Jag har sett fotografierna och hört berättelserna från deras anhöriga som överlevde och tog sig till Sverige. Jag har sett bilderna på spädbarn skjutna i huvudet av kulor avsedda för deras pappor. Och väckts på morgonen av gode män i Sverige som introducerat sig med gråtskrik i luren efter att ensamkommande flyktingbarn försökt hänga sig i svenska skogar. Eller stoppats från att hoppa från flyktingboendenas balkonger.

Jag har läst de hundratals psykiatriska rättsutlåtanden från ensamkommande flyktingar, ofta barn, som skurit sig i halsen med knivar eller rusat in i väggar i försök att knäcka sina egna nackar.

Och jag har läst de medicinska kroppsundersökningarna som visat svåra sprickor i flickors vaginor och pojkars anus efter åratal av gruppvåldtäkter från talibaner och olika krigsherrar.

De som hade sönderslagna revben och tänder och utstuckna ögon. Eller som flytt hit som tonåringar från Kongo efter att ha fått armarna avhuggna med machete. Efter att de sett sina mammor gruppvåldtagna och sedan långsamt hackade till småbitar av betalda legosoldater som jagat slavar till mineralgruvor. De som med andra ord hade ”tur”, överlevde och tog sig till Sverige.

Psykiatriska och medicinska undersökningar som Migrationsverket i regel gjort sitt bästa för att underkänna som bevisning.

Och jag har sett åtskilliga brännmärken från cigaretter som dessa vuxna och minderåriga flyktingar åsamkat sig själva för att hålla sig någorlunda stabila.

I dessa stunder kunde jag inte gråta och ville inte göra det heller. Jag hade ett jobb att utföra. Att stoppa deras utvisning. Och tvingades tjata, försöka lugna men ofta skrika åt dem och deras släktingar och vänner att förklara triviala, såväl som hårresande, detaljer som fick dem att börja skaka och skrika.

Eller få dem att sansa sig nog för att kunna fotografera sina egna mammor som kissat på sig, svimmat och legat i sjukhussäng nedsövda med syrgas inom akutpsykiatrin, någon timme efter att svensk gränspolis knackat på dörren för att gripa och utvisa det enda av deras barn som överlevde bombräden i hemlandet.

Jag blev till slut upprörd över att inte bli upprörd längre. Samtidigt som allt detta nästan obeskrivliga fanns inom mig. Det tog över ett år innan skriken och gråten från dem slutade sjunga i mina öron och i mina drömmar.

Nu är det ännu ett oskyldigt litet barns kropp som spolas upp på en strand. Många fler kommer efter. Men den här pojken på tre år hamnade på kamera och blev därmed ofrivilligt, på vad som juristsvenska kallas ”adekvat bevisning”. Så som jag med sedvanligt lugn hade fått presentera saken i en migrationsdomstol.

Det är tragiskt att detta barns lik framför kameror är vad som krävs för att den hånfulla debatten om ”massinvandring”, ”skäggbarn”, ”lycksökare” och prat om volymer och hjälp på plats sakta skall börja återfinna mänskligheten och de mänskliga rättigheterna.

Nej, jag har inte gråtit en tår för detta barn. Tyvärr. Jag dödade mina tårar för många år sedan. De dog i tystnad. Osedda liksom nästan alla civila offer som dör på plats eller under flykten.

Jag omvandlade snabbt sorgen till en nästan omättlig iskall vrede mot de beslutsfattare som försökte förringa och bortförklara dessa människors öden. Och använde iskylan i juridiskt arbete med dem.

Nu gäller det att vi kyler ner oss, samlar oss och gör något åt saken för att på sikt stoppa den skräckfilm som pågår dygnet runt för dessa människor.