från Somalia, Balkan, Mellanöstern (jag tycker inte om den benämningen men de som led av sviterna från bl.a. Gulfkriget) etc. De som kom att bli likställda med ”problemet”. Trots att de flyktingar som kom under 90-talet inte hade någon chans att påverka den svenska ekonomin eller hade något att göra med börser, spekulationer och investeringar så var det de som var problemet. Istället för att se de faktorer som lett till att integrationen fallit mellan stolarna så valde politiker, sakkunniga och gemene man att skylla på invandrarna – och i viss mån invandring i stort.

Ny Demokrati kunde få 6.7 % av rösterna i riksdagsvalet genom att skylla på dem. Rationaliseringar gjordes för att spara pengar eftersom det var för dyrt att ha fler anställda än nödvändigt. Tekniken gick snabbt framåt och den mängd arbeten som i stort sett mest behövde ”ett par händer” ersattes av maskiner. Arbetsmarknaden hårdnade och de pengar som fanns i överflöd under 50-talet till 70-talet på grund av vår inblandning i WWII började sina och vi var tvungna att stå på egna ben.”

MoneyVi har haft invandringsströmmar från ett flertal länder, som idag inte ses som ”problem”. Exempel på sådana länder är Chile, Turkiet, Finland, Norge och Iran. Problemen med människor från dessa länder knyts inte längre till landet utan klumpas ihop som generell invandring men statistiken visar att större delen av de som kom från dessa länder har integrerats i samhället. Detsamma gäller de som invandrade från det forna Jugoslavien, de som, till en början, var ”maffia” hela bunten är numera entreprenörer, lärare, politiker, bibliotekarier eller vad de nu kan tänkas jobba med…

Sen gäller det vilka lösningar som skulle kunna finnas för oss som inte tycker att det är OK att slänga ut människor som har det väldigt svårt. Det är lätt för oss att säga att Rumänien ska ta sitt ansvar och se till att den romska befolkningen ska få samma villkor som resten av befolkningen – vilket inte är så lätt som det kan tyckas. Byråkrati inom EU, arvet från den gamla kommunistiska diktaturen, med tillhörande ekonomiska kriser, och okunskap kring möjliga lösningar gör att hjälpen inte går dit den ska. EU har faktiskt avsatt 184 miljarder kronor för utvecklingen av Rumänien, varav 32 miljarder skall gå direkt till de fattigaste. Det kanske är dags att EU hjälper de länder som tar emot rumänska romer istället och se till att det skapas förutsättningar för trygghet och stabilitet i mottagarländerna, med hjälp av det stöd som de faktiskt är berättigade till. Skulle vi få ett par miljarder som skall gå till direkt stöd för romer i Sverige så kan vi utföra väldigt mycket. Är det öronmärkta pengar så kan inte ”invandringskritiska” få luft under vingarna, åtminstone inte gällande ekonomiska faktorer, eftersom det är pengar som vi inte skulle ha fått om romerna inte var här. Kan vi få in dessa i samhället så kan vi vända bördan till något positivt och få in skattemedel istället för att blunda och stoppa huvudet i sanden – och hoppas att problemet, nämligen att folk flyr till Sverige för att tigga och att det är ett bättre liv än i hemlandet, löser sig självt.

Det börjar bli dags att ta tag i fördelningspolitiken på riktigt – inte bara på skrivbordsnivå.

Artiklar, Myter

Logikfel: invandring och uppehållstillstånd

Tyvärr förekommer frekventa sammanblandningar av begrepp som migration, invandring, asylansökningar, flyktingar och uppehållstillstånd. Denna förvirring märks tydligast bland de som är ”kritiska mot invandringspolitiken”.

Denna specifika begreppsförvirring är besynnerlig och ständigt återkommande. En del insinuerar att statistiken från Migrationsverket och SCB inte skulle stämma, utan påstås vara ‘mörkad’. Vissa verkar tvivla på att en person som har varit svensk medborgare från födseln skulle kunna räknas som immigrant till Sverige. Många kanske gör detta av okunskap. Några kanske gör det avsiktligt?

Kent Ekeroth, Sverigedemokraterna, är en av de som sprider denna förvirring i stor omfattning:

Vi på Motargument.se kan här och nu lugna Kent, alla Sverigedemokrater och deras anhängare på ett par viktiga punkter:

  • Migrationsverket för statistik över asylansökningar och beviljade uppehållstillstånd – permanenta, så kallade PUT, samt tillfälliga, tidsbestämda, temporära.
  • Migrationsverket för INTE statistik över var några svenska medborgare bor, när de flyttar utomlands eller återvänder hem.
  • SCB för statistik över befolkningsmängden och migration – befolkningsökning samt invandring – utvandring, man kan även se antal migranter per år som har svenskt eller annat medborgarskap.
  • Svenska medborgare, som under minst ett kalenderår skriver sig utomlands för att till exempel arbeta, behöver inte söka uppehållstillstånd hos Migrationsverket den dagen de väljer att flytta hem och återigen skriva sig på en adress i Sverige. De registreras via folkbokföringen hos Skatteverket och syns i SCB:s befolkningsstatistik.
Home
E.T. Phone HomeLooking Glass / Foter / CC BY-SA

Om du inte har ork att läsa igenom enkel statistik kan Motargument förmedla, till dig och till Kent, att under år 2013 beviljade Migrationsverket ungefär 39.000 permanenta uppehållstillstånd till utländska medborgare. SCB:s prognos för hur många svenskfödda, svenska medborgare – som blev ‘hemvändare’/återinvandrare var 18% av all invandring; ungefär 20.800 personer. Det är för övrigt ungefär 150.000 svenskfödda, som har 2 svenskfödda föräldrar, som nu bor utomlands. Invandringsöverskottet var ungefär 65.000 personer, år 2013.

Att ringa Migrationsverket och fråga hur många svenska medborgare som finns i deras statistik över uppehållstillstånd är ungefär lika märkligt som att ringa Posten för att fråga hur mycket e-post som sänds. Om en riksdagsledamot inte har förstått detta, så kan väl åtminstone ni andra tänka till ordentligt om ni ser på några naiva ‘propagandafilmer’?

Fotnot:
Utländska medborgare behöver vara bosatta legalt i Sverige i 4-5 år innan de kan ansöka om medborgarskap.
När Motargument rapporterar om antal permanenta uppehållstillstånd, PUT, talar vi ENBART om permanenta uppehållstillstånd till utländska medborgare/flyktingar.
Krönikor

Om vi byter skinn – hjälper det då?

Gästinlägg av George Bandak.

För någon vecka sedan kunde man läsa den prisbelönade författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask i DN. I brevet uppmanar han henne att byta skinn med honom för en dag. Avsikten med bytet är att hon skall få möjligheten att uppleva hur det är att vara svensk med utländskt utseende. Hur det är att dagligen möta fördomar som är riktade mot ens hudfärg eller etnicitet och etiketteras som invandrare. I brevet berättar Khemiri om hur det var att växa upp i ett fördomsfullt Sverige. Ett Sverige där poliserna sätter kriterierna för vem som bör etiketteras som svensk, och vem som bör etiketteras som invandrade. Brevet är skrivet med anledning av regeringens förslag om det så kallade projekt Reva. Projektet går i stort sett ut på att polisen får ”fria händer” att stoppa personer med utländskt utseende för att kontrollera om de vistas illegalt i landet. De som vistas illegalt skall utvisas till sitt hemland, oavsett om de riskerar att få dödsstraff eller om det skulle råda krig där.

Kelen, bild
G. Bandak

När jag först hörde talas om projektet trodde jag att det var ett skämt. Det låter ju nästan som ett fascistiskt knep – ett knep för att göra sig av med de som inte tillhör det egna landets kriterier för hur en svensk medborgare bör se ut. Helt absurt. Hur banalt det nya regeringsförslaget än låter så är det ett faktum. Det har redan börjat ske. Personer med utländsk bakgrund eller utseende stoppas och projektet kallar det ”rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete”. Vissa har till och med blivit utvisade.

Var det det här som var Sverigedemokraternas mål? Att på ett eller annat sätt få sin vilja igenom med att aktualisera frågor som de andra partierna åsidosätter? Och kanske blev det så kritiskt för den sittande regeringen att de inte längre kunde negligera frågor om invandring eftersom det i sin tur bara skulle leda till fördel för SD? Kanske. Men är inte det här med projekt Reva att gå över gränsen? Finns det någon gräns över huvud taget?  En gräns för vad som är omänskligt?

Tråkigt nog skedde det inga förändringar. Beatrice Ask drog inte tillbaka Reva-projektet och hennes svar till Khemiri var långt ifrån det vi hade väntat oss. Hon svarade så som politiker oftast brukar svara – känslolöst, oengagerat och med en ovilja att visa medkänsla. Ingenting tycks bita på dagens politiker; inte ens en fråga om mänskliga rättigheter  eller mänsklig värdighet.

Debattören och nyhetskrönikören Dilsa Demirbag-Sten skriver om det kommande valet i sin krönika: ”Vi kan räkna med fler utspel om invandringen”. Det parti som utlovar minskad arbetslöshet och bättre skola kommer att få väljarnas röster, skriver hon. Men, frågar sig Demirbag-Sten, ”vilket parti för fram att alla människor är lika mycket värda och vägrar att lägga den kollektiva skulden för alla problem på gruppen av ansiktslösa invandrare, dessa mörkhåriga främlingar som görs till syndabockar för allt som är mindre bra i samhället?” Det parti som väljer att göra det kommer med stor sannolikhet att misslyckas. Dessvärre. För det ingår i Europas historia att utmåla en fiende, en kollektiv grupp som bär det egna landets skuld. En grupp som får en etikett. För Sverigedemokraterna är det invandrarna och muslimerna som bär det egna landets och till och med Europas skuld. De är övertygade i sin sak och även om någon skulle skrapa fram bevis som strider mot deras övertygelse, skulle de ändå vara övertygade. Det är dem det är fel på, inte oss. Aldrig oss.

Extra Medium / Beach Photos / CC BY-NC-ND

Om vi byter skinn – hjälper det då? Jag vet inte. Kanske. Det kanske inte kan förändra alla de som är kritiska till invandrare och har en föreställning om att alla invandrare är potentiella brottslingar. Eller de som i smyg uttrycker sina rasistiska åsikter och gömmer sig bakom det parti som utger sig för att stödja nolltolerans. Men om det förändrar en person och får honom eller henne att reflektera över hur en vardag kan se ut hos en som inte är blåögd och har blont hår, är det inte värt det då?

För mer än tjugo år sedan kom jag till Sverige med min familj. Jag var två år. Under hela uppväxten i detta land – som jag aldrig sett som främmande – mötte jag fördomar. Överallt.  På ett sommarjobb för mer än tio år sedan blev jag dagligen kränkt och mobbad av personer med rasistiska åsikter. Jag förstod inte varför. Jag försökte förstå, jag gjorde verkligen det. ”Åk hem till ditt blatteland din turk”, sa de. ”Men, jag är inte turk, jag kommer från Syrien”. Vad jag sade spelade ingen roll. De gav mig etiketten turk och invandrare. Just denna ovisshet – denna fullkomliga gåta – att det är mig det är fel på är något som jag än idag inte kan begripa.

Det var inte bara denna händelse. Varje gång jag och mina kompisar från högstadiet gick in till en affär fick jag butikägarens ögon på mig. Hur jag än vred och vände på det förblev jag en främling i mitt eget land. Den som drog till sig uppmärksamhet. Inte på grund av kläderna utan på grund av utseendet. På grund av det tjocka mörkbruna håret, de bruna ögonen och färgen på min hud. Jag avvek från kriterierna för en typisk svensk och fick ständigt höra det. ”George, du som är från ett annat land, kan du berätta om din religion… din kultur?” fick jag ständigt höra från mina högstadielärare.  Detta ständiga ”du”.

Varför fick inte någon annan i min klass en sån fråga?

I ett land som skall stå för mångkultur, tolerans och jämställdhet ter sig projekt Reva som en motsägelse. Jag säger inte att det partiet gör fel och att det partiet är bättre. Däremot kan vi inte ignorera vår känsla för vad som är rätt och fel. Vi kan inte skicka hem personer till ett land som inte välkomnar dem och hotar att beröva dem livet. Vi kan inte. Det är fel. På samma sätt är det fel att polisen stoppar människor med utländskt utseende för att fråga en sån banal sak som: ”Ursäkta, är du svensk? Är du verkligen det? Kan du bevisa det för mig?”. Nej, det är inte att visa mänsklig värdighet. Det är inte att visa tolerans.

Det är att döma.

George Bandak