Etikettarkiv: brottslighet

Det finns inga raser

När vi nu – utan att sväva på målet – kan säga att Sverigedemokraterna ÄR ett rasistiskt parti, så är det kanske dags att titta närmare på det där lilla ordet ”ras”. Även om vi tillbakavisar indelningen av människor i bättre och sämre, så finns det väl ändå ”raser”?

Races and skulls

Svaret är nej.

Uppenbarligen finns det människor som fortfarande går omkring och tror att ”raser” är något som finns. Jag menar, det syns ju att det är skillnad på en inuit och en zulu? Och människor från arabiska halvön är ju väldigt olika japaner, eller hur? Så visst finns det väl ändå raser?

Nej. Sanningen är att det gör det inte. Begreppet ras är idag ett begrepp som möjligen kan ha sin användning när vi talar om framavlade husdjur av olika slag – det är med andra ord ett människoskapat begrepp.

Och även när det gäller exempelvis hundraser har man idag kommit till insikt om att renrasighetstänkandet medför stora problem.

Många hundraser har drabbats av rasspecifikt nedärvda sjukdomar eftersom den genetiska variationen är så begränsad. Det pågår även en debatt om huruvida det är sunt med rashundsavel över huvud taget, där alltfler argumenterar för värdet av blandrashundar.

Bland hundägare diskuteras dessa problem intensivt. Diskussionen finns även när det gäller kor, får och hästar.

Men när det gäller frågan om mänskliga raser så är begreppet helt enkelt förlegat. Det saknar idag någon som helst förankring annat än som en grund för just rasism. Begreppet ras är något vi bör lämna bakom oss i likhet med det besläktade ordet rashygien. Bland befolknings- och släktforskare begagnas det över huvud taget inte längre. Istället hänvisas till haplogrupper som genetiskt undersöker människans urhistoria och olika individers och folks släktskap emellan.

Bakgrunden är följande. Vi vet idag att alla människor har sitt genetiska ursprung i Afrika. Vi vet numera också att det är betydligt större genetisk skillnad mellan en östafrikan och en västafrikan än mellan en inuit och en maorier. Alla de olika ”raser” som vi idag talar om är alltså mer lika varandra genetiskt än människor från västra och östra Afrika.

Men varför ser vi då så olika ut?

De skillnader mellan människor från olika delar av världen som vi kan iaktta beror ENBART på den miljö som dessa människor levt i under tusentals generationer – och det selektiva urval som har skett beroende på dessa människors anpassning till denna miljö. Det har ingenting med deras genetiska arv att göra.

Att det är så beror i sin tur på att alla vi som inte ser ut som afrikaner längre, har vårt ursprung i några få grupper av afrikanska utvandrare, som efter sin utvandring lyckades föröka sig. Vi pratar om tiotusentals år sedan…

Humanzoogermany

Detta innebär således att det vi tidigare kallade ras (som ett biologiskt fenomen) helt och hållet handlar om geografisk isolering och att vissa egenskaper (exempelvis mjölktålighet eller pigment) har blivit ”framavlade” av de omständigheter som människor levt i. Människor som i hundratals generationer levt på det geografiska område som vi idag kallar Sverige har exempelvis en rätt unik förmåga att tåla komjölk. Det beror helt enkelt på att de 2% som från början tålde komjölk, var de enda som överlevde de bistra vintrarna och kunde föröka sig – just med hjälp av husdjur som kor. I större delen av världen är siffrorna de omvända. I södra Afrika är det bara omkring 2% som tål komjölk, de andra blir svårt sjuka.

Bristen på pigment hos människor på norra halvklotet beror på ett liknande fenomen. Människan tar upp D-vitamin från solljuset, och för att det ska vara möjligt i ett klimat som vårt är det en fördel med ljusare pigment. I många, många generationer medförde således bristen på solljus och behovet av D-vitamin att det var en överlevnadsfördel att ha ljusare skinn. Men ras? Nej.

Under årtusenden har rasbegreppet använts som en bakgrund till förtryck, våld och utrotning, för att eskalera under den tidsperiod när europeer koloniserade och våldförde sig på människor i andra delar av världen eller av annan hudfärg eller utseende. Idag handlar det i praktiken oftast helt enkelt om ett förtryck av människor med mörkare hår och hud, annat uttal, boende i vissa förorter etc. Men i grunden finns samma tänkande kring ursprunget till dessa olikheter – de är nedärvda och kan inte ändras. Det är bland annat därför som SD anser att man ska undersöka alla brottsmisstänkta i flera släktled bakåt. I en motion från 2011 föreslog SD:s nya rättspolitiska talesperson Richard Jomshof och Erik Almqvist att ursprung ska kartläggas generationer tillbaka i tiden.

”För att få en tydligare bild av generella mönster för kriminella bör Brottsförebyggande rådet i högre grad än idag särredovisa brottsdömdas samt brottsmisstänktas bakgrund avseende ursprungsland samt föräldrars och far- och morföräldrars ursprungsländer”, skrev Almqvist och Jomshof.

Det är också just detta som gör att det är korrekt att kalla SD för ett rasistiskt parti.

Idag kan vi säga att det inte bara är fel på rasismen – själva begreppet ”ras” saknar fullständigt faktagrund. Med den kunskap vi har idag om genetik, och att människor alltmer blandar sig med varandra (vilket ur genetiskt perspektiv alltså är optimalt!) så är begreppet ras fullständigt föråldrat.

Det finns helt enkelt inga raser.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Riksdagsmotionen från 2011: ”Tydligare statistik från BRÅ
Samma Riksdagsmotion, inlämnad i 2012, nu utan Jomshof, endast med Almqvist som undertecknare

Myterna om kriminalitet bland invandrare

Det påstås att invandringen är något negativt ekonomiskt, något som bara kostar pengar för samhället. Som en del av de påstådda kostnaderna anges ökad brottslighet och kriminalitet bland invandrare utgöra en stor del. Vi ska gå igenom den myten här.

Kent Ekeroth (Sd)

Av naturliga skäl finns alltid en stor osäkerhet i statistik om kriminalitet. Många brott anmäls aldrig och många av de brott som anmäls klaras inte upp. Ett sätt att försöka mäta och jämföra över tid och mellan länder är enkätundersökningar där de svarande får uppge om de utsatts för brott det senaste året. I den statistik som Brottsförebyggande rådet hänvisar till kan man se att Sverige inte sticker ut jämfört med liknande länder. Det är lika många eller fler som uppger att de har utsatts för brott i en del länder med lägre invandring, till exempel Danmark och Norge. Invandring tycks därför inte vara en avgörande faktor i en jämförelse av antalet brott mellan länder.

Den överrepresentation som finns bland utlandsfödda i brottsstatistiken beror bland annat på att det är många unga män som kommer till Sverige, en grupp som normalt är överrepresenterad i statistiken — oavsett födelseort. Även faktorer som arbetslöshet och låg utbildningsnivå spelar in. I sammanhanget är det viktigt att poängtera att den absoluta majoriteten utrikes födda, precis som den absoluta majoriteten svenskfödda, aldrig begår brott.

Brott ska alltid bekämpas och den ansvarige ska ställas till svars. Men när en enskild invandrare begår brott ska vi aldrig skuldbelägga hela gruppen utrikes födda.

Det finns i sammanhanget även ytterligare faktorer att ta hänsyn till och redan år 2005 visade professor Christian Diessen i en tvärvetenskaplig antologi, ”Likhet inför lagen”, hur invandrare missgynnades i rättskedjans alla led.

Påståenden som framförs ofta är att vi har lägre straff än andra länder och att någon sorts allmän opinion skulle kräva att mantrat ”hårdare tag och strängare straff” uppfylls med det snaraste.

Att opinionen kan upplevas så beror i första hand på att media och polis lever i ett symbiotiskt förhållande där media vet att brott säljer tidningar, och polisen vet att ju mer media skriver, desto bättre förutsättningar för ökade anslag. Om detta finns bokstavligen spaltkilometrar för den intresserade att läsa i min blogg där jag i artikel efter artikel motbevisar en lång rad rena myter om brott, straff och kriminalvård. Här och nu ska jag bara ge några exempel och f.ö hänvisa till en överväldigande kriminologisk forskning som slår fast att längre straff inte har någon påverkan på den samlade brottsligheten.

Påståendet om allmänna opinionens uttalade blodtörst där ser verkligheten istället ut på det sätt som beskrivs i en undersökning som genomförts av Köpenhamns universitet, Rättspolitiska institutet i Helsingfors, Islands universitet, Universitetet i Oslo och Stockholms universitet. Projektet har finansierats av Nordiska samarbetsrådet för kriminologi och Justitieministeriet i Danmark. Den svenska delen har även finansierats av Vetenskapsrådet.

Det är en stor och omfattande undersökning av hur människor ser på brott och den kommer fram till samma sak som jag hävdat länge med stöd bl.a av en liknande undersökning gjord i Australien, att kraven på skärpta straff saknar stöd hos folket.

I punktform visas istället följande:

1 Allmänheten har mycket begränsad kunskap om rättsväsendet, och medierna är den främsta informationskällan.

2 När allmänheten får mer information om brott och straff sjunker straffbenägenheten avsevärt.

3 Rädda människor tenderar att vara mer straffbenägna.

4 Allmänheten föredrar rehabiliterande åtgärder framför ingripanden från rättsväsendet.

Den här utredningen kan sammanfattas på detta vis och jag citerar ur DN:

En fråga som infinner sig är då varför det är en sådan skillnad mellan å ena sidan det generella och å andra sidan det informerade och konkreta rättsmedvetandet. En förklaring som förts fram är att det spontana svaret att straffen är för låga bara visar att man vill ta avstånd från gärningen. En annan förklaring är att allmänheten brukar vilja ha mer av vilket förslag som än presenteras, inklusive mer behandling eller arbetsträning för den som begått brott. Ges man bara möjlighet att svara på frågan om straff kan man inte ta ställning till andra insatser. En tredje förklaring är att allmänheten har dålig kunskap om de straff som faktiskt ges i domstolarna — här underskattade ju allmänheten genomgående domstolarnas straffnivå.En fjärde förklaring slutligen är just att med mer och konkret information förändras kraven på hårda straff. Det är också det genomgående resultatet från tidigare forskning i flera länder. Detta innebär inte att allmänheten inte skulle ta brotten på allvar. Tvärtom visade undersökningen att allmänheten ofta ville utvidga straffet så att fängelse kompletterades med andra påföljder och rättsliga reaktioner. Särskilt behandling av gärningspersonen och ekonomisk kompensation till brottsoffret föreslogs ofta. Allmänheten verkar tycka att straffet ska uttrycka rättvisa och proportion men också upprättelse av och hjälp till brottsoffret och åtgärder för att gärningspersonen inte ska begå brott igen.

Så vidare till talet om våldsam ökning av våldsbrottslighet och de slappa påföljderna i Sverige, där låter jag riksåklagare Anders Perklev föra min talan och som får visa att vi, tack vare att vi låtit oss vägledas av brist på kunskap, kastar miljarder i sjön på att inhysa intagna i fängelse som den upplysta allmänheten egentligen inte alls vill ha där. Anders Perklev, uttryckte det så här då han lämnade ifrån sig sin utredning om skärpta straff vid olika typer av våldsbrott:

att den kraftiga ökningen av antalet anmälda våldsbrott inte tycks bero på att den faktiska våldsbrottsligheten totalt sett har ökat i någon större omfattning,

att det inte finns något belägg för att våldet generellt sett har blivit grövre eller råare,

att en höjd straffnivå inte kan förväntas leda till mindre våldsbrottslighet i Sverige,

att övriga nordiska länder samt ytterligare tre stora EU-länder i stort sett inte tycks ha en annorlunda straffnivå än Sverige.

Ytterligare underlag för hur verkligheten ser ut hittar du också i den här artikeln.

Slutligen konstaterar jag angående SD att när det handlar om meningslös populism i frågan om brott, straff och kriminalvård så förändras synen på kostnader blixtsnabbt. I detta sammanhang tvekar man inte att kalla min. 52 miljarder för en liten summa pengar. De min. 52 miljarder som enligt Kent Ekeroth är kostnaden för att införa s.k ”riktiga” livstidsstraff.

Vad kostnaderna blir för alla andra förslag Ekeroth och SD lagt på området har jag upprepade gånger frågat om, men ej fått något svar på. Att det handlar om mångmiljardbelopp årligen råder det dock inte minsta tvekan om.

Michael Gajditza

När det enda som finns är svart eller vitt

Världen är ett färgglatt ställe att vara på. En del länder är kanske mer kontrastrika än andra, och då menar jag genom krig eller andra umbäranden. Sverige, på det stora hela, är dock ett land där det finns många färger och nyanser.

Det är något som verkar ha gått Sverigedemokraterna helt förbi. Deras politik verkar se världen ur ett helt svartvitt perspektiv – vilket jag på ett sätt känner igen, eftersom jag själv har ett liknande seende. Skillnaden mellan mig och Sd är att min värld är svartvit ur ett visuellt perspektiv, medan deras är svartvit ur ett socialt, ekonomiskt och idébaserat perspektiv. Till skillnad från Sd kan jag också välja vad jag vill se i svartvitt, om jag vill se det i svartvitt, eller om jag för en gångs skull vill välja att se det i färg – eller åtminstone i en gråskala.

Problemet med Sd’s politik, som jag ser det, är att för dem är det antingen eller. Jag tänker bland annat på hur de ser på brottslighet bland invandrare, och hur de på något sätt missar att en ung man från ett land i krig, troligen har svårt att anpassa sig till en helt ny kultur som dessutom inte befinner sig i krig. Och det är givet att han har det problemet. Det vore väldigt märkligt om han inte hade det. Tyvärr är det ju så att detta ibland kan resultera i att nämnde unge man hänfaller till kriminalitet, och det är på det stora hela destruktivt och allmänt sett som dåligt. I Sd’s värld är det antingen eller. Antingen ska denne man anpassa sig och helst assimileras till 100%, eller så ska han utvisas. Man ger ingen tid eller direkt möjlighet för honom att få till exempel psykologisk hjälp att ta sig igenom traumat från det krig och eventuellt den familj och de vänner han lämnat bakom sig. Han får heller inte någon ytterligare hjälp att anpassa sig till det nya samhälle han befinner sig i.

Något annat jag tycker att Sd har missat helt och hållet, är att ett mynt alltid har en fram- och en baksida.  De verkar ha tappat förmågan att se världen ur något som helst annat håll än sitt eget. Det här, anser jag, är att verkligen aktivt välja hur man vill se världen (läs gärna min krönika om seendet). Det är skrämmande eftersom det också visar på hur både politiker och anhängare till Sd har förlorat sin empati. Att inte kunna föreställa sig hur en annan person har eller har haft det är ett väldigt stort minus för en politiker. Att inte förstå att det är viktigt att ibland ta hand om och hjälpa andra människor så att de på sikt ska kunna återgälda detta genom att bli en självklar del av samhället. Att inte förstå att den ekonomiska biten inte är en förlust, utan en omfördelning av pengar som hela tiden är i rörelse.

Det här med den förlorade empatin gäller för övrigt även i debatt med människor av annan åsikt än Sd eller partiets anhängare. Jag har skrivit om det tidigare, skriver det igen och kommer troligen att skriva om det vid något annat tillfälle; personer med främlingsfientliga åsikter kan inte ta kritik för vad de säger eller gör. Oavsett vad man säger (om man inte håller med dem, förstås) så är man en fiende. Jag förstår inte riktigt hur de tänker när de i en så kallad debatt, inte gör något annat än anklagar och kommer med diverse statistik som åtminstone jag själv inte vet hur jag ska förhålla mig till (men då är jag å andra sidan väldigt skeptisk till statistik överlag). De klarar inte av att hantera motpartens ifrågasättande av deras siffror eller andra så kallade fakta, eller för den delen vart de hittat sin statistik. Det enda de gör är att fräsa och spotta som svar.

I rasisternas värld är det enkelt att leva och veta vad man ska göra. Antingen är det svart eller så är det vitt. Man väljer den ena sidan och strider mot den andra. Så enkelt är det.

Även svenskar har varit flyktingar

Detta inlägg publicerades samtidigt på Flyktingbloggen måndagen 15:e oktober 2012.

Även svenskar har varit i den situationen att de tvingats fly undan svält, fattigdom eller förföljelse. Många svenskar har korsat främmande hav i jakten på bättre livsvillkor.

Även svenskar har då mötts av rasism, hat och fördomar.

Ett exempel på det är den svenska utvandringen till Danmark på 1800-talet och 1900-talets början. Mellan 80 000 och 90 000 svenskar utvandrade till Danmark mellan 1850 och 1910.

Har ni sett filmen Pelle Erövraren av Bille August, från 1987 med Max von Sydow i huvudrollen? Den visar hur de svenska invandrarna på ön Bornholm behandlades av många danskar. De stod längst ner på samhällsstegen, och fördomar grasserade om svenskarna.

Svenskarna är ett hot mot landets moral, de har med sig främmande seder. De tar våra kvinnor. De super som svin. Dessutom är de lata och vill inte jobba och tar våra jobb ifrån oss.

Emigrantforskaren Lars Hansson har skrivit om detta i “den glömda utvandringen“:

De svenska immigranterna tillskrevs olika negativa stereotypa drag, även om bilden av svenskarna också inkluderade positiva sidor. Svenskarna betraktades som aggressiva och hängivna på alkohol, och på Bornholm tillskrevs de samma egenskaper som finländska immigranter i Sverige på 1960-talet – begivna på sprit och vana att slåss med kniv.De svenska immigranterna sågs också som verkliga eller potentiella lönenedpressare eller i värsta fall som strejkbrytare… (1)

De ”brottsliga svenskarna”

Ett argument för att svenskarna hotade landets moral var att rasisterna ansåg att svenskar var ett folk som bestod av brottslingar. Bevis hade man på det också. Varje polis kunde berätta skräckhistorier om svenskarna i slummens Christiania eller Nyhavn. Fördomsfulla mammor bad sina unga söner akta sig för de huckleklädda svenska flickorna från Halland. Under schalen var de egentligen omoraliska prostituerade allihopa.

Det var vid denna tid ordspråket: ”gör en god gärning, hjälp en svensk till båten” myntades i Danmark. Många reagerade på ”svenskproblemet” genom att säga ”kasta ut dem”, ”bevara Danmark danskt”. (2)

Det fanns en viss sanning bakom fördomarna. Sociala och ekonomiska förhållanden gjorde att migranterna blev överrepresenterade i kriminalstatistiken i storstäderna i Danmark.(2) Därför skapade man en speciell ”uppehållsbok” för de svenska invandrarna efter ett beslut i danska riksdagen 1875. Det skulle registreras var de befann sig.

Svenskar som blev prostituerade, kriminella eller tiggare utvisades.

Brottslighet

Det där med statistiken över kriminalitet är intressant att studera lite närmare.

Antalet svenskfödda invandrare i Köpenhamn var runt 4% i slutet av 1800-talet. Nämligen 2,4 % (1870), 3,8 % (1880), 4,1 % (1890) och 3,9 % (1901). Men andelen invandrade svenskar som begick brott var högre och låg under denna perioden på runt 10%.

I procent av det totala antalet registrerade brott: 1865-1869 11,0%, 1870-1874 10,2 %, 1875-1879 10,1 %, 1880-1884 9,7 %, 1885-1889 9,3%, 1890-1894 7,3%, 1895-1899 7,5%.

Det var alltså en överrepresentation för svenskar i brottstatistiken på ca 2-4 ggr. (3)

Migrationsströmmar

Även inom Sverige fanns migrationsströmmar och precis som i fallet med svenskar som flyttade till Danmark, blev den migrationen inte helt friktionsfri heller.

Urbanisering kallas det idag. De som hamnade i fattigdom och utsatthet i städerna var framför allt ”invandrarna”, dvs folk som vandrade in till städerna från glesbygden. Landsbygdsbor blev t.ex. överrepresenterade i brottstatistiken i städerna.

Men betydde detta att migrationsproblemen inte gick att lösa eller att migrationen var fel?

Nej, tvärtom! Utan migrationen från landsbygd till stad, utan urbaniseringen hade vi antagligen inte haft det välstånd vi har idag.

Idag hör vi inte talas så mycket om nöden bland skåningar som flyttat inom Sverige. Och fulla svenskar må ännu vara ett problem i Danmark men nån större överrepresentation i brottsligheten bland svenskar som flyttat till Köpenhamn hittar man inte.

Vad har hänt?

Jo. Mot slutet av 1800-talet började liberaler, Socialdemokrater och andra politiska krafter ta strid för bättre livsvillkor även för fattiga. Man började arbeta bort problemen som alla visste fanns.

Man började uppmärksamma missförhållandena och bestämde sig för att göra något åt dem. Man blundade inte för hur det var och man ville inte stoppa migrationen till städerna. Man skuldbelade inte heller migranterna. Man sa: “Vi ser problemen och gör något åt dem”!

Tänk på ”svensk-invasionen” i Danmark och den rasism som mötte svenskarna där, nästa gång du hör någon gnälla över flyktingar och invandrare.

Fotnoter

1) Lars Hansson´, Den glömda utvandringen http://www.litorina.fhsk.se/laddaner/110519-glomda-utvandringen/den-glomda-utvandringen-i-nytt-ljus.pdf

2) Da svenskerne var en trussel http://www.kristeligt-dagblad.dk/artikel/451842:Historie–Da-svenskerne-var-en-trussel

3) Skandia 1998. Henrik Zip Sane i ”Scandia – Tidsskrift för Historisk forskning”, nr. 64:2 ”Kriminalitet og fremmedangst – politiets forhold til svenske indvandrere i København 1868-1898”, 20 sider, Lund 1998.

Kvinnomisshandel — en del av svensk kultur?

Allvarligt talat, det räcker nu… Hur länge ska vi egentligen blunda för vår egen problematik samt feghet och inse att det snarare handlar om en internationell manlig svaghet än ”andra än Svenska kulturer” och ”religioner”?

Källa: endviolence.un.org/

I sådana fall är kvinnomisshandel — och förtryck minst lika mycket en ”svensk kultur”…!

Kvinnor som blir förtryckta, hotade, manipulerade och misshandlade — fysiskt som psykiskt — har under hela mitt liv och så länge jag kan minnas klassats samt talats om som någonting ”alla andra” sysslar med, inte vi i Sverige. Trots detta är såväl kvinnohusen som de skyddade boendena fyllda till sista bedd av Svenskor som levt och/eller lever med precis lika många s.k. icke-svenskar som etniskt svenskar.

Dessutom är beteendemönstren så skrämmande lika att man lätt kan tro att samtliga kvinnor levt med — och talar om en och samma man. Förstorade och överdramatiska händelser, som inte sällan är kopplade till den blodtörstigaste ”maffiagruppen” samt ”vänner” som världen någonsin har skådat, och som dessutom endast verkar existera för att kvinnan skall begå ett misstag, eller ”gå emot” mannen. Exempelvis genom att gå ut med egna väninnor en kväll, eller, gud förbjude, gå på fest. De facto, hela jorden verkar snurra endast på grund av dessa män.

Alla myndigheter gör plötsliga, helt galna undantag för dem och till och med rättsväsendet kan se mellan fingrarna på alla de morden dem begått, och som endast kvinnan får höra talas om att han har begått.

Det sägs att var fjärde kvinna i Sverige är eller kommer att bli utsatt för mäns våld, kontroll och kränkningar emot kvinnor. Tyvärr har jag också bidragit till den siffran under en period i mitt tidiga vuxenliv när den egna svagheten var som störst, bekräftelsebehoven som starkast och osäkerheten som djupast. Det hade lika lite att göra med färgen på min hud som det hade att göra med någon av kvinnorna.

Det låg helt och hållet hos mig själv. Faktum är att min ”kultur” var endast svensk.
Jag visste ingen annan eller kunde heller inte inget annat språk. Jag var heller inte religiöst troende. Kanske att det låg i hudfärgen ändå?

Årsskiftet 2005/2006 fattade jag ett beslut, ett beslut om att förändra hela mitt liv och en tid av självisolerat självarbete tog sin form. Mycket hade redan förändrats i mitt liv, dock inte förutsättningarna för en långvarig relation med sann kärlek, tillit och trygghet. Resultaten av dessa isolerade självarbeten släppte även den sjuka patetiska svartsjukan, kontrollbehoven samt den egna osäkerheten.

Efteråt, fram till min skilsmässa 2012, var det inte alls allt för sällan min ex fru frågade mig om jag ”verkligen älskade eller brydde mig om henne?” Orsaken var för att jag knappt aldrig reagerade på någonting, utan tilliten blev det starkaste vapnet. Så det var precis det jag gjorde. I samma veva förlät jag också min broders mördare. Inte heller detta har någonting att göra med att det rinner Indiskt blod i mina ådror. Utan endast mig själv.

De senaste tre åren har jag upptäckt att tre svenskfödda väninnor till mig, varav en idag mycket nära, levde med svenskfödda män, oberoende av varandra, och som trots vår demokrati i Sverige levt en i en totalitär diktatur. Med konstant misstänksamhet, korsförhör, manipulationer, lögner, förtryck, hot och våld — fysiskt eller psykisk.

Alla som är någorlunda insatta i destruktivitetens grepp vet också att det psykiska långdragna våldet alltid är värre än det fysiska. Samtidigt är vi ibland så obotligt korkade att vi inte anser det vara ”våld”. Precis som vi aldrig ifrågasätter banktjänstemannen som blivit rånad, varför denne inte ”bara lämnade rånet och rånaren?” Det frågar vi däremot den utsatta kvinnan. Den ensamma isolerade och, i åratal, nedtryckta skrämda samt hotade kvinnan, vars enda verklighet länge varit den som mannen presenterat och visat upp. En verklighet som oftast inte ens skulle platsa i en Hollywood-produktion, då den skulle anses vara för orealistisk. Om den blir till realistisk i kvinnans sinne, kan man endast föreställa sig vilket arbete mannen gjort och lagt ner på att mala sönder hennes självkänsla, självförtroende — och verklighetsuppfattning.

Det sker dock mer överdramatiska händelser under en dag i den mannens liv, än vad det får plats att göra i våra liv — tillsammans.

Det lustiga med detta är att dessa män, svenskar som icke-svenskar, istället borde springa så långt ifrån den miljön och grupperingar som bara möjligt. Det är trots allt inte allt för ovanligt att kvinnokränkare — och misshandlare får smaka på egen medicin eller självisolera sig inne på Svenska anstalter (oftast klass 1-3). Alternativt, sitta på speciella avdelningar med andra sexbrottslingar — våldtäktsmän och pedofiler.

Endast av dessa tre svenskfödda kvinnor som jag känner, vars samtliga män var eller är integrerade i samhället, och arbetade med ungdomar, emot droger samt inom reklambranschen fick mig att skrapa på isbergets topp. Berget går hur djupt ner som helst under vattenytan. Samtliga män, väl ansedda av sin omgivning och mästare på att manipulera densamma. Vilket också är det mannen lever på, framförallt som en svensk man. Den dag då kvinnan väl finner mod, styrka och kraft att bryta sig loss.

Omgivningens bild av honom leder till reaktioner som ”Kan det verkligen vara så? … inte han som är så trevlig… Varför stack hon då inte tidigare, om det nu var så jobbigt?” Gentemot en icke-svensk man heter det snarare att det ligger i hans ”kultur” eller ”religion” och man blir inte lika förvånad. Sjukt nog! ”Dom har ju det där…scharria… eller vad det nu heter!”

Varför lämnar inte bara en missbrukare drogerna, om det nu är så jobbigt? Svaren är desamma — rädsla. Rädsla för vad som komma skall då mannen, i dessa fall, många gånger under flera år gjort väldigt klart för henne att konsekvenser av största och farligaste mått kommer drabba såväl henne som barnen. Men denna sida avslöjas givetvis inte gentemot omgivningen. Gentemot omgivningarna har samtliga tre kvinnor blivit stämplade som ”psykiskt störda”, som vill ”ge igen” eller ”hämnas”. Finns en ny man dessutom i bilden ligger han också bakom denna ”komplott” emot mannen.

Det senaste två åren har det verkligen gått upp för mig hur skrämmande många nedtryckta kvinnor det finns som lever i Sverige, och såväl Svenskor som icke-svenskor. Det handlar inte om någon ”annan kultur”, utan snarare i sådana fall en ”manlig kultur” att vilja äga, kontrollera, skrämma samt hota sin kvinna till tystnad, lydnad och lojalitet. Finns där någon effektivare taktik till dess raka motsats i längden?Dock råder det en sådan tabu inom detta ämne, att det knappt ens tas på allvar.

Jag lärde mig tidigt i livet, redan vid barnsben, att om man skall hålla en person skrämd, så är det bäst att aldrig sluta jobba aktivt på att hålla personen i fråga skrämd. Från och med den dagen man slutar, kommer personens rädsla att sakta men säkert övergå ifrån rädsla till förakt. Slutligen, möjligtvis en total likgiltig hämnd. Två Svenska polischefer har på kort tid dömts för våld, våldtäkt och kränkningar emot kvinnor. Toppen av isberget förblir toppen av isberget. Kanske är det, som så mycket annat, ”bättre” att blunda och peka emot andra gränser och deras kulturer och religioner än att se till våra egna.

Jag undrar hur Svenska kvinnor som är förtryckta, kontrollerade, utsatta för fysiskt och/eller psykiskt våld samt extremt sjuk svartsjuka känner sig då? De lever i ”världens bästa land”, men det är också ett land som vägrar erkänna deras, indirekt sin egen, problematik och vardag. För att de är Svenskor. (!)

Kan det månne vara så sjukt, att det föds en uns av avundsjuka gentemot den utsatta invandrarkvinnan? Jag menar, hon får ju i alla fall ett erkännande — och en förståelse av att hon far illa av en invandrad man. Oavsett vad man väljer att kalla det för, om man kallar det för Sharia eller ”hedersrelaterat”.

Den Svenska kvinnan som lever med den Svenska mannen fortsätter sin vardag, hon får höra hur fantastisk hennes man är och vilken ”tur hon måste ha för att vara med honom”. Leendet ifrån henne är hastigt och konstgjort, likaså den ”tacksamma” flackande blicken. Dock inte allt för konstgjort eller flackande, då rädslan direkt infinner hos henne likt kalla kårar längst ryggraden och en stor klump som i samma sekund föds i magen. Var hennes leende inte var tillräckligt brett eller ”äkta nog” för mannen gentemot hans omgivning? Råkade hon titta på någon annan förbipasserande man omedvetet? Eller än värre, råkade en förbipasserande man titta på henne? Vi kallar detta för ett ”okontrollerat våld”, men hur mer kontrollerat kan det bli när mannen aldrig visar den sidan eller ”ger sig på” kvinnan i den offentliga miljön? Inte heller ger han sig på vem som helst, utan endast kvinnan. Emot oss andra är han ”världens trevligaste, kärleksfullaste och bästa”. Hur mer kontrollerat kan det bli? Detta vet kvinnan väl om, likaså att hennes egna Sharialagar väntar i samma sekund de blir ensamma eller har kommit hem till radhuset, villan eller lägenheten, där statens lagar samt kvinnans rättigheter inte följs eller respekteras för fem öre. Där gäller mannens alldeles egna trosuppfattning.

Det finns dock en kulturell, eller religiös samt etnisk skillnad som jag kan se i denna typ av våldsbrott mot kvinnor — och kvinnofridskränkningar. Den är att vi inte kallar det för ”hedersrelaterat” eller Sharia när det gäller svenskfödda kvinnor. Då heter det ”familjetragedier”. Det finns ingen religions skrift eller lära som förespråkar våld och förtryck emot kvinnor och barn. Det märkliga är att vi ofta ser igenom detta när vi talar om terrorism eller ”kriget emot den”. ”De använder — och utnyttjar sina religioner…”

Men när det kommer till kvinnomisshandel — och förtryck — verkar vi tro att det står på heliga skrifters förstasidor. Den som står utan skuld, kan kasta första stenen… !

Skrivet av

/Tommy Deogan

 

Fördomar är felaktiga generaliseringar

5, 7, 9, … Vad är nästa tal? 11, eller hur? Lätt som en plätt?

Men tänk om serien egentligen var -1, 5, 7, 9, -1, -1, -1, … ? Och du bara fick se en del av talen, som förvillade dig? Kanske det inte fanns något mönster alls att hitta, utan det bara var en ren slump att 5, 7 och 9 råkade hamna i rad?

Vad ser du?

Ett annat exempel är det så kallade ”Marsansiktet”. Fotot kom från Vikingsonden som plåtat Mars på 70-talet. Men när kameratekniken blev bättre och därmed upplösningen högre, visade det sig bara vara ett bergsmassiv. [1]

För att förstå sin omvärld letar människan helt enkelt efter mönster i allt hon ser. Hon ser några exempel och hittar ett mönster. På gott och ont – för precis som vi sett ovan kan generaliseringen – förenklingen – vara helt felaktig.

Bild av Ove Waldemarsson

Tänk nu på vad det är sajter som Avpixlat.info håller på med. De väljer ut exempel och läsarna gör resten: skapar felaktiga generaliseringar i sina sinnen – fördomar. För vad mer är en fördom än en snabbt bildad — ofta felaktig — generalisering?

Att belysa några noga utvalda exempel och på så sätt låta läsarna ”förstå resten” kallas anekdotisk bevisföring [2]. Anekdotisk bevisföring, eller bevis-via-exempel (proof by example) kan användas som ett sätt att bygga fördomar eller helt enkelt demonisera. Sådana politiska metoder utnyttjas friskt av dem som vill sprida skrämselpropaganda över en viss framtida världsbild.

Så hur kan vi hantera detta jobbiga, men samtidigt mänskliga problem? En början är såklart att vara medveten om hur människor fungerar. Kanske göra fler undersökningar som visar fler exempel, för att få in mycket mer data som bildar den gröna kurvan och därmed kommer att motbevisa den röda kurvan i figuren?

Det hade heller inte skadat om grunderna kring hur riktig forskning går till var mera välkända. Till att börja med så utgår man inte ifrån några enskilda punkter. Man samlar och samlar data, så mycket som möjligt, för att försöka hitta data som kan motbevisa mönstret – alltså den omvända ordningen jämfört med anekdotisk bevisföring. Man utgår alltså inte ifrån en världsbild och handplockar de punkter som stämmer in på den världsbilden, och väljer bort övriga!

Och precis som i fallet med Marsansiktet inse att det kanske helt enkelt inte finns något underliggande mönster – bara hjärnspöken.

[1] SvD – Mystiskt ansikte bara berg
[2] Wikipedia – Anekdotisk bevisföring

Sverigedemokraterna vill ha register över sexualförbrytare, USA är förebild

Kent Ekeroth från Sverigedemokraterna föreslår i en motion att ett nationellt register över pedofiler och sexualförbrytare ska införas. Som ett exempel på en nation som har ett sådant register nämns USA.

Därför återpublicerar jag här på Motargument en artikel som jag skrev förra året på frihetssmedjan som varnar för en amerikansk situation. Kombinationen av ”hårdare tag”, offentliga register mot sexualförbrytare och populistiska politiker som har moralpanik är en dödlig cocktail som vi bör undvika här.

Varning för statlig sexualfascism

Sexåring åtalad för sexuella övergrepp efter doktorslek med femåring!

Reason.com rapporterade förra året om sexåringen som åtalats efter en doktorslek, med en femåring. Brottet är sexuella övergrepp av första graden, alltså pedofili, fast åklagaren inte säger det uttryckligen.

Det värsta är nog inte åtalet i sig, utan att pojken tvingats in i domstolen och stod som anklagad där, och utsatts för polisförhör. Den stackars pojken mår illa och drömmer mardrömmar om att han kommer att hamna i fängelse.

Fast fängelse är inte aktuellt om han döms. Istället vill man att han ska gå en kurs för att lära sig hantera sin sexualitet. Eventuellt kommer han att omhändertas och skiljas från sina föräldrar också.

Men USA har ett nationellt register där sexualförbrytare står registrerade hela livet. I det registret kommer sexåringen att stå, om han döms. Även då han är 30 år.

17 åring brännmärkt för livet för oralsex på 15 åring

”Perverted Justice” är rubriken på en artikel som reason.com skrev i juni om de amerikanska lagarna mot sex. Reason går igenom problemen som finns med listorna på sexuella förbrytare. Det anses nämligen viktigt i USA att sådana listor upprättas och görs offentliga. Problemet är bara att en hel del folk registreras som sexförbrytare för att de har helt vanligt sex. En del är inte ens att klassas som sex, mer barns oskyldiga lekar.

Där rapporteras om liknande fall som med sexåringen ovan. T.ex. tioåringen som rörde sin kusins kön och nu är registrerad som sexuell förbrytare. Det kommer han att förbli resten av sitt liv. (I delstaten Texas är 1000 barn under 14 registrerade som sexförbrytare. De flesta för sånt som doktorslekar!)

Även tonårssex registreras som sexualbrott. Reason skriver:

Meanwhile, the people on sex offender lists may pose little or no threat. A 2007 report by Human Rights Watch found that “at least 28 states require registration as a sex offender for someone convicted of having consensual sex with another teenager, if the offender was either age 17 or two years older than the other party.” Eleven states set no minimum age difference. “It’s one thing if you are a 40-year-old having sex with a 13-year-old,” says the report’s co-author and editor, Jamie Fellner, senior adviser to the U.S. Program of Human Rights Watch. “It’s another thing if you’re a 17-year-old boy having sex with your 16-year-old or 15-year-old girlfriend. Registration as a sex offender is just completely inappropriate there, does nothing to promote public safety, but ruins lives.”A man who was convicted of statutory rape when he was 16 for having consensual sex with his 14-year-old girlfriend told Human Rights Watch: “We were in love. And now we are married. So it’s like I am on the registry for having premarital sex. Does having premarital sex make me a danger to society? My wife doesn’t think so.”The Human Rights Watch report also found that at least five states required registration for offenses related to adult prostitution, at least 13 required registration for public urination, and at least 32 required registration for exposing one’s genitals in public. And from the information given in a registry, which typically is limited to a vague legal description of the offense, it is often hard to tell what someone did to end up there…

Consider the case of Tony Washington, a promising college football player whose professional career was derailed by a conversation-stopping offense he committed almost a decade ago: At the age of 16, he had consensual sex with his 15-year-old sister. A 2010 profile of Washington in ESPN magazine explained the context of this forbidden liaison: a troubled, dispiriting childhood in the rougher sections of New Orleans, where Washington was constantly threatened by violence and had few sources of emotional support. Although he overcame a deprived background to become a star player at Abilene Christian University in Texas, his taboo-breaking transgression has deterred professional teams from drafting him and will mark him until the day he dies.

För sin kärleks skull blir alltså barn brännmärkta för resten av livet som sexualförbrytare. Det står nämligen inte i registerutdragen exakt vad de dömts för utan bara ATT de dömts. Dvs framtida arbetsgivare kommer inte att veta om det är en våldtäktsman eller en person som när han var 15 hade sex med sin 14 åriga flickvän, allt de kommer att se är stämpeln: ”sexual offender”.

Samtidigt klubbar fler och fler amerikanska delstater igenom lagar som förbjuder sexförbrytare att bo, jobba eller vistas nära skola eller daghem.

Iowa’s unhappy experience with residence restrictions did not deter Georgia legislators from enacting an even more onerous set of rules in 2006. Their law, which extended existing residence restrictions, banned all registered sex offenders (not just those who had committed crimes against children) from living, working, or loitering within 1,000 feet of schools, churches, child care facilities, or other places where minors congregate, including parks, playgrounds, swimming pools, skating rinks, and school bus stops. Even a sex offender who did not currently live within one of these exclusion zones could be forced to move in the future, depending on how his neighbors decided to use their property. For the law’s sponsors, its indiscriminate breadth was a feature, not a bug. Georgia House Majority Leader Jerry Keen (R-St. Simons) said he hoped sex offenders “will want to move to another state.”Under the 2006 law, all 490 registered sex offenders in DeKalb County, most of them men who as teenagers had consensual sex with younger girls, were required to move because their residences were within 1,000 feet of a covered location. The law applied even to sex offenders dying in nursing homes.One Georgia woman, labeled a sex offender because she performed fellatio on a 15-year-old boy when she was 17, had to move in 2005 because she was too close to a day care center. When the legislature added school bus stops to the list of prohibited locations in 2006, her new home became illegal as well.

En hel del ungdomar för innehav av barnporr också numera. Det finns många exempel på att amerikanska 15, 16 eller 17 åriga flickor eller pojkar åtalats, dömts och stämplats som sexförbrytare för resten av sina liv för att de skickat en nakenbild på sig själv till sin pojk- eller flickvän.

Detta skriver också Reason om. I artikeln visar de att folk numera straffas hårdare för innehav av bilder på barnporr än för övergrepp på barn:

Between 1997 and 2007, the number of people sent to federal prison for possessing, receiving, or distributing (but not producing) child pornography quintupled, from 238 to 1,170, while the average sentence more than quadrupled, from 21 to 91 months. Among the baffling results of these policies: A defendant with no prior criminal record and no history of abusing children would qualify for a sentence of 15 to 20 years based on a small collection of child pornography and one photo swap, while a 50-year-old man who encountered a 13-year-old girl online and lured her into a sexual relationship would get no more than four years. The comparison, Stabenow writes, “demonstrates the absurdity of the system.”

Så som lagarna är så blir straffen. Med de lagar mot barnporr och pedofili som finns i USA kan bara resultatet bli ett: oerhörda rättsövergrepp. Skriver man lagarna otydligt blir konsekvenserna sådana. 17-åringen som dömdes för sexbrott för avsugningen av sin 15-åriga älskare har för övrigt kallat USA en fascistisk stat… Inte så konstigt kanske…

Att förespråka en ”amerikansk” modell för register på pedofiler är ganska avslöjande. Antingen tyder detta på stor okunnighet, eller på utstuderad illvilja. Vad det är i Kent Ekeroths fall får läsaren själv fundera över.

Utred den strukturella diskrimineringen i rättsväsendet!

För fem-sex år sen var det en stor debatt i Sverige om strukturell diskriminering av invandrare i rättsväsendet. den Socialdemokratiska regeringen gav ut flera bra och avslöjande utredningar. Det blev debatt. Tidningarna skrev om strukturell rasism och debatten var intensiv.

Foto: Adolph Moore

Att invandrare särbehandlas negativt i domstolarna var ingen nyhet, men plötsligt fanns det en debatt om det, och en vilja att lösa problemen. Det pratades om bevis, och behov av mer statistik och fakta.

Efter valet 2006 tystnade debatten nästan helt. Regeringen slutade utreda detta och media slutade bry sig. En ganska intensiv debatt utmynnade i… ingenting!

Jag vill bara nämna en av många saker som kom upp i debatten.

2004 skrev Fria Tidningen:

Kaliber har studerat 700 domar för grovt rattfylleri från 2001 i de tre storstäderna. I Stockholm och Malmö döms 50 procent av rattfyllerister med utländsk bakgrund till fängelse. Siffran för svenskar var ca 30 procent. Svenskarna hade i genomsnitt både högre promillehalt och fler noteringar i belastningsregistret jämfört med personer med utländsk bakgrund.

– Det är ganska starka indicier på att vi har en strukturell diskriminering i vårt rättsväsende som på olika sätt drabbar invandrare, i synnerhet kanske dem som tillhör underklassen, säger Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, till Kaliber.

Det är ett av ganska många exempel på strukturell diskriminering på etnisk bas, som framkom då.

Inte alla har varit tysta sen 2006, det ska sägas. Miljöpartiet har skrivit en hel del frågor och motioner om detta i riksdagen. Vänsterpartiet har också försökt hålla liv i debatten. Men inte mycket av det har hörts utanför riksdagen.

Regeringens utredning 2006 säger i praktiken att diskriminering förekommer men vi vet för lite. Det finns ”starka indicier”, men för lite fakta. Är det inte skandal att fem-sex år har gått sen debatten fördes offentligt? Utan att någon ens försökt ta fram de fakta som behövs, än mindre har någon försökt leta efter olika lösningar på problemen?

Det där om invandring, ekonomi och brottslighet…

Det här med överrepresentation av utrikes födda i brottsstatistiken är ibland en lite knepig sak. Det är viktigt att undvika att generalisera negativt om, och peka ut alla individer i en grupp, men samtidigt blir vi inte av med problem som finns, och kan inte hjälpa människor som hamnar i knipa på grund av dessa, om vi inte vet att problemen finns och diskuterar dem.

Det är den här statistiken som debatten om brottslighet bland utrikesfödda handlar om. Den finns i BRÅ:s rapport från 2005. Det är statistik över registrerade anmälningar för brott (inte domar).

Ur BRÅ:s rapport från 2005

Personer födda i utlandet: 12% misstänkta för brott. Personer med båda föräldrarna födda i utlandet: 10% misstänkta för brott. Personer med en förälder född i utlandet: 7.1% misstänkta för brott. Personer med två föräldrar födda i Sverige: 5% misstänkta för brott.

Statistiken (som finns på sidan 63 i rapporten) visar dessutom att ca 25% av folk födda i Afrika (utom östafrika som hade 17%) misstänkts för brott (!) jämfört med 8,7% av folk födda i Norden och ca 7,5% för de födda i EU.

Det säger sig själv att det blir lite speciella förhållanden med denna form av statistik. Eftersom den visar misstänkta för anmälda brott och inte dömda människor. Men man får en fingervisning att siffrorna om utrikes födda stämmer även för domar, om man ser på fördelningen bland folk som sitter på kriminalvårdsanstalt.

28% av de som sitter i fängelse är utländska medborgare (15% av dessa från Norden). En övervägande andel av de andra har så kallat utländskt ursprung. Kriminalvården har inte statistik på detta, men det kan alla berätta som haft kontakt med kriminalvården.

Överrepresentation

Detta är en av många överrepresentationer som finns. Det finns fler faktorer att ta hänsyn till.

Om man tittar på statistiken över anmälningar som BRÅ gör, ser man att 3,5 ggr fler män än kvinnor finns i statistiken över anmälda. 2,5 ggr fler personer mellan 15-17 år jämfört med alla som är äldre än 41 år och 2,5 ggr fler personer som är utrikesfödda jämfört med svenskfödda med svenskfödda föräldrar.

Socioekonomiska förhållanden spelar också roll. Låginkomsttagare anmäls 5 ggr oftare än höginkomsttagare. Personer med endast grundskola är 6 ggr vanligare i statistiken än personer med minst 3 års eftergymnasial utbildning. Samma överrepresentation, 6 ggr, gäller för socialbidragstagare jämfört med alla som inte tar emot socialbidrag.

Så ser fakta ut. Vad gör vi med dessa fakta?

Ja, man måste ha ett hjärta av sten för att inte se statistiken över t.ex. misstänkta med afrikansk bakgrund, och inte beröras av det och vilja göra något åt det. Det finns problem här av någon anledning. Socioekonomiska faktorer spelar en roll, helt säkert också strukturell rasism, att polis och myndigheter behandlar afrikaner negativt. Kanske spelar olika lagar och sedvanor från respektive land som invandrare kommer från, också en viss roll.

Att blunda för denna statistik, och inte debattera detta, anser jag vara lika hjärtlöst som att sprida rasistisk dynga om alla som har utländskt ursprung.

Uppgifterna i tabellen borde uppmuntra folk att vilja göra något åt problemen, inte dölja problem som finns. Men det finns ingen anledning att börja generalisera om folk, eller sprida rasistiska myter, på grund av detta.

Det förstår man om man tittar bakåt i tiden, på hur det var i Sverige en gång.

Migration till städerna förr, invandring idag

Om man studerar rättegångsprotokoll från 1700-talets och 1800-talets Sverige, eller de sociala rapporterna om t.ex. prostituerade, ser man en överrepresentation av brottslighet bland migranter.

Migranterna då var invandrare från andra länder, men framför allt var det folk som flyttat inom Sverige, som skåningar, dalslänningar, norrlänningar och andra.

Denna migration kallas för urbanisering i våra historieböcker.

Folk har alltid sökt sig till städerna, men de senaste 200 åren har detta skett i större utsträckning än tidigare sekler. De som flyttade till städerna strax före och under den industriella revolutionen, hade ibland lite pengar och ambitionen att förbättra sitt liv, men oftare var flytten en nödlösning.

Folk flyttade till staden för att de var fattiga och saknade jobb. Ibland flyttade de för att de svalt därhemma. Ibland för att de blivit socialt utstötta.

Sexuellt utnyttjade pigor kunde till exempel fly till staden från sina hembyar, undan skammen att ha blivit utnyttjad, undan kyrkans, överhetens och grannarnas fördömande blickar. Ofta flydde även män och pojkar som brutit mot någon morallag.

Många av dem hamnade i Stockholm.

”Invandringen” till Stockholm

Situationen blev inte alltid bättre i Stockholm. ”Immigranterna” tvingades ta de sämsta jobben. Det var de som plockade hästskit från gatorna, bar toahinkar, blev pigor och drängar och tog de tunga jobben i de få industrier som fanns. Hade de tur kunde de bli gesäller och utöva hantverk. Men långt ifrån majoriteten fick det så.

Statistiken över hemlösa (lösdrivare), prostituerade och brottslingar visar att de fick det tufft. Men de levde iallafall. Det kan vara svårt för oss att föreställa, men det var nog bättre att vara fattig prostituerad på Kungsholmen 1868 än att vara död i svält.

Man kan läsa i protokollen från Stockholms domstolar, om ”invandraren” från Lund, arbetskarlen Fredrik Leopold Jönsson-Gavin, som arresterades som lösdrivare 1886.

Beträffande sina lefnadsomständigheter uppgaf Arbetskarlen Fredrik Leopold Jönsson-Gavin att han är född den 2 mars 1852 i Lunds stad samt oäkta son af Ogifta Elisabeth Lundberg, att han är senast mantalsskrifven jemväl kyrkoskrifven i Stockholms stad och Adolf Fredriks församling, att han fostrats hos Prosten Jönsson i Staby till 7 års ålder, då han kommit hit till staden…

Eller Carl Eric Vesterlund, ”invandraren” från Arboga som 1819 dömdes till hängning för mord. Änkan Rangdina Svenningsen som kom hit från Norge under unionen mellan Sverige och Norge 1891 och häktades för lösdriveri. Elisa Laura Larsson från Värmland som åkte fast för prostitution och lösdriveri 1886, två år efter hon rymt från sin man.

De individuella berättelserna är många.

Då och nu

Det fanns folk som förr i tiden sa att det var folken från andra landskap som var problemen. De var rasister, men rasister som ansåg att folk från andra landskap, speciellt bönder, var dummare och mer tjuvaktiga än folk i städerna.

Ofta hänvisade de till statistiken. Som om statistiken över brottslighet bevisade deras rasistiska teorier om att skåningar var sämre människor.

Men vad hade hänt om man i Sverige för kanske 130 år sen hade beslutat att sluta att ta emot folk från landsbygden?

Hade Sverige kunnat utvecklas då? Resultatet av en sådan politik hade troligen blivit en kombination av hungersnöd i landsbygden och ekonomiskt kaos i städerna. Städerna behövde arbetskraft till fabrikerna och som kunde ta alla andra jobb.

Det man lätt glömmer är att det var en win-win-situation för alla. Även de som ”invandrade” till städerna vann på det; till och med de som tvingades ta skitjobb. Men nöden var stor, även om nöd väl på ett sätt kan betraktas som bättre än svältdöd.

Men idag hör vi inte talas så mycket om nöden bland skåningar som flyttat inom Sverige. Vad har hänt?

Jo. Mot slutet av 1800-talet började liberaler och Socialdemokrater gemensamt ta strid för bättre livsvillkor för även fattiga. Man började arbeta bort problemen som alla visste fanns.

Man började uppmärksamma missförhållandena och bestämde sig för att göra något åt dem. Man blundade inte för hur det var och man ville inte stoppa migrationen till städerna. Man sa: ”vi gör något åt det, tillsammans”!

Rasisterna har fel!

Rasisterna har fel. Sverige behöver invandring. Vi har inget val. Invandring är en investering i vår framtid. Människor är investeringar och inte kostnader.

Dessutom gör de fel när de drar samtliga individer från främmande kulturer över en kam.

Men även folk som inte vågar röra vid den känsliga statistiken om brottslighet, liksom den om socioekonomiska faktorer och mäns överrepresentation, har fel.

Folk för 120 år sen som ville lösa de sociala problemen gjorde inte detta genom att blunda för faktiska förhållanden i t.ex. arbetarklassen, utan genom att använda fakta för att förändra Sverige.

Jag vet inte vad ni anser. Jag anser att statistiken att 25% av personer födda i Norra Afrika och övriga Afrika (utom öst) misstänkts för brott är skrämmande. Det är även skrämmande att många med utländsk bakgrund verkar hamna i brottslighet.

Min första tanke är att vi behöver diskutera detta, ta fram mer uppgifter och genast sätta in insatser för att göra något åt det. Jag ser tecken som tyder på mänskligt lidande när jag läser statistiken. Vad ser du?

Allt våld är hedersvåld

När någon talar om ”hedersvåld” föreställer vi oss gärna ett våld med religiösa eller kulturella förtecken som handlar om att upprätthålla en familjs eller en släkts heder. Något som man anser inte tidigare funnits i Sverige. Invandrarna kom hit med våldtäkter, kebab och pizza — plötsligt hade vi ”importerat” en hederskultur, något som tidigare aldrig funnits i Sverige och som kommer försvinna bara vi kastar ut alla invandrare; ”Inga invandrare — inga våldtäkter!”

Jag påstår att det är kvalificerade dumheter. Jag påstår att allt våld på något sätt handlar om att upprätthålla heder. Oavsett om det sker på skolgården, på fotbollsmatchen, på krogen eller i hemmet så handlar det om heder. När hedern är i fara tar vissa till våld. Våld som konfliktlösningsmetod. Våld för att återupprätta den förlorade hedern. Hedern som förlorats när fel lag vann, när någon var ”stöddig” i krogkön, när någon körde om eller när flickvännen var otrogen.

Bilden är tagen i samband med en pjäsVåld har funnits i vår ”svenska” kultur så länge som det går att minnas. Från vikingarnas tid och framåt finns det berättelser om svenska män som slagit och utövat våld mot kvinnor. Jag vet många kvinnor som har blivit eller fortfarande blir slagna utan att det har funnits någon koppling till religion eller utländsk bakgrund. Min mormor blev regelbundet slagen av min morfar i många år, tills han en dag tog sitt liv. Jag vet en kvinna vars mamma blev mördad av sin man, efter många år av systematiskt våld.

Det finns män som slår män. Kvinnor som slår kvinnor. Kvinnor som slår män och män som slår kvinnor. I nära relationer är män som slår kvinnor överrepresenterat världen. Kvinnor har alltid blivit slagna och mördade. Överallt i hela världen. Att påstå att våld mot kvinnor och våldtäkter skulle ha kommit till Sverige med invandringen är alltså helt absurt och motsägs enkelt av varenda historiebok. Våld mot kvinnor har alltid funnits här. Våld har inget kön. Våld har ingen etnicitet. Våld har ingen ålder. Våld är våld och vår fokus bör ligga på att det är fel, var det än sker.

Bilden är tagen i samband med en pjäs

Det är för mig obegripligt att vi inte frågar oss varför vi fostrar människor som använder våld som konfliktlösningsmetod. Istället fokuserar vi på offret och ifrågasätter. ”Varför går hon inte efter det första slaget?” är en fråga som lägger över skulden och ansvaret på kvinnan. Jag menar att en viktigare fråga är ”Varför slår han det där första slaget?” Han är ju också en produkt av vårt samhälle. Var har han lärt sig att våld kan lösa konflikter och vad är det han saknar? Vad ligger bakom dessa mäns handlande ? Hade vi kunnat upptäcka de här männen mycket tidigare ? Finns det ett mönster med våldsproblematik i dessa mäns uppväxt?

Genom att se mannen som slår och våldtar som en produkt av samhället och försöka förstå honom gör vi det möjligt att jobba förebyggande för att få färre sådana män i framtiden. Att försöka förstå någons agerande och bakgrund handlar inte om att ursäkta ett beteende utan är ett måste för att kunna jobba förebyggande.

För att minska våldet i samhället måste vi säga nej till allt våld, i alla situationer. Redan på dagis. Hur många har inte sett pojkar slåss ute på skolgården viftat bort det med ”Pojkar är pojkar”? Hur många har inte sett vuxna män slåss på krogen för att upprätthålla heder och ära? Det där krogbråket borde fördömas lika slagkraftigt som rånaren som slår ned sitt offer. Vi måste sluta ursäkta kvinnovåld med att ”han kunde inte behärska sig” på grund av något som hon gjorde. För att inte tala om våldet inom fotbollskulturen… Genom att förstå de som använder sig utav våld kan vi också spegla var i vårt samhälle vi kan göra förändringar.

Flickor får underkasta sig redan i tidig ålder. De får vänta på sin tur, sitta snällt och fint. Bråkar pojkarna med dem, får de lära sig att det beror på att ”pojkarna är kära i dem”. Samtidigt får flickorna ett verbalt ordförråd som många pojkar saknar. Hur kan vi åstadkomma förändring om vi inte lär pojkar att prata och uttrycka vad de känner i stället för att slåss?

Jag skulle kunna skriva en mängd områden där vi kan göra stora insatser för att förebygga våld i nära relationer. Kanske tycker någon att jag lägger stor fokus på män som slår kvinnor och därmed glömmer bort det andra våldet i nära relationer. Det som sker i samkönade relationer eller det våldet som utövas av kvinnor emot män. Men det gör jag inte. Jag tycker att allt våld ska uppmärksammas och motarbetas, var det än sker i samhället. Vi måste säga nej till allt våld.

Självklart ska det som vi traditionellt benämner hedersvåld motarbetas, men denna viktiga fokus får inte leda till att vi glömmer eller trivialiserar det våld som ”svenska” kvinnor blir utsatta för. Vi får inte tro att att det inte förekommer inom ramen för ”svensk” kultur och därmed osynliggöra det. Vi får inte glömma min mormor, hennes mor och hennes mormor. Vi får inte glömma min före detta skolkamrat som nyss har fått skyddad identitet för att man finner att det finns en risk att hon kan bli dödad av sin före detta pojkvän om han får reda på var hon bor. Det är viktigt att vi vågar se för att annars blir det ett hån mot alla kvinnor som är utsatta för våld och övergrepp där förövaren inte har en utländsk bakgrund. Som att de inte finns. Genom att erkänna att allt våld egentligen handlar om heder och att alla kvinnor som mördas i Sverige idag, oberoende av kulturell och etnisk bakgrund, mördas av heder kan vi också motverka detta våld.

20 mördade kvinnor. Av dessa är 1-3 den typ av mord som vi traditionellt kallar för hedersmord. 30 000 anmälda våldsbrott mot kvinnor i hemmet. 120 000 förmodade våldsbrott mot kvinnor i hemmet.  Varje år. Vi kan kalla det vidrigt, obegripligt, oacceptabelt. Men knappast för ett problem som kom hit med ”invandrarna” (vilka de nu är?). Så när Sverigedemokraternas kvinnor går ut med en lista på 32-punkter där fokus är att förhindra så kallat hedersvåld i Sverige, utfört av personer med utländsk bakgrund, kan man fråga sig om deras verkliga agenda handlar om verklig omtanke för våldsutsatta kvinnor eller om att smutskasta invandrare.

Anna Siekas