Alla inlägg av Thabo 'Muso

Mitt namn är Thabo ‘Muso. Jag är 41 år och bor i Solna, strax utanför Stockholm. Jag jobbar sedan två år tillbaka som lärarvikarie i juridik och historia. Innan dess har jag arbetat som både privat ombud och offentligt biträde i drygt trehundra migrationsmål. Vid några tillfällen har jag även verkat som konsult åt andra offentliga biträden i Migrationsöverdomstolen.

Befolkningsökning av vita människor – ett klargörande

På förekommen anledning publicerar Motargument.se idag en artikel som kompletterar ”Antivitismen” Del 1.

En av våra läsare har reagerat på Motarguments Facebooksida, på grund av artikeln om ”Antivitismen”. Han har anklagat oss för att ”radera källor” som påstås ”motbevisa” oss. Vi har även anklagats för att ”slänga ut folk” som ”motsäger” oss. Därefter frågar sig läsaren om Motargument.se inte tål kritik, granskning och debatt. Slutligen betraktar läsaren oss för att uppvisa ett sektliknande beteende.

I've got the blues...
ecstaticist / Foter.com / CC BY-NC-SA

Anklagelserna tycks främst bottna i ett påstående jag gjorde i den första artikeln om ”Antivitismen” och som lyder:

Vid en betraktelse av de länder i världen där människor med vit hudfärg är i majoritet, har nästan undantagslöst antalet människor med vit hudfärg ökat och det oftast dramatiskt.

Mitt påstående avfärdas som en lögn. Detta med hänvisning till ett citat i en artikel i Wikipedia om befolkningstransition.

Länder med snabbt minskande födelse- och dödsnivåer, där fertiliteten minskar snabbare än mortaliteten, vilket leder till minskade folkökningssiffor (Nord- och Västeuropa, Nordamerika och Australasien) … Länder såsom Tyskland, Italien, Spanien, Portugal, Grekland och framförallt Japan har födelsetal som ligger under dödstalen, och har därför en minskande befolkningsutveckling. Dessa länder bygger sin befolkningsökning på invandring.”

Kritikern fortsätter:

Observera att det inte existerar någon nazistisk världskonspiration som styr Wikipedia, om ni nu tror det.
Wikipedia säger helt enkelt emot er länks påstående:…

… er länk har inga källor som bekräftar ovanstående citat.
Vågar ni diskutera med källhänvisningar istället för trosargument?”

Som svar på frågan kan Motargument.se säga att vi vågar diskutera med källhänvisningar. Efterlysning av mer fakta är dessutom något vi välkomnar. Det glädjer oss även att artiklarna ger upphov till debatt.

Förklaring

Nuremberg chronicles - Nuremberga
Hartmann Schedel / Foter.com / Public Domain Mark 1.0

Vår kritiker har helt rätt i att artikeln ”Antivitismen Del 1” saknar källhänvisningar gällande påståendet om att antalet människor med vit hudfärg ökat under världshistoriens gång. Det kanske var naivt av oss att se det som självklart att alla våra läsare kände till detta.

Om artikeln påstått att antalet människor med vit hudfärg ökat i alla länder där de utgör en majoritet och detta under de senaste decennierna, hade vår kritiker haft helt rätt i att vi haft fel och eventuellt varit lögnare. Men i sin iver verkade han ha glömt att fråga vilken eller vilka tidsperioder som påståendet kopplades till.

Låt oss därför förklara.

Rent generellt kan det konstateras att antalet människor med vit hudfärg i likhet med de flesta andra definierbara människogrupper ökat i antal både innan, men även efter det att mänskligheten övergått från att vara jägare och samlare till att bli jordbrukare.

Om det nu alltså rådde något tvivel kring detta.

Men artikeln om ”Antivitismen – Del 1” tar främst sikte på de demografiska förändringar som skedde i Europa, följt av Nord- och Sydamerika i samband med skapandet av världsomspännande europeiska kolonialimperier, samt den Vetenskapliga Revolutionen och den Industriella Revolutionen mellan cirka 1500-1900 e.kr.

Europas historia har sedan antiken präglats både av ökningar och minskningar i sin befolkning. Ett exempel är pestens reducering av Europas befolkning under 1300-talet. En minskning av befolkningen som det tog relativt lång tid för Europa att återhämta sig ifrån. Under 1700-talet och framåt ledde en rad unika vetenskapliga uppfinningar och samhällsförändringar i Europa till en dramatisk befolkningsökning . Därtill skall även nämnas införseln av nya former av livsmedel till Europa, såsom potatisen.

Utvandring

Panorama Paris December 2007
Rosss / Foter.com / CC BY-SA

Samma teknologiska uppfinningar, samhällsförändringar spreds till en rad europeiska kolonier och stater som uppstått ur europeiska kolonier med en befolkningsökning som följd. Till den utvecklingen skall läggas att befolkningen till ättlingar av europeiska utvandrare i Nord- och Sydamerika ökade genom ett expanderande jordbruk.

Vi hoppas att det är allmänt känt att Nord- och Sydamerika koloniserades av ett antal europeiska länder, samt att åtskilliga miljoner européer utvandrade till Nord- och Sydamerika. I annat fall kan sannolikt samtliga böcker som berör europeisk kolonialhistoria bekräfta detta.

Västeuropas befolkning fördubblades under 1700-talet från cirka 100 miljoner till 200 miljoner människor. Den fördubblades från drygt 200 miljoner människor till drygt 400 miljoner människor under 1800-talet

 

Parallellt med ökningen av européer och deras utvandrade ättlingar i Nord- och Sydamerika, minskade den ursprungliga befolkningen på de två sistnämnda kontinenterna. Befolkningsminskningen berodde huvudsakligen på grund av spridandet av sjukdomar från Europa och Afrika, samt storskaliga folkmord som följde i de koloniala erövringarnas spår. Detta är allmänt känt och oomtvistat, även om forskare är oense om exakt hur stor befolkningsminskningen var.

 

Därtill anser flertalet forskare att Afrikas befolkning stagnerade eller minskade till följd av den omfattande transatlantiska slavhandeln som pågick mellan 1500-1900 e.kr.

Sammanfattningsvis så ökade den europeiska befolkningen och deras ättlingar kraftigt i Nord- och Sydamerika, samt även Australien och vissa delar av Afrika mellan 1500-1900, samtidigt som andra befolkningrupper i världen minskade.

Framförallt några decennier efter andra världskriget som befolkningsökningen i många, kanske flertalet länder med vit majoritetsbefolkning planat ut. Det är först under de senaste decennierna som befolkningsökningen i många av världens länder med en majoritetsbefolkning av vita främst ökat genom invandring. En invandring som till stor del kommer från övriga världen.

Det är även efter andra världskriget som den del av världens befolkning som inte är vita ökat väldigt dramatiskt. Den senare befolkningsökningen ligger utanför ämnet för denna artikel. Den har beskrivits i andra artiklar på Motargument.se, men kan komma att utvecklas i framtida artiklar.

Utifrån de fakta som presenterats i denna artikel och som lätt kan stödjas av liknande uppgifter från en mängd andra källor kan följande konstateras; samma konstaterande som gjordes i artikeln ”Antivitismen Del 1”:

Vid en betraktelse av de länder i världen där människor med vit hudfärg är i majoritet, har nästan undantagslöst antalet människor med vit hudfärg ökat och det oftast dramatiskt.

"Antivitismen" Del 3 – Invandring och rasism i Japan

Läs första delen här, och den andra delen, i denna artikelserie.
”Antivitismen” är namnet på en spridd samling tankar, med snabbt ökande stöd från många på olika Internetforum, vars utgångspunkt är att ett smygande folkmord pågår gentemot vita människor i världen. Ett folkmord förorsakat huvudsakligen genom invandring av icke-vita till länder med vit majoritetsbefolkning. Detta kombinerat med att vita skaffar barn med icke-vita.

Ett av argumenten som ”antivitist”-ideologerna driver är att afrikanska eller asiatiska länders regeringar aldrig skulle anklagas för rasism om de på olika sätt försökte göra sina befolkningar mer etniskt homogena.

Everyone loves a Guinness
Jussarian / Foter.com / CC BY-SA

Ofta tar de upp Japan som ett exempel på hur ett lands etniskt homogena befolkning kombinerat med en relativt restriktiv invandringspolitik undgår kritik från omvärlden.

I själva verket har den invandrade befolkningen till Japan fördubblats under de senaste 20 åren enligt International Organization for Migration (IOM).

En stor del av invandrarna till Japan är ättlingar till japanska utvandrare, men även många kineser, sydkoreaner, filippiner med flera har invandrat till Japan och fått anställning inte minst inom bilindustrin, den elektroniska industrin och fiskerinäringen.

En rad japanska ideella organisationer och privata företag, likväl som lokal japansk administration har vidtagit en rad åtgärder för att integrera sin invandrade befolkning.

Japan har ändrat sin lagstiftning och lagtillämpning för att underlätta för flyktingmottagande, samt ge uppehållstillstånd till offer för människohandel.

Mycket av drivkraften kring den liberaliserade japanska invandringsolitiken drivs av att landets arbetsföra befolkning minskar i relativt snabb takt.

Med andra ord har alltså ”antivitist”-ideologerna fel när de påstår att Japans invandringspolitik är och förblir restriktiv. I själva verket ökar de lagliga möjligheterna till invandring och bosättning i Japan, följt av att invandringen ökar allt snabbare.

Men hur förhåller sig ”antivitist”-ideologernas påstående om att Japan inte kritiseras offentligt för rasism i förhållande till invandrare och människor med annan etnisk bakgrund?

Som ett av flera exempel kan nämnas hur Förenta Nationernas ”Special rapporteur on racism and xenophobia” så långt tillbaka som år 2005 bedömde att rasismen i Japan är ”djup och påtaglig”.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att Japan i likhet med länder som har en majoritetsbefolkning av vita människor har en ökande invandring. Japan har en gradvis liberaliserad lagstiftning kring invandring. Japan förbättrar sina åtgärder för att möjliggöra integration av olika etniciteter i sitt land. Landet anses också i likhet med många andra länder i världen vara präglat av rasism.

Läs första delen här, och den andra delen, i denna artikelserie.

”Antivitismen” – ”Folkmord på vita” Del 2

Nekas ”vita” människor att ”massinvandra” till Afrika?

Läs första delen av ”Antivitismen” här!
”Antivitismen” är namnet på en spridd samling tankar, med snabbt ökande stöd av många på diverse obskyra internetforum. Deras utgångspunkt är att ett ”smygande” folkmord eller ”folkutbyte” pågår gentemot alla vita människor i världen. Ett folkmord som påstås vara förorsakat huvudsakligen genom invandring/”import” av icke-vita till länder med vita majoritetsbefolkning. Detta kombinerat med att vita skaffar barn med icke-vita.

Den här beskrivna processen är enligt ”antivist”-ideologerna enbart möjlig genom en hjärntvätt av vita som får vita att se invandring av icke-vita, kärlek och sexuella relationer mellan människor utan hänsyn till deras hudfärg.

”Antivitist”-ideologerna driver ofta testen att endast vita människor anklagas för rasism om de motsätter sig invandring och allt slags umgänge mellan människor oavsett etnicitet.

Portuguese Smile And Pose!
Portugisisk fan, Fotbolls-VM i Sydafrika
austinhk / Foter.com / CC BY-NC-ND

Utifrån den utgångspunkten tar de återkommande upp ett antal konkreta exempel som de anser bevisar att dubbla måttstockar råder för vita människors tolerans jämfört med resten av världens befolkning.

”Antivitist”-ideologerna påstår att invandring av vita människor i större skala aldrig skulle tillåtas till ett land i Afrika. Det är därför intressant att studera senare års invandring av portugiser till afrikanska länder.

Upp till 120 000 portugisiska medborgare tros ha invandrat till Mocambique år 2011.

Artikel i International Business Times (engelska)

År 2006 beviljades 156 portugiser visum till Angola. År 2010 beviljades 23 787 portugiser visum till Angola.

Artikel i BBC World News (engelska)

Antalet portugisiska medborgare i Angola beräknas ha nästan fördubblats från år 2005. Från ungefär 50 000 personer till nästan 100 000 stycken under år 2011.

Angolas president José Eduardo dos Santos kommenterade den portugisiska invandringen till Angola i den brittiska tidningen The Guardian:

Vi är medvetna om svårigheterna som det portugisiska folket konfronterats med under senare tid. Angola är öppet och finns tillgängligt för Portugals mötande av denna kris

Läs hela artikeln i Guardian, på engelska

Läs första delen av ”Antivitismen” här!

”Antivitismen” Del 1 – ”Folkmord på vita människor" – en juridisk jämförelse

Reportage: Antivitism

Under det senaste året har ett antal diskussionsgrupper på Facebook dykt upp, med den gemensamma nämnare att de vill bekämpa vad de kallar för ”antivitismen”.

Antivitismen är ett uttryck vars ursprung är omtvistat, men som av många tillskrivs Bob Whitaker. Vid sidan av en varierande yrkeskarriär med höga befattningar inom den federala amerikanska statsförvaltningen, har han under lång tid varit politiskt motståndare till svarta elevers integrering i amerikanska skolor.

Whitaker har under större delen av sitt liv och särskilt efter sin pensionering 1990 varit politiskt aktiv som skribent och talare. Det är på så sätt hans politiska åsikter fått en allt större spridning som nu med kraft börjat nå Sverige. Stora delar av Whitakers texter och allmänna resonemang finns översatt till svenska.

Tesen: folkmord på vita pågår

En av Whitakers teser under senare år är vad som kan betraktas som en politisk föreställning kallad för ”antivitism”. Enligt denna ideologi är världens vita människor, betraktat som kollektiv, utsatta för ett pågående folkmord.

Den exakta definitionen av ”vita”, och världens övriga befolkning, kan för enkelhetens skull lämnas därhän. En hanterbar beskrivning av vita människor kan vara personer med relativt liten eller obefintlig pigmentering.

Såsom det får förstås består folkmordet av att vita människor å ena sidan skaffar barn med människor som inte är vita, å andra sidan en invandring av påstått hundratals miljoner människor till länder där vita idag utgör en majoritet av befolkningen.

Frågan om mängden invandrare till länder med vit majoritetsbefolkning är dels felaktig och missvisande – men framförallt irrelevant av skäl som skall beskrivas nedan.

Metoden: hjärntvätt från vagga till grav

Enligt de som förespråkar tankarna om ”antivitismen” är faktumet att människor med olika hudfärg skaffar barn med varandra och bor i närheten av varandra bara möjlig genom en hjärntvätt av vita och enbart vita människor. ”Hjärntvätten” uppges bestå av att vita människor, genom politisk och medial propaganda från vaggan till graven, övertygas att sakna respekt och integritet för sig själva som kollektiv.

Men vilka är ”gärningsmännen”? det vill säga ”de” som står för ”hjärntvätten”? I princip ger förespråkarna för ideologin om ”antivitism” inga konkreta svar. Däremot pekas vanligtvis en odefinierad grupp av styrande i samhällen med en majoritet av vita människor ut som de ansvariga.

Gärningsmännen: antirasisterna – de antivita

Ofta pekas den typen av människor ut som ”antirasister”, vilket uppges vara ett kodord för ”antivit”.

De som driver tesen om ”antivitism” stödjer sig ofta på vad som kan kallas för ett försök till juridisk argumentation, där det påstådda folkmordet på vita anges vara ett brott enligt internationell och nationell lagstiftning.

Det är främst folkmord enligt Förenta Nationernas konvention om folkmord, förordet till artikel 2, samt punkt (c), som anses passa in på hur folkmord på vita människor som grupp utförs.

Beviset: FNs konvention om folkmord

Enligt denna del av folkmordskonventionen utgör folkmord

” … vilken som helst av följande gärningar begångna med uppsåt att förgöra helt eller delvis en nationell, etnisk, raslig eller religiös grupp, såsom:

– [… att] avsiktligt skapa sådana levnadsförhållanden för gruppen som förmodas åstadkomma dess fysiska utrotning i sin helhet eller i delar.”

Men hur passar invandring till länder med vit majoritetsbefolkning, umgänge och frivilligt barnafödande mellan människor av olika hudfärg in på kriteriet för folkmord?

David L. Nersessian, professor i folkrätt vid Oxford University, berör frågan och andra aspekter på lagtolkning gällande uppsåt till folkmord, i sin uppsats publicerad i Texas International Law Journal ”The Contours of Genocial Intent: Troubling Jurisprudence from the International Criminal Tribunals”.

Vad är ett folkmord egentligen?

Utifrån en rad rättsfall och normgivande rättslig litteratur bedömer Nersessian inledningsvis att definitionen av folkmord enligt detta lagrum inte är fullständig, och att den inte kräver ett fysiskt dödande av en eller flera individer tillhörande en grupp människor. Istället måste avgörandet huruvida ett folkmord begås avgöras från fall till fall utifrån de sammantagna omständigheterna.

Samtidigt påvisar Nersessian att befintlig doktrin och rättspraxis, såsom domen ”Prosecutor v. AKAYESU”, avkunnad i Internationella Krigsförbrytartribunalen för Rwanda, samt nämnda domstols åtal mot Kayishema redan utvecklat en relativt bred, om än inte fullständig definition av folkmord,. Ett folkmord genom ”skapande av livsförhållanden” för människor med uppsåt att fysiskt utrota en hel folkgrupp eller delar av den.

Som exempel nämns:

  1. Sättandet av en grupp på en diet under existensminimum.
  2. Reducerandet  av nödvändig hälsovård under ett minimum.
  3. Undanhållande av tillräckliga livsvillkor.
  4. Deporteringen av människor i syfte att begå folkmord.
  5. andra handlingar vilka förorsakar en”långsam död”, inklusive ”undanröjande av grundläggande möjligheter för överlevnad”, våldtäkter, eller ”påtvingandet av övermäktigt arbete eller fysisk överansträngning på gruppen”.

Så sker ett folkmord på vita då?

Vid en betraktelse av de länder i världen där människor med vit hudfärg är i majoritet, har nästan undantagslöst antalet människor med vit hudfärg ökat och det oftast dramatiskt. Detta parallellt med att livsmedelskonsumtion, tillgång till sjukvård, kläder, bostäder, elektricitet, vatten med mera ökat i mängd och kvalitet. I samma länder har generellt sett antalet nedlagda arbetstimmar minskat, likväl som antalet människor i fysiskt tungt arbete.

I själva verket utmärks snarare länder med en majoritetsbefolkning av människor med vit hudfärg av att ha en generellt sett högre levnadsstandard—oftast avsevärt högre—än världens övriga befolkning. Samma förhållande råder även i många länder där vita utgör en minoritet, såsom i en del forna europeiska kolonier.

Länk till en världskarta som visar levnadsstandard i världens länder. Publicerad av United Nations Development Programme.

Folkmord på vita – Ja! – om kärlek är folkmord

Så långt faller alltså teorin om att människor med vit hudfärg riskerar utrotning på grund av allvarligt försämrade livsvillkor. Något tvång till försämrade livsvillkor kan rimligtvis inte heller ha skett om livsvillkoren inte försämrats.

Så länge ingen behörig domstol eller juridisk doktrin av sakkunniga jurister betraktar ömsesidig kärlek och sexuell attraktion mellan människor som skaffar barn med varandra som folkmord, lär de som driver tesen om ”antivitismen” bli ensamma om sin definition av folkmord på vita människor.

// powered by Fotopedia

Fotnot:

Uppgifter om Bob Whitaker hämtade från hemsidan ”National Salvation Net”.

 

Bokrecension ”Problempartiet – Mediernas villrådighet kring SD Valet 2010”

Björn Häger, journalist med mångårig och bred erfarenhet av nyhetsrapportering och grävande journalistik, samt föreläsare och för närvarande doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet i Sundsvall, har skrivit en bok om mediernas reaktion på och inställning till sverigedemokraterna (SD) under valet 2010.

Med sina 295 sidor samt källhänvisningar med mera, är boken både lättläst och detaljerad på en och samma gång. Den innehåller allt från en kort historisk beskrivning av Sverigedemokraterna, till en jämförelse av mediernas bevakning av Ny demokrati på 90-talet och vilka effekter det gav på partiet och det svenska samhället. Häger redogör även för hur SD bevakades under valkampanjen 2006, eller till stor del inte bevakades, kanske man också skall säga.

Bokens framsida ProblempartietBoken ger en översiktlig syn av journalisters demokratiska uppdrag, bland annat kring att ge en allsidig nyhetsbevakning och information om vad som är relevant i samhället. Detta ställt mot journalisters skyldighet att partiskt ta ställning för demokrati och alla människors lika värde.

Det journalistiska uppdraget ställs slutligen i konfrontation med den verklighet av SD som parti och hur partiet skall bevakas i medierna.

Boken ”Problempartiet” bygger huvudsakligen på ett relativt stort antal intervjuer med journalister i Stockholm och Skåne. Ur intervjuunderlaget framkommer stora skillnader i erfarenheter av journalisternas bevakning av SD i Skåne, Stockholm och i resten av landet.

I Skåne har SD sedan ett bra tag tillbaka haft en stor representation i kommunerna. Därför har lokala journalister vant sig vid dem och ofta bevakat partiet och dess åsikter i flera olika slags politiska frågor. I Stockholm hamnade SD länge under den journalistiska radarn, huvudsakligen med undantag av krönikörer och kolumnister som sedan länge och nästan enhetligt kritiserat partiet och dess företrädare. När nyhetsbevakning skett har den ofta handlat om olika skandaler krig SD:s politiker.

Valet 2010 beskrivs i ”Problempartiet” som en slags brytpunkt för SD:s mediala genomslag. Partiet steg i opinionsundersökningarna och detta bevakades av medierna. Av vad som framgår berodde SD:s framgångar av något så enkelt som partiets egna lokala opinionsbildning genom flygbladsutdelning, torgmöten och insändare i lokaltidningar, men inte minst Internet.

SD har fler klipp på youtube än något annat politiskt parti i Sverige. Många av partiets medlemmar och sympatisörer är aktiva på bloggar och i tidningars kommentarsfält. På detta sätt hade SD både med traditionella och nya metoder lyckats driva sina egna politiska frågor på ett helt annat sätt än tidigare. Ett sätt som dessutom nådde mottagarna utan sedvanlig journalistisk granskning och analys.

SD nekas och har sedan länge nekats annonsering i mycket av medierna. Däremot blev just nekandet av SD:s annonsfilm med burkhaklädda kvinnor i TV4 något som framstår som en rejäl PR-succé för SD.

Den ledde till en debatt om yttrandefrihet, där SD i mångas ögon tycks ha gått segrande ur debatten. Debatten om SD:s avsaknad att sprida sina politiska budskap ledde även till en uppmaning till Jimmie Åkesson att skriva en debattartikel i Aftonbladet, vilket han också gjorde. En debattartikel som i mångt och mycket drev tesen om att Sverige hotas av ”islamisering”. Enligt Jimmie Åkessons återgivna kommentarer i boken gav hans artikel ett stort genomslag och ledde till fler sympatisörer och medlemmar.

Sammanfattningsvis beskriver boken ”Problempartiet” ett välkänt faktum; SD har fått snabbt och ökat stöd, nästan oavsett hur medierna behandlat partiet. Från utfrysning, nekad annonsering, kritik på ledarsidor, i krönikor och kolumner, till TV-debatter med SD och intagna debattartiklar av SD, samt alldaglig nyhetsbevakning i mindre kontroversiella frågor än invandring. Föga förvånande har SD även gått fram när svenska medier på ett eller annat sätt bedrivit en journalistik som lånat myket av SD:s språkbruk och världsåskådning, såsom då SVT:s debattprogram Agenda höll en debatt under rubriken ”Hur mycket invandring tål Sverige?”

Boken ”Problempartiet” går in på vad SD:s framgångar betyder för svenska journalister. Å ena sidan inget alls, eftersom journalister skall bevaka och informera om samhällsfenomen oavsett om det gynnar eller skadar ett parti.

Å andra sidan väldigt mycket, eftersom rapportens intervjuer och andra undersökningar av journalistkåren visar att medierna i Sverige starkt ogillar SD som parti.

Den ständigt återkommande inställningen till SD som parti är att partiet generellt sett ses som ”främlingsfientligt” och ”rasistiskt” av journalister. Den inställningen tycks ibland eka tomt, eftersom endast ett fåtal journalister, i såväl sitt arbete eller i intervjusvaren i boken, kan förlara eller analysera SD utifrån varför partiet skulle förtjäna detta epitet.

Och kanske är det där boken så väl beskriver mediernas allmänna relation till SD. Medierna kanske — oavsett sin avsikt — är ett av de största problemen i förhållande till SD. Deras allmänna antagonism mot ett parti kombinerat med avsaknaden av förmåga att granska partiets politik sakligt. Inte minst utifrån ett demokratiperspektiv.

Hur ofta har SD:s politiska program och motioner granskats av traditionella medier utifrån frågan om de är förenliga med svenska grundlagar och internationella rättsakter rörande mänskliga rättigheter? Hur ofta har en betydande mängd av uttalanden och påståenden av SD:s politiker faktagranskats av medierna?

Med risk att tala i egen sak, är det kanske inte så märkligt att de tillkortakommanden som svenska medier själva anser sig ha i sin bevakning av SD, verkar ha givit upphov till samma typ av hemsida som denna artikel publiceras på, nämligen Motargument.se, Interasistmen.se och allt fler tillkommande Internetbaserade medier.

Håller granskningen av Sverigedemokraterna på att övergå till att bli en folkrörelse när traditionella medier inte kan uppfylla sin grundläggande uppgift, nämligen att försvara demokratin?

———
Köp boken här: Problempartiet E-bok 95:-

Kasselstrands desinformation om arbetstillstånd

Under ett tal på SDU:s kongress 2011 uttryckte Gustav Kasselstrand, Sverigedemokraternas Ungdomsförbunds (SDU) ordförande, följande:

Gustav Kasselstrand
Gustav Kasselstrand
Man träffar människor som man undrar om man har någonting gemensamt med förutom att de röstar på samma parti som en själv på valdagen. Inte sällan är de väldigt pratglada. Ja, ofta sjukligt pratglada. Ofta lyssnar jag i två sekunder och sedan ställer jag alltid samma fråga till mig själv:— ”Vad har jag gjort för att lyssna på den här rättshaveristen och foliehatten? Måste jag verkligen stå ut med dessa människor bara för att jag har valt att engagera mig politiskt?”

I en debatt om ungdomsarbetslöshet sommaren 2011 påstår Gustav Kasselstrand följande:

” Men nu har man ju tillåtit att hela världen invandrar så länge man kan skaffa sig ett jobb här. Oavsett vilken lön man har. I praktiken är det möjligt att jobba för tio kronor i timmen här och utifrån det tillåtas invandra här. Jag tycker inte att det är en sund utveckling om man vill bekämpa ungdomsarbetslösheten om man tillåter invandring från till exempel tredje världen om man konkurrerar med långa löner, medan svenska ungdomar har allt svårare att få jobb.”

 

Rätten till uppehållstillstånd regleras i 6 kap. 2 § utlänningslagen som anger:

Arbetstillstånd får ges till en utlänning som erbjudits en anställning, om
1. anställningen gör det möjligt för honom eller henne att försörja sig, och
2. lönen, försäkringsskyddet och övriga anställningsvillkor inte är sämre än de villkor som följer av svenska kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen.

Arbetstillstånd enligt första stycket får endast ges om rekryteringsförfarandet är förenligt med Sveriges åtaganden inom Europeiska unionen.
Arbetstillstånd får även ges till en utlänning som deltar i ett internationellt utbyte eller om det följer av ett internationellt avtal eller ett avtal med ett annat land. Lag (2008:884).”

Därutöver har Migrationsverket angivit kompletterande krav för beviljande av uppehållstillstånd på grund av arbete. Mer information finns att läsa under länkarna nedan.

”Krav på arbetstillstånd”

”När du ska anställa”

”Skärpt utredning och kontroll för vissa branscher”

 

Sverigedemokratiska politiker påstår sig ofta säga sanningen. Mot denna bakgrund vore det trevligt om Kasselstrand antingen förklarar hur svensk lag kan tolkas såsom han påstår, eller erkänner att han har fel. Helst i en ny SDU-film.

 

Klicka här för att visa alla inlägg i denna serie om Gustav Kasselstrand.

Kasselstrand – den uppkäftige debattören

Jimmie Åkesson låter Gustav Kasselstrand gå – Efter Kasselstrands artikel ”Helt fel låta Almqvist gå”

Under ett tal på SDU:s kongress 2011 uttryckte Gustav Kasselstrand, Sverigedemokraternas Ungdomsförbunds (SDU) ordförande, följande:

Gustav Kasselstrand
Gustav Kasselstrand
Man träffar människor som man undrar om man har någonting gemensamt med förutom att de röstar på samma parti som en själv på valdagen. Inte sällan är de väldigt pratglada. Ja, ofta sjukligt pratglada. Ofta lyssnar jag i två sekunder och sedan ställer jag alltid samma fråga till mig själv:

— ”Vad har jag gjort för att lyssna på den här rättshaveristen och foliehatten? Måste jag verkligen stå ut med dessa människor bara för att jag har valt att engagera mig politiskt?”

 

I en intervju med Gustav Kasselstrand i Sveriges Television, februari 2012, diskuterar Kasselstrand utrymmet han har att som SDU:s ordförande vara uppkäftig mot Jimmie Åkesson.

Reportern (6:00): ”Ungdomsförbund brukar ju vara lite uppkäftiga mot sina moderpartier. Hur mycket uppkäftig är du mot Jimmie Åkesson?”

Gustav Kasselstrand (6:08): ”Ha! Jag är förmodligen den mest uppkäftiga förbundsordföranden som Sverigedemokratisk Ungdom har haft hitills och jag tror att Jimmie mår ganska bra av det där faktiskt. Jag tror inte att han har några större synpunkter på det. Samarbetet är i alla fall väldigt gott. ”

Självförsvar med järnrör – Almqvist får gå

Nio månader senare offentliggjorde Expressen en privat dokumentärfilm inspelad av SD:s riksdagsman och tidigare rättshaveristiska talesperson Kent Ekeroth. I filmen ses bland annat SD:s riksdagsman Erik Almqvist kalla en ung kvinna för ”den lilla horan” och ”blatteälskare”. Detta efter att kvinnan försökt hejda Almqvist, Ekeroth och tidigare SD-politikern Christian Westling från att försvara sig mot en man beväpnad med en läskburk som ber om att bli slagen i ansiktet.

Därefter framkommer fler filmsekvenser. I dessa filmsekvenser visar SD:s tidigare rättshaveristiske talesperson Kent Ekeroth visar hur han, Westling och Almwvist försöker försvara sig genom att beväpna sig med järnrör och leta upp mannen beväpnad med läskburk. Samma man som även höll upp händerna i luften och bad om att få bli slagen i ansiktet.

Samma dag som dessa filmsekvenser offentliggörs av Expressen, meddelar SD:s partiordförande Jimmie Åkesson, att Erik Almqvist skall lämna alla sina politiska uppdrag, eftersom hans förtroende anses förbrukat.

Kasselstrand försvarar Almqvist

Dagarna därpå skriver Gustav Kasselstrand en artikel i DN Debatt. I debattartikeln skriver Kasselstrand bland annat:

”Här krävs is i magen och några djupa andetag innan man fattar långtgående och ofta irreversibla beslut om att avveckla människors framtid i det parti de arbetat för i åratal.”

Uppkäftighetens pris

Några dagar senare avskedas Gustav Kasselstrand från sitt jobb på Sverigedemokraternas riksdagskansli på grund av bristande lojalitet mot sin arbetsgivare.

Huruvida Jimmie Åkesson haft is i magen och tagit några djupa andetag innan han avskedade Kasselstrand från Sverigedemokraternas riksdagskansli, återstår att se. Samma sak gäller konsekvenserna av Jimmie Åkessons långtgående, kanske irreversibla beslut om att avvecka Kasselstrands framtid i Sverigedemokraterna.

Det framstår däremot tydligt att Jimmie Åkesson har större synpunkter på Gustav Kasselstrands uppkäftighet. Det verkar inte som om Jimmie Åkesson ”mår ganska bra” av Kasselstrands uppkäftighet. Gustav Kasselstrands samarbete med Jimmie Åkesson tycks inte heller vara ”väldigt gott”.

Slutet gott, allting gott?

 

Klicka här för att visa alla inlägg i denna serie om Gustav Kasselstrand.

Kasselstrand har svårt att följa politisk debatt

Under ett tal på SDU:s kongress 2011 uttryckte Gustav Kasselstrand, Sverigedemokraternas Ungdomsförbunds (SDU) ordförande, följande:

Gustav Kasselstrand
Gustav Kasselstrand
Man träffar människor som man undrar om man har någonting gemensamt med förutom att de röstar på samma parti som en själv på valdagen. Inte sällan är de väldigt pratglada. Ja, ofta sjukligt pratglada. Ofta lyssnar jag i två sekunder och sedan ställer jag alltid samma fråga till mig själv:

— ”Vad har jag gjort för att lyssna på den här rättshaveristen och foliehatten? Måste jag verkligen stå ut med dessa människor bara för att jag har valt att engagera mig politiskt?”

 

I en intervju med Gustav Kasselstrand i Sveriges Television, februari 2012, berättar Kasselstrand att han började intressera sig för Sverigedemokraterna under sin gymnasietid. I denna intervju förklarar han vad intresset berodde på.

Reportern (1:25): ”Varför blev det Sverigedemokraterna?”

Gustav Kasselstrand (2:05): ”Jag upptäckte då när jag tittade på de andra partierna att man på allvar ifrågasatte hela existensen av Sverige, av det svenska folket. Det ansågs fullständigt tabu att debattera invandringspolitik. Om man ville kräva hårdare tag mot brottslingar så ansågs det överhuvudtaget inte höra hemma i den politiska debatten. ”

Ordet ”tabu” definieras enligt Svenska Akademiens Ordbok bland annat som något som ”inte får nämnas”.

Det finns många sätt att försöka mäta de övriga riksdagspartiernas omnämnande av de ämnen som Kasselstrand saknade debatt kring. Ett sätt är att göra en sökning på orden ”Sverige”, ”svenska folket, ”invandring” och ”straffskärpning” på riksdagens hemsida under tidsperioden 2003-09-01 – 2006-09-01.

Tidsperioden motsvarar den ungefärliga intervall från Gustav Kasselstrand började gymnasiet, till och med då Gustav Kasselstrand uppgav sig bli medlem av Sverigedemokraterna.

Om man amvänder sökkriterierna ”Kammarens protokoll”, ”Skriftliga frågor” och ”Svar på skriftliga protokoll”, får man en relativt träffsäker mätning av hur många gånger dessa ord uttalats under offentliga riksdagsdebatter.

Sökresultaten framkommer nedan:

1. ”Sverige” ger 5 171 träffar.

2. ”svenska folket” ger 392 träffar.

3. ”invandring” ger 73 träffar.

4. ”straffskärpning” ger 34 träffar.

För att få en känsla för hur stora dessa siffror är, kan nämnas att sökning på ”kärnkraft” ger 190 träffar, ”miljö” 790 och ”jordbruk” 238. Några fler exempel är ”sjukhus” 253 träffar, ”familj” 638, ”bostadsrätt” 124 och ”finanser” 147.

Därutöver tillkommer ett enormt antal träffar på google gällande uttalanden om alla de ämnen som Kasselstrand saknat en debatt om innan han gick med i Sverigedemokraterna. Med mera.

Sverigedemokratiska politiker påstår sig ofta säga sanningen. Mot denna bakgrund vore det trevligt om Kasselstrand antingen förklarar hur det kommer sig att han bedömer att övriga riksdagspartier på allvar förnekat existensen av Sverige och det svenska folket, att de inte diskuterade ämnen som invandring och hårdare straff för brottslingar, innan Kasselstrand blev medlem i Sverigedemokraterna. Alternativt att han har fel. Helst i en ny SDU-film.

Klicka här för att visa alla inlägg i denna serie om Gustav Kasselstrand.

SDU:s uppenbart ogrundade påståenden om asylsökande

Sverigedemokraternas Ungdomsförbund har gjort en film om hur ett tidigare lyxigt vandrarhem omvandlats till flyktingförläggning. I filmen påstår SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand att de 70% av alla asylsökande i Sverige som får avslag på sina ansökningar, har lämnat in ”uppenbart ogrundade” asylansökningar, samt ”kommer hit och bor i ett slott”.

Gustav Kasselstrand
Gustav Kasselstrand (SDU)

Just ”uppenbart ogrundad asylansökan” är en juridisk term reglerad i 8 kap. 6 § utlänningslagen.

Av Migrationsverkets senaste årsredovisning, den för år 2011, på sid. 26 under rubriken ”Mindre antal uppenbart ogrundade ansökningar” framgår emellertid följande:

Migrationsverket kan besluta om avvisning med omedelbar verkställighet om det är uppenbart att den asylsökande inte har skyddsbehov eller andra skäl att få uppehållstillstånd i Sverige. Denna kategori av ärenden utgjorde 8 procent av samtliga beslut under 2011, jämfört med 16 procent året innan. Verket har ett väl fungerande system för att uppmärksamma och handlägga uppenbart ogrundade ansökningar.

Länk till Migrationsverkets årsredovisning för år 2011.

Klicka på bilden för att förstora den

Till detta skall läggas faktumet att flera av de ansökningar som Migrationsverket bedömer som ”uppenbart ogrundade” överklagas till migrationdsomstolarna. Flera av dessa överklagade beslut bedöms sedermera som välgrundade av migrationsdomstolarna.

Övriga 92% av alla asylansökningar genomgår en vanlig asylprocess. I en sådan process beviljas asylansökningarna antingen tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd, eller så avslås de. De avslagna asylansökningarna överklagas nästan alltid till en Migrationsdomstol, som i fler fall ändrar Migrationsverkets beslut.

Sverigedemokratiska politiker påstår sig ofta säga sanningen. Mot denna bakgrund vore det trevligt om Kasselstrand antingen presenterar alternativt statistiskt underlag som är bättre än Migrationsverkets, eller erkänner att han har fel. Helst i en ny SDU-film.

Klicka här för att visa alla inlägg i denna serie om Gustav Kasselstrand.