Hej, kära Motargument-läsare!
Idag skriver jag en debattartikel på Nyheter24. Debattartikeln har titeln ”Liberal, icke-manshatare och antirasist?”. Där bemöter jag kritiken som ofta kommer mot liberala antirasister. Jag skriver också om problematiken, enligt mig, med att dra ett helt kön över en kam.
Åsikterna är helt och hållet mina egna och ska ej ses som representativa för alla Motarguments skribenter.
Läs artikeln här.
Allt gott,
/Andrea Daleflod
En krönika av Andrea Daleflod
Jag föddes i mitten av 80-talet, i en tid då det fortfarande var hyfsat socialt accepterat att säga n****boll. Och kanske gjorde jag det också, när jag som mycket liten bakade med mormor. Men ganska snabbt insåg jag att ”N-ordet” inte användes som ett neutralt ord, detta trots att jag fortfarande inte var mer än kanske 7-8 år. Nu, 20 år senare, är det i skrivande stund 21.000 personer på Facebook som anmält sig till eventet ”N****bollens dag 2014”.
När jag började som praktikant på Språkrådet i vintras efter min kandidatexamen i svenska trodde jag att jag skulle bli ännu mer språkkonservativ än jag redan var. Jag hade fel. Det finns nämligen två sätt att beskriva språket: normerande (preskriptivt) och beskrivande (deskriptivt). På Språkrådet är man mycket öppen för förändringar i språket och bevakar dessa förändringar för att kunna ge rekommendationer i svenskt språkbruk.
Om man söker på ”N-ordet” i Språkrådets frågelåda kommer detta upp (Språkrådet väljer ut frågor till frågelådan som har ett svar som kan appliceras på likartade frågor):
fråga:
Är neger neutralt? Kan det t.ex. användas i en polisrapport?svar:Nej, neger är inte neutralt. Det bör inte användas i polisrapporter. I stället får man använda exempelvis svart eller mörkhyad, om man måste ange hudfärg.
Ordet neger har kommit att uppfattas som nedsättande. Detta beror sannolikt på att motsvarande ord på engelska (negro) under en lång tid undan för undan har glidit nedåt på stilskalan och nu i det närmaste av många uppfattas som ett skymford. Det hjälper inte att hänvisa till att neger kommer av lat. niger som betyder ‘svart’. Ordet har av utomspråkliga skäl blivit så gott som oanvändbart. Detta gäller även i sammansättningar som negerboll.
Skulle du säga ”Vill du ha kaffet med mjölk eller n****?”, som en av mina medarbetare på Motargument använde i en intern konversation för att just visa på hur bisarrt det är att hävda att ”N-ordet” används som benämning av en färg. Eller ”Åh, vilken snygg n****jacka jag köpte idag!” Ska det kanske vara särskrivet, ”n**** jacka”, om det ska användas på samma sätt som en ”svart jacka”?
Jag vågar ta mig friheten att svara på min egen fråga här med ett: Nej, det skulle du inte. ”N-ordet” må komma från latinets niger = svart, och senare spanskans negro, men i svensk språkanvändning används ”N-ordet” knappast som en färg.
Därför är du välkommen att säga vitlök, gul lök, grönpeppar, rödpeppar, ja till och med svartpeppar (!). Finska pinnar, svenska köttbullar, turkiska köttbullar, marockanska köttbullar, afrikansk linsgryta, europeisk matkultur, kör på bara! Förleden till de begrepp jag räknat upp här kan delas in i tre kategorier:
Kategori 1: vit, gul, grön, röd, svart = färger
Kategori 2: Finland, Sverige, Turkiet, Marocko = länder
Kategori 3: Afrika, Europa = världsdelar
Vill du på allvar hävda att ”N-ordet” passar in och är lika neutralt som dessa kategorier? Om du vill det tycker jag verkligen du ska läsa vidare i krönikan.
En del personer hävdar att det inte är ”n****” utan ”n*gger” som är den nedsättande termen. Detta argument faller samman främst p.g.a. två skäl:
1. Båda orden har samma urspung, dvs. latinets niger och började användas under slavhandelns dagar när vita behövde avhumanisera svarta.
2. ”N*gger” används knappast i svenskt språkbruk längre och har inte gjorts på åtminstone några decennier. Om man går in på SAOB online och skriver in ”n*gger” står det numera ”se n****”. Klickar man sig vidare till ”n****” finns det två huvudbenämningar för detta ord:
1) manlig individ tillhörande den människoras som är inhemsk i Central- o. Sydafrika o. som bl. a. kännetecknas av mycket mörk (stundom chokladbrun) hy, ulligt, krusigt hår, bred, platt näsa o. tjocka läppar
2) om person som icke tillhör negerrasen, men som i fråga om sinnelag, kulturell, moralisk ståndpunkt o. d. liknar 1. (punkt 1 ovan, min anm.) anse(tt)s likna negrerna: ”barbar”, ”vilde”
Ett ännu sämre argument som jag (tyvärr) har fått ta del av är ”Jag tänker inte säga chokladboll, bakverket innehåller inte choklad utan kakao”. Då vill jag ta upp det faktum att jag aldrig har hört någon opponera sig mot att behöva säga t.ex. chokladkaka. En chokladkaka, alltså typ sockerkaka med kakao i, innehåller mig veterligen inte heller ren choklad.
Men om du nu är så mån om att säga rätt, även om ordet n****boll knappast heller är korrekt eftersom vi nu har rett ut att ”N-ordet” inte används som en färg i svenskt språkbruk, så har jag ett mycket kreativt förslag som även Språkrådet skulle uppmuntra: skapa ett eget ord. Kakaoboll om du så vill? Det kanske blir nästa års nyord!
För övrigt säger mormor chokladboll sedan många år tillbaka och det skulle kännas fullständigt främmande att hon skulle säga något annat numera eftersom hon, 20-talist och 85 år gammal, inte har några problem med att ta till sig förändringar i samhällsstrukturen eller att inse när ett ord är förlegat.
Motargument publicerar en artikelserie om Sveriges nationella minoriteter. Detta är den fjärde och sista delen i serien. Läs gärna tidigare artiklar i serien: Nationella minoriteter: romer, Nationella minoriteter: sverigefinnar och tornedalingar och Nationella minoriteter: samer.
Sverige har fem nationella minoritetsspråk: romani chib, samiska, finska, meänkieli och jiddisch. Det svenska teckenspråket är inte klassat som ett minoritetsspråk men har i språklagen samma status som minoritetsspråken. All offentlig förvaltning har skyldighet att följa språklagen. Den statliga myndigheten Språkrådet har i uppgift att bevaka hur samhället följer dessa skyldigheter.
Jiddisch har talats i Sverige sedan slutet av 1700-talet, då judar tilläts bosätta sig i Sverige. Omkring 4.000 svenskar talar och förstår i dag jiddisch i olika utsträckning. För många jiddischtalande i Sverige är det inte förstaspråk, men det är starkt förknippat med familjeliv och judisk kultur. Det används bland släkt och vänner och i samband med förenings- och kulturaktiviteter. I dag finns ett nyväckt intresse för jiddisch, också bland svenska judar.
Jiddisch är ett germanskt språk med inslag av hebreiska och slaviska språk, ett språkligt arv från den tid då judarna, under tidig medeltid, bosatte sig på den europeiska kontinenten . En jiddischtalande förstår nästan alltid tyska, men det är inte säkert att det omvända gäller. Jiddisch skrivs med hebreiskt alfabet, även om det idag också skrivs med latinskt alfabet.
Jiddisch är ett extraterritoriellt minoritetsspråk i Sverige, vilket innebär att språkets användare inte kan knytas till något avgränsat geografiskt område. Som ett resultat av jiddischs ställning som minoritetsspråk har Lunds universitet fått regeringens uppdrag att bedriva undervisning och forskning i språket. Det finns även en intresseorganisation för jiddisch, Sveriges Jiddischförbund.
När flera östeuropeiska städer under 1600- och 1700-talen utvecklades till centra för judiskt liv blev jiddisch det dominerande språket för en stor del av Östeuropas judar. Det betraktades som ett vardagsspråk, till skillnad från hebreiskan som förblev språket för religiösa studier. Antalet jiddischtalande ökade fram till andra världskriget, och under 1930-talet talades språket av omkring 12 miljoner människor världen över. Under Förintelsen försvann praktiskt taget hela den sammanhängande jiddisch-världen, så när som på mindre ortodoxa grupper och invandrarsamhällen utanför Europa.
EU:s organ för grundläggande rättigheter, FRA, har med rapporten Discrimination and hate crime against Jews in EU Member States: Experiences and perceptions of antisemitism lämnat det hittills tyngsta bidraget till vår förståelse av hur den judiska minoriteten i åtta medlemsländer – däribland Sverige – uppfattar sin situation när det gäller antisemitism.
Undersökningens resultat pekar på att judar i de undersökta länderna överlag uppfattar antisemitismen som ett allvarligt problem, men de visar också upp en bild med tydliga skillnader länder emellan. I Sverige uppfattas antisemitismen som ett ”mycket stort” eller ”ganska stort” problem av 60 % av respondenterna. På frågan huruvida antisemitismen under de senaste fem åren uppfattas ha ökat, legat på samma nivå eller minskat var siffran hela 80 % för Sveriges del.
I studien ställdes även frågan om respondenterna någonsin undvek att bära eller uppvisa föremål eller symboler, till exempel kippa, Davidsstjärna eller mezuza, som skulle kunna identifiera dem som judar. Sverige var det land som hade den högsta andelen, 34 %, som ”alltid” undvek detta.
Jag känner mig ibland chockerad över att mina barn, som är tredje generationens svenskar, inte känner sig trygga.
Man, 50–54 år, Sverige
Jag skulle vilja bära en Davidsstjärna som smycke, men jag är rädd för att jag skulle angripas och ställas till ansvar för Israels politik.Kvinna, 35–39 år, Sverige
I Länsstyrelsens samrådsmöten med Judiska Centralrådet och Sveriges Jiddischförbund är en återkommande fråga säkerhetsproblemen för den judiska minoriteten. Trots tillfälliga extra bidrag ansträngs den judiska församlingens ekonomi då man finansierar en stor del av säkerheten med egna medel. Säkerhetsproblemen leder till att många väljer att inte öppet visa sin judiska identitet vilket är särskilt allvarligt utifrån barns och ungas lagstadgade rättigheter att utveckla sin identitet och minoritetskultur.
I samråden framkommer kontinuerligt ett missnöje med att lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk ger olika rättigheter till minoriteterna. Judiska Centralrådet förordar att Stockholm blir ett förvaltningsområde för den judiska gruppen. Då mycket av judiska institutioner finns i regionen utgör Stockholm en bas för service och kultur för en stor mängd judar inom hela Stockholms län och även nationellt.
/Andrea Daleflod
Motargument publicerar en artikelserie om Sveriges nationella minoriteter. Detta är den tredje delen i serien. Läs gärna den första delen ”Nationella minoriteter: romer” och den andra delen ”Nationella minoriteter: sverigefinnar och tornedalingar.
Sverige har fem nationella minoritetsspråk: romani chib, samiska, finska, meänkieli och jiddisch. Det svenska teckenspråket är inte klassat som ett minoritetsspråk men har i språklagen samma status som minoritetsspråken. All offentlig förvaltning har skyldighet att följa språklagen. Den statliga myndigheten Språkrådet har i uppgift att bevaka hur samhället följer dessa skyldigheter.
Samiska talas i de norra delarna av Norge, Sverige och Finland samt i Ryssland, på Kolahalvön. I Sverige talas någon typ av samiska av ungefär 6.000 personer. De samiska språken tillhör den finsk-ugriska språkfamiljen och är närmast besläktade med de östersjöfinska språken, som finska och estniska. De största samiska språken är sydsamiska, lulesamiska och nordsamiska. Gränserna mellan de olika varieteterna är inte skarpa, men skillnaderna kan vara stora. En sydsame och en nordsame kan knappast förstå varandra, medan lulesamiska och nordsamiska ligger mycket nära varandra. Samisktalande har rätt att använda samiska i kontakt med myndigheter och domstolar i de förvaltningsområden som har ansvar för samiska. Det finns även samiskspråkiga skolor och förskolor.
Renskötseln är en stark samisk näring som i Sverige är förbehållen samerna, enligt Sveriges grundlag 2 kap. 17 § regeringsformen. Rätten till renskötseln bygger på urminnes hävd, vilket innebär att någon använt mark så länge och i så stor utsträckning att det uppstått en rättighet att använda den. Renskötselrätten kan bara utövas av en same som är medlem i en sameby. En sameby är en ekonomisk och administrativ förening som enligt lag för medlemmarnas gemensamma bästa ska leda renskötseln på ett visst geografiskt område. Det finns 51 samebyar i Sverige och renskötsel bedrivs på ungefär 52 % av Sveriges yta. Det finns runt 4.600 renägare, varav 85 % bor i Norrbottens län. Inom en sameby finns flera renskötselföretag. Rennäringen är beroende av stora betesarealer eftersom renarna rör sig efter årstidsväxlingarna. Renskötseln idag är framför allt inriktad på köttproduktion. Tämjda renar används ofta i turismen eller för ”renrace”. Renskötseln spelar fortfarande stor roll i den samiska kulturen som en traditionsbärare med stort symbolvärde. Som renskötare är man en bärare och förmedlare av den samiska renskötselkulturen.
Sametinget, som funnits sedan 1993, är ett folkvalt organ och en myndighet som bildades i syfte att förbättra de svenska samernas möjligheter, som ursprungsfolk, att bevara och utveckla sin kultur. Sametinget verkar också för att stimulera intresset för samiskt deltagande i samhällsfrågor och politik och bidrar långsiktigt till att stärka den samiska identiteten. 1977 fastslog Sveriges riksdag att samerna är ett urfolk i Sverige. Ett urfolk har kulturella rättigheter medan ett folk även har politiska rättigheter. Det övergripande målet för samepolitiken är att verka för en levande samisk kultur byggd på en ekologiskt hållbar rennäring och andra samiska näringar.
/Andrea Daleflod
Motargument publicerar en artikelserie om Sveriges nationella minoriteter. Detta är den andra delen i serien. Läs första delen ”Nationella minoriteter: romer” här.
Sverige har fem nationella minoritetsspråk: romani chib, samiska, finska, meänkieli och jiddisch. Det svenska teckenspråket är inte klassat som ett minoritetsspråk men har i språklagen samma status som minoritetsspråken. All offentlig förvaltning har skyldighet att följa språklagen. Den statliga myndigheten Språkrådet har i uppgift att bevaka hur samhället följer dessa skyldigheter.
Finska har använts i Sverige i minst 800 år. Efter andra världskriget har stora finska befolkningsgrupper bildats i storstäderna och på industriorter i södra och mellersta Sverige. Även Norrbotten har en betydande finskspråkig befolkning. I dag talar ungefär 300.000 personer i Sverige finska, vilket gör det till det största minoritetsspråket i Sverige. Finskan tillhör den finsk-ugriska språkfamiljen och är inte ett indoeuropeiskt språk som svenskan och engelskan. De närmast besläktade språken är karelskan och estniskan.
Meänkieli, som talas av så kallade tornedalingar, är ett finsk-ugriskt språk, närmast besläktat med finska, men också med estniska, karelska och kvänska. Meänkieli talas främst i sex kommuner i norra Sverige, Haparanda, Övertorneå, Pajala, Kiruna, Gällivare och Kalix. Antalet talare i dessa kommuner brukar uppskattas till mellan 25.000 och 60.000. För hela Sverige uppskattas antalet talare till cirka 75 000.
Finska nu är ett projekt med utgångspunkt i att flerspråkighet är en samhällelig resurs. Genom att lyfta fram det finska språket, och använda det som en startpunkt, vill projektet även sätta fokus på andra minoritetsspråk i Sverige. Att öka kunskapen om barns förmåga att lära sig flera språk är en viktig del i projektet. Finska nu vänder sig till personer som har en finsk bakgrund, men som inte nödvändigtvis har finska som ett aktivt hemspråk eller som inte kan finska överhuvudtaget. Projektet har tre delprojekt, ett som vänder sig till svenskspråkiga förskolor, en ungdomswebbportal, och en tredje del som baseras på språklärande genom webben.
Målet med Finska nu är att öka intresset för det finska språket och kulturen i Sverige och samtidigt att skapa förutsättningar för att bevara finskan som ett vitalt språk i det svenska samhället. Projektet drivs inom ramen för Kulturfonden för Sverige och Finland och är en av de största enskilda satsningarna på finska språket som gjorts i Sverige. Förebilden för projektet är Svenska nu inom vilket man under de senaste fem åren agerat för att stärka svenskan i Finland. Finska nu har som ett led i projektet producerat flera informationsfilmer. Klippet nedan handlar om lagen för nationella minoriteter.
Svenska nu är ett nätverk för det svenska språket och den svenska kulturen i Finland. Svenska nu är ett nätverk som arbetar för bättre och mer motiverande svenskundervisning i Finland samt förmedlar svensk ungdomskultur både från Sverige och från Finland. Svenska nu:s verksamhet har kundkontakten i centrum och arbetar för att skapa en systematisk direktkontakt med ett maximalt antal unga elever, lärare, föräldrar och beslutsfattare. Genom verksamheten får finsktalande barn och ungdomar levande möten med det svenska språket, speciellt i regioner där man inte annars hör svenska.
Fotnot: Användningen av ordet ”sverigefinnar” syftar till finsktalande personer i Sverige och är inte en godtycklig formulering från skribenten, utan formuleras även på det sättet i språklagen.
/Andrea Daleflod
Motargument publicerar en artikelserie om Sveriges nationella minoriteter. Detta är den första delen i serien.
Sverige har fem nationella minoritetsspråk: romani chib, samiska, finska, meänkieli och jiddisch. Det svenska teckenspråket är inte klassat som ett minoritetsspråk men har i språklagen samma status som minoritetsspråken. All offentlig förvaltning har skyldighet att följa språklagen. Den statliga myndigheten Språkrådet har i uppgift att bevaka hur samhället följer dessa skyldigheter.
Romernas språk, som kallas romani, romska, romanes eller romani chib, är ett språk utan egen nation. I de flesta länder där det talas romani är det ett minoritetsspråk. Romer finns över hela Europa och på de andra kontinenterna, vilket gör romska till ett transnationellt språk. Romska tillhör den indiska grenen av de indoiranska språken och är alltså ett indoeuropeiskt språk med flera varieteter av språket. Ordet rom betyder ’man’, ’människa’. Traditionellt har romerna inte bara talat sitt modersmål utan också språket i landet där de bor; många har också talat ett tredje eller t.o.m. fjärde språk. Romer har bott i Sverige åtminstone sedan 1500-talet. I dag används språket av ca 40 000 talare i Sverige.
I februari 2012 beslutade regeringen om en strategi för romsk inkludering, även kallad Romastrategin. Det övergripande målet är att den rom som fyller 20 år 2032 ska ha likvärdiga möjligheter i livet som den som är icke-rom. Under 2012-2015 pågår en pilotverksamhet där tanken är att ta fram goda exempel på arbetssätt som sedan kan spridas över landet. De kommuner som ingår i pilotprojektet är Göteborg, Helsingborg, Linköping, Luleå och Malmö. På uppdrag från Skolverket genomfördes i början av förra året en studie i syfte att kartlägga pilotverksamheten i de fem kommunerna. Det är denna studie den här artikeln huvudsakligen är uppbyggd på. I studien gjordes intervjuer och samtal med sammanlagt 81 elever, lärare, föräldrar och brobyggare. Brobyggare är benämningen på de kvinnor och män med romsk språk- och kulturkompetens som har anställts i de fem pilotkommunerna.
Det är viktigt att barnen lär sig svenska i förskolan så att de sedan klarar sig i skolan. Uppfattningen från studien visar att det finns en tendens att fler och fler romska barn går i förskolan. I Malmö kommun har man utformat en broschyr om förskolans betydelse. Något som är mycket problematiskt är övergången från mellanstadiet till högstadiet. Från att ha haft en lärare som ansvarat för kontakterna mellan hemmet och skolan finns det i högstadiet flera olika lärare, och den kontinuerliga kontakten med en särskild lärare finns oftast inte längre.
I de fall då de romska eleverna har dåliga skolresultat handlar det dels om frånvaro, dels om svårigheter för föräldrarna som ofta har bristande kunskaper i svenska och negativa erfarenheter av sin egen skolgång. Att många romska familjer bor i socialt utsatta områden är sannolikt också en faktor. Intrycket är ändå att fler och fler romska elever klarar grundskolan. Lärarna menar att många elever, men inte alla, har bristfälliga kunskaper i svenska och inte heller ett utvecklat språk på sitt modersmål.
Lärarna tror att brobyggarna haft stor betydelse. En förälder anser att lärarna inte ger tillräckligt med stöd, ”eftersom det är romska barn så bryr de sig inte”. En annan förälder säger att ”det känns bättre med brobyggaren i skolan, fler sådana skulle behövas, jag tror att barnen skulle gå framåt då”. Innan brobyggarna kom kände de intervjuade romska eleverna att det inte fanns stöd för dem. Upprepade gånger betonar eleverna vilken stor roll brobyggarna på kort tid har spelat för dem. Det har blivit bättre kommunikation och mycket har uppmärksammats. De säger också att lärarna måste känna till mer om romernas historia, för de vet inte så mycket.
Alla talar inte om i skolan att de är romer. Skam kan vara en vanlig orsak till detta. Risken är, enligt de intervjuade romska personerna, stor att de blir kallade ”jävla zigenare”. Den som redan är utsatt för diskriminering blir oftare utpekad som skyldig när det inträffar saker. Även vuxna uttrycker att de känner sig diskriminerade på arbetsplatser och ute i samhället. Fördomar, diskriminering och rasism är fortfarande en realitet i dagens samhälle.
Skola och utbildning framhålls hela tiden generellt som nyckeln till framgång. Men många romer går trots utbildning arbetslösa, särskilt om de talar om att de är romer när de söker arbete. Detta kan göra romska föräldrar skeptiska till skolgångens betydelse för sina barn. Genom att i stället se till att barnen får relevanta kunskaper för romska sammanhang känner föräldrarna att de själva kan garantera barnen det som behövs för att klara sig som romer. Ett exempel som kom fram i studien är en pappa som tog med sin son på inköpsresor under skoltid, för att sonen skulle få lära sig samma yrke som fadern, och därmed få möjlighet till försörjning.
Bakom barnens frånvaro i skolan finns sannolikt flera faktorer; en rädsla för olika utredningar eller anmälningar till socialtjänsten uttrycks av flera föräldrar men även hos barnen. Det kan vara utredningar om dyslexi eller för eventuell placering i särskolan. Mot bakgrund av historiska erfarenheter av romska barn som tagits från sina föräldrar under olika perioder, framstår rädslan för socialtjänsten som välgrundad. Denna rädsla kan i sin tur befästa en rädsla för andra myndigheter och kontakter med dessa. En del föräldrar kommer till skolan dagligen för att se till att barnen har det bra och att inget hänt dem. Ibland tolkas detta från skolans sida som att föräldrarna är överdrivet ängsliga när det gäller de egna barnen.
Fortfarande finns det barn som stannar hemma från skolan, och barn som reser bort under skoltid, men det som förändrats är vetskapen om skolans betydelse hos de romska familjerna. Under föräldraintervjuerna har det kommit fram önskemål om att skolorna ska ordna samrådsmöten med alla romska föräldrar, för att diskutera barnens skolsituation, även frånvaron, vad den kan bero på och hur man kan lösa problemet.
Hur ska en meningsfull närvaro i skolan kunna skapas för de romska eleverna? Det ställer krav på att skolan i högre grad arbetar för ett mer interkulturellt förhållningssätt. Kunskaper om romernas historia, språk, kultur och samtid framstår här som en viktig del. Skolgång är av stor vikt för romernas överlevnad som minoritet. En minoritet som Sverige enligt lag ska skydda och bevara. Skolplikt och närvaro för romska elever måste innebära en meningsfull närvaro och skolgång, som inte sker under hot om tvångsomhändertagande. Priset för inkludering, skola och utbildning ska inte vara att behöva avsäga sig sin identitet.
Läs gärna:
Modersmål nyckeln till svenskan
Katarina Taikon (böcker och tv-serie om Katitzi)
/Andrea Daleflod
”Rörelsen för ett bättre Ungern”, av dess ungerska namn Jobbik Magyarországért Mozgalom förkortat: ”Jobbik” – är ett nationalistiskt och högerpopulistiskt politiskt parti. Partiet har gjort sig (ö)känt genom sin starkt antisemitiska, antiziganistiska och ”antikriminella” profil och har betecknats som nyfascistiskt.
Jobbik bildades 2003 med det självpåtagna syftet att ‘skydda ungerska intressen’. Julen 2003 reste dess medlemmar stora kors runtom i Ungern för att påminna ungrare om ‘den sanna meningen’ med julhelgen.
Den paramilitära nyfascistiska rörelsen Magyar Gárda (Ungerska gardet), som för övrigt Jobbiks partiledare Gábor Vona har grundat och som praktiskt taget går ut på att terrorisera minoriteter och meningsmotståndare, var knuten till partiet innan organisationen upplöstes av domstol den 2 juli 2009. Men mindre grupperingar har fortsatt terrorn i samma anda.
I partiprogrammet kan man utläsa att de bland annat strävar efter dödsstraff, abortrestriktioner, och begränsad invandring av vad man uppfattar som ”icke-assimilerbara nationaliteter”. Jobbik fördömer homosexualitet som en perversitet som de vill förbjuda.
Partiledaren Gábor Vona har uttryckt att Jobbik arbetar mot ”zigensk kriminalitet” och partiet menar att zigenarkriminaliteten är ”en av de största utmaningarna i Ungern”. Hets mot Ungerns romska minoritet har varit ständigt återkommande för partiet som generaliserande talar om den folkgruppen som kriminell och en belastning för Ungern.
Partiet ställde upp i Europaparlamentsvalet 2009 med toppkandidaten Krisztina Morvai, som för övrigt har suttit i samma styrelse som Kent Ekeroth i ”European Alliance for Freedom”. Inför valet skickade Morvai, som väckt uppmärksamhet för sina antisemitiska uttalanden, ett uppmärksammat offentligt brev till sina väljare där hon skrev:
Jag skulle bli väldigt nöjd om ni som kallar er stolta ungerska judar ägnade er fritid åt att leka med era små omskurna snoppar istället för att smutsa ner mig.
Jobbik fick 14,77 procent av rösterna, vilket gav partiet tre platser i Europaparlamentet.
I det ungerska parlamentsvalet 2010 fick Jobbik 16,7 procent av rösterna och 47 mandat (av 386) och därmed plats i det ungerska parlamentet.
En högerextrem websajt publicerade i juni 2012 ett certifikat som skulle bevisa att en parlamentsledamot för Jobbik inte bar på judiska eller romska ”gener”. Testet hade gjorts några veckor innan valen 2010.
I februari 2012 ifrågasatte deras utrikespolitiske talesperson Márton Gyöngyösi, Förintelsen i en intervju i Judisk krönika. Tidigare har partiets europaparlamentariker lagt förslag om att tvångsdeportera romer till så kallade ”skyddsläger” där utegångsförbud skulle råda efter klockan 22 på kvällarna.
Den 26 november 2012 föreslog återigen denna Márton Gyöngyösi att staten borde upprätta listor över judar som är att betrakta som ”nationell säkerhetsrisk”. Senare har uttalandet förtydligats med att man endast avsåg medborgare som har både ungerskt och israeliskt medborgarskap.
Ja, det här var lite om Jobbik i stora drag. Tyvärr finns det mycket mer att säga som inte får rum i en enda artikel. Betänk att det ovan beskrivna är ett politiskt parti som i Ungern har nästan 17% av rösterna.
/Andrea Daleflod
Sverigedemokraterna tog återigen på sig offerrollen när de under kyrkovalet för några veckor sedan hävdade att de utsatts för valfusk.
Uppsala stifts jurist Anders Sandström och pressekreteraren Mats Lagergren tror dock inte att det rör sig om något valfusk.
”Snarare sabotage i så fall”, säger Mats Lagergren och fortsätter: ”Har man valt vilket parti man ska rösta på, då ser man väl till att hitta valsedlar även om de är gömda”.
Anders Sandström tillägger: ”Om någon ska stå och övervaka valsedlarna blir det även en fråga om integriteten för den enskilde personen som kan kränkas när man väljer sedel”.
Det går även alldeles utmärkt att rösta på valfritt parti, om varje väljare skriver partinamnet på en blank valsedel, naturligtvis under förutsättningen att partiet ställer upp i det val man röstar i. Alla politiska partier kan också själva välja att posta ut sina egna officiella valsedlar till presumptiva väljare om de vill, vilket är tradition att göra i Sverige.
Att säga att avsaknad av Sverigedemokratiska röstsedlar i vallokalen skulle påverka valresultatet är alltså fel. Alla med intentionen att rösta på Sverigedemokraterna i kyrkovalet hade möjlighet att göra just detta.
/Andrea Daleflod
De säger att de är antirasister – men egentligen är de anti-vita
Detta citat kommer från det numera ganska välkända uttrycket ”Antirasism är bara ett kodord för anti-vit”. Det som användarna av detta uttryck har fått för sig, är att antirasist betyder att man hatar vita och ser rasism som något som vita inte kan utsättas för.
Deras argument faller i bitar när man betänker att det finns individer och grupper som identifierar sig som antirasistiska och som motsätter sig anti-vit rasism. Här på Motargument har publicerats en mängd artiklar som argumenterar för att rasism existerar även mot vita.
Kan man säga att förespråkarna av begreppet ”Antirasist är bara ett kodord för anti-vit” är rasister? Om vi reder ut begreppet så påstår de som använder det att antirasister vill blanda ut all vit hudfärg. De är alltså emot att två olika människor med två olika hudfärger skaffar barn tillsammans, d.v.s. rasblandning. De kallar dessutom detta för ”avsiktligt folkmord på vita”. Så ja, de ska med all rätt kallas rasister om de lever med den irrläran.
Däremot hörs det väl så gott som aldrig argument om att vita inte bör skaffa barn med varandra. Ändå verkar förespråkarna av ”Antirasism är ett kodord för anti-vit” känna sig utsatta:
Vem kallar dig rasist enbart på grund av att du som vit vill gifta dig och skaffa barn med en annan vit? Inte vi antirasister i alla fall. Vi är nämligen för att alla själv ska få välja sin partner oavsett hudfärg.
/Andrea Daleflod
På senare tid har det, mycket tack vare interasistmen.se, framkommit några händelser som är så starka att det ger mig och Motargument anledning att bemöta Sverigedemokratiska politikers kvinnosyn.
Här har vi nyligen läst ännu en kontroversiell, men tyvärr inte särskilt förvånande debattartikel från en politiker i Sverigedemokraterna. På NA.se (Nerikes Allehanda) rasar Anders Östlund, oppositionsråd för SD i Örebro, över att det egna länets landsting erbjuder gratis preventivmedel för alla upp till 25 år. Anders uppmaning till alla unga kvinnor som han anser är ”för blyga för att våga fråga efter kondom, men för kåta för att låta bli” lyder:
Skippa p-pillrens ”alltid redo”, betvinga kättjan, granska grabben och låt honom tråna ett tag tills ni vet vad han går för.
Betvinga kättjan? Låt honom tråna? Har Östlund månne glömt bort vilket århundrade vi lever i? Amanda Björkman, ledarskribent på NA, bemöter kritiken på ett mycket bra sätt. Jag kunde inte sagt det bättre själv:
Kvinnors kroppar har betraktats som egendom i alla tider. Anders Östlunds resonemang är inget undantag, utan målar upp en bild av kvinnors sexualitet som någonting skrämmande som behöver kontrolleras, tyglas och godkännas.
Östlund, som alltså propagerar för att antingen använda kondom eller ”betvinga kättjan” har dessutom inte grepp om att i jämförelse med hormonella metoder är kondom ett mindre pålitligt och effektivt alternativ för att skydda mot graviditet.
Vidare uppmanar han att ”skippa aborterna och skaffa er de barn ni förmodas vilja ha”.
Verkligen? I en debattartikel som handlar om att avstå från p-piller? Har jag missat något? Använder man p-piller för att man VILL bli gravid? Har SD-politiker inget bättre för sig än att skriva totalt ologiska artiklar?
Helena Kontulainen, medlem i SD-kvinnor, bemöter en meningsmotståndare på en blogg med orden:
Det finns inget parti som folk litar på längre. Det finns ingen som lyssnar på vad folk tycker, svensken tystas ner. Tiga i samhället, i sitt eget land. Våldet växer, kriminaliteten ökar, ingen gör något.
Varför är detta intressant? Jo, för att hon nu själv försöker tysta en kvinnlig partikollega som anmält en manlig SD-tjänsteman för sexuella trakasserier. Denna man fick lämna sin post inom Sverigedemokraterna för att han av inte mindre än fem kvinnliga partikollegor anmälts för sexuella trakasserier.
Men Kontulainen finner tydligen inte detta viktigt, då hon i ljudinspelningar har ertappats med att säga saker som ”Jag tycker du betett dig ganska dåligt och gett SD dåligt rykte” och ”Ja, men om du är en sådan skvallerkärring att du går till tidningarna tycker jag att du ska lugna ner dig” till den kvinnliga partikollegan.
Som om det inte vore nog med Kontulainens hårda ord har bland annat Jenny Manners, ordförande i SD Haninge, utsatt den berörda kvinnan för offentligt näthat, kryddat med ett litet skämt:
SD är inget kvinnovänligt parti. SD är inte ett parti för vare sig män eller kvinnor som står för jämställdhet i ett modernt samhälle. Inte heller är SD ett parti för personer som vill utnyttja sina mänskliga rättigheter, såsom att anmäla trakasserier. Inte ens om du är aktiv i partiet.
/Andrea Daleflod, Redaktionsmedlem Motargument.se
Motargument 