Etikettarkiv: identitet

Myter

Myt: Islam förtrycker kvinnor

Det finns en vitt spridd uppfattning om att muslimska kvinnor skulle vara förtryckta, diskriminerade och underordnade enbart, och explicit, för att de tror på islam. Muslimska kvinnors status kan inte särskiljas från andra kvinnors status, mot bakgrund av att kvinnor världen över dagligen möter ojämlikhet oberoende av kvinnornas etnicitet, religiösa trosuppfattning och nationalitet eller deras omgivnings etnicitet, religiösa trosuppfattning och nationalitet.

Muslimska kvinnor är inte ensamma om att drabbas av ojämlikhet i samhället.

Koranen betonar att män och kvinnor är jämlika inför Gud. Koranen förbjuder mord på flickebarn, påtalar att flickor och pojkar ska uppfostras på samma sätt, ger kvinnor rätt att neka giftermål och ger kvinnor rätt att skilja sig i särskilda fall.

Det är viktigt att poängtera att tolkningen av könsroller i Koranen varierar mellan olika länder och kulturer i den muslimska världen – det förekommer principer och förfaranden som underkuvar och förtrycker kvinnor, bl a genom tvångsäktenskap, bortrövande, nekande av utbildning, könsstympning och begränsad frihet. Återigen är det viktigt att vi påminner oss om att dessa principer och förfaranden inte är exklusiva för islam, utan förekommer också i andra kulturer och trosläror. Vissa företeelser, som vi idag möjligen associerar med en muslimsk kontext, har existerat långt tidigare och i andra kontexter, oavhängigt kultur, nationalitet och religion.

Många moderna kvinnor och män förkastar nyss nämnda begränsningar och tolkar Koranen utifrån detta perspektiv. Det är nödvändigt att vi förstår att människor med makt, precis som i länder med annan troslära än islam, ibland använder religionen som ett incitament att rättfärdiga kvinnoförtryck. Som alltid är det viktigt att vi förstår att det är människor – i huvudsak män, och inte religion, som utövar förtryck mot kvinnor.

Slöjan används ofta som ”bevis” på kvinnoförtryck. Koranen påtalar att såväl kvinnor som män ska klä sig anständigt. Hur detta påbud tolkas och efterlevs varierar mycket. Många tror att muslimska kvinnor tvingas att bära hijab, niqab eller burka. Detta är inte skälet till att muslimska kvinnor i de flesta fall bär hijab, särskilt inte i västerlandet. Tvärtom, många kvinnor väljer själva att bära hijab, niqab eller burka. Det finns flera anledningar till detta, som t ex stolthet över att vara muslim, kulturell identitet, kollektiv känsla av gemenskap eller för att uttrycka känsla av självkontroll i offentligheten.

För att ytterligare framhäva muslimska kvinnors status kan vi nämna ledarskap. Sedan 1988 fram till dags dato har vi sett inte mindre än åtta muslimska länder med kvinnliga statschefer: Turkiet,  Indonesien, Senegal, Kosovo, Kirgizistan, Pakistan, Mauritius och Bangladesh (två tillfällen). Ett flertal muslimska länder, bl a Saudiarabien, Afghanistan, Irak och Pakistan, har en högre andel  kvinnor sittandes på nationellt folkvalda befattningar än USA.

Kvinnoförtryck kan ha religiösa förtecken, men utövas inte sällan i en egen kontext, oavhängig kultur, religion eller etnicitet. Tyvärr förefaller förtryck av kvinnor vara inkorporerat i alla mänskliga aktiviteter över hela världen. Vi gör klokt i att inte utgå från vår egen uppväxt/kontext, då det kan innebära att vi blundar för att andras kontext kan vara väldigt annorlunda i grunden. Vi bör inte ta oss det ensidiga tolkningsföreträdet över hur andra vill leva sina liv i sin kontext och i sin religiösa trosuppfattning. Detta förfarande kallas etnocentrism.

P.S. För att förekomma eventuell kritik om att denna artikel skulle rättfärdiga kvinnoförtryck i muslimska länder eller kulturer: Vi på Motargument fördömer all form av kvinnoförtryck, oavsett orsak, bakgrund eller kontext, men för den som vill börja förstå förtryck av kvinnor i någon kontext går det inte att söka felaktiga orsaksförklaringar som exempelvis vid kulturella eller religiösa särartsförklaringar.

Lästips:

Är islam kvinnoförtryckande?

Källor:

Myths and facts about Muslim people and Islam

I Am Not Oppressed

Tvångsäktenskap och arrangerade äktenskap

Feministiskt perspektiv: Kvinnors frihet förutsätter sekulär rättvisa

The Islamic Dress Code

What is the Hijab and Why do Women Wear it?

Facts about women’s rights

Krönikor

Hjulet och rädslan för det okända

Krönika av Polimasaren

Mångkulturen började redan när vi uppfann hjulet och kunde förflytta oss på ett helt annat sätt än förr. I takt med att kraften bakom hjulet utvecklades kunde vi människor förflytta oss allt snabbare mellan plats A och plats B. Nu har även plats C och plats D blivit avreseorter respektive resmål. Platser har, med nya färdsätt, fått kortare avstånd mellan sig. Visst, förändringen har i och för sig skyndats på något då rörligheten mellan kontinenterna avsevärt har ökat och tidsrymden för förflyttningen blivit marginell. Trots detta känner vi rädsla inför människor från andra sidan jorden när vi har 151 TV-kanaler där människor från andra kulturer flimrar förbi på var och varannan bildruta, och när du kan bli vän med och prata i realtid med någon vilt främmande människa 1000 mil härifrån om precis vad som helst.

Det okända i mångkulturen kan te sig lika okänt som de miljöer man träffar på som nyfödd. Ett barn kan vara skrämt när hen får åka bil för första gången, men andra gången går det lättare. En vuxen människa vet farorna med att åka bil, men vet även att risken att det ska hända något är väldigt liten. Vad är det då vuxna blir rädda för och var är ursprunget för den rädslan? Det okända? Det okända finns där överallt för dom att göra känt bara viljan finns där. Återigen, barn har lyckats med det. Barn är nyfikna och provar sig fram.

Är rädslan i sig själv något som framkallar än mer rädsla? Kan det vara så att rädslan för vad man till en början tycker är främmande kan hamna i en ond cirkel? Fobier ska med rätt kunskap kunna botas relativt lätt. Kan man bryta denna cirkel med att utsätta sig för det man är rädd för från början, så ska det kunna gå att övervinna den rädsla som egentligen inte borde finnas där. Sympatier för främlingsfientliga partier är mindre på orter som t ex Stockholm där majoriteten av de människor som bor där utsätts för det mångkulturella. Det finns undantag och det är högre upp i landet. Där är arbetarrörelsen väldigt stark fortfarande om man jämför med resten av landet. I en stark arbetarrörelse kan man söka sin identitet och inte i nationen som är något som det pratas om i kretsar där rädslor för det okända och avog mot mångkultur existerar. Att kunna känna sig hemma som arbetare tillsammans med andra arbetare kan för många vara en starkare identitet än att basera på sin nationella identitet. Man har mer gemensamt med en annan arbetare på hemorten än med någon som man enbart delar epitetet ”svensk” med.

6707773257_2b77c0cdb8Rasist är inget man föds till, det är något man lär sig att bli och att vara rasist är något man väljer att bli är två talesätt som använts mer och mer. Det sägs att barn föds utan fördomar, men att de lär sig det under sin uppväxt. Kommer rasismen och rädslan för det okända från föräldrar, andra vuxna förebilder eller kompisar? Som sagt var, vuxna har ett val och då inte bara att välja att tänka rasistiskt själv utan även att föra vidare sina främlingsfobier till sina barn. Föräldrar vill inte lära sina barn andra skadliga beteenden, men rasism verkar går bra. Är det så att man inte märker att man börjar tänka i rasistiska tankar så att då man blivit ”fullblodsrasist” kan man vara så indoktrinerad av det tankesättet att det gör att man märker inte av att man sprider rasism till sina barn?

Vad gör man när man kommer på sig själv att tänka en rasistisk tanke? Jag är ganska säker på att förr eller senare så känner man på sig att ”Oj, detta var rasistiskt, detta var inte rätt”. Rasism är så pass diskuterat i samhället så alla har nog någonstans i bakhuvudet vart gränsen går. Det är när man får frågan av sig själv om man vill tänka i dessa banor som egentligen avgör om man är rasist eller enbart har rasistiska fördomar. Ett exempel är försvarandet av att använda sig av ordet ”n*-boll” på en bakelse när man vet att andra människor kan ta illa upp av det ordet är skillnad mot att vid ett tillfälle råka säga det när man är på fiket. Det finns många andra.

Kan man bli fördomsfri? Väljer man att försöka göra något åt sitt tänkande eller är man någon som anser sig redan vara ickerasistisk och tror att man kan bli helt fördomsfri kan man vara illa ute. Jag tycker att den som anser sig vara utan fördomar är farlig. Fördomar är något vi har allihopa, mer eller mindre, och det måste vi erkänna för oss själva. Det är vad vi gör åt dem som är frågan.

Artiklar

Räcker 90% för Jimmie Åkesson? Del 2

Artikel av Polimasaren

Jag skrev för ett tag sen ett inlägg om Sverigedemokraternas gräns för invandringen. De har länge påstått att de vill sänka den med 90% vilket många har varit skeptiska mot. Vi har hela tiden sagt att målet är att stoppa invandringen helt, och 90% är egentligen en siffra de valt för att det går inte att gå till val på att stoppa invandringen helt.

Nu känner partiet medvind och nu börjar deras verkliga avsikter komma fram. Jimmie Åkesson och Richard Jomshof har i intervjuer sagt att det inte kommer att räcka med 90% utan att SD kommer att vilja minska invandringen ännu mer. I SD-organet Samtiden skriver de samma sak. Erik Almqvist diskuterar den kommande budgeten med riksdagsledamot Sven-Olof Sällström på Twitter. I diskussionen uttrycker Sällström att SD:s politik går länge än tidigare sagda 90%.

Nu har Sverigedemokraterna presenterat sin budget och vad hittar vi? De har satt en ny gräns för hur mycket de vill minska invandringen. Deras mål att endast tillåta 10% var alltså inte nog. Med senaste budet på 95% så ser vi att de börjar närma sig den gräns vi alla har sagt att de har haft som mål hela tiden. På Erik Almqvists Facebook hittar vi en intressant diskussion om det här. Först ut är ett stycke ur Almqvists trådstart:

Med tanke på migrationskaoset just nu är det dags för SD att än en gång kliva fram och ta kommando! Kom med ett tydligt åtgärdspaket som alternativ till den övriga hönsgårdens trötta förslag. Stäng gränsen, växla helt om flyktinghjälpen från Sverige till Syriens grannländer (och ställ er bakom Ungerns förslag om en gemensam EU-fond för detta), stryp välfärden för utlänningar, förstärk EU:s yttre gräns (återigen finns ett ungerskt förslag att backa upp).

Almqvist frågar vad som menas med ”nollvision” och får svaret av Oscar Sjöstedt, deras ekonomisk-politiske talesman:

Med nollvision avses en total återgång till principen om första säkra asylland, d v s för svenskt vidkommande noll så länge vi inte kör en reenactment på Stora Nordiska Kriget. Den 95-%iga minskningen gäller fr o m 1a januari 2016. Anledningen till att vi sätter 95 istället för 100% är helt enkelt för att ha viss marginal.

Så anledningen till varför de inte vill stänga gränserna till 100% är att de vill ha en liten marginal.

Kent Ekeroth ger sig in i diskussionen där han menar att vi ska ha noll asylinvandrare och att vi ska skicka tillbaks dom.

screenshot-www facebook com 2015-09-28 10-22-12

screenshot-www facebook com 2015-09-28 10-23-07

Sist ut har vi Richard Jomshof som förklarar att tiden är inte inne än för att stoppa invandringen helt utan de måste komma i regeringsställning först och först då kan de kräva ett totalstopp.

Samtidigt ska vi komma ihåg följande; SD har växt något enormt det senaste året. Trots det fortsätter vansinnet. Fel, det växer. För att verkligen kunna påverka politiken i rätt riktning måste vi fortsätta växa, för att därigenom kunna tvinga fram en förändring. För att det ska vara möjligt måste vi fortsätta med att locka över nya väljare till oss. Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.

Som jag skrev ovan är inte ett totalstopp något man kan gå till val på, men detta avslöjar SD:s verkliga intentioner.

Hur är det då med viljan att hjälpa till på plats? De har hela tiden påstått att de lägger mer pengar till bistånd än regeringen, men det är bara ett dribblande med siffror. Regeringen har i sin budget i flera år lagt 1,0% av Sveriges bruttonationalinkomst medan Sverigedemokraterna enbart lägger 0,7%. Nu i den nya budgeten påstår de åter igen att de lägger mer, men som bilden nedan visar så stämmer det fortfarande inte.

Skärmavbild-2015-09-26-kl.-15.36.18

Källa: Landinska beräkningar

Sist så får Ekeroth förklara SD:s politik med en Tweet:

screenshot-twitter com 2015-09-28 11-10-56

screenshot-tweetdeck twitter com 2015-09-02 23-44-39 

Ekeroth vill alltså stoppa all asylinvandring från säkra länder och han påstår att flyktingarna flyr inte från krig utan från säkra länder:

Kent-Ekeroth-de-kommer-från-säkra-länder

Artiklar

Räcker 90% för Jimmie Åkesson?

Artikel av Polimasaren

Det har sagts flera gånger att Sverigedemokraterna vill stoppa all invandring helt, men då har deras sympatisörer sagt att de vill bara stoppa 90%. Till saken hör att Sverigedemokraterna inte är ett invandringskritiskt parti utan ett nationalistiskt parti. Att stoppa invandringen så mycket som möjligt är ett redskap till att nå deras mål.

I SD:s principprogram, i stycket om nationalismen, nämns att just nationalismen är det enskilt viktigaste verktyget för att bejaka den gemensamma identiteten och samhällets inre solidaritet. De har sagt att de har en öppen svenskhet och den används som ett slags bevis på att Sverigedemokraterna inte är rasister. För att tillhöra den svenska nationen, alltså att vara svensk och då inte enbart medborgare, så krävs det att man är assimilerad annars är man som invandrare inte svensk. Vidare i programmet står det att assimileringen kan ta upp till flera generationer och de ställer också upp krav på vad som den tömda personligheten ska innehålla. De tar upp är gemensam kultur, lojalitet gentemot nationen, gemensam identitet och gemensamt språk.
Men kan då alla bli svenskar med alla dessa krav? Kan en första generationens invandrare bli svensk när Sverigedemokraterna säger att det kan ta flera generationer innan någon kan kalla sig svensk? Ska man verkligen behöva ge upp allt man har med sig från det land man kommer ifrån som då assimilering betyder? Ja, enligt flera av partiets företrädare i partitoppen så ska man det. Man kan också, som infödd svensk, upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur. Det är så viktigt att vi ska vara så lika varandra att Sverigedemokraterna skriver i sitt program att  den grupp som är olik måste vara begränsad.

Då kommer vi till frågan om anledningen till varför de vill stoppa invandringen, eller till vilken nivå de vill sänka densamma. De är alltså ett nationalistiskt parti som vill att alla ska vara lika och för att nå detta vill de sänka invandringen med 90%. Nu verkar inte längre 90% räcka. I en intervju i juni 2015 i tidningen Expressen svarar Jimmie Åkesson på frågan hur de har kommit fram till siffran 90%:

Nu är invandringen till Sverige så stor att det kanske finns anledning att fundera över en 90-procentig minskning av invandringen verkligen är tillräckligt – eller om vi behöver ha en större minskning.

Även Richard Jomshof är inne på samma spår. Han säger så här i Almedalen juli 2015:

Det är ett utgångsläge vi har haft. Jag skulle vilja påstå att 90% inte skulle räcka idag. För även om vi skulle minska med 90% så kommer vi hamna på en nivå som är högre än våra grannländer. Alltså Norge, Danmark och Finland. Alltså det är vår politik som är extrem. Idag skulle det vara en seger om vi sänkte till hälften. Kortsiktigt iallafall. Målet är att minska den kraftigt. Personligen tycker jag att 90% räcker inte.

Jomshof får frågan vad det är som räcker och på det svarar han:

I en sån situation menar jag att invandringen skulle behöva begränsas väldigt mycket långt över 90%.

Hur långt över vill han inte svara på. Istället börjar han dela upp de invandrarna i olika grupper där en av dom är ifrån närliggande länder och har utbildning och det, menar han, är ”bra invandring”. Gäller det människor som kommer hit och inte har utbildning och då har problem att kunna försörja sig, så menar Jomshof att den invandringen är ”dålig invandring”, och vill stoppa den så långt det är möjligt.

I deras tidning Samtiden skriver den ansvarige utgivaren Marcus Jonsson att SD bör förespråka invandringsstopp:

Förhoppningsvis blir funderingarna verklighet. Sverigedemokraterna bör föreslå ett tillsvidare gällande totalstopp för all invandring, med undantag för kvotflyktingar och högkvalificerade arbetskraftsinvandrare. I dagsläget vore de det enda rimliga förslaget.

De känner medvind nu när opinionssiffrorna ökar och de andra partierna börjar närma sig deras tankesätt. Högst troligt är det ett försök till att försöka få tillbaka väljare till SD och det är sorgligt att övriga partier inte förstår att ge ett eget alternativ som är bättre än SD:s. Det märks väl i SD:s hårdare retorik att de har vind i seglen och att de vågar gå ut med vilken invandringsnivå och vilka invandrare de inte vill ha hit till Sverige.

På det här viset har vi snart en brun politik som är normaliserad och ett nöjt Sverigedemokraterna som har kommit ännu ett steg närmare sitt etniskt och kulturellt homogena Sverige.

Krönikor

Mångfald är i grunden svenskhet

En krönika av Alexander Louhichi

När man pratar om integration så handlar det ofta om arbetsmarknaden, som är en viktig del i en integrationskampanj, men de viktigaste stegen ligger, framför allt, hos den enskilde medborgaren. Samhällsutvecklingen har rusat förbi oss och vi har inte hunnit identifiera oss med en och samma identitet som vi alla kan värna om. Integration handlar om att finna något gemensamt mellan olika grupper och att låta dem mötas halvvägs i samråd.

Det första steget i en fungerande integrationskampanj handlar om att prata öppet om den etablerade mångfalden och om vilka problem vi har i samhället. Det handlar också om att se förståelsen för allas lika rättigheter i samhället samt att alla är delaktiga i den uppdaterade svenskheten. Idag är den långt ifrån den som Sverigedemokraterna förespråkar. Det första steget handlar om att acceptera att vi har problem med integrationen, att finna lokala problem, att finna lösningar genom samråd och att vara självkritisk.

Det andra steget handlar om att ta emot invandrare som goda värdar och inte som poliser. Det handlar om att ge varje människa en chans att berätta sin verklighet och en chans att kunna känna sig hemma i samhället. En situation som kan tillämpas är den man bemöter på turistorter:

På turistorter runt om i3D_Full_Spectrum_Unity_Holding_Hands_Concept världen bemöts man ofta med mycket kärlek. Folk lär sig turisternas språk för att få dem att känna sig hemma, dock med en baktanke, nämligen den om att turisterna ska spendera så mycket pengar som möjligt. Faktum är att detta bemötande genererar en positiv känsla, vilket gör att man spenderar pengar. Exempel på detta är butiksägare i Hurghada, Egypten, som lärt sig ”polis, polis potatisgris…”, något som skapar någon form av samhörighet mellan turisten och butiksägaren.

Om man tillämpar samma metod i en integrationskampanj där man, genom att man lär sig lite av varje enskild människas kultur och lockar in dem i det svenska mångfaldssamhället, kan få igång en fungerande integration med vikten jämnt fördelad på vågen.

Det man måste förstå är att integration handlar om att mötas på halva vägen, där samhällsgrunden gynnar människor lika mycket som välfärdsstaten. Andra steget handlar om att känna sig säker i sin kulturella grund, att förespråka mångfald, att bemöta utanförskap med kärleksfull integration och gemenskap!

Det tredje steget handlar om att logiskt förklara för människor att svenskheten har utvecklats; att vara svensk har fått en ny innebörd, nämligen att nationen har förändrats. Med den bristande integrationspolitiken har vi fått en bristande nation. Mitt mål är att en dag kunna hissa min svenska flagga och stolt titta på den och tänka:

Mångfald är grunden i svenskheten. Svenskheten är unik, kärnan i mitt hjärta och stoltheten i min ryggrad. Faktum är att andra generationens invandrare som kallar sig själv invandrare skjuter sig själva i foten, man ger främlingsfientligheten rätt att skapa ett större utanförskap. Man kallar sig själv invandrare, trots att alla minnen man har, har man i Sverige. Ett öppet tips är att kalla sig själv svensk när främlingsfientligheten tittar på, och hålla fast starkt vid det! Detta är en vanesak, som syftar till att föra oss samman, och till att skapa en identitet som vi alla kan värna om!

Det handlar inte om att tränga bort sin religiösa tro eller om att lägga sin kulturella identitet på hyllan. Det handlar om att förstå varandra. Om vi ska fortsätta generalisera människor måste vi nå dithän att kunna göra det under positiva omständigheter!

Krönikor

Våga diskutera identitet

Gästinlägg av Petter Wallgren.

Jag pratade med en vän nyligen, om många saker, och en sak vi diskuterade var så kallade ”sverigevänners” fokus på nationalitet och nationell identitet. Hon tog också upp att antirasister inte gärna pratar om det — kanske på grund av rädsla för att ge sig ut på tunn is.


netopNyrop / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial 2.0 Generic (CC BY-NC 2.0)

För min del är det faktum att jag är född och uppväxt i Sverige bara en liten del av min identitet. Jag är också militärmusiker, rollspelare, socialist, ateist och skeptiker. Bara för att nämna några av de etiketter jag väljer att sätta på mig själv. I likhet med de flesta människor i min omgivning rör jag mig i subkulturer. Tack vare internet har vi lättare än någonsin att hitta personer med liknande intressen över hela världen – vi rör oss i globala subkulturer.

Det som händer är att den nationella delen av min identitet, den där lilla blågula etiketten, bleknar i jämförelse med de etiketter jag själv valt att bära – och som sålunda blir mycket större. Jag letar efter gemenskap med de som bär på samma eller liknande etiketter, och jag söker samförstånd med dem på grund av det vi har gemensamt, och struntar i vad de i övrigt tycker och tänker, vilka etiketter de bär på i övrigt.

Sverigevännerna baserar Vi och Dem på en icke-vald identitet…

Det stora misstaget som de så kallade sverigevännerna gör är att skapa motsättningar genom att prata om ett Vi och ett Dom, baserat på en etikett ingen valt själv – födelseplats. Det har sagts många gånger förut, men detta är den motsättning som är det stora problemet. Inte ens nationalitet är något exklusivt – något man bara kan ha en av i taget – om man nu ska prata om en nationell kultur. Ingen del av min eller någon annans identitet behöver stå i motsättning till de andra delarna, varken hos en själv eller hos andra.

Det här med att söka likasinnade på andra håll är som sagt något som många gör. Inte minst Sverigedemokraterna, som i Europaparlamentet insett värdet av internationellt samarbete och nu bildat grupp med några andra partier. De förenas i sin skeptiska hållning till EU i stort, men de driver på sitt håll väldigt spridda frågor och bekänner sig till olika ideologier. Att de lyckas hitta likasinnade på det sättet är på något vis en positiv sak, för det är ju det jag tycker att alla borde göra. Förhoppningsvis blir de lite klokare av den erfarenheten, och kan flytta det perspektivet till andra områden.

Men det kanske är att hoppas på för mycket.

Krönikor

När både rasister och antirasister beter sig som barnungar

identitetDet är ju inget nytt att i princip varenda person som befinner sig på den sida om den linje som skiljer rasister och antirasister åt, ofta beter sig som dryga barnungar. Stampar i golvet, skriker och vrålar och vevar med armarna. Ja, med järnrör också, för den delen. Bortsett från uttrycket ansvarslös invandringspolitik så är ordet nationalitet väl använt hos de så kallat sverigevänliga. Det är viktigt för dem att känna en sammanhållning inom det svenska.

Där kommer antirasisten in och undrar – vaddå det svenska?

Vår rädsla att stå för nära varandra i köer, att vi super på midsommar och hoppar runt som små grodor, att vi firar jul den 24 december i stället för den 25? Att vi som folk är reserverade?

Jag tror att det kan vara svårt att själv sätta ord på det som ska vara ens nationalitet. Det man i stället kan göra om man vill hitta något att vara stolt över, är att lyssna på det bästa någon annan – i det här fallet andra länder, har att säga om det egna landet och den egna nationaliteten, och därefter förstärka det. Eller, om man ogillar det man hör, förändra det på något sätt. Det är inte nödvändigtvis svårare än att utveckla och förändra sin egen personliga identitet.

Det som ibland känns lite smålöjligt från antirasismens sida, är dess totala ovilja att se nationaliteten som viktig. Jag ställer mig neutral till en eventuell stolthet över den så kallade svenskheten, men jag tycker att det är rätt intressant att iaktta hur rasismen ser den som så otroligt viktig medan antirasismen tycks skygga vid tanken på att det finns en nationalitet och att den i så fall är värd att vara stolt över. I mina ögon är det en lite löjlig inställning och ibland får jag uppfattningen att man intar den bara för att vara tvärtemot och för att försvåra samtal med rasismens företrädare.

Tittar vi på andra länder så är de oftast oerhört stolta över sina länder. Men vi kanske är dåliga på det, överlag, häruppe i Norden.

Jag vet inte. För mig personligen är den svenska identiteten inte så viktig att hålla fast vid. Däremot tycker jag att det är oerhört viktigt att minnas vår historia, att levandegöra den så att nya generationer kan få nån slags förståelse för hur det sett ut i Sverige tidigare, och för att jag generellt är väldigt impad av historia, hantverk och hela baletten.

Men det är en helt annan historia 🙂

_____________________________________________________

Läs mer av Malinka Persson på Eye C :  Grizzly

Krönikor

Jag är både etiopier och svensk

Frågan om identitet är komplex. Identiteten består av otaliga egenskaper som utgör hela den vi är – i varje givet ögonblick. Dessa inkluderar vår sexualitet, kön, känslan av att tillhöra en viss kultur, nation, religion, familj, eller någon annan grupp. Vår identitet inkluderar vårt utseende, personlighet, föreställningar, rädslor och så vidare. Alla länder skapar en identitet och kultur för sig själv genom sin pågående historia.

Mekeyu Ibrahim Hassen, journalist, utbildad på universitet i Etiopien
Mekeyu Ibrahim Hassen, journalist, utbildad på universitet i Etiopien

Det är uppenbart att när man flyttar till ett nytt land för att leva där måste man lära sig språket först. Det är dörren för allt. Man bör också veta mer om sitt nya samhälles kultur och seder. Men det behöver inte innebära att jag måste kasta bort någonting av min gamla identitet. Men man ska kanske ibland undvika aktiviteter från sin gamla tradition som kan uppfattas som väldigt konstiga i det nya samhället.

Men den värsta åtgärd du kan utföra på en annan skulle vara att beröva dem deras identitet, och förneka personens kultur. Kompromisser är lösningen för dessa typer av situationer.

För att vara mer specifik, låt mig ta min situation som exempel; Jag är etiopier, född och uppvuxen i det etiopiska samhället och kulturen. Nu bor jag i Sverige och försöker integrera mig till det svenska samhället. Jag är mycket nöjd med mitt liv här. De flesta svenskar som jag känner är mycket artiga och omtänksamma personer. Sverige är mest känt för sin frihet i varje aspekt. Jag njuter av detta allt sedan jag kom hit. När jag flyttade började ett nytt kapitel i mitt liv. I början höll jag mig för mig själv, en liten bit bort från andra.

Det var för att jag hade fått fel information om att europeiska människor har strikta gränser för sitt privatliv. Jag hörde ett rykte om att européer behöver mer privatliv än vad vi behöver i Afrika. De vill inte ha nära relationer med grannar och vänner. Därför var jag försiktig med att ta kontakt. Men de flesta rykten har visat sig vara felaktiga. Nu vet jag sanningen och har några svenska vänner. Rykten kan också påverka någons identitet. Länder som tar emot invandrare bör ha samma attityd i att låta dem behålla sin ursprungliga identitet. Mångfald har stor betydelse och fungerar uppfriskande i ett samhälle. Det är en fördel. Svenskar reser till andra länder och möter olika kulturer.

Men om det finns utlänningar med sina ursprungliga identiteter i Sverige, ger det möjlighet att lära känna olika kulturer utan att behöva resa långt.

Mångfald ger färg till livet.

Enligt min mening får jag inte förlora min ursprungliga identitet. Jag vill vara en god svensk, men med en etiopisk bakgrund. Medborgarskap och identitet är inte detsamma. Men vi kan ha vårt medborgarskap som en del av identiteten.

Min identitet är densamma som förut, och kommer att vara samma i framtiden också. Men jag kan byta mitt medborgarskap. Jag tror att vi måste hålla fast vid vår identitet som vi gör med våra namn. Att försöka anta en helt ny identitet kan nog orsaka en identitetskris. Detta skulle kunna leda till allvarlig psykisk sjukdom tror jag.
Jag är en människa, jag är en son, jag är en bror, jag är en man, jag är en far, jag är etiopier, jag är afrikan, jag kommer att vara svensk och europé.
Men jag är jag.

Gästkrönikör Mekeyu Ibrahim Hassen