Etikettarkiv: EU

Artiklar

Terminologi – afrofobi

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på dominionism/kristna högern. Vi fortsätter med afrofobi.

I Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige, utgiven av Mångkulturellt centrum står följande att läsa om afrofobi:

Begreppet afrofobi syftar på en fientlighet mot människor som
har sitt ursprung i subsahariska Afrika och som tillhör den afrikanska diasporan. Denna fientlighet kan ta sig uttryck i verbala kränkningar, rumsliga utestängningar och fysiska angrepp liksom i rasdiskriminering på arbets- och bostadsmarknaden.

I Sverige finns ungefär 180 000 afrosvenskar. Ungefär 60 % av dessa är födda utomlands, och 40 % är således födda i Sverige. Afrofobi bygger på en rasistisk föreställning om att människor med afrikanskt ursprung är mindre värda än andra människor. Konsekvenserna av afrofobi är förödande, och samtidigt utgör de ett hot mot våra grundläggande demokratiska rättigheter.

Begreppet ”ras” saknar vetenskapligt stöd, och det är ett förlegat förfarande att dela in människor hierarkiskt utifrån ”raser”. Afrofobi, dvs hat, rädsla, fördomar och diskriminering gentemot människor med afrikanskt ursprung har i Sverige, precis som i många andra delar i världen, en historisk kontext. I den historiska kontexten ingår föreställningar om att vissa människor är biologiskt och/eller kulturellt överlägsna andra. Dessa föreställningar är generaliserande, svepande och grundlösa.

En del av det europeiska kulturarvet

Afrofobin i Sverige har en lång historia. Under flera hundra år har människor med afrikanskt ursprung betraktats underlägsna svenskar och andra vita européer. De stereotypa föreställningarna är väldokumenterade. Vi kan läsa om dem i barnböcker, läroböcker, uppslagsverk, reseskildringar och vetenskapliga skrifter, där det ges prov på mer eller mindre utförlig afrofobisk människosyn.

Afrofobin utgör, utifrån denna kontext och i likhet med antisemitism, islamofobi och antiziganism, en del av ett bredare europeiskt kulturarv.

Slaveri i Afrika

Vid sidan av att slaveri, i större eller mindre utsträckning, har funnits på alla kontinenter och in i modern tid, bör vi kika närmare på slavhandeln från Afrika.

Slavkaravanerna började sannolikt under tidigt 800-tal f Kr, då fenicier från det nutida Libanon grundade Karthago. De exporterade vin och olivolja samt introducerade järnsmide i Västafrika. I utbyte fick man bl a slavar och guld.

Efter ca 600 år övertogs slavhandeln av greker och romare, vilka i sin tur fortsatte slavhandeln i drygt 900 år, då araberna tog över branschen.

Slaveri och europeisk kolonialism

Under 1400-talets senare delar uppstod en kapplöpning bland europeiska stater bestående i att erövra och kolonisera i andra delar av världen, framför allt Afrika. Syftet var att skaffa sig naturtillgångar, arbetskraft och mark.

Den riktigt stora skillnaden med s k ”europeisk” slavhandel är att den var betydligt större i omfattning och dödlighet, jämfört med slavhandeln från Afrika dessförinnan. Slavhandeln över Atlanten introducerade nämligen storskaligt slaveri i ett relativt tätbefolkat Västafrika, kombinerat med etableringen av storskalig plantagedrift och gruvnäring i de amerikanska kolonierna. Gruvor och plantagearbete ledde till större dödlighet än småskaligt slaveri i hushåll eller familjejordbruk, som slavar i större utsträckning användes till i Mellanöstern.

Fler slavar från Västafrika som dog i kolonierna ökade efterfrågan på fler slavar. Fler européer som efterfrågade mer bomullskläder, tobak och socker, ökade efterfrågan på slavar. Fler slavar ledde till fler slavräder och särskilt i Västafrikas tätbefolkade regioner, till fler döda i slavkrig och transporter till Västafrikas kuster. Upp till 50% av alla svarta afrikaner som dog relaterat till slavhandeln, tros ha dött som följd av slavräder, krig och transport till slavskeppen.

Slavhandeln till de amerikanska kontinenterna pågick från sent 1400-tal till en bra bit in på 1800-talet. Det transatlantiska slaveriet anses vara ett av historiens mörkaste kapitel. Över 15 miljoner barn, kvinnor och män föll offer för den nära 400-åriga transatlantiska slavhandeln.

Slaveriets rasism

Den andra viktiga förändringen med den transatlantiska slavhandeln, var att svarta människor närmast kom att bli synonymt med slavar i en västerländsk kontext.

Redan runt 1500-talet började man utveckla fiktiva, men existerande, rasdefinitioner. Det primära syftet var att dra tydliga gränser mellan vilka som lagligen fick förslavas och vilka som det blev kriminaliserat att förslava. ”Vita” fick inte bli slavar i det kristna Europa, medan däremot ”svarta”, och för den delen andra definierade grupper, fick förslavas.
Slavery19Varje år den 25 mars, under the International Day of Remembrance for the Victims of Slavery and the Transatlantic Slave Trade, hedras slaveriets offer. Denna dag används också till att uppmärksamma, och medvetandegöra, farorna med rasism och fördomar idag.

Sveriges inflytande

Sverige var en del av kolonialismen och slaveriet. Vi bidrog med handelsfort och slavskepp utmed Afrikas västkust. Vi hade en betydande roll i implementeringen av slavhandel under 1600-talet i det som idag är Delaware, USA. Mellan 1784 och 1878 var den karibiska ön St Barthélemy i svensk ägo. Ön hyste en frihandelshamn för bl a slavskepp. Det svenska järnet hade en central roll i den amerikanska slavhandeln och vi gynnades av handeln, ekonomin och maktförhållande mellan Europa och kolonierna.

Svensken Carl von Linné var den som först delade in människan i olika ”rastyper”. Denna indelning kom att ligga till grund för senare rasbiologi, med Sverige som föregångsland.

Diskriminering och hatbrott med afrofobiska motiv

I samhället utsätts afrosvenskar i Sverige för såväl strukturell diskriminering som institutionell rasism. Vi vill gärna intala oss att synen på människor med afrikansk härkomst har förändrats, att den har blivit bättre. Tyvärr är kränkningar och diskriminering vardag för många afrosvenskar.

Hatbrott med rasistiska/främlingsfientliga motiv är de vanligaste hatbrotten i Sverige. Inom denna kategori är hatbrott med afrofobiska motiv, med god marginal, vanligast förekommande. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) 2014 anmäldes 1 075 hatbrott med afrofobiska motiv i Sverige. Gissningsvis finns, liksom för andra typer av brott, ett stort mörkertal.

Afrosvenskar är utsatta för strukturell diskriminering i Sverige. De är den ”etniska” minoritet i Sverige som har högst arbetslöshet. De är också den minoritet i Sverige som i störst utsträckning är överutbildad i relation till vilka jobb de har. Afrosvenskar är den minoritet med högst överrepresentation i segregerade låginkomstområden.

Det finns forskning som stödjer att afrosvenskar utsätts för vardagsrasism, genom såväl verbala som fysiska kränkningar samt genom negativ särbehandling. Marginaliseringen och stigmatiseringen av afrosvenskar är utbredd i många delar av samhället.

Erkännandet av begreppet afrofobi

Begreppet afrofobi är internationellt erkänt genom EU-Parlamentets Hearing on Afrophobia samt rapporter från European Agency for Fundamental Rights (FRA). European Network against Racism (ENAR) ser som sin uppgift att utveckla och realisera en handlingsplan mot afrofobi. ENAR har publicerat en rapport, kallad ”Invisible Visible Minority – Confronting Afrophobia and Advancing Equality for People of African Descent and Black Europeans in Europe”.

År 2001 ägde en internationell konferens mot rasism rum i Durban, Sydafrika. I mångt och mycket ligger denna konferens till grund för att begreppet afrofobi är vedertaget i FN, vilket står att finna i en resolution antagen av såväl FN:s råd för mänskliga rättigheter som FN:s Working Group of Experts on People of African Descent. Afrofobi har, av FN:s generalförsamling förklarat åren 2015-2024 som det internationella årtiondet för människor av afrikansk härkomst.

Hatet mot svarta är ytterligare ett exempel på att vi inte har lärt oss av historien. Att människor fortfarande väljer att diskriminera, kränka och utöva våld mot andra människor enbart mot bakgrund av etnicitet är inget annat än fördomsfullt, rasistiskt och vidrigt.

Det finns många former av rasism. Rasismen mot svarta är fortfarande utbredd. Vi bär alla en skuld i att hatet och fördomarna gentemot afrosvenskar är vanligt förekommande i Sverige. Det går inte att blunda för fakta och statistik. Vi har alla ett kollektivt, och individuellt, ansvar för att bekämpa fördomar, diskriminering och hat i samhället.

Att blunda för rasismen, att inte reagera, agera och protestera då vi bevittnar den är att ge rasismen ett existensberättigande. Att vara tyst är att ge sitt samtycke.

Vi får aldrig tystna.

Vad sägs om att vi, en gång för alla, begraver ”N-ordet”? Det finns inga undanflykter kvar.

Källor:

Forum för Levande Historia: Afrofobi
Mångkulturellt centrum: Afrofobi – en kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige
Ras – ett icke-koncept

Lästips:

Tillsammans kan vi
”Allas lika värde”?
”Det har ju alltid hetat så!”
A History: The Construction of Race and Racism

Krönikor

Mänskliga skyldigheter

Vi människor har en stark tro på vår goda, hjältemodiga sida. Vi tar den gärna för självklar. Och vi tänker ofta att det är det osjälviska agerandet –  hjältemodet – som gör oss just mänskliga, som skiljer oss från andra varelser. Men hur handlingskraftiga är vi egentligen? Hur bra passar hjälterollen, när det kommer till kritan?

Vi börjar i New York för ca 50 år sedan: 

En ung kvinna, Kitty Genovese, attackerades med kniv på öppen gata en bit utanför sitt hem. Gärningsmannen högg Kitty upprepade gånger. Vid två tillfällen lyckades hon slita sig loss, men gärningsmannen hann ikapp henne båda tillfällena. Det brutala mordet pågick i drygt trettio minuter och som om knivattackerna inte vore nog – i slutskedet våldtog gärningsmannen henne. Det måste ha varit fasansfullt.

Men det anmärkningsvärda i detta fallet var inte själva överfallet och graden av våld – även om det var synnerligen brutalt. Det anmärkningsvärda var det stora antal vittnen som såg och/eller hörde överfallet, utan att på något sätt agera för att avstyra situationen, inte ens när gärningsmannen kom ikapp henne – två gånger. Ingen kontaktade polis, eller bad någon annan göra det. Först när Kitty låg döende i sin egen entré, kom en äldre dam fram till henne och höll om henne.

När det kom fram hur många vittnen som fanns och att de inte agerade, uppstod många frågetecken. Åskådarna intervjuades noggrant av vetenskapsmän och forskare för att komma underfund med hur det var möjligt att ingen ingrep. Det visade sig att de flesta trodde att någon annan skulle ingripa, och att man inte såg det som sitt ansvar att göra något. Vetenskapen undersökte liknande fenomen, och kunde se att fenomenet gäller i större sammanhang också, t ex mellan organisationer och nationer.

Beteendet uppkallades efter offret, och man talar idag om  ”Genovese Syndrome” eller  ”åskådareffekten”:

Ju fler människor som bevittnar en händelse, desto mindre är sannolikheten för att någon ska ingripa. Alla tror att någon annan ska göra något och förblir därmed passiv. Sannolikheten för ett ingripande ökar, paradoxalt nog, om vittnet är ensamt.

Idag pågår ett internationellt Genovese Syndrome!

I dag pågår den största flyktingkatastrofen i människans historia. Det är fler människor på flykt nu än under andra världskriget. Många av de flyende tar riktning mot västvärlden; Europa, USA, Kanada. Precis som Kitty Genovese, befinner de sig ensamma i sin flykt. Många drunknar i Medelhavets vågor, och de som klarar flykten och når någon av de europeiska ländernas stränder kan nu se fram emot en deportering tillbaka till Turkiet.  Likt vittnena till Kittys mord, tittar EU stilla på när människor på flykt försöker ta sig över Medelhavet. Handlingskraften är bortblåst. De flesta nationer talar gärna om vilket ansvar som andra har – man förväntar sig att andra har ett ansvar, något man inte själv anser sig ha. Likheten med vittnena till Kittys mord är slående. Det är samma typ av agerande – åskådareffekten på internationell nivå.

Inte många politiker talar längre högt om asylrätt och mänskliga rättigheter. Och visst är det på sin plats nu att sluta tala om mänskliga rättigheter!

maxresdefault
Foto av Kitty Genovese (1961)

Jag vill lyfta blicken från de flyende, från alla dessa miljontals ”Kitty Genovese” som flyr och gång på gång blir attackerade, allt under stilla betraktelse av oss passiva åskådare. Det är dags att ställa åskådarna, oss själva, till svars. Låt oss skärskåda oss själva. Vi behöver alla hjälpas åt att ta oss över konflikter och konkurrens (verklig såväl som inbillad) mellan olika grupper. Det är dags att sluta rättfärdiga vår, Sveriges och Europas, passivitet med påhitt och lögner. Inte för att vi, som tittar på, bryter mot någon lag. Vi bryter mot något annat, något djupare. Vi bryter mot medmänsklighet och mot grundläggande mänskliga förväntningar. Vi bryter också mot den internationellt överenskomna Konventionen om mänskliga rättigheter.

För att kompensera detta förklarar vi bort våra handlingar med allt mer fantasifulla historier. Några har till och med lyckats lura i sig själva att det är de flyende som är det verkliga hotet!

Vi har rättigheter – och skyldigheter

Vi behöver se situationen så som den verkligen är. Det handlar om människor. Om barn. Om ungdomar. Om vuxna. Om gamla. Om människor som är på olika ställen i sin livsbana, och som behöver en trygg plats att fortsätta leva på. Alternativet – att sluta leva – är oerhört. Vi måste förstå att vi har i vår makt att rädda dessa liv.

Vi kan inte längre tala om de mänskliga rättigheterna. Dessa rättigheter kan inte fungera om det inte också finns en skyldighet för åskådarna runtom att upprätthålla och respektera rättigheterna. En skyldighet att agera. Att aktivt räcka ut en hand, att aktivt föra den hotade i säkerhet. Det är denna skyldighet måste vi tala om. Vi kan inte längre sitta still i den passiviserande åskådareffektens klor.

Vi har alla skyldigheten att leva upp till rättigheterna.

Att hitta handlingskraft är ibland svårt. Särskilt när man är övertygad om att ”någon annan” kommer att göra något. När man tänker att det inte angår mig, det är inte mitt bekymmer. Cynismen och åskådareffekten har oss alla i sitt kalla grepp. För att komma ur det och känna att det här angår faktiskt mig och att förstå att jag kan göra något, kan det hjälpa att påminna sig om det som den här texten inleddes med: att det som gör oss människor just mänskliga, är vår omtanke om andra, vår osjälviska sida, vår inre superhjälte.

Så  – för att finna handlingskraft och mod – välj ut en superhjältedräkt som passar dig. Det finns flera att välja mellan: Amnesty, Röda Korset, Rädda Barnen, Human Rights Watch, Läkare utan gränser, Ingen Människa Är Illegal, Folkkampanj för Asylrätt, med många flera.

Hjälp dina medmänniskor. Och känn din inre mantel fladdra!

 

Relaterade länkar:
Winston Moseley, who killed Kitty Genovese, dies in prison at 81

Behöver vi även mänskliga skyldigheter?

Krönikor

Selimovics stängda gränser

Jasenko Selimovic skriver på debattsidan i Dagens Nyheters kulturdel, under rubriken ”Därför vågade ingen tala öppet om asylkrisen”. Ett av hans mest återkommande teman i artikeln uttrycker han enligt följande:

”Socialdemokratin införde id-kontroller och stängde i praktiken gränserna utan att kunna förklara varför.”

”Pengarna behövs ännu mer nu när man i praktiken har stängt gränser. Om flyktingarna var värda att försvaras i går, hur kan de sluta vara det i dag?”

”Det mest tragiska i hela historien är att de som betalar högsta priset för detta spinn är dagens flyktingar. I dag har id-kontroller införts, landet är i praktiken stängt.”

”Han, som varit med om att de borgerliga – samtidigt som de gav alla bosnier uppehållstillstånd – införde visumtvång? Och han, som bevittnat att Socialdemokraterna tog Luciabeslutet 1989 som i  praktiken stängde landets gränser?”

Selimovic upprepar fyra gånger i sin artikel att Sveriges gränser ”i praktiken” är stängda. Givetvis syftar han inte på den fria rörlighet som EU-medborgare och medborgare inom Nordiska rådet och Schengenländerna åtnjuter.

Inte heller syftar han på den migration av anhöriga, arbetskraftsinvandrare, studenter och många andra som fortfarande sker helt lagligt från hela världen.

Men han upprepar sitt påstående fyra gånger och det gäller flyktingar. Skall han förmodas ha kontrollerat sitt påstående? Har han, innan sitt författande av en artikel som får plats i Dagens Nyheters debattsida, gjort en noggrann analys av faktiskt rådande förhållanden?

Låt oss granska Migrationsverkets statistik över antalet asylsökande under de senaste sex åren och två månaderna, nämligen perioden från januari 2010 till mars 2016.

Selimovics stängda gränser

Den visar att antalet asylsökande nu, i början av år 2016, ligger på samma nivå som merparten av den borgerliga mandatperioden. Samma period då f d statsminister Fredrik Reinfeldt vädjade till svenska folket, sommaren 2014, om att ”öppna sina hjärtan”. Samma period då Sverige hade ett antal asylsökande på en nivå som Jimmie Åkesson och hans partikollegor även långt innan kallat för en ”ansvarslös massinvandring”.

Under de tre och ett halvt första åren 2010, 2011, 2012 och fram till juni 2013, låg asylinvandringen på runt 2 000 asylsökande per månad. Några månader färre, några månader fler. Under en efterföljande tvåårsperiod, mellan juni 2013 till juni 2015, hade antalet asylsökande ökat med cirka 200%, till i snitt ca 6 000 asylsökande per månad. Vissa månader färre, vissa månader betydligt fler.

Under perioden augusti 2015 till november 2015 ökade antalet asylsökande till nära 40 000 per månad.

Antalet asylsökande är under de senaste tre månaderna tillbaka på ungefär 2 000 personer per månad. Under de senaste 314 veckor som passerat sedan första januari 2010, har Sverige under 168 av de veckorna sett 2 000 asylsökande per vecka. Under 53% av tiden under de senaste sex åren, har antalet asylsökande per vecka varit den samma som den är just nu, våren 2016.

Vi kan ha många åsikter om antalet asylsökande till Sverige, vad det beror på, om det är bra eller dåligt och mycket annat.

Men är Selimovics påstående korrekt om att Sveriges gränser ”i praktiken är stängda” för asylsökande?

Beslutet som inte gick att ta

Selimovic hänvisar till att en socialdemokratisk regering 1989 fattade det så kallade ”Luciabeslutet”. Beslutet medförde att enbart flyktingar såsom de definieras i Förenta Nationernas flyktingkonvention skulle få stanna i Sverige. Kategorier som skulle nekas uppehållstillstånd var bland annat krigsflyktingar och andra som fick stanna av vad som då kallades för ”särskilt starka skyddsbehov”, inte längre kunde få asyl.

Skillnaden mellan svensk migrationspolitik år 1989 och svensk migrationspolitik år 2015 och 2016 är däremot avsevärda.

  • 1989 hade regeringen den beslutande makten över vilka som skulle få uppehållstillstånd i Sverige på grund av att de av olika skäl behövde skyddas. De besluten verkställdes av dåvarande Invandrarverket. 2015-2016 sker regleringar av skyddsskäl efter lagstiftning i riksdagen.
  • 1989 kunde avslag på asylansökningar prövas genom överklagande till Sveriges regering. 2015-2016 har Sverige haft en ny utlänningslag sedan 2006. Enligt 2006 års utlänningslag prövar Migrationsverket beslut om uppehållstillstånd. Besluten överklagas till migrationsdomstolar.
  • 1989 utgjorde inte Europakonventionen om mänskliga rättigheter svensk grundlag. Sedan 2010 års ändring av grundlagen, blev Europakonventionen om mänskliga rättigheter svensk grundlag.
  • 1989 fanns inte Europeiska Unionen. Sverige blev medlem flera år efter EU:s skapande, och flera år senare började EU införa en mängd rättsakter, så kallade EU-direktiv, som förpliktigade Sverige att anpassa sin migrationslagstiftning. EU-direktiven har dessutom företräde framför svensk lag om de båda kolliderar. Några exempel på dessa EU-direktiv är familjeåterföreningsdirektivet från år 2003, asylprocedurdirektivet från 2005 (omarbetat 2013), skyddsgrundsdirektivet från 2004 (omarbetat 2011), samt en mängd andra EU-direktiv som detaljreglerar svensk migrationslagstiftning och politik.

Med andra ord, stämmer Selimovics påstående om att det så kallade ”Luciabeslutet” ledde till att Sverige ”i praktiken stängde” sina gränser ens tillfälligt, år 1989? Och är Selimovics jämförelse med regeringens ”Luciabeslut” något som visar att samma agerande av en svensk regering vore möjligt idag?

Har Selimovic detaljstuderat relevant lagstiftning innan han skrev sin artikel?

Svaren kan sammanfattas med att om du som vill läsare gillar Selimovics artiklar, delar hans slutsatser och betraktar honom som en modig sanningssägande skribent, gör så.

Om du finner det krångligt med en massa fakta och finner det obehagligt om fakta kan påvisa att Selimovic till stora delar inte vet vad han talar om, försök då glömma bort den här artikeln.

Korta motargument

Antal asylansökningar i Sverige

Motargument presenterar en artikelserie med statistik över hur många personer som sökt asyl i Sverige och statistik från olika transit-länder i sydöstra Europa.

Antal inlämnade asylansökningar i Sverige under kalenderår 2015 är preliminärt 163 006 personer (fr.o.m. 1:a januari t.o.m. 31:a december.)

Genomsnitten för året är ca 3 130 asylansökningar per vecka och ca 447 per dygn.

Antal asylansökningar, klicka på bilden för att förstora eller sprida den.
Antal asylansökningar, klicka på bilden för att förstora eller sprida den.

Diagrammet är över hösten då väldigt många kom hit under enkort tidsperiod, från mitten av september till mitten av december.

Källa: Migrationsverket.se
Se även statistik från Ungern och Slovenien

Krönikor

Vilse i det bästa landet

På sista tiden har alltfler framfört att vi som är för en generös asylmottagning nu bevisats ha haft fel. Det gäller särskilt Reinfeldts famösa ”öppna era hjärtan”-tal, som hånas från framförallt högerhåll.

Svenska politiker från vänster till höger anklagas för att ha bedrivit en politik som varit en ”morot” för asylsökande.

Det är rent nonsens.

Svensk asylpolitik har i allt väsentligt varit likadan som i övriga rika länder inom EU-samarbetet. Enda påtagliga skillnaden har varit att vi tidigare beviljat permanenta uppehållstillstånd till vissa grupper, framförallt syrier. Men eftersom vi inte såg någon ökning av asylsökande när det infördes eller minskning när det togs bort verkar det inte ha särskilt stor inverkan.

Vad är det då som gör att asylsökande kommer hit i så hög utsträckning? Det är frågan alla skribenter ställer sig, utan att gräva tillräckligt djupt för att inse att svaret inte återfinns i politiska beslut. Det är mycket enklare:

Vi har ett gott rykte. Vi upplevs som toleranta och trevliga. Och vi har en stor befolkning från de länder varifrån människor flyr, och precis som våra förfäder som emigrerade till USA väljer asylsökande länder där de har släkt och vänner.

Men opålästa journalister som fantiserar om att just vår asylpolitik varit extraordinärt generös spär på myten utan att ens försöka motivera sina påhitt:

Anna Dahlberg menar att de kommer på grund av migrationsuppgörelsen. Ni vet – den som ger papperslösa barn rätt att gå i skolan och vuxna papperslösa rätt att söka akut vård. Hur hon dragit den slutsatsen är obegripligt.

Ivar Arpi påstår att Sverige hållit ut en ”gigantisk morot för människor i hela världen”. Vilken? Det vet ingen, för det säger han inte.

Och termen ”signalpolitik”, som borde stannat hos Sverigedemokraterna, anammas av alltfler partier. Signalpolitik är tankefiguren att det är bra om vi uppfattas som otrevliga. Det viktiga är inte politiken, utan att vi upplevs som ogästvänliga. Då minsann ska asylsökande sluta komma hit.

Men vårt goda rykte har byggts upp under decennier, och raseras inte så fort.

Vad Sverige behöver idag, så fort vi löst de akuta problemen med sovplatser, är att sluta prata om asylsökande som problem. Vi har vunnit massor av nya, spännande invånare som kommer att behövas. Vårt fokus borde vara på att snabbt lära dem svenska, och på att välkomna dem.

Och jag känner att detta år har svenska folket på allvar börjat öppna sina hjärtan. Vi skänker pengar, kläder och framförallt vår tid. Socialtjänsten vittnar om en flod av människor som vill ta emot ensamkommande barn i sina familjer. Rädda barnen, kyrkor och moskéer får stora bidrag. Vi har återigen visat att vi är samma folk som för sjuttio till sjuttiofem år sedan tog emot nästan tvåhundratusen flyktingar från Finland – varav många i våra hem.

Jag är orolig för vad som kommer nästa år. Jag är rädd för nationalismen som får spridning – och för att människor kommer att fara illa. Jag är trött på Don Quijote-kampen mot populism och skrämselpropaganda. Jag är däremot inte rädd för att vi skulle duka under för en systemkollaps, då flera instanser har konstaterat att vi inte står inför en sådan.

nativity-scene-607853_960_720-768x576Jag tror vår förmåga är större än många gör gällande, om vi fokuserar, sänker kraven och förenklar.

Imorgon firar vi barnet från Mellanöstern som från födseln tvingades fly till Egypten för att undgå att dödas.

Där någonstans mellan julgröt och Kalle Anka måste vi minnas dem som idag vandrar genom ett fruset Europa på väg mot det bästa landet i världen.

Vårt Sverige.

En varm och fridfull jul önskar jag alla läsare.

Denna text är tidigare publicerad på Afropé.

Krönikor

Flykting anno 2015

Tänk dig en flykting.
Föreställ dig en bild av vad hen flydde ifrån. Vad tänker du på?
Öken? Halvnakna barn? Tält? Vatten i tunnor?

Nu är det 2015.

Flyktingar idag är inte uppvuxna i ökenläger, i tält, i misär.

Fortfarande har västvärlden en syn på sig själva som överlägsna i alla kategorier. Men världen har förändrats. Och själva utvecklingen har utvecklats.

I Sverige har kvinnor haft rösträtt i knappt 100 år. Vad som inte är lika allmänt känt är att Afghanistan kunde varit en av de första nationerna i världen med kvinnlig rösträtt. Om nu inte britterna hetsat till uppror mot kungen med argumentet att han infört för stora friheter för kvinnor… Upproret blev starten på en av de längsta och mest kvinnoförtryckande konflikter jag känner till.
Det går fort från frihet till förtryck, när makt står på spel.

De som kommer till Sverige och får asyl här, är till absolut största delen syrier. De kommer från en tillvaro som tills relativt nyligen varit fullt jämförbar med din och min; med arbete och skola, internet och TV, kylskåp och toalett. Nu har deras hem, deras samhälle, deras land, slitits sönder av konflikter.

Livet är hotat.
Inte av långvarig brist på resurser, men av brist på fred och politiska lösningar.

Det kommer också många afghaner. Antalet exilafghaner i Iran är stort, mycket stort. De lever där utan uppehållstillstånd och därmed långt ner i samhällshierarkin.
Nu, 2015, har dock Iran öppnat en möjlighet (?) för exilafghanerna i landet: Genom att gå med i armén och strida för Iran i Syrien, mot IS – i utbyte mot en summa pengar och uppehållstillstånd.  Rekryteringen sker med delvis tomma löften och även med tvång. Väl i strid Syrien hamnar de i första linjen; ”kanonmat” är ett annat ord. Det är troligt att flyktingvågen av afghaner från Iran kommer öka.

Livet är hotat.
Inte av långvarig brist på resurser, men av brist på fred och politiska lösningar.

Runtom i världen frodas kunskap, nya uppfinningar görs och lokal och global kultur berikar varandra. Kunskap skapas på fler ställen än i västvärlden. Internet har frigjort plats och kunskap från varandra. Med toppen av ditt finger kan du swipa dig fram över hela världen.

war-952967_960_720

När dåden i Paris genomfördes fick de flesta nyheten via sociala medier. När Aylan Kurdi spolats upp på stranden i Turkiet, var det sociala medier som spred bilden över världen och riktade allas blickar mot gränsen mellan EU och Mellanöstern. När situationen för Burmas munkar blev allt mer desperat var det via Facebook som situationen överhuvudtaget kunde uppmärksammas, och den världsomfattande röda-tröjan-manifestationen sattes i gång.
När tsunamin glufsade i sig människor på Thailands öar, var det med mobiler och internet som överlevande kunde få kontakt med omvärlden. Jag har inte hört ett enda ifrågasättande av att de lyckades få med sig sina mobiltelefoner. Tvärtom. “Vilken jäkla tur att man alltid har mobilen i fickan nuförtiden!” Men människor som ett decennium senare flyr undan krig och förföljelser, ifrågasätts då de har mobil med sig. “Är de verkligen flyktingar?”

På lärosäten runtom i världen knyts kontakter och internationella utbytesprogram mellan såväl studenter som lärare emellan skapas, eftersom det är berikande för alla som deltar.
Ändå ifrågasätts fortfarande kunskapen hos alltifrån läkare till svetsare. Jag har till och med varit med om att en personalchef inom ett landsting varit bekymrad över de blanketter (på engelska) som en utomeuropeisk läkare måste fylla i. “Det där klarar hon aldrig!” Hallå?! Vi talar om en person med åtminstone åttaårig universitetsutbildning….!

Nu är det 2015.

Vi lever i en värld som är föränderlig. Vår världsbild behöver uppdateras! Var inte förvånad över vem som har mobiler, frågar efter internet, eller för den delen, känner till Ingmar Bergman.
Människor som nu söker asyl kommer från samhällen som varit fungerande, informerade och utvecklade.
Många är utbildade. Många är välorienterade. Och alla vill fortsätta livet, som tagit en brutal vändning.

Livet är hotat.
Inte av långvarig brist på resurser, men av brist på fred och politiska lösningar.

De söker trygghet. Förutsägbarhet. En förvissning om att det finns en morgondag.

Lästips

Hög kompetens hos nyanlända (Helsingborgs Dagblad)

Korta motargument

Registrerade flyktingar i Ungern

Många har sett de videoklipp som sprids från stängselbyggandet på gränsen mellan EU-landet Ungern och icke-EU-nationen Serbien. Motargument letade upp exakt statistik över hur många flyktingar som polis i Ungern har registrerat per dag under år 2015.

Genomsnitt per dag är i skrivande stund 1 380 personer per dag. Genomsnitt per vecka är 9 564 hittills i år. Det verkar som om att stängslet mot Serbien är klart nu, då statistiken rasat kraftigt i mitten av oktober.

Dygnsstatistik (klicka på bilden för att förstora den)

Veckostatistik (klicka på bilden för att förstora den)

Källa: Ungersk polis har diagram på sin sida med de senaste 30 dygnen och även där man kan visa en kalendermånad i taget
Se även statistik över antal registrerade flyktingar i Slovenien hittills i år.

Korta motargument

Registrerade flyktingar i Slovenien

EU-landet Ungern byggde ett stängsel vid gränsen mot icke-EU-nationen Serbien, något som ledde till att Motargument letade upp statistik över hur många flyktingar som polis i Slovenien har registrerat per dag under år 2015. Det var väldigt låga siffror under årets första 8 månader, fram till då Ungern stängde sitt stängsel.

Genomsnitten är i skrivande stund 594 personer per dag och ungefär 3 737 i genomsnitt per vecka hittills under kalenderår 2015. Totalt antal personer som polis i Slovenien registrerade i oktober var 116 627, och totalt hittills under året ungefär 187 000.

Slovenien, klicka på bilden för att förstora den
Slovenien, klicka på bilden för att förstora den

Värt att notera är att över 168 000 personer som registrerats i Slovenien, har lämnat Slovenien mellan 20:e oktober och eftermiddagen den 11:e november. Många av dem har transporterats till, och släppts in i Österrike.

Källa: Sloveniens polis

I fokus, Krönikor

Bieler, Bylund och det ständiga ”hjälp i närområdet”

Sverigedemokraterna hävdar alltid hur mycket mer humanitärt och kostnadseffektivt det skulle vara att fokusera endast på att ”hjälpa i närområdet”. Uttrycket har kommit att bli ett mantra och ett politiskt slagträ, där SD påstår sig vara de enda som egentligen bryr sig om flyktingar och deras öde.

De sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Paula Bieler och Linus Bylund skrev den 7 september 2015 ett debattinlägg i Dagens Samhälle. Inlägget ger oss inget nytt, utan är en upprepning av SD:s redan inslagna väg beträffande flyktingpolitiken.

Sverigedemokraterna har under lång tid påtalat behovet av akut hjälp så nära krisområden som möjligt, av flera anledningar. Att begränsade resurser räddar fler liv i flyktingläger än i Sverige är väl känt.

Bieler och Bylund menar att det är ”inte humant att lämna de mest utsatta åt sitt öde”. Detta är ytterligare ett verktyg för SD att frenetiskt försöka övertala svenskarna om att det är endast i direkt närhet till krig och naturkatastrofer som de ekonomiska medlen ska göra mest nytta. Inget annat är, enligt SD, av godo.

Stämmer detta? Är det så att om vi väljer att öka biståndet till FN:s flyktingorgan UNHCR, som är det mest tongivande av flyktingorganen i, och kring, Syrien, kan vi alla då sedan sitta lugnt och klappa oss själva på axeln och tycka att vi har gjort vad vi kan, och ska göra, för att maximera det humana i vårt givande?

Sverige är ett av de länder som ger mest till UNHCR. Bara USA, Japan, EU och Storbritannien ger mer än Sverige. IKEA är UNHCR:s största enskilda privata biståndsgivare med ca 1 400 miljoner kronor per år sedan 2010.

SD säger sig vilja höja biståndet till UNHCR med 9 900 miljoner kronor (ackumulerat över 4 kalenderår), vilket enligt SD bör vara en lätt match då SD på samma gång säger att man vill minska allt utlandsbistånd med 39 265 miljoner kronor (ackumulerat på 4 år).

9fler39b

SD vill alltså minska det totala biståndet med mellan 5 586 – 9 489 miljoner kronor per kalenderår (Källa från nov 2014, diagram på sidan 13 och 87), vilket är fakta som Bieler och Bylund väljer att utelämna i sitt debattinlägg, då det skulle framställa SD i dålig (läs icke-human) dager.

Skulle det räcka om vi ökar biståndet till UNHCR? De är förvisso glada över att få in så mycket ekonomiska medel som bara är möjligt för att ha möjlighet att förbättra sitt krishanteringsarbete. MEN de tillägger att de inte vill användas som slagträ i flyktingdebatten. De vill att EU, och Sverige, ska höja flyktingkvoterna och ta emot fler flyktingar per år än de gör nu. Hjälporganisationen pekar på ihåligheten i SD:s försök, eftersom olika människor alltid kommer att vilja fly längre bort från krisen, så menar UNHCR att Sverige inte ska minska invandringen hit.

I debattinlägget menar Bieler och Bylund ”att merparten av jordens flyktingar aldrig kommer lämna närområdena, få vill och ännu färre kan”. Det finns en specifik del i detta som är intressant att ifrågasätta, nämligen att ”få vill” lämna närområdena. Hur vet de detta? Har de varit nere på plats i flyktinglägren i Syrien, Libanon, Jordanien och Turkiet och frågat flyktingar om vad de egentligen vill? Flyktingar tvingas stanna i flyktingläger i flera år. Vill de verkligen stanna kvar i flyktinglägren? Det låter på Bieler och Bylund som att livet är en dans på rosor i flyktinglägren. Det är naturligtvis långt ifrån sanningen.

En tanke som slagit mig är att jag tror att de flesta flyktingar anser att det är ohållbart att stanna i krigshärden (där det handlar om att välja mellan liv och död), och att väldigt många anser att det heller inte är säkert, eller hållbart, att stanna i flyktingläger. De vill vidare. Till något bättre. Till en tillvaro där man har större möjlighet att bygga upp en trygghet, och att inte behöva leva i ständig skräck. Närområdet är tillräckligt nära krigshärden för att inte utgöra en trygg fristad, och det är inte svårt att föreställa sig att de som befinner sig i lägren är oroliga för hur tryggt och säkert det faktiskt är. Man vet inte heller hur länge man tvingas stanna i flyktinglägret. Därför ifrågasätter jag starkt Bielers och Bylunds uttalande om att ”få vill” lämna flyktinglägren.

Människor flyr för att rädda sina, och sina näras, liv. Det är den enkla sanningen. Det har alltid varit så, det är så, och kommer alltid att vara så, så länge det finns krig, antidemokrati och förtryck. Vissa stannar i närområdet, vissa flyr vidare i hopp om en bättre tillvaro långt, långt bort från bomber, skott och minor.

Människor flyr inte för att de vill lämna sitt ursprung, sin kultur eller sitt språk (som Bieler och Bylund nämner). Det är förmodligen det sista de vill. Men ibland måste en del göra det. Det är så verkligheten, kriget och människor fungerar. Beroende på hur situationen i hemlandet utvecklar sig, så kan den inställningen hos människorna förändras. Eller så gör den det inte. Men man kan inte tvinga människor, som är desperata, har förlorat familjemedlemmar och är övertygade om att de också ska dö, att stanna kvar vare sig i krigshärden eller i flyktingläger. Genom att strypa flyktinginvandringen tvingar man människor att göra just det.

ZA'ATARI, JORDAN - FEBRUARY 01: Children pose for a picture as Syrian refugees go about their daily business in the Za'atari refugee camp on February 1, 2013 in Za'atari, Jordan. Record numbers of refugees are fleeing the violence and bombings in Syria to cross the borders to safety in northern Jordan and overwhelming the Za'atari camp. The Jordanian government are appealing for help with the influx of refugees as they struggle to cope with the sheer numbers arriving in the country. (Photo by Jeff J Mitchell/Getty Images) ORG XMIT: 160600686
Flyktinglägret i Za’atari, Jordanien.

Deras senaste debattinlägg är ännu en påminnelse om den bild SD vill inpränta i våra huvuden: den om hur humant SD faktiskt är. Problemet är att man samtidigt glömmer bort värdet av långsiktigt utlandsbiståndsarbete eller att vara human mot alla de människor som inte vill stanna i närområdet.

I skrivande stund är ungefär 1 miljon människor på flykt i Europa. Hur gärna SD än vill så kommer flyktingströmmen till Europa alltid att finnas och variera beroende på kriser och naturkatastrofer i omvärlden. SD säger sig vilja vara humana mot människor som håller sig långt borta. På så sätt slipper SD få hit människor som har annan etnicitet, kultur och bakgrund. Praktiskt, eller hur?

Flyktingsituationen idag gör det nödvändigt att höja bistånd och samla in mer pengar till hjälporganisationer som arbetar i närområdet, det råder ingen tvekan om det. Men det är lika nödvändigt att höja flyktingkvoten, och tillfälligt ta emot fler flyktingar, och assistera med långsiktigt förebyggande demokratiseringsprojekt. Det gäller Sverige, och det gäller EU.

Det ena utesluter inte det andra. Både och är nödvändigt. Först då, Paula Bieler och Linus Bylund, kan vi börja tala om en human flyktingpolitik. Inte förr.

Motargument har tidigare berört dessa ständigt aktuella ämnen:

Hjälp i närområdet bygger på felaktig logik

I fokus

Myt: flyktingar som kastar mat

Rasistiska nyhetssajter och sverigedemokratiska politiker har under den senaste tiden gjort en stor sak av att flyktingar i Ungern i vrede kastat mat och vägrat ta emot mat, som de fått av hjälporganisationer.

Det antas att flyktingar som är arga och kastar mat är bortskämda. De vill inte stanna i Ungern utan vill resa vidare med tåg till Tyskland och Österrike. Därför påstås de vara bortskämda och lögnare. ”Parasiter” kallas de av Kent Ekeroth, Exponerat och Avpixlat.

Exponerat skriver:

”Via LiveLeak sprids en film som visar flyktingar kasta mat och vatten i Ungern. Orsaken är att varken bidrag eller asyl blivit aktuellt och flyktingarna i tåget vägrar ta emot hjälp.”

Men hur sant är detta?

Om människor känner sig desperata nog och känner sig hotade till liv och lem av att bli utvisade och polis stoppar tågen – så matstrejkar vissa och kastar vad som erbjuds dem.

Har ni hört talas om baltutlämningen? Baltiska båtflyktingar i Sverige skulle utvisas tillbaka till Sovjet.

Balter

Tiotusentals baltiska och tyska flyktingar planerade man att utvisa från Sverige.

Och många tusen var så desperata över detta att de började hungerstrejka. Och även de kastade mat på svenska poliser. De stympade sig själv. De rymde. De klädde av sig nakna och kastade bajs på svenska poliser. (Se bilden ovan). De ville inte tillbaka.

Den tidens rasister var givetvis snara att ironisera över parasiterna från Baltikum som var så otacksamma över den hjälp de dittills fått att de hungerstrejkade och kastade maten de fick från svenska allmänheten.

Vi hade ett Avpixlat och en Kent Ekeroth även 1945! De hette något annat men delade deras hat.

Men de förlorade. Endast något hundratal balter avvisades, inte de 30 000 som vissa pratade om.