2016 kommer sannolikt att gå till historien som det varmaste året någonsin uppmätt, och i november var det 20 grader varmare än normalt i Arktis. Klimatförändringarna sker här och nu, och vi på Motargument bestämde oss därför för att kolla närmare på vad riksdagens tredje största parti, Sverigedemokraterna, vill göra åt det.
Motargument har redan tidigare skrivit om hur den europeiska extremhögerns dåliga miljöpolitik riskerar att leda till fler flyktingar, och hur sverigedemokratiska lokalavdelningar och sympatisörer ser klimatförändringarna som ett skäl att minska invandringen. I den här artikeln dyker vi lite djupare för att se några exempel på SD:s miljöpolitik.
Minskade statliga satsningar
Om vi inleder vår granskning med Sverigedemokraternas förslag till miljöbudget i riksdagen för åren 2017-2020 så ser vi att SD vill minska anslagen till miljö- och naturvård med nästan 2.3 miljarder kronor 2017 och ytterligare 1.9 miljarder per år till 2020. Det innebär en total minskning av miljöbudgeten med nästan 8 miljarder kronor över de kommande fyra åren.
Ur SD:s budgetförslag från 2016. Kolumnerna till höger visar skillnader i miljoner kronor jämfört med regeringens budget under 2017, 2018, 2019 och 2020
I sin budgetmotion skriver man bland annat om regeringens förslag att:
Mot bakgrund av detta är Sverigedemokraterna avvaktande till vissa satsningar på ”klimatet”. Det är att betrakta som slöseri i en situation där listan på mer trängande behov är mycket lång.
Att kalla satsningar för att begränsa de potentiellt katastrofala effekterna av globala klimatförändringar för ”slöseri” är ett förbluffande uttalande. Att det skulle finnas en mycket lång lista av mer trängande behov än detta är också rätt tvivelaktigt.
I en debattartikel från 2015 skriver Sverigedemokraternas näringspolitiske, tidigare miljöpolitiske, talesperson Josef Fransson att ”Sverige bör hålla nere utsläppen men definitivt inte till vilket pris som helst”. Det märks tydligt i deras budgetmotion att priset de är beredda att betala är lågt.
Klimatskepsis
Ett flertal sverigedemokratiska riksdagsledamöter, lokalavdelningar och medlemmar har uttalat sig skeptiska till att människor skulle ha någon som helst påverkan på klimatet, något som webbsajten Supermiljöbloggen vid ett flertal tillfällen har uppmärksammat. Bland annat har uttalade klimatförnekare haft ett direkt inflytande över flera förslag, debattartiklar och riksdagsinlägg samt föreläst för riksdagsledamöter.
I den tidigare nämnda debattartikeln från 2015 så skriver även Josef Fransson att:
Vår uppfattning skiljer sig dock från övriga riksdagspartier då vi faktiskt tagit oss tid att sätta oss in noggrant i klimatvetenskapen och tagit ställning därefter, i stället för att bara följa strömmen. Då inser man snart att det inte finns något linjärt samband mellan temperatur och CO2, vilket inte minst 17 år utan någon uppvärmningstrend visat, trots att vi släppt ut mer än någonsin. Snarare säger detta att vetenskapen har mycket kvar att utforska och att de värsta klimatlarmen överskattats.
Även om det inte är ett rakt ut förnekande av klimatförändringarna så visar det på en klart tveksam inställning till klimatforskning. Påståendet innehåller även felaktigheter då temperaturerna visst har höjts under tidsperioden som nämns.
Lågt rankade förslag
I EU röstade Sverigedemokraterna i slutet av 2014 för att öppna upp möjligheten att slopa kravet på märkning av oljesand, vilket kritiker menar öppnar upp möjligheten för EU att importera oljesand från Kanada. Det är bara ett av många problematiska beslut på miljöområdet som SD har stött i Europaparlamentet.
I en riksdagsmotion från oktober i år så yrkade SD på att miljöorganisationers möjlighet att överklaga beslut som grundas på miljörelaterad lagstiftning ska minska, något som enligt Naturskyddsföreningen skulle vara mycket problematiskt.
I Naturskyddsföreningens ranking av riksdagspartiernas miljöpolitik under 2010-2014 kom Sverigedemokraterna sist. Även i rankingen som gällde deras vallöften för denna mandatperioden kom de sist med 0% (!) positiva svar. Lika dåligt slutade man i WWF:s ranking, där de endast fick 7/30 poäng möjliga, hälften så många som nästjumbon KD.
Intressant att notera är även att Sverigedemokraternas hemsida under fliken ”Vår politik A till Ö” inte har något avsnitt gällande klimat eller miljö. De som kommer närmast är avsnitten ”Bensinskatt”, som de vill stoppa framtida höjningar av, och ”Kärnkraft”, som de vill bygga ut.
Sverigedemokraterna var även det enda partiet i Sveriges riksdag som röstade emot att ratificera det internationella klimatavtalet som slöts i Paris 2015, något som förbryllar eftersom de regelbundet påminner om Sveriges relativt små utsläpp i sammanhanget och vikten av att Kina och USA tar sitt ansvar i frågan. Hur vill de att det ska bli verklighet utan ett globalt avtal, kan man fråga sig?
Naturskyddsföreningens sammanställning från sin snabbguide inför valet 2014.
En komplett sammanställning av Sverigedemokraternas miljöpolitik är inte möjlig här och lämpar sig bäst från andra organisationer. Det är dock uppenbart redan från denna korta översikt att SD inte har en politik som är tillräcklig för att möta klimatförändringarna. Det är ett problem. Om inte klimatförändringarna bromsas så riskerar miljontals människor runt om i världen att tvingas lämna sina hem på grund av stigande havsnivåer, svält och stormar. Inte ett idealt scenario för någon, vare sig om man är den som tvingas fly eller om man inte vill ta emot flyktingar.
Sverigedemokraterna pratar om vad de kallar för en ”systemkollaps”. Det var tal om att samhället skulle tappa sina funktioner och problemen skulle öka. Det skulle bli kaos överallt. Motargument granskar nu om det är möjligt att det skulle kunna vara frågan om en ”systemkollaps” i vårt samhälle – eller ej.
Först granskade vi arbetslösheten som inte kunde ses om en indikator på att Sverige befinner sig i eller är nära förestående en ”systemkollaps”. Motarguments granskning av Sveriges BNP visade att vår bästa tid är nu. Motargument fortsätter nu att granska BNP per capita.
Nedan redogörs för BNP per capita ur ett historiskt perspektiv från 1950 till 2015. Avslutningsvis finns granskningens sammanfattning.
Rekordåren 1950 – 1976
Under perioden ökade BNP med +151%.
Under perioden ökade BNP per capita med +122 600 vilket är en ökning med +114,7 %
I den första oljekrisens spår 1976 – 1977
Under perioden minskade BNP med -1,3%. Räknat utifrån 1950 års BNP minskade BNP med -3,4 %.
Under perioden minskade BNP per capita –4 000 kronor vilket är -1,7 %, eller med -3,7% räknat utifrån 1950 års BNP per capita.
Återhämtning 1977 – 1980
Under perioden ökade BNP med +7,3% eller +18,1%. räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden ökade BNP per capita med +14 800 kronor vilket är +6,5 %, eller +13,8 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.
I den andra oljekrisens spår 1980 – 1981
Under perioden minskade BNP med -0,25%, eller -0,67% räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden minskade BNP per capita med –900 kronor vilket är –0,37 %. eller -0,8 % i räknat utifrån 1950 års BNP.
Det glada 80-talet 1981 – 1990
Under perioden ökade BNP med +24,19%, eller med +64% räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden ökade BNP per capita med + 49 600 kronor vilket är +20,7 %, eller +46,4 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.
Finanskrisen 1990 – 1993
Under perioden minskade BNP med -3,9% eller -12% räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden minskade BNP per capita med -16 400 kronor vilket är -5,6%, eller -5,3 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.
IT – Boomen 1993 – 2007
Under perioden ökade BNP med +59%, eller med hela 187%, räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden ökade BNP per capita med +140 600 kronor vilket är +51,5 %, eller +136% räknat utifrån 1950 års BNP.
Den globala finanskrisen 2007 – 2009
Under perioden minskade BNP med -5,7%, eller -28,8% räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden minskade BNP per capita med –29 900 kronor vilket är –7,2 % i BNP per capita, eller –27,9 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.
Återhämtning 2009 – 2011
Under perioden ökade BNP med +8,8%, eller med +41,9% räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden ökade BNP per capita med +27 100 kronor vilket är +7 %, eller +25,3 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.
Tillbakagång 2011 – 2012
Under perioden minskade BNP med -0,28% eller med +1,4% räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden minskade BNP per capita med –4 200 kronor vilket är –1 %, eller –3,9 % i räknat utifrån 1950 års BNP per capita.
Vår bästa tid är nu 2012 – 2015
Under perioden ökade BNP med +8,1%, eller med +41,7% räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden ökade BNP per capita med +20 500 kronor, vilket är +5 %, eller +19,1 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.
Jämförelse och sammanfattning
En lågkonjunktur innebär att BNP sjunker mer än tre kvartal i rad. Ett motsatt förhållande ger en högkonjunktur.
I lågkonjunkturer minskar BNP per capita mer än BNP. Något som uppenbarligen måste bero på att befolkningen ökar varje år i Sverige. I lågkonjunkturer delar alltså fler människor på mindre pengar. Under högkonjunkturer ökar BNP per capita långsammare än BNP, eftersom BNP:n visserligen ökar, men även befolkningen ökar gör det.
Befolkningsökningen medför att BNP per capita-kurvan bromsas upp i förhållande till BNP. Fast å andra sidan är en konstant eller minskande befolkning ofta en indikation på att BNP:n minskar.
BNP per capita är en beräkningsmodell och ingenting annat. Om BNP divideras det med befolkningsmängden blir nettobeloppet BNP per capita. Därmed är det ett matematiskt faktum att en befolkningsökning medför att BNP per capita bromsas upp i förhållande till BNP, men säger nödvändigtvis inte om BNP:n ökar eller minskar.
Om vi har en konstant BNP och de arbetslösa migrerar så ökar vår BNP per capita. I motsatt riktning har Sverige stora urantillgångar som vi inte utvinner av miljömässiga och säkerhetspolitiska skäl. Skulle vi exempelvis utvinna och sälja uranet så skulle vi tjäna stora pengar utan att särskilt många fler nödvändigtvis fick ta del av de pengarna.
Det som tydligt framgår är att BNP per capita i Sverige har mångdubblats sedan 1950 och att vår bästa tid är nu. Nästa relevanta fråga är om Sveriges befolkning därmed har blivit rikare och höjt sin levnadsstandard på olika sätt. Den frågan försöker vi besvara i kommande granskningar.
Vad händer när en person blir utsatt för ett hatbrott? Vilka symptom kan man drabbas av – fysiska som psykiska? Att bli utsatt för hatbrott är ett budskapsbrott som sprider sig till inte bara den utsatta utan även till hela den ”grupp” denne anses tillhöra. Studier har visat på att rörelsemönstret för personer som blivit drabbade anpassar sitt rörelsemönster i staden efter var de känner sig trygga, allt för att slippa bli trakasserade, vilket i sin tur leder till en ytterligare segregation. Att bli utsatt innebär en ständig rädsla – en ständig påminnelse om att du inte är önskad.
Det som gör hatbrott speciellt är att angrepp riktas inte mot brottsoffret som individ utan mot den grupp som individen tillhör eller anses tillhöra. Offret är således enligt Barbara Perry professor i sociologi och Kellina Craig professor i psykologi en representant för en hel grupp människor som förövaren har fördomar mot. Tyvärr drabbas offer för hatbrott särskilt hårt, hårdare än vad man tidigare trott. Detta visades för första gången när homosexuella i Kalifornien som fallit offer för hatbrott under en femårsperiod, där flera som drabbats av såväl depression som PTSD än bland andra brottsoffer. Gregory Herek (professor i psykologi) menar att återhämtningen från flera sådana problem tog längre tid för dessa offer (Borell 2012:18).
Vidare, Paul Iganski, professor i kriminologi (2001) menar att vi vet väldigt lite om hatbrottsoffer, deras respons till händelsen, påverkan och viktimiseringen i deras liv. Att vara utsatt för hatbrott både liknar och skiljer sig från de som faller till offer för ”slumpvisa brott”. Känslorna som uppkommer efter ett hatbrott är vanliga gällande brottsoffer rent generellt, såsom ilska, rädsla, utsatthet/sårbarhet. Många brottsoffer upplever psykologiska omställningsproblem, rädsla, hjälplöshet och depression.
Att vara offer för ett brott leder ofta till rädsla för framtida viktimisering vilket ofta leder till ändringar i ens beteende. En liknande bild ges från en studie i London där effekterna av hatbrott bland brottsoffer rapporterades flera fall av panikattacker, depressioner och sömnlöshet än bland andra offer. Då hatbrott riktas mot en persons identitet påverkar det i stor utsträckning känslan av kontroll och säkerhet. Offer till hatbrott kan inte till skillnad från andra brottsoffer tänka att de råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Det är således inte enbart de direkt utsatta individerna som drabbas.
Jack Levin professor i sociologi och kriminologi och Jack McDevitt Phd förespråkar, att hatbrott är ett budskapsbrott med indirekta effekter av olika slag. ”Övergrepp mot enskilda medlemmar av en minoritet som bildar samtidigt symboliska meddelanden till dem som delar offrets tillhörighet” – även de är föraktade och ej önskvärda (Borell 2012:18). Således fungerar brotten som en påminnelse om minoriteters utsatthet och om de risker som det medför att tillhöra den. Hatbrott har alltså ännu vidare konsekvenser och kan som bland andra grupper vilket Iganski (2001) föreslår påverka förhållandet mellan olika grupper i samhället, likaså samhällsklimatet.
I en annan studie gjord av Whaiba Abu-Raz & Zulema Suarez uppges att mer än hälften av respondenterna är ovilliga att lämna sina hem och undviker offentliga platser. Detta gäller främst kvinnor som bär huvudduk eftersom att de blir lättare att identifiera som muslimer. Detta resultat återfinns i flera kvalitativa studier, bland annat professorn i stadsbyggnad Carina Listerborns (2010) intervjuundersökning som är genomförd i Malmö. I denna studie berättas det att en del av de kvinnor som bär huvudduk har anpassat sitt rörelsemönster efter risken att bli trakasserad eller på annat sätt bli bemött negativt. Rosengård upplevs således som tryggt medan centrum kan uppfattas som riskfyllt. Hatbrott och den rädsla som det skapar kan alltså förstärka samhällets sociala och geografiska gränser och dess rumsliga segregation (Borell 2012:32f).
Vi har tidigare på Motargument redovisat de olika riksdagspartiernas ståndpunkt i HBTQ-frågor. Ett parti, Sverigedemokraterna, vill förbjuda homoadoption, även kallat samkönad adoption, och insemination för lesbiska par.
Idag är det möjligt för samkönade par att få sin rätt till adoption prövad. Det är också möjligt för lesbiska par att inseminera. SD:s ståndpunkt i frågan är orubblig. Homosexuella ska, genom en lagändring, förvägras möjligheten att bli föräldrar.
Det har ingen betydelse för ett barns utveckling om ett barn har samkönade föräldrar eller heterosexuella föräldrar.
Trots detta väljer SD att hålla fast vid att homosexuella par inte ska ges möjlighet att bli föräldrar. Jag har kontaktat Sverigedemokraterna för att höra deras motivering till denna ståndpunkt, som tydligt strider mot all forskning och expertis på området.
Svaret som Sverigedemokraternas informationsassistent har är följande:
Det är Sverigedemokraternas övertygelse att kärnfamiljen är den samlevnadsform som har bäst grundförutsättningar att ge barnen en stabil och trygg uppväxtmiljö. Samtidigt är vi medvetna om att detta är en samlevnadsform som inte fungerar för alla och vill naturligtvis arbeta för ett fullgott samhällsstöd till alla samlevnadsformer där barn finns med i bilden.
Sverigedemokraternas uppfattning är att det existerar medfödda skillnader mellan de flesta män och de flesta kvinnor som går bortom det som kan observeras med blotta ögat. Vi är också av den uppfattningen att de manliga och kvinnliga egenskaperna i många fall kompletterar varandra och av bland annat den orsaken anser vi att alla barn bör ha rätt till både en mor och en far i sitt liv.
Det minst komplicerade, och därmed bästa för de flesta barn, är enligt vår bedömning att få växa upp med sina biologiska föräldrar som moders- och fadersgestalter.
Barn som inte växer upp i en kärnfamilj skall ha rätt att umgås med båda sina biologiska föräldrar och i de fall detta inte är möjligt skall barnet i alla fall ha rätt att få information om vilka de biologiska föräldrarna är eller var.
I de fall ett barn har förlorat båda sina biologiska föräldrar bör barnet ha rätt till både en man och en kvinna som en ersättning för den far och den mor man har förlorat. Detta är orsaken till att vi motsätter oss statligt sanktionerad adoption för såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper. Undantaget från ovanstående princip är fall som gäller nära släktingar eller personer som barnet redan odlat en nära relation till. har förlorat. Detta är orsaken till att vi motsätter oss statligt sanktionerad adoption för såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper. Undantaget från ovanstående princip är fall som gäller nära släktingar eller personer som barnet redan odlat en nära relation till.
Med vänlig hälsning
Informationsassistent Sverigedemokraterna
Med tanke på att de två sista meningarna är en identisk upprepning samt innehåller en felaktig punktuering, kan det tänkas att detta svar är skapat av en dålig klippochklistra-ansvarig på Sverigedemokraternas informationsavdelning. (Av hänsyn till informationsassistenten har jag valt att utelämna namnet på denne)
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att SD inte har några argument för sin ovilja att ge samkönade par möjlighet att skaffa barn. Svaret jag erhöll innehåller inget spår av forskning eller expertis. De använder sig istället av ogrundade känsloargument. De utgår ifrån en redan bekräftad fördom. De tror sig veta vad som är bäst för barnen.
”Det är Sverigedemokraternas övertygelse att…”
”Sverigedemokraternas uppfattning är att…”
”…är enligt vår bedömning…”
Det är inga (sak)argument. Däremot är det normativa påståenden om hur något ”bör vara”. Det håller inte på den här nivån.
I sammanhanget kan nämnas att SD gärna utger sig för att vara ett parti som värnar om alla människors rättigheter. Beroende på partiets ståndpunkt i HBTQ-frågor är SD inte välkomna i Stockholm Pride. Att man väljer att ha ett eget Pride-tåg, Pride Järva, ger mot bakgrund av partiets åsikter en bitter eftersmak.
Frågan om föräldraskap är inte en fråga man kan leka med. Det är för många av oss livets viktigaste händelse. Då kan det vara på sin plats att kräva en bättre motivering än ”vi tycker så och därför är det så”. Men det kanske är för mycket begärt.
Fotnot: Alla riksdagspartier, utom SD, vill behålla nuvarande lagstiftning angående homoadoption, även kallat samkönad adoption, och inseminering för lesbiska par.
Sverigedemokraterna pratar om vad de kallar för en ”systemkollaps”. Det var tal om att samhället skulle tappa sina funktioner och problemen skulle öka. Det skulle bli kaos överallt. Motargument granskar nu om det är möjligt att det skulle kunna vara frågan om en ”systemkollaps” i vårt samhälle – eller ej.
Först granskade vi arbetslösheten som inte kunde ses om en indikator på att Sverige befinner sig i eller är nära förestående en ”systemkollaps”. Vår granskning fortsätter med Sveriges BNP.
BNP står för bruttonationalprodukt. Det utgörs av värdet räknat i valfri valuta på alla varor och tjänster som produceras under en viss period.
Rekordåren
Mellan 1950 till 1976 steg BNP med 151%
Tidsperioden präglades inledningsvis av ett Europa som till stora delar hade sina fabriker och bostäder i ruiner och åkrar skövlade, med tiotals miljoner dödade och ytterligare tiotals miljoner svårt sårade människor. Ett Europa vars arbetskraft till stora delar låg i gravar eller på sjukhus. Ett Europa med förstörd infrastruktur, administration och tiotals miljoner flyktingar. Europa behövde byggas upp igen, men arbetskraften var till stora delar utplånad.
Sverige var ett av få länder på kontinenten som hade en intakt industri och en oskadad arbetskraft med intakta bostäder i dess närhet. Beställningar av stål, trä, papper och många andra varor staplades snart upp till taken. Våra industrier sprutade ut allt fler varor och behovet tycktes ett tag nästan vara omättligt.
Sverige, som hade varit ett land som hundratusentals människor flyttat ifrån, blev nästan över en natt ett land som hundratusentals människor flyttade till och då inte minst från Finland, Tyskland, Grekland, Italien och därefter Turkiet. Fram till 1970 var tyska invandrare den tredje största gruppen utrikesfödda personer som flyttade till Sverige. Utan dem hade Sverige inte kunnat skapa det välstånd som nu höll på att bygga ett nytt svenskt samhälle.
Den moderna svenska välfärdsstaten byggdes upp tillsammans med bostäder för miljontals svenskar och invandrare som flyttade in till tätorterna.
Det är denna period som är känd som ”rekordåren”.
Rekordåren 1950 – 1976 Källa: SCB
I den första oljekrisens spår 1976-1977
Mellan 1976-1977 minskade BNP med 3,4 % år 1977, räknat utifrån 1950 års BNP. Jämfört med 1976 års BNP, minskade BNP år 1977 med med 1,3 %.
Rekordåren var över och på dem följde en kort nedgång i svensk BNP som fortfarande dominerades av industriproduktion.
En annan ny ekonomisk faktor var oljans ökade betydelse för ekonomin i Sverige och i resten av världen. Olja dominerade energiproduktionen vid uppvärmning av hem, fabriker och givetvis även transporter med motorfordon.
Minskad produktion och oljeembargo från flera oljeproducerande länder drabbade mot slutet av rekordåren även Sverige. Efter drygt två decennier hade Europa även hämtat sig från det värsta av andra världskrigets nästan gränslösa förstörelse.
Industrier, städer och vägar i Europas länder var återuppbyggda och en ny generation européer kom in på arbetsmarknaden. Slutligen började en viss produktion från fattigare länder, som skapats från forna europeiska kolonier, att konkurrera med västerländsk och därmed svensk industriproduktion.
i den första oljekrisens spår 1976 – 1977 Källa: SCB
Återhämtning 1977-1980
BNP ökade med 18,1% under åren 1978-1980, räknat från 1950 års BNP, eller med 7,3% räknat utifrån 1977 års BNP.
Slutet av 70-talet såg en viss återhämtning i svensk ekonomi som bland annat berodde på den svenska Riksbankens devalvering av den svenska kronan. Det medförde att det blev billigare att sälja svenska exportvaror.
Den motsvarande prishöjningen på importvaror till Sverige kompenserade mer än väl för de risker som Sverige hade tagit. Sveriges BNP fortsatte att stiga.
Återhämtning 1977 – 1980 Källa: SCB
I den andra oljekrisens spår 1980 – 1981
Under perioden 1980-1981 minskade BNP med 0,25%, räknat utifrån 1980 års BNP eller med 0,67% räknat utifrån 1950 års BNP.
Den svenska ekonomin fortsatte att drabbas av strukturella problem. Omvärldens konkurrens fortsatte hårdna. Sverige var ett litet land med höga skatter som finansierade en ökande social välfärd. Teknikutvecklingen ersatte arbetaren i en allt högre takt.
Ökande konsumtionspriser för en svensk befolkning som vant sig vid högre levnadsstandard resulterade i konflikter mellan fackförbund och arbetsgivarföreningar. Det utbröt omfattande strejker.
Sveriges oljeberoende var fortsatt hög, och när flera oljeproducerande länder återigen minskade sin oljeproduktion drabbades även svensk ekonomi. Såväl 1974 som 1976 hade Sverige korta perioder av oljeransoneringar.
Oljebristen och de ökande priserna kombinerat med höga statsutgifter, höga skatter och låga inkomster fick Sveriges budgetunderskott att skjuta i höjden.
Kriser kring regeringsbildningar förvärrade läget ytterligare i svensk ekonomi. Skulle systemkollapsen inträffa?
I den andra oljekrisens spår 1980 – 1981 Källa: SCB
Det glada 80-talet
Under perioden 1981-1990 ökade BNP med 24,19% räknat utifrån 1981 års BNP. Eller med 64% räknat utifrån 1950 års BNP.
Det blev ingen systemkollaps. Svensk industri hade istället än en gång återhämtat sig och effektiviserats. Regeringar och riksdagen avreglerade valutarestriktioner som underlättade införseln av investeringskapital. Resultatet blev ett enormt inflöde av kapital som investerades och konsumerades av privata hushåll, näringsliv, stat och kommuner.
Sveriges satsning på kärnkraft och vattenkraft, gemensamt med en energieffektivare industri, hämmade valutautflödet och skapade tillgångar som kunde investeras på den inhemska marknaden.
Under ett av 80-talets år låg arbetslösheten till och med under en procent. Sverige levde i en köpfest som till stora delar finansierades med lån. Vanliga svenska hushåll bedrev allt större spekulationer på värdepapper och fastigheter. Längre semester, föräldraförsäkring och sjukersättning infördes. Pengarna tycktes aldrig ta slut.
Det visade sig även att Sverige inte längre enbart var beroende av ett stort antal industrijobb för att hålla arbetslösheten nere. En ny generation kom ut från universiteten och det svenska folket hade aldrig varit mer välutbildat. Under hela perioden fortsatte invandringen till Sverige att öka.
Tillväxten gjorde att perioden är känd som ”det glada 80-talet”.
Det glada 80-talet 1981 – 1990 Källa: SCB
Finanskrisen 1990-1993
Under perioden 1990-1993 minskade BNP med 3,9% räknat utifrån 1990 års BNP eller med 12% räknat utifrån 1950 års BNP.
Det finns ett talesätt som säger att ”om något verkar för bra för att vara sant, så är det förmodligen så”. Det stämmer delvis in på 80-talets ekonomiska utveckling. En ekonomi som visserligen baserades på reellt ökad effektivitet och produktion, men som samtidigt hade stora inslag av spekulation i ständigt ökade vinster. Spekulationen finansierades till stora del med lån.
Förr eller senare kommer produktionen att överstiga både behovet och betalningsförmågan. När det händer går företag i konkurs och människor förlorar sina arbeten. Staten och kommunerna förlorar skatteintäkter. Statens tvång att bygga ut välfärden fortsätter samtidigt som kostnaderna till ersättningar till arbetslösa ökar.
Det blev konsekvenserna av 80-talets överhettade ekonomi. Sverige är ett litet land och påverkas därför mycket av internationella händelser. Tysklands återförening medförde enorma kostnader för de tyska regeringarna. De minskade därför Tysklands import från bland annat Sverige, men även andra länder.
Tyskland, som är Europas ekonomiska motor och hjärta, påverkade de andra länderna som försökte konkurrera om en minskad tysk importmarknad genom att sänka värdet på sina valutor. Det medförde att såväl fattigare länder, men även rika, som Sverige, fick sina valutor ständigt nerskrivna.
Det tidigare kapitalinflödet hade nu förvandlats till ett internationellt valutautflöde. Investerare ville placera sina pengar på säkrare marknader och med säkrare valutor. Den svenska kronan hamnade i fritt fall och snart följde hela den svenska ekonomin efter.
Den utlösande faktorn kom när svenska bankers utlåning till hushåll och företag, som saknade förmåga att återbetala skulderna, var nära att driva merparten av våra storbanker i konkurs. Något som i sig hade lamslagit hela näringslivet.
För första gången sedan 30-talets internationella ekonomiska depression var det till viss del befogat att tala om en hotande systemkollaps i Sverige. I början av 90-talet exploderade arbetslösheten till att bli en av de högsta i Europa. Vår statsskuld var redan hög och det budgetunderskott som finanskrisen hade förorsakat kunde på sikt ha försatt den svenska staten i statsbankrutt.
Samtidigt utbröt inbördeskriget i forna Jugoslavien vilket resulterade i den största flyktinginvandringen till Sverige sedan andra världskriget. Debatten kring 90-talets flyktinginvandring, präglades av påståendet att Sverige inte hade råd att ta emot så många flyktingar under sin värsta lågkonjunktur i modern tid.
Sverigedemokraterna använde det jugoslaviska inbördeskriget som ett exempel på att mångkultur i länder, enligt sverigedemokraterna inte fungerade. Samma parti som tryckte upp klistermärken med parollen ”Indianerna stoppade inte invandringen – idag sitter de i reservat”.
Ett annat nytt politiskt parti som kallade sig ”Ny demokrati” tog plats i riksdagen. Ny demokrati profilerade sig snart i den invandringspolitiska debatten genom att kräva en kraftigt begränsad invandring i allmänhet och flyktingar i synnerhet.
Ny demokratis sista partiledare Vivianne Franzén hävdade bland annat att bosniska flyktingar borde utvisas och att det inte fanns jobb åt bosnierna. Hon gjorde sig främst känd för att hävda att muslimer begår ”muslimska ritualmord på sina barn”.
Skulle detta bli slutet på svensk ekonomi och kanske även det svenska samhället?
Finanskrisen 1990 – 1993 Källa: SCB
IT-Boomen 1993-2007
Under perioden 1993-2007 ökade BNP med 59%, räknat utifrån 1993 års BNP. Eller med hela 187%, räknat utifrån 1950 års BNP.
Efter den korta men hårda ekonomiska krisen under 90-talets början blev Sverige inte sig likt igen. Sittande regeringar genomförde hårda sparpaket med försämrad välfärd. Ny lagstiftning tvingade kommuner att behålla sin budget i balans. Staten amorterade på sina skulder och regeringar blev varsammare med investeringar. Industrin fortsatte att effektiviseras, men krävde inte arbetskraft i samma takt.
Antalet universitetsutbildade i Sverige fortsatte samtidigt att öka allt snabbare. Något som både förbättrade effektiviteten i näringslivet, men med baksidan att det allt mer blev en nödvändighet för att vara anställningsbar.
År 1995 blev Sverige en medlem av Europeiska Unionen vilket, genom Schengen-avtalet, avskaffade tullar och införde fri rörlighet, förbättrade exporten och gjorde importen billigare. Den svenska kronan tilläts ha en rörlig kurs gentemot euron och dollarn, vilket bidrog till ökad ekonomisk stabilitet.
Två viktiga faktorer som påverkade världsekonomin var revolutionen inom informationsteknologin, samt den oöverträffade tillgången på internationellt kapital.
Expansionen av en global export-, import och kreditmarknad, med Kina som en av de nya stora exportörerna av billiga varor, köpare av teknologi och råvaruresurser, samt utlåning till världens banker, gjorde att tillväxten tog fart även i Sverige. Informationsteknologin gjorde att idéer, marknader, varor och kunder kunde knytas samman allt snabbare och generera mer pengar och affärer.
Svenska bilar blev liksom i övriga bilproducerande länder allt miljövänligare och Sverige övergick mer till andra energikällor.
Helt nya marknader för mobiltelefoner och persondatorer skapades och slogs dessutom samman med hjälp av internet. Det skapades även nya marknader för byggande och underhåll av hemsidor, betalning över internet och reparationer av datorer som fanns i alla hushåll och företag m.m.
Större delen av 90-talet och 2000-talet kom att bli en av de stora renässanserna i svensk ekonomi. Tillväxten utgjordes inte lika mycket av grundlösa spekulationer av kapital som på 80-talet, utan istället investerades och konsumerades det och saker blev mer bestående.
Ett oroande tecken var att arbetslösheten inte gick ner i samma takt som ekonomin gick upp. Ett annat var att 90-talskrisen hade medfört bestående inskränkningar i den sociala välfärden, såsom försämrade pensioner, sjukersättning och arbetslöshetsersättning.
Svenska staten drog därmed inte på sig nya skuldberg, men sektorer som utbildning, ersättningar till pensionärer och sjukskrivna förblev sämre än de hade varit tidigare.
IT – Boomen 1993 – 2007 Källa: SCB
Den globala finanskrisen 2007-2009
Under perioden 2007-2009 minskade BNP med 5,7% räknat utifrån 2007 års BNP. Eller med 28,8% räknat utifrån 1950 års BNP.
Den globala finanskrisen 2007-2009 var, liksom tidigare låg- och högkonjunkturer, en utomstående kraft som påverkade Sverige. Ur ett ekonomiskt perspektiv, kanske det mest intressanta med krisen, var att den trots sina fruktansvärda konsekvenser för omvärlden visade att Sverige och världen hade lärt sig viktiga läxor från 90-talets finanskris.
Finanskrisen förorsakades främst av spekulationer på den amerikanska fastighetsmarknaden som hade tappat all besinning. På grund av den starka amerikanska dollarn kunde amerikanska banker och finansinstitut låna pengar till en mycket låg ränta. Pengarna lånades sedan vidare till mindre kreditgivare, vilka i sin tur lånade ut pengarna till privatpersoner och hushåll, som sedan köpte fastigheter.
Ägarna av fastigheterna använde just fastigheterna som säkerhet för lånen och fastigheternas värde förmodades ständigt öka. En stor del av utlåningen skedde till privatpersoner som i längden saknade förmåga att betala räntor och amorteringar på sina fastighetslån. När betalningarna uteblev, förlorade allt fler husägare sina fastigheter och vräktes från sina hem.
Det skapade allt fler tillgängliga fastigheter i förhållande till fastighetsköpare. Det var samtidigt som den bristande betalningsförmågan ledde till indragna krediter till bolagen som lånade till fastighetsköpen. Utöver det sjönk samtidigt intäkterna till kreditgivarna. Den negativa cirkeln blev sluten.
Därefter drabbades snabbt allt större amerikanska banker. Följden blev att bankerna minskade sin utlåning till privata hushåll och företag. Arbetslösheten i USA sköt i höjden, konsumtion och skatteintäkter sjönk som en sten. Banksystemet och de större amerikanska industrierna var nära konkurs.
Minskad konsumtion i USA ledde även till att svensk export till USA och andra länder som drabbades av finanskrisen avtog. Det ledde i sin tur till en snabbt sjunkande svensk BNP.
Räknat i rena kapitalförluster var finanskrisen i slutet av 2000-talet den värsta kris som drabbat Sverige sedan 30-talet.
Men det är här som det blir intressant. Sverige stod nämligen väl finansiellt rustat. Vårt land hade under en lång tid amorterat på sin statsskuld. Kommunerna var i lag tvingade att anpassa sina finanser efter sina utgifter och vice versa. Faktumet att svensk välfärd inte var lika omfattande som tidigare i modern tid hade drabbat många enskilda, men det medförde även mindre fasta kostnader som belastade ekonomin i kristider.
Världens industriländer hade lärt sig av tidigare globala kriser och drev därför igenom gigantiska räddningspaket för näringslivet. Oavsett hur befogad kritiken mot räddandet av rika bolag utan motsvarande återkrav i bättre tider var, så hindrade räddningspaketen ett sammanbrott i global och nationell handel.
De svenska statsfinanserna var relativt stabila innan finanskrisen. Tack vare det kunde krispaket finansieras med lätthet och stoppa de värsta följderna på den svenska kapitalmarknaden.
Den globala finanskrisen fick för Sveriges del lite av samma effekt som den där bilen som kör förbi dig, mycket nära, i hög hastighet. Du kunde ha blivit påkörd. Du kunde ha dött eller invalidiserats på ett ögonblick. Men du klarade dig utan en skråma och drabbades mest av chocken över vad som kunde ha hänt. Sverige kom undan med blotta förskräckelsen.
Därefter fortsatte den svenska ekonomin och BNP:n mot allt mer spektakulära höjder.
Invandringen till Sverige, som huvudsakligen utgjordes av flyktingar och deras anhöriga, fortsatte att öka under perioden.
Den globala finanskrisen 2007 – 2009 Källa: SCB
Återhämtning 2009-2011
Under perioden 2009-2011 ökade BNP med 8,8% räknat utifrån 2009 års BNP. Eller med 41,9% räknat utifrån 1950 års BNP.
Det visade sig snart att den globala finanskrisen främst var ett internationellt problem men som inte drabbade Sverige långsiktigt. Arbetslöshet, ytterligare nedskuren välfärd och andra ekonomiska problem drabbade svenska hushåll, men inte på ett sätt som systematiskt hotade vårt samhälle.
Återhämtning 2009 – 2011 Källa: SCB
Svensk tillväxt fortsatte att öka, men försiktiga företag och ett näringsliv allt mindre beroende av arbetskraft, ledde till att arbetslösheten sjönk långsamt.
Tillbakagång 2011-2012
Under perioden 2011-2012 minskade BNP med 0,28% räknat utifrån 2011 års BNP. Eller med 1,4% räknat utifrån 1950 års BNP.
Tillbakagång 2011-2012 Källa: SCB
Tillbakagången i svensk BNP under åren 2011-2012 var så kortvarig och liten, att den i ett historiskt perspektiv inte är värd att nämna mycket mer än som en fotnot.
Vår bästa tid är nu – 2012 – ?
Under perioden 2011-2015 ökade BNP med 8,1% räknat utifrån 2009 års BNP. Eller med 41,7% räknat utifrån 1950 års BNP.
De senaste få åren har visat en tillväxt till en nivå som Sverige aldrig har befunnit sig på och det på flera sätt. Både i kronans nominella värde men även i reell tillväxt. Sverige har samtidigt ekonomiska problem och utmaningar.
Fast mot bakgrund av Sveriges ekonomiska utveckling, befinner vi oss i, eller är vi på väg mot, en systemkollaps?
Det är en fråga som vi kommer att fortsätta granska i våra kommande artiklar.
Återigen kan konstateras. Invandringen till Sverige, mestadels flyktingar och deras anhöriga, fortsätter att öka.
Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på dominionism/kristna högern. Vi fortsätter med afrofobi.
Begreppet afrofobi syftar på en fientlighet mot människor som
har sitt ursprung i subsahariska Afrika och som tillhör den afrikanska diasporan. Denna fientlighet kan ta sig uttryck i verbala kränkningar, rumsliga utestängningar och fysiska angrepp liksom i rasdiskriminering på arbets- och bostadsmarknaden.
I Sverige finns ungefär 180 000 afrosvenskar. Ungefär 60 % av dessa är födda utomlands, och 40 % är således födda i Sverige. Afrofobi bygger på en rasistisk föreställning om att människor med afrikanskt ursprung är mindre värda än andra människor. Konsekvenserna av afrofobi är förödande, och samtidigt utgör de ett hot mot våra grundläggande demokratiska rättigheter.
Begreppet ”ras” saknar vetenskapligt stöd, och det är ett förlegat förfarande att dela in människor hierarkiskt utifrån ”raser”. Afrofobi, dvs hat, rädsla, fördomar och diskriminering gentemot människor med afrikanskt ursprung har i Sverige, precis som i många andra delar i världen, en historisk kontext. I den historiska kontexten ingår föreställningar om att vissa människor är biologiskt och/eller kulturellt överlägsna andra. Dessa föreställningar är generaliserande, svepande och grundlösa.
En del av det europeiska kulturarvet
Afrofobin i Sverige har en lång historia. Under flera hundra år har människor med afrikanskt ursprung betraktats underlägsna svenskar och andra vita européer. De stereotypa föreställningarna är väldokumenterade. Vi kan läsa om dem i barnböcker, läroböcker, uppslagsverk, reseskildringar och vetenskapliga skrifter, där det ges prov på mer eller mindre utförlig afrofobisk människosyn.
Afrofobin utgör, utifrån denna kontext och i likhet med antisemitism, islamofobi och antiziganism, en del av ett bredare europeiskt kulturarv.
Slaveri i Afrika
Vid sidan av att slaveri, i större eller mindre utsträckning, har funnits på alla kontinenter och in i modern tid, bör vi kika närmare på slavhandeln från Afrika.
Slavkaravanerna började sannolikt under tidigt 800-tal f Kr, då fenicier från det nutida Libanon grundade Karthago. De exporterade vin och olivolja samt introducerade järnsmide i Västafrika. I utbyte fick man bl a slavar och guld.
Efter ca 600 år övertogs slavhandeln av greker och romare, vilka i sin tur fortsatte slavhandeln i drygt 900 år, då araberna tog över branschen.
Slaveri och europeisk kolonialism
Under 1400-talets senare delar uppstod en kapplöpning bland europeiska stater bestående i att erövra och kolonisera i andra delar av världen, framför allt Afrika. Syftet var att skaffa sig naturtillgångar, arbetskraft och mark.
Den riktigt stora skillnaden med s k ”europeisk” slavhandel är att den var betydligt större i omfattning och dödlighet, jämfört med slavhandeln från Afrika dessförinnan. Slavhandeln över Atlanten introducerade nämligen storskaligt slaveri i ett relativt tätbefolkat Västafrika, kombinerat med etableringen av storskalig plantagedrift och gruvnäring i de amerikanska kolonierna. Gruvor och plantagearbete ledde till större dödlighet än småskaligt slaveri i hushåll eller familjejordbruk, som slavar i större utsträckning användes till i Mellanöstern.
Fler slavar från Västafrika som dog i kolonierna ökade efterfrågan på fler slavar. Fler européer som efterfrågade mer bomullskläder, tobak och socker, ökade efterfrågan på slavar. Fler slavar ledde till fler slavräder och särskilt i Västafrikas tätbefolkade regioner, till fler döda i slavkrig och transporter till Västafrikas kuster. Upp till 50% av alla svarta afrikaner som dog relaterat till slavhandeln, tros ha dött som följd av slavräder, krig och transport till slavskeppen.
Slavhandeln till de amerikanska kontinenterna pågick från sent 1400-tal till en bra bit in på 1800-talet. Det transatlantiska slaveriet anses vara ett av historiens mörkaste kapitel. Över 15 miljoner barn, kvinnor och män föll offer för den nära 400-åriga transatlantiska slavhandeln.
Slaveriets rasism
Den andra viktiga förändringen med den transatlantiska slavhandeln, var att svarta människor närmast kom att bli synonymt med slavar i en västerländsk kontext.
Redan runt 1500-talet började man utveckla fiktiva, men existerande, rasdefinitioner. Det primära syftet var att dra tydliga gränser mellan vilka som lagligen fick förslavas och vilka som det blev kriminaliserat att förslava. ”Vita” fick inte bli slavar i det kristna Europa, medan däremot ”svarta”, och för den delen andra definierade grupper, fick förslavas. Varje år den 25 mars, under the International Day of Remembrance for the Victims of Slavery and the Transatlantic Slave Trade, hedras slaveriets offer. Denna dag används också till att uppmärksamma, och medvetandegöra, farorna med rasism och fördomar idag.
Sveriges inflytande
Sverige var en del av kolonialismen och slaveriet. Vi bidrog med handelsfort och slavskepp utmed Afrikas västkust. Vi hade en betydande roll i implementeringen av slavhandel under 1600-talet i det som idag är Delaware, USA. Mellan 1784 och 1878 var den karibiska ön St Barthélemy i svensk ägo. Ön hyste en frihandelshamn för bl a slavskepp. Det svenska järnet hade en central roll i den amerikanska slavhandeln och vi gynnades av handeln, ekonomin och maktförhållande mellan Europa och kolonierna.
Svensken Carl von Linné var den som först delade in människan i olika ”rastyper”. Denna indelning kom att ligga till grund för senare rasbiologi, med Sverige som föregångsland.
Diskriminering och hatbrott med afrofobiska motiv
I samhället utsätts afrosvenskar i Sverige för såväl strukturell diskriminering som institutionell rasism. Vi vill gärna intala oss att synen på människor med afrikansk härkomst har förändrats, att den har blivit bättre. Tyvärr är kränkningar och diskriminering vardag för många afrosvenskar.
Hatbrott med rasistiska/främlingsfientliga motiv är de vanligaste hatbrotten i Sverige. Inom denna kategori är hatbrott med afrofobiska motiv, med god marginal, vanligast förekommande. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) 2014 anmäldes 1 075 hatbrott med afrofobiska motiv i Sverige. Gissningsvis finns, liksom för andra typer av brott, ett stort mörkertal.
Afrosvenskar är utsatta för strukturell diskriminering i Sverige. De är den ”etniska” minoritet i Sverige som har högst arbetslöshet. De är också den minoritet i Sverige som i störst utsträckning är överutbildad i relation till vilka jobb de har. Afrosvenskar är den minoritet med högst överrepresentation i segregerade låginkomstområden.
År 2001 ägde en internationell konferens mot rasism rum i Durban, Sydafrika. I mångt och mycket ligger denna konferens till grund för att begreppet afrofobi är vedertaget i FN, vilket står att finna i en resolution antagen av såväl FN:s råd för mänskliga rättigheter som FN:s Working Group of Experts on People of African Descent. Afrofobi har, av FN:s generalförsamling förklarat åren 2015-2024 som det internationella årtiondet för människor av afrikansk härkomst.
Hatet mot svarta är ytterligare ett exempel på att vi inte har lärt oss av historien. Att människor fortfarande väljer att diskriminera, kränka och utöva våld mot andra människor enbart mot bakgrund av etnicitet är inget annat än fördomsfullt, rasistiskt och vidrigt.
Det finns många former av rasism. Rasismen mot svarta är fortfarande utbredd. Vi bär alla en skuld i att hatet och fördomarna gentemot afrosvenskar är vanligt förekommande i Sverige. Det går inte att blunda för fakta och statistik. Vi har alla ett kollektivt, och individuellt, ansvar för att bekämpa fördomar, diskriminering och hat i samhället.
Att blunda för rasismen, att inte reagera, agera och protestera då vi bevittnar den är att ge rasismen ett existensberättigande. Att vara tyst är att ge sitt samtycke.
Vi får aldrig tystna.
Vad sägs om att vi, en gång för alla, begraver ”N-ordet”? Det finns inga undanflykter kvar.
Begreppet hatbrott är ett samlingsnamn för olika brott som begås på grunder av gärningspersonens negativa inställning till exempelvis offrets hudfärg, religionstillhörighet eller sexualitet. Hatbrott avser brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering. Om en person döms för ett brott med hatbrottsmotiv kan gärningspersonen få straffskärpning. Dock finns det problem med tillämpningen av denna regel. Eva Tiby, professor i kriminologi och Anna-Lena Lodenius som är författare och journalist har påpekat detta sedan straffskärpningen infördes. Dessvärre tar inte problemen slut där, genom hela rättskedjan – från anmälan till dom stöter vi på problem.
När ett brott har begåtts och kommit till kännedom för polisen börjar man med att starta en förundersökning, och då en person anses skäligen misstänkt är åklagaren inkopplad och leder då förundersökningen. Skulle det röra sig om mindre allvarliga brott är det polisen som håller i förundersökningen. Till sådana brott hör till exempel snatterier, trafikbrott och stöld. I utredningarna följer polisen åklagarens direktiv och åklagaren följer utredningen och avgör vilka beslut eller utredningsåtgärder som krävs (Åklagare).
Hatbrott kan ge straffskärpning
En person som döms för ett brott som har ett hatbrottsmotiv kan få en straffskärpning då hen döms för den brottsliga gärningen. En person som exempelvis har klottrat, eller för den delen misshandlat någon, kan således få ett strängare straff om det bedöms som ett hatbrott (Polisen).
Eva Tiby (1999), professor i kriminologi, uppmärksammar i sin avhandling Hatbrott? homosexuella kvinnor och mäns berättelser om utsatthet för brott, ett problem som gäller huruvida straffskärpningsregeln tillämpas. Det är av stor betydelse att polisen uppmärksammar hatbrottsmotivet och att de samtidigt underrättar åklagaren att de ska använda sig av straffskärpningsregeln. Åklagaren ska i sin tur ta upp straffskärpningsregeln i stämningsansökan för att sedan domstolen ska ange om den har tillämpats. Problemet är dock att domstolen inte är skyldig att göra detta (Brå 2008:18 fotnot:26).
Anna-Lena Lodenius, författare och journalist, skriver att straffskärpning har funnits sedan 1994 där meningen var att via straffskärpning skulle det möjliggöras att ge hårdare straff. Dessvärre har införandet inte erhållit den betydelse man hoppats på. Dessutom används den olika, beroende på typ av brott. När brotten varit som mest allvarliga har straffskärpningsregeln inte varit till stor betydelse, likaså när det gäller lindrigare brott. I de fall man tillämpar straffskärpning är när det gäller olaga hot eller misshandel (Lodenius 2004:10).
Detta leder i sin tur till att det blir svårt att följa vidare i rättskedjan, det finns inte någon enhetlig praxis för tillämpning av straffskärpningsregeln. Åklagaren måste nämna straffskärpning i stämningsansökan men sedan är det dock upp till domstolen om de uppger att regeln tillämpats. Det här är ett problem och det är därför högst aktuellt att se över detta i framtida studier. Inte heller är inte något nytt problem, det har tidigare uppmärksammats i bland annat en rapport från Brå (2002)[1] (Holm 2008:33)
Konklusion
Det finns alltså begränsade möjligheter idag att följa hatbrott genom rättskedjan;
Områden som är relativt outforskade är hur genomströmningstider för hatbrottsärenden i rättskedjan ser ut jämfört med ärenden utan ett straffskärpande motiv, samt vad som händer med anmälda hatbrott senare i rättskedjan.
Majoriteten av personuppklarade anmälningar leder till åtalsbeslut. Men hur många av dessa åtalsbeslut som senare i domstol leder till fällande dom samt straffskärpning vet vi inte i dagsläget (Brå 2014:115).
Källor:
Brottsförebyggande rådet, Brå 2008. Hatbrott 2007. En sammanställning av polisanmälningar med främlingsfientliga, islamofobiska antisemitiska och homofobiska motiv. Rapport 2008:15
Brottsförebyggande rådet, Hatbrott 2014, Statistik över polisanmälningar med identifierade hatbrottsmotiv och självrapporterad utsatthet för hatbrott. Rapport 2015:13.
Holm, Tina, (2008) Vem är värdig vitheten? En kritisk diskursanalys av förundersökningsprotokoll i hatbrottsutredningar. Studentuppsats (Examensarbete), 2008.
Lodenius, Anna- Lena, (2004) Hatbrotten och kriminalvården. Norrköping: Kriminalvården.
Tiby, Eva, (1999) Hatbrott? homosexuella kvinnor och mäns berättelser om utsatthet för brott, kriminologiska institutionens avhandlingsserie Stockholms Universitet.
Den moderate fritidspolitikern Aras Amin vill att föräldrar skall betala för skadegörelse som deras barn förorsakar. Som tur är, så ålägger redan idag svensk lagstiftning skadeståndsansvar på föräldrar vars barn förorsakar ekonomiska skador.
3 kap. 5 § skadeståndslagen (1972:207) anger att:
“En förälder som har vårdnaden om ett barn ska ersätta
1. personskada eller sakskada som barnet vållar genom brott, och
2. skada på grund av att barnet kränker någon annan på sätt som anges I 2 kap. 3 §.
Förälderns ansvar enligt första stycket är för varje skadehändelse begränsat till en femtedel av det prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken som gäller för det år då skadehändelsen inträffade. Står barnet under vårdnad av två föräldrar, gäller begränsningen för dem gemensamt.
Om beloppet som anges i inte räcker till full ersättning åt flera som lidit skada till följd av skadehändelsen, ska ersättningen sättas ned med samma kvotdel för var och en av de skadelidande. Lag (2010:704).”
Utvecklingscentrum för Åklagarkammaren i Stockholm har även skrivit en rättslig promemoria (RättsPM 2010:6), med namnet ”Vårdnadshavares skadeståndsskyldighet”. I promemorian utvecklas mer detaljerat hur åklagare skall yrka skadestånd från föräldrar vars barn har förorsakat ekonomisk och annan skada.
Aras Amin borde därför lugna ner sig. Han bör även läsa på innan han gör politiska utspel, så han slipper föreslå saker som redan finns.
Samtidigt bör Expressen förslagsvis bedriva en grundläggande faktakontroll av politiska utspel från politiska debattörer. Då kan mycket av den politiska skuggboxning som lurar läsare och väljare undvikas.
SD har i skrivande stund totalt sett 303 avgångna kommunfullmäktigeledamöter och 29 stycken ur landstingen, under första halvan av denna mandatperiod sedan valet 2014.
469 har avgått från S under samma tid, men de har samtliga kunnat ersättas med en annan person. Se stapeldiagrammet för jämförelsen mellan alla partier, de röda staplarna.
Avgångna kommunfullmäktigeledamöter. Hämtad 23:e juli 2016. Klicka på bilden för att förstora den.
En hel del SD-ersättare har kallats in, för att ta plats på en SD-stol. Men, det är 54 av SD:s ersättare som i sin tur sedan har gett upp, eller uteslutits.
7 av dessa SD-ersättare som avgått har orsakat ännu en tom SD-stol.
Procentuellt sett leder F! och SD i tabellen Antal avgångna kommunfullmäktigeledamöter i proportion till totalt antal vunna mandat. (F! har haft 6 avgångna ledamöter av totalt 26 mandat, och det har funnits ersättare till samtliga avgångna ur alla andra partier, förutom 1 MP-stol som står tom)
Procentandel avgångna kommunfullmäktigeledamöter. Hämtad 23:e juli 2016. Klicka på bilden för att förstora den eller dela i sociala medier.
En orsak till varför man behöver avgå är att man flyttar ut ur kommunen, då varje ledamot i kommunfullmäktige måste vara fast bosatt och skriven på en adress i den kommunen. T ex har SD:s förre partisekreterare Torbjörn Kastell flyttat från sin kommun under denna mandatperiod och avgått.
Vad är det första du kommer att tänka på när du hör ordet demokrati?
Många kommer att tänka på ett statsskick där medborgarna har rättigheter och friheter och röstar fram sina regeringschefer. Demokrati går att se på många sätt. Ett av dem är hur demokrati utövas i praktiken och på vilka olika sätt det är möjligt att fatta ett demokratiskt beslut.
Demokrati handlar om att överföra folkets preferenser (viljor, behov, åsikter m m) till politiska beslut. Ett alternativ är att folket själva fattar besluten. Detta kallas direkt demokrati. Det har sin styrka i hög demokratisk legitimitet, men sin nackdel i dess praktiska omöjlighet i större sammanhang.
Ett annat alternativ är att folket utser representanter som fattar besluten åt dem. Det kallas för representativ demokrati.
Det finns fyra olika former som demokrati kan utövas på. Var och en av dessa har sina fördelar och sina nackdelar.
Representativ – en vald företrädare fattar besluten. Fokus på representation.
Deltagande – folket fattar besluten genom aktivt deltagande. Fokus på deltagande.
Deliberativ (övervägande) – besluten fattas genom diskussioner, överläggningar och konsensus. Fokus på saklighet och förståelse.
Direktdemokrati – besluten fattas omgående och av alla aktörer som beslutet berör. En form av deltagande demokrati. Fokus på legitimitet.
I vår vardag använder vi medvetet och omedvetet, både som människor och samhälle i stort, olika sätt att fatta demokratiska beslut. De här olika formerna finns på olika vis och på olika nivåer i vårt samhälle. De överlappar varandra och finns i både formella och informella sammanhang.
Det märks i den direkta relationen mellan människor i hur vi hanterar – eller inte hanterar – konflikter. Det syns också på det vis vi väljer de människor som ska styra vårt land. I föreningslivet, i politiska nämnder, i företagsstyrelser, mellan vänner och inom familjen. Demokratiska (eller odemokratiska) beslut är alltså inte bara resultatet av politiken, utan en vardaglig företeelse människor gör medvetet eller omedvetet hela tiden. Både som samhälle och som individer.
Är då alla former för demokratiskt beslutsfattande lika bra? Kanske, kanske inte. Omdömet beror på vilken demokratisk måttstock vi tillämpar. Vilka värden vi anser är viktigast för stunden.
Direktdemokrati
Den äldsta formen för folkstyre är folkmötet. Alla medborgare samlas och deltar alla i beslutandet. Varje fråga avhandlas var för sig och varje medborgare röstar för eller mot. Det vanliga är att människor går till ett gemensamt torg eller en större lokal.
Direktdemokrati har en begränsning. Alla människor kan inte samlas och avhandla varje fråga i för stor utsträckning. Det blir en praktisk omöjlighet. Om stora grupper av människor möts blir det svårt att debattera och att fatta beslut. Sen kan avstånden göra så att endast de som bor nära kan delta i besluten. Direktdemokrati kan bara användas i väldigt lokala sammanhang.
I det antika Grekland samlades människor bland annat på Epidauros-teatern för att fatta direktdemokratiska beslut. Den är likt andra byggd för bästa möjliga akustik. På det här viset kunde även åhörare som satt längst upp höra vad som sades.
Schweiz brukar kallas direktdemokratiskt på grund av att staten har inslag av direktdemokrati på lokal nivå och relativt lättare för medborgare att få till stånd folkomröstningar (s k referendum).
Schweiz är emellertid en representativ demokrati på nationell nivå precis som alla andra demokratiska stater är. Det vore i praktiken omöjligt om alla medborgare i hela landet skulle behöva samlas varje dag för folkomröstningar i varje enskilt nationellt ärende.
Direktdemokrati kan vara attraktivt inom lokala angelägenheter och på lokal nivå eller i slutna sammanhang. Det går att ha omröstningar bland människor i frågor som rör kommuner, inom föreningar eller andra saker. Det största direktdemokratiska inslaget i Sverige är folkomröstningar.
Vi använder även dagligen direktdemokrati när vi omedelbart röstar för saker i vår vardag. ”Ska vi se den här eller den där filmen? Vi röstar”. Direktdemokrati betyder att du representerar dig själv direkt i alla sammanhang. Folket beslutar själva. Direktdemokrati har en hög demokratisk legitimitet, men blir svårare och svårare att genomföra desto större sammanhang det gäller.
Representativ demokrati
Det synsätt som är mest tongivande och som anses vara en av de huvudsakliga kriterierna för demokratins sätt att fungera är frågan om representation. Det är viktigt att politiken och demokratiska beslut avspeglar medborgarnas uppfattningar.
Enligt den representativa demokratiska formen så väljs ombud för att representera andra människor i det demokratiska beslutsfattande. Valda ombud bör till sina åsikter – och gärna sociala bakgrund – vara så lika sina väljare som möjligt. Idén om att demokratin ska följa principen om folkstyre innefattar att folkets önskemål ska vara rättesnöret för demokratin – som ju betyder folkstyre.
Vårt politiska system i Sverige bygger på att vi väljer de företrädare vi vill ska representera oss. Medborgarnas åsikter och politiska viljor ska avspeglas i olika politiska områden som t ex hälsovård, skatter, utbildning och i förlängningen även det ideologiska och i vissa fall även religiösa. De politiska områdena ska sedan överföras till konkreta offentliga beslut. Det är den idealiska ordningen i en representativ demokrati.
House of Commons i Storbritannien är en representativ form av demokrati. Målning från 1833
Genom passivt deltagande kan den demokratiska principen om allas lika röst tillfredsställas.
De människor som väljs till att vara ombud för andra människor är ordnade för att representera de representerades uppfattningar. Tanken är att representationen (och pluralismen) i sig självt ska vara det ”naturliga underlaget” för politiskt beslutsfattande. Den makt ett parti får ska vara relaterat till andelen av rösterna ett parti innehar.
Sverige har en representativ demokrati . Vi väljer 349 stycken företrädare för befolkningen för en mandatperiod. Ledamöterna fattar beslut i vårt ställe på. Vi väljer även företrädare till kommuner, landsting, kyrkofullmäktige och till EU-parlamentet.
I vardagliga sammanhang kan representativ demokrati vara när en person ber en annan att utföra en tjänst i dess ställe. En beställning på en restaurang eller när hyresgästföreningen bedriver bostadspolitiska frågor för hyresgästerna som är medlemmar i föreningen. Det kan också vara när en offentlig tjänst eller service utförs för någon. Det kan vara som en s k ”god man” eller som en offentlig försvarare eller ombud.
Deltagardemokrati (även kallad brukardemokrati)
Ett annat sätt att genomföra demokrati i praktiken är att fokusera på folkligt deltagande. Demokratin utförs av deltagarna i ett givet sammanhang för att dem är deltagare. Du får en möjlighet att påverka beslutsfattandet för att du är en deltagare. T ex är arbetsplatsdemokrati en form av deltagardemokrati. Elevråd eller studentkårer som ges inflytande över frågor som rör de själva är ett annat exempel.
I den här formen fokuseras det på ett aktivt deltagande. Det räcker inte med passivt deltagande som vid representativ demokrati, anses det. Inte heller räcker det med att politikerna läser av människors åsikter och omsätter dem i politisk praktik. Det krävs istället att människor själva aktivt deltar i politiken. Då får människor godare insikt i politiska sakfrågor och möjlighet att delta i den politiska processen och får därmed mer inflytande.
Folkomröstningar som den i Storbritannien om medlemskapet i EU är det enskilt största inslaget av direktdemokrati som finns. Direktdemokrati är en form av deltagande demokrati.
Aktiv medverkan vid demokratiskt beslutsfattande skapar kontaktytor och nätverk mellan människor. Vi blir mer vidsynta, öppna och toleranta mot andra människors åsikter och livsstilar.
Ett annat argument är att det ger ett större inflytande underifrån och motverkar därmed elitism. Tanken är att samhället utvecklar en allmänanda. Genom aktivt och bredare engagemang i samhällsfrågorna ökar också ansvarstagandet för dem.
Demokratin utövas genom att aggregera (”samla in”) medborgarnas samlade önskningar, viljor, behov m m. Demokratin ska samtidigt bidra till att utveckla dessa samlade önskningar, viljor behov m m på ett för demokratin, medborgare och samhället gynnsamt vis.
Deliberativ (överläggande) demokrati
Den deliberativa formen har som idé att demokrati måste komma genom diskussion, dialog och med ställningstaganden som är grundade på sunda och väl övervägda argument. Svepande, populistiska floskler och dåligt genomtänkta beslut ska därigenom kunna undvikas.
Demokratiska beslut ska fattas på rationellt goda argument och inte på passionerat önsketänkande.
Watergate-kommissionen och senatens utfrågning 1973 är ett bra exempel på deliberativ demokrati där en förståelse söktes genom överläggning av rationella argument
Den deliberativa demokratin söker konsensuslösningar och samtalssituationer där sakliga argument, förnuft och eftertanke snarare än propaganda, fördomar, generaliseringar och stereotyper ska leda det demokratiska beslutsfattande. Tanken är att det gynnar hela samhället. Ju mer välgrundat och med största möjliga samsyn ett beslut har, desto mer demokratiskt är det.
Demokratiska beslut som fattas i en deliberativ anda formar en större allmänanda för politiken och leder till en större samsyn (konsensus) i det politiska livet. Det bästa demokratiska beslutet, hävdas det, är när det är så förankrat som möjligt. Ett beslut där så många aktörer och deltagare som möjligt har kommit till tals och beslutet grundar sig på noga överläggningar är enligt den här formen det bästa beslutet.
Nackdelen med att fatta ett demokratiskt beslut enligt en deliberativ form är tid. Desto fler som behöver höras och desto fler argument som behöver vägas in desto mer tid kommer varje punkt på dagordningen att ta. I praktiken blir det omöjligt att göra det mer än i mindre sammanhang. Om hela samhällets åsikter och samlade argument ska värderas inför varje beslut kommer det tar flera generationer att besluta om ens det enklaste sakerna.
I ett vardagligt sammanhang är en deliberativ överenskommelse den där alla personer får säga sitt och får prata för sin sak. I den gemensamma strävan efter en samsyn finns de bäst lämpade besluten när alla är överens. Ingen bär på en absolut sanning utan den går att finna i det gemensamma sökandet efter de lämpligaste svaren.
Runt 400 – talet e Kr började alla fria män i Aten samlas vid Akropolis varje vecka för att fatta demokratiska beslut
Olika värden och funktionssätt – motsägelsefulla eller kompletterande?
Representativitet, deltagande, deliberation (överläggande) är alla olika måttstockar på demokratins ideala funktionssätt. Det handlar om olika sätt att överföra människors viljor, behov och åsikter till demokratiska beslut. Det är olika värden och beroende på vilken som anses viktigast kommer också vara svaret på frågan – ”Vad är mest demokratiskt?”
Det går att se representativitet, deltagande och deliberation som olika värden. De som föredrar en hög representativitet varnar med faran för att kravet på deltagande gör att inte alla kan vara med, samt att de med högt deltagande kommer profilera sig av samma anledning.
Deliberativa krav är motsägelsefulla till kravet om representativitet. Om du vill förbättra det offentliga beslutsfattandet genom att ”sålla” mellan åsikter och argument kommer de som representerar fördomsfulla eller ogenomtänkta åsikter att avfärdas från dagordningen. Åt motsatt håll är det personer med talets gåva och mest utbildning som får fördelar i ett beslutsfattande som är deliberativt. Representativa former för demokratiskt beslutsfattande motverkar alltså det.
Mellan deltagande och deliberativa formerna finns det också konflikter. Ju fler deltagare det finns, desto mer kvantifierade blir åsikterna, vilket står i ett motsatsförhållande till att varje åsikt och argument sakligt ska värderas var för sig för att nå den mest rationella lösningen för alla parter.
För att det ska fungera med ett rationellt och meningsfullt utbyte mellan människor måste det ske i en mindre skala. På stora massmöten går det knappast att överlägga, det handlar snarare om att agitera och att ensidigt ta ställning för eller mot ett förslag. Nackdelen med representativ demokrati är att den inte säger någonting om vilken utveckling samhället ska ha. Det ges bara en politisk mandatfördelning och ingenting mer sakpolitiskt än så. Det finns ingen samlad politisk vilja eller ett tydligt folkligt ställningstagande. Samtidigt säger formen ingenting om vilka politiska resurser som finns i landet. Bara för att ett parti får ett visst bestämt antal röster betyder inte det att det matchar andelen medlemmarna i partiet eller deras faktiska resurser och sociala kapital.
De olika formerna för demokratiskt beslutsfattande är olika bra beroende på situation. Den representativa formen är mest rättvis och låter fler människor delta. Den ligger också närmast demokratins ursprungliga ideal om jämlikhet, att våra åsikter är lika mycket värda. Detta gäller oavsett om åsikterna är genomtänkta eller inte eller om det är frågan om aktivt eller passivt deltagande.
De andra formerna är önskvärda närhelst det är mer praktiskt eller mer fokus på deltagande eller konsensus. Det beror på vilken situation det är, och vilka värden som är mest önskvärda, som till slut avgör vilken av de olika formerna som är mest lämplig för stunden.
Motargument 
