Etikettarkiv: idelogi

Sverigedemokraterna och nationalismens ”vi och dom” del 1

Sverigedemokraterna (SD) är ett etno-nationalistiskt parti. De har en exkluderande nationalism som försöker bygga en gemenskap omkring likheter och personer som de anser är ”svenska”. Partiet och deras företrädare använder rasism, sexism och chauvinism i sin kommunikation. De använder sig av känsloargument och berättelser (sanna och påhittade), för att driva människor till ett moraliskt ställningstagande där SD vill tvinga oss att välja mellan att gå med i de goda ”vi” eller de onda ”dom”.

sweden-mapcardDen här texten handlar inte om SD och deras rasism, utan om deras exkluderande etno-nationalism.

Etno-nationalismen är först och främst en politisk princip. Det är en politisk princip som anser att det politiska, privata och nationella endast existerar i symbios. De bör överensstämma med varandra för att vara möjlig. Nationalismen som en sinnesstämning och som en politisk rörelse definieras kanske enklast enligt följande beskrivning:

”En nationalistisk sinnesstämning kan vara känslan av ilska över att principen om kravet på nationella ideal har blivit kränkt eller kan vara en känsla av tillfredsställelse över att den förverkligats. En nationalistisk rörelse är något som initieras av en sinnesstämning av detta slag” – Ernest Gellner

Etno-nationalister använder ofta olika historiska argument för sin legitimitet. Nationalister bär på drömmen om en ”nyväckelse” för sin nation. Utopin är att de vill leva i ett homogent samhälle på religiösa, etniska, kulturella grunder. Oftast förekommer det inslag av samtliga dessa, beroende på de lokala förutsättningarna och beroende på vilka institutioner och ideal som nationalisterna för tillfället anser vara framträdande och nödvändiga för den nationella identiteten.

För att närmre förstå SD och deras etnonationalism behöver vi också förstå vilka saker som är viktiga för nationalismen. Det ena är SD:s eget principprogram, där deras åsiktsdokument ger en samlad bild över deras officiella retorik. Det är mycket viktigt att göra skillnad på vad nationalister förmedlar offentligt och vilken agenda nationalismen har. Flera saker som kan verka direkt ologiska eller kontraproduktiva för deras mening, fyller någon funktion, om det kan användas för att stigmatisera vissa specifika grupper i samhället och därmed nå en reaktion hos åhöraren, för att i ett slutskede attrahera denna med vad som de sedan försöker presentera som en komplett lösning. Ett färdigt paket som innehåller drömmar, problemformuleringar och även ”lösningar”. Det är en väldigt enkel och okomplicerad bild som nationalister i Sverige förmedlar, vilket är högst medvetet, för att försöka attrahera människor till deras ideologi – drömmen om det homogena samhället.

SD härskarSD attraherar några procentandelar väljare från alla klasser och grupper, är därför att anse vara en typ av gräsrotsrörelse. Det är en slags alternativ väg , en sorts ”nyväckelse” för Sverige. Nationalister ser sig som försvarare av stora ideal som de likställer med nationen Sverige. Folket, i en nationalism, är de som passar in i deras syn på medborgarskapet. Det har en hög grad av romantisering av dessa ideal.

I vanliga fall så finns det ingen skillnad mellan att vara medborgare och medlem i en nation, men uppenbarligen anser SD det vara två helt skilda saker. En medborgare kan ”alla” bli, men medlem av nationen föds du till, eller i mildare fall, assimileras till, genom att anamma nationalismens ideal och avsäga dig alla andra ideal. Det finns ingen chans i SD:s värld att du som invandrare kan vara en svensk på samma villkor som de som redan bor här. Det är genom att tala om kulturer som objekt och naturtillstånd som de kan ge sken av att människor har ”nedärvda essenser” – ett lite finkänsligare sätt att beskriva människor i rasistiska termer.

Biologisk essentialism har inget vetenskapligt stöd överhuvudtaget. Istället används ”själ”, ”väsen” eller ”ande” för att förklara vår psykiska konstitution (psykologi = läran om själen).

Arbetarrörelsen versus SD

DISCLAIMER
Motargument.se är ett politiskt obundet initiativ, och det är därför viktigt för oss att påpeka att de politiska åsikter som framförs av våra gästskribenter inte delas av Motargument.se som grupp. Inom MA finns skribenter med olika politiska inriktningar för att vi ska få ett brett perspektiv på det vi skriver.
/Redaktionen

Gästinlägg av David Sällström.

Arbetarrörelsen måste vinna tillbaka medlemmar från SD.
Arbetarrörelsen verkar ha misslyckats att övertyga sina egna om den politik som vänstern alltid har fört. Det finns inte längre någon framtidstro hos arbetarklassen inom vänsterrörelsen där politiken upplevs ha blivit en PK-grej, någonting som inte företräder deras oro och tankar om samhällets utveckling.

Fanor_01
Barbro_Uppsala / Foter / CC BY-NC-SA

Det är antagligen därför som det inom LO-avdelningar och klubbar finns upp emot 20 procent av de förtroendevalda som röstar på Sverigedemokraterna.

Det är hos arbetarna som Sverigedemokraterna hittar sitt stöd. En artikel från Motargument.se visar att hela 56 procent av Sverigedemokraternas väljare 2006 var LO – anslutna. Statistik från samma eminenta artikel från Motargument visar att 2008 definierade sig sextiotre procent av SD:s väljare som arbetare, hos Vänsterpartiet var det femtio procent som valde att kalla sig arbetare.

Tidningen Arbetet skriver den 12 januari i år att Sverigedemokraterna gått om Moderaterna i andelen sympatisörer hos LO-medlemmar, det är bara Socialdemokraterna som har fler sympatisörer än vad SD har hos den gruppen.

Att fackföreningsrörelsen är internationalistisk och per definition antirasistisk verkar inte göra någon större skillnad i statistiken. Analysen som vi i slutändan måste dra är att arbetarrörelsen misslyckats med att formulera ett alternativ som låter trovärdigt och som kan vinna tillbaka arbetarklassen till den internationalistiska arbetarkampen. Att vi för fram argument som folk kan definiera sig med utan att för den sakens skull landa i samma problemlösning som Sverigedemokraterna.

1 maj 2010
Benganf / Foter / CC BY-NC-SA

Sverige verkar ha lyckats något bättre än våra grannländer att isolera de främlingsfientliga istället för att dansa efter deras pipa i tron att det istället ska få de främlingsfientliga på fall. Lösningen är inte att ta över deras politiska agenda och göra främlingsfientligheten rumsren, lösningen sitter i en starkare politisk polarisering mellan blocken. Att vi blir tydligare i vårt politiska arbete så att skillnaderna mellan en rödgrön regering och en alliansregering belyses och blir uppenbar. Idag upplevs politiken mellan de bägge blocken inneha små, om än osynliga, skillnader där Sverigedemokraterna blir det enda återstående oppositionspartiet. Det är en farlig utveckling som bara riskerar att gynna SD.

Arbetarklassen måste återfå tron på en ny starkare vänster som positionerar sig tydligt i den politiska sfären. Vi ska formulera om problemställningarna: Hur mycket kapitalism tål Sverige? Hur många riskkapitalister tål Sverige?

Det är inte invandringen det är fel på, utan fördelningen av resurser. Att 20% av befolkningen äger Sveriges samlade rikedomar och att 20% äger ingenting utan har enbart skulder. Det är där vi måste börja om vi ska ha någon chans att vinna tillbaka initiativet.

/ David Sällström, sallstromism.wordpress.com

Källor:
Dagens Arena: Facket och Sverigedemokraterna
Motargument: Var sjätte LO-medlem skulle rösta på SD
Tidningen Arbetet: SD näst störst bland LO-folk/

Samhällskroppen

Att tänka i analogier är ett effektivt sätt att förklara fenomen; känner man till hur en sak fungerar, och beskriver något okänt fenomen med hjälp av det första, kända, fenomenet som ”brygga” till det andra, är det lättare att förstå det andra, främmande, fenomenet.

Ett exempel:


Barnet
: Varför stannade bilen?
Mamma: För att batteriet är slut. Bilen behöver äta mat nu, för att orka mera!

Här förklarar mamman hur leksaksbilen fungerar, genom att göra en analogi med att äta mat, något barnet redan förstår.

Detta sätt att tänka – det analogiska tänkandet – kan dock lätt bli ett hinder för djupare förståelse av det fenomen man tycker är ogripbart.

Samhällskroppen – en totalitär idé

Ett exempel på när analogin går överstyr är den smått poetiska synen på samhället som jag kallar den ”organiska”. I den organiska samhällssynen föreställer vi oss samhället, eller nationen, som en stor organism – en samhällskropp. De styrande är hjärnan, musklerna är grovarbetarna, huden är gränserna, ögonen underrättelsetjänsten osv. Hierarkiskt, tydligt, alla har sin uppgift, bekvämt på många sätt – för de som inte gillar förändringar.

Det kanske är en lockande förklaringsmodell till det ytterst kaotiska system vi kallar samhället. Men det finns djupa problem med denna världsbild.

Ta t.ex. följande citat, uttalat av pastor Åke Green 2003:

Sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen.

Det är för mig ganska tydligt att Åke Green ser på samhället som en organism; han använder ordet ”samhällskroppen” och beskriver individer med homosexuell läggning som en sjukdom i samhället, något som måste behandlas med mediciner eller opereras bort.

Måhända är det bara i retoriskt syfte han gör detta uttal, men icke desto mindre är det tydligt att han ser det som samhällets ansvar att ”åtgärda problem med sexuella abnormiteter”. Det är ett synsätt som utgår ifrån ”det allmännas bästa” istället för individens bästa.

För att ta ett om möjligt ännu tydligare exempel kan vi, utan att passera Godwins lag, gå till ett av Hitlertysklands mest välkända slagord:

Deutschland über alles! (fritt översatt: Tyskland står över allt annat!)

Här är det inte tu tal om att några ettriga individer har någon som helst betydelse – det är nationen som sätts främst! Det är helt ok att offra några små myror för att rädda myrstacken, eller hur?

Och från ”nationens överhet” är det inte långt till ett annat lika populärt som otydligt uttryck – bara något modernare:

XYZ är ett hot mot den nationella säkerheten.

Det där har du hört många gånger under 2000-talet, inte minst för att motivera frihetsinskränkande lagstiftning kring övervakning och utökade befogenheter för polis. Att offra lite frihet från de många, för att ge ”samhällskroppen” sin kära trygghet – det är väl värt en hel del?

Problemet med alla de här citaten, som alltså samtliga utgår ifrån det organiska sättet att se på samhället, är att de offrar människor, eller deras fri- och rättigheter, på ett abstrakt begrepps altare: nationen (eller samhällskroppen, om vi så vill).

Ett nyktrare sätt att se på samhället är som individens undersåte. Men det tar vi i en annan krönika.