Vilka är nationalisterna?

Nationalister som är ideologiskt motiverade är väl medvetna om vad de gör, varför de gör som de gör och vad som är poängen med det. En nationalist formar sin egen identitet till att bli ett med nationalismens ideal. Därigenom fylls de snart av en stark lojalitet till en gemenskap. Som medlem av nationen Sverige så känner hon också ett ansvar; Att ställa upp för nationalismens sak. Genom att arbeta för den. Hon växer i takt med att hon visar sin hängivelse och beslutsamhet. Bekräftelsen från nationalistens omgivning ökar i takt med prestationerna för nationalismens ideal.

I den svenska nationen så finns det endast tre olika typer av människor. Det är de som anses vara vänligt inställda till nationalismen, andra nationalister, kallade ”sverigevänner”, för att ge sken av folklighet och genom att skilja på de som är ”goda svenskar” och de som är ”dåliga svenskar”. Den andra typen är de som inte är nationalister, utan ”sverigefiender” som anses vara fientligt inställda. Den här kategorin människor är de som nationalister klassar som ”inre fiender”. I tankarna om den homogena nationen finns inget utrymme för ”inre fiender”. För att utopin om denna nationella gemenskapen ska kunna infrias, så måste ALLA element som motarbetar de nationella idealen avlägsnas på samma vis som de ”yttre fienderna”. De ”yttre fienderna” är den tredje gruppen människor; de som inte passar in i nationalisternas utopi. De har kulturella, religiösa, språkliga eller geografiska bakgrunder som anses göra dem oförenliga med den nationalistiska drömmen.

Minoriteter har alltid varit nationalisters främsta måltavlor för att demonisera ”yttre fiender”. Det gör de för att på det viset sluta ”sina goda svenskar” närmre sig själva då olikheterna utkristalliseras mer och mer. När skillnader mellan människor blivit mer väsentligt än det gemensamma så har nationalisterna kommit långt i sina agenda. Rekryteringsunderlaget blir större då många söker efter en tillhörighet och gemenskap.

Genom att polarisera människor så drivs tanken om ”vi” och ”dom” till en mer allmän nivå. Polariseringen har vanligtvis två sidor. Det ena är politisk radikalisering. Genom inneslutning av gruppen som starkt knuten till en inre kärna formas gemenskapen mer intensivt. Det här gör nationalismen till en farlig och aggressiv ideologi som alltid vill ”försvara”. Den exkluderande grundsynen gör att andra ”nationer” eller ”kulturer” i Sverigedemokraternas Sverige i bästa fall bara kan ges tillåtelse att befinna sig här och arbeta. Andra objektifierade ”nationer” och ”kulturer” kan aldrig bli en del av den ”svenska nationella identiteten” en Sverigedemokrat bär på. Den andra sidan av myntet är definierandet (och uteslutandet) av de som inte anses passa kraven för medlemskap i nationen.

En nationalist har sällan en klar bild av vad som ska ingå i nationen. Det finns alltid vissa saker som utpekas som extra viktiga för den nationella identiteten. Religion, kultur eller sedvanor ses som extra viktiga. Det är väldigt viktigt för en nationalist att principen om den folkliga ”rättvisan” efterlevs. Genom att följa den så garanteras rättvisa för alla. Ett ”sant folkstyre” uppnås. En person som inte accepterar nationalismens föreställningar är därför orättvis. Den personen kränker ”folket” eftersom hon anses agera i egenintresse och betraktas därför som en ”förrädare”. Varje Sverigefiende är ett hot mot ”nationen” och i förlängningen ”folket” och i slutändan den enskilda nationalisten och alla den håller kär. ”Landsförrädaren” uppfattas som ett verkligt hot för nationalisten.

En nationalist har sällan en klar bild av hur ”nationen Sverige” borde vara. Det är sällan mer än en stiliserad, idealiserad och mycket förenklad utopi. Nationalisten förstår sig själv utifrån vad de känner igen och vad de inte känner igen. I deras gemenskap är det likheter och traditionella värderingar som definierar en individ. Nationen förstås därför enklast utifrån vad nationen INTE ÄR, nämligen innehållande ”dom andra”, dom som inte ”hör hemma här”, ”dom som är fel”, ”dom som inte förstår” m m.

Att stämpla någon som landsförrädare är ett vanligt sätt för nationalister att demonisera motståndare. Det görs för att legitimera mytbildningen som i sin tur legitimerar deras handlingar. Den andra anledningen är behovet av att avväpna motståndaren och för att locka över eventuella åskådare. Genom att prata om andra med nedlåtande, demoniserande ordalag eller genom att kritisera irrelevanta saker hos motståndare, ges illusionen av att det är de ”inre fienderna” som är de verkliga förtryckarna. Nationalisten anser att hon agerar utifrån självförsvar. Försvar för nationen, försvar för sig själv och försvar för de delar av folket de anser sig representera och som är en del av den nationella utopin de strävar efter.

Genom att ständigt se sig själva som en blandning av ”nyväckta sanningsvetare” och en osjälvisk kämpe för den ”svenska nationen” så klarar de av att rättfärdiga nästan vad som helst. Så länge den sinnesstämning som en nationalist har ligger i linje med nationalismens ideal är det eftersträvansvärt och nationalistens gelikar är aldrig sena med att bekräfta den enskilde i strävan efter deras gemensamma ”nationella identitet” och ”nation”.

 

De andra delarna av serien läser du här:
Sverigedemokraterna och nationalismens ”vi och dom” – Del 1
Sverigedemokraterna och nationalismens ”vi och dom” – Del 2