Under ett av islams största årliga möten för religiösa ledare, Urs-festivalen i Indien, utfärdade 70 000 muslimska ledare tidigare i veckan en fatwa* som fördömer terrorism. I samband med ceremonin skrev 1,5 miljoner muslimer (15 lakh), under dokumentet mot terrorism.
Det har blivit vanligt bland islamofober, högerextrema och några andra, att kräva att muslimer ska ta avstånd från terrordåd utförda av Islamiska Staten/Daesh och andra terroristorganisationer som säger sig arbeta i islams namn. Och trots att många personer som är troende muslimer, såväl som många religiösa ledare, gång på gång tar avstånd och fördömer sådana handlingar och grupper, har det inte fått stopp på kraven.
Nu har muslimska ledare återigen gått samman för att fördöma terrorism. Under Urs-e-Razvi, en årlig festival i norra Indien som firas till minne av den avlidne muslimske imamen Ahmed Raza Khan Qadri, skrev cirka 70 000 religiösa ledare från hela världen en fatwa som fördömer terrorism. Fatwan fördömer även uttryckligen terrororganisationer, inklusive Daesh/IS, al-Qaida och talibaner. Dessa är ”inte muslimska organisationer” enligt ledarna, som även uttryckte att medlemmar av dessa organisationer ”inte är muslimer”, rapporterar The Times of India.
1,5 miljoner muslimer rapporteras ha skrivit under fatwan.
Mohammad Farogh-ul Quadri, generalsekreterare för World Islamic Mission, gick så långt som att säga att han vill ha ett internationellt förbud mot Daesh/IS och dess motsvarigheter runt om i världen.
Tydligare än så kan det nog inte bli.
*En fatwa är ett religiöst påbud utfärdat av muslimsk religiös ledare liknande ett påvligt, katolskt dekret. Det förklarar vad som är och inte är tillåtet enligt islam.
Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på antiziganism. Vi fortsätter med sexism.
Med sexism (en bildning till engelska sex ‘kön’ i analogi med rasism) avses nedvärdering av en person på grund av dennas kön. Uttrycket introducerades på 1960-talet av feministiska forskare som en parallell till rasism. Från att ursprungligen ha åsyftat nedvärdering av kvinnor innefattar begreppet sexism numera nedvärdering även av män.
Begreppet sexism är bildat av förleden ”sex” (från engelskans ”kön”) och ”-ism” (ideologisk inriktning) och innebär diskriminering, fördomar, utnyttjande och förtryck av en människa mot bakgrund av dennes kön.
Det var kvinnorörelsen i USA på 1960-talet som ansåg att det fanns behov av att skapa en parallell till uttrycket rasism mot bakgrund av att kvinnor utnyttjades, diskriminerades och förtrycktes enbart baserat på könstillhörighet.
Inom feminismen är begreppet sexism ett fundament och motståndet därtill genomsyrar hela den ideologiska kampen. Såväl kvinnor som män verkar för att bekämpa sexism.
Fördomar om kvinnor och män skapar sexistiska attityder
Orsakerna till sexism, dvs särbehandling av människor utifrån könstillhörighet, är de ideologiska och religiösa föreställningarna om att män och kvinnor har olika uppgifter i samhället, eftersom män och kvinnor, naturligt, är olika. Sexismen bidrar till att det ena könet, oftast kvinnan, underordnas det andra. Effekterna av detta ser vi i samhällstrukturer, på arbetsplatser där män ges förtur till maktpositioner och bättre levnadsförhållanden eftersom de är just män.
Löneskillnader i % mellan kvinnor och män (åldersfördelat) i EU- och EES-länder. Källa: Eurostat 2013.
Vi ser sexismen i de ständiga löneskillnaderna: för nio av de tio vanligaste yrkena tjänar kvinnor mindre än män, trots att de utför samma arbete. Trots att kvinnor generellt har mer, och högre, utbildning än män innehas endast 20% av professurerna på högskolor av kvinnor. Kvinnor tar mer ledigt, och jobbar mer deltid, för att ta hand om barn, men också för att ta hand om sjuka i familjen samt äldre föräldrar. Detta leder i sin tur till att kvinnor erhåller lägre pension än män.
Traditionellt sett har utbredd sexism ofta resulterat i att kvinnor blir underordnade, men allteftersom könsrollerna förändrats har också innebörden av sexism förskjutits. Även om sexismen allt som oftast innebär kvinnans underordning av män, så finns det idag tillfällen då rollerna är ombytta.
Riksdagen, som verkar för att minska och eliminera diskriminering, arbetar ständigt för att förbättra jämställdheten och för att radera ut skillnaderna mellan kvinnors och mäns rättigheter.
Den första vetenskapliga framställningen av sexism såg dagens ljus 1973. Fördomsforskningen av idag har utvecklat begreppet till att innefatta också sexism gentemot män, framför allt genom rolltillskrivande. Än så länge finns inga studier som pekar på att män känner sig allvarligt drabbade då de reduceras till en könsspecifik objektsstatus. Däremot finns massor av studier och fakta på att kvinnor känner sig allvarligt, och ständigt, drabbade av sexism.
Laura Bates är grundare av the everyday sexism project och syftar till att lyfta fram kvinnors berättelser om hur de utsätts för sexism, och ska i förlängningen göra samhället uppmärksamt på hur utbredd företeelsen fortfarande är. Målet med projektet är att öka jämlikheten mellan könen.
Exempel på könsbundna stereotyper som vi, mer eller mindre medvetet, använder oss av är:
kvinnor är tystare än män och ska inte säga sin mening
kvinnor är svagare än män
kvinnor ska vara fina att titta på
män tycker om att mecka med bilen
män gör inget hushållsarbete eller tar hand om barnen
som äkta makar talar män om för sina fruar vad de ska göra
Stereotyperna är utbredda och farliga, eftersom de bidrar till sexistiska attityder och fördomar genom generaliseringar som kategoriserar och skapar mallar för hur kvinnor och män ”ska vara”.
Sexismen har genom historien, tyvärr, spelat en avgörande roll i människors liv. Sexismen är föränderlig till sin natur, men den påverkar fortfarande samhället i stor utsträckning. I Sverige har vi kommit en god bit på väg, men det återstår mycket arbete innan vi kan anse att det råder jämlikhet mellan könen. Vi har blivit omsprungna av länder som Island, Finland och Norge, som idag (i den ordningen) är de mest jämställda länderna i världen.
Det är allas vårt ansvar, oavsett om vi är han, hon eller hen, att motverka sexistiska strukturer, diskriminering och förtryck utifrån orsaker baserade på könstillhörighet. Det är vi, alla vi som är för människors lika värde, som kan medverka till att sexistiska attityder och fördomar minskar, och med tid försvinner. Vi är skyldiga oss själva att reagera, agera och protestera då vi hör sexistiska fördomar och trakasserier. Att vara tyst är att ge sexismen sitt godkännande.
Under vad som förefaller vara ännu en vanlig dag utsätts en man för sexism och sexuellt våld i ett samhälle styrt av kvinnor – OPPRESSED MAJORITY, en film av Eleonore Pourriat:
Alla kommer väl ihåg vilket rabalder det blev när Kent Ekeroth la en motion där han ville registrera människor efter ursprungsnationalitet. Han ville inte bara registrera de som är födda utomlands utan även de vars föräldrar är födda utomlands. Även om bara en förälder är född utomlands så skulle deras barn registreras. Detta har gjorts tidigare i historien och vi vet att det slutade väldigt illa. Nu är det ett steg mellan att registrera någons nationalitet och det som skedde då på 1930- och 1940-talen, men det var så det började. Ekeroth har också motionerat att det ska vara straffbart för utländska människor att tigga, men inte för svenskar. Det ska också vara skillnad på vilken typ av fängelse människor ska sitta i, och även det ska vara avhängigt vilken etnicitet personen har. Som svensk ska du ha en status och som utlänning ska du ha en annan.
2011 begär Sverigedemokraterna att Riksdagens utredningstjänst ska kartlägga vilka riksdagsledamöter som besitter dubbla medborgarskap, något som SD fick avslag på. Inte helt oväntat lade Ekeroth och Thoralf Alfsson, ni vet han som uppmanade sina fotsoldater att ge sig på en myndighet, in en motion om att förbjuda människor med dubbla medborgarskap att bli riksdagsledamöter. Då var vi där igen: enligt Nürnberglagarna, som kom 1935, så gjordes det skillnad på de ”riktiga” tyskarna och ett minoritetsfolk. I de tillägg som kom i november det året så förlorade judarna sin rösträtt och de förbjöds att inneha offentliga ämbeten eller att vara statstjänstemän.
Alldeles nyligen gick partiledaren Jimmie Åkesson ut med att han vill kartlägga muslimer och deras åsikter. Viljan att kartlägga är alltså förankrad i den absoluta partitoppen, men enligt rättsexperter så är det olagligt att föra register på människor beroende på politisk och religiös grund. Det verkar inte hindra partiledaren att det skulle bryta mot både regeringsformen och Europakonventionen.
Då det framkom att polisen hade fört register på romer för ett par år sedan så var alla partier emot detta. Det fanns ett undantag och det var Thoralf Alfsson som var riksdagsledamot på den tiden. Han försvarade ett register som det fanns oskyldiga och till och med små barn i. Detta enbart för att de hade romskt ursprung.
Även journalister ska åsiktsregistreras enligt en lokalpolitiker i Norrtälje. Anledningen är att han vill att journalister ska kvoteras in efter partitillhörighet. Kent Ekeroths blogg går steget längre och vill även förfölja journalister:
När journalisterna nu på riktigt börjar förfölja folk och åsiktsregistrera dem, kommer vi snart att börja använda exakt samma metoder mot dem själva. Vi gissar att det inte kommer att uppskattas. Fortsättning följer.
Att detta är en verklighet för många journalister och även för andra som granskar eller skriver negativt om Sverigedemokraterna kan ni läsa om här. Riksdagsledamot Kent Ekeroth, som även är ledamot i justitieutskottet, har vid flera tillfällen uttalat sig om att han vill byta ut eller stoppa media. ”I sinom tid” hette det i ett av hans tweets för ett tag sen och då passar det bra om den yrkeskåren redan är registrerad?
Riksdagsledamoten Robert Stenqvist, mer känd som den som bar nazistiska symboler i Almedalen 2014, och som gjorde så även i riksdagen, påbörjade 2009 ett register över meningsmotståndare, feminister och fackligt aktiva. Personindexet innehöll såväl persondata som åsikter.
En annan riksdagsledamot vill i en motion utöka en myndighets möjlighet att kartlägga människors ”ras, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse och sexualliv”. Visserligen vill han att uppgifterna ska avkodas personuppgifter, men att myndigheten ska kunna härleda de anonymiserade kodnumret tillbaks till ett personnummer.
Denna bild är en bild av den framtid som vi kan förvänta oss om Sverigedemokraterna får egen majoritet i Sveriges riksdag. Det är en framtid med åsiktsregistrering och med kartläggning av människor. Det är en förbannat otäck framtid som jag absolut inte vill ha.
Ibland kommer direkta eller indirekta påståenden om att Sverige har ingen eller nästan ingen rasism. Denna myt sprids av många människor där följande bara är ett av många exempel. Den 17 juli 2015 skrev Per Gudmundsson följande i SvD:
Sverige är ett av världens mest toleranta länder. I World Value Survey framstår Sverige på kartan närmast som en egen ö av jämställdhet, individualism, sekulär humanism och tolerans. I vårt grannland Tyskland, till exempel, svarar 21 procent att de inte skulle vilja bo granne med någon av annan etnicitet. I Sverige 4 procent.
4%-siffran är dock grovt missvisande som vi snart kommer att se.
För att bemöta myten att Sverige har låg eller ingen rasism så går vi igenom ett antal rapporter och fakta.
5 % av svenska folket är systematiska och starkt antisemitiska
36 % av svenska folket har delvis antisemitiska åsikter eller tar inte avstånd från antisemitism
Endast 59 % av svenska folket kan sägas ta helt avstånd från antisemitism, dvs 41% tar inte helt avstånd från antisemitism, som kan ses i ovanstående två punkter.
Endast 48 % av svenska folket var i olika utsträckning positiva till en judisk statsminister.
26 % av svenska folket anser att ”judarna har stort inflytande över världsekonomin”
17 % av svenska folket anser helt eller delvis att ”judarna tror att de är de enda som lidit”
Ett vanligt argument idag bland sverigedemokrater och andra är att dagens antisemitism är ”importerad” (ett för övrigt rasistiskt språkbruk med nazistiska anor för att avhumanisera de som invandrat) dvs att det är ”muslimerna” som är antisemiter idag och inte så värst många fler. Det är visserligen sant att enligt undersökningen ovan så är en större del av muslimer som grupp systematiskt antisemitiska, jämfört med Sveriges övriga befolkning. Men den muslimska befolkningen motsvarar enbart några få procent av dagens befolkning och står därmed bara för en liten bråkdel av antisemitismen i Sverige idag.
Givet detta faktum, kombinerat med ovanstående fakta från forskningsrapporten, så kan man konstatera att antisemitismen tyvärr är väldigt utbredd bland Sveriges befolkning. Bara det faktumet att endast 48 %, dvs bara varannan svensk, skulle acceptera en judisk statsminister är skrämmande och mycket allvarligt.
Handen på hjärtat: är du dig själv på nätet? Uttrycker du dig på samma sätt i verkligheten som du gör på nätet? Hur står det till med godheten, medmänskligheten och respekten där du sitter bakom skärmen? Jag vill hävda att väldigt många av oss väljer att ta ut svängarna mer då samtalet, eller debatten, sker på nätet. Det är som om livet på nätet inte är på riktigt.
Men det är, i högsta grad, på riktigt.
I och med det monumentala genomslag Internet har haft, låt säg, de senaste 20 åren, har också spelreglerna för hur vi väljer att uttrycka oss förskjutits. I verkligheten, ansikte mot ansikte, är merparten av oss någorlunda sakliga, medmänskliga och vi visar respekt gentemot varandra. Många av oss är vad man skulle kunna kalla för PK, dvs politiskt korrekta, mest för att inte sticka ut eller för att inte skaffa oss ovänner.
Bakom skärmen är det annorlunda. Vi ser inte människan, utan vi ser istället en fiende och det är inte i närheten lika påtagligt att vi faktiskt interagerar med andra människor som, i sin tur, sitter bakom sina skärmar. Vi glömmer att det är riktiga människor, samma människor som vi möter i det ”verkliga” livet. Internet fungerar som en skyddad verkstad, en alternativ frizon där uttryck som inte, pga de sociala normerna, yppas i samhället plötsligt får legitimitet.
Jag är för ett öppet politiskt klimat, där alla med olika åsikter och ideologier, ska få komma till tals. Vi är alla, mer eller mindre, oliktänkande. Vi tycker olika om massor av saker. Det är bra, det är underlag för ett gott debattklimat. OM det nu inte vore för den där känslan av att det är OK att släppa alla sociala spärrar och tuta och köra.
På Twitter, Facebook, Flashback, på bloggar och i kommentarsfälten tillhörande nättidningar ser jag dagligen hur orden och språket lever ett eget liv. Argumentationen och debatten hänfaller inte sällan åt hat och hot mot den som inte är av samma uppfattning som en själv. Hatet tar sitt uttryck via funkofobi, homofobi, sexism, rasism och allehanda kränkningar. Hoten innefattar mordhot, hot om våld och våldtäkt gentemot enskild person, men också gentemot familj och anhöriga.
Dagligen ser jag tweets, Facebook-inlägg och -kommentarer som är direkt lagvidriga. Jag ser detta i bloggar, i kommentarsfälten till nätupplagor på dagstidningar och de få gånger jag är inne på Internets verkliga bakgård Flashback. Det rör sig ofta om hot, kränkningar och förtal, uttryck som möjliggörs av ”anonymiteten” man känner bakom skärmen. Även många av oss som inte väljer att vara anonyma balanserar på, och passerar, skiljelinjen för vad som är lagligt och olagligt.
Det kastas epitet till höger och vänster, epitet som allt som oftast inte har legitim grund. Jag gör tydlig skillnad på att uttrycka sig rasistiskt, sexistiskt eller homofobiskt och att de facto vara rasist, sexist eller homofob. Jag reagerar då jag ser människor uttrycka sig kränkande, hotar eller hatar och jag undviker själv att svänga mig med epitet som egentligen inte har någon annan effekt än att diskussionen blir hätsk och, i allra flesta fall, meningslös och destruktiv.
Möt det skrivna ordet och inte din fördom om den som skrev det.
Jag funderar ibland över varför jag är aktiv i olika sociala medier, såsom Facebook och Twitter. Jag kommer alltid fram till, trots allt hot och hat, att jag vill framföra mina åsikter, åsikter som står mig nära och åsikter som jag brinner för. Jag tänker inte låta mig tystas, eller skrämmas, av påhopp, kränkningar eller hot. Tyvärr är det många som faktiskt slutar att göra sin röst hörd. Människor som fått nog av hot gentemot sig själv och sin familj, människor som tröttnat på debattklimatet som råder på nätet, och som låter fega, ynkliga människor bakom skärmen tysta och skrämma.
Det du inte klarar av att säga i verkligheten ska du inte heller säga på nätet.
Hitler var positiv till att bli av med sitt lands judar och sade:
Jag kan bara hoppas och förvänta mig att den andra världen, vilken har sån djup sympati för dessa brottslingar (judarna), åtminstone är generösa nog att realisera denna sympati till praktisk hjälp. Vi är iallafall redo att skicka alla dessa kriminella till dessa länder, även om vi så måste skicka dem på lyxfartyg.
Alla deltagande länder påstod att de kände stor sympati med flyktingarna, men att de inte kunde hjälpa dem av ekonomiska och sociala skäl samt risk för ökad arbetslöshet. Det fanns också en rädsla att en judisk flyktingström skulle skapa ökad antisemitism och ”ett judeproblem” i det egna landet.
Konferensen blev en katastrof, judarna blev kvar i Tyskland, och resten är historia.
Vilken historia vill vi skriva idag?
Hade världen tagit emot de judiska flyktingarna så hade vi inte behövt läsa om Anne Franks oerhört hemska öde, för hon hade fått den asyl hon blev nekad och kunnat vara vid liv idag som 86-åring!
Hade världen tagit emot de judiska flyktingarna så hade vi inte behövt läsa i historiska tidningar om ”flyktinginvasionen” när judiska flyktingar ber på sina bara knän om att få undkomma Nazityskland.
Är det då rättvist av mig att jämföra situationen då för judar och Nazityskland med situationen idag för irakier, syrier, Assad och Daesh (ISIS)? Svaret är att det tveklöst är två olika situationer med olika kontexter – men det betyder inte att man inte kan lära sig av historien. Jonathan Greenblatt (Anti-Defamation League) pekar på att det är först i efterhand som dåtidens judiska flyktingar nu anses vara ”äkta flyktingar” men att det var annorlunda då på den tiden och att precis som idag så fanns då en stark flyktingfientlig opinion som bidrog till att stänga ute judiska flyktingar och därmed bidra till deras grymma öde. Två månader efter Kristallnatten var den amerikanska opinionen ändå mestadels emot att ta in judiska flyktingar:
De flyktingar vi väljer att stänga ute från Sverige idag är människor, precis som de judiska flyktingarna från Nazityskland var människor. Bilden på Alan påminde oss om denna mänsklighet.
Frågan jag vill ställa då är: för vem är egentligen beslutet jobbigt – för regeringen eller för flyktingarna? Och vem behöver andrum mer än flyktingarna?
Det är lätt att stänga ute flyktingar och komma med ursäkter för varför man måste det, trots konsekvenserna som det får för flyktingarna. Precis som världen gjorde 1938. Då visste världen vad Hitler ansåg om judarna. Idag vet världen vad Assad och Daesh (ISIS) gör mot flyktingarna.
Vi människor vill ofta och gärna tro att vi är den mest moderna människan som levt. Vi vill gärna tro att vi ständigt utvecklas till någonting bättre. Dessvärre stämmer sällan vår självbild överens med den verklighet vi lever i. Ett exempel på det är den syn på romer som Sverige har och har haft. Ibland hör vi människor prata om romer som om majoritetssamhället har ändrat sig ifrån stereotypiska föreställningar till en individuell humanism. Ingenting kunde vara mer fel än det påståendet. En redogörelse som sträcker sig över tid och rum kan kasta nytt ljus på de föreställningar som varit, som blivit och som råder idag.
Stadsförbundet gjorde en skrivelse till Sveriges kommuner i november 1954 med anledning av ”zigenarna i Sverige”. Skrivelsen tillkom av författaren Ivar Lo-Johansson och ämbetsmannen Hans von Heland. Det inledande citatet är följande:
”Orsakerna till att zigenare inte ansetts önskvärda på platser nära städernas centra är kända men inte desto mindre i hög grad missvisande. Zigenarna i Sverige är numera annorlunda än vad de tidigare varit.[…]. Vår vädjan gäller att de svenska städerna med större välvilja upplåter någorlunda hyggliga, inte hälsovådliga, bättre belägna lägerplatser åt de nomadiserande zigenarna.. […]. Vårt samhälle kunde genom uppfyllandet av så måttfull begäran visa en större generositet mot detta historiens enda kvarlevande internationella nomadfolk, av vilket en helt liten folkspillra alltjämt vistas inom Sveriges gränser”
Med det i bakhuvudet vill jag berätta en historia.
Den 23 maj 1956 anländer ett sällskap till Ludvika Kommun. Sällskapet består av fyra romer och tre icke-romer. I Ludvika finns det flera badplatser, både centralt och utanför staden. Det finns många sjöar och hela Ludvika stad omgärdas av dem. Vid Hillängsbadet i Ludvika slår sällskapet upp två tält på den allmänna tältplatsen. Ett par dagar senare ansluter fyra släktingar, varav tre av dessa är romer. De slår inte upp några ytterligare tält utan använder sig av de två tält som redan är uppställda.
Det tar endast några dagar innan kommunborgmästare (kommunalråd) Torsten Fröberg samt statskommitténs ledamöter mottar anonyma samtal som riktar klagomål mot det sällskap som besöker Hillängsbadet. Den 29 maj 1956 bestämmer sig kommunen efter fortsatta anonyma påtryckningar att polisen ska göra ett besök och meddela ”zigenarna” att lämna platsen. När kommunen besöker platsen så förklarar romerna att de inte har några pengar eller möjligheter att förflytta sig utan att först få ett arbete så de kan tjäna ihop de pengar som behövs.
Kommunen återvänder senare under dagen och genomför en ”polisiering” (identitetskontroll) av lägret och beordrar romerna som befinner sig där att lämna platsen. Anvisningar om ny lägerplats sker inte.
Dagen efter, den 30 maj, har de två tälten och de elva personerna inte lämnat platsen. Polisen och kommunen återvänder med ett ultimatum om tvångsförflyttning.
31 maj: En polisstyrka river tälten och packar alla romernas tillhörigheter på lastbilar. Romernas passiva motstånd och situationens osäkerhet leder till att romerna placeras i polisbemannade bussar. De körs till en by en mil utanför nästa stad, Borlänge, tre mil ifrån Ludvika. Ingen markägare underrättas. Borlänge kommun blir inte informerade. Det hela anses vara avklarat för Ludvika kommuns del.
Frågan jag ställer mig efter att har hört den här historien och kopplar det till det Stadsförbundet skrev – endast två år tidigare – om ”zigenare” som ”nomadiserade internationella människor” och kommunerna ”upplåter någorlunda hyggliga, inte hälsovådliga, bättre belägna lägerplatser” – om det som de hade i baktanke då var att de är nomadiserade för att de inte får stanna någonstans och att den där ”bättre belägna lägerplatsen” i verkligheten alltid är i grannens kommunen?
Syftet är inte att dra nutidsparalleller. Det talar för sig själv. Frågan är vilka föreställningar som vi har idag? Hur ser vi på romer idag? Hur pratar du om andra människor egentligen? Människor är alltid människor. Det kan aldrig vara okej att tala om människor som kulturella naturtillstånd eller objektifiera andra livsstilar.
Vi kan aldrig förtrycka det faktum och självklar sanning att det inte finns någon likriktad kultur. Det är mångfalden som gör mänskligheten dynamisk och innehållsrik.
Katarina Taikon (1932- 1995) – författare och engagerad debattör för romers rättigheter
Det råder beröringsskräck för att prata om Sverigedemokraterna som fascister. En stor anledning till det är inte bara ”sverigevännernas” egna försök att tvätta sig rena med stålull utan även svårigheterna att förstå hela bilden.
Statsminister Stefan Löfven (S) och finansminister Magdalena Andersson (S) har talat om Sverigedemokraterna som ”nyfascister”.Det är givetvis inte fel att göra det, men för att föra ett sådant resonemang behövs också en tydlighet med vad som menas. Svårigheterna med att förstå hur eller vad den svenska fascismen är beror mycket på okunskap och svårigheterna med tydliga definitioner om vad fascism är för någonting.
Det här är en redogörelse för fascismen och etno-nationalismen i Sverige. Det är en världsbild, en politisk rörelse och en folkrörelse. Den är organisk till sin natur och det som förenar dessa två är deras gemensamma värdegrund och ideologi – ”sverigevän”.
Fascismen i Sverige är en komplett ideologi. Det är en världsbild som bl a bygger på etno-nationalism som fundament. Den är per definition exkluderande eftersom det är så fascismen bygger sitt samhälle.
Om människor ska kunna exkludera andra, så behöver ”de andra” först bli objektifierade (alltså en sak istället för en människa). För att människor frivilligt ska underkasta sig fascismens partiledarkultur och den gemensamma värdegrunden (i Sveriges fall ”sverigevän”) måste den vara homogeniserande (alltså åsiktslikriktande) och den ideologiska fascisten blir det genom att avsäga sig andra ideal och synsätt – till förmån för den homogena värdegrunden som bygger på den exkluderande etno-nationalismen.
Nationalismen bygger i sin tur på att definiera människor i termer av ”vi och dom”. Denna världsbild legitimerar de med att se människor (som jag skrev först) just som OBJEKT, en sak, ett naturtillstånd, någonting som inte kan ändras. De försöker förklara deras biologiska vanföreställningar om människor med hjälp av socialdarwinism, alltså, de förklarar människor som genetiskt likriktade – KOLLEKTIVT – alltså motsatsen till individuella arvsanlag. På det viset försöker etno-nationalister förklara att det finns gemensamma arvsanlag som nedärvs i ”essenser”. Den ”nedärvda essensen” är det som enligt nationalister beskriver kompakta paket av beteende, åsikter, värderingar på hela folkgrupper och ibland till och med hela kulturer och stater.
Dessa inbillade ”naturtillstånd” är hur de definierar (ser på) andra och sig själva. ”Vi” och ”dom”. ”Vi” som hör hemma och ”dom” som inte gör det. De förklarar det hela genom vad de ”känner” är rätt och det är deras inbillade vanföreställningar som kickar igång när de ser en mörkhyad (exempelvis) och tänker: ”Jag ser en mörkhyad (fast de använder värre termer) göra en dålig sak. Därför är alla mörkhyade dåliga”
”Hur vet du att det är sant?” kan man då fråga dem… Svaret blir:
”det ser man, det märks” – alltså känsloargument och dömande utefter utseende. Det är alltså för att sammanfatta:
Jag ser – jag tror – jag känner och eftersom jag ser det jag känner, så är det sant. Ett självrättfärdigande resonemang.
Det är cirkellogik.
De tror att deras känslor är ett universellt allmäntillstånd och när de är flera som delar denna världsbild så har de i deras värdegemenskap, den inbillade föreställningen; att eftersom de är flera (homogeniserade) som känner likadant och ”förstår lösningen” så måste det också vara så. Det finns ingen annan förklaring än att deras kollektiva upplevda känsla stämmer. Den känslan som de fyller varandra med. Den känslan de ständigt bekräftar gentemot varandra.
Huruvida verkligheten FAKTISKT (de facto) är som de tror, det är av mindre betydelse. Det viktigaste för sådana personer är att de har den gemensamma värdegrunden, den som byggs på exkluderande etno-nationalism. Att den införlivas och efterföljs, för allt annat är en kränkning av deras känslor och ett förräderi mot den ”egna” gruppen de identifierar sig med.
Så länge de nationalistiska idealen följs, mår de bra. När det inte sker, mår de mycket dåligt.
Jag önskar de kunde kliva ur sina cirkelresonemang och försöka se det utifrån.
I en artikel publicerad i Nyheter Idag tidigare idag läser vi att Hans Rosling, professorn i internationell hälsa som med stöd av sin lättförståeliga argumentation och retorik tagit stora delar av folket med storm, verkar ha ändrat ståndpunkt vad gäller flyktingpolitiken.
I artikeln kan vi läsa att Rosling, i en debatt arrangerad av Publicistklubben i måndags kväll, skulle ha sagt följande:
Jag skulle stå där på scen och tala om att det Jimmie Åkesson sagt i två, tre år är fullständigt rätt.
I följande klipp kan vi se att citatet stämmer och att Rosling ger SD rätt gällande att det behövs mer bistånd till närområdet, dvs till FN (UNHCR) och SIDA.
Det som Nyheter Idag, och SD-sympatisörer, ”glömmer bort” är att Rosling inte säger att vi ska minska flyktingmottagandet till Sverige. Rosling poängterar vikten av, å ena sidan, höjt bistånd till FN och SIDA – det s k närområdet – och, å andra sidan, en fortsatt hög flyktingmottagning. Det kan vi se i det s k brandtalet från förra veckans TV-gala ”Hela Sverige skramlar”:
I klippet kan vi höra Rosling säga följande:
Det finns de som säger det finns en gräns för hur mycket flyktingar man kan ta emot, och det är rätt. Libanon har nästan nått den gränsen. Ett land med 4-5 miljoner människor som tagit mot mer än 1 miljon flyktingar. Då bågnar landet. Det finns inget land i Europa som är i närheten av den gränsen.
Den tiden man kunde hålla på och tjafsa ”ska vi stödja flyktingar här, ska vi stödja flyktingar där, våran politik är si”; den är över. Alla människor ska ha hjälp överallt.
Det många som sympatiserar med SD vill, och verkar, tro är att Rosling bytt fot och är av uppfattningen att Sverige ska sänka flyktingmottagningen och höja biståndet till FN och SIDA. Detta ”scoop”, att Rosling ger stöd åt SD, sprids som en löpeld på sociala medier. Naturligtvis har inte Rosling bytt fot. Rosling vet mycket väl vad som är viktigt, och nödvändigt.
Artikel av Helena Trotzenfeldt och Thabo ’Muso från augusti 2015
I en ganska skev sensommardebatt framstår det som om ”flyktingfrågan” är en katastrof för Sverige, som alla partier utom Sverigedemokraterna saknar svar kring hur man ska hantera. Men om vi läser vad Sverigedemokraterna faktiskt uttrycker i sina dokument och på sin webbplats framkommer att deras plan är att bland annat syrier som söker skydd i Sverige ska skickas tillbaka till Syrien.
”Flyktinginvandringen bör vara begränsad till en mindre mängd flyktingar som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention” skriver de.
Men nio av tio syrier får inte asyl enligt FN:s konvention, utan de beviljas skyddsstatus enligt Europakonventionen.
Om Sverigedemokraternas program skulle bli svensk lag skulle det innebära att nästan alla syrier som idag söker skydd i Sverige skulle skickas tillbaka till Damaskus, där de skulle riskera att dödas, torteras eller våldtas. Av någon anledning ställs Sverigedemokraterna sällan till svars för det omänskliga i detta förfarande. Istället framstår det som om Sverigedemokraterna hittat en fiffig lösning som ingen annan tänkt ut.
Vi behöver därför fråga Sverigedemokraterna:
Vart vill ni skicka syrierna ni tänker avvisa? Ska ni sätta dem på ett plan till Damaskus? Vad har ni tänkt ska hända med dem när de kommer tillbaka, efter att ha riskerat livet för att ta sig till Europa?
FN:s flyktingkonvention kom till 1951, i spåren efter andra världskriget. Idag har merparten av världens länder skrivit under. Flyktingkonventionen ger skydd till den som är förföljd för sin ras, religion, nationalitet eller medlemskap i social eller politisk grupp. Den som inte är förföljd som individ omfattas alltså inte. Därför har Europakonventionen, i likhet med övriga västländer, lagt till att även den som riskerar att dödas eller torteras av andra skäl, såsom krig eller naturkatastrofer, och därför inte kan leva i sitt hemland, också omfattas.
Grundstommen i Sverigedemokraternas tankefigur är att de som beviljas asyl enligt flyktingkonventionen från 1951 är de ”riktiga” skyddsbehövande, och att de som beviljas skydd enligt Europakonventionen inte egentligen behöver det. Men det går inte att dra en sådan slutsats, och syriernas situation gör detta mycket tydligt. Det är bara ett fåtal som är personligt förföljda, men de som lever i Syrien riskerar död eller tortyr.
Ett vanligt argument för Sverigedemokraternas asylpolitik är att ”Sverigedemokraterna vill hjälpa många fler genom att ge pengar till UNHCR”. Det är förstås lovvärt, men det är inte så att fler räddas till livet av det. Sverige ger redan idag åtskilligt till UNHCR, och det vill alla partier fortsätta med. Det verkar också finnas en missuppfattning att flyktingar idag dör i lägren, och att bara Sverigedemokraterna vill rädda dem. Så är förstås inte fallet. Visst har det kommit rapporter om att filtar och mediciner saknats, men någon massdöd som bara Sverigedemokraterna vill avhjälpa finns inte. Sverigedemokraterna driver ”hjälpa på plats” hårt. Men i deras principprogram framgår att de egentligen vill sänka biståndsmålet från 1 procent av BNP till 0,7 procent.
En annan missuppfattning är att det skulle finnas en möjlighet att skicka dem som sökt skydd i Sverige tillbaka till flyktingläger i exempelvis Libanon. Men Libanon har redan tagit emot över en miljon syrier i ett till ytan litet land med fyra miljoner invånare. De har ingen anledning, vare sig juridisk eller moralisk, att acceptera att Sverige skickar asylsökande dit. Det enda land Sverige formellt kan skicka någon som avvisas till är hemlandet, i detta fall Syrien.
Läget i Sverige de sista två åren har varit kaotiskt här och var, men inte mer än det var under kriget i Jugoslavien. Nu ser vi att strömmen av asylsökande till Sverige minskat ganska dramatiskt under våren, och det finns tid för återhämtning. För det seriösa parti som vill förändra asylpolitiken finns förstås ändå åtgärder att ta till. Permanenta uppehållstillstånd kan göras till tillfälliga. Arbetsmarknadspolitiken och språkundervisningen kan förbättras. Upphandlingar kan skötas bättre. Samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna snickrar nu på förslag för förbättring som fortfarande upprätthåller asylrätten. Det är bra och välkommet.
Det enda parti som verkar sitta nöjda i övertygelsen att de hittat den slutliga lösningen är Sverigedemokraterna.
De har dessutom turen att få förstår hur lösningen ser ut. Den romantiserade bilden av att Sverigedemokraterna skulle ha möjlighet att skicka asylsökande tillbaka till flyktingläger i zoner där det är fred har bitit sig fast, och det är svårt att vi som förklarar vart de egentligen tänkt skicka dem ofta möts av misstro.
Det är dags att ställa Sverigedemokraterna mot väggen och låta dem förklara exakt hur planen för att skicka dem tillbaka till Syrien ser ut. Hur ska de överhuvudtaget hitta ett sätt att flyga dit dem? Vad tänker de sig kommer att hända med dem när de kommer fram?
Och vilken skillnad är det mellan Sverigedemokraternas politik idag och dem som ville skicka judar tillbaka till Tyskland under andra världskriget?
Kommunen återvänder senare under dagen och genomför en ”polisiering” (identitetskontroll) av lägret och beordrar romerna som befinner sig där att lämna platsen. Anvisningar om ny lägerplats sker inte.
Motargument 