Ingen har undgått debatten om de sexuella övergreppen. De flesta som skriver, såväl journalister, bloggare, krönikörer som Facebook-användare, hittar stöd för just sina favoritteser i det som hänt. Allra argast, eller ska vi säga nöjdast, är förstås Sveriges nationalister. Äntligen har de fått stöd för sin viktigaste åsikt av dem alla: ”Invandrare är farliga. Invandrare kan inte leva i Sverige, eftersom de är i grunden väsensskilda från oss etniska svenskar. Invandrare begår sexbrott mest hela tiden, för de hatar svenska kvinnor.”
Och tongångarna i allmänhet har verkligen ändrats senaste veckan. Det har blivit en sorts oemotsägbar sanning att män från Mellanöstern, och då främst muslimer, överlag anser sig ha rätt att kränka kvinnor sexuellt. Det är ”en del av deras kultur”, framförs det, och den som säger emot ”blundar för sanningen”. Flera av mina nationalistiska följare på Facebook har triumferande framfört att jag som förespråkar en generös asylpolitik tycker det är bra med våldtäkt, eller att jag åtminstone är ansvarig – inte bara för det som hänt i Sverige, utan även i Köln. Jo. Det låter bisarrt, men det är inte de främsta tänkarna det handlar om. Men de är dessvärre representativa för den nya, självbelåtna på gränsen till euforiska stämning som nu råder bland dem som ”länge varnat för invandringens konsekvenser” – det vill säga Avpixlat, Fria Tider och SD med flera.
Foto: Afropé
Jag är född i Karlstad på 1960-talet, och förutom vissa enstaka finnar och jugoslaver fanns knappt några invandrare när jag var i tonåren – och jag och många med mig blir helt förundrade över hur det i vissa diskussioner framstår som om sexuella ofredanden av typen tafsande och blottande skulle vara ett helt nytt fenomen, som svenska, fulla killar inte ägnar sig åt. Som om det gick att gå på disco utan att riskera bröst- och rumpnyp. Som om inte killarna på torget, på konserter, på festivaler betedde sig precis så på den tiden som beskrivs idag, möjligen med undantag av det där med omringandet av offren. Som om inte våldtäkter förekom. Sexuella övergrepp förekom hela tiden, kan jag och fler med mig berätta. Och ingen jag känner polisanmälde någonsin. Vi är många som påpekar detta i nätdiskussioner. Svaret blir alltid att ”det går inte att jämföra”. Varför gör det inte det? Är det inte precis samma sak? Killar och män sextrakasserar inte normalt för att de hatar kvinnor. De gör det för att de vill, eller för att kompisarna gör det, och för att de inte respekterar kvinnor tillräckligt för att låta bli.
Det framförs på många ställen att Islam ”tillåter våldtäkt”. Men en troende muslim dricker inte alkohol. En troende muslim får, som Jaafar Al-Jabiri påpekar, inte ens vidröra en kvinna utanför familjen. Våldtäkt leder i många muslimska länder till avsevärt strängare straff än i Väst. Så nej. Islam tillåter inte våldtäkt.
Betyder det att det inte skulle vara sant att åtskilliga av de skyldiga i Stockholm, Köln och Kalmar hade sitt ursprung i Nordafrika och Mellanöstern? Inte alls Det stämmer säkert, även om det inte är hela sanningen. Det finns en kärna i det som framförs som är viktig att ta med sig. Vi har sexualundervisning på mellan- och högstadiet. Den som kommer till Sverige i 16-19-årsåldern missar denna, och det måste förstås lärare och personal på boenden ta ansvar för att bättra. De som begår brott ska förstås lagföras. Det finns också platser och kulturer i världen där kvinnor förtrycks och där sexuella övergrepp tolereras, och en del av dem som kommer hit har med sig den synen. Hur många de är vet vi inte. Men hade de varit i någon sorts majoritet bland ensamkommande hade vi sett en helt annan magnitud av problem. Det rör sig rimligtvis om en mycket liten del. Här behövs förmodligen en utredning göras, så relevanta fakta kommer fram.
Och det finns flera delar i den övriga rapporteringen som skaver. Oisín Cantwell drar fram flera exempel på ett överhettat debattklimat, där det som förut möjligen tystats ner nu istället överdrivs åt andra hållet.
Jag anser att vi istället för att överdriva synen på ”kulturer” bör diskutera ”subkulturer”. Jag menar att det spelar mindre roll varifrån människor kommer och vilken kultur de tidigare levat i, och större roll vilka sammanhang de lever i idag. Människor är flockdjur, liksom hundar och hästar, och särskilt i tonåren identifierar vi oss betydligt mer med den grupp vi känner att vi tillhör än det samhälle vi lever i. I en subkultur kan sexuella övergrepp och andra brott, som personerna var för sig annars inte skulle vara kapabla till, plötsligt bli acceptabla.
Fru Justitia. Foto: Fatou Touray, Afropé
Vi minns filmen Jägarna, vi minns Ondskan. Vi minns mobbarna när vi själva gick i skolan. Och det är inte svårt att tänka sig att grupper av ensamkommande, eller grupper av gatubarn, som levat utan vuxenstöd under lång tid, på samma sätt skapat subkulturer med egna regler.
Det måste hanteras, både preventivt och reaktivt.
Men vi måste också sluta skuldbelägga samtliga ensamkommande, och vi får absolut inte låtsas att sexuella övergrepp är ett renodlat ”invandrarproblem”.
Slutligen måste vi sansa oss lite, och se helheten. Sexuella övergrepp är ett komplext problem, som existerat överallt i alla tider. Det är bra att det nu diskuteras. Men det är större än den ganska fördummade och populistiska debatt som nu förs, och varken vi kvinnor, eller män, tjänar inte på att diskussionen reduceras till Avpixlat-nivå.
SD:s första partiprogram från 1989 innehåller ingen extremism utan präglas av demokratisk nationalism och konservatism. I detta tidiga partiprogram var man öppen för viss utomeuropeisk invandring och slog fast att alla svenska medborgare, oavsett ursprung, skulle ha samma rättigheter och värde
Mattias Karlsson hävdade i en replik till Behrang Kianzad att det har aldrig funnits någon extremism i deras första partiprogram från 1989. Programmet är döpt till ”För Sveriges bästa”. Jag ska försöka visa vad som står i programmet och vad för likheter det har med program från andra högerextrema organisationer, men först lite historia.
Historia
Johan Rinderheim som sägs ha skrivit Sverigedemokraternas första program var också aktiv i Sverigepartiet (SvP) alltså det parti som bildades som en hopslagning av Framstegspartiet och kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt. BSS har jag för övrigt skrivit om här. Rinderheim var redan på BSS-tiden en sympatisör och blev sedan politiskt aktiv i SvP. Han var tillsammans med sex andra personer med på det möte där Sverigedemokraterna bildades, som egentligen var ett möte för Sverigepartiet. De andra var Leif Zeilon, Sven Davidson, Jerker Magnusson, Ulf Ranshede, Lars Ljung och Johnny Bergh. Mötet skedde hemma hos Jerker Magnusson och det var faktiskt Ranshede som kom på namnet Sverigedemokraterna. Bildandet av Sverigedemokraterna var ett försök till att på ett parlamentariskt sätt nå ut med sina åsikter. Både Magnusson och Zeilon hade ett förflutet i det nazistiska Nordiska rikspartiet (NRP). Redan till första årsmötet hade flera med bakgrund i NRP gått med i partiet och än fler till årsmötet året efter.
Nordiska rikspartiet bildades 1955 Göran Assar Oredsson och lades ner 2005 och var också partiets ledare under dess existens förutom mellan åren 1975 och 1978 då hans fru Vera partiledare. Vera föddes i Tyskland och före kriget var hennes pappa medlem i Sturmabteilung (SA) medan hon själv var med i Bund Deutscher Mädel, ett sorts Hitlerjugend för kvinnor i tonåren. Partiet var känd för sin Riksaktionsgrupp som fysiskt gav sig på politiska motståndare och de låg bakom flera mord på 80-talet. Nedan en bild på makarna Oredsson i sin partilokal och en bild där Vera visar hur man gör den så kallade Hitlerhälsningen korrekt. Hon lever fortfarande och sa i en intervju förra året att hon är en nationalsocialist in i graven.
I en intervju av Lisa Bjurwald och Marie Blomqvist som är återgiven i deras bok Goddag kampsyster berättar Vera (en skärmdump tillsammans med källförteckning finns sist i inlägget)
Ja, det är klart, de har tagit våra programpunkter helt och hållet, både Sverigedemokraterna och BSS och alla de där.
Vera Oredsson förklarar också att hon inte är så glad över detta då dessa partier tagit kraft från NRP. Hon har rätt för likheterna på vissa punkter är slående och några av punkterna visas nedan.
Jämförelse mellan Sverigedemokraternas program från 1989 och NRP:s program från 1972
Om Kulturen
Nordiska rikspartiet (NRP): Det nordiska sinnelaget karaktäriseras av en offervillig idealism och en ljus och kampglad tro. Detta sinnelag har nu förgiftas av internationalistiska irrläror, som kommit folket att glömma vår historia och våra ärvda traditioner(…) Familjeanda och hemkultur måste befrämjas(…) Hembygdsvård, fornkunskap och fornminnesforskning måste kraftigt stödjas.
Sverigedemokraterna (SD): Svenskarna har ett rikt kulturarv som inte får gå förlorat för framtida generationer. Detta kulturarv är idag allvarligt hotat av dålig kulturundervisning i skolorna, det ökade utomeuropeiska invandringen samt den kommersiella, USA-inspirerade ”skräpkulturen”. Därför måste den svenska grundskolan i undervisningen ge eleverna ökade kunskaper om de lokala kulturyttringarna i hembygden, det svenska och nordiska kulturarvet.
Om familjen
NRP: För alla samhällsnyttiga människor, som uppnått mogen ålder, måste skapas ekonomiska möjligheter till familjebildning. En sund livsvilja måste väckas hos vårt folk. Alla måste stärkas så att den leder till en ökas familjebildning med många barn. Familjen är nationens kärna och rasens kraft källa. Därför måste hemmet åter göras till den fasta punkten i tillvaron.. Redan för ett folk som tillämpar tvåbarnssystemet är utdöendet bara en tidsfråga.
SD: Familjen är och förblir den grundläggande beståndsdel kring vilken vårt samhälle är uppbyggt. Endast ett familjevänligt samhälle har förutsättningar att erbjuda dess medborgare en god uppväxt miljö. Därför vill Sverigedemokraterna skapa en familjevänlig atmosfär i hela samhället (…) Barnen är vår framtid och de ska vara välkomna till lycka och glädje för föräldrarna och inte som nu – en ekonomisk belastning för vilken man måste ordna förvaring! Familjepolitiken måste utformas så att den uppmuntrar familjebildning och främjar flerbarnsfamiljer.
Om hälsopolitik
NRP: Den moderna människans onaturliga livsföring har haft många skadliga verkningar , vilket klart framgår av statistiken över civilisationssjukdomar. Ty utan tvivel beror en stor del av sjukdomar på det naturvidriga livet i luftförpestade stenöknar, som moderna städer utgöra.
SD: Ett samhälle som vill ha friska och sunda medborgare måste ha en god förebyggande hälsovård. Redan i skolan måste vi informera om sådant som kan ge upphov till sjukdomar i framtiden och försöka skapa sunda vanor. Vi måste skapa en giftfri mat, en drogfri miljö och lära oss att undvika stress och jäkt från början.
Om kriminalitet
NRP: Lagen måste klarare och tydligare ta sikte på brottslighetens orsaker, framför allt på den moralupplösande propagandan som bedrivs i landet. Brottsligheten ska förebyggas genom moralhöjande åtgärder och straffsatsernas skärpning för till exempel narkotika handel samt skärpa kontroller av invandringen.
SD: Förebyggande kriminalpolitiska insatser ska sättas in i hem, skola och ungdomsverksamhet, t ex inom idrottsrörelsen. Upplysningen som motverkar missbruk av alkohol och droger ska ge i förebyggande syfte med sikte på ett sunt och friskt folkhem (…) De som döms för brott ska bli skyldiga att gå obligatoriska kurser i medmänsklighet beteende och studera etiskt uppbyggande informationsmaterial
Om jordbruket
NRP: Nordiska rikspartiets målsättning är fullständig uppodling av hela svenska landsbygden och 100 procent självförsörjning av livsmedel som kunna produceras inom landet.
SD: Det svenska jordbruket ska utvecklas så väl att landets försörjning av livsmedel klaras utan import.
1989 års partiprogram är något som självaste partiledaren tycker är bra och att det liknar den politik partiet för nu. Även andra i partiet gillar deras första partiprogram.
Jämförelse mellan BSS, Sverigepartiet och Sverigedemokraterna
För att visa på utvecklingen från Bevara Sverige Svenskt via Sverigepartiet (SvP) till Sverigedemokraterna så tittar vi på några punkter ur respektives program.
Om invandringen
BSS: Invandringen ska begränsas till seriösa invandrare från kulturellt och etniskt besläktade länder
SvP: Endast personer av europeisk härkomst ska principiellt kunna accepteras som invandrare i Sverige
SD: Människor bör leva där de har en chans att skapa en nationellt identitet. Därför bör vi huvudsakligen ta emot flyktingar och invandrare av europeisk härkomst.
Om repatriering
BSS: Svenska staten bör energiskt understödja repatriering av invandrare från etniskt och kulturellt främmande länder och av dem som inte kan anpassa sig till svenska förhållande.
SvP: Svenska staten ska, genom ett särskilt utvandrarverk, genomföra återflyttning av alla invandrare av utomeuropeisk härkomst och flyktingar som kommit till Sverige sedan den 1 januari 1960.
SD: Sverige måste kraftigt begränsa invandringen samt verka för återflyttning av invandrare av utomeuropeisk härkomst.
Om familjen
BSS: Familjen är och förblir samhällets kärna, den cell varur samhället väst upp och kretsar kring.
SvP: Familjen är och förblir samhällets kärna, den cell varur samhället växt upp och kretsar kring.
SD: Familjen är och förblir den grundläggande beståndsdel kring vilken vårt samhälle är uppbyggt.
Om skatterna
BSS: Istället för understöd bör kraftiga skattelättnader införas för flerbarnsfamiljer i proportion till antalet barn.
SvP: (…) Därutöver föreslår Sverigepartiet ytterligare skattelättnader i proportion till antalet barn.
SD: Sverigedemokraterna vill ge skattelättnader till barnfamiljer enligt en skala där skatten blir lägre för varje barn.
Om adoptioner
BSS: Adoption av utländska barn förbjuds i lag.
SvP: (…) adoption av utländska barn ska förbjudas i lag.
SD: Kopplingen mellan abortönskemål och adoptionsbehov bör utredas för att komma till rätta med onaturliga inslag i befolkningspolitiken.
Om aborter
BSS: Abortpolitiken ska bli restriktivare.
SvP: (…) önskemålet måste vara att antalet [aborter] starkt begränsas.
SD: Sverigedemokraterna vill skärpa lagstiftningen när det gäller aborter.
Jämförelse mellan Sverigedemokraternas idéprogram och NRP:s partiprogram från 1972
SD:s invandrarpolitiska program: Massinvandringen, tillsammans med den höga nativiteten hos vissa invandrargrupper och frånvaron av en assimileringspolitik, innebär att svenskarna inom några decennier att bli en minoritet i det egna landet.
NRP: I dagens mångkulturella Sverige är nativiteten hos den svenska befolkningen låg, medan de för de invandrade rasfrämlingarna är många gånger större, vilket utan åtgärd leder till vårt folks utdöende.
SD:s familjepolitiska Idéprogram: För att öka barnafödande måste samhället därför kunna garantera medborgarnas trygghet såväl ekonomiskt som fysiskt och socialt.
NRP: Det är statsmakternas roll att stimulera barnrikedom genom positiva sociala reformer.
SD:s kriminalpolitiska idéprogram: Kvinnofriden är mer hotad nu än på många år. Därtill kommer de numera uppmärksammade gruppvåldtäkterna, som Sverigedemokraterna lyft fram i ljusen de senaste åren.
NRP: Den skrämmande verkligheten med raskravaller, gruppvåldtäkter, rån, misshandel och mord med mångkulturella förtecken talar sitt tydliga språk.
SD:s familjepolitiska idéprogram: Vi inser att kvinnor och män har olika biologiska förutsättningar av naturen, och vi tar bestämt avstånd från feminismen och den så kallade genusvetenskapen som påstår att kön är en social konstruktion.
NRP: Män och kvinnor är inte skapade likadana och kan därför i olika sammanhang ta olika utgångspunkter och göra olika saker på olika sätt.
SD:s kriminalpolitiska idéprogram: För den som ådöms fängelsestraff ska domstolen särskilt kunna ange att villkorlig frigivning inte får ske, oavsett om detta annars är möjligt i ifrågavarande mål.
NRP: De som begått riktigt grova brott som exempelvis mord, våldtäkter, barnsexbrott och landsförräderi, har förverkat sin plats i folkgemenskapen och skall därför kunna dömas till verkligt livstidsstraff och permanent avskiljas från samhället.
SD:s familjepolitiska idéprogram: Abort skall tillåtas då moderns liv är i fara, efter våldtäkt, där fostret befaras missbildat eller drabbat av svår ärftlig sjukdom.
NRP: Vi ser mycket negativt på landets höga aborttal.
SD:s invandrarpolitiska program: Invandringen av personer från kulturellt avlägsna länder ska begränsas till ett minimum.
NRP: Utlänning av icke närbesläktad ras kan i undantagsfall, som definieras i främlingslagen, tillåtas att bosätta sig i Sverige.
SD:s idéprogram för demokratisk utveckling: Det har idag gjorts till en närmast vedertagen uppfattning att demokrati är likställt med alla människors rätt att bosätta sig i Sverige och åtnjuta svensk välfärd. Det är naturligtvis en felaktig tolkning.
NRP: Istället för den ursprungliga betydelsen folkstyre, så är numera demokrati lika med mångkultur och globalisering.
SD:s idéprogram för skola och utbildning: Sverigedemokraterna vänder sig samtidigt emot friskolor baserade på ickekristen religiös grund då sådana försvårar assimilation. Vi motsätter oss även skattefinansierad hemspråksundervisning på skoltid.
NRP: Ett rent nordisk livsinställning och moraluppfattning skall prägla svenskt kulturliv och folkbildningsarbete.
SD:s kriminalpolitiska idéprogram: Den som inte betalar det skadestånd som han ådöms på grund av brott ska kunna få skadeståndet omvandlat till straffarbete, för att där få möjlighet att arbeta ihop skadeståndet.
NRP: Arbetsläger kan göras i stort sätt självförsörjande och bidraga till samhället, samtidigt som de fungerar som fostringsanstalter för kriminella.
SD:s idéprogram för skola och utbildning: Ett led i det arbete är att ge våra elever en naturlig relation till äldre generationer och motverka de ökande åldersklyftorna i samhället.
NRP: Ett folk som vanhedrar sina förfäder och som inte hyser aktning för sitt förgångna i alla dessa stadier, med dess stora personligheter, ringaktar sig självt och förtjänar ingen framtid.
SD:s invandrarpolitiska program: Assimilering är en lång och svår process som inte alltid lyckas och som i vissa fall kan ta flera generationer att fullborda. De invandrare som istället föredrar att återvända till sitt hemland skall ges ett generöst stöd till frivillig återvandring.
NRP: Invandring av rasfrämmande måste motverkas, och de som idag befinner sig i Sverige måste återsändas till sina hemländer/hemregioner, då dessa skiljer sig för mycket från vårt biologiska och kulturella arv för att kunna assimileras och bli en del av vår nation.
Som vi ser finns det likheter även här. Eftersom detta är hämtat ur olika dokument handlar det säkerligen inte om en kopiering som i de tidigare fallen utan mer om att det finns en ideologisk och politisk likhet partierna emellan.
Några citat från Sverigedemokraternas partiprogram från 1989
Detta är det partiprogram som Mattias Karlsson ansåg saknade extrema inslag. Kunde inte låta bli så jag har kommenterat vissa av citaten.
Trots att vårt folk länge var fattigt, trots att översåtligt förmynderi, länge under främmande fogdevälde, och de ledande klassernas förtryck svårt drabbade vårt folk, kunde ändå en storartad ekonomisk och social utveckling ske fredligt och konstruktivt i Sverige – främst tack vare just den stora nationella samhörigheten och frånvaron av främmande folkminoriteter. Vi var eniga och kunde enas.
”vi svenskar lever i en oändligt mycket lyckligare situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.” Ett välmående fritt folk i en homogen svensk stat
Citatet i citatet är från 1965 och som vi ser väljer Sverigedemokraterna att återanvända ett 24 år gammalt citat om homogenitet och ras. (red. anm.)
Vi tror att en etniskt och kulturellt homogen nation har större förutsättningar för en fredlig och demokratisk utveckling är en mångkulturell heterogen statsbildning.
Etniskt homogen nation? (red. anm.)
För att få förmånen att bli svensk medborgare ska man som icke-nordbo, ha varit bosatt minst 10 år i Sverige och dessutom behärska det svenska språket i tal och skrift på ett fullgott sätt samt besitta vissa kunskaper i svensk historia.
Utöver skatt på konsumtionsvaror bör skatten på lyxvaror, vissa överflödsvaror och sådant som skapar ett osunt livsmönster, är onyttigt eller skadligt för människan eller miljön, skärpas.
Här vill de styra vad vi ska konsumera. (red. anm.)
Det gäller också att försöka undvika splittring av flergenerationsfamiljerna, vilket sker när uppväxande ungdomar i glesbygden tvingas flytta till tätorterna, t ex av arbetsmarknadsskäl. Sverigedemokraterna vill ge skattelättnader till barnfamiljer enligt en skala där skatten blir lägre för varje barn.
Sverigedemokraterna anser att Sverige i sin homogena befolkningssammansättning har haft en ovärderlig tillgång
Homogena befolkningssammansättning? (red. anm.)
Människor bör leva där de har en chans att skapa sig en nationell identitet. Därför bör vi huvudsakligen ta emot flyktingar- och invandrare av europeisk härkomst då européerna är de som bäst etniskt och kulturellt kan smälta in i det svenska samhället.
De vill inte ha hit utomeuropeiska människor. (red. anm.)
Alla former av skattefinansierade presstöd måste avskaffas.
Det betyder att en stor del av all media riktad till små grupper kommer att försvinna. (red. anm.)
Det här är alltså en inblick i det arv från den nazistiska rörelsen som Sverigedemokraterna har. En annan stor del av Sverigedemokraternas ideologi kommer ifrån den så kallade unghögern, samma idékrets som fascistiska Nysvenska rörelsen och nazianstrukna Sveriges nationella förbund har hämtat sina tankar ifrån. Kanske kommer jag så småningom göra en genomgång av det också. Det får framtiden visa.
Källor
Goddag kampsyster, kvinnorna i extremhögern av Lisa Bjurwald och Marie Blomqvist ISBN: 978-91-7389-879-9 sid 101-102
Sammanställningarna av de 4 partiernas partiprogram är gjord av Anna-Lena Lodenius och Stieg Larsson och finns att läsa i
Extremhögern av Anna-Lena Lodenius och Stieg Larsson ISBN:91-550-3686-4 sidorna 56 och 87-88
Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på sexism. Vi fortsätter med antisemitism.
”Antisemitism är en viss uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska uttryck för riktas mot judar och icke-judar och/eller deras egendom, mot judiska gruppers institutioner samt religiösa byggnader och platser.”
”En samling attityder och diskurser om judar som bland annat handlar om negativa differenser och uteslutning, om förträngningar, projektioner och fantasier. Vad som skiljer antisemitismen från andra liknande rasistiska och främlingsfientliga diskurser är dess långa historiska roll i den västerländska civilisationen och speciellt de starka inslagen av tro på judarnas makt, moraliska mindervärdighet och ondska. Antisemitism kan inte tolkas eller förstås utan att det sätts in i ett historiskt sammanhang.”
Begreppet antisemitism är en sammansättning av förleden ”anti-” (mot), mellanleden ”semit” (användes regelmässigt under rasbiologins storhetstid för att klassificera nedanstående folkgrupper i Mellanöstern och Afrikas horn) och efterleden ”-ism” (ideologisk inriktning) och innebär rasism/hat gentemot judar, såväl ur etnisk som religiös kontext.
Det var tysken Wilhelm Marr som 1873 lanserade företeelsen och antisemitismen var en del av dåtidens ”rasvetenskap” och rasistiska föreställningar. En indelning av antisemitism i fyra historiska grundformer presenteras i boken ”Was ist Antisemitismus?” (Wolfgang Benz 2004):
Kristen antijudaism – fokuserar på kritik mot religionen
Modern/rasistisk antisemitism – fokuserar på etniciteten
Antisionistisk antisemitism – fokuserar på motstånd till den etnisk-religiösa nationalismen, dvs används som kritik mot sionism
Det förekommer diskussioner, liksom det gör för islamofobi, kring huruvida antisemitism, ska betraktas som en form av rasism. De som motsätter sig att antisemitism skulle vara rasism hänvisar till religionen. Inom forskningen har antisemitism kommit att innefatta individ- och samhällsnivå, dvs såväl individuella och kollektiva handlingar som handlingar. För att överbrygga eventuella oenigheter om huruvida antisemitism ska betraktas som rasism har sociologen Helen Fein beskrivit antisemitism på följande sätt:
”Antisemitism är en bestående latent struktur av föreställningar fientliga mot judar som kollektiv, vilka på det individuella planet manifesteras som attityder, i kulturen som myter, ideologi, folkliga traditioner och bildspråk, samt i handlingar som social eller legal diskriminering, politisk mobilisering mot judarna och kollektivt eller statligt våld, vilket resulterar i och/eller syftar till att fjärma, driva bort eller tillintetgöra judar just för att de är judar.”
Nazipropaganda i det ockuperade Polen 1942.
Antisemitism har existerat sedan medeltiden
Företeelsen antisemitism, ett samlande begrepp för judehat, har flera hundra år på sitt europeiska samvete. På medeltiden utsattes judar för attacker utförda av kristna kyrkan. Det mest dokumenterade, och välkända, exemplet på antisemitism är Förintelsen, folkmordet på 6 miljoner judar under andra världskriget, iscensatt av Adolf Hitler och Nazityskland. Nazisterna såg judar som ett hot mot den s k ”ariska rasen” och dess överlevnad. På senare tid har antisemitismen i Europa ökat, något som inneburit att allt fler judiska institutioner utsatts för attacker samtidigt som judiska slagord vid demonstrationer har blivit allt mer förekommande.
På Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA):s hemsida kan vi läsa en del om vilka förklaringar till antisemitism som kan tänkas finnas. Det finns ingen enskild orsak till antisemitism, utan man brukar tala om ett antal – den judefientliga tanketraditionen som utvecklades inom kristendomen och faktumet att judar inte erkänner Jesus som Messias är vedertagna förklaringar till antisemitism. Den kristna läran anser att judendomens existens skulle ha upphört i samband med Jesu födelse. Under de första århundradena efter Kristus skapades en antijudisk teologi som gav judarna skulden för korsfästelsen av Kristus.
Under medeltiden stiftades diskriminerande lagar gentemot judar. De religiösa och ekonomiska rättigheterna begränsades. Judegetton bildades och särskilda kläder och kännetecken infördes för att särskilja judar från kristna. Med tiden skapades fler och fler anklagelser och myter kring judar. Exempel på myter är att judar skulle vara Djävulens redskap som utförde ritualmord på kristna barn och förgiftade brunnar. På så sätt fick judarna skulden för pesten. Anklagelserna svartmålade judar såsom ondskefulla och farliga – och därmed mindre mänskliga.
Antijudisk propaganda 1942.
Politiska konflikter, ekonomiska kriser och sociala motsättningar gav den moderna antisemitismen bränsle i början av 1900-talet. Industrialismen med tillhörande militanta nationalism, bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland, första världskriget, massarbetslöshet, svaga demokratier och Depressionen var alla bidragande orsaker till den politiska extremism och att antijudiska strömningar och konspirationer exploderade.
Efter Förintelsen hade antisemitismen svårt att få fäste, folkmordet på judarna gjorde att judehat inte ansågs rumsrent. Icke desto mindre har den antijudiska tanketraditionen hela tiden funnits där och myter och konspirationsteorier har levt kvar. Judefientlighet har förekommit i såväl nazistiska/högerradikala grupperingar som i Sovjetunionen och andra kommunistiska stater i Östeuropa, där vi kunnat bevittna mången antijudiska politiska kampanjer.
Antisemitism i Mellanöstern
Konflikterna i Mellanöstern i allmänhet, och Israel-Palestinakonflikten i synnerhet, liksom kriget i Irak och den globala terrorismen, är några orsaker till den antisemitism vi ser idag. Mycket av antisemitismen idag har sitt ursprung i fördomar och gamla myter och konspirationer som lever kvar. Enligt BRÅ (Brottsförebyggande rådet) har många antisemitiska hatbrott i Sverige sin orsak i hur människor ser på konflikten i Palestina. Det är viktigt att poängtera att kritik av Israels politik och agerande inte är antisemitism. Däremot kamoufleras ibland antisemitism som ”israelkritik”, på samma sätt som att muslimhat ibland kamoufleras som ”islamkritik”.
Antisemitismen vi idag kan se i muslimska och arabiska länder har ett flertal orsaker. Under medeltiden var judehatet hos muslimer inte lika utbrett som hos kristna, även om det förekom fördomar gentemot judar också hos muslimer. I slutet av 1800-talet ”exporterade” kristna församlingar i Mellanöstern den europeiska antisemitismen. Den ökade judiska invandringen till Palestina och det sionistiska projektet (bildandet av Israel), plussat med Nazitysklands propaganda, arabnationalismens framväxt och den europeiska kolonialismen samt det slutgiltiga utropandet av Israel 1948 bidrog till att den muslimska antisemitismen ökade.
Orsaken till att judehatet kvarstått är den eviga Israel-Palestina-konflikten och faktumet att många länder i Mellanöstern brister i både demokrati och yttrandefrihet. Flera mellanösterndiktaturer sprider officiellt antisemitism. Den radikala islamismen är en starkt bidragande faktor till den muslimska antisemitism vi kan se idag. Också religiösa grupperingar i Europa och andra delar av världen påverkas av den radikala islamismens propaganda. Förklaringar till detta kan möjligen hittas i politiskt, socialt och ekonomiskt utanförskap.
Antisemitisk graffiti i Oslo 1941.
Än idag är antisemitismen en drivande kraft i de samtida högerextrema och ultranationalistiska partier och rörelser vi kan se i Europa. I den så kallade vit makt-rörelsen är judehatet fortfarande kärnan i ideologin. Vi kan idag se två former av högerextremism; den ena med antisemitism som fokus och den andra med islamofobi som fokus.
Antisemitiska myter och konspirationsteorier
Det har genom alla tider förekommit massor med myter och konspirationer om judar. Några av de vanligast förekommande är att:
judar är giriga
judar mördade Jesus
judar styr över media och världsekonomin
alla judar ansvarar för Israels politik på Gaza
1979 såg konspirationsteorin ZOG (Zionist Occupation Government) dagens ljus. Det är, framför allt, antisemitiska, nazistiska och ultranationalistiska rörelser som hävdar att judarna i hemlighet styr ett givet land (oftast åsyftas andra länder än Israel) och att landets regering blott är en marionettregering. Teorin går ut på att judiska organisationer styr media, bankväsende, regering, militär, domstolsväsende och polis på ett diskret och ”omärkbart” sätt.
En ständigt återkommande konspirationsteori är den om Rothschild, en berömd bankfamilj, som ska symbolisera judisk makt och global sammansvärjning. Denna konspiration har fått nytt liv och används flitigt i antisemitisk propaganda än idag.
Skyltfönstret till en bokhandel (oktober 1941) som dessutom skyltar med antisemitisk litteratur.
Sions vises protokoll, som har visat sig vara en lögn, har saluförts på Adlibris hemsida fram till 2013, och på Bokus.com fram till så sent som 2014. Protokollet, som används flitigt i antijudisk propaganda före, under och efter andra världskriget, har lögnaktigt påståtts vara ett dokument från sionistkongressen 1897 i Basel. Dokumentet sägs innehålla bevis för den påstådda judiska sammansvärjningen och det planerade världsherraväldet. Så sent som 2005 presenterade Iran en nytryckt engelskspråkig utgåva av dokumentet.
Ett verktyg för antisemitismens fortlevande är förintelseförnekare, dvs människor som inte accepterar de bevis som finns för folkmordet på judar under andra världskriget. Det finns grader av förintelseförnekelse, en del avfärdar hela Förintelsen, andra menar att det var långt färre judar som mördades. De väljer att kalla sig själva revisionister. Förintelseförnekelsen började i samband med Nazitysklands fall, då tidigare förespråkare för judeutrotning ifrågasatte såväl fynd från koncentrationslägren som överlevares berättelser.
Med tanke på hur historien gjort antisemitismen en otjänst är det märkligt att det fortfarande förekommer judehat. All rasism är oförlåtlig. Konspirationerna, myterna och förintelseförnekare gör att antisemitismen kan fortleva.
Nationalister som är ideologiskt motiverade är väl medvetna om vad de gör, varför de gör som de gör och vad som är poängen med det. En nationalist formar sin egen identitet till att bli ett med nationalismens ideal. Därigenom fylls de snart av en stark lojalitet till en gemenskap. Som medlem av nationen Sverige så känner hon också ett ansvar; Att ställa upp för nationalismens sak. Genom att arbeta för den. Hon växer i takt med att hon visar sin hängivelse och beslutsamhet. Bekräftelsen från nationalistens omgivning ökar i takt med prestationerna för nationalismens ideal.
I den svenska nationen så finns det endast tre olika typer av människor. Det är de som anses vara vänligt inställda till nationalismen, andra nationalister, kallade ”sverigevänner”, för att ge sken av folklighet och genom att skilja på de som är ”goda svenskar” och de som är ”dåliga svenskar”. Den andra typen är de som inte är nationalister, utan ”sverigefiender” som anses vara fientligt inställda. Den här kategorin människor är de som nationalister klassar som ”inre fiender”. I tankarna om den homogena nationen finns inget utrymme för ”inre fiender”. För att utopin om denna nationella gemenskapen ska kunna infrias, så måste ALLA element som motarbetar de nationella idealen avlägsnas på samma vis som de ”yttre fienderna”. De ”yttre fienderna” är den tredje gruppen människor; de som inte passar in i nationalisternas utopi. De har kulturella, religiösa, språkliga eller geografiska bakgrunder som anses göra dem oförenliga med den nationalistiska drömmen.
Minoriteter har alltid varit nationalisters främsta måltavlor för att demonisera ”yttre fiender”. Det gör de för att på det viset sluta ”sina goda svenskar” närmre sig själva då olikheterna utkristalliseras mer och mer. När skillnader mellan människor blivit mer väsentligt än det gemensamma så har nationalisterna kommit långt i sina agenda. Rekryteringsunderlaget blir större då många söker efter en tillhörighet och gemenskap.
Genom att polarisera människor så drivs tanken om ”vi” och ”dom” till en mer allmän nivå. Polariseringen har vanligtvis två sidor. Det ena är politisk radikalisering. Genom inneslutning av gruppen som starkt knuten till en inre kärna formas gemenskapen mer intensivt. Det här gör nationalismen till en farlig och aggressiv ideologi som alltid vill ”försvara”. Den exkluderande grundsynen gör att andra ”nationer” eller ”kulturer” i Sverigedemokraternas Sverige i bästa fall bara kan ges tillåtelse att befinna sig här och arbeta. Andra objektifierade ”nationer” och ”kulturer” kan aldrig bli en del av den ”svenska nationella identiteten” en Sverigedemokrat bär på. Den andra sidan av myntet är definierandet (och uteslutandet) av de som inte anses passa kraven för medlemskap i nationen.
En nationalist har sällan en klar bild av vad som ska ingå i nationen. Det finns alltid vissa saker som utpekas som extra viktiga för den nationella identiteten. Religion, kultur eller sedvanor ses som extra viktiga. Det är väldigt viktigt för en nationalist att principen om den folkliga ”rättvisan” efterlevs. Genom att följa den så garanteras rättvisa för alla. Ett ”sant folkstyre” uppnås. En person som inte accepterar nationalismens föreställningar är därför orättvis. Den personen kränker ”folket” eftersom hon anses agera i egenintresse och betraktas därför som en ”förrädare”. Varje Sverigefiende är ett hot mot ”nationen” och i förlängningen ”folket” och i slutändan den enskilda nationalisten och alla den håller kär. ”Landsförrädaren” uppfattas som ett verkligt hot för nationalisten.
En nationalist har sällan en klar bild av hur ”nationen Sverige” borde vara. Det är sällan mer än en stiliserad, idealiserad och mycket förenklad utopi. Nationalisten förstår sig själv utifrån vad de känner igen och vad de inte känner igen. I deras gemenskap är det likheter och traditionella värderingar som definierar en individ. Nationen förstås därför enklast utifrån vad nationen INTE ÄR, nämligen innehållande ”dom andra”, dom som inte ”hör hemma här”, ”dom som är fel”, ”dom som inte förstår” m m.
Att stämpla någon som landsförrädare är ett vanligt sätt för nationalister att demonisera motståndare. Det görs för att legitimera mytbildningen som i sin tur legitimerar deras handlingar. Den andra anledningen är behovet av att avväpna motståndaren och för att locka över eventuella åskådare. Genom att prata om andra med nedlåtande, demoniserande ordalag eller genom att kritisera irrelevanta saker hos motståndare, ges illusionen av att det är de ”inre fienderna” som är de verkliga förtryckarna. Nationalisten anser att hon agerar utifrån självförsvar. Försvar för nationen, försvar för sig själv och försvar för de delar av folket de anser sig representera och som är en del av den nationella utopin de strävar efter.
Genom att ständigt se sig själva som en blandning av ”nyväckta sanningsvetare” och en osjälvisk kämpe för den ”svenska nationen” så klarar de av att rättfärdiga nästan vad som helst. Så länge den sinnesstämning som en nationalist har ligger i linje med nationalismens ideal är det eftersträvansvärt och nationalistens gelikar är aldrig sena med att bekräfta den enskilde i strävan efter deras gemensamma ”nationella identitet” och ”nation”.
Den bild av dagens samhälle som Sverigedemokraterna är emot och den världsbild som de vill att andra människor också ska börja tro på, är denna:
Överst i vår maktordning sitter den ”politiskt korrekta eliten”. Det är diktaturen som i en hemlig konspiration gör allting för att förhindra ”sanningsvetarna” i SD. SD är de enda som ser den enda riktiga sanningen och de vill att fler ska se den. Sanningen för SD är att nationalismen som utopi är renad och allt ”orent” måste avlägsnas innan utopin kan fulländas. Genom att peka ut vad en medlem av nationen INTE ÄR, och genom att göra poänger av dessa saker, så kan nationalister ge sken av att ha rätt i sak.
Några av de typiska SD-sympatisörerna tror vanligen att det pågår en hemlig allians mellan ”den styrande PK-eliten”, muslimer och politiska motståndare – helt utan hänsyn till hur verkligheten är beskaffad. Det är den konspirationsteorin som en anhängare av SD behöver ta till sig för att nationalismen ska ges dess fullständiga legitimitet. Det är en retorik hämtad ifrån traditionella kretsar inom extremhögern. SD är den tredje vägen. Det är de som ser sanningen och de som tror att nationalismens utopi om homogenitet är det enda som kan få bort friktionen mellan ”folken”, dvs mellan ”vi och dom”, först när ”dom” upphör att vara del av sammanhanget. Människor kan då leva i konfliktfrihet inom landet då alla anses dela samma syn på nationen och vara del i gemenskapen.
Ingenting är viktigare för en nationalist än nationalismens ideal. Gemenskapen för en nationalist är helt avgörande. Ett hot mot nationalismen är ett hot mot individen själv. Det finns i dessas värld ingen skillnad på den nationella och individuella identiteten. Nationalister använder dessutom exakt samma tolkningsmodell på sina meningsmotståndare. Individer finns inte i någon betydelse som går bortom parti eller religion och personer som sympatiserar med den. Därför är kritik mot personen lika legitim som kritik mot ideologin eller religionen.
Nationen, för en nationalist, är folket. Hon ser en djup historisk kontext i sin egen skapelse och de ser det ofta som sin ”patriotiska plikt” att ”försvara nationen” mot allt vad de anser är hot mot den. Det inbegriper alla som på minsta lilla vis motsäger sig nationalismens ambitioner eller ideal.
Genom snabba distinktioner mellan ”vi” och ”ni” så hamnar motståndaren i en försvarsposition som leder till att handla om retoriska avledningsmanövrar. Syftet är självklart att polarisera människor. Ju fler generella uteslutningsfaktorer man kan lägga till desto verksammare blir effekten. ”Typiskt vänstern”, ”alla till vänster”, ”bara kommunisterna säger”, ”typiskt muslimer” osv. Genom dessa generaliseringar tvingar man inte bara motståndaren att försvara sin politiska hemvist om den nu inte är förenlig med anklagelsen. Man gör det dessutom till en högst begränsad åsikt bland människor som alla vet redan har fel i allt. Om en kommunist alltid anses ha fel per definition, och motståndaren anses vara kommunist har nationalisten vunnit. Poängen är demonisering för att försöka placera personen i en ofördelaktig debatt. Därtill kan även motståndarens ”sida” skuldbeläggas för alla företeelser som nationalisten anser är motståndarens fel, större strukturer likväl som alla mindre vardagliga detaljer. På det viset omvandlas alla åsiktsmotståndares retorik till att vara allt utom äkta. Nationalisten tror sig därigenom ha vunnit alla debatter.
Eftersom det inte finns någon sanning i vad som påstås så kräver det andra metoder för att få ut sina budskap. En mytbildning är nödvändig för en nationalist som vill övertyga andra om nationalismens förträfflighet.
För att människor ska köpa nationalisternas analyser så krävs det först och främst en grunduppfattning på SD:s villkor. ”Hur ska vi stoppa islamiseringen i Sverige?” är en typisk sådan fråga som är konstruerad utifrån felaktiga premisser. För att kunna svara på den frågan så måste deras kritiker ”köpa” premissen om att islamisering faktiskt pågår. Varje person som inte köper ens grunderna bakom föreställningen om islamiseringen kan heller inte ta till sig nationalismens ideal. Det är en ”inre fiende”, ett hot mot ”nationen” och i förlängningen ”folket” och i slutändan den enskilda individen och alla den håller kär. En motståndare är med andra ord en landsförrädare, men även ett högst verkligt hot för en nationalist.
Sverigedemokraterna (SD) är ett etno-nationalistiskt parti. De har en exkluderande nationalism som försöker bygga en gemenskap omkring likheter och personer som de anser är ”svenska”. Partiet och deras företrädare använder rasism, sexism och chauvinism i sin kommunikation. De använder sig av känsloargument och berättelser (sanna och påhittade), för att driva människor till ett moraliskt ställningstagande där SD vill tvinga oss att välja mellan att gå med i de goda ”vi” eller de onda ”dom”.
Den här texten handlar inte om SD och deras rasism, utan om deras exkluderande etno-nationalism.
Etno-nationalismen är först och främst en politisk princip. Det är en politisk princip som anser att det politiska, privata och nationella endast existerar i symbios. De bör överensstämma med varandra för att vara möjlig. Nationalismen som en sinnesstämning och som en politisk rörelse definieras kanske enklast enligt följande beskrivning:
”En nationalistisk sinnesstämning kan vara känslan av ilska över att principen om kravet på nationella ideal har blivit kränkt eller kan vara en känsla av tillfredsställelse över att den förverkligats. En nationalistisk rörelse är något som initieras av en sinnesstämning av detta slag” – Ernest Gellner
Etno-nationalister använder ofta olika historiska argument för sin legitimitet. Nationalister bär på drömmen om en ”nyväckelse” för sin nation. Utopin är att de vill leva i ett homogent samhälle på religiösa, etniska, kulturella grunder. Oftast förekommer det inslag av samtliga dessa, beroende på de lokala förutsättningarna och beroende på vilka institutioner och ideal som nationalisterna för tillfället anser vara framträdande och nödvändiga för den nationella identiteten.
För att närmre förstå SD och deras etnonationalism behöver vi också förstå vilka saker som är viktiga för nationalismen. Det ena är SD:s eget principprogram, där deras åsiktsdokument ger en samlad bild över deras officiella retorik. Det är mycket viktigt att göra skillnad på vad nationalister förmedlar offentligt och vilken agenda nationalismen har. Flera saker som kan verka direkt ologiska eller kontraproduktiva för deras mening, fyller någon funktion, om det kan användas för att stigmatisera vissa specifika grupper i samhället och därmed nå en reaktion hos åhöraren, för att i ett slutskede attrahera denna med vad som de sedan försöker presentera som en komplett lösning. Ett färdigt paket som innehåller drömmar, problemformuleringar och även ”lösningar”. Det är en väldigt enkel och okomplicerad bild som nationalister i Sverige förmedlar, vilket är högst medvetet, för att försöka attrahera människor till deras ideologi – drömmen om det homogena samhället.
SD attraherar några procentandelar väljare från alla klasser och grupper, är därför att anse vara en typ av gräsrotsrörelse. Det är en slags alternativ väg , en sorts ”nyväckelse” för Sverige. Nationalister ser sig som försvarare av stora ideal som de likställer med nationen Sverige. Folket, i en nationalism, är de som passar in i deras syn på medborgarskapet. Det har en hög grad av romantisering av dessa ideal.
I vanliga fall så finns det ingen skillnad mellan att vara medborgare och medlem i en nation, men uppenbarligen anser SD det vara två helt skilda saker. En medborgare kan ”alla” bli, men medlem av nationen föds du till, eller i mildare fall, assimileras till, genom att anamma nationalismens ideal och avsäga dig alla andra ideal. Det finns ingen chans i SD:s värld att du som invandrare kan vara en svensk på samma villkor som de som redan bor här. Det är genom att tala om kulturer som objekt och naturtillstånd som de kan ge sken av att människor har ”nedärvda essenser” – ett lite finkänsligare sätt att beskriva människor i rasistiska termer.
Biologisk essentialism har inget vetenskapligt stöd överhuvudtaget. Istället används ”själ”, ”väsen” eller ”ande” för att förklara vår psykiska konstitution (psykologi = läran om själen).
Detta är artikeln vi inte vill skriva, men som dessvärre behöver publiceras.
I nationalistiska fora dominerar just nu jämförelser mellan skolmorden och IKEA-morden. Detta är än mer osmakligt eftersom offren för IKEA-morden enligt familjen var för mångfald och mot främlingsfientlighet, och anhöriga har vädjat om att de mördade ska slippa användas som slagträ i debatten.
Tyvärr lär det ta ett bra tag innan dessa diskussioner lägger sig. Vi vill därför redan från början rätta till en del missförstånd. Vi ber i förväg om ursäkt om den torra sakligheten uppfattas som brist på empati med offren. Båda brotten är fruktansvärda angrepp på oskyldiga. Men det finns en rad skillnader, som påverkar hanteringen av dem.
Ministerreaktioner
Klicka för större bild
Efter skolmorden reste statsminister Stefan Löfven omedelbart till Trollhättan, men han reste aldrig till IKEA. Det gjorde däremot näringsminister Mikael Damberg, någon dag senare, för att prata med personalen och visa sitt stöd.
Det kom ett officiellt uttalande från regeringen omedelbart efter skolmorden, men inte efter IKEA-morden.
Och det är där Sveriges nationalister kokar över. Argumenten är ganska ensidiga: ”en utlänning begår ett brott mot svenskar och ingen bryr sig men när en svensk dödar utlänningar…”, ja, ungefär.
Hade det varit annorlunda om det varit tvärtom? Anta att en svensk dödat två utlänningar på IKEA och en utländsk medborgare vandrat runt och dödat etniskt svenska barn och lärare på en skola?
Hade det varit annorlunda i ett annat land än Sverige?
Skolan är en miljö där vi förväntar oss trygghet. En massaker på en skola, och i detta fall fanns fler skadade än de som avlidit, drabbar samtliga elever, och alla anhöriga som känner en oro. Det är internationell rutin att statsöverhuvuden reser till en skola efter den här typen av dåd, oavsett om de är politiskt motiverade eller ej. När Löfven fattade beslutet att åka fanns inte informationen att detta skulle kunna vara ett dåd av rasistisk karaktär. Även om han hade tillgång till mer information än vi övriga får vi anta att han hade åkt även om mördaren varit ickesvensk.
Man kan också ställa sig frågan varför kraven på statsministerengagemang enbart skulle gälla vid dessa brott. Nyligen mördades ett par i Skoghall. Varför kräver ingen att regeringen uttalar sig om det?
Det blir ett märkligt prejudikat om regeringen ska beklaga mord i vissa sammanhang men inte andra.
En skolmassaker är förutom ett brott även ett attentat på samhället.
Publicering av namn och bild på GM
Gärningsmannens namn och bild publicerades direkt efter skolmassakern, men inte efter IKEA-morden. Det ses av många som bevis för att svenskar är mindre värda. Det uppenbara skälet lär dock vara att han i det första fallet är död. Även avlidna har viss rätt till personlig integritet för de anhörigas skull, men den är inte alls lika hög som för levande.
Dock har de flesta tidningarna nu släppt identiteten på Abraham Ukbagabir, åtalad för IKEA-morden, efter att det stått klart att han inte var psykiskt sjuk och efter att han erkänt.
Minnesstunder för offren
Vid en skolmassaker är skolan den självklara samlingspunkten. Där möts man, diskuterar, placerar ut levande ljus och pratar med journalister. Där finns också en skolledning som är ansvarig.
Att ordna en minnesstund för offren vid IKEA eller dess närhet, när offren inte kom därifrån, och deras anhöriga, arbetskamrater och vänner tydligt sagt att de inte vill dela sin sorg offentligt hade varit lite märkligt. Det betyder inte att inte bygden sörjde.
Men Sveriges nationalister tolkar överlag bristen på offentlighet runt sorgen över IKEA-offer som att svenskar är mindre värda.
De rasistiska motiven
Det påstås att det fanns rasistiska motiv vid IKEA-morden, eftersom Abraham Ukbagabir valt svenskar för att få större uppmärksamhet, enligt vissa tidningar. Det är dock inte så hatbrott motiveras. Det måste finnas en avsikt att skada dem för att man hatar svenskar för att hatbrott ska läggas till rubriceringen. Rättspsykiatriska undersökningen visade att han saknar empati, men inte att han drevs av hat mot västerlänningar.
Polisen menar sig ha hittat bevis i ett efterlämnat brev för att Anton Lundin-Pettersson motiverades av rasism när han planerade dådet, och att gärningen därför behöver rubriceras som hatbrott. Vi har ännu inte sett brevet, men behöver här anta att polis och åklagare inte ljuger för oss.
Sammanfattningsvis
IKEA-morden var inget hatbrott mot svenskar. Det var ett tragiskt, isolerat brott, som mot de anhörigas vilja politiserats.
En del invandrare begår brott. Andra uträttar stordåd. Samma argument som används mot invandring kan användas mot barnafödande.
En del anhöriga vill dela med sig i sin sorg. Andra sluter sig.
Döda gärningsmäns identitet publiceras snabbare än levandes.
De som anser att svenskar hela tiden diskrimineras och utsätts för apartheid kommer att fortsätta framföra det. Syftet med denna artikel är att göra det möjligt för oss andra att kunna möta de ständiga jämförelserna med sakliga argument.
Det råder beröringsskräck för att prata om Sverigedemokraterna som fascister. En stor anledning till det är inte bara ”sverigevännernas” egna försök att tvätta sig rena med stålull utan även svårigheterna att förstå hela bilden.
Statsminister Stefan Löfven (S) och finansminister Magdalena Andersson (S) har talat om Sverigedemokraterna som ”nyfascister”.Det är givetvis inte fel att göra det, men för att föra ett sådant resonemang behövs också en tydlighet med vad som menas. Svårigheterna med att förstå hur eller vad den svenska fascismen är beror mycket på okunskap och svårigheterna med tydliga definitioner om vad fascism är för någonting.
Det här är en redogörelse för fascismen och etno-nationalismen i Sverige. Det är en världsbild, en politisk rörelse och en folkrörelse. Den är organisk till sin natur och det som förenar dessa två är deras gemensamma värdegrund och ideologi – ”sverigevän”.
Fascismen i Sverige är en komplett ideologi. Det är en världsbild som bl a bygger på etno-nationalism som fundament. Den är per definition exkluderande eftersom det är så fascismen bygger sitt samhälle.
Om människor ska kunna exkludera andra, så behöver ”de andra” först bli objektifierade (alltså en sak istället för en människa). För att människor frivilligt ska underkasta sig fascismens partiledarkultur och den gemensamma värdegrunden (i Sveriges fall ”sverigevän”) måste den vara homogeniserande (alltså åsiktslikriktande) och den ideologiska fascisten blir det genom att avsäga sig andra ideal och synsätt – till förmån för den homogena värdegrunden som bygger på den exkluderande etno-nationalismen.
Nationalismen bygger i sin tur på att definiera människor i termer av ”vi och dom”. Denna världsbild legitimerar de med att se människor (som jag skrev först) just som OBJEKT, en sak, ett naturtillstånd, någonting som inte kan ändras. De försöker förklara deras biologiska vanföreställningar om människor med hjälp av socialdarwinism, alltså, de förklarar människor som genetiskt likriktade – KOLLEKTIVT – alltså motsatsen till individuella arvsanlag. På det viset försöker etno-nationalister förklara att det finns gemensamma arvsanlag som nedärvs i ”essenser”. Den ”nedärvda essensen” är det som enligt nationalister beskriver kompakta paket av beteende, åsikter, värderingar på hela folkgrupper och ibland till och med hela kulturer och stater.
Dessa inbillade ”naturtillstånd” är hur de definierar (ser på) andra och sig själva. ”Vi” och ”dom”. ”Vi” som hör hemma och ”dom” som inte gör det. De förklarar det hela genom vad de ”känner” är rätt och det är deras inbillade vanföreställningar som kickar igång när de ser en mörkhyad (exempelvis) och tänker: ”Jag ser en mörkhyad (fast de använder värre termer) göra en dålig sak. Därför är alla mörkhyade dåliga”
”Hur vet du att det är sant?” kan man då fråga dem… Svaret blir:
”det ser man, det märks” – alltså känsloargument och dömande utefter utseende. Det är alltså för att sammanfatta:
Jag ser – jag tror – jag känner och eftersom jag ser det jag känner, så är det sant. Ett självrättfärdigande resonemang.
Det är cirkellogik.
De tror att deras känslor är ett universellt allmäntillstånd och när de är flera som delar denna världsbild så har de i deras värdegemenskap, den inbillade föreställningen; att eftersom de är flera (homogeniserade) som känner likadant och ”förstår lösningen” så måste det också vara så. Det finns ingen annan förklaring än att deras kollektiva upplevda känsla stämmer. Den känslan som de fyller varandra med. Den känslan de ständigt bekräftar gentemot varandra.
Huruvida verkligheten FAKTISKT (de facto) är som de tror, det är av mindre betydelse. Det viktigaste för sådana personer är att de har den gemensamma värdegrunden, den som byggs på exkluderande etno-nationalism. Att den införlivas och efterföljs, för allt annat är en kränkning av deras känslor och ett förräderi mot den ”egna” gruppen de identifierar sig med.
Så länge de nationalistiska idealen följs, mår de bra. När det inte sker, mår de mycket dåligt.
Jag önskar de kunde kliva ur sina cirkelresonemang och försöka se det utifrån.
Jag skrev för ett tag sen ett inlägg om Sverigedemokraternas gräns för invandringen. De har länge påstått att de vill sänka den med 90% vilket många har varit skeptiska mot. Vi har hela tiden sagt att målet är att stoppa invandringen helt, och 90% är egentligen en siffra de valt för att det går inte att gå till val på att stoppa invandringen helt.
Nu känner partiet medvind och nu börjar deras verkliga avsikter komma fram. Jimmie Åkesson och Richard Jomshof har i intervjuer sagt att det inte kommer att räcka med 90% utan att SD kommer att vilja minska invandringen ännu mer. I SD-organet Samtiden skriver de samma sak. Erik Almqvist diskuterar den kommande budgeten med riksdagsledamot Sven-Olof Sällström på Twitter. I diskussionen uttrycker Sällström att SD:s politik går länge än tidigare sagda 90%.
Nu har Sverigedemokraterna presenterat sin budget och vad hittar vi? De har satt en ny gräns för hur mycket de vill minska invandringen. Deras mål att endast tillåta 10% var alltså inte nog. Med senaste budet på 95% så ser vi att de börjar närma sig den gräns vi alla har sagt att de har haft som mål hela tiden. På Erik Almqvists Facebook hittar vi en intressant diskussion om det här. Först ut är ett stycke ur Almqvists trådstart:
Med tanke på migrationskaoset just nu är det dags för SD att än en gång kliva fram och ta kommando! Kom med ett tydligt åtgärdspaket som alternativ till den övriga hönsgårdens trötta förslag. Stäng gränsen, växla helt om flyktinghjälpen från Sverige till Syriens grannländer (och ställ er bakom Ungerns förslag om en gemensam EU-fond för detta), stryp välfärden för utlänningar, förstärk EU:s yttre gräns (återigen finns ett ungerskt förslag att backa upp).
Almqvist frågar vad som menas med ”nollvision” och får svaret av Oscar Sjöstedt, deras ekonomisk-politiske talesman:
Med nollvision avses en total återgång till principen om första säkra asylland, d v s för svenskt vidkommande noll så länge vi inte kör en reenactment på Stora Nordiska Kriget. Den 95-%iga minskningen gäller fr o m 1a januari 2016. Anledningen till att vi sätter 95 istället för 100% är helt enkelt för att ha viss marginal.
Så anledningen till varför de inte vill stänga gränserna till 100% är att de vill ha en liten marginal.
Kent Ekeroth ger sig in i diskussionen där han menar att vi ska ha noll asylinvandrare och att vi ska skicka tillbaks dom.
Sist ut har vi Richard Jomshof som förklarar att tiden är inte inne än för att stoppa invandringen helt utan de måste komma i regeringsställning först och först då kan de kräva ett totalstopp.
Samtidigt ska vi komma ihåg följande; SD har växt något enormt det senaste året. Trots det fortsätter vansinnet. Fel, det växer. För att verkligen kunna påverka politiken i rätt riktning måste vi fortsätta växa, för att därigenom kunna tvinga fram en förändring. För att det ska vara möjligt måste vi fortsätta med att locka över nya väljare till oss. Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.
Som jag skrev ovan är inte ett totalstopp något man kan gå till val på, men detta avslöjar SD:s verkliga intentioner.
Hur är det då med viljan att hjälpa till på plats? De har hela tiden påstått att de lägger mer pengar till bistånd än regeringen, men det är bara ett dribblande med siffror. Regeringen har i sin budget i flera år lagt 1,0% av Sveriges bruttonationalinkomst medan Sverigedemokraterna enbart lägger 0,7%. Nu i den nya budgeten påstår de åter igen att de lägger mer, men som bilden nedan visar så stämmer det fortfarande inte.
Människor flyr från många länder till Sverige, men det enklaste är att fråga om syrierna, för den konflikten är så närvarande, så känd, och det är dessutom de som i huvudsak flyr hit idag. Det finns en sorts utbredd uppfattning att det finns flyktingläger dit man kan skicka dem, och att de som kommer hit liksom är på rymmen därifrån, och att det bara är att återbörda dem och säga ”fy fy inte försvinna till Europa, stanna här nu”.
När människor säger att de vill ”minska invandringen” brukar jag fråga hur. Svaret blir nästan direkt att det är asylinvandringen som ska begränsas.
”Hur?”
”Vi ska ge stöd till närområdena.”
”Men de som kommer hit då? Vad vill du göra med dem? Vart vill du skicka syrierna?”
”Tillbaka till flyktinglägren.”
”Vilket flyktingläger?”
”Vaddå vilket? Det spelar väl ingen roll?” Den irriterade rynkan lyser igenom från Facebook-kommentaren.
”Alltså. Det går väl flyg till Syrien?”
Jag har kollat. Iran Air flyger fortfarande från Teheran till Damascus, vad det verkar. Så det går teoretiskt att trassla sig dit. Alla andra flygbolag verkar ha slutat, dock.
”De riskerar att dö.”
”Ja. Men jag vill hellre hjälpa på plats. Då kan man hjälpa många fler. Tänk på det!”
”Hur då? Har du tänkt göra en Wallenberg och åka runt med bussar i ISIS-området och hjälpa folk?”
”Nej. Jag vill ge till flyktinglägren. De har inga pengar. Folk svälter ihjäl bara för att vi ska vara egoister och låta dem stanna här.”
”Vem svälter ihjäl? Har du ett enda exempel? För jag påstår att ingen som befinner sig i flyktingläger har svultit ihjäl.”
Det är sant att det har varit kallt. Det har saknats mediciner. Det finns mer att göra. Men de svälter inte ihjäl.
”Vart vill du skicka syrierna?”
”Till lägren.”
”Du menar lägren i Libanon?”
”Ja, till exempel.”
”Varför ska Libanon ta emot en skyddsbehövande som befinner sig i Sverige? De har fyra miljoner invånare, och har tagit emot 1,5 miljoner. De gör sin del.”
”De är ju ett grannland.”
”De är ett grannland. De gör vad de kan. Fråga vem du vill som är libanes och har släkt kvar i Libanon. Det är ett litet land, som översvämmas av flyktingar. De accepterar inte att vi skickar dit dem som tagit sig hit.”
”Det är deras plikt. Om det var vi …”
Ja, vad skulle hända då? Jag sätter upp ett motscenario.
Ryssland invaderar Finland. Miljoner finnar flyr till Sverige. De är överallt. Hungriga, utfattiga. Sverige går på knäna, men vi gör vad vi kan. Men tiotusen av dem tar sig till Frankrike. François Hollande ringer och säger ”Bonjour Stefan Löfven, tiotusen finska flyktingar har tagit sig hit. Vi vill inte ha dem. Vart ska vi skicka dem? Blir det bra med Göteborg?”
Motdebattören svarar att han tycker det låter rimligt.
Motargument 
