Kategoriarkiv: Krönikor

Vilka motiv hade Trollhättan-mördaren?

februari 27, 2016 Elias Lodin

Den 22 oktober 2015 kliver 21-årige Anton Lundin-Pettersson in på skolan Kronan i Trollhättan. Han är beväpnad med minst en kniv, ett svärd och iklädd en svart mask, en tysk militärhjälm från andra världskriget och en svart rock. Inne på skolan attackerar han fyra personer varav två avlider av sina skador. När polisen anländer skjuter de honom, så att han avlider. Det blir ett tredje dödsoffer när en av de skadade något senare avlider i december 2015.

Det framkommer tidigt att mannen har högerextremistiska föreställningar och det sammantaget med modus operandi (tillvägagångssättet) görs bedömningen att det är frågan om ett hatbrott.

Hur kan en ung kille, utan tidigare kriminellt förflutet, som för omgivningen framstår som helt ”vanlig”, begå en sådan handling?

Anton Lundin-Pettersson beskrivs som tillbakadragen och tystlåten, singel, ostraffad och intresserad av spel och datorer. Av sina grannar beskrivs han som ”normal” och ”vanlig”. På internet har han levt ett aktivt liv. Han var medlem i högerextrema diskussionsforum där rasism, nazism, hat, hot, förakt för ”etablissemanget” och främlingsfientlighet är norm. Han var inte organiserad i sådana sammanhang utanför internet.

I de grupperna är nationalistiska föreställningar det enda som har utrymme. Alla motsägelser, eller avvikande åsikter, tas bort eller leder till en stigmatisering av den person som skrivit det. Det är uppenbart att självcensur är nödvändigt för alla i gruppen om du vill undvika det missnöje som kommer att riktas tillbaka mot dig om du inte gör det. De saker du inte gillar håller du inne med om du vill fortsätta vara medlem.

Den nationalistiska värdegrunden ”sverigevän” får inte kränkas.

BILDER+UR+SKOLKATALOGEN+PÅ+ANTON+LUNDIN+PETTERSSON — Anton Lundin Pettersson – Fotografi från skolkatalogen

Den var en av de två ordningar (verkligheter) och sociala samspel som Anton Lundin-Pettersson levde i. En homogen värdegrund.

Den andra ordningen var hans privatliv där han var en tystlåten och tillbakadragen ung kille som var praktikant. Han var helt beroende av andra ”sverigevänner” för att känna sig bekräftad i den . Det kunde han bara få på internet.

I en diskussionsgrupp är det både aktörerna (de som skriver) och publiken (de som läser) som skapar den givna situationen (diskussionstråden på internet). I trådarna handlar människor i förhållande till varandra och gruppen som helhet utifrån den innebörd som det ger varje person som ingår i den.

I det här fallet går det, enligt polisen, att säga att Anton Lundin-Pettersson deltagit med eget intresse för att han delar de värderingar som grupperna har; det sverigedemokratiska nationalistiska idealet, världsbilden, föreställningen och värdegrunden ”sverigevän”.

Anton Lundin-Pettersson var inte organiserad i högerextrema grupperingar utanför internet. Det var endast i nationalistiska internetforum han var delaktig.

Innebörden som Anton Lundin-Pettersson ger världsbilden och det som händer i grupperna beror på hur han upplever samspelet i grupperna. Får han stöd eller blir han motarbetad?

Innebörden ändras regelbundet i relation till det han stöter på i grupperna precis som vi människor gör i alla sammanhang. Om hans världsbild formas i den nationalistiska meningen får han som individ bekräftelse. Om han inte får bekräftelse upplever han ett missnöje till följd av det starka grupptrycket.

Anton Lundin-Pettersson får bekräftelse för sin världsbild där. Den nationalistiska meningen blir hans egen.

Precis som alla andra kan han räkna med att bli utesluten om han ställer obekväma frågor eller agerar på ett för gruppen hotfullt vis.

Framstår du i gruppen som en motståndare till gruppens gemensamma nationalistiska mening riskerar du att bli utstött. I samma stund som han slutar resonera eller prata på ett sådant vis som stödjer gruppens sociala ordning kommer den att hotas. Han är tvungen att följa normen i gruppen, annars är han inte välkommen att vara kvar.

Han självcensurerar sig lika mycket i grupperna som han gör i verkliga livet. Den osäkerhet han upplever i samband med det får inte underskattas.

Användandet av metoder som stärker gruppens självbild är viktigt för att skapa och återskapa gruppen. Betydelsen av det går att se när det väcker starka känslomässiga reaktioner hos övriga medlemmar i gruppen när endast en person slutat med att stödja den sociala ordningen som gruppen har. Grupptrycket är ständigt närvarande. Anton Lundin-Pettersson undviker att bli utstött från grupperna genom att anamma sådana metoder. På det viset får han den bekräftelse han söker. Han söker en radikalare hållning för att enklare nå den bekräftelsen.

För att en person ska stanna under sådana förhållanden krävs det att personen behöver den sociala gemenskap som erbjuds. Annars hade personen lämnat gruppen. Ur det framstår det för individen som ett privilegium att vara medlem i gruppen.

Inbjudan till en grupp där värdegrunden är likriktad och exkluderande framstår för medlemmen som ett privilegium. En exklusivitet. Medlemskapet betyder att du är någon. Du ser och får tillgång till information andra inte får. Du tillhör oss – inte dom.

När Anton Lundin-Pettersson kliver in på skolan har han intagit en roll. Han ser på sig själv genom ”sverigevännernas” ögon. Han agerar för sin publik som består av nationalisterna på internet. De grupper och diskussionsforum på internet som delar hans föreställningar. De människor som han har sitt sociala samspel med. Hans ”sverigevänner”. Inom socialpsykologin kallas det här att skapa en identitet genom sin generaliserade andre.

Vår uppfattning om oss själva och världen formas av inställningen som personen tror att andra har om en själv och omvärlden. Anton Lundin-Pettersson levde sitt sociala liv i diskussionsgrupper på internet. Det är vad han tror att de som grupp anser om honom som är det avgörande för hans handlande den dagen. Det är genom gruppernas ögon han värderar sina egna handlingar. Han gör det han tror att ”folket egentligen vill”.

Kommer ”sverigevännerna” uppskatta det han gör? Kommer folket innerst inne tycka att de är vad de vill? Kommer någon att följa hans exempel?

ALP1 — Anton Lundin-Pettersson lät sig fotograferas

Hans rasistiska urval av offer och kvarlämnande av brev med förklaringar av sina rasistiska motiv visar hans grova rasism.

Anton Lundin-Pettersson attackerade de som var mörkhyade. Det valet gjorde han på grund av sina rasistiska stereotyper.

Facebookgrupper och andra diskussionsforum från den högerextremistiska och nationalistiska föreställningsvärlden anser att invandringen till Sverige är ett hot.

Grovt rasistiska, hatiska och hetsande inlägg och kommentarer är normen.

Hatgruppernas föreställningsvärld ligger i linje med Erich Fromms (1900 – 1980) studie av den personlighetstyp som ”.. kunde tänkas ligga till grund för ett totalitärt samhälle”. Den karaktäriseras som en kombination av underkastelse för auktoriteter, tendenser till överlägsenhet och ett förakt för svaga människor. En sado-masochistisk personlighet.

När en person presenterar sig i vardagslivet skyddar den sig för känsliga situationer. Den självcensurerar sig och håller ”fasaden uppe”. Anton Lundin-Pettersson har beskrivits som en tystlåten ”normal” kille och det är därför rimligt att säga att han levde ett dubbelliv.

Hans internetaktiviteter och hans presentation av sig själv i verkligheten är inte detsamma. Det finns en kognitiv dissonans mellan de två olika ”jag” som han presenterar: ”internet-jag” och ”fasadupprätthållande-verkliga-jag”. En obehaglig känsla uppstår och han vill motarbeta den.

När Anton Lundin-Pettersson gick med i grupperna och tog till sig det sverigedemokratiska nationalistiska idealet ”sverigevän” så skapade han nya sociala nätverk. Han influerades av människor på internet och han anammade nya roller och fick nya livsmål och värderingar.

Värderingar och livsmål som blir viktigare än hans tidigare. Gamla värderingar och livsmål är inte lika intressanta längre. De intressanta värderingarna och livsmålen är nu den sverigedemokratiska värdegrunden och världsbilden ”sverigevän”.

Anton Lundin-Pettersson var en ung kille med identitetstrassel, och hade en önskan att bli bekräftad och han saknade en stabil tillvaro med jobb eller vänner. En ung kille som lever i en historisk tid där rasistisk och främlingsfientlig propaganda är på frammarsch. Vilka alternativ fanns det för den här killen i Trollhättan? Killen som inget hellre vill än att vara en i gänget.

Den kognitiva dissonansen mellan verkligheten och den inbillade föreställningsvärlden som fanns i grupperna blev uppenbar för honom. Anton Lundin-Pettersson hittade en plats i den högerextremistiska internetvärlden. Han hade hittat hem. Han kunde verka på den scen han kände sig bekräftad på. När han stängde av datorn så upplevde han en existenskris. Det kändes som om ingen förstod. Bara han såg ”sanningen”. Han och hans ”sverigevänner” på nätet.

Isoleringen från andra ”sverigevänner” tog ifrån honom möjligheten att känna samhörighet och få sin identitet bekräftad utanför internet. Han kände sig inte ensam när han var i grupperna. Han blev gradvis mer och mer beroende av bekräftelsen han kunde få i grupperna.

Ett misslyckande med att leva upp till de hårda sociala krav och regler som de nationalistiska internetgrupperna har skapar en känsla av isolering, otillräcklighet och främlingskap inför andra människor som inte delar hans uppfattning. Det var bara ”sverigevännerna” som bekräftade honom. Han upplevde att ingen annan förstod honom.

Anton Lundin-Pettersson drevs till en radikalare hållning. Han bekräftades av hetsare på internet och kände främlingskap inför andra människor. Den här känslan drev han till att själv utveckla ett starkt bekräftande av andra ”sverigevänner” i sin strävan efter närhet och gemenskap. ”Sverigevännerna” behöver varandra för att bekräfta att deras verklighet ”stämmer”.

bilden — Anton Lundin-Petterson blev 21 år gammal.

Sambandet mellan det allt utökade behov av bekräftelse och gemenskap kombinerat med grupper fyllda av hat, rasism, ledardyrkan och underkastelse inför auktoriteter går inte att förringa.

Betydelsen av den kognitiva dissonans som råder mellan den verklighetsbeskrivning, och den falska gemenskap, som internets hatforum har och den faktiska verkligheten är helt avgörande för hans handlande.

Det enda sättet för Anton Lundin-Pettersson att få bekräftelse är genom att självcensurera sig och presentera sig som en informell ledare i grupperna genom att vara lite mer radikal än övriga. På så vis söker gruppens medlemmar bekräftelse av varandra. Den som gör den godaste gärningen i nationalismens namn är den som kan räkna med störst beundran.

Den nationalistiska sinnesstämningen går att förklara med ett citat av Ernest Gellner (1925 – 1995):

”En nationalistisk sinnesstämning kan vara känslan av ilska över att principen om kravet på nationella ideal har blivit kränkt eller kan vara en känsla av tillfredsställelse över att den förverkligats. En nationalistisk rörelse är något som initieras av en sinnesstämning av detta slag”

Andra människor ses som potentiella hot mot det egna jaget. Han själv. Han upplevde att ”massinvandringen” är ett hot mot majoriteten.

Han agerade utifrån föreställningen att det är vad ”folket vill” och antog felaktigt att alla som inte delade hans världsbild och värderingar är ett hot mot honom som manifesterar sig i form av invandring. De känslorna bygger på en stark känsla av grupptillhörighet. En stark känsla av ”vi” och ”dom”.

Dessa känslor är sprungna i motsatsen till den strävan efter närhet och gemenskap alla har. ”Dom andra” inkräktar på hans ”jag-territorium” och ”dom andra” våldför sig på den intimitet för hans världsbild han eftersträvar. ”Sverigevännerna” bekräftar det för varandra hela tiden.

De personer som ifrågasätter hans verklighet upplever han som ett ”äkta” hot.

Det enda vis som han kan kombinera sin båda världar är genom att göra det verkligt för honom. Det är viktigt för Anton Lundin-Pettersson att få sin självbild som ”folkets hjälte” bekräftad. Det vittnar fotograferingen han ställer upp på innan han utför sina mord om. Det vittnar också de kvarlämnade lappar i hans bil om och det vittnar hans aktiviteter på internet om.

När han inte längre kände sig behövd av ”sverigevännerna” var han tvungen att bli radikalare. På så vis sticker han ut i gruppen och kan bilda sig en offentlig profil. Gör han inte det försvinner han i mängden och får ingen bekräftelse för det han upplever är sant annat än som publik. Han är själv ingen aktör, bara en del av den sympatiserande publiken i hans eget liv.

För att få sin världsbild bekräftad i det verkliga livet och för att bli bekräftad av ”sverigevänner” utförde han sina attacker.

Anton Lundin-Pettersson ansåg att han agerade i deras intressen och skulle komma att hyllas för det. Hans analys var korrekt i och med att den sverigedemokratiska internetrörelsen har egna falska förklaringar samt hyllar han som en hjälte, eller förminskar hans dåd som en förklaring i linje med Antons egna föreställningar.

Svaren till varför Anton Lundin-Pettersson gjorde som han gjorde kommer alltid att vara ur ett spekulerande perspektiv.

Förhoppningen som författare har varit att möjliggöra nya sätt att betrakta internets hatgrupper och vilka konsekvenser det kan få för människor. Avsikten har inte varit att ge slutgiltiga svar eller att förklara vem Anton Lundin-Pettersson är. Det har istället varit att ge en inblick i hur radikalisering uppstår som en konsekvens av grupptryck och en persons behov av bekräftelse.

Syftet har varit att möta den koppling som finns mellan internets hatgrupper, en ung persons identitetssökande och den radikalisering en person utsätts för genom internetgruppernas psykosociala dynamik.

Som författare av denna text vill jag skänka en tanke till inte bara alla offer och deras anhöriga utan även Anton Lundin-Petterssons familj, släkt och vänner i deras svåra tid. I den här historien finns det inga vinnare. Därför måste händelserna i Trollhättan betraktas som en varning för vad som händer när till synes helt vanliga människor radikaliseras. När ensamma identitetssökande människor söker en gemenskap måste det finnas en plats för de i majoritetssamhället. Det är så vi motverkar att människor radikaliseras i sin ensamhet.

*Det går även att argumentera för huruvida det är ett terrorbrott eller inte, men av utrymmesskäl har den diskussionen utelämnats här.

Referenslista:

Carle, Jan m.fl. (2006) Socialpsykologi: bakgrund, teorier och perspektiv

Goffman, Erving (2013) Jaget och maskerna: en Studie i vardagslivet dramatik

Hewitt, P John (1981) Jaget och samhället: socialpsykologi ur den symboliska interaktionismens perspektiv

Johansson, Thomas (1999) Socialpsykologi: moderna teorier och perspektiv

Lindbom, Jonas & Stier, Jonas (2011) Det socialpsykologiska perspektivet

Miller, D. T. (2006). An Invitation to Social Psychology

Krönikor

Vi är A-laget, dom är B-laget

februari 20, 2016 Elias Lodin

I Sverige har det genererats en motsättning som under de senaste decennierna har delat in Sverige i ett A– och ett B–lag. Det polariserade samhällsklimatet har format lägermentaliteter.

De senaste decenniernas objektifierande och demoniserande av de som i vardagsspråket kallas ”invandrare” har skapat ett nytt socialt skikt. I Sverige är vi formellt likställda inför lagen, men i praktiken har vi en utbredd social diskriminering. Den typen av diskriminering är återigen aktuell varför en redogörelse för den kan vara lämplig.

I Sverige talar vi om ”svenskar” och ”invandrare”. Det är långt ifrån så enkelt som dess bokstavliga betydelser. De människor som i vardagsspråket kan kallas invandrare kan paradoxalt nog vara svensk medborgare och passet som ger dig kvittot på att du är en svensk.

En svensk invandrare? Eller en invandrare som är svensk? Eller bara svensk?

Vi pratar till och med om ”andra generationens invandrare”. Den distinktionen och vad det begreppet talar om för oss att de är unga och födda här, men de är inga ”riktiga svenskar”.

Om personen inte kan vara ”riktig svensk” och inte heller kommer någon annanstans ifrån. Är den personen inte ”riktig” då?

Zlatan Ibrahimović — Varför tycker inte alla att Zlatan är svensk?

”Invandrarna” har i praktiken och i praxis sämre villkor och förutsättningar än de som allmänheten betraktar som ”riktiga svenskar” (SOU 2006:40, 2006:73). Det trots att majoriteten av de människorna är födda i landet. De ”riktiga svenskarna” behöver inte anstränga sig lika hårt. Att vara stämplad som ”invandrare” medför att du behöver bevisa dig dubbelt. Gör du fel blir du dubbelt bestraffad.

I Sverige är ”riktiga svenskar” A-laget, och ”invandrare”, och ”andra generationens invandrare”, är B-laget.

B-laget har en annan etnicitet, dom har andra seder, dom har andra vanor, dom har andra traditioner, dom har andra kulturer, dom har andra bakgrunder, dom har andra kroppsspråk, dom har, dom, dom, dom.

Det ironiska och magstarka i det hela, som gör problemet synligt, är att det finns människor som de facto är invandrade till Sverige, men inte alls behöver bli klassificerade eller objektifierade som ”invandrare”. Språkbruket är långt ifrån konsekvent.

Till exempel är arbetare, forskare, läkare, studenter och andra som invandrat till Sverige i olika ärenden inte alls benämnda som ”invandrare” i de flestas vardagsspråk. Anhöriginvandrare är ”invandrare” om de inte är ”riktiga svenskar”. Villkoret för att hamna i A-laget i vardagsspråket är att invandraren kommer från ett land där utseendet är som vi, sederna är som vi, kulturen är som vi, som vi, vi, vi.

Etnicitet är ett sätt att beskriva ”oss” och rasism ett sätt att beskriva ”dom andra”.

Sverige är ett land där ”vi” och ”dom” är vardag för många. Det märks i vårt språk, i vårt agerande mot varandra, i vårt sätt att diskutera, i vårt sätt att distansera oss. Vi är alla människor och ingen människa är stöpt i en form. Vi är alla ett enda lag. Vi är människor som har behov och förutsättningar. Vi behöver inte dela in oss i A och B.

Sveriges U21-landslag visade med vårt historiska EM-guld 2015 att vi inte behöver något A- eller B-lag

Krönikor, Myter

Myten om det skäggiga barnet

februari 11, 2016 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av Julius Sääf

De senaste årens framväxt av ”alternativa nyhetskanaler” och folk som bara följer dessa och misstror allt annat, har gjort att jag bara väntat på att någon jag känner skulle drabbas. Visst förstår man ändå hur principen går till, man klipper lite där, undanhåller lite där och bygger något utifrån vissa saker som faktiskt har hänt. Summan blir sedan en sanning i propagandasyfte för att uppnå en viss sak, implementera en särskild åsikt i folks medvetande.

Men – det är först nu när jag får följa det med full insyn som jag fullt ut kan granska och redogöra, och faktiskt kan se hur turerna går. Kanske hade jag tänkt mig att det skulle drabba någon jag kände i min barndom, någon sedan länge ”godkänd svensk” – för det är så det funkar, även om just du godkänt någon, så vet inte andra om ditt godkännande. Kanske ett foto av Georgios på tunnelbanan skulle förväxlas med nån terrorist, eller vad vet jag?

Istället blev det en av mina nya syriska bekanta som kom att drabbas. Han heter Fadi, kom hit för några månader sedan med sina föräldrar. Mer om honom kan man läsa på hans nuvarande facebooksida, men vi kan konstatera att det här är en kille som är här och anstränger sig allt han kan för att göra något vettigt med sitt liv. En kille från en familj som hade det ganska så bra i Syrien innan kriget drabbade dem. Kort sagt, hade de kunnat stanna kvar där hade de med säkerhet gjort det, de är inte här för att ”utnyttja systemet”.

Märk väl att jag inte påstår att det inte förekommer fusk, precis som att det med säkerhet finns ensamkommande som försöker ta en chans till ett bättre liv och friserar sin ålder. Jag tillhör också de som inte tolererar religiösa vanor som inte är förenliga med den svenska sekulära staten, vare sig det rör sig om kristna eller muslimska, eller några andra, traditioner – många av de jag träffar har flytt från förtryck. Jag köper – precis som många av de asylsökande jag träffat – att krav inte behöver vara något dåligt.

Hur började då den här historien?

SVT gör ett lokalt reportage i Borgholmsskolor. De besöker både grundskola och gymnasium, men väljer olyckligt nog att skriva ”barn och unga” i beskrivningen av reportaget som visar en bild med Fadi. Fadi är inget barn, han är född -97, och har sedan några år skäggväxt. För den som vill kartlägga hans skägg går detta lätt att göra genom att kolla kronologiskt på hans facebookfoton.

Av rubriken vaknar ”skäggbarnsfolket”, och det börjar spridas påståenden om huruvida detta är ett ensamkommande barn. Märk väl: Fadi kom hit med sin familj, och han har aldrig uppgett något annat än att han skulle vara född -97. Allt detta verkar vara irrelevant för ”granskarna”.

Någon eller några ger sig in och söker upp Fadi Skef på Facebook. Någon hittar hans profil, och även hans gamla, som han någon gång tappade bort lösenordet till. Man kan lätt följa kronologin trots det, då hans första bild på nuvarande konto är samma som den sista på hans förra. På båda kontona uppges samma födelseår. Detta är uppenbarligen irrelevant, och innebär att han skulle ha förberett sin lögn om åldern för många år sedan och sedan mycket slugt överge det första, långt innan han ens kommer på tanken att fly till Sverige. Dessutom en lögn som inte skulle ha någon poäng, då han är här tillsammans med sin familj.

Det hela kompliceras ytterligare av att hans familj och släkt också finns på nätet, mamman är t ex född -67. Allt detta gör att vissa påstår det skulle vara ett oerhört avancerat nät av lögner…

Istället väljer ”granskarna” att titta bakåt bland profilbilderna. Här hittar de foton där man kronologiskt kan följa Fadis åldrande – och t ex en bild på Lionel Messi – även ett foto på Basel Al Assad (se till vänster). För den oinsatte är detta den nuvarande syriske presidentens bror. Detta kollar ingen upp, utan det konstateras att en profilbild på Fadis konto är på en vuxen man i skägg och uniform. Detta måste alltså helt enkelt vara Fadi.

Nu är Fadi för dessa inte bara en ensamkommande, som ljuger om sin ålder, nu är han dessutom en kapten från den syriska armén. Att bilden föreställer Basel Al Assad, och att han omkom -94 i en bilolycka, är irrelevant. För man ser ju, citat; ”på hårfästet att det är samma person”. SD-politikern i Kalmar, Thoralf Alfsson, är en av de som skrivit blogginlägg att det är uppenbart att det är samma person. Alfsson har nu raderat sitt inlägg från sin blogg.

”Nyheten” spreds även på Politikfakta, Avpixlat, Exponerat och en mängd diverse bloggar där man kan få läsa alla möjliga konstiga resonemang, och förvirrade utlägg där man bevisar att man inte kan något om t ex pan-arabiska tankar och varför symboler är liknande i Syrien och Irak etc. Det klipps och klistras, slutsatser dras men alla aktar sig för att röra vid något som kan kategoriseras som PK-media, universitetsstudier, uppslagsverk eller bara allmänt vetande.

Webfunktionen How-old.net används också flitigt som ”bevismaterial”. För nöjes skull provade jag med en bild på min då några månader gamle son, och en bild från ett bröllop där det skiljer som mest tre år mellan personerna på bilden. Själv är jag där 26, några andra sägs vara över 40, och 6(!). (Sorry lunkan…)

Vad blir kvar? En kille som morgonen efter detta dragit igång, skriver till mig att han är rädd. Hur skulle han, med sina goda avsikter, kunnat ana att något sådant här skulle kunna ske?

Som om det inte vore nog, har ett antal personer tagit sig friheten att skriva till Fadi, och gratulerar honom till att han lyckats lura svenska staten, att han borde dra etc. Några med riktig identitet, några under vad som kan misstänkas vara trollkonton.

Såhär funkar propagandamaskineriet

I denna artikel och nedan ser ni ett antal av de ”bevisbilder” granskarna tagit fram, samt kopia av Fadis pass etc.

Här kommer ett gäng exempel på websidor som sprider detta:
unvis.it/avpixlat.info/2016/02/08/ensamkommandecirkusen…

unvis.it/ricobranting.blogg.se/2016/february/svt-far…

unvis.it/petterssonsblogg.se/2016/02/09/barnen-fr…

exponerat.net/kapten-i-syriska…

Notera att en del låter sin artikel ligga kvar, trots alla påpekanden om felaktigheten. Politikfakta och Exponerat har i skrivande stund raderat sina, det blev väl även för dem alltför uppenbart till slut?

Och för er som fortfarande inte kan släppa det här med skägg. På mitt högstadie (OBS, högstadie) gick flera killar som hade skägg eller möjligheten att låta det växa ut om de ville. Fadi går motsvarande tredje året på gymnasiet. Följer man hans bilder så ser man skäggväxt från typ 2013. Varken att ha skägg, eller ta en drink (vilket några påpekat), torde vara något extremt – vare sig i Syrien eller Sverige, även om drinken inte dricks lagligt här – i den åldern…

Vad vill jag med detta inlägg?

Jo, just så här funkar det när ni delar något ni finner ”upprörande”, från nätsidor som Exponerat, Avpixlat, Politikfakta och så vidare. Inget har granskats. Någon drabbas. Lögner sprids.

Jag säger inte att folk som missbrukar systemet inte finns, eller påstår att systemet är perfekt. Men, låt oss ta en seriös diskussion om allt detta.

Tänk på konsekvenser för individer innan ni bara sprider vidare. Försök vara lite mer källkritiska, och försök se sammanhangen. Vad är budskapet? Agendan? Om detaljer i en nyhet kan vara korrekt, kan helheten ändå ompaketeras för att säga en helt annan sak.

Vänligen,
Julius Sääf,

PS – fler än jag har givetvis också uppmärksammat detta –
kwasbeb.se
metro.se/nyheter/det-har-ar-bashar-al-assads-dode-bror…

Krönikor

En fördummad debatt om sexuella övergrepp

januari 21, 2016 Helena Trotzenfeldt

Ingen har undgått debatten om de sexuella övergreppen. De flesta som skriver, såväl journalister, bloggare, krönikörer som Facebook-användare, hittar stöd för just sina favoritteser i det som hänt. Allra argast, eller ska vi säga nöjdast, är förstås Sveriges nationalister. Äntligen har de fått stöd för sin viktigaste åsikt av dem alla: ”Invandrare är farliga. Invandrare kan inte leva i Sverige, eftersom de är i grunden väsensskilda från oss etniska svenskar. Invandrare begår sexbrott mest hela tiden, för de hatar svenska kvinnor.”

Och tongångarna i allmänhet har verkligen ändrats senaste veckan. Det har blivit en sorts oemotsägbar sanning att män från Mellanöstern, och då främst muslimer, överlag anser sig ha rätt att kränka kvinnor sexuellt. Det är ”en del av deras kultur”, framförs det, och den som säger emot ”blundar för sanningen”. Flera av mina nationalistiska följare på Facebook har triumferande framfört att jag som förespråkar en generös asylpolitik tycker det är bra med våldtäkt, eller att jag åtminstone är ansvarig – inte bara för det som hänt i Sverige, utan även i Köln. Jo. Det låter bisarrt, men det är inte de främsta tänkarna det handlar om. Men de är dessvärre representativa för den nya, självbelåtna på gränsen till euforiska stämning som nu råder bland dem som ”länge varnat för invandringens konsekvenser” – det vill säga Avpixlat, Fria Tider och SD med flera.

Foto: Afropé

Jag är född i Karlstad på 1960-talet, och förutom vissa enstaka finnar och jugoslaver fanns knappt några invandrare när jag var i tonåren – och jag och många med mig blir helt förundrade över hur det i vissa diskussioner framstår som om sexuella ofredanden av typen tafsande och blottande skulle vara ett helt nytt fenomen, som svenska, fulla killar inte ägnar sig åt. Som om det gick att gå på disco utan att riskera bröst- och rumpnyp. Som om inte killarna på torget, på konserter, på festivaler betedde sig precis så på den tiden som beskrivs idag, möjligen med undantag av det där med omringandet av offren. Som om inte våldtäkter förekom. Sexuella övergrepp förekom hela tiden, kan jag och fler med mig berätta. Och ingen jag känner polisanmälde någonsin. Vi är många som påpekar detta i nätdiskussioner. Svaret blir alltid att ”det går inte att jämföra”. Varför gör det inte det? Är det inte precis samma sak? Killar och män sextrakasserar inte normalt för att de hatar kvinnor. De gör det för att de vill, eller för att kompisarna gör det, och för att de inte respekterar kvinnor tillräckligt för att låta bli.

Det framförs på många ställen att Islam ”tillåter våldtäkt”. Men en troende muslim dricker inte alkohol. En troende muslim får, som Jaafar Al-Jabiri påpekar, inte ens vidröra en kvinna utanför familjen. Våldtäkt leder i många muslimska länder till avsevärt strängare straff än i Väst. Så nej. Islam tillåter inte våldtäkt.

Betyder det att det inte skulle vara sant att åtskilliga av de skyldiga i Stockholm, Köln och Kalmar hade sitt ursprung i Nordafrika och Mellanöstern? Inte alls Det stämmer säkert, även om det inte är hela sanningen. Det finns en kärna i det som framförs som är viktig att ta med sig. Vi har sexualundervisning på mellan- och högstadiet. Den som kommer till Sverige i 16-19-årsåldern missar denna, och det måste förstås lärare och personal på boenden ta ansvar för att bättra. De som begår brott ska förstås lagföras. Det finns också platser och kulturer i världen där kvinnor förtrycks och där sexuella övergrepp tolereras, och en del av dem som kommer hit har med sig den synen. Hur många de är vet vi inte. Men hade de varit i någon sorts majoritet bland ensamkommande hade vi sett en helt annan magnitud av problem. Det rör sig rimligtvis om en mycket liten del. Här behövs förmodligen en utredning göras, så relevanta fakta kommer fram.

Och det finns flera delar i den övriga rapporteringen som skaver. Oisín Cantwell drar fram flera exempel på ett överhettat debattklimat, där det som förut möjligen tystats ner nu istället överdrivs åt andra hållet.

Jag anser att vi istället för att överdriva synen på ”kulturer” bör diskutera ”subkulturer”. Jag menar att det spelar mindre roll varifrån människor kommer och vilken kultur de tidigare levat i, och större roll vilka sammanhang de lever i idag. Människor är flockdjur, liksom hundar och hästar, och särskilt i tonåren identifierar vi oss betydligt mer med den grupp vi känner att vi tillhör än det samhälle vi lever i. I en subkultur kan sexuella övergrepp och andra brott, som personerna var för sig annars inte skulle vara kapabla till, plötsligt bli acceptabla.

Fru Justitia. Foto: Fatou Touray, Afropé

Vi minns filmen Jägarna, vi minns Ondskan. Vi minns mobbarna när vi själva gick i skolan. Och det är inte svårt att tänka sig att grupper av ensamkommande, eller grupper av gatubarn, som levat utan vuxenstöd under lång tid, på samma sätt skapat subkulturer med egna regler.

Det måste hanteras, både preventivt och reaktivt.

Men vi måste också sluta skuldbelägga samtliga ensamkommande, och vi får absolut inte låtsas att sexuella övergrepp är ett renodlat ”invandrarproblem”.

Slutligen måste vi sansa oss lite, och se helheten. Sexuella övergrepp är ett komplext problem, som existerat överallt i alla tider. Det är bra att det nu diskuteras. Men det är större än den ganska fördummade och populistiska debatt som nu förs, och varken vi kvinnor, eller män, tjänar inte på att diskussionen reduceras till Avpixlat-nivå.

Krönikan är tidigare publicerad på Afropé

Krönikor

Hjulet och rädslan för det okända

januari 17, 2016 Redaktionen Motargument

Krönika av Polimasaren

Mångkulturen började redan när vi uppfann hjulet och kunde förflytta oss på ett helt annat sätt än förr. I takt med att kraften bakom hjulet utvecklades kunde vi människor förflytta oss allt snabbare mellan plats A och plats B. Nu har även plats C och plats D blivit avreseorter respektive resmål. Platser har, med nya färdsätt, fått kortare avstånd mellan sig. Visst, förändringen har i och för sig skyndats på något då rörligheten mellan kontinenterna avsevärt har ökat och tidsrymden för förflyttningen blivit marginell. Trots detta känner vi rädsla inför människor från andra sidan jorden när vi har 151 TV-kanaler där människor från andra kulturer flimrar förbi på var och varannan bildruta, och när du kan bli vän med och prata i realtid med någon vilt främmande människa 1000 mil härifrån om precis vad som helst.

Det okända i mångkulturen kan te sig lika okänt som de miljöer man träffar på som nyfödd. Ett barn kan vara skrämt när hen får åka bil för första gången, men andra gången går det lättare. En vuxen människa vet farorna med att åka bil, men vet även att risken att det ska hända något är väldigt liten. Vad är det då vuxna blir rädda för och var är ursprunget för den rädslan? Det okända? Det okända finns där överallt för dom att göra känt bara viljan finns där. Återigen, barn har lyckats med det. Barn är nyfikna och provar sig fram.

Är rädslan i sig själv något som framkallar än mer rädsla? Kan det vara så att rädslan för vad man till en början tycker är främmande kan hamna i en ond cirkel? Fobier ska med rätt kunskap kunna botas relativt lätt. Kan man bryta denna cirkel med att utsätta sig för det man är rädd för från början, så ska det kunna gå att övervinna den rädsla som egentligen inte borde finnas där. Sympatier för främlingsfientliga partier är mindre på orter som t ex Stockholm där majoriteten av de människor som bor där utsätts för det mångkulturella. Det finns undantag och det är högre upp i landet. Där är arbetarrörelsen väldigt stark fortfarande om man jämför med resten av landet. I en stark arbetarrörelse kan man söka sin identitet och inte i nationen som är något som det pratas om i kretsar där rädslor för det okända och avog mot mångkultur existerar. Att kunna känna sig hemma som arbetare tillsammans med andra arbetare kan för många vara en starkare identitet än att basera på sin nationella identitet. Man har mer gemensamt med en annan arbetare på hemorten än med någon som man enbart delar epitetet ”svensk” med.

Rasist är inget man föds till, det är något man lär sig att bli och att vara rasist är något man väljer att bli är två talesätt som använts mer och mer. Det sägs att barn föds utan fördomar, men att de lär sig det under sin uppväxt. Kommer rasismen och rädslan för det okända från föräldrar, andra vuxna förebilder eller kompisar? Som sagt var, vuxna har ett val och då inte bara att välja att tänka rasistiskt själv utan även att föra vidare sina främlingsfobier till sina barn. Föräldrar vill inte lära sina barn andra skadliga beteenden, men rasism verkar går bra. Är det så att man inte märker att man börjar tänka i rasistiska tankar så att då man blivit ”fullblodsrasist” kan man vara så indoktrinerad av det tankesättet att det gör att man märker inte av att man sprider rasism till sina barn?

Vad gör man när man kommer på sig själv att tänka en rasistisk tanke? Jag är ganska säker på att förr eller senare så känner man på sig att ”Oj, detta var rasistiskt, detta var inte rätt”. Rasism är så pass diskuterat i samhället så alla har nog någonstans i bakhuvudet vart gränsen går. Det är när man får frågan av sig själv om man vill tänka i dessa banor som egentligen avgör om man är rasist eller enbart har rasistiska fördomar. Ett exempel är försvarandet av att använda sig av ordet ”n*-boll” på en bakelse när man vet att andra människor kan ta illa upp av det ordet är skillnad mot att vid ett tillfälle råka säga det när man är på fiket. Det finns många andra.

Kan man bli fördomsfri? Väljer man att försöka göra något åt sitt tänkande eller är man någon som anser sig redan vara ickerasistisk och tror att man kan bli helt fördomsfri kan man vara illa ute. Jag tycker att den som anser sig vara utan fördomar är farlig. Fördomar är något vi har allihopa, mer eller mindre, och det måste vi erkänna för oss själva. Det är vad vi gör åt dem som är frågan.

Krönikor

Hej syster

januari 11, 2016 Redaktionen Motargument

Gästkrönika av Navid Modiri

Hej syster. Välkommen till Sverige. Ställ ner väskan ett tag. Nej, jag behöver inte se ditt pass. Lägg undan dollarsedlarna. Hur har resan varit?

Jag vet att du är tacksam men du behöver inte tacka. Det är okej att vara trött. Det är okej att vara ledsen. Dog han? Jag beklagar verkligen. Din pappa är en av många vi sörjer.

Hur mår ditt barn? Har din man fått medicin för sin hosta?
Du ser alla de här människorna med gula västar. De är här för att hjälpa till. Nej, de får inte betalt. Nej, det är ingen som har tvingat dem. De vill det. De har valt det själva.

Jag? I 30 år. Jag kom hit som 2-åring från Iran. Det var också jobbigt. Jag känner din smärta. Hur jag mår nu? Mestadels bra. Vissa stunder kommer smällarna och explosionerna tillbaka. Det kan vara på nyårsafton eller när någon tappar ett vinglas. Ja, jag dricker vin. Nej, jag är inte muslim men jag har många vänner som är troende. En blandning av religioner. Vissa tror på den kristna Guden och andra på Allah. Några bygger självlysande tempel i öknen och andra jobbar 80 timmar i veckan. Några står på löpbandet på gymmet på alla röda dagar. Röda dagar? Det är när vi svenskar inte behöver jobba. Det gör vi rätt mycket annars.

Till dig? Det finns nog jobb till dig också men de säger att du måste lära dig svenska först. Och utbilda dig. Och ta av dig slöjan kanske. De kommer säga en massa saker. Vissa av dem stämmer. Andra inte. Här är mitt nummer. Fråga mig om du undrar något eller vill säkerställa att den information du fått är korrekt. Fråga gärna om du undrar något. Var inte blyg eller artig. Säg vad du behöver. Det mesta går att ordna. Nej, jag kan inte garantera att dina kusiner får komma hit. Det är inte upp till mig. Nej, ingen kan garantera det. Ta hand om dig själv, din man och ditt barn först. Vill du prata med någon? En psykolog? En imam? Nej, det är inga besvär alls. Jag vet vad du har gått igenom. Jag har gjort det själv. Nej, det är inget att skämmas för alls. Vi behöver alla hjälp någon gång och andra gånger får vi möjligheter att hjälpa.

Utbildning? Nej, jag lärde mig svenska genom att läsa serietidningar. Serietidningar, ja det är sant. Det är okej att skratta, det är kanske lite konstigt men det är sant. Vad jag gör? Jag gör musik, föreläser om kreativitet och jobbar med olika projekt för att vi ska kunna bli bättre som land, bättre som folk, med olikheter och likheter. I Sverige pratas det mycket om integration idag. Integration, att vi ska bygga våra olikheter till styrkor. Ja, jag håller med dig. Vi är alla människor. Men du kommer att stöta på olika typer av bemötanden. Vissa kommer att titta konstigt på dig. Vissa kommer att ge dig en kram. Några kommer att skälla på dig. Andra kommer att undra hur du mår. Det är som vilket land som helst. Olika människor.

Hur svenskarna är som folk? De är fina. Varma och intelligenta. Lojala och arbetssamma. Hjälper gärna till. Lite blyga i första mötet men när man väl blir kompisar slappnar de av lite mer. Vissa gillar att prata om väder och andra om filosofi. Några respekterar människors olika religioner och andra inte. Det är som vilket land som helst. Blandade känslor. Blandade typer. Om du frågar mig så är det ett av världens bästa länder. Du får betalt av staten för att vara hemma med dina barn. Du får betalt av staten för att utbilda dig. Du kan säga och skriva vad du vill utan att riskera ditt liv. Visst, alla kommer inte hålla med dig och vissa kan bli arga men du behöver inte vara rädd för att bli dödad.

Jag vet syster, jag saknar mina släktingar också. Saknaden försvinner aldrig. Sorgen finns där under huden. Låt den komma. Ställ ner väskan, det är säkert. Jag vet inte om ni får stanna eller inte men just nu kan du andas ut lite. Det är tryggt just för den här stunden. Du ser alla de här människorna med gula västar. De är här för dig och för er. De väljer det. De vill. Det är ingen som tvingar dem. Det är ingen som hotar dem till det. Det är ingen som knuffat hit dem. De har gått hit på sina egna ben precis för att hjälpa dig.

Så vad behöver du?

Krönikor, Myter

Flyktingstatus har ingenting med pengar att göra

januari 10, 2016 David E

Det finns ett beslut som jag önskar att ingen människa skulle behöva fatta – ett val som jag önskar att ingen människa skulle behöva göra.

Att lämna sitt hem, att fly från allt man har, från sin familj, sin historia och sin trygghet, det man en gång hade men nu har kastats all världens väg, kräver ett mod, en vilja, en önskan som är svår för mig att begripa. En av anledningarna är att jag inte kan se mig själv i den livssituation som dessa människor har försatts i. Jag kan inte föreställa mig hur det är att leva i ett inbördeskrig, att ständigt vara rädd för att hamna i terroristers klor, att tvingas leva i ett land sargat av årtionden av inhemska stridigheter eller i ett land där jag, förr eller senare, kommer att fängslas, torteras och misshandlas på godtyckliga grunder.

Det finns en del som är av uppfattningen att flyktingar måste vara fattiga för att ha rätt att fly. Den klassiska definitionen för många människor innefattar skräckbilder av undernärda människor utan kläder. Det finns en del som hävdar att flyktingar som söker asyl i Sverige är lyxflyktingar eftersom de haft pengar att finansiera flykten.

Sanningen är att bland flyktingar finns alla möjliga människor, alltifrån de som har ingenting till de som har någonting. Det de alla har gemensamt är att de flyr, flyr undan grymheter ingen av oss kan föreställa sig. Flyktingstatus är inte avhängig ekonomiska, eller sociala, förutsättningar.

Under 2015 sökte 162 877 asyl i Sverige. Det är en ökning med 100%. De fem största ursprungsländerna hos asylsökande är Syrien, Afghanistan, Irak, Eritrea och Somalia. Det finns också en betydande grupp statslösa som söker asyl i Sverige.

Andelen människor som når Sverige är en bråkdel av de som väljer att fly sina hem. De allra flesta tvingas att stanna antingen som internflyktingar eller i flyktingläger i grannländer. Av världens 60 miljoner människor, varav en miljon i Europa, som befinner sig på flykt har alltså 2,7‰ (promille) – knappt 163 000, sökt asyl i Sverige under 2015.

Om vi tittar på hur de ekonomiska, och sociala, förutsättningarna ser ut i de fem länder varifrån flest andel asylsökande kommer så ser vi att det skiljer sig en hel del länderna sinsemellan.

Det senaste år som är komplett gällande BNP (i USDollar) är 2013, och jag kommer därför att redovisa siffror från detta år. Vi kan se att den ekonomiska aspekten skiljer sig mycket åt mellan de fem största länderna. Vi kan också se att Sveriges BNP är mer än 10 gånger högre än Iraks, som är det land av dessa fem som har högst BNP.

Om vi ser till aspekter med samhällsanknytning, såsom läskunnighet hos personer över 15 år ser vi att läskunnigheten i Syrien 2013 var 86%, medan det i Somalia inte finns någon uppgift alls över läskunnighet. Som jämförelse ligger läskunnigheten i Sverige på 99%.

När vi tittar på förväntat antal år i utbildning för kvinnor kan vi se att det skiljer sig markant mellan länderna, i fallande skala från drygt 11 år i Syrien ner till 1,5 år i Somalia. I jämförelse har vi Sverige med siffran 16,35 år.

Spädbarnsdödligheten varierar kraftigt mellan de fem länderna. Vi kan se att Somalia, följt av Afghanistan och Eritrea, har den högsta spädbarnsdödligheten.

En stötesten i debatten är att så många flyktingar har mobiltelefoner. Vid närmare efterforskning ser vi att det framför allt är Eritrea som urskiljer sig, med bara 6 mobilabonnemang per 100 personer. Mobiltelefonanvändningen är hög i Irak, Afghanistan och Syrien.

Som vi kan utläsa av dessa siffror, som bara är ett axplock av företeelser som kan studeras, är skillnaderna mellan länderna enorma. Det finns inga gemensamma nämnare, siffrorna spretar åt alla håll. Ett land har högre utbildningsnivå än ett annat, medan ett annat har en starkare ekonomi än det första.

Tyvärr är det så att inte alla människor kan uppbringa de ekonomiska förutsättningar som behövs för att finansiera flykten. Att betala flyktingsmugglare för en livsfarlig transport, i överlastade gummibåtar, över Medelhavet är inte billigt. En del har inga pengar alls för att kunna fly, och tvingas därför att stanna. En del har inte pengar för att kunna fly längre än till flyktingläger, som allt som oftast inte är människovärdiga, i eller utanför hemlandet. En del har för lite pengar för att kunna finansiera en någorlunda säker flykt. Det är nödvändigt, i debatten, att poängtera att ingen är ”mer” flykting än någon annan.

Även politiska flyktingar måste skyddas och dessa är inte sällan utbildade personer med pengar, kontakter och en tidigare hög ställning i sina hemländer.

Det är inte ett argument att de som faktiskt kan fly har mindre rätt att fly. Risken att dö pga krig, terrorism och naturkatastrofer är lika stor oavsett hur mycket pengar man har, eller kan uppbringa. Jag är den förste att skriva under på att det finns en hänsynslös orättvisa i att vissa kan fly och andra inte. Men att använda flyktingars ekonomiska likviditet som slagträ i flyktingdebatten är ovärdigt, och verklighetsfrånvänt.

Krig, terror och naturkatastrofer härjar urskillningslöst, och skoningslöst, i många länder. Inte heller förtryck, förföljelse eller brister i mänskliga rättigheter tar hänsyn till hur mycket pengar en människa har på sitt bankkonto eller i madrassen. Det vi med all säkerhet kan fastställa är att dessa illdåd och grymheter, med oerhörd kraft, drabbar människor i en stor del av världens länder. Flyktingstatus har ingenting med pengar att göra. Alla sorters människor, oavsett ekonomisk och/eller social status, drabbas av ofattbara grymheter som tvingar dem att lämna sina hem.

Rätten att fly och rätten att söka asyl är oantastlig. Människor flyr för att överleva. Ingen flyr för att de vill, utan för att de måste.

Videotips:

How not to be ignorant about the world (Hans och Ola Rosling)

Källor:

BNP per capita 2013 för Afghanistan, Eritrea, Irak, Somalia, Sverige och Syrien

Läskunnighet åren 2004-2013 (beroende på att det inte finns uppgifter för varje år) för Afghanistan, Eritrea, Irak, Somalia, Sverige och Syrien

Förväntat antal år i utbildning för kvinnor åren 2005-2009 (beroende på att det inte finns uppgifter för varje år) i Afghanistan, Eritrea, Irak, Somalia, Sverige och Syrien

Spädbarnsdödlighet (antal döda barn – per 1 000 – före ett års ålder) i Afghanistan, Eritrea, Irak, Somalia, Sverige och Syrien (siffror från 2013)

Antal mobilabonnemang på 100 personer i Afghanistan, Eritrea, Irak, Somalia, Sverige och Syrien

Krönikor

#näthat: Reality check

januari 6, 2016 Therese Maurin

Det är vanligt att bli mer frispråkig då man kommunicerar via internet. Man har ju ofta tid att formulera sig. Och så slipper man någon som ställer frågor som knuffar en utanför komfortzonen. Det finns också andra faktorer som påverkar hur vi väljer att uttrycka oss när vi kommunicerar digitalt.

Beroende på om det vi gör och säger möts av en verklig människa eller inte, påverkas vårt beteende och våra tankebanor olika.

Människor är sociala varelser, vi uppfattar små subtila signaler hos andra som vi reagerar på. Det kan vara mer eller mindre omedvetet.

Ett mycket tydligt exempel är känslor och beteenden som smittar. Ett skratt eller en gäspning sprider sig snabbt. Även mindre tydliga signaler påverkar oss – kroppshållning, röstläge, var blicken fästs eller om den rentav flackar, hur armar och ben organiseras. Allt detta påverkar samspelet med den vi möter. En grundläggande socialt samspel, som i varje samhälle utvecklats till specifika sociala koder. Koder som reglerar vad som är lämpligt och ”okej” i givna situationer.

Kommunikation via nätet erbjuder inget kroppsspråk, inga attribut, inget beteende, inga sociala koder att förhålla sig till. Vilket får oss att mer eller mindre omedvetet agera som om det inte finns några människor alls att ta hänsyn till. Helt enkelt: vår hjärna tror att vi är i ensamhet och vi agerar därefter.

När vi befinner oss i verklig samvaro finns ett filter mellan våra tankar och vårt beteende. Ett filter som under generationer tillbaka hindrat oss från att bete oss i strid med sociala koder och regler – vi gör inte allt som vi tänker. Om vi gjorde det skulle vi riskera att uteslutas från gemenskapen. Vilket skulle äventyra grundläggande behov som till exempel närhet och trygghet.

Interaktion genom verklig samvaro påverkar också tankebanorna – att få motfrågor tvingar till eftertanke, att sätta sig in i den andres perspektiv och att förklara för den andre så att hen förstår ditt perspektiv utifrån sitt perspektiv.
Turtagningen gör att samtalet och respektive persons tankar tar nya vändningar och möjligheten är stor att det jag tänkte och tyckte från början landar i helt andra uppfattningar.
Samspelet gör att du hela tiden speglar din uppfattning av verkligheten mot andras uppfattning av den. En ständig ”reality check”. Ingen sitter ensam inne med hela sanningen om världen och verkligheten, men vars och ens version av ”sanningen” kompletterar och gör bilden av den både bredare och djupare. Att förstå det är grundläggande kunskap men försvinner när man isolerar sig.

På nätet sker all interaktion med tidsförskjutning. Du behöver inte bemöta direkt. Du kan till och med låta bli att bemöta.
Att bygga tankebanor och dra slutsatser enbart i ensamhet gör att själva anknytningen till verkligheten och mänskligheten försvinner.

Det är inte konstigt att näthat frodas bland dem som hyser extrema åsikter, särskilt bland de som uttrycker intolerans mot vissa grupper. Eller rent hat, för den delen. Som rasister, fascister, kvinnohatare med flera. Genom att agera via nätet, förstärks intrycket av att det inte är människor de hatar. Varje kategori människor de hatar, blir mer och mer avhumansierad. Vilket gör det ännu lättare att hata, ännu lättare att uttrycka sig förnedrande, ännu lättare att uppmana till olika former av förtryck.

Men liksom näthatare avhumaniserar dem de hatar – så bemöter också samhället dem på ett avhumaniserande sätt – ord som ”nättroll”, ”cyberspöke” osv antyder att de som beter sig illa på nätet, inte är riktiga människor. Och så är spiralen av ett allt mindre mänskligt beteende igång.

Att bemöta hat på nätet är ofta både tröttsamt och meningslöst. Men – alla människor behöver, trots allt, då och då lämna skärmen. Man behöver kanske jobba, handla eller hämta barnen. Där har du din chans. Bemöt varje märkligt uttalande med en vänlig, utforskande fråga. I lunchkön. I simhallen. Eller var du nu befinner dig.

Du kan kanske inte få personen att sluta hata. Men genom att vara närvarande människa och ta notis om personen, får du hen att börja ingå i mänskligheten igen. Möjligen ovilligt, likväl oundvikligt. Genom att vänligt bemöta ett uttalande, kan du föra personen ett litet steg mot verkligheten. Och då har personen fått bättre förutsättningar för att faktiskt bygga sig nya tankebanor. Sådana som är verklighetsanknutna och inkluderande.

Det är, trots allt, i mötet med andra människor som vi blir mänskliga.

Lästips

Vilka mekanismer styr näthat?

#näthat: När Dr. Jekyll blir Mr. Hyde

Mina tankar om näthat

Krönikor

Den som söker den finner…

januari 4, 2016 Andreas Meijer

Den som söker den finner. Så brukar det låta och det ligger en stor mängd sanning i detta. Den som söker efter mönster i sin omvärld kommer att finna mönster – från rasism till genus och varför samhället ser ut som det gör. Det som skiljer en lös åsikt från en verklig problematisering är just att ta upp olika perspektiv för den tes och/eller slutsats som sedan ges. Den lösa åsikten behöver inte stå till svars för vilka källor som ligger bakom åsikten eller hur representativ/överensstämmande med verkligheten åsikten är. Sedan går det bra att dunka på med många sådana åsikter och sprida ett ”budskap”.

Jag har arbetat nära en sida som heter Motargument.se där en hel del myter och felaktigheter tas upp. Viralgranskaren brukar också knäcka myter och reda upp felaktigheter. Det är ett massivt arbete bakom detta men problemet är att de människor som skulle behöva ta till sig av informationen har slagit dövörat till. Det uttalas som ”vänsterflumfeministpropaganda” och sedan är det bra där. Men jag vill tro att det finns en större del människor som ändå vill ha någon form av objektivitet. De som aktivt är ute och söker efter information. Den som söker den finner…

För inte så länge sedan så delades det en text om hur sharia-poliser var lagliga i Tyskland. Grunden ska ha varit att de som greps, iförda västar med texten ”sharia police”, blev friade. Det var inte olagligt att bära dessa västar… Snabbt skrevs ett inlägg som delades friskt och helt plötsligt såg det ut som att det var lagligt att islamistiska extremister fick gå runt och döma folk inom lagens gräns. Något som den något källkritiska individen avfärdar snabbt men som ändå fick spridning med ”Så hemskt, snart har vi det i Sverige”. Vad…? Folk som går i reflexväst med diverse budskap? Folk som beter sig risigt och dömande? Så fort något kommer upp om att det är rätt långsökt så dör diskussionen ut. Till förmån för en ny… Lika tramsig.

Den som söker den finner…

Ja… Den som söker efter information om hur dålig integrationen är, hur mycket problem det finns i landet eller hur mycket pengar vi skulle spara om vi stoppade all invandring, alltid, kan hitta information som stödjer detta. Kanske inte helt korrekt info, eller relevant, eller överhuvudtaget kopplad till verkligheten men informationen finns. På samma sätt går det att hitta sidor som inte på något sätt tar upp det negativa med att vi i Sverige tänker att vi ska integrera alla på samma sätt, oavsett varifrån de kommer eller vilka konflikter som kan finnas från olika hemländer. Det finns många medier som inte tar upp problem med att blanda olika muslimska grupper, folk från samma inbördeskrig eller olika kulturell bakgrund i samma hyreshus i en förort. Vi väljer så klart var vi tar vår information ifrån och vilka det är vi litar på. Så oavsett vilken ståndpunkt det är vi vill visa så kan vi se till att finna stöd i den. Den som söker den finner…

Den väsentliga skillnaden är dock om vi söker efter lösningar. Om vi vill tro på det positiva och se till att överkomma de hinder som faktiskt finns. De som enbart söker stöd i det negativa kommer att kunna finna det. De som ser förklaringsmodeller som går ut på att ställa svaga grupper emot varandra, för att de ska kunna fortsätta vara nertryckta i leran, utan att fundera över var den stora pengapungen ens finns. De som förkastar forskning, journalistik, logik och medmänsklighet kommer att kunna finna vatten till sin kvarn. Den som söker den finner…

Men tänk om frågan var föräldraskap. Tänk om all din kunskap och alla dina känslor kring föräldraskap kom från sidor som enbart tog upp det negativa. Sömnlösa nätter, oro inför allt, mobbing i skolan, kiss i sängen, konstiga sjukdomar, syskonbråk, krävande barn, aldrig få vara ifred, skolångest, social samvaro, den där jävla datorn/telefonen/paddan, vilka kompisar har hen, mer oro, fylla, duger jag som förälder, vilka regler gäller, droger, sex, barnbarn, skilsmässa, curla, pengar, älskar mitt barn mig…

Eller vad det nu kan vara som kan vara negativt med barn. Tänk om detta är allt du söker om barn. Om detta är din inställning till barn, vare sig du har barn eller inte, och detta är synen du har på barn och föräldraskap. Det är ju inte fel. Men heller inte hela bilden av föräldraskapet (även om det ibland kan kännas så… kanske…). Den som söker den finner…

Den som söker efter hur mycket skit det finns i världen kommer också att hitta en stor del av den skit som finns i världen. Om vi nu ska plocka in det där vattenglaset som är halvfullt eller halvtomt så slutar det inte bara med att personens glas är halvtomt. Den del som är full, är full med skit…

Den som har ett halvtomt glas som är fullt med skit har till stor del sig själv att skylla… Letar du efter skit så är det vad du komma att ha att fylla livet med.

God fortsättning och ta hand om dig!

Krönikan är tidigare publicerad på Andreas Meijers blogg.

Krönikor

Vilse i det bästa landet

december 23, 2015 Helena Trotzenfeldt

På sista tiden har alltfler framfört att vi som är för en generös asylmottagning nu bevisats ha haft fel. Det gäller särskilt Reinfeldts famösa ”öppna era hjärtan”-tal, som hånas från framförallt högerhåll.

Svenska politiker från vänster till höger anklagas för att ha bedrivit en politik som varit en ”morot” för asylsökande.

Det är rent nonsens.

Svensk asylpolitik har i allt väsentligt varit likadan som i övriga rika länder inom EU-samarbetet. Enda påtagliga skillnaden har varit att vi tidigare beviljat permanenta uppehållstillstånd till vissa grupper, framförallt syrier. Men eftersom vi inte såg någon ökning av asylsökande när det infördes eller minskning när det togs bort verkar det inte ha särskilt stor inverkan.

Vad är det då som gör att asylsökande kommer hit i så hög utsträckning? Det är frågan alla skribenter ställer sig, utan att gräva tillräckligt djupt för att inse att svaret inte återfinns i politiska beslut. Det är mycket enklare:

Vi har ett gott rykte. Vi upplevs som toleranta och trevliga. Och vi har en stor befolkning från de länder varifrån människor flyr, och precis som våra förfäder som emigrerade till USA väljer asylsökande länder där de har släkt och vänner.

Men opålästa journalister som fantiserar om att just vår asylpolitik varit extraordinärt generös spär på myten utan att ens försöka motivera sina påhitt:

Anna Dahlberg menar att de kommer på grund av migrationsuppgörelsen. Ni vet – den som ger papperslösa barn rätt att gå i skolan och vuxna papperslösa rätt att söka akut vård. Hur hon dragit den slutsatsen är obegripligt.

Ivar Arpi påstår att Sverige hållit ut en ”gigantisk morot för människor i hela världen”. Vilken? Det vet ingen, för det säger han inte.

Och termen ”signalpolitik”, som borde stannat hos Sverigedemokraterna, anammas av alltfler partier. Signalpolitik är tankefiguren att det är bra om vi uppfattas som otrevliga. Det viktiga är inte politiken, utan att vi upplevs som ogästvänliga. Då minsann ska asylsökande sluta komma hit.

Men vårt goda rykte har byggts upp under decennier, och raseras inte så fort.

Vad Sverige behöver idag, så fort vi löst de akuta problemen med sovplatser, är att sluta prata om asylsökande som problem. Vi har vunnit massor av nya, spännande invånare som kommer att behövas. Vårt fokus borde vara på att snabbt lära dem svenska, och på att välkomna dem.

Och jag känner att detta år har svenska folket på allvar börjat öppna sina hjärtan. Vi skänker pengar, kläder och framförallt vår tid. Socialtjänsten vittnar om en flod av människor som vill ta emot ensamkommande barn i sina familjer. Rädda barnen, kyrkor och moskéer får stora bidrag. Vi har återigen visat att vi är samma folk som för sjuttio till sjuttiofem år sedan tog emot nästan tvåhundratusen flyktingar från Finland – varav många i våra hem.

Jag är orolig för vad som kommer nästa år. Jag är rädd för nationalismen som får spridning – och för att människor kommer att fara illa. Jag är trött på Don Quijote-kampen mot populism och skrämselpropaganda. Jag är däremot inte rädd för att vi skulle duka under för en systemkollaps, då flera instanser har konstaterat att vi inte står inför en sådan.

Jag tror vår förmåga är större än många gör gällande, om vi fokuserar, sänker kraven och förenklar.

Imorgon firar vi barnet från Mellanöstern som från födseln tvingades fly till Egypten för att undgå att dödas.

Där någonstans mellan julgröt och Kalle Anka måste vi minnas dem som idag vandrar genom ett fruset Europa på väg mot det bästa landet i världen.

Vårt Sverige.

En varm och fridfull jul önskar jag alla läsare.

Denna text är tidigare publicerad på Afropé.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: