I partiledardebatten i Agenda 13/10 2024 avfärdade Jimmie Åkesson (SD) anklagelser om antisemitism i partiet. Åkesson använde sig av argumentet att Sverigedemokraterna skulle vara riksdagens mest Israelvänliga parti. SKMA (Svenska Kommittén mot Antisemitism) reagerade och ifrågasatte partiets ”anti-antisemitism” och menade att den ”saknar all trovärdighet”. Detta mot bakgrund av återkommande avslöjanden om antisemitism i partiet.
I ett försök till karaktärsmord på SKMA försöker SD tvätta sin antisemitiska byk. SD känner sig förfördelade och felaktigt tolkade, och till slut rann bägaren över. Till saken hör att SKMA en månad tidigare på sin hemsida skrivit att arbetet mot antisemitism inte underlättas av att SD skönmålas. I ett öppet brev i Aftonbladet skriver Björn Söder, Richard Jomshof, Oscar Sjöstedt, Jörgen Fogelklou och Jimmie Åkesson en appell till SKMA för att få dem att ändra sin åsikt. De säger sig vilja träffas och reda ut eventuella missförstånd. När SKMA svarar att SD inte är trovärdiga ändrar de fem taktik och utmålar istället SKMA som en ”politisk aktör” och att deras inlägg skulle vara en ”partsinlaga”. SD misstänkliggör SKMA:s arbete. Med detta försök till karaktärsmord tror de fem brevskrivarna att SKMA:s anklagelser om antisemitism i SD inte längre skulle vara relevanta. SD anklagar SKMA för att deras ”verksamhet till stora delar går ut på att opinionsbilda mot Tidösamarbetet i allmänhet, och Sverigedemokraterna i synnerhet”.
Motargument vill här påminna om att SKMA är en religiöst och politiskt obunden organisation som startade 1983 för att synliggöra antisemitism i Sverige. 2018 erhöll organisationen ett regeringsbidrag för en omfattande utbildningssatsning om Förintelsen, antisemitism och rasism. SKMA har genom åren slagit mot antisemitism när den, oberoende från vilket håll i politiken, eller samhället, visat sitt fula tryne. Sedan kriget mellan Hamas och Israel startade för ett drygt år sedan har SKMA vid ett flertal tillfällen varit skarpa i sin kritik gentemot Vänsterpartiet, där flera företrädare uttalat sig antisemitiskt samt gett uttryck för antisemitiska konspirationsteorier.
SD:s antisemitism, såväl den historiska som den nutida, är väl dokumenterad. Åkesson sa, i samband med en intervju i samband med partiledardebatten, att antisemitismen är ett ”importerat problem”. Åkessons uttalande implicerar att svenskfödda inte skulle kunna vara antisemiter, vilket i sin tur är ett bevis på Åkessons rasism mot utrikes födda. På frågan om han ansåg det vara trovärdigt mot bakgrund av att SD historiskt sett haft problem med antisemitism svarade han undflyende och upprepade att partiet är det mest Israelvänliga i riksdagen.
Ordkriget från SD mot SKMA är inget annat än en charad. Hur mycket SD än försöker hamra i oss väljare att de inte skulle vara antisemiter mot bakgrund av att de påstår sig vara Israelvänliga, så kan vi inte blunda för vad deras företrädare har uttryckt, och fortfarande uttrycker. Det handlar om såväl antisemitism som antisemitiska konspirationsteorier. Motargument har i en artikel förra veckan sakligt och metodiskt redogjort för att Israelvänligheten inte innebär frisedel från antisemitism. SD är ett antisemitiskt parti.
UPPDATERING 241023:
Statsminister Ulf Kristersson (M) har nu svarat SD om att SD anser att regeringen inte bör ta SKMA på allvar, och delar av SD menar att alla bidrag till organisationen bör stoppas. Kristersson säger:
– Vi tar dem på mycket stort allvar och har gjort det under mycket lång tid. Jag tycker de är en viktig röst för en uppenbart väldigt viktig fråga i Sverige. (Källa: Aftonbladet)
Denna artikel är andra delen i en trilogi. I denna del avhandlas hur antisemitism och islamofobi båda är del av SD:s kärnpolitik.
I söndagens (13/10) partiledardebatt i Agenda försvarade Jimmie Åkesson (SD) sitt parti från anklagelser om antisemitism genom att förneka att man överhuvudtaget har ett problem med antisemitism inom partiet. Partiledaren anförde Sverigedemokraternas starka stöd för Israel som bevis för detta. Men det ena utesluter inte det andra.
Att antisemitism inte skulle vara ett problem inom SD är ett förbluffande påstående. Det går enbart att tolka på två sätt. Antingen kan det förstås som en ren lögn eller så är det på det viset att man inte tycker att det finns ett problem med antisemitism inom partiet, eftersom antisemitism helt enkelt inte anses vara problematiskt. SD tycks balansera på en skör tråd mellan båda tolkningsalternativ då man förstår att uttalad antisemitism fortfarande betraktas som ej rumsren bland den stora majoriteten väljare.
Antisemitism och islamofobi som del av SD:s kärnpolitik
Ibland hamnar dock SD:s problematiska förhållningssätt till judar så nära partiets kärnpolitik att ursäkter snarast framstår som förtydliganden. Så var fallet när dåvarande partisekreterare Björn Söder framträdde i SVT Aktuellt (5 december 2014) för att förklara vad han egentligen menade när han sa att judar inte är svenskar.
Söder förklarade då att svenska judar naturligtvis är svenskar i bemärkelsen medborgare men att själva syftet med den särskilda nationella minoritetsstatus som bland annat judar och samer åtnjuter är att värna om deras säregenhet. Han menade vidare att alla medborgare självklart ska behandlas lika. Denna undflyende argumentation strider dock inte bara mot dagens politiska riktning utan även mot det faktum att SD:s uttalade ambition är att genom sin politik befästa en etnonationell svenskhet, vilken alltså utesluter judar. Samma spänning förtydligades ytterligare av Richard Jomshofs ”förklaring” av Björn Söders uttalanden. Jomshof, som numera är ordförande i riksdagens justitieutskott och öppet islamofobisk, menade då att judar inte är ett hot mot svenskheten eftersom de är så få till antalet. Enligt Jomshof hade ”20 000 muslimer” antagligen inte heller varit ett problem för Sverige. Svenska Kommittén mot Antisemitism (SKMA) drar den givna slutsatsen att varken judar eller muslimer är välkomna på samma villkor som alla andra i Sverige.
I söndagens (13/10) partiledardebatt i Agenda försvarade Jimmie Åkesson (SD) sitt parti från anklagelser om antisemitism genom att förneka att man överhuvudtaget har ett problem med antisemitism inom partiet. Partiledaren anförde Sverigedemokraternas starka stöd för Israel som bevis för detta. Men det ena utesluter inte det andra.
Att antisemitism inte skulle vara ett problem inom SD är ett förbluffande påstående. Det går enbart att tolka på två sätt. Antingen kan det förstås som en ren lögn eller så är det på det viset att man inte tycker att det finns ett problem med antisemitism inom partiet, eftersom antisemitism helt enkelt inte anses vara problematiskt. SD tycks balansera på en skör tråd mellan båda tolkningsalternativ då man förstår att uttalad antisemitism fortfarande betraktas som ej rumsren bland den stora majoriteten väljare.
SD:s antisemitism
Utöver Åkesson är det dock få som har mage att förneka att antisemitism förekommer inom SD eftersom dess allra grövsta uttryck återkommer gång på gång inom partiets kretsar. För fyra år sedan redogjorde Maria Robsahm för 88 exempel på nazistiska uttryck bland SD-politiker i boken ”SD och nazismen”. Inför valet 2022 kartlade Acta Publica 289 valkandidater som kunde kopplas till högerextremism. Bland dessa fall var tre av fyra kandidater — totalt 214 stycken — från ett enda parti. Märkligt nog, partiet utan problem med antisemitism.
Det finns otaliga exempel på händelser och fakta som påkallar förnekelse eller avbön, även inom partiets toppskikt. Att Jimmie Åkesson gick med i partiet under ledarskapet av en uttalad nazist är en sådan sak. Andra exempel ligger närmare i tiden, såsom när det avslöjades att judehatet som spreds under pseudonymen ”afghan” kom från ett mejlkonto tillhörande SD:s ledare i Göteborg, Jörgen Fogelklou. Eller som när partiets ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt gick på sammankomst för nazister och drog naziskämt om judar under sin tid i SD:s ungdomsförbund. Partiet möter sådana avslöjanden med förnekelser, ursäkter och undanflykter eftersom man förstår att de skadar dess anseende bland den stora majoriteten väljare.
Antisemitism och islamofobi som del av SD:s kärnpolitik
Ibland hamnar dock SD:s problematiska förhållningssätt till judar så nära partiets kärnpolitik att ursäkter snarast framstår som förtydliganden. Så var fallet när dåvarande partisekreterare Björn Söder framträdde i SVT Aktuellt (5 december 2014) för att förklara vad han egentligen menade när han sa att judar inte är svenskar.
Söder förklarade då att svenska judar naturligtvis är svenskar i bemärkelsen medborgare men att själva syftet med den särskilda nationella minoritetsstatus som bland annat judar och samer åtnjuter är att värna om deras säregenhet. Han menade vidare att alla medborgare självklart ska behandlas lika. Denna undflyende argumentation strider dock inte bara mot dagens politiska riktning utan även mot det faktum att SD:s uttalade ambition är att genom sin politik befästa en etnonationell svenskhet, vilken alltså utesluter judar. Samma spänning förtydligades ytterligare av Rickard Jomshofs ”förklaring” av Björn Söders uttalanden. Jomshof, som numera är ordförande i riksdagens justitieutskott och öppet islamofobisk, menade då att judar inte är ett hot mot svenskheten eftersom de är så få till antalet. Enligt Jomshof hade ”20 000 muslimer” antagligen inte heller varit ett problem för Sverige. Svenska Kommittén mot Antisemitism (SKMA) drar den givna slutsatsen att varken judar eller muslimer är välkomna på samma villkor som alla andra i Sverige.
Så till Åkessons antydan om att SD inte kan vara antisemitiskt för att partiet stödjer Israel. Medan Israel har en unik innebörd för många judar i världen vilket förtjänar att tas på allvar, går det inte att bortse från att Israels definition som judisk stat passar väl in i SD:s etnonationalistiska världsbild, där territorier i första hand tillhör en specifik nation. Israel är inte definierat som det israeliska folkets land även om medborgarskapet är israeliskt. Istället tillhör landet formellt sett det judiska folket. På liknande vis avser SD att cementera ”etniska svenskars” självbestämmande över Sverige. Båda dessa projekt konfronteras således med olika ”demografiska problem”. SD:s nazist-kopplingar och judarnas utsatthet i Europa som långt före andra världskriget gav vind i seglen för det sionistiska projektet att upprätta en judisk stat gör dock att dessa förenklade paralleller slutar där. Poängen är att israeliska ledare, t ex nuvarande premiärminister Benjamin Netanyahu, ofta hävdar att judarnas hem är i Israel, snarare än Europa, och att detta ligger i linje med SD:s idé om judar såväl som partiets vision för Sverige.
Antisemitiskt stöd för Israel har historiska paralleller, med början i det avgörande ursprungslöftet i den brittiska Balfourdeklarationen om att i Palestina upprätta ett nationellt hemland för det judiska folket. Deklarationen fick sitt namn efter Lord Balfour, den dåvarande utrikesministern som drygt ett decennium dessförinnan skrev under den antijudiska lagen om begränsad invandring till Storbritannien och sedermera beskrev judisk närvaro som ett hot som befläckat den brittiska civilisationen sedan urminnes tider.
Dessa förhållanden betyder naturligtvis inte att stöd för Israel indikerar stöd för den antisemitism och den etnonationalism som präglar Sverigedemokraternas politik. Inte heller betyder det att alla antisemiter stödjer Israel — att hat mot Israel glider över i antisemitiska uttryck är sedan länge vanligt förekommande. Vad det däremot visar är att Sverigedemokraternas omfamnande av Israel är fullt förenligt med partiets antisemitiska lutning. Inte heller det är något nytt.
Det är nu fem år sedan Björn Söder (SD) uttryckte att judar och samer inte är svenskar. Nu har riksdagsledamoten Josef Fransson (SD) också uttryckt att judar och samer inte är svenskar. Det är en splittrande retorik, som skapar känsla av att inte tillhöra.
På X, f d Twitter, upprepade Fransson 15 november 2023 det som Björn Söder uttryckte för fem år sedan:
Skärmdump från X 231121
Den nästsista meningen tydliggör att judar och samer kan anta en svensk identitet. Detta är inte detsamma som att svenska judar och samer är svenskar. Fransson dribblar bort sig själv i formuleringen om att SD skulle försvara judars och samers särställning som nationell minoritet.
Det var på Centerpartiets officiella Facebooksida som Söder framförde sin ståndpunkt om judar och samer:
Annie Lööf förringar judars och samers ställning i Sverige när hon indirekt hävdar att de är svenskar. Dessa grupper har minoritetsställning i Sverige just för att de inte är svenskar. Skäms Annie Lööf för din rasistiska hållning (Källa: SVT)
I DN-artikeln ”Den leende nationalismen” från 2014 läser vi följande Söder-citat:
– Det är ju så att Sverige i dag inrymmer andra nationer. Vi har ju till exempel den samiska nationen. De är svenska medborgare, men tillhör den samiska nationen. Vi har också tornedalsfinnar och så vidare. Vi accepterar dem. Men om det blir för många nationer i nationalstaten – då kan det bli problem. (Källa: DN)
– Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet. Men gör de inte det behöver inte det vara ett problem. Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet. De kan fortfarande vara svenska medborgare och leva i Sverige. Samer och judar har levt i Sverige under lång tid. (Källa: DN)
I samma artikel svarar Söder på frågan om man kan vara kurd och svensk:
- Jag tror inte att man kan det, att tillhöra två nationer på det sättet. Däremot kan ju kurder vara svenska medborgare. Problemet är om det blir för många i Sverige som tillhör andra nationer. (Källa: DN)
Vän av ordning undrar varför SD känner sig manade att återkommande dela upp människor i svenskar och icke-svenskar. Att SD dribblar bort sig i resonemang om att de värnar nationella minoriteters särställning är ett försök att ursäkta sin splittrande retorik. Det är inte ett särskilt framgångsrikt koncept.
Eftersom Björn Söder återigen (den här gången i Kristianstadsbladet 26 oktober) hävdar att han aldrig sagt att judar och samer i Sverige inte samtidigt kan vara både svenskar, och judar eller samer, vill jag förklara varför han inte bara sagt just detta, utan varför det också är ett resonemang fast förankrat i Sverigedemokraternas principprogram.
Till att börja med måste man förstå att i Sverigedemokraternas språkbruk, är ”nation” inte en nationalstat, eller ens människorna som är medborgare i en nationalstat: I SD:s språkbruk är ”nation” ett etniskt homogent folk.
En medborgare i nationalstaten Sverige är alltså inte alls självklart tillhörig det SD menar med ”den svenska nationen”.
Enligt SD:s principprogram kan man bara vara tillhörig den svenska nationen om man känner större lojalitet med den, än med någon annan. Man måste också leva ”i enlighet med den svenska kulturen” och se ”den svenska historien som sin egen”.
Svenska judar och samer som känner lika stor eller större lojalitet med sin judiska eller samiska identitet som med sin svenska, platsar därför inte i SD:s svenska nation.
De får heller inte leva i enlighet med judisk eller samisk kultur, om de ska få tillhöra SD:s svenska nation.
Och de måste betrakta den svenska historien, inte den judiska eller samiska historien, som sin egen, om de ska få tillhöra SD:s svenska nation.
Kort sagt: de måste vara fullständigt assimilerade till den svenskhet som SD definierar, och radera sin judiska eller samiska identitet, om de ska få tillhöra SD:s svenska nation.
Så vad sade då sade Björn Söder egentligen, i den där intervjun i Dagens Nyheter 14 december 2014? För att inte rycka hans ord ur sitt sammanhang, väljer jag att visa utdrag ur intervjun:
För att sammanfatta, säger Björn Söder i intervjun att han
skiljer mellan medborgarskap och nationstillhörighet
menar att det finns människor i Sverige som tillhör den judiska eller samiska nationen
tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet
inte tror att man kan tillhöra två nationer samtidigt
Detta är alltså tankar direkt hämtade ur SD:s principprogram, tankar som fortfarande idag har lika central plats i Sverigedemokraternas ideologi som de hade 2014.
Det är ingen felsägning. Det är ingen felcitering. Det är inte taget ur sitt sammanhang.
I Theodor Fritschs antisemitiska skrift Storfinansens synder från sent 1920-tal framträder tydliga paralleller till SD:s islamofoba opinionsbildning. Här finns också samma slags konspirationistiska världsbild och etnonationalism som blivit allt synligare hos företrädare för SD och andra högerpopulistiska grupper.
Finns det något att lära av dessa likheter, eller är människan dömd att uppfinna hjulet varje gång någon gläntar på dörren till fascismen?
Theodor Fritsch var en tysk antisemit och opinionsbildare som från sent 1800-tal och fram till sin död 1933 producerade och gav ut en mängd skrifter i den så kallade “judefrågan”. Han anses vara en av nazismens förgrundsgestalter och hans Reichshammerbund; en antisemitisk och rasbiologiskt driven folkrörelse vars syfte var att återupprätta det tyska folkets ren- och storhet genom att befria dem från judendomens inflytande, var en av de första att använda svastikan som symbol. Strax innan sin död 1933 blev han invald som riksdagsman för NSDAP.
Flera av hans skrifter översattes även till svenska och gavs ut på E. P. Holmvalls förlag som en del i serien “Bibliotek i judefrågan”. Ytterligare titlar ur förlagets produktionskatalog vittnar om dess inriktning: Den statsfientliga judiska läran, Den hemliga världsregeringen eller den dolda handen, Entente-frimureriets hemliga spel under världskriget, Hakkorset, dess betydelse och ursprung och Spritmonopolet och judarnas välde i Sverige (den sistnämnda författad av Adolf Andersson, politiker i Bondeförbundet). Det fanns alltså en på den tiden aktiv utgivning av antisemitisk litteratur som underblåste en konspiratorisk bild av juden som en aktör, vilken i det fördolda strävar efter världsherravälde till vilket pris som helst.
Den aktuella boken har titeln Storfinansens synder: En vidräkning och består till största del av en bitter uppgörelse med det tyska rättsväsendet, med vilket Fritsch haft en konflikt. Bakgrunden till denna konflikt är en av Fritsch författad artikel, där han anklagat finansmannen Max Warburg för allehanda brott mot det tyska folket. Bland annat hävdade Fritsch att judarna, via Warburg, hade finansierat bolsjevikerna i Ryssland, spionerat på Tyskland åt allehanda främmande makter och konspirerat för att tvinga in Tyskland i ett krig (första världskriget) man var förutbestämd att förlora. Fritsch åtalades för förtal och dömdes efter en flerårig process till fyra månaders fängelse.
Fritsch ägnar större delen av sin bok åt att publicera de bevis han sökt anföra i rätten, men som avfärdats. Det rör sig om totalt 37 inlagor som på olika sätt skildrar Fritschs antisemitiska och konspiratoriska världsbild, där judarna bakom kulisserna styr världen och dess folk med järnhand. Att dessa snarare bekräftar åtalspunkten än friar honom från den tycks han inte vara medveten om.
Det som slår mig när jag läser boken är dock inte antisemitismen eller konspirationismen i sig. Jag känner redan till dessa företeelser och de huvudsakliga dragen är bekanta, även om jag inte känner alla namn som förekommer. Istället är det hur dessa “bevis” för den judiska konspirationen att ta över världen är fylld av paralleller till dagens debatter och hur samma frågor åter tycks vara på (eller på väg upp på) tapeten, genom antingen opinionsbildning från “sverigevänliga” medier och politiska aktörer eller via de olika konspirationsgrupper som börjat göra väsen av sig i kölvattnet efter Donald Trumps presidentskap och den rådande Corona-epidemin – och som trots sin allmänna spretighet lyckas förenas i just tron på en dold hand som styr världshändelser och hela befolkningar enligt på förhand uppgjorda planer.
Antisemitism och konspirationism i aktuell tappning. (Bilden hämtad från adl.org)
NATIONEN
I boken förekommer vid flera tillfällen resonemang om hur “juden” inte kan vara tysk på riktigt, eftersom det innebär en lojalitetskonflikt som det judiska ofelbart går segrande ur. Han skriver bland annat att “av en tvistefråga mellan en av de egna och en kristen gjorde de [judarna -min anm.] alltid en nationell fråga” (s. 33). Fritsch är förstås inte ensam om att utforska dessa tankebanor; vid ungefär samma tid skriver Adolf Hitler – den man som senare kommer att vara högste ansvarig för Förintelsen, vilken tog livet av omkring sex miljoner judar – i sitt manifest Min kamp om hur han går från att tänka “är det här en jude?” till “är det här en tysk?” när han på Wiens gator möter människor med kaftan och skruvlockar. Idag upprepas resonemanget av bland andra SD:s Björn Söder, som vid åtminstone två tillfällen uttryckt hur judar (och samer) inte är svenskar:
I en kommentar på Centerpartiets Facebooksida skrev han 2018 att judar och samer “har minoritetsställning i Sverige just för att de inte är svenskar” [min kursivering], ett synsätt han redan 2014 givit uttryck för i en intervju med DN:s Niklas Orrenius.
Söders resonemang grundar sig i samma sorts lojalitetskonflikt som Fritsch och Hitler målar upp i sina skrifter och som har sin grund i den nationalistiska aspekten av deras gemensamma världsbild: Juden (eller samen, tornedalsfinnen, romen, sverigefinnen…) kan inte vara lojal mot både judendomen och Sverige, eftersom de olika nationerna har skilda intressen, därför måste hen “bestämma huruvida de vill tillhöra den svenska nationen eller till någon av minoritetsgrupperna”, enligt Söder. Fritsch, om han levt idag, skulle antagligen säga detsamma.
KONSPIRATIONEN
En ytterligare ingrediens är den mer eller mindre uttalade idén om en judisk konspiration – en dold hand som aspirerar på total kontroll över världen. Det mest kända exemplet på denna myt är det så kallade “Sions vises protokoll”: en antisemitisk skrift baserad på en satirisk pamflett ursprungligen riktad mot Napoleon Bonaparte. Här misstänkliggörs bland annat frimureriet, kommunismen och kapitalismen som varande verktyg i händerna på judarna. Hitler hänvisar direkt till denna skrift i Min Kamp och Fritsch väjer inte för att anspela på samma konspiratoriska världsbild i sina skildringar av bland annat socialdemokratin, som de båda anser vara en kuliss för judiska intressen.
Fritsch, som i denna av sina böcker främst fokuserar på den ekonomiska sfären, talar mycket om finansvärldens internationella prägel och radar upp en mängd insinuanta påståenden om hur (judiska) bank- och finansmän dragit fördelar av första världskriget, såväl i upptakten, skeendet och eftermälet av denna europeiska konflikt. Detta genom inflytande i politiken, liksom genom regelrätt spioneri och insideraffärer. Det som detta framförallt landar i, är uppfattningen att “judarna” är ansvariga för kriget och dess konsekvenser för Tyskland och det tyska folket (vilka de alltså inte heller anses tillhöra, annat än i formell bemärkelse).
Den judiska konspirationens beståndsdelar innehåller några väl kända begrepp; Man talar bland annat om marxismen som ett politiskt verktyg i judarnas händer – inte helt ojämförbart med hur man idag inom den populistiska/alternativa/extrema högern talar om hur partier (kanske främst S och MP) har “islamiserats”. Globaliseringen är ett annat begrepp man använder sig av för att dels illustrera (det förment judiska) samarbetet över nationsgränserna, vilket ska förstås som stående i konflikt mot nationella intressen, men också för att ytterligare understryka judarnas illojalitet mot nationen.
Sammantaget resulterar detta i att Fritsch (och Hitler) identifierar en grupp – ett folk – som lever bland oss, men som inte är en del av oss, och som konspirerar mot oss i strävan efter vår undergång; som samhälle och folk. Nästan exakt på det sätt Sverigedemokraterna talar om muslimer och Islam idag.
RASEN
Storfinansens Synder är en uppenbart djupt antisemitisk skrift. Gång på gång återvänder Fritsch till “judarna” som roten till det onda; som genom att konspirera mot Tyskland och hennes folk strävar att förgöra henne. Men vilka är då dessa “judar”?
Jag frestas att ibland se dem som en symbol, snarare än en beskrivning av en faktiskt folkgrupp. När Fritsch likställer judendomen och socialdemokratin och Hitler i Min kamp beskriver marxismen och fackföreningsrörelsen som judiska skapelser (samt att han anklagar judarna för de miljontals döda i ryska revolutionen) får jag intrycket att vadhelst som sticker i dessa herrars ögon, så går det att härleda till “judarna” på ett eller annat sätt.
Men det vore att bagatellisera den rasism som trots allt genomsyrar såväl Min Kamp som Storfinansens synder. Här framställs juden oblygt som antitesen till allt mänskligt, liksom SD:s Martin Strid i direktsänd TV 2017 förde ett kort men kärnfullt resonemang om huruvida muslimer är fullt ut människor.
Denna skarpa åtskillnad mellan oss och dem – och resonemang om blodets renhet – handlar förstås om rasism i såväl biologisk som kulturell form. Juden och det judiska inflytandet ska elimineras från alla sammanhang, liksom idag inga moskéer ska tillåtas förändra den svenska stadsbilden eller slöjor den visuella demografin.
ÅTERKOMSTEN
Jag har ovan bara givit några få exempel på hur det tidiga 1900-talets antisemitism och framväxande nazism har paralleller med det tidiga 2000-talets islamofobi och högerpopulism (i form av exempelvis sverigedemokrati, alt-höger och traditionell högerextremism). Dessa exempel, tillsammans med ett par andra, kan sammanfattas i en kort lista:
Att man idag från sverigedemokratiskt håll söker utmåla 1900-talets folkhems-socialdemokrati som de egentliga nazisterna, följer samma logiska och retoriska mönster som när Theodor Fritsch och Adolf Hitler sökte utmåla socialdemokratin som en del av den judiska konspirationen.
Aron Flams alternativa historieskrivning om Sveriges roll under andra världskriget (och som i flera twitter-trådar motbevisats av historikern Mikael Nilsson) har paralleller till Hitlers egna skildring av det första världskriget, där han på eget bevåg skriver in judarna i en betydande roll för dess utgång.
Den svartmuskige juden som försökte smutsa ner det rena, tyska blodet för 100 år sedan byttes av SD ut mot ne***r som försökte smutsa ner det rena, svenska blodet.
Den nationella isolationism som ser internationellt samarbete (“globalism”) som ett hot har fått nytt syre. Denna hotbild, som både Fritsch och Hitler beskriver målande, uttrycks idag inte bara av representanter för populisthögern, utan även av till synes helt vanliga, konservativa ledarskribenter och opinionsbildare.
Anklagelser mot politiska fiender om att de i hemlighet styrs av judarna förekommer också idag – men nu heter det istället att de “islamiserats”.
Listan kan göras lång. Och kanske är det i slutändan den slutsats som bör väcka mest oro: Att den rasism, nationalism och konspirationism som lade grunden för det europeiska 1900-talets mörkaste år av allt att döma än en gång knackar på dörren och vill släppas ut.
Vi vet redan vad som ryms i en avhumaniserande retorik, inte minst i kombination med en starkt nationalistisk världsbild och ideologi. Och även om det denna gång kanske inte leder till samma extrema konsekvenser (världskrig och dödsläger), så kvarstår grundproblemet: Att denna så kallade Weltanschauung i sin mest positiva manifestation inte är annat än en nedtonad version av dessa konsekvenser.
Bara en dåre tror sig kunna hålla den dörren öppen, utan att samtidigt släppa ut det som dväljs där.
Sverigedemokraternas Björn Söder rycker partiet tillbaka in i abortdebatten. Söder hävdar att abort är den överlägset vanligaste dödsorsaken i världen och att det används som preventivmedel. Att abort skulle vara mord är abortmotståndarnas starkaste argument, och torde inte stämma överens med partilinjen. Det finns inte heller några belägg för att kvinnor använder abort som preventivmedel. Kvinnor behöver inte meddela orsaken till varför de gör abort.
SD har officiellt intagit en inställning till abort som liknar övriga partiers. Partiet hade länge ett krav på att sänka gränsen för fri abort från vecka 18 till vecka 12. Jimmie Åkesson sa i oktober 2019 i en intervju med Aftonbladet att frågan hamnade alltför mycket i fokus i valrörelsen 2018. För att undvika att partiet framöver ska hamna i samma situation valde de alltså att slopa kravet. Samtidigt signalerade de att de skulle sluta driva frågan om samvetsfrihet.
Åkesson poängterade att abortfrågan har hamnat i skymundan i partiet och inte diskuterats på högre nivå under en längre tid. Mot bakgrund av att abort vid tiden inte fanns med i vare sig politiska program eller åsiktsdokument, är det en legitim fråga att ställa sig huruvida partiet anser att kvinnofrågan abort är särskilt prioriterad. Åkesson har i SVT Opinion Live i juli 2018 uttryckt att:
”Det är ingen viktig fråga, utan mer ett principiellt ställningstagande” (Källa: SVT.se)
”Tidningen Världen Idag rapporterar i dag, den 15 januari 2021, om att den vanligaste dödsorsaken på jorden under 2020 var abort. Totalt 42 miljoner ofödda dödades i aborter, enligt Worldometer, vilket kan jämföras med den näst vanligaste dödsorsaken, smittsamma sjukdomar, som skördade 13 miljoner människoliv och 1,8 miljoner som under förra året dog i covid-19.” (Källa: Riksdagen.se)
Söder påstår att abort är en dödsorsak, dessutom världens klart vanligaste dödsorsak. Han påstår också att abort innebär att ofödda dödas, dvs mördas. Påståendena finner han hos den kristna tidningen Världen idag, som samma dag som Söder rafsar ihop sin skriftliga fråga slår upp en artikel om att 42 miljoner ofödda dödades av abort världen över 2020.
Ofödda foster ingår inte i befolkningen. Därför kan abort inte vara en dödsorsak, då statistiken i dödsorsaksregistret rör levande människor. Åsikten att abort skulle vara en dödsorsak skulle samtidigt innebära att abort är mord. Vem är mördaren i så fall? Är det läkaren som utför aborten? Eller är det mamman som bär på barnet? Kanske är det pappan, som också bidragit till att fostret blev till?
Den vanligaste dödsorsaken i Sverige är hjärt- och kärlsjukdomar, följt av cancer och psykiska sjukdomar/beteendestörningar (framför allt demens).
Vidare i frågan tar Söder återigen upp frågan som SD har haft uppe flera gånger tidigare, nämligen att abort skulle vara ett slags preventivmedel:
”Sverige brukar framhäva sitt internationella arbete gällande sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. I det arbetet brukar fokus ligga på kvinnors rätt till abort. Sällan – eller aldrig – framhålls barnens rätt till liv. Med ett skevt fokus riskerar abort att bli ett slags preventivmedel där ingen hänsyn tas till de ofödda barnens rättigheter.” (Källa: Riksdagen.se)
Abort som preventivmedel?
Framför allt SD-kvinnor har varit aktiva i abortfrågan. Den kvinnofientliga politiken har bl a framförts av Paula Bieler, som nu har lämnat SD och politiken. Hon har påstått att kvinnor använder abort som preventivmedel. Även Julia Kronlid, en kristen profil hos SD, har utan belägg hävdat detsamma. Bieler, Kronlid och Söder använder sig av gissningslekar. De kan inte styrka det farliga och generaliserande påståendet.
Problemet för Söder, och SD, är att det inte finns belägg för att abort skulle användas som preventivmedel. Det finns inga krav på kvinnor att berätta varför de vill göra abort. Följaktligen finns ingen statistik om orsaker till abort. Både RFSU:s ordförande Kristina Ljungros och Socialstyrelsens sakkunniga Karin Gottvall styrker att det är en myt att kvinnor skulle utföra abort som ett slags preventivmedel.
Fram till vecka 18 är orsaken till abort en privatsak. Det är olagligt att fråga om varför en kvinna vill avsluta en oönskad graviditet.
SD-motioner om abort bygger på fördomar och extremism
Partiet har under åren lagt en mängd motioner i abortfrågan. Det är tydligt att frågan är viktig för många i partiet, oavsett vad partiledare Åkesson säger. SD-politiker som uttrycker sig i abortfrågan använder en egenhändigt hopsnickrad sanning då de påstår att abort används som preventivmedel. Argumentet bygger inte på fakta, utan på fördomar och hörsägen. Den nuvarande abortlagen finner du här.
Det är extremt att hävda att kvinnor som gör abort gör sig skyldiga till mord. Det är en åsikt som drivs stenhårt av abortmotståndare och bygger på en religiös övertygelse, framför allt inom katolicismen. Enligt fundamentalister är allt liv oantastligt, oavsett om det handlar om ett ofött foster utan möjligheter till överlevnad utanför kvinnans kropp. Svenska kyrkan ställer sig inte bakom påståendet att abort är mord. De påpekar att det genom historien har funnits skilda åsikter, och summerar ner i huruvida fostret vid befruktning är en individ och när fostret anses få en ”själ”. Tidningen Världen idag, som står på kristen grund, är uppenbarligen av motsatt åsikt.
Påståendena som Söder för fram i är baserade en extrem religiös övertygelse – att abort skulle vara mord – och på en myt – att abort används som ett slags preventivmedel. Söder, liksom föregående SD-politiker som höjt sina röster i frågan, sprider såväl extremism som falsk fakta. Troligtvis går Söders ord stick i stäv med partilinjen, i alla fall den officiella. Lika troligt är att det finns många fler i partiet med samma kvinnofientliga åsikter.
SD-kvinnor har samma kvinnosyn som SD-män
Generalfelet som SD gör är att de ger sig in i ett obehagligt översitteri när de ger sig själva tolkningsföreträde och dikterar vad de tror är kvinnors tankar om vad de vill göra med sina egna kroppar.
Det är ännu ett bevis på hur SD:s kvinnosyn skiljer sig från andra partiers. Eftersom frågan genom åren framför allt drivits av kvinnor, är det obehagligt slående att det inte bara är männen i SD som står för denna förnedrande kvinnosyn.
Jag avslutar med att ställa följande frågor till dig, Björn Söder:
Vad är det som gör att du likställer abort med mord, när dödsorsaker enbart appliceras på levande människor som räknas in i befolkningen?
Vem är, enligt dig, mördaren då ett foster tas bort?
Vad är det som gör att du tar dig rätten att tala för kvinnor som gör abort och påstå att du vet orsakerna därtill, när du uppenbarligen inte har något över huvud taget som backar upp det du påstår?
Pga såväl extern som intern kritik har Björn Söder 210121 valt att dra tillbaka frågan, men avser att formulera om den. Motargument avser att följa händelseförloppet.
För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.
I förra delen av artikelserien om SD:s rasism belyste vi hur framträdande representanter fått stanna kvar, trots upprepade uttalanden som går stick i stäv med partiets nolltolerans mot rasism. I denna artikel flyttar vi fokus till den kanske mest framträdande aspekten av SD:s rasism; islamofobin.
Muslimer och de som skyddar muslimer och deras rättigheter, riskerar att straffas om SD får makt. Detta mot bakgrund av att SD, likt Breivik, ser på islam som (ibland värre än) nazism.
Jimmie Åkesson vill förbjuda nazistiska partier som NMR, vilket gör att man kan fundera över vad Sd vill göra med ett hot som partiets ledare beskriver som värre än nazismen.
”Islam = nazism”
Pratar man med muslimer märker man att många är lika oroade över Sverigedemokraterna. På allvar är många rädda att SD vill utvisa muslimerna då de får makt, eller t.o.m sätta en kula i dem.
Hur ska man förstå denna rädsla?
Rädsla finns där för att Sd och dess anhängare hela tiden jämställer islam med nazism, terror, pedofili, våldtäkter, mord, etc, etc… Ja nu i dagarna får islam skulden för skogsbränderna också.
SD pratar inte öppet om rättegångar mot folkförräderi, som NMR och delar av de konservativa och althögern gör. Däremot tolererar SD öppet att man jämför islam med nazism, eller till och med som nazistiska ockupanter. Och jämför man islam med nazism så utpekas givetvis även den troende muslimen, som följer islam, som nazist.
Vad gjorde man med nazistiska ockupanter och nazisternas ”kollaboratörer” efter andra världskriget? Vad gjorde man med dem under andra världskriget? Jo, man sköt dem under kriget och man hängde dem eller spärrade in dem efter kriget.
Lukepryke: Sketch of Breivik
Att göra en ”breivikare”
Många muslimer vet att Breivik resonerade på samma sätt och vad Breivik gjorde var att skjuta norska socialdemokratiska ungdomar.
Varför sköt han ungdomarna? Jo, för att de i hans ögon var nazister och nazianhängare i krig mot Norge.
Numera är Breivik öppen nazist. Men då, 2011, var han inte nazist. På sin Facebook-sida jämförde han sig istället med den antinazistiska motståndsmannen Max Manus, som dödade nazister och deras anhängare under andra världskriget.
Breivik ansåg att Europa hotades av vad han kallade en ”ny nazism”, nämligen ”massinvandringen” av muslimer. Dessutom hotas Europa av de politiker, som samarbetar med islam, genom att vara för mångkultur och invandring. Dessa sistnämnda kallade han för kulturmarxister och jämförde också dem med nazister, och ibland för landsförrädare, quislingar.
Om inte islam stoppas kommer Europa att gå under, menade Breivik.
Breivik såg sig som en motståndsman mot nazismen och och attackerna på socialdemokratiska ungdomar kan förstås om man ser att Breivik såg dem som ett slags modernt ”Hitlerjugend”, eller ”Nasjonal Samlings ungdomsbevegelse”. Han såg sig som en klassisk motståndsman med plikten att döda landsförrädarna som sålde ut landet.
”Också har vi förhållandet mellan konservativa muslimer och så kallade ‘moderata muslimer’. Det finns moderata nazister också, som icke stödde gasningen av romaner och judar. Men den är ju fortfarande nazister och sitter bara och tittar på när de konservativa nazisterna slår till. Ska vi acceptera moderata nazister så länge de tar avstånd från gasning av romer och judar?”
Partiledningen
Pratet inom Sverigedemokraterna om att islam är nazistiskt, och därmed att muslimer är nazister, är sanktionerat från högsta partiledningen.
Jimmie Åkesson själv har beskrivit islam som det största hotet sen andra världskriget:
”Massinvandringen från muslimska länder tillsammans med de relativt höga födelsetalen inom den muslimska befolkningsgruppen talar för att denna utveckling kommer att fortsätta om inte en politisk kursändring sker…
Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år. ”(Källa)
Hans närmaste medarbetare har uttryckt sig mer rakt på sak: Mattias Karlsson, partiets chefsideolog, har jämfört Koranen med Mein Kampf:
”– Att läsa högt ur Koranen i en kristen kyrka, när det i Koranen står att kristna ska dödas, är som att läsa högt ur Mein Kampf i en synagoga, dundrade Karlsson inför de församlade åhörarna.
Till media motiverar Karlsson sin jämförelse med att det finns hatiskt våldsuppviglande suror i Koranen som uppmanar rättrogna muslimer att ”döda, halshugga, korsfästa, tillfångata och förslava” icke-muslimer.” (Källa)
Björn Söder, andre vice talman, har upprepade gånger jämfört islam med nazism. T ex i Smålandsposten 2010: ”Precis som nazismen bekämpades måste nu islam bekämpas.”
”– Det är en ödesfråga för framtiden. Stoppar vi inte utbredningen av islam kommer muslimerna att ta över, och det kommer att gå fort, sade Björn Söder till Smålandsposten efter torgmötet.
Ni målar upp en bild av muslimer som en helt homogen grupp, så ser väl inte verkligheten ut?
– Alla muslimer är förstås inte fundamentalister, men de som inte är det protesterar ju inte. Precis som nazismen bekämpades måste nu islam bekämpas, svarade Björn Söder.” (Källa)
Kent Ekeroth, riksdagsledamot, har attackerat islam för att vara nazistiskt så många gånger nu att man tappar räkningen. ”Nazismen är en totalitär och förtryckande ideologi. Islam med sin sharia är en totalitär och förtryckande ideologi.”
Kent har varit en viktig aktör inom den sk counterjihadrörelsen under lång tid. Det var denna rörelse Breivik inspirerades av innan han begick sina dåd.
”Amanda Glans: – När det kommer till islam, vad är det du är rädd för?
Kent Ekeroth: – Kortfattat är det en totalitär, primitiv, kvinnoförtryckande ideologi.
– Och det är klart att man inte vill att en sådan ideologi ska prägla ens samhälle. Jag vill inte att kommunismen ska prägla mitt samhälle. Jag vill inte att nazismen ska prägla mitt samhälle. Och samma gäller liksom islam.
AG: – Men du jämställer islam med nazismen och kommunsimen.
KE: – Jag jämställer principen. Så jag sa inte att jag likställer dem. Även om jag kanske gör det i många fall. Men jag sa att principen är samma sak.” (Källa)
Richard Jomshof
Den som mest av allt driver idén och liknelsen mellan islam och nazism är partisekreteraren Richard Jomshof.
Precis som Breivik menar Jomshof att Europa kommer att gå under om man inte stoppar islam. I en intervju i DN nyligen sa han ”Jag tror att Västeuropa kommer att gå under, som en följd av islamisering, om vi inte vågar hantera de problem som vi har i dag.”
Hans syn på islam är att islam är mycket värre än nazism. Som i denna tweet från den 18/7 2012 där han faktiskt direkt svarar att han tycker Breivik hade rätt i sin jämförelse mellan islam och nazism.
Det finns många exempel på Jomshofs åsikter om islam.
2017 spred han bilden av islam som en trojansk häst. Man lurar alltså Europa att ta emot muslimer för att ta över Europa. Och döda européer. Precis som i myten om trähästen i Troja.
Att islam är värre än nazism är något Jomshof ofta pratar om.
”Islam är i dag det största hotet mot det demokratiska Europa. Värre än nazismen”. (Källa)
SD-Kuriren
Redan 2001 jämförde Jomshof islam och nazism i en artikel i SD-Kuriren, som han var chefredaktör för.
I tidningen intervjuade han en aktivist i Norska folkrörelsen mot invandring. Aktivisten hade arbetat mot nazism i motståndsrörelsen på 40-talet och var nu aktiv mot invandring och islam. Så här skrev Jomshof:
”Hösten 1940 valde en 17-årig norsk yngling att engagera sig i kampen mot den nazistiska ockupationsarmén i Norge… Drygt femtio år senare, i oktober 1987, varsamme man med om att grunda ”Folkebevegelsen mot innvandring… Jan menar att de senaste årens invandring är en form av invasion och inget annat. Han går till och med så långt som att kalla denna massinvandring för ”Norges nya 9 april”…
1940-årene feide dod og drap inn over Hitlers ”natt og lake” leire. Begge system tok sikte på å vinne makt og herredemme ut over andre folks fedreland. Den nye og tredje ideologi på marsj innover Europa er islam.
Jan Høeg jämför alltså islam med kommunism och nazism. Och den muslimska folkvandringen in över Europa, och då framför allt Norden, ser han som ett mycket stort hot. Han menar att det måste till en kraftsamling i Västeuropa så att massinvandringen stoppas; det handlar enligt honom om överlevnad. Våra folkvalda, men också media, jämför han med Jesu förrädare Judas Iskariot.. som stöder… den islamiska invasionen”.
Samma resonemang som Breivik. Om det var rätt att döda i kampen mot nazismen på 40-talet, så är det väl rätt att döda i kampen mot den nya nazismen idag? Eller?
Man kan läsa ett annat nummer av SD-Kuriren också, specialnumret om islam från 2006.
Artiklarna handlar om att muslimer håller på att ta över Sverige och Europa.
”Jag är inte heller förvånad att islam är en religion som även tilltalade de tyska nazisterna…. Vi riskerar på fullt allvar en framtid då Sverige omvandlats till en muslimsk stat; det otänkbara blir tänkbart…”
2006 handlade debatten mycket om Jyllands-postens publicering av skämtteckningar av profeten Muhammed. Så här skrev tidningen om det:
”Vad gäller de muslimska reaktionerna på publiceringen ser jag det som ett angrepp på och en provokation mot det fria, demokratiska Danmark…
På samma sätt som den demokratiska världen tog kampen mot nazismen under 1930- och 40-talen, måste vi idag ta kampen mot islamisterna. Från Sverige lär det dock inte komma något stöd i denna kamp; här kröker nämligen samtliga riksdagspartier, med socialdemokraterna i spetsen, rygg för islamisterna på samma sätt som man kröp för nazisterna då det begav sig.”
Är det konstigt att muslimer är rädda?
Parallellt med detta har SD i åratal generaliserat om islam som en terrorreligion, som en våldtäktsreligion, som en brutal religion, som ett hot mot demokratin, etc, etc. Allt på samma generaliserande sätt, utan att se till nyanserna.
Att dra alla muslimer över en kam, direkt och indirekt och jämföra dem med nazister, med våldtäktsmän, och terrorister, är rasism.
Det är helt rätt att jämföra IS, al-Qaida och den radikala och fundamentalistiska extremismen i islams namn med nazism. Det gör även jag. Det finns många likheter mellan radikal islamism och både nazismen och extremnationalismen. Men då pratar vi om en extrem del av islam.
På samma sätt är det givetvis rätt att dra likhetstecken mellan Ku Klux Klan och nazismen. Att kalla KKK nazister betyder INTE att man påstår att alla kristna är nazister. Då skiljer man mellan extremisterna och de vanliga troende kristna. Men att säga att kristendomen är nazistisk och hänvisa till KKK som bevis för det, är lika galet som SD:s jämförelser mellan nazism och islam med IS som bevis för det.
Det är just generaliseringen om islam som visar att Sd är rasistiskt.
Att generalisera om en folkgrupp, kultur eller religion och kalla dem som kollektiv nazister ÄR rasism.
Den moderna antisemitismen gör samma sak, för övrigt. Modern antisemitism handlar mycket om att jämföra judar med nazister. Eller att demonisera sionismen och jämställa den med nazism (det finns många sionister som är mot Israels politik och kämpar för palestiners rättigheter).
Evan McLaren. Lobbyist för althögern i USA, f d VD för National Policy Institute.
Många judar är givetvis rädda för de grupper som jämställer nazism och judendom, av samma orsak som muslimer är rädda för det jämställandet.
Här är ett svenskt exempel. Lasse Wilhelmson skriver om judarna och sionismen och jämför dem med nazister och kommunisterna i Sovjet:
Att en del av debattörerna pratar om sionism eller islamism istället för judendom eller islam, spelar ingen roll. Att jämställa alla judar som är för att Israel ska få existera med nazister är lika fel som att jämställa alla troende politiskt aktiva muslimer med nazister.
Så, är det konstigt att muslimer, och även en del antirasister som försvarar muslimerna, ofta uttrycker rädsla för att SD en dag ska sätta en kula i skallen på dem? Det var väl det man gjorde under det andra världskriget med nazister? Det var väl det man gjorde med nazisterna och deras kollaboratörer under Nürnbergrättegångarna?
SD är ett rasistiskt parti.
Detta är den sista delen i vår artikelserie om SD:s rasism.
Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.
För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.
I förra delen av artikelserien om SD:s rasism kunde vi konstatera att de motioner som lagts av deras ledande företrädare speglar den rasistiska grundsyn som föreligger i partiets principprogram och ideologiska grund. I denna artikel stannar vi hos dessa ledande företrädare för att se hur de de ger uttryck för partiets rasism i debatter och uttalanden.
Sverigedemokraterna har gjort många uttalanden i svensk media genom åren som milt sagt kan verka något korkade och rasistiska. Oftast väljer sverigedemokraternas talespersoner att inte stå för vad de sagt när de senare konfronteras med sina uttal och menar att det sagda har tagits ur sin kontext.
SD vill göra gällande att krig och umbäranden är ett normaltillstånd i de muslimska länderna och att olika muslimska grupper samt kristna och judar för den delen inte kan leva sida vid sida. I ett exempel från en riksdagsdebatt 2015 lyfter Kent Ekeroth (SD) fram Irak som en symbol för dessa missförhållanden.
Han påstår där att kurder, araber och kristna inte kan leva tillsammans utan att krig uppstår, vilket är problematiskt för alla som har någon som helst insyn i förhållandena i Irak. I den kurdiska delen av Irak lever exempelvis kristna, muslimer (såväl arabiska som kurdiska) och andra folkgrupper fredligt tillsammans och kyrkor och moskéer står sida vid sida och har så gjort i tusentals.
I klippet från ett torgmöte som Kent Ekeroth (SD) höll i Trelleborg 2015 sprids myten om att det till att börja med inte rör sig om flykt utan om en invasion och att man inte flyr från exempelvis Danmark eller Tyskland för att ta sig vidare till Sverige. Det Ekeroth gör sig skyldig till här är faktarevisionism där han gör gällande att Danmark och Tyskland med andra ord inte tagit emot flyktingar då flyktingarna istället valt Sverige som har ett bättre bidragssystem.
I en riksdagsdebatt mellan Björn Söder (SD) och Adnan Dibrani (S) 2013 påpekar Dibrani i ett anförande att alla människor i Sverige har invandrat någon gång under historiens tid. Han talar om effekten av att slänga ut alla invandrare och vad det skulle resultera i för vården där många invandrare idag arbetar. Detta är något som får Söder att se rött och i stället för att bemöta sakfrågan så utbrister han att han tycker att det är fräckt av Dibrani att som invandrare förringa Sverige och svenskarna och kalla dem för invandrare, vidare menar Söder att Dibrani inte är svensk, något som åter igen känns igen från debatten från 1930-talet och nazisternas ständiga kamp att avhumanisera folkgrupper.
Vidare i en debatt mellan Richard Jomshof (SD) och Christina Höj Larsen (V) i debattprogrammet Agenda 2015 ställer Jomshof utsatta grupper mot varandra när han talar om hur flyktingpolitiken får gå före skolpolitiken, äldrevården och sjukvården. Han ställer alla flyktingar skyldiga till ökat våld i form av kastade handgranater mot bilar och gruppvåldtäkter. Detta trots att problemen kring brottslighet inte har med ursprung, kultur, etnicitet eller religion att göra. Det finns en mängd andra parametrar att ta hänsyn till vad gäller kriminalitet. Åter försöker SD och Jomshof att avhumanisera flyktingar och i det här fallet förklara alla flyktingar som brottslingar.
Jimmie Åkesson (SD) beskriver i en partiledardebatt om invandring 2015 integrationsfrågan som ett totalhaveri vilket är en typisk taktik för SD. Deras beskrivning av Sverige som en dystopisk misär likt en roman av Kafka passar givetvis deras agenda som ett populistiskt parti.
Vidare i en debatt i SVT 2014 mellan Björn Söder (SD) och Jonas Sjöstedt (V) vidmakthåller Söder att om man blir för många nationaliteter i ett land, exempelvis samer, judar och kurder så blir det svårt att upprätthålla de svenska värderingarna.
I en debatt i SVT:s Aktuellt 2014 mellan Mattias Karlsson (SD) och Jonas Sjöstedt (V) menar Karlsson att det är på regeringens ansvar att man bröt mot praxis och valde att rösta på alliansens budget efter att den egna budgeten föll.
I ett framförande 2008 i Skånes regionfullmäktige talar Björn Söder (SD) om gömda flyktingar eller papperslösa som brottslingar, detta trots att det på intet sätt är brottsligt att uppehålla sig i landet utan uppehållstillstånd eller andra papper.
Även Mattias Karlsson (SD) hänvisar till papperslösa flyktingar som illegala människor i sitt anförande i Sveriges riksdag 2017. Retoriken talar sitt tydliga språk, Sverigedemokraterna för en klar rasistisk om inte direkt nazistisk politik.
Listan över SD:s rasistiska uttalanden kan göras lång, men jag tror ni förstår att ett parti med så många uttalanden som SD har som lutar sig mot en rasistisk retorik och som aldrig har behövt stå för något av sina uttalanden utan varje gång de ställs mot väggen så är det alltid bortförklaringar om att de är feltolkade eller att man har tagit citatet ur sin kontext.
SD är ett rasistiskt parti.
I artikelseriens nästa del kommer vi att redovisa högt uppsatta SD-politiker som har fått stanna trots partiets nolltolerans mot rasism.
Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.
För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.
I förra delen av artikelserien om SD:s rasism tittade vi på SD:s principprogram, i vilket SD själva beskriver sin ideologiska grund. Nästa steg är att se hur SD:s rasism återspeglas i några av de motioner partiet författat under sin tid i riksdagen.
Ett bra sätt att synliggöra hur Sverigedemokraternas ideologiska rasism påverkar partiets politiska arbete i praktiken är att skärskåda ledamöternas arbete i riksdagen. Listan på motioner författade av ledande representanter för SD som präglas av rasism, främlingsfientlighet och intolerans kan göras lång, något som inte lett till några konsekvenser trots den så kallade ‘nolltoleransen’.
Utan några avgränsningar hade listan på politiska förslag från Sverigedemokraterna som präglas av rasism blivit oöverskådlig. Här presenteras således riksdagsmotioner från Sverigedemokraternas ledande och mest publika företrädare. Ytterligare en avgränsning består av att motionerna som äldst är publicerade 2014.
En rasistisk grundsyn sanktionerad av Åkesson och Karlsson
De motioner som presenterar av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter är en logisk följd av partiets övergripande ideologi och världsbild. Sverige målas upp som ett land i sönderfall och den enskilt största anledningen till detta är enligt SD den s k massinvandringen. Detta är något som SD, med Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson i spetsen, upprepar och uppdaterar år efter år i motionen ‘En ansvarsfull invandringspolitik’;
”Under de senaste decennierna har Sverige fört en extrem invandringspolitik, extrem både i förhållande till folkviljan och i jämförelse med våra grannländer.”
”Samtidigt som många enskilda invandrare har bidragit positivt till det svenska samhället har den förda politiken, i form av en mycket omfattande invandring kombinerat med en samhällsupplösande mångkulturalism, skapat stora och allvarliga problem i form av segregation, utanförskap, sjunkande kunskaps- och betygsnivåer i skolan, etniska och religiösa motsättningar, ökad kriminalitet, skenande kostnader och en försämrad välfärd.”
Jimmie Åkesson, i sällskap med bl a Mattias Karlsson, redogör även för partiets politiska utgångspunkt i Sverigedemokraternas budgetproposition för 2017. Bilden som målas upp är av ett splittrat Sverige där invandringen ”(…) brutit ner det kitt som tidigare hållit oss samman”.
Kort och gott; det en gång etniskt homogena lyckoriket Sverige har slitits isär på grund av invandringen, följden av detta synsätt blir då att begränsa denna så mycket som möjligt. En konsekvens av denna världsbild är att det har det visat sig vara svårt för partiets ledamöter att undvika formuleringar baserade på intolerans, främlingsfientlighet och rasism i sitt politiska arbete i riksdagen.
Kent Ekeroth
Kent Ekeroth är ett av de allra tydligaste exemplen på att rasism i sig inte utgör något hinder för en politisk karriär inom Sverigedemokraterna. När Ekeroth nu petats från partiets riksdagslista inför valet 2018 är det inte på grund av de otaliga rasism-präglade motioner som komponerats av SDs kanske mest kontroversiella företrädare. Kent Ekeroth har till exempel föreslagit att alla invånare i en stad eller by ska kunna överklaga bygglov för asylboenden. Vanligtvis är det bara grannar som har möjlighet att överklaga bygglovsbeslut, men enligt motionen bör just asylboenden undantas eftersom invandring, generellt och per automatik, påverkar hela samhällen negativt.
Kent Ekeroth vill även möjliggöra förandet av statistik baserat på etnicitet vad gäller brottslingar, även när det gäller svenska medborgare. Det är tydligt exempel på att vem som anses vara svensk ‘på riktigt’ enligt SD är tydligt kopplat till etnicitet, inte medborgarskapet.
Ett genomgående tema i Ekeroths motioner är att utländska barn inte ska ha rätt till det särskilda skydd som det ofta innebär att klassas som just barn. Polisens rätt att använda tvång och våld vid utvisningar ska utökas så att de inblandades ålder inte behöver tas i beaktande. Inte heller i asylprocessen ska ålder ha någon betydelse, barn som söker asyl ska bedömas på precis samma sätt som vuxna. Sedan har vi såklart grundpelaren som går ut på att invandrare och asylsökande är lögnare då Kent Ekeroth påstår att ensamkommande flyktingbarn ”[…] oftast inte är ensamma, barn eller flyktingar […]”.
Kent Ekeroth har även tagit sig an ”tiggeriproblematiken”. Vad denna problematik består av är enligt Kent att utlänningar utnyttjar den svenska öppenheten genom att tigga, ockupera mark och smutsa ner ‘våra vackra städer’. I motionen föreslås bland annat ett tiggeriförbud för utländska medborgare och ett visumtvång för medborgare i de länder som ”EU-migranterna primärt kommer från”. Ekeroth vill även förhindra att svenska kommuner använder pengar för att undvika akuta nödsituationer för så kallade EU- migranter.
Richard Jomshof
Richard Jomshof uttrycker tydligt SDs syn på invandring och invandrare i motion 2016/17:762, ”Folkomröstning om invandringen”. Det en gång trygga och homogena Sverige har raserats av den extrema massinvandringen, något som regisserats av de andra partierna i riksdagen bakom det svenska folkets rygg.
Jomshof radar upp de, i Sverigedemokraternas värld, vanliga effekterna av invandring; samhället slits isär eftersom invandrare ägnar sig åt gängkriminalitet, gruppvåldtäkter och stenkastning. Den mest avslöjande delen i motionen är dock citatet ”Dagens massinvandring är på väg att slita sönder Sverige samtidigt som massinvandringen kan komma att leda till en situation där det svenska folket blir en minoritet i sitt eget land”. Häri ligger kärnan i Sverigedemokraternas samhällssyn – Sverige ska befolkas av människor som partiet uppfattar som etniska svenskar. Personer som kan uppfattas som ‘västerlänningar’ accepteras i varierande utsträckning, men exempelvis muslimer kommer alltid att vara främlingar i SD:s Sverige.
Jomshof har även instämt i ett uttalande som går ut på att bärandet av en viss typ av kläder innebär ett implicit ställningstagande för islamistiska terrorgrupper. I en annan motion (2017/18:2377) för Jomshof fram tanken att en okontrollerad massinvandring har lett till att radikala muslimer strömmat in i Europa. Muslimer som ”(…)mördat oskyldiga medborgare genom att hugga ihjäl dem, skjuta ihjäl dem, spränga ihjäl dem och köra över dem med lastbil.” Det är alltså hela gruppen ‘muslimer’ som utgör ett akut hot.
Björn Söder
Även riksdagens andre vice talman ger uttryck för Sverigedemokraternas rasistiska grundsyn i sina riksdagsmotioner. I motion 2017/18:4036 beskrivs alla asylsökande som varandes ett problem per automatik. De är alla potentiella terrorister, våldtäktsmän och brottslingar och därför bör asylrätten begränsas – en sverigedemokratisk utgångspunkt. Björn Söder, Richard Jomshof och Kent Ekeroth är vidare tydliga med att ”islam gång på gång visat sig inte vara förenligt med våra västerländska värderingar av exempelvis demokrati och jämställdhet mellan könen”.
Björn Söder har även, tillsammans med Kent Ekeroth, författat motionen ‘Förbjudande av religiösa attribut inom polisen’. Med ”attribut” åsyftas främst slöja men även turban, inga andra religiösa attribut nämns. En av huvudanledningarna till att en polis inte borde få böra slöja är enligt Björn och Kent att det är ett skäl att misstro personens lojalitet. Det går helt enkelt inte att lita på att en polis som bör slöja grundar sitt yrkesutövande i svensk lagstiftning utan denne kanske istället använder sin ställning för religiös maktutövning.
I en närbesläktad motion skriven av bland annat Björn Söder, Kent Ekeroth och Richard Jomshof nämns även den judiska kippan i relation till att polisens uniformer bör vara fria från religiösa markörer. Motiveringen lyder då;
”Vad händer den polis som tar på sig en judisk kippa och ger sig in i någon av våra invandrartäta förorter som präglas av muslimska invandrare?”
Den påstådda oron kring antisemitism används enbart som ett verktyg för att misstänkliggöra muslimer som grupp.
De motioner som läggs fram av Sverigedemokraternas ledande företrädare är en logisk följd av det tankegods som finns nedtecknat i partiets principprogram. Det handlar om en konservativ och rasistisk nationalism som ser invandrare, företrädesvis muslimer, som samhällsförstörare. Människor ska buntas ihop, sorteras och rangordnas. Svenska medborgare med invandrarbakgrund kommer aldrig ses som ‘riktiga’ svenskar av Sverigedemokraterna, istället misstänkliggörs de och pekas ut som orsaken till samhällets sönderfall.
SD är ett rasistiskt parti.
I nästa del av artikelserien kommer vi att redovisa SD-politikers rasistiska uttalanden.
Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.
Motargument 