Kategoriarkiv: Reportage

Utanförskapets förbannelse

De svarta människorna på gatorna blir bara fler och fler, de bidrar inte alls till samhället. Det bekymrar mig extra mycket när jag ser dem tigga på gatorna i våra turiststäder som Agadir och Marrakech, vad ska turisterna tro om Marocko?”

Mannen arbetar för en statligt finansierad välgörenhetsorganisation som erbjuder socialt och ekonomiskt stöd till marockanska familjer. Trots att humanitet är ett av ledorden för organisationen har han inte mycket till övers för de migranter från Afrika söder om Sahara som idag lever som papperslösa i Marocko.

”De skapar en negativ bild av vårt land, de bidrar inte och de integreras inte i vårt samhälle”, förklarar mannen för mig när vi möts på ett café i Tangers myller.

Mannen är inte ensam i sin frustration. Migranterna själva berättar för mig hur glåpord, stenkastning och andra kränkningar hör till deras vardag.

”Vi kritiseras alltid för att inte bidra till samhället. Det ironiska i kritiken är att vi inte tillåts bidra, vi vill ju inget hellre än att arbeta men vi får inte”, säger en ung man från Senegal som lever som papperslös i Marocko sedan tre år.

I Marocko är det i princip omöjligt för flyktingar att få legal status idag; migranterna som anländer med arbete i Europa som mål blir ofta kvar i Marocko efter att Europas gränsbevakning intensifierats. Här lever de utan möjlighet att arbeta och söka bostad. Alternativet som kvarstår blir att tigga ihop pengar på gatan eller sälja pappersnäsdukar för ett par kronor. Utanförskapet och utsattheten blir ett faktum, och rasism och våld kommer som ett brev på posten.

Trots att Marocko är ett extremfall är kopplingen mellan utanförskap och rasism dessvärre inte något unikt för Marocko. När människor inte ses som en del av samhället, utan som någon som är här ”på nåder”, en belastning, då skapas de första hindren för ett inkluderande samhälle.

Migranterna som kommer till Marocko vill arbeta och skapa sig en ljusare framtid, men byråkratiska hinder och en växande rasism i det marockanska samhället håller dem kvar i ett allt djupare utanförskap.
Migranterna som kommer till Marocko vill arbeta och skapa sig en ljusare framtid, men byråkratiska hinder och en växande rasism i det marockanska samhället håller dem kvar i ett allt djupare utanförskap.

Politikerna har länge lagt sina pannor i djupa veck för att bryta utanförskapet. Arbete och språkträning hävdas vara den bästa medicinen. För de senegalesiska männen jag pratat med i Marocko är detta också universallösningen; de vill inget hellre än att arbeta. Givetvis är arbete och språkkunskap centrala delar i skapandet av ett inkluderande samhälle. Men det finns en fara i att stirra sig blind på dessa delar. Risken finns att de människor som inte klarar av de krav som dagens etableringsprogram ställer, istället hamnar i ett än djupare utanförskap.

48 % av de som ansöker om asyl i Sverige idag åberopar att man utsatts för tortyr i sitt hemland. Den typen av erfarenheter har en enorm inverkan på individens förmåga att studera och arbeta. En psykolog som arbetar med tortyrskadade flyktingar har beskrivit det som att: ”flyktingarna som kommer till Sverige har just sprungit ett maratonlopp, dagens etableringsprogram innebär för många att de tvingas springa ytterligare ett maratonlopp innan man hunnit hämta andan”.

En drömtillvaro hade givetvis varit ett samhälle där det finns utrymme för dessa olika förutsättningar att delta, utan att någon lämnas isolerad utanför. Men hur kan vi skapa förutsättningar där de som vill bidra tillåts göra det och inte bryts ner av negativa attityder? Och hur kan vi skapa utrymme för tortyrskadade och traumatiserade människor att få bearbeta sina erfarenheter och ”hämta andan”?

Med våra röster i årets viktiga politiska val har vi möjlighet att visa vilket samhälle vi vill leva i. Men låt oss även visa detta under årets övriga dagar, genom att bemöta människor som söker både skydd och arbete i Sverige, med medmänsklighet och respekt för de erfarenheter som många bär på.

/Klara Ljungberg

Drömmen om Europa

Invandring och gränspolitik står högt på agendan detta valår. Trots höstens Lampedusakatastrofer har snart alla europeiska länder invandringsfientliga partier i sina parlament. Argumenten som används för minskad invandring är många, det handlar om kulturer som ska bevaras, det handlar om välfärdssamhällen som ska upprätthållas och det handlar om rädsla för kriminalitet och främmande värderingar. Dock missar man ofta att ta med den andra sidans perspektiv i debatten. Vilka är människorna som står på andra sidan gränsen och vill in? Och hur långt är de redo att gå för sin rätt till liv, frihet och personlig säkerhet?

Ebrima från Gambia är en av dem som befinner sig vid Europas gräns, utan möjlighet att komma in. Han har under fyra år försökt ta sig över gränsen från Marocko till Spanien, men vid varje försök har han stoppats, misshandlats och flera gånger även fängslats och deporterats. Senast förra veckan drunknade tolv av hans vänner efter att deras gummibåt kantrat i Medelhavet. Idag lever han som papperslös i den Marockanska hamnstaden Tanger.

Ebrima befinner sig fortfarande i Tanger, trots flera försök att korsa gränsen mot Europa.
Ebrima befinner sig fortfarande i Tanger, trots flera försök att korsa gränsen mot Europa.
I Europa finns frihet, jobb, mänskliga rättigheter, möjligheter att utvecklas. Det finns det inte i mitt hemland. Jag vet inte om jag vill leva resten av mitt liv i Europa, men jag vill i alla fall ha samma rätt att flytta och söka lyckan på annat håll som ni européer har.

Sedan 2004 har gränskontrollerna intensifierats. De stängsel som skiljer Marocko från de spanska enklaverna Ceuta och Melilla är idag sex meter höga och försedda med rakbladsliknande föremål. De fjorton kilometer av Medelhavet som skiljer Marocko från Spanien bevakas hårt från både Marocko, Spanien och EU. Man beräknar att fyra till fem människor avlider varje dygn i sina försök att nå Europa.

Bild 8-2Trots dessa kostsamma initiativ från EU:s sida fortsätter människor att försöka korsa gränsen. Drömmen om ett bättre liv är för stark för att kunna släckas. Människor som Ebrima kommer fortsätta försöka förverkliga sina drömmar tills den dag de lyckas. Försöken från Europas sida att stoppa dessa människor kommer bara resultera i fler drunknade människor i Medelhavet. Fler människor kommer att skadas och avlida i försöken att klättra över stängslen. Och fler människor kommer att plågas av diskriminering och maktlöshet i transitländer som Marocko.

Hur långt är Europa berett att gå för att hindra dessa människor från att förverkliga sina drömmar? Hur många människoliv är man beredd att låta gå till spillo? Hur många fler drömmar kommer vi låta sjunka i Medelhavet innan vi inser att fri rörlighet inte är något som kan begränsas till den rika delen av världen? När det är den fattiga delen av världen som behöver den fria rörligheten allra mest.

Europa har mycket att vinna på att låta den drivkraft migranterna bär på omvandlas till legal arbetskraft på den europeiska arbetsmarknaden. Och att låta drömmarna omvandlas till kreativitet på de europeiska lärosätena. En liberalare europeisk gränspolitik skulle dessutom föra oss närmare idealet om universella mänskliga rättigheter, där rätten till liv, frihet och personlig säkerhet inte begränsas till den rika delen av världen, och till oss som har turen att ha rätt sorts pass.

”Jag kommer inte sluta förrän jag når den andra sidan, det finns ingen väg tillbaka”, säger Ebrima.

/Klara Ljungberg

Tänk efter före

Trots att jag har pluggat tillsammans med Johnny, är det svårt att tro att han en gång varit en av Sveriges största nazistledare och fortfarande bedöms som en säkerhetsrisk i SÄPOs arkiv. Han är längre än jag minns, men fortfarande lika högljudd när vi träffas för att prata om rasism och nazism nu och då, Sverigedemokraternas politik och lite annat smått och gott.

Johnny Puma Höglin

Det har skrivits mycket om Johnny genom åren. I början på grund av hans plats i den nazistiska rörelsen och senare på grund av hans avhopp. Johnny ”Puma” Höglin var en del av den svenska nazismen under extremismens allra värsta period; 1990-talet. Efter åtta år med borgerligt styre menar Johnny att det svenska rasistiska klimatet idag börjar närma sig samma proportioner igen. Orsaken, enligt Johnny, är okunskapen hos politiker. Han anser att samhället har sig själv att skylla, och att politikerna vänder ryggen till.

– Det finns ingen ‘quickfix’. Det de här människorna är ute efter, är syndabockar. Någon att skylla på för sina egna tillkortakommanden, men ingen har balls att säga ifrån eller göra något, säger Johnny flera gånger. Han menar att samhället är handlingsförlamat inför Sverigedemokraterna och deras väljare. I stället för att hitta argument och lösningar på de problem rasisterna tar upp, väljer politiken att backa och steg för steg göra rasismen mer rumsren.

Det man ska göra skillnad på enligt Johnny är de som utövar rasism på nätet och de som gör det i gängform. Att komma åt och nå de som hänger i kommentarsfälten på olika rasistsajter, som Avpixlat, Fria tider med flera, är i princip omöjligt, särskilt i grupp. Att däremot nå enskilda individer, särskilt de yngre, är fullt genomförbart och något Johnny har ägnat sig åt i många år.

– På måndag åker jag ner till Gotland på föreläsningsturné tillsammans med Emerich Roth, överlevare från Auschwitz. Vi kommer att föreläsa på varenda skola på hela Gotland.

Att hjälpa personer på väg ut ur destruktiva sammanhang är något Johnny sysslat med ända sedan han själv var på väg ut. Han jobbade på Exit under sex år för att därefter föreläsa i egen regi. Jag frågar honom vad han anser vara det bästa sättet att nå ungdomar som kanske står inför valet att ge sig in i destruktiva grupper, oavsett innehåll och avsikt. Han menar att han kan ställa frågor och höra svaren utan att döma, och berätta hur det har fungerat för honom själv och vilka konsekvenserna blivit av hans handlande. Att få ungdomar att relatera det han säger till sig själva är effektivt, likaså att han kommer från den bakgrund han gör och att han inte är en akademiker som läst sig till kunskapen genom böcker och studiepoäng.

Det gäller att tänka efter före, helt enkelt, säger Johnny.

Han lägger ingen skuld på någon annan för de val han gjort i sitt liv. Han tar själv upp frågan om ånger och säger att han inte kan svara vare sig ja eller nej, eller så måste han svara både och. Ånger för att han gjort det han gjort, men samtidigt har det format honom till den han är idag.

Den Johnny ”Puma” Höglin är idag, är intressant nog för att få en biografi skriven om sig. Börge Hellström har författat en sådan, ”Pojken som aldrig grät”, som släpps under våren/sommaren 2014. Jag tänker ta mig friheten att begära ett recensionsexemplar av den och skriva om här på Motargument. Det finns trots allt mycket jag inte vet om Johnny.

Johnny Puma Höglin

Läs mer om Johnny ”Puma” Höglin:

”Jag tömde skallen och fyllde den med nazism” DN 2003-11-25
Johnny lämnade nazismen efter nio år Arbetarbladet 2010-03-17
Johnny har blivit en nagel i ögat på nazisterna Värmlands folkblad 2009-11-28
Emerich ger inte upp sin kamp helagotland.se 2014-02-12