En artikel på den SD-nära nätbloggen Samtiden uttrycker skadeglädje och nedsättande kommentarer om personer som blivit misshandlade. I artikeln ”Pinsamt, Bilan Osman” hade det varit klädsamt om skribenten hade tagit avstånd från allt våld.
16 april 2025 publicerar Samtiden en artikel skriven av Jakob Sjölander, som också skrivit för nätbloggarna Bulletin, Riks, Samnytt och Det goda samhället. Sjölander visar tydligt vad han anser om Expo och de medarbetare som utsatts för en misshandel. Ingressen lyder:
”Bilan Osman och Daniel Vergara blev nyligen misshandlade av ett invandrargäng. Jag har svårt att inte småle åt detta, då båda är kopplade till den påstått antirasistiska organisationen Expo. Tydligen är jag en dålig människa.” (Källa: Samtiden)
Längre ner skriver Sjölander:
”Jag bör tillägga att jag trots allt jag precis skrivit har en ganska positiv bild av Bilan Osman. Visst, hon är en småblåst socialist/feminist/islamist, men jag har ändå fått intrycket att hon menar väl.” (Källa: Samtiden)
Jag vill vara tydlig med att vi alla får ha åsikter om meningsmotståndare. Eftersom många uppfattar Samtiden som SD:s partiorgan är det häpnadsväckande att de väljer att publicera en så tendentiös och polariserande text. Jag vill innerligt hoppas att detta är en enskild skribents åsikter, men jag är inte alls säker på att så är fallet. För samhällsklimatet blir det farligt när en nätblogg som är så tätt förknippad med ett riksdagsparti i princip anser att vissa personer förtjänar att utsättas för våld. Ingen publikation som vill vara seriös och trovärdig bör publicera skadeglädje om våld eller skriva om brott på ett avtrubbande, demoraliserande sätt.
Sjölander frågar sig vad händelser som dessa egentligen betyder för Sverige. Han konstaterar att misshandel av meningsmotståndare betyder ”egentligen ingenting”.
Det är en farlig slutsats! Sjölander hade med allra största säkerhet inte haft samma känsla om förhållandet hade varit det motsatta. Han har inte tänkt sig in i komplikationerna av om t ex en skribent på en annan tidning skrev liknande om något brott mot en skribent på Samtiden. Våld är fel. Våld och alla andra brott är alltid fel. Publicister bör vakta på sina ord för att visa att de står upp för och försvarar allas yttrandefrihet och demokratin.
Länkarna till Samtidens artikel är sparade i webbarkiv och ger därför inga klick till dem. Här kan du läsa artikeln: https://archive.is/9lfwj
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Detta är del 1 av en längre artikel om Tidöregeringens skärpta krav för medborgarskap. Denna del handlar om att medborgarskap är en rättighet – inte ett privilegium för de utvalda av regeringen.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons Facebooksida.
När statsminister Ulf Kristersson (M) i sociala medier proklamerar att ”det svenska medborgarskapet inte ska delas ut kravlöst” och att regeringen vill höja inkomstkravet till 20 000 kronor i månaden, handlar det inte om att skapa ett rättvisare samhälle eller främja bättre integration. Det handlar istället om att staten ska ägna sig åt fler godtyckliga, repressiva och odemokratiska beteenden som i sin tur leder bara till mer diskriminering, uppdelning och splittring.
Enligt moderna principer och idéer, i en demokrati är medborgarskap inte något en ska förtjäna – det är en rättighet. Demokratiska och medborgerliga principer som enligt EU:s konstitutionella dokument är även skapade på grund av dåliga och omänskliga historiska erfarenheter. Från historiska perioder när främst kvinnor, minoriteter, flyktingar behandlades illa, brutalt och orättvist bland annat genom till exempel nekande av fullvärdigt medborgarskap just med argument i stilen att de inte riktigt ”hör till” i landet.
Det är därför dagens demokratier som i EU har byggt in medborgarskapets status som en grundläggande rättighet. Offentliga institutioner som staten ska garantera detta – inte sätta upp hinder för att slippa ta ansvar. Staten ska inte heller på godtyckliga och odemokratiska sätt styra hur människor praktiserar sin medborgerliga liv.
Tidöpartiernas förslag att återkalla medborgarskap för personer med dubbla medborgarskap som begår “systemhotande brott” må låta rimligt på ytan, men det utgör i själva verket ett allvarligt avsteg från grundläggande demokratiska principer.
Historien visar hur sådana lagar kan missbrukas. I Nazityskland berövades judar sina medborgarskap, vilket öppnade dörren för deras rättslöshet och förföljelse. Idag är risken att liknande idéer återvänder i annan skepnad – som ett verktyg för att särskilja och marginalisera.
Regeringens påstående att detta är ett verktyg för brottsbekämpning saknar grund. Sverige har redan straffrättsliga påföljder för allvarliga brott. Att återkalla medborgarskap skapar istället ett tvådelat medborgarskapssystem – där vissa alltid har tryggheten i sin tillhörighet, medan andra lever med risken att förlora den.
Denna typ av lagstiftning är inte ett steg mot trygghet. Det är ett steg mot ett samhälle där medborgarskap blir ett privilegium som kan dras in, snarare än en rättighet. Det är också ett steg mot ett Sverige där vissa aldrig får höra hemma – oavsett hur länge de bott här.
Vi måste ställa oss frågan: Vill vi verkligen ha ett samhälle där medborgarskapet är något man kan förlora? Eller vill vi stå upp för lika rättigheter – oavsett ursprung?
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Om en förändring sker från väldigt liten nivå, kan man ibland få till en extrem procentuell utveckling. Man ska inte bli rädd om man ser någon torgföra till exempel en extrem ökning av +4200% av något. Man kan tänka på att först kolla upp siffrorna och förändringarna bakom uträkningen.
Med tanke på en aktuell skräckpropaganda och bombastisk krigsrubrik på bloggen SamNytt vill vi ta ett exempel. Vi väljer att citera: ”Björn Ericsson, som konverterade till islam och tog sig namnet Ismail. Han ville skapa en plats där muslimer kunde praktisera sin religion mer aktivt. 1959 hyrde han en lokal i Stockholmsförorten Kärrtorp, som han omvandlade till en enkel moské – Sveriges första källarmoské. Där samlades muslimer från olika länder för att be fredagsbön.” — citatet från humanisten.se
Om vi utifrån den faktan gör en uträkning av den procentuella ökningen av moskeer i Sverige. Vi börjar då från startår 1959 till ett senare år då vi vet det finns 43 moskeer i landet. Vän av ordning ser då att det inte alls ter sig särskilt skrämmande om vi skrivit: ”det finns nu 43 stycken i hela Sverige.” Genom att beskriva exakt samma förändring och utveckling med endast procentuell ökning kan man få till en mycket mer click-baitande rubrik: ”+4200% fler moskeer!!! Donera pengar till oss”.
I förra veckan publicerade SD-kopplade nätbloggen Samnytt en lång, onyanserad, artikel angående ”chocksiffror” på påstådd ökning av antalet moskéer i Sverige. Siffran de har snickrat ihop redovisar en ökning på 4 200 % under 25 år. När Motargument kontaktar Myndigheten för stöd till trossamfund, som Samnytt (utan att länka) använt som källa, får vi veta att det inte finns några registrerade siffror att tillgå vad gäller antal moskéer eller kyrkor i Sverige.
Den högerextrema nätbloggen Samnytt tar alla möjligheter att bedriva onyanserad, icke-faktabaserad ”journalistik”. Inte sällan handlar artiklarna om islam och muslimer.
Vi på Motargument betonar alltid vikten av att ha på sig de källkritiska glasögonen. Därför tog jag via mail kontakt med Myndigheten för stöd till trossamfund. I svarsmailet låter en handläggare meddela att det ”inte finns några siffror på hur många kyrkor/tempel/moskéer eller andra gudstjänstlokaler som finns eller används som sådana i Sverige”.
Skärmdump från svarsmailet Motargument fått från Myndigheten för stöd till trossamfund.
När Motargument begär ut mailkorrespondensen mellan Samnytt och Myndigheten för stöd till trossamfund får vi till oss att en rimlig uppskattning kan vara att det finns ett tiotal ändamålsenligt byggda eller -ombyggda moskéer i Sverige, och om man med moské menar muslimsk gudstjänstlokal så kan antalet vara i närheten av 300 stycken. Samnytt är snabba med att haka på siffran ”300”, vilken inte är absolut eller säkerställd. Ska man ge sig på att göra en jämförelse mellan antalet moskéer och antalet kyrkor är det rimligt och ärligt att utgå ifrån att det finns 10 moskéer i Sverige. Inte heller den siffran är säkerställd. Vi vet, mot bakgrund av att antalet kyrkor inte heller är registrerat, inte hur många kyrkor det finns. Att Samnytt är oärliga och använder siffror som inte är säkerställda på något sätt är föga förvånande. Längre ner i Samnytts artikel specificerar de, då de nämner Storbritannien, att det rör sig om moskéer OCH bönelokaler.
Samnytts antimuslimska skräckpropaganda sprids nu i sociala medier. I själva verket finns sju (!) moskéer i och ca 4 500 kyrkor i Sverige. Definitionen av moské respektive kyrka är att lokalerna ska vara primärt byggda för att vara just moskéer och kyrkor. Om vi räknar gudstjänstlokaler så har vi mängder av kapell, bönelokaler, andaktsrum och missionshus. Det finns alltså ingen statistik att tillgå.
Länk till Samnytts artikel (sparad i webbarkiv så att bloggen inte får klick):
Agneta Kjaerbeck är SD-ledamot i Göteborgs kommunfullmäktige, politisk sekreterare samt ledamot i Göteborgs Stads råd för den nationella minioriteten romer. 2020 kom det fram att Kjaerbeck upprepade gånger har spridit högerextremistisk propaganda på sociala medier som Facebook och Twitter.
Hon har exempelvis delat den antisemitiska ”Jan Helin-sången”, från högerextrema kanalen Motgift, som handlar om journalisten Jan Helin. Hon har också delat flertal artiklar från de främlingsfientliga sidorna Nya tider och Fria tider. När hon blev pressad på att svara varför hon delat från högerextrema sidor svarade hon: ”Nya tider? Ja, förr i tiden delade jag den men det är historia”. Dock kunde Expo hitta flertal delningar från senast 2019 (intervjun skedde tidigt 2020).
Skärmdump från Agneta Kjaerbaecks Facebooksida.
Kjaerbeck har också hyllat den högerextrema aktivisten Sanna Hill (som bl a skrivit för NMR tidigare i livet).
2016 delade Kjaerbeck även ett homofobiskt inlägg från den tidigare aktiva nazisten Björn Björkqvist. Som varit medlem i både Nationalsocialistisk Front samt efterträdaren Svenskarnas Parti. Björn skrev ”små dagisbarn har skickats ut för att manifestera för Böglobbyn”. På detta svarade Kjaerbeck ”Kan bara hålla med, detta är så sinnessjukt. Läs!”.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons (M) Facebooksida.
Medborgarskap är en rättighet – inte ett privilegium för de utvalda av regeringen
När statsminister Ulf Kristersson (M) i sociala medier proklamerar att ”det svenska medborgarskapet inte ska delas ut kravlöst” och att regeringen vill höja inkomstkravet till 20 000 kronor i månaden, handlar det inte om att skapa ett rättvisare samhälle eller främja bättre integration. Det handlar istället om att staten ska ägna sig åt fler godtyckliga, repressiva och odemokratiska beteenden som i sin tur leder bara till mer diskriminering, uppdelning och splittring.
Enligt moderna principer och idéer, i en demokrati är medborgarskap inte något en ska förtjäna – det är en rättighet. Demokratiska och medborgerliga principer som enligt EU:s konstitutionella dokument är även skapade på grund av dåliga och omänskliga historiska erfarenheter. Från historiska perioder när främst kvinnor, minoriteter, flyktingar behandlades illa, brutalt och orättvist bland annat genom till exempel nekande av fullvärdigt medborgarskap just med argument i stilen att de inte riktigt ”hör till” i landet.
Det är därför dagens demokratier som i EU har byggt in medborgarskapets status som en grundläggande rättighet. Offentliga institutioner som staten ska garantera detta – inte sätta upp hinder för att slippa ta ansvar. Staten ska inte heller på godtyckliga och odemokratiska sätt styra hur människor praktiserar sin medborgerliga liv.
Myten om det kravlösa medborgarskapet
Retoriken om att medborgarskapet i Sverige idag är ”kravlöst” saknar även verklighetsförankring. Sedan tidigare finns det följande krav för svensk medborgarskap:
Du måste kunna styrka din identitet (oftast genom giltigt pass eller annan godtagbar id-handling).
Du måste ha fyllt 18 år (undantag finns för barn).
Du måste ha permanent uppehållstillstånd, uppehållsrätt eller uppehållskort.
Du får inte ha vistats utomlands under längre perioder som bryter hemvisttiden.
Du får inte ha beslut om utvisning eller avvisning mot dig.
Du måste ha stadigvarande bosättning i Sverige.
Du måste ha bott i Sverige under en sammanhängande tid:
5 år för de flesta sökande.
4 år om du är gift eller sambo med en svensk medborgare.
3 år om du är nordisk medborgare.
2 år om du är statslös eller erkänd flykting.
Ingen eller låg brottslighet.
Ingen eller låg skuldsättning (t.ex. hos Kronofogden eller CSN).
Godtyckliga åsikter maskerade som liberala värderingar
Att Kristersson bland annat talar om ”respekt för svenska värderingar” är särskilt problematiskt. Vilka värderingar? Vems? I praktiken är det ett kodord för assimilation och bild av svenskhet som är ofta godtycklig och nationalistisk.
Absurt nog använder regeringen här ofta just liberala, progressiva, universella värderingar som jämlikhet, jämställdhet, tolerans som argument för att exkludera människor samtidigt som regeringen är beroende av Sverigedemokraterna vars värderingar överlag är motsatsen till det regeringen formellt kommunicerar om.
Bland andra har forskaren Clara Sandelind visat hur just denna typ av retorik och fraser inte leder till ökad integration eller tillit utan snarare förstärker misstro och segregation. När staten kräver, framför allt genom godtyckliga och fördomsfulla beteenden, att invånare ska bevisa sin lojalitet, moral och kulturella anpassning, undergrävs tilliten i båda riktningar.
Medborgarskapet som ett “klassfilter”
Att höja inkomstkravet till 20 000 kronor per månad försvårar för breda grupper att nå medborgarskap: låginkomsttagare, deltidsarbetande, kvinnor, studenter, nyanlända. Det handlar inte om karaktär eftersom det handlar om klass.
Skulle regeringen applicera samma krav på redan existerande svenska medborgare, skulle vi i Sverige få ett samhälle där många SD-väljare inte kvalar in. Många av dem står utanför arbetsmarknaden, har låga inkomster och har samtidigt auktoritära, antidemokratiska eller extremistiska åsikter, värderingar och beteenden. Järnrörsskandalen, hot mot journalister, hatkampanjer och öppet rasistiska uttalanden har förekommit både bland SD:s företrädare och sympatisörer.
Ett förslag som skapar ett sämre samhälle rörande integration
Regeringens politik förbättrar inte integrationen. Den gör inte medborgarskapet ”finare” eller mer värdefullt. Den gör det bara svårare. Det är som att säga att en Volvo är bättre om den kostar 1,5 miljoner samtidigt som färre har råd att köpa och köra den.
Så varför gör regeringen det här? Svaret är: för att blidka en väljarkår som alltmer präglas av fördomar, rasism, populism, ilska och känslan av förlorad kontroll och bekvämlighet. Det är ett försök att skapa ordning, men inte genom rättvisa, utan genom godtycklighet och uteslutning. Det är ett sätt att erbjuda syndabockar till de som tror att deras liv blir bättre om andra får det sämre.
Forskning visar gång på gång att “kravbaserad” medborgarskapspolitik inte leder till bättre samhällsdelaktighet, inkludering och öppenhet. Det som krävs för integration är bland annat tillit, sociala nätverk, möjlighet att påverka, alltså inkluderande åtgärder.
Medborgarskap för vår tid – inte 1800-talet
Världen ser inte ut som den gjorde när nationalstaten skapades och blev en norm. Idag är människor mer uppkopplade globalt, rör sig över gränser, samarbetar över kontinenter. De verkliga hoten är inte invandrare som inte tjänar 20 000 kronor.
Det är bland annat frågor om klimatet, krig, artificiellt intelligens, digitalisering och mycket annat. För att möta dessa utmaningar behövs även nya former av medborgarskap, som bygger på inkludering, solidaritet och gemensamt ansvar, både lokalt och globalt.
Regeringen bör därför avsluta sin repressiva, godtyckliga och motsägelsefulla politik kring medborgarskap. Den stärker inte demokratin – den försvagar den. Den bygger inte gemenskap – den splittrar. Medborgarskap är något som ska förena och vara en rättighet för fler och inte något som ska kunna missbrukas genom godtyckliga metoder.
Det är ett ständigt tjatande om 800 000 analfabeter i Sverige. Men det stämmer inte. Siffran kommer från OECD:s PIAAC-undersökning, som i Sverige publicerades av SCB i slutet av 2024. Undersökningen mäter inte analfabetism utan låg läsförståelse på SVENSKA.
Att ha låg läsförståelse på ett specifikt språk är inte samma sak som analfabetism. SCB använder inte heller begreppet analfabetism i utredningen. Sticker Sverige ut bland de övriga OECD-länderna?
Ja, Sverige utmärker sig i undersökningen genom att ha den NÄST LÄGSTA andelen av befolkningen med låg läsförståelse. Endast Japan ligger lägre. Nivå 1 i tabellen nedan är vad SCB betecknar som otillräcklig läsförståelse:
Skärmdump från SCB
Förra gången undersökningen gjordes var 2012. Då var det i absoluta tal lika många personer med låg läsförståelse i Sverige. Trots den stora flyktingvågen 2014/15 har alltså inte antalet ökat.
Det visar att invandrare med tiden lär sig svenska på acceptabel nivå och att det finns en stor rörlighet i gruppen.
Överhuvudtaget är analfabetism inte enormt utbredd längre ens i fattiga länder. Det är alltid lärorikt att kolla in Gapminder då och då för lite reality check. Många verkar leva i villfarelsen att alla utanför västvärlden är analfabeter.
Skärmdump från Gapminder
Notera att andelen läskunniga är stadigt stigande över tid. Senaste statistiken är från 2011. Sannolikt har andelen ökat sedan dess.
Tittar vi på unga i MENA-länder är en stor majoritet läskunniga:
Skärmdump från Gapminder
Statistiken ovan visar undersökningar mellan 2000 till 2011.
Christian Lindell är utredare med inriktning på arbetsmarknad och näringsliv. Han har en egen blogg där han publicerar klokheter.
I ”Veckan med Camilla och Leif GW” i SVT 26 mars 2025 nämner kriminologen Leif GW Persson två viktiga saker som det inte talas om i debatten om kriminalitet. Han tar upp faktorer som han påstår är väldigt viktiga och ”som man inte vill prata om”. Dels är det det genetiska sambandet. Programledaren förtydligar vad GW menar med detta, dvs att man i mångt och mycket ”ärver” sina föräldrars problematik, vilket GW bekräftar. GW nämner sedan den ”etniska faktorn”. Här hade det varit klädsamt om programledaren hade frågat om vad han menar med detta. Men det går istället förbi, och förblir hängande i luften.
Jag hade önskat att GW hade getts utrymme att förklara vad han menar med ”etnisk faktor” gällande kriminalitet.
Vi vet sedan länge att människor med invandrarbakgrund i större utsträckning uppfyller kriterierna för de riskfaktorer som forskning och studier konstaterat finns för att hamna i kriminalitet. Det finns också en viktig aspekt att poängtera, och det är att människor med invandrarbakgrund diskrimineras, och särbehandlas negativt, i alla led i rättsprocessen, från den operativa verksamheten ända fram till slutgiltig dom.
GW:s påstående har fått som konsekvens att många fått sina fördomar om invandrare och kriminalitet bekräftade.
Min fråga till GW är: Vad menar du med att ”etnisk faktor” är en viktig del i varför ungdomar hamnar i kriminalitet?
Invandrare, eller människor med invandrarbakgrund, anmäls oftare, och döms hårdare, än resten av befolkningen. Detta är en orsak till varför invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken.
Vi på Motargument har tidigare gått igenom s k riskfaktorer och icke-riskfaktorer för att hamna i kriminalitet. Det finns en viktig faktor till att beakta då man talar om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken.
Den strukturella diskrimineringen
Invandrare diskrimineras i tre led av rättsprocessen:
Han menar däremot att det finns fördomar och också ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Det finns också belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta resurser specifikt mot områden där man får utdelning, dvs i den operativa verksamheten. Dessa områden är de omtalade utanförskapsområdena (felaktigt ofta kallade ”no go-zoner”) där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. I Brottsförebyggande rådets rapport (BRÅ 2008:4) kan vi läsa
hur stereotyper om kriminalitet bland olika grupper i befolkningen kan påverka polisens arbete på ett sätt som leder till att personer med minoritetsbakgrund diskrimineras.
Det finns omfattande svensk polisforskning som visar att det förekommer grov rasistisk retorik i den informella kommunikationen poliser emellan. Denna typ av rasism inom poliskåren är inte unik för Sverige. Det finns belägg (BRÅ 2008:4) för att polisen fattar förhastade beslut som baserar sig på otillräcklig inhämtning av information för att kunna göra en korrekt bedömning av en brottssituation. Vi har tidigare på Motargument redogjort för fenomenet Etnisk profilering. vilket innebär att polisen vid kontroller i högre utsträckning väljer att kontrollera människor med minoritetsbakgrund.
Den oundvikliga följden av detta blir att etniska svenskar, i större utsträckning än invandrare, undkommer anmälningar och förundersökningar, vilket i sin tur innebär att fler invandrare döms. Invandrare misstänks oftare, och man innehar oftare rollen som brottsoffer. Diesen utvecklar sitt resonemang:
Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen
Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering
Diskriminering i den brottsutredande processen
Forskarrapporten Likhet inför lagen (med underrubriken ”Undermedveten strukturell diskriminering av etniska minoriteter”) är resultatet av en studie där flera tusen fall ingår. Resultatet visar att invandrare, eller människor med invandrarbakgrund, oftare anmäls för brott. I rapporten kan vi också få till oss att invandrare utreds mer ingående och också under längre tid, dvs man utsätts för diskriminering i utredningsprocessen.
Det har bedrivits socialpsykologisk, juridisk och kriminologisk forskning som ger bevis för att invandrare, i jämförelse med övrig befolkning, häktas i högre grad, under en längre tid och på lösare grunder än etniska svenskar (BRÅ 2008:4, s. 32-33). Språkskillnader och stereotyper är viktiga faktorer till att invandrare diskrimineras i utredningsprocessen. Människor med sämre språkkunskaper (det kan handla om att personen stakar sig, inte finner ord, språkliga fel eller tveksamhet vid ordval) uppfattas som mindre trovärdiga. Detta blir inte minst tydligt i ”ord-mot-ord-situationer”.
Diskriminering i den dömande processen
Diskriminering i den dömande processen innebär att invandrare åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än övrig befolkning. Även här är stereotyper och språkskillnader avgörande för diskriminering. Den muntliga framställningen av en brottshändelse spelar en stor roll i den dömande processen. Såväl brottsoffer som åtalade med bristande språkkunskaper riskerar således att missgynnas även i denna process. Intervjuer med åklagare och advokater skvallrar om att domstolsförhandlingar är betydligt svårare att genomföra där en, eller flera, part/er använder tolk. (SOU 2006:30)
Det finns internationell forskning som bekräftar att människor med minoritetsbakgrund löper större risk att dömas till fängelse än människor från majoritetsbefolkningen. (BRÅ 2008:4, s. 36)
Så innan vi drar de klassiska, svepande och generaliserande argumenten om varför invandrare i högre utsträckning sägs begå brott, måste vi vara medvetna om alla parametrar kring varför statistiken visar att invandrare är överrepresenterade. Allt är inte så enkelt som det kan förefalla vid första anblicken.
Vi måste vara kritiska, forskande och lägga ner att använda oss av generalfelet kollektiv skuldbeläggning. Förfarandet polariserar samhället, och skapar allt större klyftor mellan människor. Föreställningen om vi och dom är något vi, till varje pris, måste undvika.
Motargument 