Vad är ett liv värt i dagens Sverige och vem definierar värdet på ditt liv då det letas efter en mer lättillgänglig potentiell syndabock när vissa känner sig frustrerade eller kränkta av någon som de inte kan komma åt, vare sig fysiskt eller mentalt på samma sätt?
Oprovocerat våld har olika faktorer och det är egentligen inte primärt fokus på den som blivit utpekad som syndabock.
Den svåra frågan vi alla måste rannsaka oss själva med är: varför anser förövaren av ett brott att personen de utsätter inte skulle ha samma humankapital eller livsberättigande som det man tillskriver sig själv eller anser sig besitta?
Det är en utomkroppslig känsla när man står tio meter, eller ännu kortare ifrån en händelse där en människa agerar på ett sätt som riskerar en annan människas liv. Oavsett om du kanske tog en fika med en bekant i något shoppingcenter en lördag eftermiddag och där tvingades bevittna en skottlossning med dödlig utgång. Eller om du liksom jag var på en perrong en sen decemberkväll och såg hur en person oprovocerat knuffade en annan ut mot spåret.
Kanske glömmer du aldrig minnesbilderna, om du sett ett antal personer sparka på en äldre person som liggande på en kall våt trottoar skyddar huvudet med händerna.
För mig var det en känsla av maktlöshet och skräck inför den bild som jag föreställde mig skulle komma att etsa sig fast i mitt minne. Bilden av en äldre kvinna på järnvägsspåret med svårt sargad kropp.(*) Det var samma känsla då jag bevittnade en katastrofal cykelolycka där vederbörande inte överlevde.
Vi känner med offren som förolyckas. Vi har medlidande med deras familj och bekanta och ryser vid tanken på att vi själv eller någon vi känner skulle kunna råka ut för något liknande, oaktat om det är en olycka eller oprovocerat våld på något sätt.
När började den intelligenta människan lära sig att anse att någon annan människa inte skulle vara värdig ett fortsatt liv?
Har det globala samhället bidragit till att sänka respekten för varandras liv, via de reportage som publiceras eller sänds? Bilder på offer för s.k. ”smarta” bomber, lemlästade kroppar och lik som havet spolat upp?
Vi ser främlingsfientlighet, vi ser hur vissa individer får sitt sinne fördunklat av olika substanser eller av ideologier och värderingar som vill förvränga det faktum att vi alla har samma humankapital.
Vi ser krav på auktoritära insatser som hårdare straff och mycket mer bevakning. Allt är insatser som man tror skall förhindra våld, men tänk om vi istället höjde värdet på alla människor och istället hade ett samhälle som lärde oss att respektera och värdera liv likvärdigt via reportage och inslag?
Att press och media inte bara, lite nonchalant, rapporterar att tvåhundra människor avled efter att ha blivit utsatta för kemikalier i en fabrik i Indien, att tjugo personer omkom i ett bombdåd i Kabul eller att femtio personer hittades döda i en transportcontainer i Hamburg, att en färgad person blev knuffad framför tåget eller att en nioårig flicka mejades ner av en berusad förare på en svensk camping.
Alla dessa offer hade samma livsberättigande, alla var de värdiga att få fortsätta leva utan att någon annan bestämde att deras liv inte förtjänade deras respekt; eftersom de satte sig själv, sina ideal, sin ekonomi och värderingar högre.
Jag hoppas att vi alla lämnat vårt primitiva beteende bakom oss, att det bara sträcker sig till att få gåshud och lite puls när vi känner oss i fara eller stressade.
Jag hoppas att evolutionen tagit kommando över det djur vi en gång varit och de rester som lever kvar i vårt DNA om att vi är större och bättre än andra i vår ras, eller på den jorden vi vandrar.
På något mirakulöst sätt lyckades den äldre kvinna hamna så att hon ådrog sig ”bara” lättare skador. På perrongen fanns även anhöriga, lite tur i oturen att jag kunde prata kvinnans språk. Den värsta chocken och vidare konfrontation med gärningsmannen kunde avvärjas.
Enligt medieforskning finns tendenser att allmänheten håller sig till snuttifierade nyhetsnotiser eller endast ser rubrikerna. Forskare anser att risken är stor att de med längre utbildningserfarenhet är de enda som tar sig tid att på djupet sätta sig in i artiklarna om inrikes nyhetstexter och utrikespolitik. En klyfta som riskerar bli förstärkt av ”algoritm-bubblor” vilket kan utöka polarisering, ”åsiktskorridorer”.
Vi hade förr lokala morgontidningar och regional kvällstidning som kom på eftermiddagarna. I svensk radio var det åren 1940 till 1994 ungefär 7-8% av den totala sändningstiden som var nyhetssändning.
År 1969 till 1990 var det bara SVT som visade nyheter i TV. De 20 åren var det 7-8% av all sändningstid i all tillgänglig TV i Sverige som var nyhetssändning. Antal timmar nyheter var endast 34 – 43 timmar per månad! I genomsnitt bara 60 till 90 minuter nyheter i TV per dygn! (och då ingick väderrapport i den tiden)
Morgontidningarna före 1994 samlade in alla olika lokala aktuella händelser från polisen och allmänheten, för att fylla sina sidor. Men på de största redaktioner som främst var stockholmsbaserade behövdes grov gallring varenda dag av utrymmesbrist. Det fanns inte tillräckligt utrymme i radio-sändningen eller i rikstäckande tidningar för att kunna arbeta med huvudstadens alla händelser och även få plats för regionala nyheter och lokala händelser. Bara ett fåtal av de allra största olyckorna och brotten fanns det tid för att informera om. Redaktioner använder ”närhetsprincip” och prioriterade sånt som ägt rum närmast huvudstaden och de allra mest extrema skandalerna eller hemskaste incidenterna. En princip mediaforskare och journalister talar om är ”störst går först” = allra största nyhet får mer plats, små lokala brott kunde plockas bort ur tidningen.
Svenska nyhetstexter fanns inte alls på internet före 1994, då Aftonbladet lade upp sin kulturbilaga och 1995, började Helsingborgs Dagblad publicera hela sin tidning digitalt. Facebook, som kom till Sverige efter 2006, har blivit vår samtids största sociala media för att lägga upp nyhetslänkar och diskutera innehållet.
Förr var det alltså extremt sällan som något lokalt, enskilt brottsfall rapporterades utanför den lokala morgontidningen. Nyhetskonsumenter före 1994 såg alltså troligen endast en rubrik om varje incident, brottsfall, olycka, våldtäkt, hustrumisshandel, mord. Och då i lokalbladet, aldrig i riksnyheterna eller i radio eller på tv.
Numera kan man läsa om en olycka eller en våldtäkt någonstans ute i vårt avlånga land, nästan samtidigt på twitter, på FB ( i en eller flera olika grupper), på en eller två lokala morgontidningar, på en eller flera nyhetsappar i telefonen, i flera av de största webtidningarna och kanske i någon kvällstidnings nätsända video-program.
I nutid och i framtid kan varje person med IT-teknik i fickan upptäcka dussintals olika versioner och varianter av nyhetsrubriker som i själva verket handlar om samma typer och ungefär samma omfattning av brott och olyckor som det var förr.
Det är alltså väldigt nytt att vi har så här hög nyhetskonsumtion av så snabbt nyhetsflöde. Det kan lätt ge illusionen av att mångfalt fler brott inträffar per dag än det gjorde före 1990-talet. Vi bör alla ha lite mer överseende med vissa av internets ”barnsjukdomar”. I takt med att alla skolelever får mer mediakunskap och källkritiskt tänkande medan de är unga, kommer problematiken kanske kunna minska.
Källhänvisningar:
Schyller, (1996). Radio och tv-utbudet, Stiftelsen Etermedia i Sverige.
Weibull, Wadbring, Ohlsson, (2018). Det svenska medielandskapet. Liber
Sällan har vi sett hur politiker som Moderaternas Ulf Kristersson och Johan Forssell dragit lans mot det rättssamhälle, vilket byggts under hundratals år, för att värna individens friheter, rättigheter och skyldigheter.
Ingen kan ha undgått hur riksdagsledamöter och främlingsfientliga anklagar och angriper ett stort antal oskyldiga individer baserat på de enstaka gemensamma nämnare de kanske har med dömda förövare.
Varför tillåts svenska lagstiftare åsidosätta både svensk grundlag och internationella avtal?
När blev det juridiskt och moraliskt accepterat att begå egna brott, bara för att man tror andra enskilda individer ej vill efterleva lag, ordning och göra rätt för sig i samhället?
Brott med rubriceringen hets mot folkgrupp och egna uttalande i direkt strid mot Förenta Nationernas Mänskliga Rättigheter, artikel tio och elva, de om rätten till domstol och att alla antas vara oskyldiga tills dess att skuld bevisats?
Partiledaren för Moderaterna kräver nu, utöver tidigare uttalande om att invandringen utgör en stor andel av kriminaliteten i Sverige, att se maktdemonstrationer från polisen, i form av bland annat vattenkanon.
Ulf Kristersson vill, utan vidare förklaring, även tvångsomhänderta fler barn. Räcker det inte med de barn Ulf Kristersson potentiellt tvångsomhändertagit från andra delar av världen, i strid med Barnkonventionen under sin tid som VD för Adoptionscentrum?
Ulf Kristersson pratar om stökiga månader. Sverige har haft det ‘stökigt’ i många år. Ingen kan vara naiv, förstå att det är olika maffiagäng som ligger bakom en betydande andel av brotten i Sverige.
Medlemmarna avkrävs lojalitet och lydnad under regler med en viss hederskodex och straffas med döden om de bryts.
Maffia är starkt hierarkisk och finns bland mc-gäng, i vissa förorter och bland svenskfödda. De har, vad flera svenska partier vill införa, hårdare straff för att uppnå disciplin, lydnad. Men vad vi ser som resultat av den typen av ledarskap är bara flera dåd och mera död.
Om Moderaterna väljer modellen att utvisa någon, utan att denne blivit dömd så gör de sig inte bara skyldiga till ett potentiellt eget brott, utan personen i fråga kommer bara att ersättas av någon annan.
Regeringen måste ta tag i problemen genom internationellt samarbete och tillsammans med Europol för att bekämpa alla maffior och göra det med stöd av just det regelverk som föddes efter den nionde maj, 1945.
Ja, vi behöver slå ner de olika maffiagängen som styr delar av vårt land och delar av verksamheter, inte bedriva hets mot folkgrupp bara för att blidka väljare.
Betänkande gjort av av Kommittén om förbud mot rasistiska organisationer. (SOU 2021:27)
Att rättfärdiga egna brott med hänvisning till andras kriminella handlingar är varken juridiskt eller moraliskt försvarbart i vårt rättssamhälle.
Att bedriva potentiell rasistisk verksamhet är inte förenligt med svenska värderingar och inte med det ämbete Ulf Kristersson och Johan Forssell besitter.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Det finns röster i debatten som gör gällande att politiker och debattörer inte tar antisemitismen i Sverige på allvar. Detta är en myt. Såväl på regeringsnivå som i den politiska debatten och media adresseras hatet mot judar. Det är ett ständigt pågående arbete att ta fram åtgärder för att motverka antisemitism och för att få ut information om vad den innebär, hur den ser ut och vad som behöver göras.
”Antisemitism är en viss uppfattning av judar som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska yttringar av antisemitism riktas mot judiska eller icke-judiska personer och/eller deras egendom samt mot de judiska samfundens institutioner och utrymmen för religiöst bruk.” (Källa: International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA))
För fördjupning i antisemitism/judehat rekommenderas artikeln Terminologi – antisemitism i Motarguments terminologi-serie.
Det finns en utbredd föreställning i Sverige att det inte görs något åt antisemitismen. Detta stämmer inte. Det har gjorts, och görs, stora satsningar på att informera, utbilda och arbeta förebyggande mot antisemitism. Samtidigt finns utrymme för straffskärpning då ett brott begås med hatbrottsmotiv. Hatbrott innefattar hets mot folkgrupp och olaga diskriminering.
I slutet av 2018 presenterade FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) en rapport som vittnar om att antisemitismen i Europa ökar.
En ledarskribent på Gefle Dagblad uttryckte i en ledare 2018 det som en icke försumbar andel journalister och enskilda personer menar är verkligheten, nämligen att antisemitiska hatbrott inte tas på allvar, då det inte utdöms tillräckligt hårda straff till gärningspersonerna.
På Malmö stads hemsida finns massor av information om vad man gör för att motverka antisemitism. Bl a satsas det mycket resurser på att upplysa förskole- och skolelever. Det fanns en planering för att det under våren och hösten 2020 skulle göras s.k. ”hågkomstresor” till förintelseläger i Polen.
Forum för demokrati och mänskliga rättigheter är en mötesplats där politiker (alla partier i Malmös kommunfullmäktige är representerade) möter olika aktörer och medborgare. I dialog med politiker finns möjlighet för organisationer och allmänhet att delge sina synpunkter och förslag på initiativ i arbetet mot antisemitism i exempelvis styrelser och nämnder. Tanken med detta forum är att skapa delaktighet, öka trygghet och tillgänglighet, öka valdeltagandet samt minska antalet hatbrott. Två gånger om året ges möjlighet att ha en dialog med politikerna.
I november 2019 presenterade Malmö stad ett samarbetsprojekt med Judiska Församlingen. Som en del av satsningen presenterade kommunledningen åtgärder fram till 2023. Kommunen avsätter 20 miljoner kronor på arbetet mot antisemitism de kommande tre åren. Syftet är att förbättra judars liv i Malmö. De ekonomiska medlen ska bl a gå till Judiska Församlingens uppstartsstöd till utbildningscenter i synagogan. Församlingen får också ekonomiskt stöd för att stötta stadens arbete med att synliggöra judisk kultur och identitet, t. ex. genom visning av synagogan och högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag. Två miljoner kronor öronmärks årligen för att grundskolorna i Malmö ska arbeta aktivt mot antisemitism.
Informations- och undervisningsmaterial om antisemitism
På Forum för levande historia hittar man mycket information om antisemitism och hatbrott med antisemitiska motiv. Här finns också länkar till BRÅ (Brottsförebyggande rådet) med rapporter och analyser.
Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) är en ”religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism”. På hemsidan finns digitalt informations- och undervisningsmaterial om antisemitism. Här finns också artiklar om bl a regeringens arbete mot antisemitism. SKMA tar emot donationer. På SKMA:s blogg finns nyhetsbrev och berättelser.
Forum för levande historia och SKMA har tillsammans tagit fram informations- och undervisningsmaterial, kallat ”Antisemitism – då och nu”.
Genom historien har den judiska minoriteten fått utstå omfattande diskriminering och förföljelser, i Sverige och i andra länder. Judars och judiska församlingars utsatthet för antisemitiska handlingar tar sig bland annat uttryck i hot, hets mot folkgrupp och ärekränkning. Både nationella och internationella rapporter har på olika sätt lyft att upplevelser av utsatthet, hot och hat har ökat bland judar i Sverige den senaste tiden. (Källa: Regeringen.se)
Två år senare, i maj 2019, var studien klar. BRÅ presenterade då ”Antisemitiska hatbrott – rapport 2019:4”. Rapporten är framtagen för att kunna arbeta förebyggande mot antisemitism.
Regeringen tar antisemitism på allvar
Regeringen har nyligen presenterat ett meddelande om ett antal ”Insatser mot antisemitism och för ökad säkerhet”. I dokumentet kan vi läsa om såväl insatser som har genomförts som insatser som pågår. Flera av insatserna ingår i den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott som regeringen antog 2016. Insatserna består av (klicka på länken här för mer information):
Hågkomst av Förintelsen
Insatser för utbildning och kunskapshöjande insatser
Stöd till det civila samhället
Insatser inom rättsväsendet
Insatser mot våldsbejakande extremism
Internationellt samarbete
Som ett led i regeringens satsningar på att motverka antisemitism kommer en internationell sammankomst att äga rum i Malmö. Ursprungligen skulle ”Malmö International Forum on Holocaust Remembrance and Combating Antisemitism” ske i oktober 2020, 75 år efter andra världskrigets slut och befrielsen av Auschwitz-Birkenau, samt 20 år efter den första Stockholm International Holocaust Forum och grundandet av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA). Pga den pågående pandemin är sammankomsten framskjuten till 13-14 oktober 2021. Inbjudna är stats- och regeringschefer, forskare, experter och representanter från civilsamhället från totalt 50 länder.
International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) är ett internationellt samarbete som ”förenar regeringar och experter i syfte att stärka, främja och verka för utbildning, ihågkommande av och forskning om förintelsen överallt i världen och att upprätthålla åtagandena i Stockholmsdeklarationen från 2000”. Sverige är ett av 31 medlemsländer.
Att antisemitismen i Sverige inte skulle tas på allvar av politiker, media eller av enskilda personer är en myt. Det görs kraftfulla och riktade satsningar på att informera, utbilda och arbeta förebyggande mot antisemitism. Media uppmärksammar hatbrott mot judar och publicerar insändare och artiklar som handlar om antisemitism. Det finns många enskilda personer som delar med sig av egna erfarenheter i olika forum.
I Malmö förs ett levande och aktivt arbete som involverar staden såväl som andra organisationer och allmänheten. Konsensus råder om att hatbrott mot judar är ett allvarligt samhälls- och demokratiproblem.
Sverigedemokraternas radikala ideologi påminner i delar om Daesh. Likt terroristorganisationen skapar de förtryckta människor som sedan är så utsatta att de med löften om guds förlåtelse och till och med 72 jungfrur radikaliseras. När de väl utfört sina dåd så har det otänkbara redan skett.
Det förefaller ibland som om de två olika, och så vitt skilda ideologierna ändå grundar sig i närliggande radikal syn på skillnader mellan grupper i ”Vi mot dom”, och konservativa traditionella könsroller. Detta ser vi gott av exempel på där Sverigedemokraterna önskar ta bort eller åtminstone radikalt skära ner på aborträtten eller när de kallar nya svenskar för kackerlackor eller smuts.
Detta gäller även andra grupper populistiska extremister, som Nordiska motståndsrörelsen (NMR) och andra radikaliserade grupper. Om en människa känner sig åsidosatt och ouppskattad är det lätt för den personen att fångas upp av radikala grupper som lockar med tillhörighet. Sedan fylls personen med hat som riktas åt en specifik grupp.
Jag gick för några år sedan en kurs vid Stockholms universitet som heter ”Is multiculturalism good for women?”. Kursen var givande och jag fick upp ögonen för nya aspekter kring multikulturalism som exempelvis att människor från samma länder ofta samlas inom samma geografiska område. Det kan ge möjlighet för exempelvis så kallade ”shariapoliser”, män som stirrar och registrerar vilka vanor kvinnor från samma land har. Detta ska på intet vis förminskas, men samtidigt ska det inte heller göras någon höna av en fjäder heller. Dessa så kallade ”shariapoliser” är inget som tillhör vardagen, men det skrivs väldigt mycket om de få fall som förekommer.
Vad SD inte inser är att deras politik skulle riskera att skapa en grogrund för nya terrorister, på liknande vis som hur Daeshs eller talibanernas ageranden skapar grogrund för nya terrorister
Det är nu oerhört viktigt att använda hjärnan inför nästa val. Vill ni verkligen skicka hela familjer tillbaka från vad de en gång flytt från? Eller kan det kanske vara så att även nya svenskar också kan vara ensamma galningar som det är så snabbt att hänvisa till om gärningsmannen är europeisk eller, gud förbjude, till och med svensk.
Vill ni skapa det som Sverigedemokraterna påstår redan pågår eller kan vi enas om att en rasistisk politik inte är rätt väg att gå?
Krönikor på Motargument.se är åsikts-texter där krönikören står själv för innehållet i sin krönika.
I en längre krönika på Katerina Magasin radar Katerina Janouch upp 25 punkter med politiska förslag, blandade med konspirationsteorier om ”godhetssignalerande” människor i svensk statsförvaltning och svenska medier. Människor som hon anser står ideologiskt till vänster och enligt henne ”hjärntvättar” svenska barn och allmänhet, samt bortser från ”islamisering” av Sverige och slöseri med skattepengar.
En av hennes punkter är:
”Sverige behöver tydliggöra vem som bestämmer. Det måste bli stopp på sharia-ghetton där utländska imamer styr (ofta från utlandet!). Endast svensk lag gäller i Sverige. Och den ska lydas. Det behövs mycket hårdare straff för alla politiskt och religiöst präglade brott, däribland den förödande hedersbrottsligheten. Sverige ska sträva efter att helt utplåna dessa avarter av förtryck som framför allt drabbar flickor och kvinnor. Sverige kallar sig i dagsläget för en feministisk och humanistisk stormakt, men sviker samtidigt utsatta kvinnor – det måste styras upp.”
Svar: Politiskt eller religiöst motiverade brott har genomgått en straffskärpning under de senaste åren. Det finns däremot inga ”hedersbrott” i svensk lagstiftning. Däremot är kvinnofridsbrott upptagna i brottsbalken och de kriminaliserar handlingar som begås i syfte att på olika sätt kontrollera och dominera andra människor, huvudsakligen kvinnor. (Källa: Riksdagen.se, Brottsbalken 4 kap. 4 a §)
Det har kommit till min kännedom att Jimmie Åkesson satt i TV och jämförde Sverige med Chicago.
Det borde han inte göra. Innan han kollar med nån som vet.
Det är över 23 gånger så många som mördades i Chicago jämfört med Sverige – per capita.
Chicagos siffror över de som har mördats under 2020 har slagit ett dystert rekord – 769 människor miste livet, 55% fler än 2019 då Chicago hade 495 mord.
Och den dystra utvecklingen tycks fortsätta. Hittills i år har 250 människor mördats i Chicago.
I hela USA har pandemiåret 2020 varit ett år då siffrorna över dödligt våld har slagit rekord. Inte sedan 1990-talet har så många mördats som förra året.
Fakta: 2020
Antal fall av dödligt våld: Chicago: 769 Sverige: 124
Befolkning:
Chicago 2,71 miljoner Sverige 10,38 miljoner
Den som är intresserad av situationen i Chicago rekommenderas följande läsning:
Brottsförebyggande rådet har till uppgift att samla på statistik över antal anmälda brott. Men, är det då så många utförda brott som deras insamling och rapporter visar?
Nej. Eftersom det dels är ett mörkertal som beror på att alla handlingar och företeelser i samhället som är misstänkta brott inte alltid polisanmäls. Kommer misstänkt brottsliga handlingar inte till rättsväsendets kännedom så blir de aldrig med i statistiken över antal anmälda brott.
Det finns dessutom en helt annan aspekt bakom varför man måste särskilja mellan antal faktiska brott i Sverige från antalet anmälda brott. Det beskriver BRÅ såhär:
”Statistiken över anmälda brott omfattar alla händelser som anmälts och registrerats som brott hos Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Tullverket eller Ekobrottsmyndigheten. Anmälda brott inkluderar även händelser som efter utredning visar sig vara annat än brott.
(För en mer detaljerad beskrivning, se avsnittet Statistikens innehåll.)
Ändamålet med statistiken är att ge en bild av nivån och utvecklingen av de händelser som anmälts och registrerats som brott hos de brottsutredande myndigheterna under den redovisade perioden. Statistiken visar således inte hur många brott som faktiskt har begåtts. Statistiken är deskriptiv och ger inga djupgående förklaringar till de förändringar som skett under perioden.” – sidan 5 i Sammanfattning, BRÅ, Brottsförebyggande rådet.
Det förekommer ständigt nya kreativa försök att hävda att Motargument och andra personer skulle försöka mörka brottslighet, eller att det pågår ett ”förringande av invandringens stora påverkan på den enormt stora kriminaliteten” i Sverige.
En hel del som spekulerar om detta konstruerar ofta en paradox eller retorisk rävsax, som det ibland blir komplext att diskutera om. Men, det enkla svaret blir nästan alltid till att börja med att påvisa att den anklagande personen har fel.
Motargument har visat upp statistik över antal polisanmälda brott vilka redovisas av t ex BRÅ – Brottsförebyggande rådet. Per definition så har Motargument då visat upp statistik över brott, och påvisar därmed att det förekommer brott i Sverige. De publiceringarna är bevisen för att Motargument inte förvanskar statistik. Därför kan inte någon påstå att Motargument mörkat eller försökt förringa eller undanhålla fakta.
Varken har Motargument haft för avsikt eller syfte eller ambitionen att ignorera, ljuga om eller förringa något enda brott – vi som driver projektet är kategoriskt emot alla brott och andra handlingar som orsakar lidande. Vi som driver Motargument som folkbildning och upplysning emot desinformation, önskar att människor kunde sluta försöka konstruera myter och felaktiga anklagelser.
Den som påstår en anklagelse om att det skulle pågå mörkning, det är den som har bevisbördan. Det är enkel logik.
Så om någon försöker påstå att Motargument försöker mörka något, då är det den personen som måste visa upp belägg på att det finns publicerad text som explicit betyder att Motargumentredaktionen anser att det inte har inträffat så många polisanmälda brottsliga handlingar i Sverige som faktiskt visas i statistiken.
Fråga: “Jag undrar varför ni på Motargument ständigt försöker tysta ned brottsligheten? T ex så lyckas Maria Robsahm på något sett trolla bort sprängningar o få det att verka som vi alltid haft det, att få det att låta som en myt. På t ex SVT kan vi läsa om den totala motsatsen ungefär vid samma tidpunkt. Vad är vitsen med det?”
Detta undrar signaturen “Richard”, som utnyttjat möjligheten att kontakta oss på Motargument genom att maila sin fråga till fraga@motargument.se. Han får nedan svar av Jan Kjellin. Undrar du över något, eller saknar en artikel om något som ligger inom vårt område; gör som Richard och lägg en virtuell lapp i “Frågelådan”!
Hej Richard!
Du ställer en intressant och tänkvärd fråga. Den typ av reaktion du beskriver i din frågeställning – att vi eller andra verkar försöka blanda bort korten med hjälp av lögn och förbannad statistik – är inte ovanlig och jag tänker att den är symtomatisk för vad som händer när två väldigt olika sätt att förmedla information krockar med varandra. Jag inser dessutom att det är både viktigt och värdefullt att vi försöker förklara vad vi gör när vi presenterar brottsstatistik på Motargument för att minska fortsatta missförstånd.
I ditt mail hänvisar du bland annat till hösten 2019 och nyheten på SVT om att antalet sprängdåd mer än fördubblats sedan året innan. Det är dystra nyheter och alla kan med rätta bli upprörda av sådan information. Det blir förstås även vi på Motargument. Men det är inte den här ökningen i sig som skaver och får oss att, som du uttrycker det, försöka “tysta ned” den. Det som skaver – och som även ligger inom ramen för vårt generella syfte – är hur nyheter som denna dels tilltalar den klickjagande kvällspressen och dels gärna missbrukas av så kallat “alternativa” medier som ett bevis för det falska påståendet att Sverige står på randen till en systemkollaps (inte sällan underblåst av en, enligt dessa medier, okontrollerad invandring).
Jag klickar mig därför vidare från SVT:s artikel och jämför det som där skrevs med vad Maria Robsahms statistik över polisanmälda brott visar under perioden 1975 fram till och med 2019. Samma år som sprängdåden mer än fördubblades, så polisanmäldes 196 färre brott per 100 000 invånare, än året innan. Det vill säga det var en marginell minskning med 0,196%. Den totala brottsligheten var alltså i princip oförändrad och har varit så de senaste tio åren. Det är typen av brottslighet som fluktuerar, men brottsligheten i sig är alltså mer eller mindre densamma i omfattning.
Och det är just det som är grejen. Den fluktuation som ofta rapporteras i olika medier kan se dramatisk ut när man tittar på bara den och inte kopplar ihop den med det övergripande sammanhanget. Men ges man inte möjlighet att se hela bilden riskerar den att inte bara bli missvisande, den kan bli helt obegriplig.
En fördubbling av antalet sprängdåd låter som början på ett inbördeskrig. En minskning av den totala brottsligheten ger lite andra associationer.
Det är nästan precis som i det gamla talesättet om att inte se skogen för alla träd. Med lite tur kan vi på Motargument, med god hjälp av bl a Maria Robsahms statistik, göra skogen lite synligare för våra läsare.
Motargument 