Vi är A-laget, dom är B-laget

I Sverige har det genererats en motsättning som under de senaste decennierna har delat in Sverige i ett A– och ett B–lag. Det polariserade samhällsklimatet har format lägermentaliteter.

De senaste decenniernas objektifierande och demoniserande av de som i vardagsspråket kallas ”invandrare” har skapat ett nytt socialt skikt. I Sverige är vi formellt likställda inför lagen, men i praktiken har vi en utbredd social diskriminering. Den typen av diskriminering är återigen aktuell varför en redogörelse för den kan vara lämplig.

I Sverige talar vi om ”svenskar” och ”invandrare”. Det är långt ifrån så enkelt som dess bokstavliga betydelser. De människor som i vardagsspråket kan kallas invandrare kan paradoxalt nog vara svensk medborgare och passet som ger dig kvittot på att du är en svensk.

En svensk invandrare?  Eller en invandrare som är svensk? Eller bara svensk?

Vi pratar till och med om ”andra generationens invandrare”. Den distinktionen och vad det begreppet talar om för oss att de är unga och  födda här, men de är inga ”riktiga svenskar”.

Om personen inte kan vara ”riktig svensk” och inte heller kommer någon annanstans ifrån. Är den personen inte ”riktig” då?

Zlatan Ibrahimović
Varför tycker inte alla att Zlatan är svensk?

”Invandrarna” har i praktiken och i praxis sämre villkor och förutsättningar än de som allmänheten betraktar som ”riktiga svenskar” (SOU 2006:40, 2006:73). Det trots att majoriteten av de människorna är födda i landet. De ”riktiga svenskarna” behöver inte anstränga sig lika hårt. Att vara stämplad som ”invandrare” medför att du behöver bevisa dig dubbelt. Gör du fel blir du dubbelt bestraffad.

I Sverige är ”riktiga svenskar” A-laget, och ”invandrare”, och ”andra generationens invandrare”, är B-laget.

B-laget har en annan etnicitet, dom har andra seder, dom har andra vanor, dom har andra traditioner, dom har andra kulturer, dom har andra bakgrunder, dom har andra kroppsspråk, dom har, dom, dom, dom.

Det ironiska och magstarka i det hela, som gör problemet synligt, är att det finns människor som de facto är invandrade till Sverige, men inte alls behöver bli klassificerade eller objektifierade som ”invandrare”. Språkbruket är långt ifrån konsekvent.

Till exempel är arbetare, forskare, läkare, studenter och andra som invandrat till Sverige i olika ärenden inte alls benämnda som ”invandrare” i de flestas vardagsspråk. Anhöriginvandrare är ”invandrare” om de inte är ”riktiga svenskar”. Villkoret för att hamna i A-laget i vardagsspråket är att invandraren kommer från ett land där utseendet är som vi, sederna är som vi, kulturen är som vi, som vi, vi, vi.

Etnicitet är ett sätt att beskriva ”oss” och rasism ett sätt att beskriva ”dom andra”.

Sverige är ett land där ”vi” och ”dom” är vardag för många. Det märks i vårt språk, i vårt agerande mot varandra, i vårt sätt att diskutera, i vårt sätt att distansera oss. Vi är alla människor och ingen människa är stöpt i en form. Vi är alla ett enda lag. Vi är människor som har behov och förutsättningar. Vi behöver inte dela in oss i A och B.

Sveriges U21-landslag visade med vårt historiska EM-guld 2015 att vi inte behöver något A- eller B-lag