Sverigedemokraternas historiska koppling till nazismen är något av en het potatis i samhällsdebatten. Företrädare för SD blir ofta upprörda när frågan kommer på tal. Motargument har läst en ny bok av Maria Robsahm.

I P1:s Lördagsintervju med Jimmie Åkesson 1 februari frågade programledaren Monica Saarinen särskilt om hur han såg på SD:s historia. Han menade att den nazistiska kopplingen är överdriven och att det inte var något som han märkt. Ett annat exempel är händelserna i samband med Norrköpings museums utställning om nazism där SD:s ordförande i staden polisanmälde museet för förtal. När nazismen i förbindelse med SD kommer på tal i olika sammanhang är förnekelse den dominerande responsen. Man säger att man inte känner igen sig, att det handlar om överdrifter, att det var länge sedan, inte längre relevant och SD påstår nu att de har nolltolerans i partiet mot nazistiska idéer och ageranden.

Fakta är ändå fakta. Historien kan inte konstrueras hur som helst. Kritisk granskning av källor och dokument är historievetenskapens metod att klarlägga saker och ting. Vad som faktiskt hände, vilka som var involverade, vad de gjorde och varför.

Därför är det väldigt lägligt att det nu kommit en bok som nogsamt redovisar fakta i målet ”Sverigedemokraterna och nazismen”. Boken bygger på ett omfattande källmaterial, som t. ex. många nyhetsartiklar och den är organiserad i tre delar. Den första delen behandlar partiets historia. Här får vi inblick i en undervegetation av högerextrema organisationer och ideologiska miljöer.  Detta är den miljö SD växt fram i och där partiet alltjämt navigerar. Här ser vi bl a hur partiets nolltolerans fungerar internt som ett instrument för ledningen att hantera maktkamp och interna konflikter i partiet.

Del två är ett kortare kapitel, en översättning av det tyska nationalsocialistiska arbetarpartiets (NSDAP) partiprogram från 1920. Intressant läsning och jämförelsepunkter med SD:s politik idag är onekligen påtagliga i flera frågor. En mer systematisk jämförelse av det nazistiska partiprogrammet med SD:s principprogram (motsvarigheten till partiprogram) hade gjort denna del av boken fylligare när det gäller att mer i detalj kunnat belysa de politiska och ideologiska kopplingarna. Den tredje delen fokuserar på SD:s nutid och ger en sammanställning av 88 dokumenterade tillfällen där SD-politiker ger uttryck för nazistiska värderingar och åsikter eller där SD har organisatoriskt samröre med nazistiska aktörer eller organisationer. Den sammanställningen talar för sig själv.

Boken är utgiven på Vaktel förlag, omfattar lite drygt 100 sidor – är välskriven och lätt att läsa. Layouten är luftig, överskådlig, innehåller en hel del bilder ur olika arkiv. Texten riktar sig till den breda allmänheten och fungerar som en utmärkt sammanställning av fakta och saklig information. Språket är neutralt och utan onödiga krångligheter. Vi saknar endast en förteckning över de organisationer som nämns och en förkortningsförteckning.