En friskola i Ronneby vill inte att deras elever använder samma entré som nyanlända elever. Anledningen är att föräldrar till elever, krävt att barn inte ska ”tvingas dela entré”.
Jan-Erik Wildros (S), andre vice ordförande i utbildningsnämnden i Ronneby kommun, ställer sig frågande till förfarandet.
Det är ren apartheid. Det handlar om skolbarn. Vad är detta för värdegrund?
Friskolan, som ägs av Thorengruppen, krävde att fastighetsägaren skulle bygga om lokalerna så att barnen separerades, och inte använde samma delar av byggnaden. På sin hemsida beskriver sig Thorengruppen som ett utbildningsföretag där
”…alla våra verksamheter (skolor) knutna till olika typer av samhällsbyggande projekt lokalt, nationellt och internationellt…en koncern med stort samhällsengagemang och hjärta.”
Vad för slags samhällsbyggande är detta? Kan vi tolerera att offentligt finansierad verksamhet bedriver apartheid?
Oavsett vad man anser om friskolereformen, så bör man ifrågasätta om krav som dessa är något som en skola ska tillmötesgå.
Vi människor har en stark tro på vår goda, hjältemodiga sida. Vi tar den gärna för självklar. Och vi tänker ofta att det är det osjälviska agerandet – hjältemodet – som gör oss just mänskliga, som skiljer oss från andra varelser. Men hur handlingskraftiga är vi egentligen? Hur bra passar hjälterollen, när det kommer till kritan?
Vi börjar i New York för ca 50 år sedan:
En ung kvinna, Kitty Genovese, attackerades med kniv på öppen gata en bit utanför sitt hem. Gärningsmannen högg Kitty upprepade gånger. Vid två tillfällen lyckades hon slita sig loss, men gärningsmannen hann ikapp henne båda tillfällena. Det brutala mordet pågick i drygt trettio minuter och som om knivattackerna inte vore nog – i slutskedet våldtog gärningsmannen henne. Det måste ha varit fasansfullt.
Men det anmärkningsvärda i detta fallet var inte själva överfallet och graden av våld – även om det var synnerligen brutalt. Det anmärkningsvärda var det stora antal vittnen som såg och/eller hörde överfallet, utan att på något sätt agera för att avstyra situationen, inte ens när gärningsmannen kom ikapp henne – två gånger. Ingen kontaktade polis, eller bad någon annan göra det. Först när Kitty låg döende i sin egen entré, kom en äldre dam fram till henne och höll om henne.
När det kom fram hur många vittnen som fanns och att de inte agerade, uppstod många frågetecken. Åskådarna intervjuades noggrant av vetenskapsmän och forskare för att komma underfund med hur det var möjligt att ingen ingrep. Det visade sig att de flesta trodde att någon annan skulle ingripa, och att man inte såg det som sitt ansvar att göra något. Vetenskapen undersökte liknande fenomen, och kunde se att fenomenet gäller i större sammanhang också, t ex mellan organisationer och nationer.
Ju fler människor som bevittnar en händelse, desto mindre är sannolikheten för att någon ska ingripa. Alla tror att någon annan ska göra något och förblir därmed passiv. Sannolikheten för ett ingripande ökar, paradoxalt nog, om vittnet är ensamt.
Idag pågår ett internationellt Genovese Syndrome!
I dag pågår den största flyktingkatastrofen i människans historia. Det är fler människor på flykt nu än under andra världskriget. Många av de flyende tar riktning mot västvärlden; Europa, USA, Kanada. Precis som Kitty Genovese, befinner de sig ensamma i sin flykt. Många drunknar i Medelhavets vågor, och de som klarar flykten och når någon av de europeiska ländernas stränder kan nu se fram emot en deportering tillbaka till Turkiet. Likt vittnena till Kittys mord, tittar EU stilla på när människor på flykt försöker ta sig över Medelhavet. Handlingskraften är bortblåst. De flesta nationer talar gärna om vilket ansvar som andra har – man förväntar sig att andra har ett ansvar, något man inte själv anser sig ha. Likheten med vittnena till Kittys mord är slående. Det är samma typ av agerande – åskådareffekten på internationell nivå.
Inte många politiker talar längre högt om asylrätt och mänskliga rättigheter. Och visst är det på sin plats nu att sluta tala om mänskliga rättigheter!
Foto av Kitty Genovese (1961)
Jag vill lyfta blicken från de flyende, från alla dessa miljontals ”Kitty Genovese” som flyr och gång på gång blir attackerade, allt under stilla betraktelse av oss passiva åskådare. Det är dags att ställa åskådarna, oss själva, till svars. Låt oss skärskåda oss själva. Vi behöver alla hjälpas åt att ta oss över konflikter och konkurrens (verklig såväl som inbillad) mellan olika grupper. Det är dags att sluta rättfärdiga vår, Sveriges och Europas, passivitet med påhitt och lögner. Inte för att vi, som tittar på, bryter mot någon lag. Vi bryter mot något annat, något djupare. Vi bryter mot medmänsklighet och mot grundläggande mänskliga förväntningar. Vi bryter också mot den internationellt överenskomna Konventionen om mänskliga rättigheter.
För att kompensera detta förklarar vi bort våra handlingar med allt mer fantasifulla historier. Några har till och med lyckats lura i sig själva att det är de flyende som är det verkliga hotet!
Vi har rättigheter – och skyldigheter
Vi behöver se situationen så som den verkligen är. Det handlar om människor. Om barn. Om ungdomar. Om vuxna. Om gamla. Om människor som är på olika ställen i sin livsbana, och som behöver en trygg plats att fortsätta leva på. Alternativet – att sluta leva – är oerhört. Vi måste förstå att vi har i vår makt att rädda dessa liv.
Vi kan inte längre tala om de mänskliga rättigheterna. Dessa rättigheter kan inte fungera om det inte också finns en skyldighet för åskådarna runtom att upprätthålla och respektera rättigheterna. En skyldighet att agera. Att aktivt räcka ut en hand, att aktivt föra den hotade i säkerhet. Det är denna skyldighet måste vi tala om. Vi kan inte längre sitta still i den passiviserande åskådareffektens klor.
Vi har alla skyldigheten att leva upp till rättigheterna.
Att hitta handlingskraft är ibland svårt. Särskilt när man är övertygad om att ”någon annan” kommer att göra något. När man tänker att det inte angår mig, det är inte mitt bekymmer. Cynismen och åskådareffekten har oss alla i sitt kalla grepp. För att komma ur det och känna att det här angår faktiskt mig och att förstå att jag kan göra något, kan det hjälpa att påminna sig om det som den här texten inleddes med: att det som gör oss människor just mänskliga, är vår omtanke om andra, vår osjälviska sida, vår inre superhjälte.
Så – för att finna handlingskraft och mod – välj ut en superhjältedräkt som passar dig. Det finns flera att välja mellan: Amnesty, Röda Korset, Rädda Barnen, Human Rights Watch, Läkare utan gränser, Ingen Människa Är Illegal, Folkkampanj för Asylrätt, med många flera.
Hjälp dina medmänniskor. Och känn din inre mantel fladdra!
Jasenko Selimovic skriver på debattsidan i Dagens Nyheters kulturdel, under rubriken ”Därför vågade ingen tala öppet om asylkrisen”. Ett av hans mest återkommande teman i artikeln uttrycker han enligt följande:
”Socialdemokratin införde id-kontroller och stängde i praktiken gränserna utan att kunna förklara varför.”
”Pengarna behövs ännu mer nu när man i praktiken har stängt gränser. Om flyktingarna var värda att försvaras i går, hur kan de sluta vara det i dag?”
”Det mest tragiska i hela historien är att de som betalar högsta priset för detta spinn är dagens flyktingar. I dag har id-kontroller införts, landet är i praktiken stängt.”
”Han, som varit med om att de borgerliga – samtidigt som de gav alla bosnier uppehållstillstånd – införde visumtvång? Och han, som bevittnat att Socialdemokraterna tog Luciabeslutet 1989 som i praktiken stängde landets gränser?”
Selimovic upprepar fyra gånger i sin artikel att Sveriges gränser ”i praktiken” är stängda. Givetvis syftar han inte på den fria rörlighet som EU-medborgare och medborgare inom Nordiska rådet och Schengenländerna åtnjuter.
Inte heller syftar han på den migration av anhöriga, arbetskraftsinvandrare, studenter och många andra som fortfarande sker helt lagligt från hela världen.
Men han upprepar sitt påstående fyra gånger och det gäller flyktingar. Skall han förmodas ha kontrollerat sitt påstående? Har han, innan sitt författande av en artikel som får plats i Dagens Nyheters debattsida, gjort en noggrann analys av faktiskt rådande förhållanden?
Låt oss granska Migrationsverkets statistik över antalet asylsökande under de senaste sex åren och två månaderna, nämligen perioden från januari 2010 till mars 2016.
Den visar att antalet asylsökande nu, i början av år 2016, ligger på samma nivå som merparten av den borgerliga mandatperioden. Samma period då f d statsminister Fredrik Reinfeldt vädjade till svenska folket, sommaren 2014, om att ”öppna sina hjärtan”. Samma period då Sverige hade ett antal asylsökande på en nivå som Jimmie Åkesson och hans partikollegor även långt innan kallat för en ”ansvarslös massinvandring”.
Under de tre och ett halvt första åren 2010, 2011, 2012 och fram till juni 2013, låg asylinvandringen på runt 2 000 asylsökande per månad. Några månader färre, några månader fler. Under en efterföljande tvåårsperiod, mellan juni 2013 till juni 2015, hade antalet asylsökande ökat med cirka 200%, till i snitt ca 6 000 asylsökande per månad. Vissa månader färre, vissa månader betydligt fler.
Under perioden augusti 2015 till november 2015 ökade antalet asylsökande till nära 40 000 per månad.
Antalet asylsökande är under de senaste tre månaderna tillbaka på ungefär 2 000 personer per månad. Under de senaste 314 veckor som passerat sedan första januari 2010, har Sverige under 168 av de veckorna sett 2 000 asylsökande per vecka. Under 53% av tiden under de senaste sex åren, har antalet asylsökande per vecka varit den samma som den är just nu, våren 2016.
Vi kan ha många åsikter om antalet asylsökande till Sverige, vad det beror på, om det är bra eller dåligt och mycket annat.
Men är Selimovics påstående korrekt om att Sveriges gränser ”i praktiken är stängda” för asylsökande?
Beslutet som inte gick att ta
Selimovic hänvisar till att en socialdemokratisk regering 1989 fattade det så kallade ”Luciabeslutet”. Beslutet medförde att enbart flyktingar såsom de definieras i Förenta Nationernas flyktingkonvention skulle få stanna i Sverige. Kategorier som skulle nekas uppehållstillstånd var bland annat krigsflyktingar och andra som fick stanna av vad som då kallades för ”särskilt starka skyddsbehov”, inte längre kunde få asyl.
Skillnaden mellan svensk migrationspolitik år 1989 och svensk migrationspolitik år 2015 och 2016 är däremot avsevärda.
1989 hade regeringen den beslutande makten över vilka som skulle få uppehållstillstånd i Sverige på grund av att de av olika skäl behövde skyddas. De besluten verkställdes av dåvarande Invandrarverket. 2015-2016 sker regleringar av skyddsskäl efter lagstiftning i riksdagen.
1989 kunde avslag på asylansökningar prövas genom överklagande till Sveriges regering. 2015-2016 har Sverige haft en ny utlänningslag sedan 2006. Enligt 2006 års utlänningslag prövar Migrationsverket beslut om uppehållstillstånd. Besluten överklagas till migrationsdomstolar.
1989 utgjorde inte Europakonventionen om mänskliga rättigheter svensk grundlag. Sedan 2010 års ändring av grundlagen, blev Europakonventionen om mänskliga rättigheter svensk grundlag.
1989 fanns inte Europeiska Unionen. Sverige blev medlem flera år efter EU:s skapande, och flera år senare började EU införa en mängd rättsakter, så kallade EU-direktiv, som förpliktigade Sverige att anpassa sin migrationslagstiftning. EU-direktiven har dessutom företräde framför svensk lag om de båda kolliderar. Några exempel på dessa EU-direktiv är familjeåterföreningsdirektivet från år 2003, asylprocedurdirektivet från 2005 (omarbetat 2013), skyddsgrundsdirektivet från 2004 (omarbetat 2011), samt en mängd andra EU-direktiv som detaljreglerar svensk migrationslagstiftning och politik.
Med andra ord, stämmer Selimovics påstående om att det så kallade ”Luciabeslutet” ledde till att Sverige ”i praktiken stängde” sina gränser ens tillfälligt, år 1989? Och är Selimovics jämförelse med regeringens ”Luciabeslut” något som visar att samma agerande av en svensk regering vore möjligt idag?
Har Selimovic detaljstuderat relevant lagstiftning innan han skrev sin artikel?
Svaren kan sammanfattas med att om du som vill läsare gillar Selimovics artiklar, delar hans slutsatser och betraktar honom som en modig sanningssägande skribent, gör så.
Om du finner det krångligt med en massa fakta och finner det obehagligt om fakta kan påvisa att Selimovic till stora delar inte vet vad han talar om, försök då glömma bort den här artikeln.
Ett återkommande argument bland förespråkare för en mer restriktiv svensk flyktingmottagning är att den bör anpassas till ”europeisk nivå”. Finns det någon ”europeisk nivå” och hur fungerar flyktingmottagandet juridiskt och praktiskt i länder med lågt flyktingmottagande? Motargument bringar klarhet i frågan.
Det låga flyktingmottagandet beror i huvudsak inte på att landet skulle ha en annan lagstiftning, utan att den internationella lagstiftning som landet åtagit sig att följa, inte följs.
Ungern håller i regel inte intervjuer eller utredningar med asylsökande i landet, utan avvisar dem automatiskt med hänvisning till Dublinförordningen. Något som bland annat strider mot EU:s asylprocedurdirektiv som ger varje asylsökande rätt till en inledande utredning för att därefter bestämma deras status.
Ungerska domare som hanterar asylprövningar är inte utbildade i asylrätt. Asylsökande placeras närmast regelmässigt i fängelser, eller i fängelseliknande förvar med mycket bristfälliga sanitära förhållanden.
Bör Sverige försöka behandla flyktingar ens delvis såsom Ungern gör? I så fall kräver det att vi i likhet med Ungern struntar i att respektera de lagar vi själva har tagit på oss att följa, samt att vi ignorerar lagstadgade mänskliga rättigheter.
Motargument benar ut vad argumentet ”rädda klimatet genom att stoppa invandringen” innebär i praktiken.
Motargument skrev redan i januari 2015 om hur Sverigedemokraterna och andra högerextrema partier i Europa driver en klimatförnekande och kontraproduktiv miljöpolitik. Nu har diskussionen om SD och miljön startat igen efter att en twittrare ställt frågan om hur Sverigedemokraterna vill lösa klimatkrisen och fått följande svar från SD-sympatisörer:
Skärmdump från Twitter 160221
Det finns mycket vi skulle kunna diskutera bland de svar som kom in, inte minst den totala förnekelsen av att människan påverkar klimatet som några av svaranden presenterade. Men vi vill istället fokusera på ett av de andra vanliga svaren: nämligen att vi ska lösa klimatkrisen genom att inte släppa in asylsökande och ”folk från tredje världen”, eftersom det skulle innebära att fler människor får samma levnadsstandard som oss i Sverige vilket tär mer på klimatet. Det är ingen ny myt utan något som har spridits tidigare av bland annat Sverigedemokraterna i Kävlinge och den rasistiska nyhetssajten Dispatch International.
Låt oss undersöka detta argument noga
Det är helt korrekt att det sätt vi i den rika delen av världen lever på har stora negativa effekter på jordens klimat. Dock så finns det en stor konsensus bland världens forskare att vi kan ställa om till en mer hållbar livsstil utan att för den skull minska vår levnadsstandard. Till exempel så har Sveriges utsläpp av växthusgaser minskat med drygt 24% sedan 1990. Det kan alltså, tvärtemot vad vissa hävdar, bli fler människor i världen som åtnjuter samma levnadsstandard som Sverige så länge klimatpolitiken som genomförs är ambitiös nog.
Vidare så är den ökade klimatpåverkan som invandring medför, ur ett globalt perspektiv, ytterst marginell då det handlar om ett förhållandevis litet antal av jordens befolkning. Det är dessutom osannolikt att de människor som invandrar till Sverige, huvudsakligen flyktingar, snabbt och lätt skulle komma upp i samma klimatpåverkan som den genomsnittlige svensken. Då de flesta nyanlända har begränsade tillgångar så är deras köpkraft lägre och klimatutsläppen från konsumtion kommer därför vara lägre än resten av befolkningens, även fast de såklart kommer att vara högre än om människorna stannade kvar i sina ursprungsländer. Sammantaget kan vi alltså slå fast att idén att vi kan rädda klimatet genom att stoppa invandringen är en myt och inget annat.
Men det är inte vad de här twittrarna, eller SD Kävlinge, tycker, så låt oss följa deras resonemang linan ut. Argumentet är alltså att den svenska levnadsstandarden redan idag påverkar klimatet negativt, och att om fler människor får det lika bra som vi så blir det ännu sämre för klimatet. Det innebär två alternativa lösningar för att lösa klimatkrisen:
Sänk levnadsstandarden i Sverige så att klimatet inte längre påverkas negativt.
Motverka att resten av världen får lika bra levnadsstandard som Sverige.
Det är inte troligt att ”invandringskritikerna” skulle förespråka alternativ 1, då deras främsta argument mot invandringen brukar vara att den leder till en lägre levnadsstandard för svenska folket. Det lämnar alternativ 2. Om den svenska levnadsstandarden är dålig för klimatet, men vi inte ska sänka den svenska levnadsstandarden, så innebär det i förlängningen att resten av världen inte kan få ha det lika bra som vi.
Förespråkarna för ”rädda klimatet genom att stoppa invandringen” förespråkar därför i praktiken att människor som föds i en del av världen ska få ha det otroligt mycket sämre än människorna i en annan del av världen, och att de fattiga inte bör få det bättre. Utöver det djupt orättvisa i detta resonemanget så kan vi ju fråga oss om inte en sådan resursfördelning leder till att fler människor försöker flytta från de fattiga områdena till de rika, och på så sätt motarbeta ”invandringskritikernas” planer. Men så långt har nog inte SD-folket tänkt.
Efter händelsen i Köln, där ett stort antal övergrepp mot kvinnor ska ha skett, så har diskussionen legat på huruvida de asylsökande har en bra eller dålig kvinnosyn och om vi kommer att få se fler övergrepp i takt med att det kommer fler asylsökande. Siffror pekar på att så är inte fallet. Enligt statistiska rapporter finns det ingen korrelation mellan ökning av asylflyktingar och sexualbrott i Tyskland.
De röda staplarna visar mängden asylflyktingar, medan de gröna staplarna visar mängden sexualbrott. Som ni kan se så påverkas inte mängden sexualbrott av att mängden asylflyktingar ökar sex år i rad. Istället ser vi hur det året med störst ökning av asylflyktingar har det året med det andra minsta antalet sexualbrott. På nedre bilden ser vi det exakta antalet asylsökande och antalet sexualbrott.
På sociala medier cirkulerar ryktet om att samtliga cirka 80 000 personer som sökte asyl år 2015 men beräknas få avslag, kommer att automatiskt erhålla återetableringsstöd. Summan är 30 000 kronor per person, vilket enligt vissa skulle innebära en påstådd sammanlagd kostnad av 2,4 miljarder kronor.
Återetableringsstödet är en summa pengar beviljade av Migrationsverket, som skall användas för att återetablera sig i hemlandet.
I själva verket krävs att den som avvisas eller utvisas frivilligt återvänder till sitt hemland. Totalt 170 miljoner kronor utbetalades i återetableringsstöd åren 2007-2014. Stödet gavs till 6 004 personer. Om ryktet kring återetableringsstödets framtida kostnader skulle visa sig stämma, krävs en ökning av antalet personer som frivilligt väljer att lämna Sverige med 1 500% under ett år, jämfört med de föregående sju åren tillsammans.
Det finns ett beslut som jag önskar att ingen människa skulle behöva fatta – ett val som jag önskar att ingen människa skulle behöva göra.
Att lämna sitt hem, att fly från allt man har, från sin familj, sin historia och sin trygghet, det man en gång hade men nu har kastats all världens väg, kräver ett mod, en vilja, en önskan som är svår för mig att begripa. En av anledningarna är att jag inte kan se mig själv i den livssituation som dessa människor har försatts i. Jag kan inte föreställa mig hur det är att leva i ett inbördeskrig, att ständigt vara rädd för att hamna i terroristers klor, att tvingas leva i ett land sargat av årtionden av inhemska stridigheter eller i ett land där jag, förr eller senare, kommer att fängslas, torteras och misshandlas på godtyckliga grunder.
Det finns en del som är av uppfattningen att flyktingar måste vara fattiga för att ha rätt att fly. Den klassiska definitionen för många människor innefattar skräckbilder av undernärda människor utan kläder. Det finns en del som hävdar att flyktingar som söker asyl i Sverige är lyxflyktingar eftersom de haft pengar att finansiera flykten.
Sanningen är att bland flyktingar finns alla möjliga människor, alltifrån de som har ingenting till de som har någonting. Det de alla har gemensamt är att de flyr, flyr undan grymheter ingen av oss kan föreställa sig. Flyktingstatus är inte avhängig ekonomiska, eller sociala, förutsättningar.
Under 2015 sökte 162 877 asyl i Sverige. Det är en ökning med 100%. De fem största ursprungsländerna hos asylsökande är Syrien, Afghanistan, Irak, Eritrea och Somalia. Det finns också en betydande grupp statslösa som söker asyl i Sverige.
Andelen människor som når Sverige är en bråkdel av de som väljer att fly sina hem. De allra flesta tvingas att stanna antingen som internflyktingar eller i flyktingläger i grannländer. Av världens 60 miljoner människor, varav en miljon i Europa, som befinner sig på flykt har alltså 2,7‰ (promille) – knappt 163 000, sökt asyl i Sverige under 2015.
Om vi tittar på hur de ekonomiska, och sociala, förutsättningarna ser ut i de fem länder varifrån flest andel asylsökande kommer så ser vi att det skiljer sig en hel del länderna sinsemellan.
Det senaste år som är komplett gällande BNP (i USDollar) är 2013, och jag kommer därför att redovisa siffror från detta år. Vi kan se att den ekonomiska aspekten skiljer sig mycket åt mellan de fem största länderna. Vi kan också se att Sveriges BNP är mer än 10 gånger högre än Iraks, som är det land av dessa fem som har högst BNP.
Klicka för större bild
Om vi ser till aspekter med samhällsanknytning, såsom läskunnighet hos personer över 15 år ser vi att läskunnigheten i Syrien 2013 var 86%, medan det i Somalia inte finns någon uppgift alls över läskunnighet. Som jämförelse ligger läskunnigheten i Sverige på 99%.
Klicka för större bild
När vi tittar på förväntat antal år i utbildning för kvinnor kan vi se att det skiljer sig markant mellan länderna, i fallande skala från drygt 11 år i Syrien ner till 1,5 år i Somalia. I jämförelse har vi Sverige med siffran 16,35 år.
Klicka för större bild
Spädbarnsdödligheten varierar kraftigt mellan de fem länderna. Vi kan se att Somalia, följt av Afghanistan och Eritrea, har den högsta spädbarnsdödligheten.
Klicka för större bild
En stötesten i debatten är att så många flyktingar har mobiltelefoner. Vid närmare efterforskning ser vi att det framför allt är Eritrea som urskiljer sig, med bara 6 mobilabonnemang per 100 personer. Mobiltelefonanvändningen är hög i Irak, Afghanistan och Syrien.
Klicka för större bild
Som vi kan utläsa av dessa siffror, som bara är ett axplock av företeelser som kan studeras, är skillnaderna mellan länderna enorma. Det finns inga gemensamma nämnare, siffrorna spretar åt alla håll. Ett land har högre utbildningsnivå än ett annat, medan ett annat har en starkare ekonomi än det första.
Tyvärr är det så att inte alla människor kan uppbringa de ekonomiska förutsättningar som behövs för att finansiera flykten. Att betala flyktingsmugglare för en livsfarlig transport, i överlastade gummibåtar, över Medelhavet är inte billigt. En del har inga pengar alls för att kunna fly, och tvingas därför att stanna. En del har inte pengar för att kunna fly längre än till flyktingläger, som allt som oftast inte är människovärdiga, i eller utanför hemlandet. En del har för lite pengar för att kunna finansiera en någorlunda säker flykt. Det är nödvändigt, i debatten, att poängtera att ingen är ”mer” flykting än någon annan.
Även politiska flyktingar måste skyddas och dessa är inte sällan utbildade personer med pengar, kontakter och en tidigare hög ställning i sina hemländer.
Det är inte ett argument att de som faktiskt kan fly har mindre rätt att fly. Risken att dö pga krig, terrorism och naturkatastrofer är lika stor oavsett hur mycket pengar man har, eller kan uppbringa. Jag är den förste att skriva under på att det finns en hänsynslös orättvisa i att vissa kan fly och andra inte. Men att använda flyktingars ekonomiska likviditet som slagträ i flyktingdebatten är ovärdigt, och verklighetsfrånvänt.
Krig, terror och naturkatastrofer härjar urskillningslöst, och skoningslöst, i många länder. Inte heller förtryck, förföljelse eller brister i mänskliga rättigheter tar hänsyn till hur mycket pengar en människa har på sitt bankkonto eller i madrassen. Det vi med all säkerhet kan fastställa är att dessa illdåd och grymheter, med oerhörd kraft, drabbar människor i en stor del av världens länder. Flyktingstatus har ingenting med pengar att göra. Alla sorters människor, oavsett ekonomisk och/eller social status, drabbas av ofattbara grymheter som tvingar dem att lämna sina hem.
Rätten att fly och rätten att söka asyl är oantastlig. Människor flyr för att överleva. Ingen flyr för att de vill, utan för att de måste.
2015 var året då Sverige utsattes för en stor mängd terrorattentat mot flyktingboenden runt om i Sverige (se bilden ovan).
2015 var året då Sverige utsattes för ett dödligt rasistiskt motiverat terrordåd i Trollhättan.
2015 var året då Sverige fick kritik av FN för att hatbrotten mot afrosvenskar, judar, muslimer och romer ökar samtidigt som åtalen och utredningarna av dessa hatbrott minskar.
Blir 2016 året då politiska strateger i övriga partier inser att det finns bättre strategier att vinna väljarsympatier på än att närma sig SD i invandringsfrågan? Kommer de förstå att samtidigt som de kanske vinner tillbaka några väljare från SD så förlorar de väljare till mer flyktingvänliga partier? Blir 2016 året då partierna slutar låta SD sätta agendan och bestämma ödet för våra medmänniskor som flyr?
Motargument arbetar år 2016 vidare mot rasism och för mänskliga rättigheter! Redaktionen vill passa på att tacka alla våra skribenter och läsare! Motargument har i år även fått möjligheten att publicera en bok som heter Motargumentboken, och vi hoppas kunna publicera fler böcker i framtiden.
Vi vill också tipsa om att ni läsare kan efterfråga mytknäckare på ett visst ämne om ni ser ett rasistiskt argument eller påstående som inte har bemötts någonstans hittills. Skicka ett PM till oss på Facebook så ska vi se vad vi kan göra.
Innan vi går till vårt urval av artiklar från året som har gått så vill vi i redaktionen säga en sak om den antirasistiska kampen. Denna kamp är ingen som vi kan eller får ge upp någonsin, oavsett hur dåligt det ser ut. Ökande siffror för SD, en normalisering av rasistisk och flyktingfientlig retorik i stora medier kan utmana moralen, men faktum är att effekten måste bli tvärtom! Ju mer rasism i samhället, desto mer skäl till antirasistisk kamp.
Att ge upp är inte ett alternativ.
Nedan följer ett urval av de artiklar vi publicerat under året:
På sista tiden har alltfler framfört att vi som är för en generös asylmottagning nu bevisats ha haft fel. Det gäller särskilt Reinfeldts famösa ”öppna era hjärtan”-tal, som hånas från framförallt högerhåll.
Svenska politiker från vänster till höger anklagas för att ha bedrivit en politik som varit en ”morot” för asylsökande.
Det är rent nonsens.
Svensk asylpolitik har i allt väsentligt varit likadan som i övriga rika länder inom EU-samarbetet. Enda påtagliga skillnaden har varit att vi tidigare beviljat permanenta uppehållstillstånd till vissa grupper, framförallt syrier. Men eftersom vi inte såg någon ökning av asylsökande när det infördes eller minskning när det togs bort verkar det inte ha särskilt stor inverkan.
Vad är det då som gör att asylsökande kommer hit i så hög utsträckning? Det är frågan alla skribenter ställer sig, utan att gräva tillräckligt djupt för att inse att svaret inte återfinns i politiska beslut. Det är mycket enklare:
Vi har ett gott rykte. Vi upplevs som toleranta och trevliga. Och vi har en stor befolkning från de länder varifrån människor flyr, och precis som våra förfäder som emigrerade till USA väljer asylsökande länder där de har släkt och vänner.
Men opålästa journalister som fantiserar om att just vår asylpolitik varit extraordinärt generös spär på myten utan att ens försöka motivera sina påhitt:
Anna Dahlberg menar att de kommer på grund av migrationsuppgörelsen. Ni vet – den som ger papperslösa barn rätt att gå i skolan och vuxna papperslösa rätt att söka akut vård. Hur hon dragit den slutsatsen är obegripligt.
Ivar Arpi påstår att Sverige hållit ut en ”gigantisk morot för människor i hela världen”. Vilken? Det vet ingen, för det säger han inte.
Och termen ”signalpolitik”, som borde stannat hos Sverigedemokraterna, anammas av alltfler partier. Signalpolitik är tankefiguren att det är bra om vi uppfattas som otrevliga. Det viktiga är inte politiken, utan att vi upplevs som ogästvänliga. Då minsann ska asylsökande sluta komma hit.
Men vårt goda rykte har byggts upp under decennier, och raseras inte så fort.
Vad Sverige behöver idag, så fort vi löst de akuta problemen med sovplatser, är att sluta prata om asylsökande som problem. Vi har vunnit massor av nya, spännande invånare som kommer att behövas. Vårt fokus borde vara på att snabbt lära dem svenska, och på att välkomna dem.
Och jag känner att detta år har svenska folket på allvar börjat öppna sina hjärtan. Vi skänker pengar, kläder och framförallt vår tid. Socialtjänsten vittnar om en flod av människor som vill ta emot ensamkommande barn i sina familjer. Rädda barnen, kyrkor och moskéer får stora bidrag. Vi har återigen visat att vi är samma folk som för sjuttio till sjuttiofem år sedan tog emot nästan tvåhundratusen flyktingar från Finland – varav många i våra hem.
Jag är orolig för vad som kommer nästa år. Jag är rädd för nationalismen som får spridning – och för att människor kommer att fara illa. Jag är trött på Don Quijote-kampen mot populism och skrämselpropaganda. Jag är däremot inte rädd för att vi skulle duka under för en systemkollaps, då flera instanser har konstaterat att vi inte står inför en sådan.
Jag tror vår förmåga är större än många gör gällande, om vi fokuserar, sänker kraven och förenklar.
Imorgon firar vi barnet från Mellanöstern som från födseln tvingades fly till Egypten för att undgå att dödas.
Där någonstans mellan julgröt och Kalle Anka måste vi minnas dem som idag vandrar genom ett fruset Europa på väg mot det bästa landet i världen.
Motargument 