PUT står för permanenta uppehållstillstånd, TUT står för temporära, tidsbegränsade, tidsbestämda uppehållstillstånd. Tidigare gav Migrationsverket som regel alltid ut PUT. Men hur såg det ut år 2020 efter lagändringen?
För asylsökande som beviljats uppehållstillstånd i Sverige under år 2020, för att de bevisat de hade skäl som grund för att få asyl, var det 6 892 personer som fick tidsbegränsade tillstånd, TUT och 3 517 som fick PUT, ett permanent uppehållstillstånd. Summa antal personer i båda kategorierna sammanlagt PUT + TUT var 10 409.
Siffrorna beskriver uppehållstillstånd beviljade i första instans från Migrationsverket och Sveriges ambassader i utlandet och beslut i högre instans (migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen).
Siffrorna visar endast beviljade förstagångsbeslut. De inkluderar ej de personer som tidigare har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd och blir beviljade en förlängning.
Hur lång tid tillstånden blir beror på flera olika saker. Det vanligaste är att tidsbegränsat uppehållstillstånd gäller i två eller tre år. De med flyktingstatus i tre år och de ”alternativt skyddsbehövande” får 13 månader första gången. Men de sistnämnda kan ansöka om förlängning efter de första 11 månaderna passerat, och sedan bli beviljade 2 år, om deras ansökan om förlängning blir beviljad.
”Kristendom är en avskyvärd religion”. Vilket riksdagsparti har gjort sådant kontroversiellt utspel? Rätt svar är ”ingen”.
”Islam är en avskyvärd religion”. Vilket riksdagsparti har gjort detta kontroversiella utspel?
Rätt svar är ”Sverigedemokraterna”. De har gjort det igen.
SD:s partisekretare och riksdagsledamot Richard Jomshof ingår i den absoluta partitoppen och har genom åren gjort sig skyldig till en rad islam- och muslimfientliga utspel. På bästa sändningstid, i SVT:s programserie ”Sverige möts”, förtydligar han SD:s syn på islam och muslimer: ”Islam är en avskyvärd religion”.
Sverigedemokraternas politiska fokus har alltsedan starten 1988 alltmer ökat sitt förakt och hat mot muslimer i allmänhet, och islam i synnerhet. Tidigare var det judar som befann sig i deras fokus.
Det största felet Jomshof och SD gör, förutom att stigmatisera, och generalisera om en stor grupp människor, är att blanda ihop islam och politiska islamister.
I programmet säger Jomshof bl a:
”Det finns en vanföreställning idag bland socialister och liberaler att alla religioner är desamma. Att de skulle vara likvärdiga.”
”Över hela den muslimska världen så kommer vi se samhällen som skiljer sig på punkt efter punkt efter de samhällen vi har i vår del av världen.”
”Det finns knappt något muslimskt samhälle som fungerar någorlunda. Och utifrån det då säga nej man behöver inte dra alla människor över en kam, jag lider med de människor som tvingas födas i de här länderna under islam som enligt mig är en avskyvärd ideologi och religion.” (Källa: SVTPlay)
Motargument börjar bena ut delar ur citaten: Jomshof menar att hans politiska åsiktsmotståndare skulle ha ”vanföreställningar”, vilket tyvärr är en vanlig metod i den polariserade debatten. Religioner kan absolut betraktas som likvärdiga och jämställas, varför vi nu ens ska göra det. Vi har religionsfrihet och religiös trosuppfattning är religion, medan politiska ideologier är just politiska.
Jomshof ägnar sig åt kollektiv skuldbeläggning utifrån enskilda extremister eller islamisters illdåd och snedvridna tankegods. Han generaliserar grovt om såväl islam som muslimer. Det finns, i likhet med andra religioner, många inriktningar och grenar och åsiktsskillnader inom islam. Att generalisera kring en världsreligion är fel. Muslimer är inte en homogen grupp, lika lite som kristna eller judar är det. Varje individ är unik, och har sin egen tolkning av vad som står i de religiösa skrifterna. Utan islam finns inga muslimer. Utan kristendom och judendom finns inga kristna och judar.
Jomshofs populism skiner igenom med all önskvärd tydlighet. Han är djupt ohederlig i sin retorik, eftersom han för konsekvensens skull också borde generalisera om följare av andra religioner. Alla kristna är inte fundamentalister, och inte heller är alla judar det. All religiös fundamentalism och all extremism är farlig, men i SD:s värld är det enbart den muslimska fundamentalismen som är farlig.
Islam är inte en ideologi, det är en religion. En religion som existerar i Sverige, hur mycket SD än inte vill det.
Jomshofs retorik går hand i hand med muslimhatarnas favoritkonspirationsteori, den s k myten om Eurabia, det av etablissemanget iscensatta muslimska maktövertagandet. I resonemanget innefattas föreställningen om att Sverige håller på att islamiseras.
Richard Jomshof på Twitter 2017.
Hot mot religionsfriheten och de mänskliga rättigheterna
SD:s officiella partikanaler sprider Jomshofs budskap. Partiledaren Jimmie Åkesson och riksdagsledamoten Björn Söder ställer sig bakom Jomshof. Åkesson påstår sig vara smått kritisk till ordvalet, men delar resonemanget. Söder däremot förstärker Jomshofs ordval genom en tweet samma kväll som programmet sändes: ”Richard Jomshof pratar klarspråk om islam, som en avskyvärd religion”. Söders tweet spreds vidare av SD:s officiella Twitterkonto.
Kashif Virk, imam i Ahmadiyya Muslimska Samfundet, menar att SD:s retorik inte är ny. Deras påståenden om islam och svenska muslimers åsikter är grovt förenklade. Vi som följer politisk debatt har i decennier tvingats lyssna på denna kollektiva skuldbeläggning från SD. Det finns en myt om att vi i Sverige inte vågar tala om islam. Faktum är att det talas om islam hela tiden, i såväl medier som i det politiska samtalet. Jomshof argumenterar genom att hävda att sharialagar i muslimska länder dödar vantroende och homosexuella. Att kollektivt skuldbelägga människor som flytt från islamistiska regimer för vad som eventuellt sker i andra länder är förkastligt. Virk menar att det är på tiden att SD uppdaterar sin Mellanösternkunskap:
”Regionen har i decennier präglats av sekulära och islamistiska regimer som med aktivt stöd från vissa västländer kunnat odla sin människofientliga ideologi på bekostnad av lokalbefolkningen. Vissa av dessa länder exporterar även Sverige vapen till. Att beskylla islam för dessa vidrigheter är inget annat än uttryck för xenofobi och politiskt fulspel. Vill man sära på politik och religion, vilket de flesta politiker i Sverige vill, kan man börja med den politiska diskursen.” (Källa: Göteborgs-Posten)
Dagen efter debatten i ”Sverige möts” har Jomshof, i ett Facebook-inlägg, med rubriken ”islam som styrelseskick är islamism”, uttryckt att han blivit ”feltolkad”, och att han inte avsåg ”islam”, utan ”islamism”. Han har inte blivit ”feltolkad”, han har uttryckt sig i allmänhet om islam, som ”en avskyvärd religion”. Det är en efterhandskonstruktion, och inte vad han uttryckte i programmet.
Dagen efter i en intervju i TV4:s Nyhetsmorgon byter Jomshof fot igen, då han får frågan om islam är en avskyvärd religion och återgår då till sitt ursprungliga ordval: ”Så som majoritetstolkningen ser ut i den muslimska världen: Ja, det är en avskyvärd religion.”
Den 8:e mars, på internationella kvinnodagen, publicerade Aftonbladet en vidrig krönika av Lena Mellin, som är ett slag i ansiktet på alla med psykisk ohälsa. Krönikan handlar om Meghan Markles intervju hos Oprah Winfrey, där Markle berättade om hur den brittiska tabloidpressens negativa, ofta rasistiska, skriverier drev henne till depression och självmordstankar, och om bristen på stöd från det engelska kungahuset.
Det finns mycket Mellin hade kunna ta med sig från intervjun.
På internationella kvinnodagen hade hon kunnat välja att uppmärksamma den kvalificerade mobbning som drabbar kvinnliga kändisar, och vilken kvinnosyn det speglar. Hon hade kunnat lyfta att inte ens rasifierade som nått samhällets allra, allra mest extremt privilegierade skikt, slipper mötas av rasism som bryter ner dem. Hon hade kunnat skriva om att psykisk ohälsa inte gör skillnad på folk och folk. Men icke.
Istället levererade hon en råsop i käften, inte på sexisterna, inte på rasisterna, inte på mobbarna, utan på alla med psykisk ohälsa. Lena Mellin vill inte förringa anklagelser om rasism eller negligera självmordstankar, skriver hon. Ändå är det just det hon gör, när hon insinuerar att det privilegierade prinsparet nog bara är ute efter PR, och liknar Meghan Markle vid en ömhudad prinsessa på ärten.
Myter om depression och självmord
I sin iver att framställa intervjun som ren mediastrategi, i syfte att stärka hertigparets varumärke och dra in pengar nu när de lämnat kungahuset, underblåser och bejakar Lena Mellin två vanliga myter om depression och självmord, som kostar både hälsa och människoliv.
Hon skriver att “det finns miljarder människor som har anledning att se mörkare på livet än Harry och Meghan hade i det brittiska hovet”. Det underblåser myten om att den som har det bra materiellt och har haft framgång i livet inte kan vara deprimerad. Den myten är lika gammal som den är skadlig, och höjer tröskeln för många deprimerade att söka hjälp. Depression och självmordstankar kan drabba alla, oavsett ålder, kön, klass eller inkomst.
Hon frågar sig om det var för att skapa nytt intresse för dem som paret genomförde intervjun, och reflekterar att “ju hetare man är, desto bättre kan man ta betalt”. Det bejakar myten om att personer som pratar om självmordstankar försöker manipulera andra och få uppmärksamhet. Den myten är inte bara gammal, den är bokstavligt talat livsfarlig.
Människor som pratar om att de har eller har haft självmordstankar, behöver eller har behövt hjälp. Därför ska självmordstankar alltid tas på största allvar.
De här djupt stigmatiserande och skadliga myterna—med alla deras undertoner av funkofobi och svaghetsförakt — väljer Lena Mellin att underblåsa, under förevändning av att stå på alla deras sida som inte har “tillgång till Oprah Winfrey för att framföra sina klagomål”.
Att förringa rasism och sexism, och kasta människor med psykisk ohälsa under bussen, bara för att ta stilpoäng på “några av världens mest privilegierade människor”, är lågt. Riktigt lågt.
Brottsförebyggande rådet har till uppgift att samla på statistik över antal anmälda brott. Men, är det då så många utförda brott som deras insamling och rapporter visar?
Nej. Eftersom det dels är ett mörkertal som beror på att alla handlingar och företeelser i samhället som är misstänkta brott inte alltid polisanmäls. Kommer misstänkt brottsliga handlingar inte till rättsväsendets kännedom så blir de aldrig med i statistiken över antal anmälda brott.
Det finns dessutom en helt annan aspekt bakom varför man måste särskilja mellan antal faktiska brott i Sverige från antalet anmälda brott. Det beskriver BRÅ såhär:
”Statistiken över anmälda brott omfattar alla händelser som anmälts och registrerats som brott hos Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Tullverket eller Ekobrottsmyndigheten. Anmälda brott inkluderar även händelser som efter utredning visar sig vara annat än brott.
(För en mer detaljerad beskrivning, se avsnittet Statistikens innehåll.)
Ändamålet med statistiken är att ge en bild av nivån och utvecklingen av de händelser som anmälts och registrerats som brott hos de brottsutredande myndigheterna under den redovisade perioden. Statistiken visar således inte hur många brott som faktiskt har begåtts. Statistiken är deskriptiv och ger inga djupgående förklaringar till de förändringar som skett under perioden.” – sidan 5 i Sammanfattning, BRÅ, Brottsförebyggande rådet.
Vad är yttrandefrihet, hur får vi skriva i våra offentliga inlägg och kommentarer i sociala medier på internet? Motargument förklarar svenska grundlagens yttrandefrihetsskydd.
Detta är en kortare version av ”Yttrandefrihet” som ingår i artikelserien om ”Cancel Culture”.
Svenska grundlagens yttrandefrihet är : att svenska staten inte får förhandsgranska text som du vill publicera offentligt. Staten eller representant för statlig myndighet kan inte förbjuda dig från att skriva eller säga något kritiskt i till exempel en tidningsintervju, en blogg, på Facebook eller insändarsida i din lokaltidning.
Om en persons text eller video innehåller misstänkta brott mot någon lag, som t ex förtal, Hets mot folkgrupp, uppmaning till våld eller andra brott, då kan den texten av andra användare kritiseras och anmälas till moderatorer. Om de som arbetar i det mediaföretaget anser att innehållet i den texten är skadlig, bryter mot användarreglerna på sin tjänst, och skadlig för mediaföretaget eller till och med brottslig, då kan den texten raderas.
Om en väljare, politiker eller ett politiskt parti får en text raderad från ett forum på internet, så är det INTE brott mot yttrandefriheten eller partipolitisk ”mobbing” mot något särskilt parti. Ingen får bryta mot någon lag i sina texter, videos och foton man publicerar på internet.
Ingen får skrika ”min yttrandefrihet” som någon form av trumfkort, som ger fritt fram att i text eller videoklipp bryta mot några andra lagar. Man får inte ignorera alla andra personers rättigheter att slippa läsa uppvigling, rasism eller hot emot dem.
Denna text ingår i en pågående artikelserie om: Cancel culture
“Jag önskar att det funnits ett forum med balanserade dialoger. Finns det något forum ni kan rekommendera eller individer som vill diskutera rasistiska synpunkter? Jag vet det finns många nättroll och andra som försöker tiga ihjäl en sund dialog. En dialog som är nödvändig för att minska polariseringen i Sverige, som på sikt leder till radikalisering med främlingsfientliga inslag.”
Detta undrar signaturen “Mikael”, som utnyttjat möjligheten att kontakta oss på Motargument genom att maila sin fråga till fraga@motargument.se. Han får nedan svar av Jan Kjellin. Undrar du över något, eller saknar en artikel om något som ligger inom vårt område; gör som Mikael och lägg en virtuell lapp i “Frågelådan”!
Hej Mikael!
I ditt mail beskriver du en situation alltför många känner till: Försök att skapa en konstruktiv dialog kring “heta” ämnen som exempelvis rasism, nationalism eller Corona kapas av individer vars enda intresse tycks vara att sabotera diskussionen och skrämma bort människor med spydiga och ibland rent hatiska kommentarer. Orsakerna till detta kan diskuteras länge, men det var inte det frågan gällde denna gång. Istället söker du tips på forum eller individer som är villiga att diskutera dessa viktiga frågor på ett hederligt, sakligt och balanserat sätt.
Min första tanke när jag läste din fråga var förstås att hänvisa till oss själva (Motargument). Men sedan kom jag att tänka på att vårt bidrag till debatten snarare handlar om verktyg och begrepp som kan användas i de diskussioner du söker. Vi försöker till exempel knäcka myter som cirkulerar i främlingsfientlig och rasistisk opinionsbildning och på vår hemsida hittar du en mängd artiklar med det gemensamma syftet att erbjuda motargument att använda i diskussioner och debatter. Vi har också en Facebooksida där det är möjligt att diskutera våra artiklar med andra läsare.
Men när det gäller själva huvudfrågan – om forum för balanserad dialog om rasism – hittar man lätt sin beskärda del av grupper, sidor och individer i sociala medier. Det är dock lite av en djungel, och de forum som passar mig kanske inte alls fungerar lika konstruktivt för andra. Jag har själv fått enstaka påpekanden om att jag uttrycker mig överlägset i debatten – något jag självklart inte avser, men en dialog består ju som bekant av såväl sändare som mottagare – och en fungerande kommunikation dem emellan.
Mitt förslag till den som söker balanserad diskussion är därför att själv börja mata den med egna, balanserade inlägg. Den egna Facebookväggen eller Twitterkontot kan vara en bra början. Kanske är det till och med värt att starta en blogg eller söka sig till någon av de befintliga webbpublikationerna som skribent (vi på Motargument är förresten alltid intresserade av fler skribenter som är intresserade av att hjälpa oss i vår mission).
Vi kan nog aldrig helt skydda oss från den toxicitet som pyr bakom skallbenet hos en del av de som väljer att kommentera andras inlägg – ibland kan det rentav vara vi själva som har en “dålig dag” och skriver något som hamnar på fel sida gränsen. Inte heller kan vi förhindra att våra inlägg bemöts med irrelevanta svar eller fula argumentationsknep som halmdockor. Men vi kan alltid ignorera eller i värsta fall blockera de röster i flödet som medvetet försöker får oss att må dåligt eller tystna. De har ingen automatisk rätt att skada oss med sina ord eller att bli lyssnade på som likvärdiga deltagare i en diskussion de aktivt försöker sabotera.
Med andra ord är det kanske inte ”rätt forum” du behöver hitta, Mikael. Det är snarare strategier för att göra de redan befintliga forum du redan besöker möjliga att använda för de balanserade dialoger du – och många andra – efterfrågar.
Med hopp om att möta dig i balanserade diskussioner framöver,
En blandning av två rörelser har börjat växa till sig under pandemiåret 2020. Det är föreningen av andliga grupper och högerextrema jag pratar om och det skär sig riktigt illa. De två till synes mycket omaka grupperna förenas utifrån en andlig världsåskådning med kärlek och respekt som kärnvärden och en stenhård vit makt-agenda.
De parar sig genom konspirationsteorin QAnon, vilket är de flesta konspirationers moder oavsett om det handlar om antivaccinrörelsen eller klimatskepticism. Den uppstod i USA under 2017 och innebär att man tror att Trump är en hjälte som kämpar mot den mörka sidan som kontrollerar mänskligheten. Den kan även kallas eliten, kabalen eller globalisterna och består av högt uppsatta demokrater och Hollywood kändisar som ägnar sig åt pedofili och satanism och förtrycker jordens befolkning som sover och är för lurade för att inse detta. I Sverige och de flesta andra länder är det likadant. Media, politiker, kändisar och myndigheter är hantlangare åt den mörka agendan. Högst upp i pyramiden styr reptiler från yttre rymden. Detta sprids av svenska profiler inom den nyandliga världen på sociala plattformar som You Tube.
Nyckelord för konspirationen är förutom de redan nämnda: folket, djupa staten, fake news, censur, yttrandefrihet och mainstreammedia. Inom den andliga falangen används också ord som uppvaknad och ljusarbetare. Just uppvaknad är ett kärt ord hos båda rörelserna och det blir också en markör för hur de förenas, då det i det större perspektivet handlar om både ett andligt och ett politiskt uppvaknande. Det är dessutom ett ord som bär viktiga värden inom sig. Att vara uppvaknad innebär att man är klarsynt, kritiskt tänkande och inte följer flocken.
De personer som sprider budskapet är yogalärare, medium och coacher och man kan först få ta del av ämnen som alternativmedicin, ekologisk mat och meditation. Sedan börjar man försiktigt ana en vag kommentar i förbifarten. En hänvisning till någon liknande profil eller hemsida som pratar om kabalen. Några videor senare trummas det på med djupare kunskap. Nu får vi veta att uppvaknandet i en vidare bemärkelse också handlar om ett politisk sådant och bit efter bit läggs hela bilden fram. En akupunktör berättar om hur viktigt det är att känslor får utryckas och hur smärtsamma upplevelser sätter sig i kroppen. Utan att blinka hånar hon sedan personer som har munskydd och konstaterar att Corona är bluff. I ett annat avsnitt sitter hon och myser med en representant från det högerextrema partiet Alternativ för Sverige (grundat av avhoppade sverigedemokrater) som själv gått ut med sitt andliga intresse. Det är viktigt att vi är trygga i oss själva och att man bemöter rädsla med kärlek i ett egoistiskt samhälle, enas de om.
Many of the 200 protesters outside Queen’s Park on Saturday, April 25 warned against a new world order, 5G telecommunications networks and vaccines. Attribution: Michael Swann. CC BY-ND 2.0
Det är såklart inte alla inom den nyandliga världen som informerar om denna politiska sanning, men många. Källhänvisningarna kring varifrån de fått informationen är ofta frånvarande, eller kommer från liknande profiler som de själva, vilka i sin tur inte har några källor. I kommentarsfälten bubblar det av hjärtan, varma tillrop och Namasté tecken. Stor tacksamhet uttrycks till de modiga profiler som delar med sig av informationen.
Det är inte intresset för alternativmedicin och personlig utveckling i sig som ska kritiseras. Det är när det förs ihop med den politiska agendan. Det blir en form av manipulering av anhängarna då budskapet är att; om du inte förstått hur det ligger till politiskt så är du fortfarande lurad och inte lika andligt utvecklad. Det är som två grenar på samma träd, där trädet är alternativmedia och sociala medier. Den ena grenen grundar sig i andlighet och den andra i politik och det sorgliga är att roten är brun. Därför att det alltid landar där i slutändan. Det landar i sanningsrörelser och konspirationsteorier oavsett hur många hjärtan och Namasté tecken som flödar hos ljusarbetarna. Det landar i ett högerextremistiskt, hårt samhälle.
Även om andligheten är ganska outtalad i de mer hårdföra forumen inom alternativmedia, tas den emot med öppen famn då den inte bara ger meningsfränder utan också skänker ideologin kärleksfull legitimitet och göder den med mjuka värden.
I föreläsningen ”Källkritikens dag – konspirationsteorier och propaganda”, hör vi Claes Svahn, journalist och expert på konspirationsteorier:
Konspirationsteorier är de maktlösas sätt att beskriva sin egen vanmakt (Källa: YouTube)
Och man kan fråga sig om de lockar på grund av att de ger en förklaring till en svårgripbar värld. Det är mer spännande att tro att dramatiska händelser är en del av en stor plan än att de inte är det. Det ger mening i tillvaron samtidigt som man blir välkomnad in i en exklusiv gemenskap av uppvaknade. Det är folket som reser sig upp mot sina förtryckare och deras lakejer. Man blir en av dem som står i frontlinjen för den nya, ljusa världen som skapas. Vi måste vara starka för det är tufft och den mörka agendan är massiv. Men vi står lugna i vårt ljus för det har vår ledare uppmanat oss till.
Här kan vi också bocka av sektmentalitetens kännetecken ett efter ett när vi ser hur rörelserna fungerar och är utformade; karismatiska inspiratörer, en svartvit världsbild där de som inte delar den ses som hjärntvättade, man ser sig som en särskild elit med särskilda kunskaper, gruppgemenskap, kärlek och bekräftelse.
Det som uttrycks kan ses som en längtan efter mening och gemenskap. Det positiva och mänskliga skulle egentligen kunna likna solidaritet. Det blir en sorts motståndsrörelse som strävar efter ett annat ekonomiskt system med mindre materialism och stress.
Tänk om allt detta engagemang kunde läggas på konstruktiv systemkritik där man kritiserar girighet och korruption i sig. Står upp för människor och natur och belyser vikten av det mänskliga i samhället. Istället blir dessa personer, omedvetet eller ej, en del av en brun politisk rörelse med andliga förtecken. Det är inte bara sorgligt utan också obehagligt.
Vad skulle en bättre invandrarkvot (Sverigedemokraternas uttryck för antalet invandrare som kommer in i landet) ge Sverige? Skulle det innebära en fullständig kollaps eller skulle det fungerande förlösande? Ett omval skulle ge oss ungefär de samma siffror som vi fick senast eftersom de flesta jag frågat vid mina bokbord (uttryck för när politiker möter väljarna på olika offentliga platser), för mitt lokala parti, svarat att de är övertygade inom deras skrå. Sverigedemokraterna stegar fram, men jag hoppas att ljusets krafter ska segra.
Invandrare står inför ett dilemma som vi vanliga svenskar inte behöver bemöta. Jag har en vän som jag väljer att kalla Ahmed. Han skickade in ett antal CV till olika företag i två identiska exemplar, ett med namnet Ahmed och ett med namnet Johansson. Han fick noll svar på de CV i sitt egna namn, medan han fick svar på flertalet med Johansson. De CV som han skickade in var identiska med varandra sånär som på namnen, vilket innebär att han sökte med exakt samma utbildning som tekniker, men han fick enbart svar och återkoppling på de ansökningar som var signerade med Johansson. Vad detta handlar om är den osynliga men strukturella rasism som råder i landet.
I landet finns det ett antal motbevis som står mellan fakta och myt. Just i detta fall finns det en myt om att alla invandrare lyfter en högre eller lika hög pension som personer som verkat för att bygga upp samhället. Vad det egentligen handlar om är att flyktingar som fått permanent uppehållstillstånd har rätt till garantipension, och i vissa fall även har rätt att räkna upp sin pension till en standard som motsvarar den svenska garantipensionen. Detta eftersom dessa personer annars hamnar under existensmedium. Detta är dock något som bekostas av grundtrygghetsförmåner som inte kommer bekostas av pensionssystemet. Dock kommer denna kostnad att skjutas framåt eftersom de flesta flyktingar är unga och har många år på sig att fylla på pensionskassan genom de skatter de betalar.
Det är ett ytterst litet fåtal som har rätt att räkna upp den pension som faller under garantipension, och de flesta har dessutom arbetat under flera år inom svenskt näringsliv.
Vad säger vetenskapen om strukturell rasism? Detta står att läsa på ARA om strukturell rasism, att strukturell rasism uppstår när samhällskulturer exkluderar människor på exempelvis arbetsmarknaden, den politiska marknaden eller utbildningssystemet på urvalet av vilken etnicitet eller namn en person har. Här sker rasismen på ett mer sublimt sätt och agerar dolt från allmänheten genom att slå undan fötterna på fullt arbetsföra invandrare. Strukturell rasism, eller som den också kallas institutionell rasism, hindrar alltså medborgare med annan härkomst än svensk att komma åt utbildningsplatser och arbetsplatser. Här ska man vara medveten om att det även kan handla om vardagsrasism eller kulturell rasism. Jag väljer att kalla de två senaste som individuell rasism då dessa handlar om kränkande särbehandling av människor på individnivå. Strukturell- eller institutionell rasism sker med andra ord på mer svåråtkomligt då den agerar inom samhällsramar och mot underordnade och överordnade grupper inom samhället, medan den individuella rasismen som riktar in sig på underordnade grupper av människor.
Frågan är egentligen ganska enkel, önskar vi att invandrare integrerar sig med den svenska kulturen eller är den högsta önskan att bli av med oönskade etniciteter och kulturer? Kan svensken tänka sig att finna sig i att det i vissa butiker finns svenskt halalgodkänd mat i köttdisken och att det på vissa platser sker böneutrop som är relativt hårt reglerade, särskilt om man jämför med städer som Istanbul? Eller handlar protesterna mer om någon form av tjurskallighet mot att släppa in nya element i vår kultur? Vad händer när just din kultur hotas att bli svartlistad på Sverigedemokraternas altare? Det enklaste sättet att inkludera invandrare i samhället är genom att börja samtala med dem.
Det förekommer ständigt nya kreativa försök att hävda att Motargument och andra personer skulle försöka mörka brottslighet, eller att det pågår ett ”förringande av invandringens stora påverkan på den enormt stora kriminaliteten” i Sverige.
En hel del som spekulerar om detta konstruerar ofta en paradox eller retorisk rävsax, som det ibland blir komplext att diskutera om. Men, det enkla svaret blir nästan alltid till att börja med att påvisa att den anklagande personen har fel.
Motargument har visat upp statistik över antal polisanmälda brott vilka redovisas av t ex BRÅ – Brottsförebyggande rådet. Per definition så har Motargument då visat upp statistik över brott, och påvisar därmed att det förekommer brott i Sverige. De publiceringarna är bevisen för att Motargument inte förvanskar statistik. Därför kan inte någon påstå att Motargument mörkat eller försökt förringa eller undanhålla fakta.
Varken har Motargument haft för avsikt eller syfte eller ambitionen att ignorera, ljuga om eller förringa något enda brott – vi som driver projektet är kategoriskt emot alla brott och andra handlingar som orsakar lidande. Vi som driver Motargument som folkbildning och upplysning emot desinformation, önskar att människor kunde sluta försöka konstruera myter och felaktiga anklagelser.
Den som påstår en anklagelse om att det skulle pågå mörkning, det är den som har bevisbördan. Det är enkel logik.
Så om någon försöker påstå att Motargument försöker mörka något, då är det den personen som måste visa upp belägg på att det finns publicerad text som explicit betyder att Motargumentredaktionen anser att det inte har inträffat så många polisanmälda brottsliga handlingar i Sverige som faktiskt visas i statistiken.
Varför är det så svårt att få ha blandade identiteter? Med blandade identiteter menar jag i detta sammanhang andra generationens invandrare, adopterade och blandade. Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan ”var kommer du ifrån – egentligen?”. Varför får jag den frågan? Varför anser vissa ha rätten att ställa mig den frågan? Var kommer du ifrån, egentligen?
Det är ingen oskyldig fråga för mig, jag ser det som en rasifierad fråga där frågan tvingar in människor till att kategoriseras som antingen det ena eller det andra, att vara ”vit” eller ”icke-vit” med tillkommande stereotypa föreställningar. Men hur blir det när du varken är det ena eller det andra, utan något däremellan? En slags hybrid?
Jag positionerar mig som varken det ena eller det andra, varken som ”invandrare” eller ”svensk”. Jag positionerar mig som blandad eftersom jag har en förälder som är svensk och en förälder från ett annat land. Trots att jag är blandad vill andra fortfarande kategorisera mig som det ena eller det andra, ”invandrare” eller ”svensk”. Det är ett svart-vitt tänk som bara tillåter två alternativ, det finns inget utrymme för något annat. Men jag är blandad, jag är varken det ena eller det andra, jag är något där i mellan – i ett mellanförskap. Att inte erkänna att människor kan ha blandade identiteter är som att osynliggöra en stor grupp människor, deras erfarenheter, upplevelser och känslor.
Mellanförskapet
Mellanförskapet är en politiskt och religiöst obunden förening som bildades 2005. Föreningen har som syfte att skapa en debatt kring frågor om blandande identiteter och olika former av gränsöverskridanden hos grupperna adopterade, andra generationen och blandade. Vad som är gemensamt för ovanstående grupper är känslan av att varken vara det ena eller det andra, att man inte fullt ut anses vara ”svensk” eller något annat. Du är varken ”vit” eller ”icke-vit”. Detta följs sedan av känslan av att leva utanför eller mellan en eller flera kulturer (exempelvis svensk och persisk kultur), ”raser” och länder på en och samma gång.
Att vara blandad, andra generationen eller adopterad möjliggör också situationer där du blir sedd som en person som kan förmedla och försona två till synes motsatta läger – ”svenskar” och ”invandrare”.
Observera att när det skrivs om ”raser” här så menas det inte att det finns olika raser av människor. Ordet används i brist på bättre ord som kan förklara upplevd etnicitet och kulturell bakgrund. Ordet syftar här till att man kategoriserar utifrån utseende och kopplar detta sedan till att människor utefter deras utseende och fysiska markörer anses tillhöra specifika geografiska platser. Detta har sina rötter i kolonialismen och den ”vetenskapliga” rastänkandets tid.
Känslan av att vara mellan eller utanför etablerade normer och föreställningar kring nationell och kulturell identitet kan också ses som en gemensam nämnare för dessa tre grupper. Här rör det sig om specifika kroppsliga markörer som gör att man blir nationellt eller etniskt exkluderad. Du blir alltså inte erkänd som hemmahörande i vare sig det västerländska som icke-västerländska, ”vita” eller ”icke-vita” sammanhang.
Att leva i ett mellanförskap kan ses som ett tillstånd där det finns en motsättning mellan kroppsliga markörer och kulturella uttryck. För att beskriva detta närmare kan man säga att det kan vara en upplevelse av att man uppfattas som ”invandrare” i Sverige men som ”svensk” utomlands. Det som markerar ens annorlundaskap och normbrytande svenskhet är ens utseende. Det är inte ovanligt att ”icke-vita svenskar” upplever att de inte är hemmahörande i deras uppväxtland och det är en effekt av den svenskhetsnorm som fortfarande idag är förenad med
”vithet och med den idé som gör att man som icke-vit i Sverige alltid förväntas komma någon annan stans ifrån”. (Källa: Om ras och vithet i det samtida Sverige)
Är du med ”oss” eller ”dom andra”?
Jag kommer ihåg att när jag var yngre var det svårt för andra människor att riktigt greppa vem jag var och placera mig i ett fack. Jag hade ju erfarenheter av olika kulturer, är till synes mörkare än den vita normen som råder och flerspråkig . Jag kunde röra mig mellan två till synes motsatta läger i skolan då det var en uppdelning mellan ”invandrarna” och ”svenskarna” i min skola. Jag kommer såväl ihåg hur jag en dag fick frågan ”ska du vara med oss eller med dom andra?”. Men jag kände mig inte hemma hos varken ”oss” eller med ”dom andra”. Jag ville inte behöva välja, och förstod inte varför jag ens skulle behöva välja. Jag tyckte om känslan av att röra mig mellan de olika grupperingarna men kände mig nu tvingad till att välja en ”sida”.
Det var först när jag mötte människor som också var blandade som jag kände mig riktigt ”hemma”. Att de förstod mig på ett sätt som andra inte gjort förut. Vi delade liknande erfarenheter och tankar, för vi hade liknande upplevelser och blivit ifrågasatta på liknande grunder. Jag kände mig sedd och hörd, mina erfarenheter och upplevelser blev bekräftade och erkända.
Normen för vem som räknas som ”svensk” eller ”icke-svensk” medför i sin tur en ny typ av medvetande som är ett ifrågasättande av de rådande normerna för nationell, kulturell och ”raslig” gemenskap. Att ifrågasätta skapar en möjlighet att skapa en obestämbar lekfullhet kring de ”rasliga”, nationella och kulturella gränsdragningarna. Hur detta uttrycks kan vara genom ett kontextbundet skiftande mellan att identifiera sig som det ena än det andra, ”svensk” eller ”icke-svensk”, ”vit” eller ”icke-vit”. Samtidigt är detta skiftande beroende av omgivningens bekräftande av själva positioneringen.
Att leva i ett mellanförskap avslöjar tyvärr att Sverige har misslyckats, för statistiskt sett är Sverige faktiskt mångkulturellt, mångreligiöst och ”mångrasligt”, men mellanförskapet säger annat.
Motargument 