Sagan om själlösa pojken 1

en saga i tre delar av C.S Berglöv

Det var en gång en pojke som föddes utan själ. Hans värld var en labyrint av missförstånd; han kunde inte begripa andra, men krävde att de skulle begripa honom. Isoleringen blev hans enda följeslagare. Ingen kände honom, och han ville inte känna någon. Så byggde han, ur ensamhetens grus, ett eget rike. Där regerade han, inte som en kung, utan som en härskare – en envåldshärskare vars vilja var lag. De som inte dansade efter hans pipa utplånade han utan tvekan. Till en början var det inte hat som drev honom, utan en desperat vilja att befästa sin sköra makt. I hans rike fanns inga regler att följa – bara hans egna dekret som andra tvingades lyda.

En lördag, när den själlösa pojken var kanske sju år gammal, fick han veckopengen i handen. Girigt spenderade han varje öre på godis, som han glupskt åt upp på fem korta minuter. I kontrast köpte grannpojken bara en glass och sparade resten av sina pengar. Men den själlösa pojken, driven av sin slughet, fick en gnistrande idé. Med en allvarsam röst påstod han att grannpojkens glass var förgiftad. Skräcken tog genast över; grannpojken slutade tvärt att äta och räckte över glassen till honom innan han sprang hem gråtande. Det var i det ögonblicket den själlösa pojken insåg en mörk sanning: att genom list kunde han få andra att ge efter – att lögner kunde bli en väg till makt och fördelar.

I den verkliga världen växte pojken upp och blev tonåring. Men hans fiktiva värld höll honom i ett järngrepp, en oas av kontroll och makt som han alltid återvände till. Denna imaginära domän var hans fristad – och hans fängelse. På universitetet inträffade en oväntad förändring. Han upptäckte att han inte var ensam; andra kämpade med samma alienation, samma brist på verklig anknytning. Det var en befrielse, en glimt av mänsklig samhörighet. Ändå förblev ensamhetens klo lika skarp, och hans hjärta, eller vad som ersatte det, lika tomt.

Författare C.S Berglöv

Länkar till alla delar;

Del 1 Del 2 Del 3

SD:s nästa steg – från rättsstat till minnesstat

När partiledare Jimmie Åkesson (SD) föreslår att polisen ska kunna frihetsberöva människor utan konkret brottsmisstanke – på obestämd tid – då har Sverigedemokraterna lämnat rättsstatens grundpelare bakom sig. Det här är inte längre bara symbolpolitik. Det är en återgång till de metoder som användes av nazistregimen i 1930-talets Europa – och det kommer från ett svenskt riksdagsparti med plats i kommunfullmäktige här i Stockholm.


En farlig glidning

I intervjun med SVT öppnar Åkesson för att personer som ”rör sig i gängmiljö” ska kunna frihetsberövas utan brottsmisstanke. Inget brott. Inga bevis. Ingen rättslig prövning. Bara misstanke eller värre: antaganden baserade på umgänge, utseende, bostadsort eller hudfärg.

Och viktigare: Vem ska avgöra detta?

Ska vi ha en nämnd eller kommitté där politiker – kanske från SD – pekar ut ungdomar i våra bostadsområden som ”gängpersoner”? Utan bevis, utan brott, utan rättslig prövning? Detta är inte bara godtyckligt – det är farligt. Det öppnar för rasprofilering, social exkludering och rent maktmissbruk. Det lägger grunden för ett övervakningssamhälle där misstankar blir till domar.

Detta är inte bara ett hot mot rättssäkerheten. Det är ett tydligt exempel på den typ av godtyckligt frihetsberövande som nazisterna använde sig av när de började internera politiska motståndare, romer, judar, homosexuella och andra ”avvikare”.

Från misstanke till internering

Nazistregimen införde tidigt vad som kallades “skyddshäktning” – där individer kunde hållas frihetsberövade utan dom. Exakt det SD nu föreslår, men paketerat i modern trygghetsretorik. De använder hotet från gängkriminalitet som en murbräcka mot rättsstaten. Skillnaden? Då var det Tyskland på 30-talet. Nu är det Sverige 2025.

Men i en rättsstat får vi inte offra principen om att ingen ska fängslas utan brott på grund av rädsla. För det är så diktaturer föds – och det är så demokratier dör.

Det handlar inte om säkerhet – det handlar om makt

Att förklara detta förslag med att “bekämpa gängvåld” är att lura väljarna. Gängbrott ska bekämpas – med riktade åtgärder, brottsutredningar och rättslig prövning. Inte med att kasta grundläggande rättigheter över bord. För när staten börjar frihetsberöva på misstanke – vem står på tur härnäst?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Källor:

SVTPlay: 30 minuter

SVT: Åkesson: Ska kunna låsa in utan misstanke – på obestämd tid

Tidö: Skärpta krav för medborgarskap (del 4)

Detta är del 4 av en längre artikel om Tidöregeringens skärpta krav för medborgarskap. Denna del handlar om medborgarskapet som ett ”klassfilter”.

Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati. Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.

Skärmdump från Ulf Kristerssons Facebooksida.

Att höja inkomstkravet till 20 000 kronor per månad försvårar för breda grupper att nå medborgarskap: låginkomsttagare, deltidsarbetande, kvinnor, studenter, nyanlända. Det handlar inte om karaktär eftersom det handlar om klass. 

Skulle regeringen applicera samma krav på redan existerande svenska medborgare, skulle vi i Sverige få ett samhälle där många SD-väljare inte kvalar in. Många av dem står utanför arbetsmarknaden, har låga inkomster och har samtidigt auktoritära, antidemokratiska eller extremistiska åsikter, värderingar och beteenden. Järnrörsskandalen, hot mot journalister, hatkampanjer och öppet rasistiska uttalanden har förekommit både bland SD:s företrädare och sympatisörer.


Källor:

Europaparlamentet: The protection of Article 2 TEU values in the EU 

Mänsklig säkerhet: Så avviker Sverigedemokraternas värderingar

Expressen: Moderaterna har fel om medborgarskap

Uppsala universitet: Ludvig Broomé – Den auktoritära dynamiken i SD:s väljarbas – Ett socialpsykologiskt perspektiv på svensk politik

Legimus: Clara Sandelind- En god flyktingpolitik

FN: Global Citizenship

Ödmjukhet på SD-vis: tystnad, lydnad och nostalgi

I en krönika på SD-nära nätbloggen Samtiden målar Jakob Sjölander upp en sentimental bild av ett Sverige i förfall – en klassisk berättelse från högerextrema kanter där kritik mot orättvisor och maktstrukturer förvandlas till ett hot mot nationens själ. Krönikan bär rubriken “Sanning och ödmjukhet”, ett namn som lovar eftertanke men levererar ideologiskt rökdraperi. För bakom den påstådda ”ödmjukheten” döljer sig en retorik som syftar till att tysta oliktänkande och konservera ett förlorat samhällsideal.


Sjölander klagar på att traditioner ifrågasätts, men missar (eller ignorerar medvetet) att samhällsutveckling alltid bygger på just detta: ifrågasättande, prövning och förändring. När han talar om att “dekonstruera” samhället är det tydligt att han vänder sig mot allt från feministisk analys till antirasistisk kamp – rörelser som syftar till att skapa ett mer rättvist samhälle. Det är inte dekonstruktion – det är demokrati.

Att avsluta med en uppmaning om att vi borde “vara lite mer ödmjuka” är ett slirigt försök att framstå som resonabel samtidigt som man cementerar ett reaktionärt samhällsideal. Det är som att säga: “Sluta protestera – det stör våra traditioner.” Det är inte ödmjukt. Det är maktfullkomligt i förklädnad.

Artikeln publiceras på Samtiden – en sajt som visserligen inte längre formellt ägs av Sverigedemokraterna, men som fortsatt fungerar som en plattform för att sprida partiets ideologiska linje. Innehållet speglar konsekvent SD:s nationalistiska och exkluderande perspektiv, och syftet är inte att nyansera samhällsdebatten – utan att styra den i en alltmer auktoritär riktning. “Sanningen” som efterlyses är inte objektiv; den är ideologiskt filtrerad.

Så nej, vi behöver inte “mer ödmjukhet” i mötet med högernationalistiska narrativ. Vi behöver mer motstånd, mer kritiskt tänkande och fler som säger ifrån när ”ödmjukhet” används som verktyg för att legitimera förtryck och desinformation.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Länk till Samtiden-krönikan ”Sanning och ödmjukhet” (sparad i webbarkiv vilket betyder att Samtiden inte får trafik/klick)

Satir för nybörjare

Motargument märker upp alla satirbilder och satirtexter med ordet #satir och ibland Politisk Satir. Vid publiceringen av AI-genererade bilden med helgmust under påskhelgen var det #satir som var det enda ordet ovanför bilden.


Satir, dvs teckningar, bilder eller texter, var under hela 1900-talet vanligt förekommande i snart sagt varje morgontidning och i kvällspressen.

En del verkar tro att man kan håna, driva med, vara nedsättande, rasistisk och slippa få kritik om man kallar det för satir. Det är helt fel uppfattat. Traditionellt sett var det från början trubadurer, hovnarren, musiker, poeter, författare och illustratörer som försökte driva med makten, översitteri, korruption. Karikatyrteckningar slog alltid uppåt — aldrig neråt mot exploaterade, maktlösa, förtryckta eller minoritetsgrupper.

Jämför gärna med Macchiavellis “Fursten”, eller punkbandet Ebba Grön som ofta drev sarkastiskt mot fascism: ”Slicka uppåt, sparka neråt”. Se även på ståupp-komiker och jämför med intersektionalitet. Att från ett uppifrånperspektiv håna, slå eller sparka på svagare, på väljare, på utsatta — det är varken roligt eller satir i dess klassiska tradition.

Syftet med satir inne i Motargument på Facebook, X, BlueSky och på hemsidan är blott och endast avsett som simpelt nöje för de egna följarna, den egna gruppen antirasister. Vi menar humor ibland kan avdramatisera vissa fåniga drev och folkstormar. Motargument passar även på att nyttja traditionella, grundlagsskyddade, konstnärliga friheterna att skapa vilken satir vi vill som slår uppåt mot makten och mot förtryck.

Vår folkbildning och demokratiska opinionsbildning gör att Motargument kan inspirera flera andra till att de också fritt får göra politisk satir, granska maktens korridorer, nyttja yttrandefriheten, starta sin egna satirblogg, nyttja svensk, publicistisk pressfrihet och föreningsfrihet.

Vän av ordning tänker kanske: ”Är det så klokt att göra politisk satir”, när Europa kan se ut som det rullar bort från demokrati? Nja, det kanske är ’dumt’, men då tillåter vi oss själva att visa hur ’dumma/fåniga’ vi också kan vara. Motargument är varken public service eller tar oss själva på enormt stort allvar. Man kan också välja tänka att satir i en relativt välfungerande demokrati är en form av ’träningsläger’ och organisering, utifall grundlagar försämras eller rycks undan från oss.

Vilken påverkan har satir på väljarstöd för SD?

Mängder av satir har gjorts om rasistiska, homofoba, transfoba utspel från SD. Mycket elak, svidande och sarkastisk humor har gjorts varenda år Facebook och internet existerat. SD har rört sig svagt nedåt i allmänna opinionsundersökningarna sedan sin senaste topp i december 2019, då deras ’All Time High’ var lite över 24% i genomsnitt. Femåriga trenden för partisympati och partiledareförtroende för SD:s partiledare är faktiskt neråt — trots den enorma mängden satir mot SD, eller är det tack vare satiren?

Valresultat i senaste kyrkovalet och i senaste Eu-parlamentsvalen visar att SD tappat flera tiotusentals röster.

Motargument har inte försökt styra eller bestämma vad någon väljare ska rösta på för parti. Vår inställning är att vår svenska, klassiska, demokratiska tradition av rösträtt, valhemlighet ska bevaras och främjas. Motargument är också för att väljare tillåts rösta ’dumt, fel’ och av misstag rakt emot väljarens egna intresse och väl. Det paketet inklusive alla kreativa människors satirrätt i en öppen, transparent, granskningsbar, rimlig och demokratisk ordning är något vi måste försöka bevara, men samtidigt försöka informera, och folkbilda om intolerans — och enstaka timmar kan vi även försöka ha lite skoj.

Slutligen, till dig som tror att Motargument skulle haft tid över i det ideella, oavlönade värvet mot organiserad intolerans att vi skulle ha försökt ’trolla’ någon. Om det vore så att våra skribenter hade haft det syftet, skulle Motargument redan vara rikskända som Sveriges ’trollkung’ 😉

Tidö: Skärpta krav för medborgarskap (del 3)

Detta är del 3 av en längre artikel om Tidöregeringens skärpta krav för medborgarskap. Denna del handlar om godtyckliga åsikter maskerade som liberala värderingar.

Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati. Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.

Skärmdump från Ulf Kristerssons Facebooksida.

Att Kristersson bland annat talar om ”respekt för svenska värderingar” är särskilt problematiskt. Vilka värderingar? Vems? I praktiken är det ett kodord för assimilation och bild av svenskhet som är ofta godtycklig och nationalistisk. 

Absurt nog använder regeringen här ofta just liberala, progressiva, universella värderingar som jämlikhet, jämställdhet, tolerans som argument för att exkludera människor samtidigt som regeringen är beroende av Sverigedemokraterna vars värderingar överlag är motsatsen till det regeringen formellt kommunicerar om. 

Bland andra har forskaren Clara Sandelind visat hur just denna typ av retorik och fraser inte leder till ökad integration eller tillit utan snarare förstärker misstro och segregation. När staten kräver, framför allt genom godtyckliga och fördomsfulla beteenden, att invånare ska bevisa sin lojalitet, moral och kulturella anpassning, undergrävs tilliten i båda riktningar.


Källor:

Europaparlamentet: The protection of Article 2 TEU values in the EU 

Mänsklig säkerhet: Så avviker Sverigedemokraternas värderingar

Expressen: Moderaterna har fel om medborgarskap

Uppsala universitet: Ludvig Broomé – Den auktoritära dynamiken i SD:s väljarbas – Ett socialpsykologiskt perspektiv på svensk politik

Legimus: Clara Sandelind- En god flyktingpolitik

FN: Global Citizenship

Myt: ”SD är inte rasister, invandrare röstar ju på dem”

Ett ständigt återkommande argument i debatten bland framför allt sverigedemokratiska förtroendevalda och väljare är att Sverigedemokraterna inte kan vara rasister eftersom invandrare röstar på dem.


Detta är ett logiskt felslut av två anledningar:

  • invandrare kan också vara rasister
  • en del invandrare inser inte att en röst på SD är en röst mot dem själva

Det finns människor som påstår att de inte kan vara rasister eftersom det finns personer i deras närhet som är invandrare. Genom detta argument avskriver de sig från att de skulle kunna vara rasister. Att använda sig av argument som att ”min bästa vän”, ”många av mina vänner”, ”min fru”, ”min man”, ”mina adopterade barn” och ”min fina kusin” etc är invandrare är inte en garanti för att personen inte skulle kunna vara rasist.

Att en person har invandrarbakgrund är på inget sätt en garanti för att en person inte hyser rasistiska eller främlingsfientliga åsikter. Det finns rasism mellan olika invandrargrupper, och det finns även personer med invandrarbakgrund som hyser åsikter som är

  • rasistiska
  • antisemitiska
  • islamofobiska
  • homofobiska
  • funkofobiska
  • sexistiska

Dessutom är det värt att poängtera att

  • Personen i fråga fortsatt kan vara rasist mot just den folkgrupp som invandraren i familjen/vänkretsen tillhör, men att just den invandraren ses som ”en av de goda”.
  • Personen i fråga kan vara rasist mot en annan folkgrupp än den som invandraren i familjen/vänkretsen tillhör.

Det finns alltför många exempel på att en del människor med invandrarbakgrund inte inser att en röst på SD är en röst mot dem själva. Om SD:s politik skulle vara rådande är sannolikheten för att invandrare skulle tillåtas komma till Sverige låg, oavsett om det rör sig om arbetskraft eller flyktingar. Detta implicerar att många personer med invandrarbakgrund inte ens skulle existera i landet. Sannolikheten att personer med invandrarbakgrund kan komma att tvingas lämna landet, s k återvandring eller repatriering, är långt högre än den är för människor utan invandrarbakgrund (som ju inte kan repatrieras).

Argumentet att invandrare som röstar på SD skulle vara en garant för att partiet inte är rasistiskt har vi tidigare dissekerat på Motargument.

Via en nyligen publicerad uppsats som använder sig av SOM-insititutets undersökningar får vi statistisk på vilka invandrare som röstar på SD.

Andelen invandrare som röstar på SD det har ökat dramatiskt från ca 2% 2010 till 16-17% 2022. Det är tydligt att det i första hand rör sig om invandrare från övriga Norden. Dessa röstar t o m på SD i högre utsträckning än majoritetssvenskarna. Därefter rör det sig om invandrare från Europa. Dessa röstar på SD i ungefär samma utsträckning om majoritetssvenskarna. Däremot är utomeuropeiska invandrare som röstar på SD kraftig underrepresenterade.

Om invandrare från Norden och Europa blir, och är, svenska medborgare så ökar chansen/risken att de kommer att rösta på SD. Beträffande utomeuropeiska invandrare är förhållandet det motsatta. Utomeuropeiska invandrare som har svenskt medborgarskap röstar i mindre utsträckning på SD än de utomeuropeiska invandrare som inte har svenskt medborgarskap.

SD är naturligtvis glada för alla röster de kan få, men argumentet om att de inte är rasister för att invandrare röstar på dem håller inte.

Ferm (SD Göteborg): ”De flesta invandrare är analfabeter”

Gästinlägg av sd_skandalerna

Lena Ferm sitter numera som ledamot i Göteborgs kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna. Hon var tidigare M-politiker, men hon lämnade partiet 2019 efter sina utspel på sociala medier.

Skärmdump från Lena Ferms Twitterkonto.

2019 kom det fram att Ferm hade postat och delat ett flertal islamofobiska och rasistiska inlägg på Twitter. Detta var när Ferm fortfarande var M-politiker. Hon skrev exempelvis följande: “De flesta invandrare är analfabeter. De kommer inte lösa ett skit.”, där hon bygger på lögnen att majoriteten av flyktingar och invandrare skulle vara analfabeter.

Skörmdump från Lena Ferms Twitterkonto.

Ferm har även gillat flera högerextrema inlägg på Twitter, som: “Bossarna flyttar alla n*grer från Ekvator området!”. I samma inlägg finns också en bild där med texten “Sparka islam ut ur Sverige” och “Be prepared for the real holocaust”. Hon har också gillar ett inlägg där det står: ”FÖR HELVETE SVERIGE, VAKNA!”, illustrerad bland annat med en bild av ett svenskt blågult hakkors.

Inlägg på sociala medier som Lena Ferm gillat.

Hon har också delat ett islamofobiskt inlägg som varnar för den “arabiska invasionen” av Europa. Där hon (återigen) bygger på en lögn om att araber och muslimer försöker “invadera” Europa.

Screenshot

Följ sd_skandalerna på Instagram: www.instagram.com/sd_skandalerna


Källor:

Göteborgs-Posten: Lämnade Moderaterna – nu är Lena Ferm tillbaka i politiken

SVT: Efter Twitterskandalen: M-politikern går till SD

Tidö: Skärpta krav för medborgarskap (del 2)

Detta är del 2 av en längre artikel om Tidöregeringens skärpta krav för medborgarskap. Denna del handlar om myten om det kravlösa medborgarskapet.

Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati. Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.

Skärmdump från Ulf Kristerssons Facebooksida.

Retoriken om att medborgarskapet i Sverige idag är ”kravlöst” saknar även verklighetsförankring. Sedan tidigare finns det följande krav för svensk medborgarskap: 

  • Du måste kunna styrka din identitet (oftast genom giltigt pass eller annan godtagbar id-handling). 
  • Du måste ha fyllt 18 år (undantag finns för barn). 
  • Du måste ha permanent uppehållstillstånd, uppehållsrätt eller uppehållskort.
  • Du får inte ha vistats utomlands under längre perioder som bryter hemvisttiden.
  • Du får inte ha beslut om utvisning eller avvisning mot dig. 
  • Du måste ha stadigvarande bosättning i Sverige.

Du måste ha bott i Sverige under en sammanhängande tid: 

  • 5 år för de flesta sökande. 
  • 4 år om du är gift eller sambo med en svensk medborgare.
  • 3 år om du är nordisk medborgare. 
  • 2 år om du är statslös eller erkänd flykting. 
  • Ingen eller låg brottslighet. 
  • Ingen eller låg skuldsättning (t.ex. hos Kronofogden eller CSN). 

Källor:

Europaparlamentet: The protection of Article 2 TEU values in the EU 

Mänsklig säkerhet: Så avviker Sverigedemokraternas värderingar

Expressen: Moderaterna har fel om medborgarskap

Uppsala universitet: Ludvig Broomé – Den auktoritära dynamiken i SD:s väljarbas – Ett socialpsykologiskt perspektiv på svensk politik

Legimus: Clara Sandelind- En god flyktingpolitik

FN: Global Citizenship

Att kritisera Israel är inte antisemitism

”Varför är det ett sådant fokus på Israel? Varför engagerar inte andra konflikter världen över människor lika mycket? Varför just Israel? Detta är inget annat än antisemitism.”

Kritiken och påståendet ovan kommer från personer som oftast försvarar Israels politik. Detta bör inte avfärdas varför det är av stor vikt att fördjupa sig i orsak och verkan.

Dessutom livnär sig både antisemiter och islamofober på Israel/Palestina-konflikten och använder detta för att kamouflera och rättfärdiga sitt hat mot judar eller muslimer.

Hat mot en folkgrupp ska aldrig under några omständigheter accepteras varför självrannsakan och självinsikt är nödvändigt.

Att dissekera och bottna i egna åsikter om varför Israel/Palestina-konflikten engagerar är varje människas ansvar.

Kritik mot Hamas är inte per automatik muslimhat, lika lite som kritik mot Israels regim per automatik skulle vara antisemitism. Att avfärda ett växande engagemang mot orättvisor som antisemitism är inte bara felaktigt – det är dessutom direkt farligt, särskilt för judar.

Det handlar ytterst sällan om om hat – utan om rättvisa

Israel/Palestina-konflikten väcker stort engagemang i sociala medier, på gatorna och i politiken. Det tar sig uttryck i protester, manifestationer och upprop för palestiniernas och israelernas rättigheter. Det är sällan antisemitism som driver stödet för Palestina, det handlar om mänskliga rättigheter, rättvisa och motstånd mot förtryck.

Verkligheten för palestinier väcker engagemang
  • Ockupation och olagliga bosättningar på Västbanken, i strid med internationell rätt.
  • Tvångsförflyttningar och rivningar av palestinska hem.
  • Blockaden av Gaza, som FN klassar som kollektiv bestraffning.
  • Oproportionerligt militärt våld, ofta riktat mot civila mål, vilket kan utgöra krigsbrott.
  • Apartheidliknande system, enligt Amnesty, Human Rights Watch och israeliska B’Tselem.
  • Godtyckliga gripanden, inklusive barn, utan åtal eller rättslig prövning.
  • Skjutningar av obeväpnade demonstranter, vilket kan utgöra brott mot mänskligheten.
  • Extrema bombningar: tiotusentals bomber har fällts över Gaza. Sjukhus, skolor och flyktingläger har träffats. Över 30 000 människor har dödats – majoriteten kvinnor och barn.
  • Enligt en rapport från FN:s särskilda rapportör har vissa uttalanden och handlingar från israeliska företrädare liknats vid folkmord.
  • 100 journalister har dödats – det dödligaste kriget för journalister i modern historia.
  • FN och hjälporganisationer larmar om svält som vapen – barn dör och över en miljon människor riskerar hungersnöd.

    Hamas, dvs de som kämpar för Palestinas självständighet, är klassade som en terrororganisation på grund av deras judehat, våldsamma metoder och attacker mot civila mål. Emellertid vill vi poängtera Israels agerande som stat, eftersom det har ett särskilt ansvar enligt internationell rätt.

Det finns andra möjliga orsaker till det globala engagemanget:

  • Konflikten har pågått väldigt länge
    Konflikten är en av världens mest långvariga som har pågått i generationer utan att någon lösning verkar nära.
  • Historiska och koloniala rötter
    För vissa är det ett exempel på vad de uppfattar som kolonialism eller etnisk rensning. Andra ser det som en legitim kamp för överlevnad och nationell säkerhet. Båda narrativen har starka historiska rötter, vilket gör att folk världen över identifierar sig med olika sidor.
  • Den berör tre världsreligioner
    Jerusalem är helig för judar, muslimer och kristna. Det är inte bara en fråga om mark, utan om identitet, religion, historia och ideologi.
  • En av världens mest dokumenterade konflikter
    Bra internetinfrastruktur och engagerade parter gör att varje händelse snabbt sprids via media. Dessutom är Israel närmare västerländska journalister och ett klickbete.
  • Diasporan i Europa
    Judiska och muslimska grupper i Europa har starka band till regionen, vilket gör konflikten högaktuell även här.
  • Stormakternas roll
    USA:s stöd till Israel och Irans stöd till palestinska grupper gör konflikten till en del av ett större geopolitiskt spel.
  • Högre förväntningar  Israel
    Israel utger sig för att vara Mellanösterns enda demokrati, det väcker höga förväntningar om respekt för internationell rätt och mänskliga rättigheter till skillnad från Palestina som är statslös.
  • Förintelsen  en moralisk lärdom
    Efter att sex miljoner judar mördades i ett försök att utplåna ett helt folk bär historien med sig en särskild moralisk vikt: att förstå lidande, och att aldrig låta något liknande ske igen. Därför får anklagelser om folkmord än mer reaktioner.

Självklart finns antisemitism i världen, och den måste fördömas, bekämpas och aldrig tillåtas. Men att stämpla alla som kritiserar Israels politik som antisemiter är ett svek. Dels ett svek mot de palestinier som ber om solidaritet, men också mot de judar som kämpar mot verklig antisemitism. Det urvattnar begreppet och gör det svårare att ta verklig antisemitism på allvar.

Vi måste kunna särskilja stat från folk

Israel är en stat – inte ett folk. Även om det judiska folket har en lång historia och stark koppling till regionen bör vi kunna skilja på ett folks existens och regeringspolitik. Att kritisera Israels regering är inte detsamma som att kritisera det judiska folket. Vi måste kunna granska Israel, precis som vi granskar alla andra stater.För i slutändan handlar det om trovärdighet:

Om alla som ropar efter rättvisa för Palestina stämplas som antisemiter – vem kommer då att ta verkliga antisemiter på allvar?


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.