Etikettarkiv: nationalism

Krönikor

Det där om ordet ”kulturmarxism”, Frankfurtskolan och nazistisk retorik…

Ordet kulturmarxist känns inte helt fräscht för de flesta efter att terroristen Breivik populariserade det i sitt manifest och den video han spred i samband med terrordådet i Oslo. Men många gillar det och efter att Breivik började använda begreppet har det spritt sig och används av många nationella, nazister och sverigedemokrater för att beskriva alla som, kort och gott, är det minsta positiv till invandring. De mer pålästa användarna av detta ord säger att uttrycket inte är problematiskt alls, eller hatiskt, utan bara används för att beskriva en viss kulturtradition i Frankfurtskolans efterföljd. Jomen, joho, exakt, just det! I denna artikel ska vi kika närmare på detta, egendomliga nyord.

Breivik använde ordet fritt i sitt manifest. Breivik hade själv inspirerats av den gravt islamofobiska counter-jihadrörelsen när han använde begreppet. islamofoberna har använt ordet ett par år nu för att beskriva de som de anser är ”islamkramare” och för det ”multikulturella”. En del nazister har, som i exemplet ovan, också anammat ordet, men för att sprida hat mot både muslimer och judar-

Men varifrån kommer det?

Som DN redan skrev i slutet av förra året kommer ordet från nazisterna. Om man läser nazitysk media från 30-talet ser man det ganska ofta. Då kallades det ”kulturbolsjevism”.

Dagens användare försöker vifta bort nazikopplingarna till ordet genom att säga att det handlar om ”maktstrukturer” och ”Frankfurtskolan”. Så här skriver Mats Dagerlind på det SD närstående Avpixlat.

Nazisternas användning av uttrycket var snarast en främmande fågel i sammanhanget eftersom man hade närmast schizofrena urvalskriterier för vad som var god kultur. Visserligen fördömde man följdenligt det nya och gränstänjande men samtidigt också mycket av det borgerliga och intellektuella utifrån en socialistisk politisk värdegrund som inte nämnvärt skilde sig från den som ordet kulturbolsjevism ursprungligen tillkommit för att klandra.

Kulturmarxism är däremot något helt annat. Här är det till att börja med den vidare kulturgeografiska betydelsen av ordet “kultur” som avses. Begreppet används för att beskriva en utvidgning av den marxistiska ekonomiska teorin om makten över produktionsmedlen till ett allmängiltigt sätt att betrakta samhälleliga maktstrukturer utifrån ras, etnicitet, kön o s v, med ursprung i den så kallade Frankfurtskolan. Allmänt finner man de värsta avarterna av denna överideologi hos planhushållningsvänstern men delar av den omfamnas numera också av många socialdemokrater och liberaler, i synnerhet i Sverige.

Avpixlats beskrivning är ganska typisk. Det är så man rättfärdigar användandet av ett ord Breivik populariserat.

Men, det tragikomiska är att om man studerar användningen av ordet kulturbolsjevism, som nazisterna använde har det samma betydelse som Avpixlat anger. Ordet myntades av nazisterna för att sprida hat mot Frankfurtskolans arbete. 

Innan jag går in på det: här följer två exempel på användningen av detta ord. Det första är från nazisttidningen Völkischer Beobachters utgåva från den 17 december 1931… ”Kulturbolsjevistisk  triumf i Thüringen” och den andra är hämtad från samma tidning från den 18 december samma år och handlar om ”borgerligt marxistisk kulturbolsjevism”.

Dessa exempel handlar om konst och den konsttradition som man ansåg var fördärvlig: ”negerkulturen”… Det var som en del av ”kulturkampen”, för en ”ren arisk upplyft kultur”, som ordet myntades.

Nazisterna klassade nämligen en del konst som var modern, jazz, Picasso, etc, som ”degenererad konst”, eller ”kulturbolsjevistisk konst”! I hatet mot konsten pekade de ut en grupp som de ansåg drev en judisk-bolsjevistisk konspiration för att förstöra den sanna ariska konsten. ¨

Denna grupp var….

*trumvirvel*

… det som sen kom att kallas Frankfurtskolan.

Speciellt en institution ansågs vara källan för denna konspiration, Institut für Sozialforschung in Frankfurt. Och om nu någon undrar var ordet Frankfurtskolan kommer från så är det från detta institut. Här verkade György Lukács, Karl Korsch, Karl August Wittfogel, Friedrich Pollock och andra som nazisterna sedermera överöste med hat. Institutet förenade nämligen några av de värsta sakerna nazisterna kunde tänka sig: judar, socialister och modern kultur, och blev syndabock för mycket av det som nazisterna såg som ont.

De grupper som idag är kända som Frankfurtskolan ansågs bygga ”nya maktstrukturer” för att förstöra kulturen. Speciellt hatat var Lukács koncept om ”Aufhebung der Kultur”, att ”upphäva kulturen”, d v s att rycka kulturen från sina moralistiska kristna rötter. De var ”kulturrelativister”, sa nazisterna, som upphävde alla klassiska begrepp om gott och ont. Lukács och de ledande i denna grupp var dessutom socialister och marxister, vilka tillsammans med judarna var den främsta fiendebilden för nazisterna vid den här tiden. De var marxister, alltså ”bolsjeviker”, och så föddes begreppet ”kulturbolsjevism” för att beskriva det arbete de gjorde.

Av polemiska skäl vidgade man begreppet till liberalerna också efter en kort tid och sen till ett samlingsord för mycket av det man hatade med andra kulturer, judar, Amerika, eller modern kultur och… givetvis socialisterna.

Det är med andra ord lagom fräscht att detta ord dammats av på nytt. Men det är mycket talande för vår tid. Så när Mats Dagerlind på Avpixlat förklarar att ordet inte alls har en nazistisk grund eftersom det används för att beskriva vad Frankfurtskolan är, så bekräftar han det han säger sig dementera.

Det är ingen slump heller, att nutida rabiata antisemiter och förintelseförnekare, som Israel Shamir, gärna hetsar mot Frankfurtskolan.

För övrigt gillar många nazister, nationella och sverigedemokrater helt klart återvinning. 2010 kartlade jag ursprunget för ordet ”kulturberikare”. Det härrör från det nazistiska ”kulturträger”, d v s kulturframdrivare.

Denna krönika har tidigare publicerats på Frihetssmedjan.

Artiklar

Räcker 90% för Jimmie Åkesson?

Artikel av Polimasaren

Det har sagts flera gånger att Sverigedemokraterna vill stoppa all invandring helt, men då har deras sympatisörer sagt att de vill bara stoppa 90%. Till saken hör att Sverigedemokraterna inte är ett invandringskritiskt parti utan ett nationalistiskt parti. Att stoppa invandringen så mycket som möjligt är ett redskap till att nå deras mål.

I SD:s principprogram, i stycket om nationalismen, nämns att just nationalismen är det enskilt viktigaste verktyget för att bejaka den gemensamma identiteten och samhällets inre solidaritet. De har sagt att de har en öppen svenskhet och den används som ett slags bevis på att Sverigedemokraterna inte är rasister. För att tillhöra den svenska nationen, alltså att vara svensk och då inte enbart medborgare, så krävs det att man är assimilerad annars är man som invandrare inte svensk. Vidare i programmet står det att assimileringen kan ta upp till flera generationer och de ställer också upp krav på vad som den tömda personligheten ska innehålla. De tar upp är gemensam kultur, lojalitet gentemot nationen, gemensam identitet och gemensamt språk.
Men kan då alla bli svenskar med alla dessa krav? Kan en första generationens invandrare bli svensk när Sverigedemokraterna säger att det kan ta flera generationer innan någon kan kalla sig svensk? Ska man verkligen behöva ge upp allt man har med sig från det land man kommer ifrån som då assimilering betyder? Ja, enligt flera av partiets företrädare i partitoppen så ska man det. Man kan också, som infödd svensk, upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur. Det är så viktigt att vi ska vara så lika varandra att Sverigedemokraterna skriver i sitt program att  den grupp som är olik måste vara begränsad.

Då kommer vi till frågan om anledningen till varför de vill stoppa invandringen, eller till vilken nivå de vill sänka densamma. De är alltså ett nationalistiskt parti som vill att alla ska vara lika och för att nå detta vill de sänka invandringen med 90%. Nu verkar inte längre 90% räcka. I en intervju i juni 2015 i tidningen Expressen svarar Jimmie Åkesson på frågan hur de har kommit fram till siffran 90%:

Nu är invandringen till Sverige så stor att det kanske finns anledning att fundera över en 90-procentig minskning av invandringen verkligen är tillräckligt – eller om vi behöver ha en större minskning.

Även Richard Jomshof är inne på samma spår. Han säger så här i Almedalen juli 2015:

Det är ett utgångsläge vi har haft. Jag skulle vilja påstå att 90% inte skulle räcka idag. För även om vi skulle minska med 90% så kommer vi hamna på en nivå som är högre än våra grannländer. Alltså Norge, Danmark och Finland. Alltså det är vår politik som är extrem. Idag skulle det vara en seger om vi sänkte till hälften. Kortsiktigt iallafall. Målet är att minska den kraftigt. Personligen tycker jag att 90% räcker inte.

Jomshof får frågan vad det är som räcker och på det svarar han:

I en sån situation menar jag att invandringen skulle behöva begränsas väldigt mycket långt över 90%.

Hur långt över vill han inte svara på. Istället börjar han dela upp de invandrarna i olika grupper där en av dom är ifrån närliggande länder och har utbildning och det, menar han, är ”bra invandring”. Gäller det människor som kommer hit och inte har utbildning och då har problem att kunna försörja sig, så menar Jomshof att den invandringen är ”dålig invandring”, och vill stoppa den så långt det är möjligt.

I deras tidning Samtiden skriver den ansvarige utgivaren Marcus Jonsson att SD bör förespråka invandringsstopp:

Förhoppningsvis blir funderingarna verklighet. Sverigedemokraterna bör föreslå ett tillsvidare gällande totalstopp för all invandring, med undantag för kvotflyktingar och högkvalificerade arbetskraftsinvandrare. I dagsläget vore de det enda rimliga förslaget.

De känner medvind nu när opinionssiffrorna ökar och de andra partierna börjar närma sig deras tankesätt. Högst troligt är det ett försök till att försöka få tillbaka väljare till SD och det är sorgligt att övriga partier inte förstår att ge ett eget alternativ som är bättre än SD:s. Det märks väl i SD:s hårdare retorik att de har vind i seglen och att de vågar gå ut med vilken invandringsnivå och vilka invandrare de inte vill ha hit till Sverige.

På det här viset har vi snart en brun politik som är normaliserad och ett nöjt Sverigedemokraterna som har kommit ännu ett steg närmare sitt etniskt och kulturellt homogena Sverige.

Krönikor

"Svenskfientliga" är vi allihopa?

Många nationalister har en inställning att det svenska samhället är indelat i ”vi och dom”. Det finns flera infallsvinklar i det begreppet. I denna krönika ämnar jag utveckla polemiken ”sverigevänner” och ”svenskfientliga”. På ena sidan finner vi de s k ”sverigevännerna”, de som säger sig värna det svenska, den svenska kulturen, den svenska mentaliteten och de svenska traditionerna. Å andra sidan placeras de s k ”svenskfientliga”, d v s de personer som ser på det svenska samhället som en plats där flera kulturer kan samsas, där alla olika personligheter får utrymme och där det är OK att högtider firas, oavsett om dessa uppfattas som typiskt svenska, eller inte.

Denna debatt, eller snarare detta mentala krig, pågår fortlöpande och det finns egentligen inga gränser för hur personer uttrycker sig för att framhålla hur viktigt det är att det s k ”typiskt svenska” ska vara allenarådande och är bäst för Sverige. Retoriken hårdnar, gränserna tänjs och ”argumenten” passerar de lagliga och moraliska gränserna.

Enligt Avpixlat är detta "svenskfientligt".
Skärmdump från Twitter. Enligt Avpixlat är detta ”svenskfientligt”.

”Sverigevänner” är, enligt dem själva, människor som anser att Sverige är ett land där svenskhet, i maximal utsträckning, ska råda. Utländska influenser ska till varje pris begränsas, och helst elimineras. Invandrare ska assimilera sig och religion och kulturella yttringar får möjligtvis pågå bakom lyckta dörrar. ”Svenskfientliga”, å andra sidan, innefattar icke-assimilerade invandrare OCH alla som är toleranta mot andra kulturer, andra religioner och andra traditioner. ”Svenskfientliga” ser mångkultur och mångfald som något positivt, något som förenar, något som stärker den svenska identiteten, att vi drar åt ”samma håll”. Det har lagts fram en riksdagsmotion om ”Intensifierat arbete mot svenskfientligheten”.

Märk väl att jag väljer att sätta ”citationstecken” kring begreppen. Det är medvetet och avsiktligt, eftersom jag anser att ”sverigevänner” är ett stulet begrepp. Jag vill vara ”svenskvänlig” och jag anser mig vara ”svenskvänlig”. MEN jag kan aldrig acceptera den ”svenskvänlighet” som nationalister målar upp och har gjort till ”sin”. Då väljer jag, tveklöst, bort att benämna mig ”svenskvänlig”. Lika lite anser jag mig vara ”svenskfientlig”, eftersom för mig skulle det innebära att jag vore missnöjd med att bo i Sverige, att jag skulle svika s k ”svensk kultur” eller att jag skulle hata några s k ”riktiga svenskar”. Jag är varken missnöjd, sviker ”svensk kultur” eller hatar ”riktiga svenskar”.

”Svenskfientlighet” är, för många människor synonymt med landsförräderi. ”Sverigevänner” anser att vi som utmålas som ”svenskfientliga” sviker landet, sviker de ”som byggt upp Sverige” och sviker svenska ideal. Vi gör det genom att visa acceptans, tolerans och glädje gentemot människor som kommer från andra länder, och vi anser att influenserna berikar Sverige. Vi anses naiva, vi är ”muslimälskare” och ”ser inte” den anstormande ”islamiseringen” av vårt land, vi uppmärksammar Ramadan när vi, minsann, ska uppmärksamma midsommar. Jag firar inte Ramadan, men jag har inga problem med att jag känner till företeelsen och önskar muslimer ”Ramadan karim”. Jag firar midsommar, inte för att jag måste, utan för att jag vill. För mig är det en självklarhet att vem som helst ska få fira vilken högtid som helst, när som helst. Det är lika självklart att en ska få lov att välja bort att fira en högtid. Att vilja neka människor att fira en högtid i Sverige är, för mig, svenskfientligt.

11406256_1632231403656709_1802785437010172135_o
Skärmdump från Facebook-gruppen ”Vi som stödjer SD”. Klicka för större bild.

Andra uttryck, i grunden positiva, som ”sverigevänner” gjort till ”sina” är t ex ”det nya Sverige”, ”kulturberikare”, ”mångkultur” och ”politiskt korrekt, PK”. Innebörden av dessa uttryck har förändrats för att passa in i den nationalistiska mallen. Det är ett enkelt och populistiskt tillvägagångssätt, använt av politiker, opinionsbildare och gemene man, för att fånga upp vissa utvalda människor, och att föra människor samman under de nationalistiska vingarna, emot yttre, påstådda hot.

Retoriken, och argumentationen, är tydligen vägvinnande. ”Sverigevänners” utgångspunkt är att det pågår ett ”krig” mellan två samhällssyner, den ”sverigevänliga” och den ”svenskfientliga”. Verktyget är enkla, simpla, slagkraftiga men dåligt underbyggda argument. I det enkla, som uppfattas vara sanningen, finner en hel del människor trygghet och en känsla av att ”vi” är starkare än ”dom”. Som en bonus till den enkla argumentationen följer retorik som, allt oftare, faller utanför lagens, och moralens, ramar.

På nätet eldas det ”mentala kriget” på av nationalister som envist, och oförtrutet, bankar in skillnaderna mellan hur vi ser på Sverige. Det som faktiskt förenar oss är att vi älskar Sverige, fast med olika premisser. Jag älskar mitt land, jag vill bo i Sverige, jag är glad över att landet Sverige är relativt tolerant, men jag är, på samma gång, ledsen över att det finns en växande skara som inte ser på Sverige på samma sätt som jag. Jag är obekväm med hur innebörden av begreppen ”sverigevän” och ”svenskfientlighet” alltmer används som verktyg i ett mentalt krig. Jag är sverigevän, men inte ”sverigevän”. Jag är inte svenskfientlig, men tydligen är jag ”svenskfientlig”, enligt ”sverigevänner”. Orden har förvanskats, och vi har blivit rånade på vad de egentligen betyder.

Till den dagen orden återfår sin rätta betydelse väljer jag att inte benämna mig, vare sig, ”sverigevän”, eller ”svenskfientlig”. Jag befarar att min dröm att, utan skrupler, någon gång kunna kalla mig sverigevän för alltid kommer att förbli just en dröm.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

11 juli: Sveriges dag för kampen mot muslimhat

Den 11 juli 1995 påbörjades det största folkmordsbrottet i Europa sedan Förintelsen. Massavrättningarna i Srebrenica har kommit att bli en symbol för folkmordet i Bosnien och Hercegovina.

Lördagen den 30 maj 2015 arrangerar Kista Folkhögskola ett ”seminarium mot muslimhat och annan rasism”. Initiativtagarna och 11 juli-prisets grundare Ida Dzanovic och Abdulkader Habib kommer då att utlysa den 11 juli som Sveriges dag för kampen mot muslimhat. Under seminariet kommer det att delas ut priser och utmärkelser till antirasister enligt vissa kriterier.

Vi måste kämpa mot rasism oavsett från vilken sida den kommer ifrån för att hindra stora konsekvenser och brott mot mänskliga rättigheter.

Stå upp mot hatet och ge aldrig upp!

På 11 juli-prisets hemsida, www.11juli.se, återfinns all information om, och orsaken till, seminariet och om utlysningen av Sveriges dag för kampen mot muslimhat.

main

”Muslimernas DNA försvagar den serbiska rasen.” (krigsförbryterskan och biologen Biljana Plavsic)

”Det var inte människor. Det var muslimer.” (krigsförbrytaren och befälhavaren Ratko Mladic)

I fokus, Krönikor

En dag som skrivs in i historieböckerna

Idag är en speciell dag. Den 27 april 2015 kommer att inta en betydande plats i den svenska politikens historieböcker. Idag kommer Sveriges tredje största parti att offentliggöra det största antal uteslutningar någonsin i svensk politisk historia.

Det har talats om att det skulle röra sig om mellan 30 och 40 stycken, alla aktiva i ungdomsförbundet SDU. Enligt DN riskerar åtminstone 8, däribland ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne, att bli uteslutna ur SD:s partistyrelse idag. Beslutet vidimeras med att SDU-topparna ska ha haft samröre med fascism och nazism. Detta är skenhelighet i dess yttersta form, eftersom SD själva frotterar sig med inte alltid så rumsrena fraktioner, och samarbetet med den främlingsfientliga bloggen Avpixlat understryker partiets ideologiska ståndpunkt.

Ett stort antal av de SD-politiker som har kartlagts har, enligt SD-toppen, självmant valt att avgå. SDU, och förre partiledaren Mikael Jansson, väljer att starkt ifrågasätta, och protestera mot, det historiska beslutet. De anser att detta är ”det största angreppet på interndemokratin i Sverigedemokraternas historia”.

Dagens uteslutningar må vara den största enskilda utrensningen som gjorts i SD, men de är varken de första eller de sista. Inget annat parti utesluter så många av sina företrädare. Häromsistens var det en hoper SD-nämndemän som fick lämna. Uteslutningsprocessen är ett ständigt verktyg för de fyras gäng, det vill säga Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, Richard Jomshof och Linus Bylund, att behålla den ”nya”, rumsrena fasaden intakt. Problemet är att fasaden oupphörligen spricker, lagas, spricker och lagas igen. Hur länge klarar toppstyret av att reparera de ständigt återkommande krackeleringarna?

DE FYRAS GÄNG OCH MAKTFULLKOMLIGHETEN

Förspelet till Sven Hjertssons utvisning på Råsunda. Domaren Hellström underhandlar med malmöförsvarets Åke Hansson och Arthur Jönsson Bergqvist.
27 april 2015 står SD för den största uteslutningsprocessen i svensk politik någonsin.

De fyra är kontinuerligt upptagna med att städa i partiet, putsa och feja på retoriken, mörka åsikter och ideologier. Man använder sig av påstådd nolltolerans för att framstå som ett parti som värnar om allas lika värde. Denna process iscensätts med hjälp av att man frontar två unga kvinnor i Hanna Wigh och Paula Bieler, för att försöka få till en något mjukare framtoning inför väljarnas ögon i ett, annars, mansdominerat och hårt parti.

Visst har man ändrat uttrycket och retoriken. De grövsta uttalandena, med vissa undantag, tolereras inte längre. Maktspelet, regisserat av topparna, innefattar godtycklig rensning. Vissa av företrädarna får lämna, andra får stanna. Allt är en tolkningsfråga för att få bort element som kan skada, men på samma gång så väljer man att behålla element som man anser är viktiga för partiets fortlevnad och utveckling. Icke desto mindre lockar fortfarande ”islamkritiken”, och motståndet till det ständigt aktuella tiggeriet, nya och gamla väljare. Polariseringen och antingen/eller-retoriken, där man ställer utsatta grupper mot varandra, är sverigedemokratiska vapen som bär frukt, om än rutten sådan. Det finns en inneboende oro och avsky hos en del av Sveriges befolkning gentemot de grupper som SD misstänkliggör och demoniserar på ett obehagligt generaliserande sätt.

Ungtupparna Kasselstrand och Hahne, som förmodas ha frotterat sig med extremhögern samt gett uttryck för en, tydligtvis, alltför stark nationalism, anses vara till mer skada än gagn och kickas således ur partiet. Andra, som ”muslimkritikern” Kent Ekeroth, ”den politiskt omogne” Jonas Åkerlund, homofoben Björn Söder och islamofoben Thoralf Alfsson blir kvar, trots att de vid upprepade tillfällen uttryckt sig på sätt som rimligtvis borde falla utanför nolltoleransens ramar. Söder och Alfsson har förvisso degraderats (Söder har förlorat sitt politiska inflytande och Alfsson tappade sin riksdagsplats i samband med valet i höstas), men de får vara kvar i partiet. Än så länge.

VÄLJARNA ÄR PARTIET TROGET

Varför sviker inte väljarna? Varför vinner SD ständigt nya röster? En anledning är att SD, med sin oförändrade ideologi i ny förpackning, har bytt taktik. Taktikbytet består i att tona ner de mest extrema åsikterna. Man hävdar sig vara ett socialkonservativt parti, man hävdar att partiet inte accepterar rasism och man filar på hur företrädarna ska uttrycka sig, och man STÄDAR. Ständigt denna städning.

Partiet förfinar oupphörligen sin populism, man blir bättre och bättre på att fånga upp människors oro, skepsis och osäkerhet inför vad som komma skall. Genom den rumsrena retoriken vågar människor stödja ett parti, som egentligen inte har förändrat någonting. Ideologin, tankegodset och åsikterna är de samma idag som för 15 år sedan. Väljarna accepterar det, alternativt tror att partiet genomgått en remarkabel kursändring, och kommer därför heller inte att svika i första taget.

fantastiskafyran19781
De fyras gäng

I samband med partiledarintervjun SVT nyligen gjorde med Mattias Karlsson, där intervjuaren gick till hårt angrepp mot partiet för hur man ser på Kent Ekeroths ständiga muslimfientliga uttalanden, valde Karlsson att, å ena sidan, försvara Ekeroth, och, å andra sidan, att backa ett halvt, eller möjligen ett, steg. Anledningen till detta kan stavas rädsla att förlora de mer moderata väljarna i väljarkåren. Att Karlsson egentligen, i mångt och mycket, delar Ekeroths åsikt i frågan framgår med tydlighet.

Än så länge verkar taktikbytet fungera. Väljarkåren förefaller lojal, och partiet arbetar sig stadigt uppåt i opinionen. Folket tycks immunt mot de interna motsättningar och den rasism som ständigt tar sig nya uttryck. Så länge ledningen lyckas med hästjobbet att hålla rent så kommer väljarna att vara partiet trogna. Frågan är om partiet överlever väljarna. Hur många interna stridigheter klarar partiet av? Hur många rasister klarar partiet att ta under sina vingar, för att sedan åter skicka ut i kylan så fort de visar sitt rätta ansikte? Hur länge räcker cementen man använder för att täppa till de sprickor som aldrig upphör att bildas? Hur länge orkar SD-toppen att ständigt vara på sin vakt för framtida hot?

SD är ett överlevarparti. Än så länge. SD är en bubbla som, förr eller senare, kommer att spricka, implodera, förgöras inifrån. Frågan är när väljarna kommer att stå utan parti.

Gustav Kasselstrand intervjuas inför styrelsemötet.

EDIT

Styrelsemötet har ägt rum. Hahne och Kasselstrand har uttalat sig om vad som avhandlades. Vilka som utesluts ur partiet kommer att offentliggöras under dagen.

Presskonferensen är försenad. Den kan följas via denna länk.

24 stycken har, enligt Richard Jomshof på presskonferensen, blivit kartlagda. 6-7 stycken har valt att själva lämna sina uppdrag, eftersom man funnit tydliga bevis på antisemitiska åsikter (bl a uttryckt sig positivt om Hitler) och ”dubbel-anslutning”, d v s medlemskap i både SDU och NU (Nordisk Ungdom). SDU ska också ha samarbetat med främlingsfientliga nätbloggen Fria Tider. SD väljer att inte offentliggöra namn på de 7 som idag har uteslutits. De namngivna är, än så länge, Gustav Kasselstrand och William Hahne. Eftersom Kasselstrand och Hahne fört ett medialt krig är det inte svårt att se att de utgör en del av de 7 uteslutna. De övriga, såväl uteslutna som de som avsagt sig sina uppdrag, väljer man att behandla internt tills vidare. SD har valt att skriftligen varna de företrädare som uppträtt olämpligt.

Det återstår att se hur partiet påverkas internt av denna politiskt historiska händelse. Att väljarna, än så länge, håller sig lojala i opinionen, är rimligt att anta. Däremot kan det mediala krig, inför öppen ridå, som utspelar sig just nu, komma att skada partiet internt. Det finns personer inom moderpartiet, men också i ungdomsförbundet, som står bakom Kasselstrand och Hahne. Vilka väljer att hänga med partitoppen, och då tvingas till att foga sig till deras spelregler, och vilka väljer att självmant lämna Sverigedemokraterna? Det är inga höga odds på att vi inom en snar framtid kommer att bevittna fler uppseendeväckande avslöjanden. Om det kan en spekulera i all oändlighet, men det tänker jag inte göra här eller nu.

Krönikor

Vilka är Sverigedemokraternas väljare?

”Vilka är egentligen Sverigedemokraterna?”

Jag får frågan ibland, ofta tillsammans med ”Är alla rasister?”. Vilka de är, och vad som driver dem, är förstås omöjligt att fullt ut leda i bevis, men jag har ändå en viss uppfattning efter att ha studerat dem ett tag.

Partiet SD, som här får symboliseras av Åkesson, Herrstedt och Kronlid, har en rätt snäv syn på vad SD är – faktiskt. ”Åsiktskorridoren”, alltså vad partiföreträdare får tycka, är rätt trång. Väldigt få svenskar skulle egentligen köpa in sig i deras världsåskådning, som utgår från en besatthet vid svenskhet och hur man ska vara för att vara svensk. Detta kombineras med ett starkt avståndstagande från rasism, där alla, inklusive invandrare, gärna får bo här, under förutsättning att de ”assimileras” och slutar äta falafel och prata sitt modersmål.

De flesta som delar SD:s stora svenskhetsfokus är trots allt även rasister. De må ha vänner som är adopterade, och de har förvånansvärt ofta en fru från Filippinerna, men under ytan ligger en rasfixering som visar sig förr eller senare.

I bilden symboliseras rasisterna av det bruna lagret. Längst ner ligger de som egentligen sympatiserar med SvP (Svenskarnas parti), men som röstar på SD i brist på alternativ.

Jag vill påstå att de som är genuina nationalister, dvs rasister, och de som tycker som partiprogrammet totalt är ungefär 7-8 procentenheter av deras tretton procentenheter.

Jag grundar det på två undersökningar.

Den ena är SCB:s stora partiundersökning, som visar att 7,7 procent av den svenska väljarkåren har SD som bästa parti.

Den andra är en studie från Linköpings universitet, som visar att ”50 procent av 2014 års SD-väljare ställer sig negativa till en muslim som granne, att 45 procent ställer sig negativa till en muslimsk vårdgivare åt sin förälder och att 80 procent av SD-väljarna ställer sig negativa till att en muslim gifter in sig i familjen”. Om vi kommer fram till att ett genomsnitt av 60 % av 12,9 % är främlingsfientliga innebär det ungefär 7-8 procentenheter.

De övriga väljarna delar inte SD:s fundamentala tankegods fullt ut. De röstar nog på dem av andra skäl. De kanske tycker flyktingarna kostar för mycket, eller vill skicka en sorts signal om integrationsproblem – hur de nu får ihop det med att rösta på det parti som verkligen tar avstånd från integration – eller de kanske bara vill säga ”jag är missnöjd”. Och då smäller en röst på SD högre än en blankröst. Valet 2014 var trots allt rätt tråkigt, med brist på förnyelse från både höger och vänster. Sedan finns de som tycker att SD:s pojkar är så söta och mobbade av elaka etablerade partier, och slutligen en grupp som vill hämnas för decemberöverenskommelsen.

Ingen av dessa väljare är särskilt rationell, påstår jag, men de är egentligen inte rasister. Alla går därmed att ”omvända” – genom att förklara varför SD har fel. Än så länge.

För det problematiska är att jag tror kärnan växer. Att säga att ”du tillhör ett stolt folk som är världsbäst, men hotat” går alltid hem. Det är inte bara Hitler som spelat på nationalismen. Ju mer utanför och fattiga, andligt eller bokstavligt, människor känner sig, desto större behov har de av den bekräftelse nationalismen ger dem. Det finns en sällsynt lockelse i att få känna sig utvald för den som annars inte åstadkommit något särskilt i sitt liv.

Jag känner att tonen i samhällsdebatten förändras – jag uppfattar att fler strömmar till till deras grupper, och jag är uppriktigt rädd för den trenden.

Att ”omvända” de övre lagren är förhållandevis enkelt: Nagla fast SD längs höger-vänsterskala, och visa att de faktiskt helt saknar politik utanför invandringen, visa sedan att deras migrationspolitik också är tom och att deras led är fulla av rasister och att deras besatthet vid svenskhet är absurd. Då kommer ”normala” människor att vända tillbaka.

Men den som verkligen absorberat nationalismens tankegods vet jag inte hur man omvänder.

Dagens metoder verkar inte funka.

Vi behöver byta recept.

===

Tidigare publicerad på Afropé. Se även mina glimtar ur diverse SD-fora.

Krönikor

"Judar är inte problemet"

”Judar är inte svenskar”, sa Björn Söder, ungefär.

Och Sverige rasade.

Björn Söder rasade också – för att han är missförstådd. Han är pro judar. Pro Israel. Mot muslimer och Palestina. Hur kan han anklagas för att vara emot dem?! Kent Ekeroths mor är jude. Hans mormor flydde från Polen under andra världskriget. Massor av judar är sverigedemokrater, och vi som nosar runt i SD-fora är vana att se Israelflaggan som profilbild eller bakgrund. Israelvänligheten genomsyrar allt. Inte heller har de något emot samer, säger Björn Söder. Bortsett då från att samer diskriminerar svenskar lite grann genom att ha ett sameting. Men annars har de inget emot dem. Nejdå.

Skiftande reaktioner i SD-land

Resonemanget blir förvirrat i SD:s fora. Allt från ”Björn Söder har helt rätt, för samerna vill inte heller vara svenskar” till ”media ljuger och förvränger” till ”jag röstar inte på SD om det ska vara så här”.

Och sedan kom till slut någon sorts uppläxning från Richard Jomshof, som lyfte fram sitt finska ursprung, och så fanns plötsligt den samlande förklaringen – Björn hade varit otydlig. Det var allt. Ja, och media hade överdrivit. Jepp. Lugnet är återställt.

För oss på andra sidan är det förstås öppet mål. Han sa ju att judar inte var svenskar. Är inte det antisemitiskt? Självklart! Det är lätt att ryckas med, för äntligen har SD gjort bort sig på hög nivå. Nu finns något enkelt att ta på. Vi icke-nationalister tycker ju det är enklare att försvara judar än muslimer, trots allt. Vi gjorde långa grupparbeten om Förintelsen i skolan, vi läste Anne Frank. Judarna var offer för världshistoriens mest kända illdåd, och SD har nu en gång för alla bevisat sina nazistiska rötter.

Det är så mycket enklare att angripa SD för att ha försagt sig om judar än att ta strid mot deras verkliga och påtagliga muslimhat. Försvara muslimers rätt att överhuvudtaget existera och du får omedelbart mothugg i form av ISIS, brutala citat från Koranen, könsstympning och hedersvåld. Man trasslas in i ett nät av obehagliga fenomen och det är svårt att hålla fokus på att nästintill alla muslimer faktiskt inte är fundamentalister.

Men jag vill ändå påstå att det där med att sparka in bollen i det öppna målet och kalla nationalister för antisemitiska är att missa helheten.

Björn Söder är nämligen en typisk nationalist av den gamla sorten, till skillnad från de nytillkomna som bara vill minska invandringen lite. För Björn Söder är egentligen inte invandringen eller pengarna vi förlorar centrala. Det som spelar roll är svenskheten.

Alla kan vara svenskar, men på SD:s villkor

Sverigedemokraterna var förr verkliga rasister. De ville hålla Sverige rasrent, på samma sätt som Hitler ville. Numera förnekar de sina nazistiska rötter, förstås, men det som hände för femton år sedan när Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Mattias Karlsson och Björn Söder tog över var att rasrenheten plockades bort ur begreppet ”svensk”. Alla får vara svenskar, bara de är det fullt ut.

Det där med att släppa kravet på genetiskt arv var ingen liten sak. Då. Men den möjliggjorde deras väg till makten. Det är den som gör att SD-anhängare kan beklaga sig med ett ständigt upprepat ”hur kan alla tycka att vi är rasister? Varför läser ingen partiprogrammet?”.

Det är förstås oklart om de helt lämnat rasrenhetsivern bakom sig, eller om det bara är på ytan. Och jag tror det är olika med det. Jag tror inte att Åkesson värderar en adopterad svensk lägre än en etnisk svensk, men vad gäller de andra är det inte lika klart.

Detta med den ”öppna svenskheten” är central i partiet, och får aldrig ifrågasättas utåt.

Självklart är ändå medlemmarna verkliga rasister i hög utsträckning. Just nu cirkulerar en bild från Avpixlat på en mörkhyad, adopterad, svensk man som begått ett brott. Och nej, det är inte direkt så att nationalisterna står i kö för att kalla honom svensk, trots allt snack om att kultur går före hudfärg. Han är en apjävel som ska åka hem. Så man kan säga att den öppna svenskheten är ganska villkorad. Har du inte svenska gener och gör fel degraderas du snabbt till icke-svensk.

Det som precis hade inträffat när Niklas Orrenius höll sin intervju på SD:s kommun- och landstingsdagar var att Söder fått en chans att, inför en publik av förmodat andäktiga partikamrater, veckla ut vad svenskhet egentligen var i hans huvud. Han kanske var lite kaxig på grund av framgångarna, och han kanske hade sänkt garden efter det positiva gensvar som hans Mein Kampf-liknande idéer om nationalstaten sannolikt fått. Kanske kände han att SD-publikens beundran för hans teorier bevisade att världen nu var mogen att ta till sig hela hans fyrkantiga bild av svenskhet och av hur folket måste vara enhetligt.

Oavsett vilket gick han längre än han brukar. Han tog ut svängarna, kan man säga.

Det var inte första gången han gjorde det. Hans tidelagsparallell till homosexualitet är välkänd, men den var förr. Innan de polerat ytan. De har lyckats bra med att slippa ta ansvar för sånt som var förr. Och sedan har de hållit sig i skinnet.

SD:s människosyn har ändrat fokus: från gener till kultur

Men nu gick han för långt, och berättade hur han egentligen tänker:

I Björn Söders huvud har alla människor en nationstillhörighet. I Sverige ska svenskar bo. Det är huvudregeln. Övriga nationaliteter ska egentligen inte vara här. De förstör vår känsla av samhörighet. Alla som inte är helt svenska är ett minus. Men man kan vara mer eller mindre dålig.

Den öppna svenskheten ger dessutom en möjlighet: den som är kurd, tysk eller kines kan välja att sluta vara det, och får då lov att bo bland oss om denne istället identifierar sig som svensk, talar svenska utan brytning, äter svensk mat och är kristen eller möjligen ateist. Det är ett generöst erbjudande, som skiljer SD från sina extremare släktingar i Svenskarnas Parti. Det är främst på grund av förflyttningen från gener till kultur som SD inte längre är nazister. Å andra sidan ställer det deras filosofi i nivå med ISIS. Du får leva i Islamiska Staten om du är muslim. Annars inte. Du får leva i Sverige om du erkänner dig som beter dig som en svensk. Annars bör du, med vänligare metoder än ISIS dock, flytta hem.

Men de fem minoriteterna samer, romer, judar, sverigefinnar och tornedalingar är ett undantag från regeln om att alla som inte är svenskar behöver absorberas, förlåt assimileras, eller lämna landet. När det gäller romer, finnar och judar gäller förstås de som har gamla rötter i Sverige. Inte nya invandrade sådana. Men ändå. Du får vara något annat än svensk, utan assimileringskrav! Trots att Sverige är svenskarnas land! Är du inte bara supertacksam?!

Nationer i Sverige
Blå slipper assimilation. Röda bör assimileras eller lämna landet.

Jo. När Björn Söder förklarade att judar får bo i Sverige tycker han själv att han är snäll. Och generös. De behöver inte bli svenskar, liksom alla andra. De får vara sig själva. Bara de inte ställer till det för mycket.

Han fattar därför inte alls allt hallabaloo. Han sa ju något som var bra och sant. ”Man kan inte vara 100 % kurd och 100 % svensk, för då blir det ju 200 %”, uttryckte han till SVT, nöjd över sin egen lurighet, och hyllas för det av SD-anhängare.

Han begriper inte att för en jude som bott ett långt liv i Sverige är det absurt att någon tycker hen är mindre svensk än en lika gammal kristen. Man kan vara 100% kristen och 100 % svensk, men en jude tvingas välja, enligt Söder. Man kan vara 100 % värmlänning och 100 % svensk, men en same tvingas välja.

För de allra flesta av oss är tankebanorna absurda. Vi fattar inte varför någon lägger tankemöda på att reflektera över hur andra identifierar sig. Folk som bor här ska följa våra lagar, göra rätt för sig och bete sig med hyfs. I övrigt får de leva som de vill. Tycker vi. Och vi ruskar på huvudet, äter sushi till lunch, pratar engelska med kollegorna på jobbet och handlar middagen av en kassörska i hijab utan att reflektera ett ögonblick över en mångkultur som Söder förtvivlad tycker trasar sönder vårt land.

Så här bör Sverige se ut. De blå bor här, även om romerna inte är särskilt välkomna. De röda bör inte vara för många. Och muslimer ska inte vara här alls.
Så här bör Sverige se ut. De blå bor här, även om romerna inte är särskilt välkomna. De röda bör inte vara för många. Och muslimer ska inte vara här alls.

Jomshof fick däremot ingen kritik för sitt uttalande, för att media var så glada över att han satte Söder på plats. Men det han sa var egentligen ingen dementi, även om det framställdes så. Han sa ”det är en fallande skala” flera gånger, och berättade hur han delvis identifierar sig själv som finne. Vaddå fallande skala? Säger han inte egentligen samma sak som Söder? Man är inte helt svensk om man även är finne. Man måste dra ner svenskheten lite för att få plats med två nationer. Inte för mycket dock, som framgår av Jomshofs motion.

Rangordning
Från topp till botten, hur SD rankar nationaliteter. Det år ingen exakt vetenskap, men jag tror jag hamnar ganska nära.

Paula Bieler försöker också hjälpa till. ”Judarna är inte problemet”, säger hon lite irriterat, och hamnar otäckt nära Hitlers favorituttryck: ”judeproblemet”. Men det hon säger är viktigt. SD vill inte ha en sådan diskussion. Det är muslimerna de är ute efter.

Ungefär så här ser det ut när SD definierar vilka folk som är problem när de invandrar.

Listan över potentiella ”nationer” kan göras lång. Norrmän och danskar är nästan svenskar. Sedan avtar kompatibiliteten med svenskar med det geografiska avståndet till Sverige, och med religionen. Kristendom är bäst, judendom nästan lika bra, islam fruktansvärt, buddhismen står relativt högt och hinduism tror jag inte de normalt vet värst mycket om.

Enligt en sorts formel kan man därför räkna ut hur välkommen en människa är i vårt land.

De svenska romerna – de som bott här i sekel – de får vara här. Men det är på nåder, och av princip. Nej, SD vill inte ha dem här egentligen. Men vart ska man skicka dem?

SD förstår att vara humana. De är inga nazister som tänker gasa ihjäl folk. De som inte ställer upp på assimileringen har ett avsevärt trevligare val – de kan ju bara sticka härifrån.

Men judarna – de får stanna, trots menorah och synagogebesök. Och samerna behöver inte försvenskas.

Snällt va?

Artiklar, Myter

Myt: Kungen markerar mot Nobelstiftelsen

Det kungliga hovet är dock kritiskt till Nobelstiftelsens vänsterradikala tolkning av Nobels sista vilja, och markerar genom att alltid bjuda in Åkesson till sina evenemang.
– Vi markerar genom att bjuda in. Har man demokratiskt valda ledare så ska de bli inbjudna. Kungen markerar genom att bjuda in alla och inte lägger några värderingar i det, säger hovets informationschef Margareta Thorgren till Granskning Sverige.
– Man måste respektera demokratin i Sverige, fortsätter hon.

Så skriver Fria Tider, i artikeln som blivit viral i SD-media idag.

kungenFria Tider är egentligen lite mittemellan Sverigedemokraterna och Svenskarnas Parti. De är öppet rasistiska, och anser att den svenska rasen står över alla andra, och att bara etniska svenskar ska bo i Sverige. Det hindrar dock inte SD-kollektivet från att länka till dem hela tiden.

Som källa denna gång anger Fria Tider ”Granskning Sverige”, som är ett av många nationalistorgan som ploppat upp på sista tiden.

SD:s och SvP:s formella och informella media har numera slutat med namn som för tankarna till nationalism, och låter istället lite som vadsomhelst. NyheterIdag, Samtiden, Granskning Sverige. Det är nog lite grann ett sätt att lura oskyldiga läsare och lyssnare att ta till sig budskap de annars skulle ryggat för. Ingen av dem stoltserar med någon blåsippa eller torshammare så långt ögat kan nå.

Granskning Sveriges klipp skräder inte orden:

Några av socialismens kärnvärden är nedbrytandet av västerländska traditioner, daltande med riktiga brottslingar, systematiserat lögnande (eller säger hon ”lugnande”?), hyllningar av det objektivt fula (bild på frusen tiggare med dragspel) och ett ofattbart hat mot svenska folket. Det visar sig att kungen idag står upp som en stark och vacker representant för vanliga människor efter rent spel och stolthet över tradition och ursprung

Det fortsätter i samma tonläge en stund. Så kommer en intervju med kungens informationschef. Det är nära till hands att föreställa sig att hon inte inser att de som intervjuar henne står så långt från kungens och drottningens engagemang man överhuvudtaget kan.

Informationschefen klipps in lite mitt i en mening.

”Det är Nobelkommittén man får rikta den kritiken mot. När kungen har egna middagar och bjuder in regering och partiledare har alltid Jimmie Åkesson blivit inbjuden.”

Efter lite fler utläggningar om socialismens odygder dyker informationschefen upp igen. Vilken fråga hon svarar på får vi inte höra.

”Vi markerar genom att bjuda in. Det är så vi markerar att har man demokratiskt valda ledare så ska de bli inbjudna och genom att kungen markerar att bjuda in alla och inte sätter några värderingar på det så markerar kungen på det viset.”

En gissning är att frågan lyder ”Hur markerar kungen sin respekt för demokratin?”. Kanske.

En gissning är att frågan INTE löd ”Hur markerar kungen sin avsky mot Nobelstiftelsens beslut att inte bjuda in Jimmie Åkesson?”.

Fast eftersom vi inte vet får vi nöja oss med att gissa. Precis som Fria Tider gör:

– Kungen delar inte Nobelstiftelsens uppfattning att man kan frysa ut folkvalda representanter på grund av deras politiska åsikter, rapporterar Granskning Sverige.

– Kungen markerar genom att bjuda in alla, säger hovets informationschef Margareta Thorgren.

 

 

Krönikor

Våga diskutera identitet

Gästinlägg av Petter Wallgren.

Jag pratade med en vän nyligen, om många saker, och en sak vi diskuterade var så kallade ”sverigevänners” fokus på nationalitet och nationell identitet. Hon tog också upp att antirasister inte gärna pratar om det — kanske på grund av rädsla för att ge sig ut på tunn is.


netopNyrop / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial 2.0 Generic (CC BY-NC 2.0)

För min del är det faktum att jag är född och uppväxt i Sverige bara en liten del av min identitet. Jag är också militärmusiker, rollspelare, socialist, ateist och skeptiker. Bara för att nämna några av de etiketter jag väljer att sätta på mig själv. I likhet med de flesta människor i min omgivning rör jag mig i subkulturer. Tack vare internet har vi lättare än någonsin att hitta personer med liknande intressen över hela världen – vi rör oss i globala subkulturer.

Det som händer är att den nationella delen av min identitet, den där lilla blågula etiketten, bleknar i jämförelse med de etiketter jag själv valt att bära – och som sålunda blir mycket större. Jag letar efter gemenskap med de som bär på samma eller liknande etiketter, och jag söker samförstånd med dem på grund av det vi har gemensamt, och struntar i vad de i övrigt tycker och tänker, vilka etiketter de bär på i övrigt.

Sverigevännerna baserar Vi och Dem på en icke-vald identitet…

Det stora misstaget som de så kallade sverigevännerna gör är att skapa motsättningar genom att prata om ett Vi och ett Dom, baserat på en etikett ingen valt själv – födelseplats. Det har sagts många gånger förut, men detta är den motsättning som är det stora problemet. Inte ens nationalitet är något exklusivt – något man bara kan ha en av i taget – om man nu ska prata om en nationell kultur. Ingen del av min eller någon annans identitet behöver stå i motsättning till de andra delarna, varken hos en själv eller hos andra.

Det här med att söka likasinnade på andra håll är som sagt något som många gör. Inte minst Sverigedemokraterna, som i Europaparlamentet insett värdet av internationellt samarbete och nu bildat grupp med några andra partier. De förenas i sin skeptiska hållning till EU i stort, men de driver på sitt håll väldigt spridda frågor och bekänner sig till olika ideologier. Att de lyckas hitta likasinnade på det sättet är på något vis en positiv sak, för det är ju det jag tycker att alla borde göra. Förhoppningsvis blir de lite klokare av den erfarenheten, och kan flytta det perspektivet till andra områden.

Men det kanske är att hoppas på för mycket.

Krönikor

Never forget Srebrenica!

En appell av Ida Dzanovic.

Idag kommer vi höra från olika håll ”Never forget Srebrenica” och vi vet alla att det genom stort engagemang runt om i Sverige liksom världen över visas solidaritet, medmänsklighet och omtanke. Vilja att förstå det djupa såret, lika djup som gravarna av de hittills hittade 8.372 offer som fallit för sitt namn, sin etniska och sin religiösa tillhörighet.

Begravningståget i Sarajevo den 10. juli 2014. En internationell kommission har via DNA-test nyligen identifierat ytterligare 175 offer. De ska begravas idag, den 11. juli i Srebrenica. Varje år upptäcks många nya offer i massgravar. Över 10.000 människor försvann i detta folkmord.

Allt hände inför omvärldens TV-kameror och under FN:s bevakning. I min – och din – tid, c:a två timmar med flyget från Stockholm. Människor som du och jag köade där döden delades ut precis som vi idag står med våra brickor i väntan på en lunchbuffé.

Men i dagsläget så har vi goda skäl att minnas Srebrenica nästan varje dag. Varje dag och varje gång då vi hör dagens antimuslimska retorik och propaganda, rasism och hat mot olika etniska och religiösa minoriteter i landet. Varje dag och varje gång då vi hör hatretoriken mot feminister och HBT-personer. Det är då alla röster borde höras och säga det vi säger idag –

”Never forget Srebrenica!”

Radovan Karadzic, som ställdes inför rätta i Haag för brott mot mänskligheten har en gång i tiden pekat ut Sarajevo från berget Pale och talat om hur muslimer har tagit över staden.

Karadzic talade om hur muslimernas ”överbefolkning” oroade honom. Karadzic talade om hur just de bosniska muslimerna enligt honom skulle bli i majoritet genom sitt påstått höga barnafödande och på så sätt förtrycka andra etniska grupper.

Den här retoriken känner ni igen, alla ni som åtminstone en gång har råkat samtala med sverigedemokratiska väljare.

”Kan inte hända här”

Vi vet hur Radovan Karadzic fick åtgärda sin ”oro” genom att minska den här ”problematiska gruppen”. Massmord, massvåldtäkter och förstörelse av en gammal kultur, konst och arkitektur var ett faktum. C:a två miljoner bosniska muslimer fördrevs och flydde från sina hem.

Hur många islamofober och muslimhatare hör vi inte idag med samma ”oro” – att muslimerna och invandrarna är alldeles för många? En del påstår på fullt allvar att etniska svenskar snart kommer att vara en minoritetsgrupp i sitt eget land. Det är då man borde stå upp i vår älskade Snöflingornas Land och säga bestämt ”Never forget Srebrenica!”

Sverigedemokraten Mats Thuresson sa för nästan en decennium sedan att ”en miljon muslimer i Sverige lever på bidrag, samtidigt som man försöker inbilla de fattiga svenskarna att bidragen inte kostar något”.

Men när han ifrågasattes för det här vansinniga påståendet så sa han till Ystads Allehanda

”Man ska ljuga så det låter sannolikt”.

Drygt ett decennium efter Mats Thuressons uttalande har många av oss fortfarande inte lärt oss det farligaste med konsekvenserna av hans ord.

Samhällets väv hotas av populister

Propaganda, medvetna lögner och skriande körer av populister som idag slår sig för bröstet och påstår sig kämpa för andras rättigheter genom att hetsa mot olika grupper i samhället, är de som egentligen är ett hot mot tryggheten i samhället.

Man bäddade för folkmordet i Bosnien med en kedja koncentrationsläger, våldtäktsläger och massgravar över hela landet – inte bara i Srebrenica. Just tack vare propaganda och spridning av en hatfull retorik som liknar mycket den retorik vi möter dagligen av högerextrema krafter.

Högerextrema krafter har fått luft under sina vingar och idag så har vi Sverigedemokraterna i riksdagen. De har i sin svarta säck lyckats fånga upp människor som lider av okunskap, fördomar och rädslor.

Om vi skall vara uppriktiga när vi säger ”Never forget Srebrenica” så skall vi först och främst stå emot dagens utbredda rasism mot olika minoriteter i samhället.

Det är på detta sätt vi visar heder, medmänsklighet, omtanke och vilja att inte glömma bort hur och varför de grövsta handlingar skett i mänsklig historia. Utan dessa kunskaper är det omöjligt att kämpa och stå emot dessa grova handlingar, brott med rasistiska grunder mot mänskligheten, vars kostnader och konsekvenser drabbar inga andra än våra barn och barnbarn.

/Ida Dzanovic