Etikettarkiv: brott

Göteborgs-Posten stigmatiserar

I förrförra veckan skrev GP:s chefredaktör Alice Teodorescu en ledare (9/8) om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken, med syftet att öka fokus på förövares kulturella rötter.

Teodorescu lyfte särskilt fram förövare med rötter i Mellanöstern och Nordafrika (MENA) för att påvisa hur dessa skiljer sig från svenskar och övriga invandrargrupper när det gäller våldtäkter.

Statistiken hämtade hon ur en BRÅ-rapport från 2005. Ett problem som tycks ha passerat förbi obemärkt i det svenska mediebruset är att studien hon lutade sig mot inte ger något statistiskt underlag för det hon ville påvisa.

Ihopblandning av statistik

Alice TeodorescuDet som kanske oroar mest är att Teodorescu själv verkar vara medveten om detta. Men det hindrade henne inte från att blanda ihop allmän brottsstatistik där personer födda i MENA var överrepresenterade, och våldtäktsstatistik som gällde den samlade gruppen utrikesfödda.

Med denna vilseledande faktagrund uppmanar Teodorescu läsarna att sluta skuldbelägga alla män och invandrare ”om vi vill få bukt med den ökande andelen våldtäkter” och undvika öka polariseringen mellan invandrare och svenskar.

Istället menar Teodorescu att vi måste rikta in oss på den kulturella tillhörigheten hos den grupp som Teodorescu ser som huvudorsaken till de våldtäkter som begås.

Med andra ord bör vi fokusera på hur kulturen i Mellanöstern och Nordafrika, enligt Teodorescu, driver män att begå våldtäkter. Hur detta utpekande av en grupp som redan är föremål för allehanda fördomar skulle ”minska polariseringen” är svårt att se.

Dessutom påpekade BRÅ-rapporten som Teodorescu hänvisade till att även om t ex nordafrikaner är överrepresenterade i den allmänna brottsstatistiken, så står gruppen för en försvinnande liten del av den totala brottsligheten: 0,7 procent. Med andra ord är det osannolikt att vi kan förstå den ökande mängden anmälda våldtäkter genom att fokusera på denna grupp.

Dessutom är det särskilt viktigt i dagens debattklimat att påpeka att all statistik visar att våldtäkt och andra brott avviker från normen i alla grupper, oavsett kulturellt ursprung. I Sverige 2013 anmäldes cirka 6 våldtäkter per 10 000 invånare. (BRÅ Våldtäkt och sexualbrott)

Kollektiv skuldbeläggning

Om vi skulle låta oss vilseledas av Teodorescus resonemang och utan faktagrund anta att personer födda i MENA begår 4,5 gånger fler våldtäkter än genomsnittet, dvs 27 stycken per 10 000 så skulle detta innebära att 9 973 individer ur gruppen inte begår våldtäkter. Motsvarande siffra för genomsnittet är alltså 9 994.

Med andra ord blir resonemanget att det är kontraproduktivt att skuldbelägga alla invandrargrupper även aktuellt för den del av befolkningen med ursprung i MENA.

Socioekonomiska faktorers betydelse

Om vi vill fundera konstruktivt över preventiva åtgärder mot brott bör vi istället ta större hänsyn till socioekonomiska faktorer som enligt statistiken i BRÅ-studien har relativt stor inverkan på överrepresentationen, detta trots att många relevanta faktorer inte tagits i beaktande (inte minst eftersom många socioekonomiska faktorer är svåra att kvantifiera). (BRÅ-rapporten sid 65)

Det som gör socioekonomiska faktorer särskilt intressanta är att genuina satsningar på området kan bryta utanförskap och segregation, samt att de utgör praktiska och tillgängliga lösningar som inte innebär ett ökat stigmatiserande av en särskild grupp.

En fungerande integration där svaga grupper inlemmas i majoritetssamhället är rimligtvis ett mer effektivt sätt för att komma till bukt med vad man ser som problematiska skiljelinjer, än att bunta ihop en grupp och skuldbelägga dess kultur pga av de brott ett fåtal individer ur gruppen begår.

Detta innebär inte att man ska blunda inför problem som existerar, men att man bör – i rak motsats till Teodorescus ledare – vara specifik med vilka de problemen är och hur man kan motverka dem.

Att urskillningslöst peka ut en hel grupp är inte bara fel, det riskerar möta reflexmässigt motstånd, särskilt om vi inte kan definiera vilka kulturskillnader som finns utan att halka in på en generaliserande och fördomsfull bana.

Robin Bankel, Göteborg 23/8-2016

 

Studien finns att läsa här:

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet

Det kan vara värt att påpeka att rapporten bygger på statistik över misstänkta personer, och inte domar. Teodorescu pekar på hur personer från MENA-regionen ”sticker ut” i brottsstatistiken, vilket i viss utsträckning kan utläsas i tabeller på sid 61 och 63 i BRÅ-rapporten. Brottsstatistiken som gäller våldtäkter finns att läsa om på sid 19 i samma rapport, men gäller alltså inte specifikt dessa personer.

BRÅ: Våldtäkt och sexualbrott

 

”Vi måste berätta sanningen om kod 291”

Artikel av Polimasaren

Tidigare i år så spreds det en skärmdump på ett mejlsvar som påstås komma från Brottsförebyggande rådet. BRÅ beskriver sig själva så här på deras hemsida

Brottsförebyggande rådet (Brå) är en myndighet som verkar för att brottsligheten minskar och tryggheten ökar i samhället. Det gör vi genom att ta fram fakta och sprida kunskap om brottslighet, brottsförebyggande arbete och rättsväsendets reaktioner på brott.

Mejlet var ett svar på en förfrågan om den ‘Kod 291’ som användes för att kategorisera polishändelser som har med asylboenden att göra. Jag har tidigare skrivit en artikel om denna kod och förklarat vad för händelser det har handlat om som polisen registrerat som ‘kod 291’.

kod 291

Det är en lite otydlig skärmbild så här citeras vad som står i mejlet:

Hej Daniel. Nej, de anmälda brott som har fått tilläggskod 291 är inte med i den preliminära statistiken

Svaret är undertecknat Johanna Skinnari, Utredare, på Enheten för rättsstatistik.

Magnus, en vän till Polimasaren, misstänkte att något inte stod rätt till med detta mejl så han tog kontakten med BRÅ och visst visade det sig att denna skärmdump är falsk.

Först fick Magnus svar från Nina Forselius som sa att 291 inte är en brottskod utan en tilläggskod som anger att händelsen har anknytning till flyktingboende. Handlar händelsen om ett brott så är det den aktuella brottskoden som registreras i statistiken. ‘Kod 291’ påverkar alltså ingenting i brottstatistiken.

Detta om sakpåståendet i skärmdumpen och nu till själva mejlet och dess uppgifter. Magnus som skickat denna skärmdump av mejlet till Kommunikationsenheten på BRÅ fick veta att det fanns flera felaktigheter. Först av allt så arbetar Johanna Skinnari inte på ‘Enheten för Rättsstatistik’ och hon ska inte heller ha svarat med ett sådant mejl utan hänvisat frågeställaren till en annan anställd, som verkligen arbetar på den enheten. Telefonnumret i skärmdumpen är dessutom felaktigt. Den anställde på kommunikationsenheten tycker att mejlet ser ut att vara ett montage/collage av flera olika uppgifter och efter att Polimasaren fått ta del av samtliga dessa mejlkonversationer så håller jag med.

Det finns ingen hejd på fantasin hos dessa som utger sig vara ‘kritiska mot invandringen’. Jag har genom åren som jag granskat både Sverigedemokraterna och deras fotsoldater sett ett stort antal försök till att smutskasta invandringen, invandrarna och de invandringspositiva. Det ena mer fantasifullt än den andra. Tyvärr så brukar såna här saker sprida sig ganska fort och det handlar troligtvis om okunskap om hur saker och ting fungerar, kanske tar känslorna över då de läser sånt som verkar bekräfta deras världsbild och framför allt så är en avsaknad av att vilja källgranska påståenden. Detta försök att sprida desinformation är några månader gammal, men jag vill fortfarande skriva om det för deras smutsiga försök som avslöjats måste dras ut i ljuset. Just i detta fall var syftet att få folk att tro att brott skedda på flyktingboenden mörkas.

Nedan ser vi svaren från BRÅ i den korrespondens Magnus hade med dom. Länken i ena svaret har utgått och ersatts med denna nyare version: http://www.bra.se/bra/publikationer/arkiv/publikationer/2016-07-01-klassificering-av-brott.html

291 291

Tack till Magnus för ditt ihärdiga arbete med att granska de högerextrema och invandrarkritikernas påståenden och framför allt tack för de tips jag får.

Artikel av Polimasaren

Hatbrott – vad är det egentligen?

En man blir kallad ”din äckliga neger” på stan, en beslöjad kvinna blir spottad på av sin granne, och en pojke blir hånad på internet för sin sexuella läggning (BRÅ 2010). En 54-årig man som var med i bildandet av det antimuslimska Tryckfrihetssällskapet har åtalats för en oprovocerad misshandel av en 43-årig kvinna och hennes 23-åriga dotter utanför ett sjukhus i Malmö. Mannen ska efter misshandeln ha sagt rasistiska okvädningsord mot muslimer. Ett annat exempel är en 55-årig man som dömdes för ofredande efter att ha rasistiskt trakasserat en kvinna i slöja på en buss i Malmö.

Hatbrott brukar betecknas som bias crime i USA och Kanada vilket betyder fördomsbrott. Hatbrott är en samlingsbeteckning på olika brott, och det kan röra sig om allt från klotter till mord (Borell 2012). Kriminologen Eva Tiby är den som introducerade begreppet hatbrott i Sverige genom sin avhandling. I Sverige väljer man att redovisa de hatbrott som har motiven: afrofobiska, antiromska, antisemitiska, islamofobiska, kristofobiska, andra antireligiösa, homofobiska, bifobiska, heterofobiska samt transfobiska (BRÅ, 2014). Alltså, hatbrott består av två delar – dels brottet, dels motivet.

Det som gör hatbrott speciellt är att angrepp riktas inte mot brottsoffret som individ utan mot den grupp som individen tillhör eller anses tillhöra. Offret är således enligt Barbara Perry (2001) en representant för en hel grupp människor som förövaren har fördomar mot. Eva Tiby är inne på samma spår och menar att hatbrott kan ses som särskilt skadliga, eftersom individen attackeras på grund av sin identitet. Men brottet är även skadlig för samhället eftersom det finns en risk för att olika grupper i samhället kommer strida mot varandra (Tiby 1999:10,13).

Dock kommer motivet rasistiska/främlingsfientliga hatbrott att belysas mest, bland annat på grund av att det är de vanligaste typen av hatbrott som sker i Sverige. Vilken typ av brott är då vanligast när det kommer till hatbrott? Den vanligaste typen av brott är olaga hot/ ofredande (BRÅ 2014).

Varje dag begås hatbrott som aldrig kommer till rättsväsendets kännedom, och mörkertalet är därför stort. Det finns många olika faktorer för varför man inte anmäler hatbrott. Det kan bero på bland annat att man inte definierar händelsen som hatbrott, eller att man känner skam eller rädsla. Det kan vara svårt att veta vad ett hatbrott är men min ambition är att det ska bli tydligt med vad ett hatbrott är och att man således väljer att anmäla framför att inte anmäla.

Tryckta källor:

Borell, Klas, 2012, Islamofobiska fördomar och hatbrott. En kunskapsöversikt. SST skriftserie 1, Stockholm.

Perry, Barbara, Shahid Alvi, 2006, We are all vulnerable’: The in terrorem effects of hate crimes. International Review of Victimology 2012 18:57.

Tiby, Eva, (1999) Hatbrott? homosexuella kvinnor och mäns berättelser om utsatthet för brott, kriminologiska institutionens avhandlingsserie Stockholms Universitet.

Otryckta källor:

BRÅ – Brott och statistik – hatbrott  2016-06-28 20.37

Expo – Hatbrott mot gravid kvinna 2013-12-26

Barnäktenskap bland flyktingar

Barnäktenskap diskuteras mycket just nu. Många upplever upplever att svenska myndigheter är för slappa mot flyktingar som kommer hit där ena eller båda parterna är under 18 och de är gifta.  Många kallar det svek. Avpixlat skrev tidigare i år:

”Trots att lagstiftningen på detta område så sent som för ett år sedan skärptes just i syfte att sätta stopp för barnäktenskap inom Sveriges utomvästliga asyl och anhöriginvandrargrupper, väljer Migrationsverket och Socialtjänsten att blunda för fenomenet. Gifta par som anländer till Sverige där den kvinnliga parten är ett barn, accepteras som gifta, placeras tillsammans och behandlas som vilket annat par eller annan familj som helst.

Antalet gifta par där kvinnan är ett barn har till följd av den nu helt skenande massinvandringen och folkvandringsliknande välfärdsmigrationen ökat kraftigt den senaste tiden. Heltäckande statistik saknas men i de sex kommuner – Malmö, Mölndal, Stockholm, Göteborg, Sigtuna och Solna – som Sveriges Radio Ekot har talat med har man den senaste tiden fått minst ett 70-tal barnäktenskap på sitt bord.”

Ironin i att Avpixlat väljer att kalla 16-17 åringar barn när det gäller barnäktenskap är stor. Alla som följer vad de skriver vet att de ogillar att man kallar 16-17 åriga pojkar barn, om de är ensamkommande. Men 16-17 åriga flickor kallar de gärna barn.

Hur som helst stadgar 1 kap. 2 § utlänningslagen att alla som är under 18 är barn. Att stoppa äktenskap här är en sak. Hur ska man hantera äktenskap bland flyktingar? En del debattörer, till exempel Sara Mohammed och GAPF, vill skilja de gifta parterna åt med våld.

”Landets kommuner kan välja om de vill låta nyanlända gifta barn bo med sin respektive. Att låta barn över 15 år bo med sin partner är ett indirekt erkännande av giftermålet.”

Hur det fungerar i Sverige

Det är inte helt enkelt. För det första tillåter svensk lag att ”barn” blir sambos och flyttar hemifrån (med föräldrars medgivande) och att barn blir tillsammans med äldre. Dock är själva giftermålet otillåtet men allt annat är tillåtet.

Byxmyndig blir barnet enligt 6 kap. 4 § brottsbalken, vid 15 års ålder. Då får denne ha sex med även äldre personer, och vare sig vi andra gillar det eller inte så är det faktiskt så att en del tjejer väljer mognare partner. Även helt ”ursvenska”  tjejer gör så. En del gör det valet av skäl som kan kritiseras, såsom att de söker en pappafigur. Andra väljer att bo äldre för att de åldersmässigt är 16 men mentalt mycket äldre eller för att de vill ha en erfaren man i sängen.

En majoritetssvensk kvinna jag känner som är hög chef i Stockholm idag flyttade hemifrån till en egen lägenhet när hon var 16. Hon blev ihop med en nästan dubbelt så gammal man för att hon ville ha en erfaren älskare. De blev särbos några år. Hon hade både honom som älskare och en jämnårig kille, samtidigt. Det är helt tillåtet enligt lagen eftersom föräldrarna godkände flytten.

En annan tjej jag känner var 17 när hon blev ihop med en 24-åring. De förlovade sig till och med. De förblev ett par tills hon blev ca 25 och fick två spralliga barn.

Är det rätt eller fel? Lagen sätter inga hinder i vägen så länge den minderåriga inga uppenbart lider skada av att bo med en vuxen partner.

Att flyktingar som är gifta kommer hit är en annan sak. Det gäller inte i Sverige. Det kan finnas poänger i att noga förklara att de får gifta sig igen då den yngsta parten blir 18.

Men betyder detta att vi bör skilja paren åt?

I de fall då barnet är under 15 absolut. För då strider det mot svensk lag att de bor ihop och har sex. Men över 15 tillåter faktiskt svensk lag att man både ”bor” ihop och har sex. Är du över 15 år kan du välja vem du har frivilligt sex med, med undantag om man befinner sig i en särskild beroendeställning eller nära släktförhållande.

Ska vi ha särlagstiftning för flyktingar som förbjuder för dem det som är tillåtet för andra i Sverige?couple-1283859_960_720

Frivillighet

En del 16- och 17-åringar VILL vara ihop med äldre. Om vi då ingriper och med våld försöker bryta upp förhållandet blir det lätt fel. Speciellt om det gäller människor som flytt tillsammans undan krig och misär, men även i de fall då tjejen är s k ”ur- och pursvensk”. Föräldrar som ogillar att deras 16-åring har blivit ihop med en 25-åring får gå försiktigt fram.

Samma med flyktingar.

Jag känner några flyktingar där en part är yngre än den andra. Jag kan säga att en del av de ungdomarna skulle bli rasande om de inte fick vara ihop med sin partner. De skulle nog anse att de utsätts för grovt våld om så skulle ske. En del av dem är förvånansvärt mogna och medvetna om vilka de är och vad de vill. Man är inte automatiskt ett offer och ett våp bara för att man är under 18. I ett fall är det den kvinnliga 17-åringen som bestämmer i familjen, utan tvivel. Inte den ca 30-årige mannen. Och hon är klart medveten om hur det funkar i Sverige. Hon har kommit hit för att hon tror på kvinnors rättigheter. Därför valde de att försöka nå hit istället för Frankrike där mannen har sina två bröder.

Jag vet flera fall där flickan faktiskt har visat att hon har en stark egen vilja.

Vad vi kan göra

Vad vi kan göra är att förklara att äktenskapen inte är lagliga i Sverige. De gäller inte här.

Men sen måste vi upprätthålla idén om frivillighet.

Kultur och frivillighet är inte helt lätt. En hel del av dem som kommer som ingått barnäktenskap skulle nog inte gjort så om de fått välja helt själv utan familjens påtryckningar. Att följa kulturella traditioner är något som inte individen rår över. Men de flesta som följer kulturella traditioner anser att de gör det av egen vilja, även då de bara gör som ”alla andra”. Därför måste vi gå försiktigt fram. Något kan te sig frivilligt även om man följer kulturella mönster.

Om vi vill hålla fast vid principen att ungdomar själv ska välja sina partners, obehindrat, så duger det inte att förklara att de väljer fel om de väljer att stanna med sin äldre make då de kommit hit. 

Vi kan förklara bestämmelserna i svensk lagstiftning och informera om vilka rättigheter den yngre parten har att själv välja. Detta gör Migrationsverket redan men i alltför liten utsträckning. Det är bedrövande att se hur lite de faktiskt stöttar ungdomar i äktenskap med myndiga. Och de som informerar den unga flickan om rättigheterna måste givetvis själva vara kvinnor, både tolken och den som informerar. Att två män kommer in och pekar finger och säger att ”ert äktenskap är inte tillåtet i Sverige” duger inte. Det är inte heller relevant.

 

Mänskliga skyldigheter

Vi människor har en stark tro på vår goda, hjältemodiga sida. Vi tar den gärna för självklar. Och vi tänker ofta att det är det osjälviska agerandet –  hjältemodet – som gör oss just mänskliga, som skiljer oss från andra varelser. Men hur handlingskraftiga är vi egentligen? Hur bra passar hjälterollen, när det kommer till kritan?

Vi börjar i New York för ca 50 år sedan: 

En ung kvinna, Kitty Genovese, attackerades med kniv på öppen gata en bit utanför sitt hem. Gärningsmannen högg Kitty upprepade gånger. Vid två tillfällen lyckades hon slita sig loss, men gärningsmannen hann ikapp henne båda tillfällena. Det brutala mordet pågick i drygt trettio minuter och som om knivattackerna inte vore nog – i slutskedet våldtog gärningsmannen henne. Det måste ha varit fasansfullt.

Men det anmärkningsvärda i detta fallet var inte själva överfallet och graden av våld – även om det var synnerligen brutalt. Det anmärkningsvärda var det stora antal vittnen som såg och/eller hörde överfallet, utan att på något sätt agera för att avstyra situationen, inte ens när gärningsmannen kom ikapp henne – två gånger. Ingen kontaktade polis, eller bad någon annan göra det. Först när Kitty låg döende i sin egen entré, kom en äldre dam fram till henne och höll om henne.

När det kom fram hur många vittnen som fanns och att de inte agerade, uppstod många frågetecken. Åskådarna intervjuades noggrant av vetenskapsmän och forskare för att komma underfund med hur det var möjligt att ingen ingrep. Det visade sig att de flesta trodde att någon annan skulle ingripa, och att man inte såg det som sitt ansvar att göra något. Vetenskapen undersökte liknande fenomen, och kunde se att fenomenet gäller i större sammanhang också, t ex mellan organisationer och nationer.

Beteendet uppkallades efter offret, och man talar idag om  ”Genovese Syndrome” eller  ”åskådareffekten”:

Ju fler människor som bevittnar en händelse, desto mindre är sannolikheten för att någon ska ingripa. Alla tror att någon annan ska göra något och förblir därmed passiv. Sannolikheten för ett ingripande ökar, paradoxalt nog, om vittnet är ensamt.

Idag pågår ett internationellt Genovese Syndrome!

I dag pågår den största flyktingkatastrofen i människans historia. Det är fler människor på flykt nu än under andra världskriget. Många av de flyende tar riktning mot västvärlden; Europa, USA, Kanada. Precis som Kitty Genovese, befinner de sig ensamma i sin flykt. Många drunknar i Medelhavets vågor, och de som klarar flykten och når någon av de europeiska ländernas stränder kan nu se fram emot en deportering tillbaka till Turkiet.  Likt vittnena till Kittys mord, tittar EU stilla på när människor på flykt försöker ta sig över Medelhavet. Handlingskraften är bortblåst. De flesta nationer talar gärna om vilket ansvar som andra har – man förväntar sig att andra har ett ansvar, något man inte själv anser sig ha. Likheten med vittnena till Kittys mord är slående. Det är samma typ av agerande – åskådareffekten på internationell nivå.

Inte många politiker talar längre högt om asylrätt och mänskliga rättigheter. Och visst är det på sin plats nu att sluta tala om mänskliga rättigheter!

maxresdefault
Foto av Kitty Genovese (1961)

Jag vill lyfta blicken från de flyende, från alla dessa miljontals ”Kitty Genovese” som flyr och gång på gång blir attackerade, allt under stilla betraktelse av oss passiva åskådare. Det är dags att ställa åskådarna, oss själva, till svars. Låt oss skärskåda oss själva. Vi behöver alla hjälpas åt att ta oss över konflikter och konkurrens (verklig såväl som inbillad) mellan olika grupper. Det är dags att sluta rättfärdiga vår, Sveriges och Europas, passivitet med påhitt och lögner. Inte för att vi, som tittar på, bryter mot någon lag. Vi bryter mot något annat, något djupare. Vi bryter mot medmänsklighet och mot grundläggande mänskliga förväntningar. Vi bryter också mot den internationellt överenskomna Konventionen om mänskliga rättigheter.

För att kompensera detta förklarar vi bort våra handlingar med allt mer fantasifulla historier. Några har till och med lyckats lura i sig själva att det är de flyende som är det verkliga hotet!

Vi har rättigheter – och skyldigheter

Vi behöver se situationen så som den verkligen är. Det handlar om människor. Om barn. Om ungdomar. Om vuxna. Om gamla. Om människor som är på olika ställen i sin livsbana, och som behöver en trygg plats att fortsätta leva på. Alternativet – att sluta leva – är oerhört. Vi måste förstå att vi har i vår makt att rädda dessa liv.

Vi kan inte längre tala om de mänskliga rättigheterna. Dessa rättigheter kan inte fungera om det inte också finns en skyldighet för åskådarna runtom att upprätthålla och respektera rättigheterna. En skyldighet att agera. Att aktivt räcka ut en hand, att aktivt föra den hotade i säkerhet. Det är denna skyldighet måste vi tala om. Vi kan inte längre sitta still i den passiviserande åskådareffektens klor.

Vi har alla skyldigheten att leva upp till rättigheterna.

Att hitta handlingskraft är ibland svårt. Särskilt när man är övertygad om att ”någon annan” kommer att göra något. När man tänker att det inte angår mig, det är inte mitt bekymmer. Cynismen och åskådareffekten har oss alla i sitt kalla grepp. För att komma ur det och känna att det här angår faktiskt mig och att förstå att jag kan göra något, kan det hjälpa att påminna sig om det som den här texten inleddes med: att det som gör oss människor just mänskliga, är vår omtanke om andra, vår osjälviska sida, vår inre superhjälte.

Så  – för att finna handlingskraft och mod – välj ut en superhjältedräkt som passar dig. Det finns flera att välja mellan: Amnesty, Röda Korset, Rädda Barnen, Human Rights Watch, Läkare utan gränser, Ingen Människa Är Illegal, Folkkampanj för Asylrätt, med många flera.

Hjälp dina medmänniskor. Och känn din inre mantel fladdra!

 

Relaterade länkar:
Winston Moseley, who killed Kitty Genovese, dies in prison at 81

Behöver vi även mänskliga skyldigheter?

Vad är egentligen kod 291?

Artikel av Polimasaren

Detta med kod 291 är ett bra exempel på vad som händer när folk bara läser rubrikerna. När det handlar om invandrares brottsbenägenhet ser man i kommentarsfälten, allt som oftast, små korta svar med ”kod 291”, och sen verkar det som om motparten anser att diskussionen är över.

Efter DN:s avslöjande om den så kallade kod 291 så har den invandrarkritiska rörelsen snappat upp detta och argumentet slängs fram i tid och otid och det verkar som om de inte riktigt vet vad koden innebär. Polisens register STORM, där alla utryckningar polisen gör, innehåller även denna kod. 291-koden var tänkt att användas mellan den 15:e oktober förra året fram till slutet av februari i år för att få en överblick på omfånget av det arbete polisen gör i samband med asylinvandringen. Under januari månad fanns det över 5 000 ärenden knutna till denna kod. Sammanlagt under samma tidsperiod fanns det sammanlagt 537 466 händelser i STORM. Det handlar alltså om knappt 1 procent. Totalt kom 162 877 människor till Sverige för att söka asyl 2015.  Det motsvarar en kommun i storleksordningen Linköping som har drygt 150 000 invånare och är Sveriges 5:e största kommun. Vad kod 291 egentligen betyder är antalet utryckningar eller ärenden som har kopplingar till asylboenden och inte antalet brott begångna. Nedan ser vi en lista på vad det handlar om för ärenden.

  • 912 gånger har man skickat en patrull för bevakning, t ex när man
    misstänker att fascister planerar att bränna ner ett boende, eller ett planerat boende
  • 37 gånger har man skickat patrull för misstänkt självmordsförsök
  • 26 gånger har man skickat patrull för misstänkt sjukdom
  • 239 gånger har man skickat patrull för automatlarm
  • 109 gånger har man skickat patrull för utredningsarbete
  • 96 gånger har man skickat patrull för försvunna personer
  • 42 gånger har man skickat patrull för misstänkt psykiska problem
  • 3 gånger har man skickat patrull för dödsfall
  • 194 gånger har man skickat patrull för misstänkt olaga hot
  • 4 gånger har man skickat patrull för misstänkt våldtäkt
  • 450 gånger har man skickat patrull för rapporterat bråk
  • 559 gånger har man skickat patrull för misstänkt misshandel
  • 869 gånger har man skickat patrull för att kolla upp fordon eller person utanför
  • Resterande är övriga ärenden av mindre vikt

Samtliga siffror och ärenden är just ärenden, inte häktade, inte åtalade, inte dömda.

Bara ärenden för att se vad som eventuellt har hänt.

kod 291Mer läsning:

Ett fåtal brott i Sverige kopplas till flyktingar

Tusentals incidenter i polisens särskilda ”flyktingkod”

Högerextremister och SD-sympatisörer hotar kulturen

Artikel av Polimasaren

En undersökning om hot, trakasserier och våld mot konstnärer och författare i Sverige.

Så vilka ligger bakom?

I över 50% är det högerextremister/rasister och personer med kopplingar till ett visst parti som ligger bakom.

hotar

I figuren ovan framgår det att förövaren/förövarna vid hälften av händelserna uppfattades tillhöra någon form av högerextrem eller rasistisk grupp. Detta kan jämföras med alternativet vänsterextremistisk grupp som angavs i 4 procent av händelserna och antifeministisk grupp samt religiös grupp som angavs vid 15 procent av händelserna. En närmare analys av överlappande svar visar att mer än hälften av de respondenter som angav alternativet politiskt parti också angav alternativet högerextrem/rasistisk grupp. Ingen annan överlappning var tillnärmelsevis lika omfattande.

Vid 58 procent av de händelser där förövaren/förövarna uppfattades representera ett politiskt parti angavs Sverigedemokraterna som det parti som förövaren/förövarna representerade. Vid 33 procent av händelserna angavs alternativet ”annat parti” utan precisering.

I 59 procent av de sammanlagt 182 händelserna där förövaren/förövarna uppfattades vara en enskild person med politiskt motiv uppfattade den utsatta att det rörde sig om vad som i det fördefinierade svarsalternativet har rubricerats som ”högerextremt/rasistiskt motiv”.

När det gäller vilka som hotar journalister vill jag citera Anders Lindberg från Aftonbladet i en debatt med den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Paula Bieler:

När jag skriver om och jag skriver inga snälla saker om moderater, jag skriver inga snälla saker om centerpartister. I värsta fall får jag skäll av en pressekreterare. I värsta fall. När jag skriver om Sverigedemokraterna, bara nämner Sverigedemokraterna då får jag enorma mängder mejl jag blir uthängd på de här hatsajterna, jag får enormt… mitt Twitter spammas fullständigt av dom. Det här är alla journalister med om som skriver om er.

Hotat kultur Rapport 2016:3

När du skriver negativt om Sverigedemokraterna

BRÅ:s trygghetsundersökning om journalisternas och opinionsbildarnas utsatthet

Den sverigevänliga rörelsen är den nya vitmakt-rörelsen och den har flyttat in framför datorn. Den hotar författare, journalister, beslutsfattare, politiker, opinionsbildare. Detta är ett hot mot demokratin.

Muslimer – folkgrupp i lagens mening

Två vanliga käpphästar i diskussioner om islamofobi är att muslimer inte skulle vara en folkgrupp, och att hatiska eller hånfulla kommentarer om muslimer endast är kritik mot islamism, och att det därför inte kan vara hets mot folkgrupp att uttala sig nedsättande om islam.

En dom i Södertörns tingsrätt i mars i år slår undan båda argumenten. Domen gäller en man som på sin offentliga Facebook-profil – vilken har några tusen följare – beskriver islam som ”ondskans ideologi”, kallar muslimer för ”mördare” och uppmuntrar till våld mot muslimer.

Mannen tycker inte att det ska betraktas som hets mot folkgrupp, eftersom han anser att muslimer inte är en folkgrupp i lagens mening, och menar att hans inlägg är saklig kritik mot till exempel IS och al-Shabaab.

Tingsrätten konstaterar att muslimer som grupp omfattas av bestämmelsen om hets mot folkgrupp på grund av deras trosbekännelse. Det framgår redan av bestämmelsens ordalydelse.
Tingsrätten bedömer också att uttalandena är våldsbejakande och kränkande mot muslimer i stort, spridda bland många personer och inte kan uppfattas som saklig kritik mot exempelvis IS eller al-Shabaab:

Sammanfattningsvis anser tingsrätten att det är styrkt att NN uppsåtligen har spritt meddelanden som ger uttryck för missaktning mot en grupp personer med anspelning på deras trosbekännelse. Han ska därför dömas för hets mot folkgrupp. Brottet är inte att se som ringa, eftersom meddelandena har kunnat läsas av vem som helst och har fått en relativt stor spridning.

Dom meddelad 2016-03-23 i Huddinge, Södertörns Tingsrätt Avdelning 1, mål nr: B 1659-16

Tingsrätten bedömer straffvärdet på brottet till en månads fängelse, men dömer till villkorlig dom och dagsböter eftersom mannen är tidigare ostraffad. Domen kan komma att överklagas till högre instans (Hovrätten), och skulle alltså kunna ändras.
Det gäller i så fall bedömningen av om uttalandena är riktade mot muslimer generellt, och hur stor spridning de fått, inte om muslimer är en folkgrupp i lagens mening. I den frågan ger lagen om hets mot folkgrupp (Brottsbalkens 16:e kapitel, §8) inget utrymme för tolkningar:

Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter.

Dom meddelad 2016-03-23 i Huddinge, Södertörns Tingsrätt Avdelning 1, mål nr: B 1659-16

 

Mord och dråp 2015

Antalet mord och dråp ökade år 2015 jämfört med föregående år. Totalt dödades 103 människor i Sverige, enligt Rättsmedicinalverket. Det är 21 fler än under 2014.

I relation till befolkningstillväxten har det dödliga våldet minskat de senaste åren. Framför allt har det dödliga våldet mot allmänheten, som befinner sig utanför de kriminella miljöerna, gått ned.

En fördummad debatt om sexuella övergrepp

Ingen har undgått debatten om de sexuella övergreppen. De flesta som skriver, såväl journalister, bloggare, krönikörer som Facebook-användare, hittar stöd för just sina favoritteser i det som hänt. Allra argast, eller ska vi säga nöjdast, är förstås Sveriges nationalister. Äntligen har de fått stöd för sin viktigaste åsikt av dem alla: ”Invandrare är farliga. Invandrare kan inte leva i Sverige, eftersom de är i grunden väsensskilda från oss etniska svenskar. Invandrare begår sexbrott mest hela tiden, för de hatar svenska kvinnor.” 

Och tongångarna i allmänhet har verkligen ändrats senaste veckan. Det har blivit en sorts oemotsägbar sanning att män från Mellanöstern, och då främst muslimer, överlag anser sig ha rätt att kränka kvinnor sexuellt. Det är ”en del av deras kultur”, framförs det, och den som säger emot ”blundar för sanningen”. Flera av mina nationalistiska följare på Facebook har triumferande framfört att jag som förespråkar en generös asylpolitik tycker det är bra med våldtäkt, eller att jag åtminstone är ansvarig – inte bara för det som hänt i Sverige, utan även i Köln. Jo. Det låter bisarrt, men det är inte de främsta tänkarna det handlar om. Men de är dessvärre representativa för den nya, självbelåtna på gränsen till euforiska stämning som nu råder bland dem som ”länge varnat för invandringens konsekvenser” – det vill säga Avpixlat, Fria Tider och SD med flera.

Foto: Afropé

Foto: Afropé

Jag är född i Karlstad på 1960-talet, och förutom vissa enstaka finnar och jugoslaver fanns knappt några invandrare när jag var i tonåren – och jag och många med mig blir helt förundrade över hur det i vissa diskussioner framstår som om sexuella ofredanden av typen tafsande och blottande skulle vara ett helt nytt fenomen, som svenska, fulla killar inte ägnar sig åt. Som om det gick att gå på disco utan att riskera bröst- och rumpnyp. Som om inte killarna på torget, på konserter, på festivaler betedde sig precis så på den tiden som beskrivs idag, möjligen med undantag av det där med omringandet av offren. Som om inte våldtäkter förekom. Sexuella övergrepp förekom hela tiden, kan jag och fler med mig berätta. Och ingen jag känner polisanmälde någonsin. Vi är många som påpekar detta i nätdiskussioner. Svaret blir alltid att ”det går inte att jämföra”. Varför gör det inte det? Är det inte precis samma sak? Killar och män sextrakasserar inte normalt för att de hatar kvinnor. De gör det för att de vill, eller för att kompisarna gör det, och för att de inte respekterar kvinnor tillräckligt för att låta bli.

Det framförs på många ställen att Islam ”tillåter våldtäkt”. Men en troende muslim dricker inte alkohol. En troende muslim får, som Jaafar Al-Jabiri påpekar, inte ens vidröra en kvinna utanför familjen. Våldtäkt leder i många muslimska länder till avsevärt strängare straff än i Väst. Så nej. Islam tillåter inte våldtäkt.

Betyder det att det inte skulle vara sant att åtskilliga av de skyldiga i Stockholm, Köln och Kalmar hade sitt ursprung i Nordafrika och Mellanöstern? Inte alls Det stämmer säkert, även om det inte är hela sanningen. Det finns en kärna i det som framförs som är viktig att ta med sig. Vi har sexualundervisning på mellan- och högstadiet. Den som kommer till Sverige i 16-19-årsåldern missar denna, och det måste förstås lärare och personal på boenden ta ansvar för att bättra. De som begår brott ska förstås lagföras. Det finns också platser och kulturer i världen där kvinnor förtrycks och där sexuella övergrepp tolereras, och en del av dem som kommer hit har med sig den synen. Hur många de är vet vi inte. Men hade de varit i någon sorts majoritet bland ensamkommande hade vi sett en helt annan magnitud av problem. Det rör sig rimligtvis om en mycket liten del. Här behövs förmodligen en utredning göras, så relevanta fakta kommer fram.

Och det finns flera delar i den övriga rapporteringen som skaver. Oisín Cantwell drar fram flera exempel på ett överhettat debattklimat, där det som förut möjligen tystats ner nu istället överdrivs åt andra hållet.

Jag anser att vi istället för att överdriva synen på ”kulturer” bör diskutera ”subkulturer”. Jag menar att det spelar mindre roll varifrån människor kommer och vilken kultur de tidigare levat i, och större roll vilka sammanhang de lever i idag. Människor är flockdjur, liksom hundar och hästar, och särskilt i tonåren identifierar vi oss betydligt mer med den grupp vi känner att vi tillhör än det samhälle vi lever i. I en subkultur kan sexuella övergrepp och andra brott, som personerna var för sig annars inte skulle vara kapabla till, plötsligt bli acceptabla.

Fru Justitia. Foto: Fatou Touray, Afropé

Fru Justitia. Foto: Fatou Touray, Afropé

Vi minns filmen Jägarna, vi minns Ondskan. Vi minns mobbarna när vi själva gick i skolan. Och det är inte svårt att tänka sig att grupper av ensamkommande, eller grupper av gatubarn, som levat utan vuxenstöd under lång tid, på samma sätt skapat subkulturer med egna regler.

Det måste hanteras, både preventivt och reaktivt.

Men vi måste också sluta skuldbelägga samtliga ensamkommande, och vi får absolut inte låtsas att sexuella övergrepp är ett renodlat ”invandrarproblem”.

Slutligen måste vi sansa oss lite, och se helheten. Sexuella övergrepp är ett komplext problem, som existerat överallt i alla tider. Det är bra att det nu diskuteras. Men det är större än den ganska fördummade och populistiska debatt som nu förs, och varken vi kvinnor, eller män, tjänar inte på att diskussionen reduceras till Avpixlat-nivå.

Krönikan är tidigare publicerad på Afropé