Idag syns ytterligheterna igen. Det är lätt att tro att kampen står mellan dem två, när kampen egentligen står mellan allas lika värde och totalitarism. Egentligen har dessa två ytterligheter väldigt mycket likheter med varandra, även om det är lätt att tro precis tvärtom.
Men vilka två är det jag syftar på? Jo, dessa två skräcködlor i kamp med varandra är Daesh, som orsakat enorma terrordåd i Bryssel, Ankara och Istanbul, och högerextremister/nationalister som idag på Bryssels gator utnyttjar terrordådet för att sprida invandrarfientlig propaganda.
Enligt rapportering från CNN har alltså flera svartklädda män, troligen i hundratal, vissa medtagande alkoholhaltiga drycker, anlänt till minnesplatsen i Bryssel ungefär kl 14:45 under måndagen den 28 mars. När andra människor i frid och stilla lugn sökt sig dit för att hedra offren som terrordåden skördat har dessa svartklädda män stört ordningen genom att heila och skrika invandrarfientliga slogans.
Redan där kan man argumentera för att deras så kallade ”demonstration” är så urbota dum att det knappt finns ord för det. Att störa andra som befinner sig i en sorgeprocess, sådana som också kan ha mist en anhörig i terrordåden, är djupt ovärdigt. Det finns inga ursäkter för ett sådant beteende. Punkt slut.
Sedan använder högerextremisterna terrordåden för att sprida sin människofientliga vidriga propaganda. Att vara emot Daesh är sunt, det borde alla vara. Men att applicera Daeshs vidrigheter på invandrare och flyktingar är ohederligt, då det är just denna terrorsekts barbari som dessa flyktingar flyr från. Man ska ej heller glömma att de Daesh-soldater som åkt iväg från Belgien ofta är folk som är födda i Belgien eller som bott där sedan barnsben. Alltså, de är belgier och inte syrier.
Att dessutom applicera detta på etnicitet är ännu dummare. För då är vi tillbaka i 1920-talets rasbiologiska termer, som idag betraktas som ren pseudovetenskap. Man har inte ett visst beteende i blodet, punkt slut. Ens beteende uppstår av de val man gör i livet. Att dessutom övergeneralisera alla med en viss religiös tro är också fel. Man ska komma ihåg att det finns ca 1,6 miljarder muslimer i världen, och att en stor del av dessa inte har samma världsbild som Daesh.
Dessutom har jihadister och högerextremister mycket mer gemensamt än man vill tro. Båda styrs av ett totalitärt tänk, där man vill ha en stark ledare som andra ska falla i underkastelse för. Båda drivs av hat mot andra grupper. Faktiskt, så är Daesh också rasister mot bland annat kurder, men också kristna, judar etc. Sedan finns det en stark machokultur. Kvinnan ska vara i underkastelse, och det finns en allmän skräck för femininitet. Där spelar homofobin också en viktig roll.
Kampen står alltså inte mellan muslimer och kristna européer, den står mellan demokrati och totalitarism. De som står för totalitarism är extremister från alla håll och kanter, de som med råge gör skillnad på folk och folk. När det gäller oss som står för demokrati och allas lika värde, är vi av olika sort. Muslimer, kristna, judar, sikher, ateister, heterosexuella, homosexuella, CIS, trans, och av olika etniciteter. Kontexten här är att vi alla är människor oavsett.
Det är lätt att stirra sig blind på ytterligheter vid hårda tider som dessa, och tro att kampen står mellan dessa två. Här vill jag passa på att beskriva dessa ytterligheter såsom Astrid Lindgren beskrev kommunismen och nazismen på 1940-talet: ”Högerextremismen och jihadismen. Det är som två skräcködlor i kamp med varandra”.
Den 22 oktober 2015 kliver 21-årige Anton Lundin-Pettersson in på skolan Kronan i Trollhättan. Han är beväpnad med minst en kniv, ett svärd och iklädd en svart mask, en tysk militärhjälm från andra världskriget och en svart rock. Inne på skolan attackerar han fyra personer varav två avlider av sina skador. När polisen anländer skjuter de honom, så att han avlider. Det blir ett tredje dödsoffer när en av de skadade något senare avlider i december 2015.
Det framkommer tidigt att mannen har högerextremistiska föreställningar och det sammantaget med modus operandi (tillvägagångssättet) görs bedömningen att det är frågan om ett hatbrott.
Hur kan en ung kille, utan tidigare kriminellt förflutet, som för omgivningen framstår som helt ”vanlig”, begå en sådan handling?
Anton Lundin-Pettersson beskrivs som tillbakadragen och tystlåten, singel, ostraffad och intresserad av spel och datorer. Av sina grannar beskrivs han som ”normal” och ”vanlig”. På internet har han levt ett aktivt liv. Han var medlem i högerextrema diskussionsforum där rasism, nazism, hat, hot, förakt för ”etablissemanget” och främlingsfientlighet är norm. Han var inte organiserad i sådana sammanhang utanför internet.
I de grupperna är nationalistiska föreställningar det enda som har utrymme. Alla motsägelser, eller avvikande åsikter, tas bort eller leder till en stigmatisering av den person som skrivit det. Det är uppenbart att självcensur är nödvändigt för alla i gruppen om du vill undvika det missnöje som kommer att riktas tillbaka mot dig om du inte gör det. De saker du inte gillar håller du inne med om du vill fortsätta vara medlem.
Den nationalistiska värdegrunden ”sverigevän” får inte kränkas.
Anton Lundin Pettersson – Fotografi från skolkatalogen
Den var en av de två ordningar (verkligheter) och sociala samspel som Anton Lundin-Pettersson levde i. En homogen värdegrund.
Den andra ordningen var hans privatliv där han var en tystlåten och tillbakadragen ung kille som var praktikant. Han var helt beroende av andra ”sverigevänner” för att känna sig bekräftad i den . Det kunde han bara få på internet.
I en diskussionsgrupp är det både aktörerna (de som skriver) och publiken (de som läser) som skapar den givna situationen (diskussionstråden på internet). I trådarna handlar människor i förhållande till varandra och gruppen som helhet utifrån den innebörd som det ger varje person som ingår i den.
I det här fallet går det, enligt polisen, att säga att Anton Lundin-Pettersson deltagit med eget intresse för att han delar de värderingar som grupperna har; det sverigedemokratiska nationalistiska idealet, världsbilden, föreställningen och värdegrunden ”sverigevän”.
Anton Lundin-Pettersson var inte organiserad i högerextrema grupperingar utanför internet. Det var endast i nationalistiska internetforum han var delaktig.
Innebörden som Anton Lundin-Pettersson ger världsbilden och det som händer i grupperna beror på hur han upplever samspelet i grupperna. Får han stöd eller blir han motarbetad?
Innebörden ändras regelbundet i relation till det han stöter på i grupperna precis som vi människor gör i alla sammanhang. Om hans världsbild formas i den nationalistiska meningen får han som individ bekräftelse. Om han inte får bekräftelse upplever han ett missnöje till följd av det starka grupptrycket.
Anton Lundin-Pettersson får bekräftelse för sin världsbild där. Den nationalistiska meningen blir hans egen.
Precis som alla andra kan han räkna med att bli utesluten om han ställer obekväma frågor eller agerar på ett för gruppen hotfullt vis.
Framstår du i gruppen som en motståndare till gruppens gemensamma nationalistiska mening riskerar du att bli utstött. I samma stund som han slutar resonera eller prata på ett sådant vis som stödjer gruppens sociala ordning kommer den att hotas. Han är tvungen att följa normen i gruppen, annars är han inte välkommen att vara kvar.
Han självcensurerar sig lika mycket i grupperna som han gör i verkliga livet. Den osäkerhet han upplever i samband med det får inte underskattas.
Användandet av metoder som stärker gruppens självbild är viktigt för att skapa och återskapa gruppen. Betydelsen av det går att se när det väcker starka känslomässiga reaktioner hos övriga medlemmar i gruppen när endast en person slutat med att stödja den sociala ordningen som gruppen har. Grupptrycket är ständigt närvarande. Anton Lundin-Pettersson undviker att bli utstött från grupperna genom att anamma sådana metoder. På det viset får han den bekräftelse han söker. Han söker en radikalare hållning för att enklare nå den bekräftelsen.
För att en person ska stanna under sådana förhållanden krävs det att personen behöver den sociala gemenskap som erbjuds. Annars hade personen lämnat gruppen. Ur det framstår det för individen som ett privilegium att vara medlem i gruppen.
Inbjudan till en grupp där värdegrunden är likriktad och exkluderande framstår för medlemmen som ett privilegium. En exklusivitet. Medlemskapet betyder att du är någon. Du ser och får tillgång till information andra inte får. Du tillhör oss – inte dom.
När Anton Lundin-Pettersson kliver in på skolan har han intagit en roll. Han ser på sig själv genom ”sverigevännernas” ögon. Han agerar för sin publik som består av nationalisterna på internet. De grupper och diskussionsforum på internet som delar hans föreställningar. De människor som han har sitt sociala samspel med. Hans ”sverigevänner”. Inom socialpsykologin kallas det här att skapa en identitet genom sin generaliserade andre.
Vår uppfattning om oss själva och världen formas av inställningen som personen tror att andra har om en själv och omvärlden. Anton Lundin-Pettersson levde sitt sociala liv i diskussionsgrupper på internet. Det är vad han tror att de som grupp anser om honom som är det avgörande för hans handlande den dagen. Det är genom gruppernas ögon han värderar sina egna handlingar. Han gör det han tror att ”folket egentligen vill”.
Kommer ”sverigevännerna” uppskatta det han gör? Kommer folket innerst inne tycka att de är vad de vill? Kommer någon att följa hans exempel?
Anton Lundin-Pettersson lät sig fotograferas
Hans rasistiska urval av offer och kvarlämnande av brev med förklaringar av sina rasistiska motiv visar hans grova rasism.
Anton Lundin-Pettersson attackerade de som var mörkhyade. Det valet gjorde han på grund av sina rasistiska stereotyper.
Facebookgrupper och andra diskussionsforum från den högerextremistiska och nationalistiska föreställningsvärlden anser att invandringen till Sverige är ett hot.
Grovt rasistiska, hatiska och hetsande inlägg och kommentarer är normen.
Hatgruppernas föreställningsvärld ligger i linje med Erich Fromms (1900 – 1980) studie av den personlighetstyp som ”.. kunde tänkas ligga till grund för ett totalitärt samhälle”. Den karaktäriseras som en kombination av underkastelse för auktoriteter, tendenser till överlägsenhet och ett förakt för svaga människor. En sado-masochistisk personlighet.
När en person presenterar sig i vardagslivet skyddar den sig för känsliga situationer. Den självcensurerar sig och håller ”fasaden uppe”. Anton Lundin-Pettersson har beskrivits som en tystlåten ”normal” kille och det är därför rimligt att säga att han levde ett dubbelliv.
Hans internetaktiviteter och hans presentation av sig själv i verkligheten är inte detsamma. Det finns en kognitiv dissonans mellan de två olika ”jag” som han presenterar: ”internet-jag” och ”fasadupprätthållande-verkliga-jag”. En obehaglig känsla uppstår och han vill motarbeta den.
När Anton Lundin-Pettersson gick med i grupperna och tog till sig det sverigedemokratiska nationalistiska idealet ”sverigevän” så skapade han nya sociala nätverk. Han influerades av människor på internet och han anammade nya roller och fick nya livsmål och värderingar.
Värderingar och livsmål som blir viktigare än hans tidigare. Gamla värderingar och livsmål är inte lika intressanta längre. De intressanta värderingarna och livsmålen är nu den sverigedemokratiska värdegrunden och världsbilden ”sverigevän”.
Anton Lundin-Pettersson var en ung kille med identitetstrassel, och hade en önskan att bli bekräftad och han saknade en stabil tillvaro med jobb eller vänner. En ung kille som lever i en historisk tid där rasistisk och främlingsfientlig propaganda är på frammarsch. Vilka alternativ fanns det för den här killen i Trollhättan? Killen som inget hellre vill än att vara en i gänget.
Den kognitiva dissonansen mellan verkligheten och den inbillade föreställningsvärlden som fanns i grupperna blev uppenbar för honom. Anton Lundin-Pettersson hittade en plats i den högerextremistiska internetvärlden. Han hade hittat hem. Han kunde verka på den scen han kände sig bekräftad på. När han stängde av datorn så upplevde han en existenskris. Det kändes som om ingen förstod. Bara han såg ”sanningen”. Han och hans ”sverigevänner” på nätet.
Isoleringen från andra ”sverigevänner” tog ifrån honom möjligheten att känna samhörighet och få sin identitet bekräftad utanför internet. Han kände sig inte ensam när han var i grupperna. Han blev gradvis mer och mer beroende av bekräftelsen han kunde få i grupperna.
Ett misslyckande med att leva upp till de hårda sociala krav och regler som de nationalistiska internetgrupperna har skapar en känsla av isolering, otillräcklighet och främlingskap inför andra människor som inte delar hans uppfattning. Det var bara ”sverigevännerna” som bekräftade honom. Han upplevde att ingen annan förstod honom.
Anton Lundin-Pettersson drevs till en radikalare hållning. Han bekräftades av hetsare på internet och kände främlingskap inför andra människor. Den här känslan drev han till att själv utveckla ett starkt bekräftande av andra ”sverigevänner” i sin strävan efter närhet och gemenskap. ”Sverigevännerna” behöver varandra för att bekräfta att deras verklighet ”stämmer”.
Anton Lundin-Petterson blev 21 år gammal.
Sambandet mellan det allt utökade behov av bekräftelse och gemenskap kombinerat med grupper fyllda av hat, rasism, ledardyrkan och underkastelse inför auktoriteter går inte att förringa.
Betydelsen av den kognitiva dissonans som råder mellan den verklighetsbeskrivning, och den falska gemenskap, som internets hatforum har och den faktiska verkligheten är helt avgörande för hans handlande.
Det enda sättet för Anton Lundin-Pettersson att få bekräftelse är genom att självcensurera sig och presentera sig som en informell ledare i grupperna genom att vara lite mer radikal än övriga. På så vis söker gruppens medlemmar bekräftelse av varandra. Den som gör den godaste gärningen i nationalismens namn är den som kan räkna med störst beundran.
Den nationalistiska sinnesstämningen går att förklara med ett citat av Ernest Gellner (1925 – 1995):
”En nationalistisk sinnesstämning kan vara känslan av ilska över att principen om kravet på nationella ideal har blivit kränkt eller kan vara en känsla av tillfredsställelse över att den förverkligats. En nationalistisk rörelse är något som initieras av en sinnesstämning av detta slag”
Andra människor ses som potentiella hot mot det egna jaget. Han själv. Han upplevde att ”massinvandringen” är ett hot mot majoriteten.
Han agerade utifrån föreställningen att det är vad ”folket vill” och antog felaktigt att alla som inte delade hans världsbild och värderingar är ett hot mot honom som manifesterar sig i form av invandring. De känslorna bygger på en stark känsla av grupptillhörighet. En stark känsla av ”vi” och ”dom”.
Dessa känslor är sprungna i motsatsen till den strävan efter närhet och gemenskap alla har. ”Dom andra” inkräktar på hans ”jag-territorium” och ”dom andra” våldför sig på den intimitet för hans världsbild han eftersträvar. ”Sverigevännerna” bekräftar det för varandra hela tiden.
De personer som ifrågasätter hans verklighet upplever han som ett ”äkta” hot.
Det enda vis som han kan kombinera sin båda världar är genom att göra det verkligt för honom. Det är viktigt för Anton Lundin-Pettersson att få sin självbild som ”folkets hjälte” bekräftad. Det vittnar fotograferingen han ställer upp på innan han utför sina mord om. Det vittnar också de kvarlämnade lappar i hans bil om och det vittnar hans aktiviteter på internet om.
När han inte längre kände sig behövd av ”sverigevännerna” var han tvungen att bli radikalare. På så vis sticker han ut i gruppen och kan bilda sig en offentlig profil. Gör han inte det försvinner han i mängden och får ingen bekräftelse för det han upplever är sant annat än som publik. Han är själv ingen aktör, bara en del av den sympatiserande publiken i hans eget liv.
För att få sin världsbild bekräftad i det verkliga livet och för att bli bekräftad av ”sverigevänner” utförde han sina attacker.
Anton Lundin-Pettersson ansåg att han agerade i deras intressen och skulle komma att hyllas för det. Hans analys var korrekt i och med att den sverigedemokratiska internetrörelsen har egna falska förklaringar samt hyllar han som en hjälte, eller förminskar hans dåd som en förklaring i linje med Antons egna föreställningar.
Svaren till varför Anton Lundin-Pettersson gjorde som han gjorde kommer alltid att vara ur ett spekulerande perspektiv.
Förhoppningen som författare har varit att möjliggöra nya sätt att betrakta internets hatgrupper och vilka konsekvenser det kan få för människor. Avsikten har inte varit att ge slutgiltiga svar eller att förklara vem Anton Lundin-Pettersson är. Det har istället varit att ge en inblick i hur radikalisering uppstår som en konsekvens av grupptryck och en persons behov av bekräftelse.
Syftet har varit att möta den koppling som finns mellan internets hatgrupper, en ung persons identitetssökande och den radikalisering en person utsätts för genom internetgruppernas psykosociala dynamik.
Som författare av denna text vill jag skänka en tanke till inte bara alla offer och deras anhöriga utan även Anton Lundin-Petterssons familj, släkt och vänner i deras svåra tid. I den här historien finns det inga vinnare. Därför måste händelserna i Trollhättan betraktas som en varning för vad som händer när till synes helt vanliga människor radikaliseras. När ensamma identitetssökande människor söker en gemenskap måste det finnas en plats för de i majoritetssamhället. Det är så vi motverkar att människor radikaliseras i sin ensamhet.
*Det går även att argumentera för huruvida det är ett terrorbrott eller inte, men av utrymmesskäl har den diskussionen utelämnats här.
Referenslista:
Carle, Jan m.fl. (2006) Socialpsykologi: bakgrund, teorier och perspektiv
Goffman, Erving (2013) Jaget och maskerna: en Studie i vardagslivet dramatik
Hewitt, P John (1981) Jaget och samhället: socialpsykologi ur den symboliska interaktionismens perspektiv
Johansson, Thomas (1999) Socialpsykologi: moderna teorier och perspektiv
Lindbom, Jonas & Stier, Jonas (2011) Det socialpsykologiska perspektivet
Miller, D. T. (2006). An Invitation to Social Psychology
Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på sexism. Vi fortsätter med antisemitism.
”Antisemitism är en viss uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska uttryck för riktas mot judar och icke-judar och/eller deras egendom, mot judiska gruppers institutioner samt religiösa byggnader och platser.”
”En samling attityder och diskurser om judar som bland annat handlar om negativa differenser och uteslutning, om förträngningar, projektioner och fantasier. Vad som skiljer antisemitismen från andra liknande rasistiska och främlingsfientliga diskurser är dess långa historiska roll i den västerländska civilisationen och speciellt de starka inslagen av tro på judarnas makt, moraliska mindervärdighet och ondska. Antisemitism kan inte tolkas eller förstås utan att det sätts in i ett historiskt sammanhang.”
Begreppet antisemitism är en sammansättning av förleden ”anti-” (mot), mellanleden ”semit” (användes regelmässigt under rasbiologins storhetstid för att klassificera nedanstående folkgrupper i Mellanöstern och Afrikas horn) och efterleden ”-ism” (ideologisk inriktning) och innebär rasism/hat gentemot judar, såväl ur etnisk som religiös kontext.
Det var tysken Wilhelm Marr som 1873 lanserade företeelsen och antisemitismen var en del av dåtidens ”rasvetenskap” och rasistiska föreställningar. En indelning av antisemitism i fyra historiska grundformer presenteras i boken ”Was ist Antisemitismus?” (Wolfgang Benz 2004):
Kristen antijudaism – fokuserar på kritik mot religionen
Modern/rasistisk antisemitism – fokuserar på etniciteten
Antisionistisk antisemitism – fokuserar på motstånd till den etnisk-religiösa nationalismen, dvs används som kritik mot sionism
Det förekommer diskussioner, liksom det gör för islamofobi, kring huruvida antisemitism, ska betraktas som en form av rasism. De som motsätter sig att antisemitism skulle vara rasism hänvisar till religionen. Inom forskningen har antisemitism kommit att innefatta individ- och samhällsnivå, dvs såväl individuella och kollektiva handlingar som handlingar. För att överbrygga eventuella oenigheter om huruvida antisemitism ska betraktas som rasism har sociologen Helen Fein beskrivit antisemitism på följande sätt:
”Antisemitism är en bestående latent struktur av föreställningar fientliga mot judar som kollektiv, vilka på det individuella planet manifesteras som attityder, i kulturen som myter, ideologi, folkliga traditioner och bildspråk, samt i handlingar som social eller legal diskriminering, politisk mobilisering mot judarna och kollektivt eller statligt våld, vilket resulterar i och/eller syftar till att fjärma, driva bort eller tillintetgöra judar just för att de är judar.”
Nazipropaganda i det ockuperade Polen 1942.
Antisemitism har existerat sedan medeltiden
Företeelsen antisemitism, ett samlande begrepp för judehat, har flera hundra år på sitt europeiska samvete. På medeltiden utsattes judar för attacker utförda av kristna kyrkan. Det mest dokumenterade, och välkända, exemplet på antisemitism är Förintelsen, folkmordet på 6 miljoner judar under andra världskriget, iscensatt av Adolf Hitler och Nazityskland. Nazisterna såg judar som ett hot mot den s k ”ariska rasen” och dess överlevnad. På senare tid har antisemitismen i Europa ökat, något som inneburit att allt fler judiska institutioner utsatts för attacker samtidigt som judiska slagord vid demonstrationer har blivit allt mer förekommande.
På Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA):s hemsida kan vi läsa en del om vilka förklaringar till antisemitism som kan tänkas finnas. Det finns ingen enskild orsak till antisemitism, utan man brukar tala om ett antal – den judefientliga tanketraditionen som utvecklades inom kristendomen och faktumet att judar inte erkänner Jesus som Messias är vedertagna förklaringar till antisemitism. Den kristna läran anser att judendomens existens skulle ha upphört i samband med Jesu födelse. Under de första århundradena efter Kristus skapades en antijudisk teologi som gav judarna skulden för korsfästelsen av Kristus.
Under medeltiden stiftades diskriminerande lagar gentemot judar. De religiösa och ekonomiska rättigheterna begränsades. Judegetton bildades och särskilda kläder och kännetecken infördes för att särskilja judar från kristna. Med tiden skapades fler och fler anklagelser och myter kring judar. Exempel på myter är att judar skulle vara Djävulens redskap som utförde ritualmord på kristna barn och förgiftade brunnar. På så sätt fick judarna skulden för pesten. Anklagelserna svartmålade judar såsom ondskefulla och farliga – och därmed mindre mänskliga.
Antijudisk propaganda 1942.
Politiska konflikter, ekonomiska kriser och sociala motsättningar gav den moderna antisemitismen bränsle i början av 1900-talet. Industrialismen med tillhörande militanta nationalism, bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland, första världskriget, massarbetslöshet, svaga demokratier och Depressionen var alla bidragande orsaker till den politiska extremism och att antijudiska strömningar och konspirationer exploderade.
Efter Förintelsen hade antisemitismen svårt att få fäste, folkmordet på judarna gjorde att judehat inte ansågs rumsrent. Icke desto mindre har den antijudiska tanketraditionen hela tiden funnits där och myter och konspirationsteorier har levt kvar. Judefientlighet har förekommit i såväl nazistiska/högerradikala grupperingar som i Sovjetunionen och andra kommunistiska stater i Östeuropa, där vi kunnat bevittna mången antijudiska politiska kampanjer.
Antisemitism i Mellanöstern
Konflikterna i Mellanöstern i allmänhet, och Israel-Palestinakonflikten i synnerhet, liksom kriget i Irak och den globala terrorismen, är några orsaker till den antisemitism vi ser idag. Mycket av antisemitismen idag har sitt ursprung i fördomar och gamla myter och konspirationer som lever kvar. Enligt BRÅ (Brottsförebyggande rådet) har många antisemitiska hatbrott i Sverige sin orsak i hur människor ser på konflikten i Palestina. Det är viktigt att poängtera att kritik av Israels politik och agerande inte är antisemitism. Däremot kamoufleras ibland antisemitism som ”israelkritik”, på samma sätt som att muslimhat ibland kamoufleras som ”islamkritik”.
Antisemitismen vi idag kan se i muslimska och arabiska länder har ett flertal orsaker. Under medeltiden var judehatet hos muslimer inte lika utbrett som hos kristna, även om det förekom fördomar gentemot judar också hos muslimer. I slutet av 1800-talet ”exporterade” kristna församlingar i Mellanöstern den europeiska antisemitismen. Den ökade judiska invandringen till Palestina och det sionistiska projektet (bildandet av Israel), plussat med Nazitysklands propaganda, arabnationalismens framväxt och den europeiska kolonialismen samt det slutgiltiga utropandet av Israel 1948 bidrog till att den muslimska antisemitismen ökade.
Orsaken till att judehatet kvarstått är den eviga Israel-Palestina-konflikten och faktumet att många länder i Mellanöstern brister i både demokrati och yttrandefrihet. Flera mellanösterndiktaturer sprider officiellt antisemitism. Den radikala islamismen är en starkt bidragande faktor till den muslimska antisemitism vi kan se idag. Också religiösa grupperingar i Europa och andra delar av världen påverkas av den radikala islamismens propaganda. Förklaringar till detta kan möjligen hittas i politiskt, socialt och ekonomiskt utanförskap.
Antisemitisk graffiti i Oslo 1941.
Än idag är antisemitismen en drivande kraft i de samtida högerextrema och ultranationalistiska partier och rörelser vi kan se i Europa. I den så kallade vit makt-rörelsen är judehatet fortfarande kärnan i ideologin. Vi kan idag se två former av högerextremism; den ena med antisemitism som fokus och den andra med islamofobi som fokus.
Antisemitiska myter och konspirationsteorier
Det har genom alla tider förekommit massor med myter och konspirationer om judar. Några av de vanligast förekommande är att:
judar är giriga
judar mördade Jesus
judar styr över media och världsekonomin
alla judar ansvarar för Israels politik på Gaza
1979 såg konspirationsteorin ZOG (Zionist Occupation Government) dagens ljus. Det är, framför allt, antisemitiska, nazistiska och ultranationalistiska rörelser som hävdar att judarna i hemlighet styr ett givet land (oftast åsyftas andra länder än Israel) och att landets regering blott är en marionettregering. Teorin går ut på att judiska organisationer styr media, bankväsende, regering, militär, domstolsväsende och polis på ett diskret och ”omärkbart” sätt.
En ständigt återkommande konspirationsteori är den om Rothschild, en berömd bankfamilj, som ska symbolisera judisk makt och global sammansvärjning. Denna konspiration har fått nytt liv och används flitigt i antisemitisk propaganda än idag.
Skyltfönstret till en bokhandel (oktober 1941) som dessutom skyltar med antisemitisk litteratur.
Sions vises protokoll, som har visat sig vara en lögn, har saluförts på Adlibris hemsida fram till 2013, och på Bokus.com fram till så sent som 2014. Protokollet, som används flitigt i antijudisk propaganda före, under och efter andra världskriget, har lögnaktigt påståtts vara ett dokument från sionistkongressen 1897 i Basel. Dokumentet sägs innehålla bevis för den påstådda judiska sammansvärjningen och det planerade världsherraväldet. Så sent som 2005 presenterade Iran en nytryckt engelskspråkig utgåva av dokumentet.
Ett verktyg för antisemitismens fortlevande är förintelseförnekare, dvs människor som inte accepterar de bevis som finns för folkmordet på judar under andra världskriget. Det finns grader av förintelseförnekelse, en del avfärdar hela Förintelsen, andra menar att det var långt färre judar som mördades. De väljer att kalla sig själva revisionister. Förintelseförnekelsen började i samband med Nazitysklands fall, då tidigare förespråkare för judeutrotning ifrågasatte såväl fynd från koncentrationslägren som överlevares berättelser.
Med tanke på hur historien gjort antisemitismen en otjänst är det märkligt att det fortfarande förekommer judehat. All rasism är oförlåtlig. Konspirationerna, myterna och förintelseförnekare gör att antisemitismen kan fortleva.
Den 22 juli 2011 är en dag som aldrig någonsin kommer att försvinna ur våra minnen. Det är dagen då Anders Behring Breivik satte sitt, sedan lång tid, välplanerade och djävulska verk i rullning. Först placerade han en bomb i regeringshögkvarteret i Oslo, då åtta personer fick sätta livet till, och senare kom han att besinningslöst, och urskillningslöst, att avrätta 69 ungdomar på Utøya. Vad drev honom? Vad var det som fick honom att utföra dessa avskyvärda dåd? Var han en ensam galning?
För att över huvud taget befinna sig i det tillstånd som krävs för att utföra detta obeskrivbara terrordåd kan vara svårt att greppa för den vanliga människan. Vid närmare eftertanke kan man ändå finna ett antal faktorer som skulle kunna utgöra en del pusselbitar i människan Breivik. Först och främst har Breivik diagnostiserats med sex olika diagnoser. I dessa diagnoser kan man se att Breivik var paranoid, asocial och led av personlighetsstörning (av två typer) vid tidpunkten före och under attentaten.
Kristendomen, sionismen och konspirationerna
Den andra drivkraften hos Breivik är det kristna arvet, han påstår sig inte ha en gudstro men att han är kristen i kulturell mening. Kristendom är, för Breivik, snarare en europeisk identitet. Utifrån denna övertygelse kan Breivik inte tillskrivas benämningen ”kristen fundamentalist”. Breivik är en förespråkare av sionism, d v s tanken om en judisk nation (Israel). Han säger sig också vara positiv till människor som avsagt sig sin islamiska tro. Dessa uppfattningar ger fog för att han inte skulle vara en högerextremist i ordets gängse bemärkelse.
Den tredje, och kanske viktigaste, drivkraften hos Breivik byggs upp av en uppsjö konspirationsteorier, d v s teorier som, av vissa, beskrivs som sanningsenliga och händelser som har inträffat, eller kommer att inträffa. I konspirationsteorierna ingår också att det finns, av fienden, ett planerat tillvägagångssätt för att verkställa sin ultimata världsbild.
Fixering vid ”kulturmarxism”, feminism och ”PK”
Jag kommer att peka på några konspirationer som är fundamentala i Breiviks världsbild. Breivik är stor motståndare till kulturmarxister och kommunister. De likställs med PK, d v s människor som sägs vara politiskt korrekta. Enligt Breivik genomsyras västvärlden av kulturmarxism, och Frankfurtskolan anses ansvarig för att det är så det västerländska samhället ser ut idag. Vidare påpekar Breivik att kulturmarxismen styr utbildningsväsendet och att människor indoktrineras till en felaktig människosyn. Vi kan se det i såväl litteraturen som i journalistiken och i den västerländska kulturen.
Den radikala feminismen är en maktfaktor, tycker Breivik. Nästintill hela den europeiska kulturen är ”feminiserad”. Breiviks ultimata samhälle är en tillbakagång till 1950-talet, alltså tiden före feminismen. Breiviks skeva kvinnosyn är en bidragande faktor till varför han framhåller den radikala feminismen som en viktig maktfaktor hos fienden.
Eurabia ger bränsle
En nödvändig konspirationsteori för Breiviks världsuppfattning, livsverk och människosyn stavas Eurabia, en teori som såg dagens ljus i samband med 9/11. Konspirationsteorin går ut på att hela Europa står i begrepp att islamiseras. Han är övertygad om att jihad, det ”heliga kriget”, är pågående. Han är noga med att poängtera att kristendomen inte är lika ondskefull som islam. Åter eldar han på sitt hat genom att hävda att kulturmarxister och PK-människor anser att all religion är ”jämlik”. För att övertyga oss om att han har rätt i sin världsuppfattning beträffande islam radar han i sitt manifest upp en rad punkter som islam-apologeter och förnekare använder sig av:
* överdrivna påståenden om hur muslimer bidragit kulturellt och vetenskapligt
* det Ottomanska Riket var tolerant
* den ”judiska erfarenheten” av att det Ottomanska Riket ”…was a calm, peaceful, and a fruitful one…”
* det armeniska folkmordet existerade inte. Det var snarare en kamp mellan två folk för att äga ETT hemland
* det muslimska Andalusien (det moriska Spanien) pekas ofta ut av islam-apologeter som ett multikulturellt underland, där kristna och judar fick möjlighet, av det islamiska styret, att avancera socialt och kulturellt
* jihad innebär ”personlig kamp”
* islam är ”fredens religion”
* kristendom och islam är likvärdiga vad beträffar historiska grymheter
* falsk information om korstågen (det var en försvarsstrategi, inte en attackstrategi)
* västerländsk kolonial historia var ingenting jämfört med de 1400 år av islamisk jihad som resulterade i oräkneliga folkmord
Breivik och ”förnekelsen” av islamiseringsprocessen
Breivik menar att islam-apologeter, kulturmarxister och PK-iter förnekar, banaliserar och ignorerar, fakta: den islamiska planen om herravälde i Europa, och folkmordsbrott i islams namn. Man anses förneka de islamiska motiven, nämligen det att islamisera hela Europa. Breivik poängterar, gång på gång, att fundamentalismen, eller wahhabismen, är det ”riktiga islam”. Fienden, d v s muslimer, och deras beskyddare (kulturmarxisterna och PK-människorna), falsifierar Koranen enkom för att tjäna islamiseringen. Återkommande uttryck hos Breivik är myter, fördomar, rasism och islamofobi. Paradoxen, kan tyckas, är att Breivik framhåller att det, till synes, finns ”goda muslimer”, ”din granne Muhammed” t ex. Brasklappen är att det inte går att lita på dessa muslimer, eftersom de, innerst inne, har en islamisk världsuppfattning, och därför ingår i den världsbild, ett ockuperat Europa, som muslimer har.
Breivik ingår själv, enligt egen utsago, i ett nätverk av antiislamister (bl a ”korsriddare”) och sätter stor tilltro till att man ska kunna uppnå sitt mål; att 2083 ha fördrivit alla muslimer från Europa. De motståndsrörelser han framhåller är antimarxistiska och counter-jihadistiska och de har lösningar på, och strategier för, hur Västeuropa ska stå emot den islamiska invasionen. Han betraktar de skoningslösa attentaten som självförsvar, och en nödvändighet för att säkra sin egen, och andras, existens.
Den egentliga orsaken till terrorattentatet, påstår Breivik, var att sprida sitt manifest, ”2083 – A European declaration of independence”. Han publicerade sitt manifest, tidigare, under samma dag som han utförde sprängningen i regeringshögkvarteret i Oslo, och de illvillliga avrättningarna av 69 ungdomar, aktiva i Arbejderpartiets ungdomsförbund (AUF), på Utøya. Den politiska fienden, och beskyddaren av islam, är, enligt Breivik, politikerna, ”kulturmarxisterna”, journalisterna, utbildningsväsendet och ”PK-iterna”. Därför var målen styrande politiker i regeringshögkvarteret och den politiska framtiden i ungdomarna i AUF.
Retoriken och världsuppfattningen hos SD
Det finns ett riksdagsparti i Sverige som har liknande världsuppfattning, och människosyn, som Breivik. Sverigedemokraterna anser att det svenska, och europeiska, samhället är föremål för islamisering. Det genomsyrar hela vårt samhälle. Konspirationsteorin Eurabia är en sanning, enligt ”sverigevänner”. Man framhåller gärna att påståenden om att kulturella och vetenskapliga bidrag, av muslimer, till mänskligheten är kraftigt överdrivna.
Islamkritiker världen över, och s k ”sverigevänner” i Sverige, anammar, i stora stycken, samma retorik och samma världsuppfattning, som Breivik. I Sverige uppfattas ”sjuklövern”, i synnerhet de på vänsterkanten (ofta benämnda ”vänsterextremister”, ”PK” och ”kulturmarxister”), som politiska fiender och beskyddare av islam i allmänhet, och muslimer i synnerhet. ”Vänstern” är, på samma gång, budbärare och sändebud för den muslimska invasionen och ockupationen. SD:s övertygelse om att västvärlden står under ständig islamisering (utdrag ur Kent Ekeroths blogg och uttryckt av såväl Jimmie Åkesson som Richard Jomshof och Mattias Karlsson) är väldokumenterad.
Judevänligheten, antifeminismen och counterjihad
SD har, liksom Breivik, uppfattningen om att det ska finnas en judisk stat, nämligen Israel. Paradoxalt nog finns det, fortfarande, antisemitiska åsikter i partiet även idag, samt att man väljer antisemitiska samarbetspartners i EU-parlamentet. Det spanska Andalusien (moriska riket), och dess påstådda vurm för multikultur, kan jämföras med det förespråkande av mångkultur vi kan se i Sverige idag. SD är, som bekant, motståndare till nämnda mångkultur.
SD framhåller ofta ”folkhemmet” som ett bra Sverige, en samhällsvision. I begreppet ”folkhemmet” innefattas trygghet, socialkonservativa värderingar och en tydlig skillnad mellan könen. SD:s syn på feminism påminner mycket om hur Breivik ser på feminism. Radikala feminister är lika stora politiska fiender som kulturmarxister eller ”PK-iter”.
Uppfattningen om att jihad innebär ”heligt krig” delas av Breivik och ”sverigevänner”. Den etablerade, ”kulturmarxistiska” (OBS, ironi), betydelsen av jihad är ”personlig kamp”. SD framhåller detta som en del i islamiseringsprocessen. Ett kompletterande argument för counterjihad-rörelsen är att islam inte är ”fredens religion”, något som poängteras av muslimer och av de politiska fienderna. Den oändliga diskussionen om vilken religion som har flest dödsoffer på sitt samvete är ytterligare bränsle på den ”sverigevänliga” elden. Man hävdar att de senaste 1400 åren då världen utsatts för islamiska jihad är överlägset på den punkten. I retoriken ingår att bakgrunden till de kristna korstågen falsifierats, d v s att de skulle ha varit en försvarsstrategi, och inte en attackstrategi. Svaret på hur det egentligen låg till med den saken är omtvistat, men kristendomen, i sin linda, men också fortsatt, skulle spridas så långt det bara ansågs möjligt.
Breivik var, fram till 2007, aktiv medlem i Fremskrittspartiets ungdomsförbund, (FPu), och fram till 2006 var han medlem i Fremskrittspartiet (FrP), den norska motsvarigheten till Sverigedemokraterna. Breivik ansåg att FrP var för liberala, men faktumet att han varit aktiv medlem i ett parti med liknande politisk uppfattning som SD går inte att bortse ifrån.
Vi är, nästintill, alla överens om att Anders Behring Breiviks terror och massmord är fruktansvärda och hänsynslösa, grymma illdåd. Problemet är att retoriken som Breivik manifesterade, i mångt och mycket, används idag av ett folkvalt riksdagsparti i Sverige. SD har liknande uppfattning om islam och muslimer, och att det pågår en islamisering av Sverige och Europa. Islamiseringen beskyddas av de politiska motståndarna, de som populärt benämns kulturmarxister, kommunister och PK-människor. Alla motståndare, från vänster till höger tilldelas dessa beteckningar. Dessa strömningar påstås genomsyra vårt samhälle, och kommer på sikt att skada vår fortlevnad.
Det må vara svårt, och kontroversiellt, att se sambanden mellan Breiviks och SD:s verklighetsuppfattning, men de finns där, obehagligt närvarande. Likheterna skrämmer, och förnekas av, många i det nuvarande, svenska samhället.
Häromdagen var det debatt på Aftonbladet TV om radikal islamism. Då gjorde Hanif Bali, invandrarpolitisk talesperson för moderaterna, ett uttalande om att ”vi måste avislamisera Sverige” och att det är religionen islam som är ”problemet”. Läs mer om det här.
Hur ser då Sverigedemokraternas kopplingar till nazismen ut fram till dagens datum? Från starten till 1995 var alltså 60% av partiets styrelseledamöter nazister och vid valet -94 hade 4 av 10 kopplingar till nazistiska- eller vit makt-organisationer. 50 procent av Sverigedemokraternas samtliga kandidater i valet 1998 har före, under eller efter sin kandidatur varit kopplade till den svenska nazismen. Vid valet 2010 hade 51 personer kopplingar till vit makt eller andra högerextremistiska organisationer och dessa personer kandiderar i var åttonde kommun. Sverigedemokratisk ungdom är inte bättre. 2010 hade 1/5-del av deras medlemmar kopplingar till vit makt.
Det är en hel del nazistkopplingar. Efter valet 2010 såg det inte bättre ut och här nedan kommer en lista på det som har uppmärksammats
Nazisten Patrik Ehn kvar till 2013 trots tidigare uteslutningsärenden. Hans nära kontakter med det högerextrema tyska partiet NPD fram till efter valet och hans kontaktperson i partiet var nazisten Per Lennart Aae. http://expo.se/2013/ehns-nazistiska-forflutna_5731.html
”Judehatet” om att SD-tidningen Samtiden publicerar text av statsvetare som torgfört antisemitisk konspirationsteori https://instagram.com/p/zkjxDnpX8d/
Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Vi inleder med islamofobi.
Enligt Nationalencyklopedin benämns islamofobi på följande sätt;
islamofobi´
(av islam och fobi), rädsla för islam, överdrivna föreställningar om att islam är en religion som leder till negativa beteenden och att muslimers närvaro i ett samhälle utgör en fara. Islamofobin kombineras ofta med idéer om en stor muslimsk konspiration som avser att störta det västerländska samhället. Jämför antisemitism.
Islamofobi är ett begrepp som inte riktigt korrelerar med vad det egentligen handlar om. Islamofobi är en ideologi, likt nazism, som riktar in sitt hat mot en specifik grupp människor och en specifik religion, i detta fall muslimer och islam. Begreppet har förekommit i lite drygt 10 års tid och kanske är det därför ideologin ännu inte fått ett namn den förtjänar. Hatet mot, och rädslan för ett påstått hot från, muslimer och islam har emellertid funnits sedan 600-talet.
Den svenske religionshistorikern Mattias Gardell väljer att definiera islamofobi så här;
”socialt reproducerade fördomar om och aversion mot islam och muslimer, samt handlingar och praktiker som angriper, exkluderar eller diskriminerar människor på basis av att de är eller antas vara muslimer och associeras till islam”
Det svenska Integrationsverket definierar islamofobi som:
”rasistiska och diskriminerande uttryck gentemot muslimer. Dessa uttryck kan resultera i våld och hot eller genom exkludering av muslimer.”
Ett problem beträffande islamofobin och all främlingsfientlighet är att människor gärna generaliserar och klumpar ihop många personer till grupper, rädsla och hat riktas mot både praktiserande muslimer och mot sådana som enbart till utseendet liknar muslimer. Rasismen av idag är, hos högerextrema grupper men också hos gemene man, i stor grad ett muslimhat.
Då man resonerar kring begreppet islamofobi är det svårt att inte halka in på Sverigedemokraterna. Sverigedemokraternas ideologi har växlat. I början av partiets historia, då de 1988 bildades ur bland annat rörelsen ”Bevara Sverige Svenskt”, fokuserade de på att hata judar. Förutom att man har förklätt sitt ideologiska hat genom att byta ut uniformer & bomberjackor mot kostym, så har de dessutom ändrat sin ideologi. Idag är det istället hatet mot muslimer och islam som står för lejonparten av partiets ideologi. Hatet syns som en röd tråd. Retoriken, om än något dold av diverse ‘kodord’, är densamma.
Det målas upp skrämselpropaganda, som gör att man får med sig andra, som visar på att alla muslimer är fundamentala islamister och delaktiga i det man brukar beteckna konspirationsteorin, det vill säga en tanke om att muslimer planerar att ta över hela världen, likt Hitler och Nazityskland planerade att göra. Konspirationsteorin, som bland annat stöds och uttrycks av Sverigedemokraterna, kallas Eurabia och grundades 2005 med boken Eurabia – The Euro-Arab Axis, skriven av amatörhistorikern Bat Ye´or. Teorin går i korthet ut på att muslimer vill förvandla Europa till Eurabia. Detta är en av anledningarna till att personer generaliserar och illvilligt pekar ut muslimer som de nya nazisterna.
Grundtankarna som konspirationsentusiasterna har om den förmodade fundamentalistiska ideologin är att alla muslimer aktivt kommer att bekämpa kristendom och västlig kultur, samt att de är antisemitiska. De som stöttar och sprider irrläran menar att konspirationen planerades och startades redan på 600-talet, i islams vagga, och har sedan dess haft en ondsint, dold agenda som innefattar en ockupation av Europa. Ockupationen möjliggörs genom tillgång på oljepengar, sammansvärjningar på högsta nivå, samt invandring och omfattande barnafödande. Sanningshalten i konspirationsteorin är ytterst ifrågasatt, många forskare förkastar den helt och hållet. Sverigedemokraterna gör det inte.
Begreppet islamofobi är, i mina ögon, inte ett tillräckligt starkt begrepp för att beskriva ideologin. Att det finns människor som idag anser att islam och muslimer är det största hotet mot västvärlden, borde leda till att begreppet för den irrläran bör vara lika starkt som ordet nazism.
Det finns en hel del fördomar och märkliga uttryck man kan stöta på i samhället. Det kan handla om grannar, vänner, gubben på bussen eller någon i snabbköpet. Det finns fördomar om muslimer som kan uppfattas som kränkande, som är grova generaliseringar och förnedrande uttryck. Med lätthet finner man mängder av exempel på dessa fördomar på de olika omtalade hat- och rasistsajterna, bland folk i din närhet samt, till och med, i Sverigedemokraternas retorik. Tvångskonvertering till islam omtalas flitigt. Att tvingas bli muslim genom hot eller påtryckning är inte godkänt enligt islam.
Vi bör vara på det klara med att islam, liksom andra religioner, har baksidor: bland annat en minoritet av fundamentalister som bidrar till negativ syn på islam, på ett olyckligt sätt. Fundamentalister är ofta övertygade om att de sitter på den enda sanningen och väljer att göra politik av sin tolkning av religionen. Såväl fundamentalister som är troende muslimer samt fundamentalister inom ett svenskt politiskt parti.
Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna, utmålar muslimer som det största hotet sedan andra världskriget. Det som är skrämmande är att han och Sverigedemokraterna potentiellt själva – på grund av just detta – utgör ett stort hot. Problemet är att Sverigedemokraternas ideologi grundar sig på precis lika illasinnade och ondskefulla grunder som ”Counter-Jihad” påstår att islam står för. Islamofobi är ytterligare en irrlära som gör skillnad mellan olika människor. Tyvärr är vårt samhälle fyllt av dessa krafter och åsikter. Vi stöter på dem dagligen, och eftersom islamofobin spridits på många nivåer är den, i mina ögon, det största hotet i Sverige idag. Det är vår gemensamma skyldighet att uppmärksamma, ifrågasätta, kritisera, debattera och informera om detta hot.
Under senaste tiden så märker vi en ny trend bland Sverigedemokraterna, dess anhängare liksom en rad andra kända figurer från extremhögern, nämligen användning av ordet ”försvar”.
Obehagligt nog handlar det inte längre om en meningsmotståndare som vi kan möta i debatter i en demokrati. Istället framkommer en upptrappning i retoriken och en vilja till väpnad kamp som politiskt medel.
Begreppsförskjutningen sker från ”massinvandring” till vad som allt oftare beskrivs som en ”invasion av landet”, uttrycker fler och fler Sverigedemokrater och deras vänner ambitioner att ”försvara landet” – med vapen.
Det är obehagligt nog då hotfulla och hatfulla personer börjar tala om vapen och ”försvar”. Till och med sådana som sitter i Sveriges riksdag:
Och vad händer då om det här hatet och hotet uppstår i beväpnad form…?
I denna dokumentärfilm ”försvarade sig” den kände krigsförbrytaren Radovan Karadzic från berget Pale nära Sarajevo ”från muslimer”, där han uppmuntrade en rysk författare att börja ”hobbyskjuta” folk på Sarajevos gator.
Detta var ju Europas senaste nationalistiska ”försvar” som orsakade det blodiga kriget och folkmordet för 20 år sedan. Allt detta strax efter att muslimer förklarades vara ”det största hotet”. Muslimer som påstods ha ”ockuperat” Sarajevo med ”hemliga planer och dolda agendor”. Muslimer som påstods ha ”för många barn”.
Hedersvåld är en komplex fråga med flertalet olika nyanser. Det är ett av de kända samhällsproblemen där familjer ställer sig som en spärr gentemot individens egen vilja, eller rättare sagt rätten till att kunna få styra sitt eget liv. Kontroll, förföljelse, hot, misshandel, ja, till och med mord är vanliga brott i sammanhanget.
Det är inte ovanligt att föräldrar kastar ut sin son på gatan efter att de fått reda på hans homosexualitet. En dotters oplanerade graviditet kan ligga till grund för misshandel i en del familjer. Vissa föräldrar är redo att till vilket pris som helst hindra att deras son eller dotter gifter sig med en person som har en annan etnisk eller religiös bakgrund. Sådana här familjer bor både på Östermalm såväl som i Rinkeby, både i Norrland och i Södermanland.
Oavsett om man konverterar till eller från kristendom, islam, judendom, är det möjligt att konvertiten mobbas, hotas och trakasseras av sin egen familj.
Faktum är att hedersvåld ibland kan leda till så kallat hedersmord. Öppen homosexualitet, oplanerad graviditet, giftermål med någon av en annan etnisk, religiös eller social bakgrund, friheten att välja livspartner eller klädstil — har under lång tid varit otillåtet i en rad länder styrda genom diktatur eller på annat sätt dominerade av grupptänkande enligt hårt styrda sociala normer.
En del människor lever fortfarande kvar i samma mentalitet. Antingen genom ett kulturellt arv från det land som de själva eller deras föräldrar kommer ifrån. I vissa fall finns den genom uppväxt som etniskt svensk med etniskt svenska föräldrar.
Hanna Gadban, som kallar sig själv muslimsk feminist och rättsaktivist, skrev i Svenska Dagbladet den 2 augusti 2013, en artikel om den så kallade hedersvåldsproblematiken. Hon visar tydligt att hon känner till problemets orsaker liksom konsekvenser (vilket många andra är medvetna om och redo att stödja). Hennes förslag för att försöka åtgärda problemet är dock nästan lika förskräckliga som hedersvåld.
Hanna Gadban generaliserar grovt om alla människor med invandrarbakgrund genom kravet att alla invandrare ska underteckna avtal som binder dem till att inte begå något brott i Sverige under tiden de söker svensk medborgarskap. Hon verkar anse – liksom Kent Ekeroth gör – att invandrare generellt är potentiella hedersmördare.
Skall serber skriva under att de inte är och kommer aldrig bli krigsförbrytare? Skall araber skriva under att de inte är och aldrig kommer att bli självmordsbombare? Med tanke på att en ökänd maffiaboss som bor i Sverige kommer från Sarajevo, kanske jag själv borde skriva ett intyg om att jag aldrig kommer vilja bli en maffiaboss i Stockholm under tiden jag väntar på besked om mitt medborgarskap.
Ungefär så ser fördomsfulla politiska förslag ut i praktiken. Man ska aldrig på förhand döma andra i en folkgrupp efter vad enstaka individer i den gruppen än må ha gjort eller kan misstänkas komma att göra i framtiden.
Den här kända generaliseringen, föraktet, och fördömande av människor känner vi väl igen från den högerextrema sidan, deras hatsajter på Internet och deras anonyma debattörer liksom hos Sverigedemokraternas riksdagsmän.
Nu ser vi detsamma från en person som betraktar sig som ”muslimsk feminist”, som trots sina kunskaper i frågor om hedersvåld är svår att se i ett seriöst arbete med problemet.
För att åtgärda hedersvåld krävs flera olika vägar
En utgångspunkt är kunskap och upplysning genom skolorna. Frågor gällande hedersvåld/mord bör hanteras med kraft inom den kommunala socialtjänsten. Det kan tilläggas att flera kommuner redan idag utbildar sin personal på området.
I de här frågorna möter vi ständigt samma återkommande problem: Socialens administratörer som inte kan erbjuda någon skydd, eller som inte förstår problematiken, överbelastade psykologer som saknar erfarenhet, brist på poliser som kan agera med en enklare lagstiftning om rätt till skyddad identitet. Bristen på ett effektivt skydd från sociala myndigheter och rättsväsendet kan drabba kvinnor bosatta på Gärdet såväl som i Fittja.
Lösningen ligger aldrig i att generalisera om folkgrupper, genom att döma någon på förhand eller misstänka någon som potentiell brottsling.
OBS: Vi vill varna känsliga tittare för att filmerna som länkats kan vara svåra att se!
Att gå i Srebrenicaoffrens fotspår är svårt för en människa med omtanke och medmänsklighet. Varje steg kan kännas som ett tungt ansvar då man till varje pris vill gå respektfullt och försiktigt med känsla att inte störa fridfulla mammors söner, män och pojkar som valdes ut till avrättning inför omvärldens TV-kameror.
Att gå i Srebrenicas fotspår är väldigt smärtsamt och ansvarsfullt men många har valt den tuffa vägen för att minnas och att uppmana andra att tänka på hatretorikens konsekvenser, som en rad mäniskorättsorganisationer världen över och naturligtvis i Bosnien.
På hemmaplan har vi Expo som utmärker sig med enorma kunskaper och förståelse för det som har hänt och tydliga varningar om hatretorikens konsekvenser. Högerextremism och nationalism som bakgrunden till genocid och den etniska rensningen i Bosnien.
Varje steg man tar i minnesstund för Srebrenicas offer är heligt och lämnar bakom sig bestämda spår som vittne till den tid då människor valdes ut till avrättningar, skyldiga för sina namn och ursprung, skyldiga för allt som deras förfäder var och varje promille av det onda och smutsiga som påstås har funnits i deras gener.
Som en del av ett folk som hotades med utrotning delar jag den känslan med många som upplever att vi började vakna ur ett kollektivt trauma för att berätta och vittna om ca 2 miljoner flyktingar. Att berätta om en kedja av koncentrationsläger, massavrättningar, våldtäkter, uppbrända hus och städer.
Innan dess, så var vi helt tysta.
I cirka 20 år har vi funnits världen över och jakten efter nya utbildningar, arbete, familjeplikter och nya språkkunskaper kändes ibland som en möjlighet att glömma bort, att övervinna rädsla, chansen att vända om, att kämpa och gå vidare. För inte så länge sedan har vi med Jasenko Selimovic i spetsen tackat Sverige för att vi fick stanna här.
Det största folkmordet i Europa sedan andra världskriget började i Srebrenica den 11 juli 1995.
Det är cirka 10 000 personer som saknas efter avrättningarna.
8 327 personer har hittats i massgravar. 6 139 personer har hittills identifierats av internationell folkmordsbrottsutredning och kommission med hjälp av DNA-test.
Idag, 18 år efter folkmordet i Srebrenica, är det begravning av 409 män och bland dem 44 pojkar mellan 11 till 17 år gamla.
Srebrenicas yngsta offer är en liten flicka, ett spädbarn som ingen har hunnit ge ett namn.
Tragedin är inte över då man ständigt, under ca 20 år river upp såret, gräver upp nya massgravar i hela landet. Tragedin är inte över då många krigsförbrytare är på fri fot. Många av de största krigsförbrytarna har inte dömts i Haagtribunalen. Tragedin är inte över då extremnationalister i Forna Jugoslavien förnekar folkmordet i Bosnien.
Tragedin är inte över då man dagligen möter en hatfull retorik i Sverige som påminner om det vi en gång hörde innan man satte i gång med en rad folkmordsbrott i landet vi lämnade bakom oss. Man hör dagligen om muslimernas ondska, muslimer som fara för ett samhälle, muslimer som ett hot, muslimer som inte bör finnas i samhället, muslimer som man måste försvaras från, muslimer och deras religion som t.o.m. riskerar att erövra och utrota Europas länder.
Ironiskt nog att liknande saker skrevs till just mig:
Skrämmande och ironiskt nog är den rad av folkmordsbrott i Bosnien, varav det största skett i Srebrenica, enbart en del av hela den komplexa antimuslimska processen i Europa. Vi är alla pusselbitar av den här processen.
nder högerextremisterna terrordåden för att sprida sin människofientliga vidriga propaganda. Att vara emot Daesh är sunt, det borde alla vara. Men att applicera Daeshs vidrigheter på invandrare och flyktingar är ohederligt, då det är just denna terrorsekts barbari som dessa flyktingar flyr från. Man ska ej heller glömma att de Daesh-soldater som åkt iväg från Belgien ofta är folk som är födda i Belgien eller som bott där sedan barnsben. Alltså, de är belgier och inte syrier.
Islamofobi är ett begrepp som inte riktigt korrelerar med vad det egentligen handlar om. Islamofobi är en ideologi, likt nazism, som riktar in sitt hat mot en specifik grupp människor och en specifik religion, i detta fall muslimer och islam. Begreppet har förekommit i lite drygt 10 års tid och kanske är det därför ideologin ännu inte fått ett namn den förtjänar. Hatet mot, och rädslan för ett påstått hot från, muslimer och islam har emellertid funnits sedan 600-talet.
Motargument 