Sverigedemokraternas grundare, BSS (Bevara Sverige Svenskt), fascister och nazister, deras gift och arv ligger kvar under den där tunna fernissan som SD målar upp för dig. Skrapa lite, late SD-väljare, så ser du vad som faktiskt döljer sig där under. Du lär då höra den svenska versionen av ”Heil Hitler”, ”Helg seger” och stöveltramp. Tror du att det är en slump? Jag kan svara direkt på den frågan: nej. Rötterna och ideologin är väl bevarade enligt din Führer Åkesson.
BSS:s Davidsson och SS:s (nazisternas Schutzstaffeln) Ekström flinar från sina gravar åt hur lätt det var att få dig att tro att allt var nytt och att få dig att rösta på ett nazistiskt parti. Jag förstår att du är historielös.
Minns du flyktingförläggningarna som brann under 1990-talet? Minns du hur skinnskallar mördade och misshandlade homosexuella under samma period? Minns du filmen där höga företrädare beväpnade sig med järnrör? Det är den strömningen du röstar på. Är du verkligen bekväm med det? Det är egentligen bara en försmak av vad som kan ske om du ger din röst till SD.
Fascism, nazism, rasism, för SD är det inte historia, det är arvsmassa och riktning. För den senare har de planer, och det är inte säkert att du ingår i dem. Särskilt inte om du är arbetslös, sjuk, HBTQ, invandrare, kvinna eller har någon form av funktionsnedsättning. Vi i vänstern tar de i första omgången. De som inte passar in i deras föreställning om en vit, frisk ras, vad tror du händer med dem? Eutanasi? Koncentrationsläger? Vill du vara delaktig i sådant?
Om SD får makten kommer de inte att släppa den. Det är så auktoritära fascistdiktaturer alltid har fungerat.
Du tror att du är säker, men det är du inte. Långt ifrån.
Det är ditt ansvar som medborgare i en demokrati att inse det innan det är för sent.
Det vi vet med säkerhet är att de allierade fick stopp på den mordiska nazistiska regimen 1945. Vi vet inte vilket slutmål nazisterna hade. Fundera på det när du röstar i valet 2026. Det kan bli sista gången du röstar.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Alice Teodorescu Måwe (KD) kan argumentera politiskt. Alltsedan starten på kriget mellan Hamas och Israel har ATM metodiskt avfärdat all kritik mot Israels regim som ”antisemitism”:
Det moderna antisemiter inte öppet vill säga om judar – det säger de om Israel istället. Och det som inte längre kan sägas om judar sägs om ”sionister”. (Källa: Klartext med Alice Teodorescu Måwe)
Men det är inte hennes roll att definiera vad etablerade begrepp som antisemitism, antisionism eller rasism betyder.
Begrepp formas genom forskning, internationella konventioner, rättspraxis och långvarig samhällelig användning – inte genom politisk opinion eller debattartiklar. När politiska aktörer försöker omdefiniera dem för att passa ett eget narrativ handlar det inte om analys, utan om makt över språket.
Det påminner om hur kreationister försöker tänja på innebörden av den vetenskapliga metoden för att få religiösa övertygelser att framstå som vetenskap. Resultatet blir inte klarhet, utan begreppsförvirring.
I en fungerande demokrati är det inte politiker eller opinionsbildare som avgör vad centrala analytiska begrepp betyder. De kan förhålla sig till dem – men inte skriva om dem efter behov.
Detta är nåt som bör belysas i debatten. Man blir lite trött på att dessa politiker försöker att ända begreppen så att det ska få deras argument att bli mer trovärdiga och inte lika kontroversiella.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Regeringsföreträdare har nyligen offentliggjort några av de frågor man kommer lägga fokus på inom ramen för regeringens integrations- och kriminalpolitik. När man granskar vilka frågor och åtgärder det handlar om blir det tydligt att man låtit symbol- och känslopolitik ersätta verkliga lösningar.
I integrationspolitiken handlar det om att man väljer att rikta strålkastarljuset mot kulturella markörer och extrema undantag.
Kusinäktenskap och burkabärande är frågor som omfattar något hundratal individer, samtidigt som hundratusentals människor brottas med frågor som handlar om arbetslöshet, skolmisslyckanden och trångboddhet.
Den som vill öka utrikes födda kvinnors frihet, jämlikhet och delaktighet på riktigt gör det inte genom symboliska förbud, utan genom att öka möjligheter till arbete, utbildning och egen försörjning.
Att påstå att de symbolfrågor som regeringen valt att rikta in sig på är de nycklar som behövs för en förbättrad integration, strider mot både sunt förnuft och tillgänglig kunskap.
I kriminalpolitiken upprepas exakt samma logik.
Regeringen driver igenom långtgående repressiva reformer trots att 126 remissinstanser, över 100 kritiska yttranden från Advokatsamfundet, samt tydliga varningar från Åklagarmyndigheten och Kriminalvården.
Man bortser även från att kriminalvården redan går på knäna vilket utgör allvarliga risker för rättsosäkerhet, kapacitetsbrist och ökade återfall.
Gemensamt för regeringens åtgärder och förslag är att kunskap, erfarenhet och empiriskt underlag underordnas det som brukar kallas politisk signalering. Det betyder i korthet att det är viktigare hur något ser ut, än hur bra det fungerar.
I integrationspolitiken angriper man inte strukturella orsaker utan fokuserar på olika förbud som signalerar handlingskraft.
I kriminalpolitiken angriper man inte faktorer som forskningen betraktar som drivande för kriminalitet, utan skärper straff och sänker trösklar i hopp om snabba opinionsvinster.
Den som vill förebygga kriminalitet gör det inte genom att enbart skärpa straff, utan genom att minska de riskfaktorer som leder unga in i brottslighet.
När man systematiskt väljer att köra över remissinstanser och professionell expertis riskerar man inte bara att urholka politikens effektivitet utan också människors tilltro till rättsstatens institutioner.
Advokatsamfundet, åklagare och kriminalvårdare kan knappast anklagas för att vara aktivister, att ignorera deras samlade bedömning är att äventyra rättssäkerheten.
Problemet är inte att regeringen agerar, problemet är vad man väljer att agera på och vad man medvetet väljer bort. Regeringens politik ger falsk upplevelse av styrka och handlingskraft, men är snarare ett tecken på politisk lättja. När politik reduceras till signaler istället för verkliga lösningar får vi varken bättre integration eller ökad trygghet.
Regeringens symbolpolitik bidrar till ett samhälle där komplexa problem förenklas till slagord, där expertkunskap ses som ett hinder, och långsiktig samhällsnytta offras för kortsiktig politisk vinning.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Den officiella Facebook-sidan för Sverigedemokraternas EU-parlamentariker har publicerat: ”Moskéer ska rivas”, den 16 januari 2026. Tillåt mig upprepa det där; år 2026 — det är varken 1980-talet eller 1930-talet — 2026, och vi har tyvärr detta konstanta hat från SD. Samma SD som för ett halvt år sedan försökte be om ursäkt för sin antisemitism åren 1988-2010, men som 2010-2026 spridit enormt mycket hat mot arabisktalande och afrosvenskar som om att alla de skulle vara extremister.
Tänker någon av er att den propagandabilden hade legat kvar i tio dygn, om den hade innehållit någon annan formulering, som till exempel: ”synagogor ska rivas/katolska kyrkor ska rivas”?
Läs gärna på om lagarna om hets mot folkgrupp (som inkluderar religionstillhörighet) och svenska grundlagar som skyddar allas religionsfrihet, föreningsfrihet och mötesfrihet i landet. (FB har regler om att man inte får publicera något på FB som är nedsättande, nedvärderande, kränkande eller hotfull mot någon religiös.)
SD i EU-parlamentet sprider sin grova propaganda samtidigt som allt fler av mina vänner, grannar, släktingar vittnar om det ökande antal trakasserier och attacker mot kvinnor och män som gärningspersonen tror är arab eller muslim — vid busshållplatser, på torg, i kön i matbutikerna — mitt i allas vårt Sverige, år 2026.
När kommer rättsväsendet och de största nyhetskanalerna ta allvarligt på mängden av de ständiga, återkommande, politiska angrepp på muslimers fri- och rättigheter som SD nästan varenda månad gör sig skyldiga till? Ni blev väl inte helt bortkollrade av Jimmies halvhjärtade ursäkt till judarna i ”vitboken”, i Almedalen 2025?
Du som röstar SD, och du som är medlem i SD: inser du vilket grovt, demokratifientligt övertramp det är som du gör, när du stöder SD då de kampanjar så hårt, nedsättande och grovt emot vanliga medmänniskors demokratiska rättigheter, religionsfrihet och mötesfrihet?
Tar du ansvar för att du står vid SD:s sida och normaliserar hatet mot muslimer? Eller kommer du som röstat SD nu att vakna upp och ta aktivt avstånd, kanske en dag be om ursäkt offentligt för att du faktiskt bidragit till att ge det grundlagsfientliga, demokratiförstörande, otrygghetsskapande partiet SD mer politisk makt?
Redaktör och medgrundare av Motargument Johan Löfström.
Vi bifogar flera bilder som vi har skapat, för att försöka väcka fler till att tänka om exakt vad de stöder när de stöder SD. Originalet finner du som utvald bild för denna text.
Det talas gärna om Sverigedemokraternas förnyelse, om att de har lämnat det gamla bakom sig. Vitboken sade något annat. Men Åkesson hävdar med en dåres envishet att de numera är ett socialkonservativt parti, ett parti som borgerligheten dessutom gärna samarbetar med.
Men deras rötter är inte av det slag som torkar ut. BSS och gamla fascister, grundarna, deras syn slingrar sig fortfarande som ett gift som sipprar fram vid regeringspodiet. Man hade utan svårighet kunnat byta ut Aspling mot en Ekström eller Davidsson. Det är deras politik han för fram vid podiet. Det enda som har bytts ut från förr är de hårda slagorden. Då lät det förskräckligt för i stort sett alla som inte ingick i deras lilla sekt. Nu är terminologin anpassad och taktisk. Men deras politiska fernissa är så tunn att den gång på gång spricker. Den hårt förda politiken drabbar alltid de grupper de demoniserar, aldrig dem själva. Det finns otaliga bevis på det; det senaste gällde deras representant i justitieutskottet.
Men när man synar dem framträder samma gamla mönster med teserna om ”vi och dom”, folkutbytet och hur ”vänsterblivna” har förstört landet. Just uttrycket ”vänsterblivna” är intressant och avslöjande. Det speglar deras syn på funktionsrätt mycket tydligt. De drar sig inte för att förlöjliga vänstern och jämföra den med personer med funktionsnedsättning. Här borde varje varningsklocka ringa, för båda grupperna. SD säger att de har ”gått vidare”. De har mognat, yrar statsministern, som några år tidigare aldrig, aldrig skulle samarbeta med SD. Jaja, den som rider på tigerns rygg hamnar till slut i dess mage.
Den som har följt SD och deras otaliga anonyma konton på sociala medier, trådarna bakåt, ser något annat: samma världsbild, fiendebilder och idé om ett ”vi” som måste skyddas från ett ”dom”. Det är precis samma demonisering och politik som BSS-Davidsson fortfarande satt vid tangentborden och formulerade.
Grundtonen är oförändrad: en berättelse om hot, renhet och ett land som sägs behöva återtas från krafter som påstås underminera det inifrån. Deras symbios av fascism, populism och hat består, på samma sätt som när de grundade SD 1988.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Alldeles för ofta numera sprids en retorik som påminner om en gammal gympasal: svett, rädsla och tonårshormoner i en unken blandning.
Ungsvenskarnas inlägg är ett praktexempel. Har inte hela den svenska rörelsen tappat stinget? Idétorka? Brist på bildning? Övermod? De står kvar på samma fläck och stampar. Deras budskap är så bedrövligt formulerade att man rodnar å deras vägnar. Faktaresistens är en svettig livsstil, och det märks.
Skärmdumpar från Ungsvenskarnas officiella Facebookkonto 250113.
Ändå… vore det inte rimligt att åtminstone försöka tänja tankeförmågan bortom de mest nötta schablonerna. De har trots allt från start lånat friskt ur tyska nazisterna NSDAP:s program. Den intellektuella stelheten är monumental. En enda originell tanke hade varit en sensation. En gnutta verklighetskontakt här, en aning proportioner där, det hade räckt för att bryta monotonin. Men nej. Samma torftiga meny återkommer, serverad med trött självsäkerhet.
Och egentligen, varför förvänta sig något annat när deras fadersparti aldrig lyckats prestera mer än just detta?
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) vill se förbud mot burka och niqab. Övriga partiledare motsätter sig i detta läge (dvs utan utredning) ett förbud, och ett par uttrycker att de vill se andra åtgärder än att införa förbud.
Enligt en ny opinionsundersökning vill 47 % av svenska folket se ett förbud mot burka och niqab. 36 % vill inte se ett sådan förbud, och 17 % är tveksamma. Det vi ska ha i beaktning när vi diskuterar förbud mot burka och niqab är följande:
Vi förändrar inte människors traditioner och kvinnoförtryck genom förbud mot burka och niqab. Upplysning är bättre än förbud.
Vi vet inte hur många som tvingas bära burka och niqab.
De kvinnor (ett hundratal i Sverige) som bär burka eller niqab kommer i mer eller mindre utsträckning att isoleras, dvs stanna hemma.
Är det integration att exkludera kvinnor från samhället?
Det är inte mer rätt att tvinga av kvinnor kläder än att tvinga på kvinnor kläder.
Tyck och tänk vad du vill, men håll det för dig själv. Du har inte rätten att bestämma andra människors val av kläder.
Förbud mot burka och niqab skapar segregation och polarisering, ”Vi och Dom”.
Sverige är inte värdigt klädkodslagar. Det kan totalitära stater och diktaturer syssla med.
Ska kvinnor som eventuellt är förtryckta och tvingas ha burka och niqab straffas? Hur har förbudsivrarna tänkt att lagen ska tillämpas?
Ett förbud mot burka och niqab strider mot ett flertal lagar, t ex grundlagen (dvs religionsfriheten), diskrimineringslagen och Europakonventionen (som stärker religionsfriheten och mänskliga rättigheter)
Naturligtvis handlar Buschs och Åkessons förbudsiver om att de vill göra livet så surt som möjligt för muslimer, det handlar inte om omtanke om kvinnor som eventuellt är förtryckta.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Sverigedemokraterna har gått ut med vad de kallar för ”förslag för att slå sönder den organiserade brottsligheten i Sverige”. Förslagen är talande exempel för partiets performativa populism. Partiet beskriver att ”man vill att samtliga personer med utländska medborgarskap, som är verksamma inom kriminella nätverk ska fängslas och därefter utvisas”. Det är ett bedrägligt förslag som kan tilltala människor på ett känslomässigt plan.
När man satsar på den typ av populistiska utspel som SD gör, finns det vissa vinster att kamma hem. Populistiska förslag får politiker att framstå som kraftfulla. Populismen leder inte till verkliga förändringar sådana kräver att man samlar på sig både resurser och kompetens för att kunna komma åt de problem man vill adressera. SD:s förslag är särskilt bedrägliga eftersom de kan ge en illusion om att det är möjligt att ”utvisa bort problem” och att ”man kan placera samhällsproblem hos individer baserat på deras etnicitet”.
Handeln med illegala droger omsätter ca 15 miljarder kronor per år i Sverige. Internationell forskning visar att etnicitet inte är centralt när det handlar om illegal handel med droger eller annan organiserad brottslighet. Vilka som är aktiva i den aktuella brottskategorin varierar över tid. De viktiga och avgörande aspekterna är inte varifrån människor eller deras föräldrar kommer, utan att samhället bygger kunskap och förmåga för att möta den kriminella världens nya metoder och former för organisering.
Vill man hitta gemensamma nämnare hos människor i dessa miljöer bör man lägga fokus på andra faktorer än etnicitet, ursprung eller religion hos kriminella, samt ta i beaktning att personer diskrimineras i alla led i rättsprocessen mot bakgrund av just ovan nämnda faktorer. Sverige har en hel del att göra när det handlar om att hitta verkningsfulla insatser för att bryta individers brottsutveckling.
SD:s återkommande fokus på etnicitet är vilseledande. Felaktiga kriminalpolitiska satsningar bidrar till att hela samhället drabbas. Resultat uteblir, samtidigt som tid, pengar och andra resurser går förlorade. Sverige har inte råd med performativa populistiska kriminalpolitiska åtgärder. Svensk polis har redan en uppklaringsprocent som är tre gånger lägre än exempelvis Tysklands polis. Sverige behöver börja med att satsa på att Polismyndigheten fungerar som den ska. Vi behöver också identifiera och utveckla verkningsfulla insatser för att på ett bättre och tidigare sätt, identifiera individer som är på väg att kliva in i kriminella miljöer. Det behövs dessutom utvecklas metoder som gör att det blir lättare bryta med en destruktiv livsstil.
Sveriges nuvarande påföljdssystem är ett kapitel för sig, där politiker från flera olika partier försökt plocka politiska poäng genom att överträffa varandra i populistiska utspel av repressiv karaktär. Det har varit tydligt att repressionen varit överordnad viljan att uppnå resultat. Annars skulle man inte gå rakt emot befintlig forskning och vetenskap när det handlar om lämpliga påföljder.
Det politiker gör just nu är att upprepa förslag som redan har misslyckats i andra delar av världen. Man kan förstå drivkrafterna bakom att gå ut offentligt och vill visa att man är ”hård mot kriminella” samtidigt måste man fråga sig om det är viktigare att se kraftfull ut än att åstadkomma riktiga resultat. Det finns mängder av viktiga behov och uppgifter som Sveriges polis och andra myndigheter står inför. Inget av dessa behov och uppgifter finns med i SD:s förslag.
Tidigare erfarenheter från Sverige visar att polis och andra myndigheter har misslyckats med att slå sönder flera organiserade kriminella nätverk, där medlemmarna är blonda. Det vi behöver är en kreativ, nyfiken och proaktiv polis, snarare än den reaktiva polis vi tidigare sett flera exempel på. Som tidigare nämnts är det viktigt att vi undviker felaktiga populistiska och känslobaserade kriminalpolitiska satsningar. Vi har inte råd med fler misslyckanden. Att låta SD få ett ökat ansvar för kriminalpolitiska frågor är verkligen att låta vargen vara den som vaktar fåren.
Under de senaste dagarna har USA:s president Donald Trump i ett regeringsmöte som sändes offentligt angripit invandrare från Somalia med grovt nedlåtande och dehumaniserande språk. Han sade bland annat att somaliska invandrare är ”skräp”, att deras land ”stinker”, att de ”bidrar ingenting” och att de borde ”åka tillbaka dit de kom från”.
Kritiker menar att detta är ett systematiskt angrepp mot muslimska/minoritets-invandrare och en strategi för att frammana rädsla. Denna typ av retorik och politik demonisering, kollektiv skuld och nedvärdering påminner om klassiska populistiska grepp: man identifierar en svag, redan marginaliserad grupp, tillskriver dem samhällsproblem, som brottslighet, ekonomisk belastning och social oro, och använder det för att mobilisera stöd bland majoritetsbefolkningen genom rädsla och misstänksamhet. Sådana tal gör inte bara människor illa, de normaliserar hat, bidrar till polarisering och legitimerar repressiva insatser utan att skilja på individuella handlingar och kollektiv identitet.
Sveriges regering och migrationsminister Johan Forssell: Stram migrationspolitik och skuldplacering i svensk kontext
Även i Sverige kan man se parallella tendenser, inte alltid med lika vulgärt språkbruk som i Trumps fall, men med liknande dynamik: invandringskritik som följs av konkreta politiska åtgärder, skuldplacering och retorik som kategoriskt pekar ut invandrare som problem.
Den hemliga överenskommelsen med Somalia där svenska skattemedel använts för att finansiera så kallade “spöktjänster” för att få Somalia att ta emot utvisade visar hur regeringen konkret kopplar utvisningspolitik till bistånd och internationella avtal. Då media avslöjat att tjänsterna verkar ha gått till personer nära den somaliska premiärministern, och oppositionen har KU-anmält ärendet. Regeringen har inte dragit sig för att försvara sig, något som understryker att kontroversen snarare tjänar som politisk markör än som ett äkta korruptionsrisktagande. Resultatet är en migrationspolitik där fokus ofta ligger på att markera hårdhet, att ställa invandrare som en grupp med problem i stället för att kritiskt granska systemiska problem: misslyckad integration, bristande resurser, politiska eller ekonomiska strukturer som skapar marginalisering. Det finns också ett ideologiskt budskap: integration och medborgarskap ska vara en belöning som ges till de som lever “rätt” i enlighet med ”svenska värderingar” och utan beroende av bidrag.
I båda fallen, USA och Sverige, fungerar främlingsfientlig retorik som avledningsmanöver och politiskt verktyg för att skapa enkla förklaringar till komplexa problem. Det gör det lättare för makthavare att framstå som hårda och beslutsamma, utan att själva behöva ta ansvar för strukturella misslyckanden.
Varför retoriken får genomslag och konsekvenserna
Att sådana budskap får genomslag beror delvis på att de svarar mot reella frågor som oroar delar av befolkningen: kriminalitet, integration, ekonomisk belastning och bostadsbrist. Men genom att kanalisera oron mot invandrare riktas uppmärksamheten bort från politikens och samhällsstrukturens brister och från hur ekonomisk ojämlikhet, bostadssegregation, diskriminering, dåligt stöd för arbete och integration har skapat en samhällelig sårbarhet.
Konsekvenserna är allvarliga: minoritetsgrupper hamnar i kollektiv skuld även om brott eller fel begåtts av ett fåtal så bestraffas många. Rättssäkerhet, medborgerliga rättigheter, asylrätt och mänskliga rättigheter riskeras när migrationspolitik drivs med känslomässig, kollektiv stigmatisering. Social polarisering, ökad rasism/främlingsfientlighet och misstro mellan grupper underminerar samhällssolidaritet och demokrati. Man gör en politisk ansvarsförskjutning: i stället för att kräva ansvarsutkrävande för sociala problem, fokuserar man på att utvisa eller förbjuda vissa människor.
Främlingsfientlighet som politisk strategi, ett demokratiproblem
Att populistiskt demonisera invandrare vare sig i USA eller Sverige är inte bara en fråga om smaklös eller provokativ retorik. Det är en medveten politisk strategi som tjänar till att:
Samla stöd bland rädda eller osäkra väljare genom att ge enkla svar.
Skuldbelägga maktlösa grupper för problem som i själva verket är strukturella.
Driva igenom repressiv policy (utvisningar, inskränkningar, social kontroll) utan att behöva ta ansvar för misslyckad integration, ojämlikhet eller systembrister.
I praktiken underminerar det demokratiska värden, tolerans, rättvisa och mänskliga rättigheter samtidigt som det ökar risken för diskriminering, marginalisering och social fragmentering. Det viktiga och svåra steget framåt är att kräva ansvar av politiker som väljer att använda främlingsfientlighet som ett politiskt vapen. Medier och medborgare måste ta ansvar och granska och ifrågasätta sådana strategier.
Man kan naturligtvis använda invändningen att USA och Sverige har mycket olika historiska, sociala och demografiska förutsättningar. Det stämmer. Men det är inte skillnaderna som gör analysen meningsfull, det är likheterna i mekanism och strategi. Genom att jämföra får vi en bättre förståelse för hur främlingsfientlig populism fungerar, inte som en följd av unika omständigheter, utan som ett gemensamt kännetecken för samtida maktpolitik. Att vi ser dessa mönster i både USA och Sverige och med så tydlig retorik och konkret politik borde vara väckarklocka: de demokratiska riskerna ökar, och det är upp till forskare, journalister, medborgare att se det som sker, dokumentera och motarbeta.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
I september nästa år står vi inför ett ödesval. Vi måste inse allvaret i den utveckling som skett under de senaste tre åren. Vem hade kunnat föreställa sig, för bara tre år sedan, att man på fullt allvar skulle börja tala om att sätta barn i fängelse? Det är så absurt och verklighetsfrämmande att man nästan tror att de har förlorat förståndet. Det har SD-regeringen förresten gjort och med besked.
I mars 2026 träder den nya säkerhetsförvaringslagen i kraft. När den sjösätts har man rubbat rättsstatens grundvalar. En av de mest fundamentala rättsprinciperna är ne bis in idem – förbudet mot dubbelbestraffning. Ingen får straffas två gånger för samma brott. Säkerhetsförvaring innebär att en person kan hållas frihetsberövad även efter att straffet är avtjänat. Det betyder att de som ska fatta beslut tvingas gissa sig fram för att förlänga ett redan avtjänat straff.
Det vi ser är inte bara en politisk kursändring – det är en förskjutning av själva fundamentet för vår demokrati. Normaliseringen av hat, skuldbeläggning och fulretorik har smugit sig in i vardagen som ett gift. Det som igår var otänkbart är idag tillåtet, och det som borde väcka avsky möts med axelryckningar.
Att SD har ett väljarstöd på över 20 % är horribelt; jag vägrar att tro att dessa presumtiva väljare verkligen delar SD:s politik och åsikter. Även Moderaterna borde ha ett halverat väljarstöd, av den enkla anledningen att möjligen 6–7 % faktiskt tjänar på den nyliberala politiken. Men med SD på över 20 % har vi alla ett pedagogiskt och politiskt ansvar: att minst halvera deras stöd fram till valdagen nästa år.
Egentligen är det öppet mål för oss som vill ha en ny regering. SD har motsatt sig att ta bort karensdagen, de har försämrat A‑kassan, och de har använt regeringen som bulvan för att driva igenom lagar som underminerar rättsstaten – lagar jag redan har berört tidigare. De har visat en total likgiltighet inför det faktum att 10 % av befolkningen är arbetslösa. De är inte längre mot välfärdsföretag som dränerar våra gemensamma tillgångar – de är numera lobbyisternas vänner. När man börjar komma in på klimatfrågan – SD är på den punkten den renaste formen av populism. Oavsett om havsnivån skulle höjas med fem meter, skulle vi se Åkesson stå vid en bensinpump och lova fem kronor litern.
SD:s mål är att villkora all välfärd. I praktiken betyder det att endast de som når upp till en viss nivå ska ha rätt till välfärd. De som är sjuka, skadade eller funktionsnedsatta kan känna sig blåsta om de satt sitt hopp till SD. De kommer aldrig att lyfta ett finger för dem. De har visat mandatperiod efter mandatperiod och de senaste åren med all tydlighet – de står på de besuttnas sida.
Till sist: deras ylande om “kriminella invandrare” handlade aldrig om kriminalitet – det handlade om att kasta ut alla. Nu ser vi deras politik i praktiken: även skötsamma och arbetande invandrare slängs ut.
Och till syvende och sist: vi måste ta ett allvarligt samtal med våra medmänniskor innan de har röstat bort all anständighet – och inte minst demokratin.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 