Den bild av dagens samhälle som Sverigedemokraterna är emot och den världsbild som de vill att andra människor också ska börja tro på, är denna:

Överst i vår maktordning sitter den ”politiskt korrekta eliten”. Det är diktaturen som i en hemlig konspiration gör allting för att förhindra ”sanningsvetarna” i SD. SD är de enda som ser den enda riktiga sanningen och de vill att fler ska se den. Sanningen för SD är att nationalismen som utopi är renad och allt ”orent” måste avlägsnas innan utopin kan fulländas. Genom att peka ut vad en medlem av nationen INTE ÄR, och genom att göra poänger av dessa saker, så kan nationalister ge sken av att ha rätt i sak.

Några av de typiska SD-sympatisörerna tror vanligen att det pågår en hemlig allians mellan ”den styrande PK-eliten”, muslimer och politiska motståndare – helt utan hänsyn till hur verkligheten är beskaffad. Det är den konspirationsteorin som en anhängare av SD behöver ta till sig för att nationalismen ska ges dess fullständiga legitimitet. Det är en retorik hämtad ifrån traditionella kretsar inom extremhögern. SD är den tredje vägen. Det är de som ser sanningen och de som tror att nationalismens utopi om homogenitet är det enda som kan få bort friktionen mellan ”folken”, dvs mellan ”vi och dom”, först när ”dom” upphör att vara del av sammanhanget. Människor kan då leva i konfliktfrihet inom landet då alla anses dela samma syn på nationen och vara del i gemenskapen.

Ingenting är viktigare för en nationalist än nationalismens ideal. Gemenskapen för en nationalist är helt avgörande. Ett hot mot nationalismen är ett hot mot individen själv. Det finns i dessas värld ingen skillnad på den nationella och individuella identiteten. Nationalister använder dessutom exakt samma tolkningsmodell på sina meningsmotståndare. Individer finns inte i någon betydelse som går bortom parti eller religion och personer som sympatiserar med den. Därför är kritik mot personen lika legitim som kritik mot ideologin eller religionen.

Nationen, för en nationalist, är folket. Hon ser en djup historisk kontext i sin egen skapelse och de ser det ofta som sin ”patriotiska plikt” att ”försvara nationen” mot allt vad de anser är hot mot den. Det inbegriper alla som på minsta lilla vis motsäger sig nationalismens ambitioner eller ideal.

Genom snabba distinktioner mellan ”vi” och ”ni” så hamnar motståndaren i en försvarsposition som leder till att handla om retoriska avledningsmanövrar. Syftet är självklart att polarisera människor. Ju fler generella uteslutningsfaktorer man kan lägga till desto verksammare blir effekten. ”Typiskt vänstern”, ”alla till vänster”, ”bara kommunisterna säger”, ”typiskt muslimer” osv. Genom dessa generaliseringar tvingar man inte bara motståndaren att försvara sin politiska hemvist om den nu inte är förenlig med anklagelsen. Man gör det dessutom till en högst begränsad åsikt bland människor som alla vet redan har fel i allt. Om en kommunist alltid anses ha fel per definition, och motståndaren anses vara kommunist har nationalisten vunnit. Poängen är demonisering för att försöka placera personen i en ofördelaktig debatt. Därtill kan även motståndarens ”sida” skuldbeläggas för alla företeelser som nationalisten anser är motståndarens fel, större strukturer likväl som alla mindre vardagliga detaljer. På det viset omvandlas alla åsiktsmotståndares retorik till att vara allt utom äkta. Nationalisten tror sig därigenom ha vunnit alla debatter.

Eftersom det inte finns någon sanning i vad som påstås så kräver det andra metoder för att få ut sina budskap. En mytbildning är nödvändig för en nationalist som vill övertyga andra om nationalismens förträfflighet.

För att människor ska köpa nationalisternas analyser så krävs det först och främst en grunduppfattning på SD:s villkor. ”Hur ska vi stoppa islamiseringen i Sverige?” är en typisk sådan fråga som är konstruerad utifrån felaktiga premisser. För att kunna svara på den frågan så måste deras kritiker ”köpa” premissen om att islamisering faktiskt pågår. Varje person som inte köper ens grunderna bakom föreställningen om islamiseringen kan heller inte ta till sig nationalismens ideal. Det är en ”inre fiende”, ett hot mot ”nationen” och i förlängningen ”folket” och i slutändan den enskilda individen och alla den håller kär. En motståndare är med andra ord en landsförrädare, men även ett högst verkligt hot för en nationalist.