Etikettarkiv: strukturell rasism

Strukturell rasism: en teoretisk återvändsgränd

Gästinlägg av Adam Cwejman

Det upprepas ofta i det offentliga samtalet att vi måste se rasismen som struktur och bli medvetna om hur den genomsyrar det svenska samhället som beskrivs som ett ett ”rasistiskt samhälle”. Dessutom uppmanas man betrakta rasismen som ett fenomen som inte kan avgränsas till de som ger uttryck för rasistiskt språkbruk eller handlingar utan till alla, även de som är uttalade antirasister. Rasismen sitter i vår sociala varelse och även den mest engagerade antirasisten är, omedvetet och subtilt, en del av rasismen påstås det.
Street Fighter 2 minifigs - complete roster
levork / Foter.com / CC BY-SA

Jag har ett problem med den här linjen. Av flera skäl. Det innebär inte att jag tror att rasism inte är ett problem eller att rasism inte är  en del av vardagen, inbäddad i samhället och våra sociala relationer och praktiker, tvärtom.

Vad jag vänder mig emot är att man genom att använda ordet ”strukturell” faktiskt köper en rad föreställningar både om hur fenomen och sociala praktiker ska beskrivas men även om hur de ska åtgärdas. Det är inget neutralt ord och inkluderar en rad teoretiska antaganden som jag inte skriver under på.
Efter att ha beskrivit en del av kritiken mot Jasenko Selimovic artikel fick jag två repliker som försvarar beskrivningen av rasismen som strukturell. Jag tänkte med utgångspunkt i dessa förklara varför jag anser att teorin om strukturell rasism är problematisk. I den ena artikeln, av Karim Jebari, filosofidoktorand på KTH  kunde man läsa:

Att vi alla är rasister innebär bara att vi alla bär på en mängd negativa stereotyper och fördomar mot personer som vi anser tillhör vissa raser – för förklaring av begreppet ”ras”

Jebari gör begreppet strukturell rasism till ett catch-all begrepp som beskriver all form av medveten eller omedveten sortering, värdering, preferensdiskriminering av människor, kategorier, sociala funktioner och utseenden. Det är säkert bekvämt att ha en så heltäckande definition av rasism och ett antagande att människor i allmänhet sorterar andra utifrån ”raser” som vi ”anser” att människor tillhör.
All rasism bygger på ”artikulation av skillnad mellan människor, men alla artikulationer av skillnader mellan människor är inte rasistiska” (Ola Fransson). Det är denna åtskillnad som måste upprättas. Att jag uppfattar människors utseendemässiga olikhet, tyr mig till personer av ett visst utseende, attraheras av vissa utseenden och sorterar människor är inte uttryck för en rasistisk praktik. Skulle det vara det så har vi hastigt relativiserat vad rasism är.
Det är denna totala sammanblandning av alla våra handlingar och val in i en strukturell rasism som gör att vi blir oförmögna att både förstå rasismen, urskilja dess konsekvenser samt i slutändan på politisk väg omöjliggöra den i samhället.
Idéhistorikern Ola Fransson beskrev i en artikel i Sociologisk tidskrift med titeln ”Så blev vi alla rasister: Om forskning som bländar och förblindar” det som han kallade för det ”isomorfa misstaget” med strukturell diskriminering (kritiken lämpar sig även för begreppet strukturell rasism):

Ett stort problem med begreppsparet strukturell diskriminering är att användarna av det tenderar att upphäva avståndet mellan språket och det språket handlar om. Alla fenomen av diskriminerande karaktär tolkas i en riktning och alternativa tolkningar tigs antingen ihjäl eller avskrivs som förskönande omskrivningar. Bara ett språk och en uppsättning begrepp för att beskriva verkligheten tycks accepteras. Därmed sker en sammansmältning av de tre dimensionerna; språket, bäraren och verkligheten kollapsar in i varandra. Jag kallar detta det isomorfa misstaget. Denna sammansmältning av vad som borde vara åtskilt har stora konsekvenser för bedömningen av andras beskrivning av verkligheten, det vill säga att det finns en tendens att koppla samman andras beskrivningar av verkligheten med dem som beskriver.

Den strukturella rasismen blir i Jebaris värld en a priori förståelse av världen, det vill säga att de är en förförståelse som appliceras på verkligheten. Du behöver inte mäta eller undersöka världen för att dra slutsatsen att alla samhällen i hela världen, inte minst det svenska, är helt genomsyrade av rasistiskt tankegods och praktiker. Jag har problem med den typen av grandios förförståelse av världen. Den kan nämligen läsa in rasism i nästan allt.
Så långt har vi en förståelig oenighet, det vill säga att jag inte köper förklaringsvärdet av den strukturella rasismen. Men sedan tror jag att Jebari missförstår mig (Och uppenbarligen Selimovic) när han skriver:

Det Jasenko Selimovic och Adam Cwejman gör är att återetablera vad vi allra helst vill tro: att vi är goda. Det är problematiskt, eftersom det enda sättet att vara mot diskriminering är att förstå att man är bland dem som diskriminerar. När Selimovic och Cwejman säger att Sverige inte är ett rasistiskt land så förstärker de den där sagan som vi fick höra, den där den onda är någon annan. Därför har de fel.

Här verkar Jebari har missförstått något. Jag tror inte att ”vi är goda”. Det är ett meningslöst uttryck och jag skulle aldrig använda det. Däremot menar jag att vi är autonoma individer med möjlighet att självständigt förhålla oss moraliskt till våra och andras handlingar. Att dessutom karakterisera Sverige som ”rasistiskt” är en konstig form av reduktionism som jag skulle tro att en doktorand i filosofi skulle akta sig för. Att det finns rasism i Sverige gör inte Sverige till rasistiskt, det är att besjäla landet (nationen?) med en essens.
Frågan är ens hur Jebari, som ju erkänt att han är en del av en strukturell rasism kan ställa sig utanför den och beskriva dess mekanismer. Fransson beskriver dilemmat som Jebari måste stå inför:

Hur kan någon hävda att det finns en struktur som genomsyrar hela samhället, inklusive det akademiska systemet och alla dess medlemmar? Den som hävdar detta är med nödvändighet en del av samma struktur, men hur kan det då vara möjligt att se på strukturen utifrån, det vill säga hävda strukturens existens samtidigt som den är omöjlig att träda ut ur för dem är en del av den? Var finns det strukturalistiska perspektivets företrädare i förhållande till den struktur de menar genomsyrar hela samhällskroppen? Det är bara ett allsmäktigt väsen som kan klara av att på en gång formulera sig i ett språk och vara oberoende av samma språks förutsättningar

Så nej, jag tror inte att vi kan göra en uppdelning mellan ”goda” och ”onda”. Men jag är övertygad om att vi kan göra en uppdelning mellan rasister och icke-rasister. Att visserligen båda kategorier befinner sig i samma samhälle gör dem inte båda till rasister lika lite som förekomsten av rasister i ett samhälle gör samhället/landet till rasistiskt.

Den andra repliken, skriven av Nedim Kirlic har samma tema som Jebari, jag och Jasenko Selimovic förnekar rasism:

Varken statssekreteraren eller Cwejman själv vill nyansera debatten, utan verkar bara vilja bevisa tveklöst att den strukturella rasismen inte finns

Hands Of Harmony
Vermin Inc / Foter.com / CC BY-NC-SA

Det är uppenbart att det råder en teoretisk arrogans här som både Kirlic och Jaberi ger uttryck för. Låt mig förtydliga: rasism existerar. Jag ifrågasätter sättet den beskrivs och förstås och följaktligen metoden för hur den ska bekämpas. Att man inte skriver under på en typ av teoretisk förförståelse (strukturell rasism/diskriminering) är inte liktydigt med att man förnekar rasism, eller ens att det finns rasism i vardagen i ett land som Sverige.

Försvararna av teorin om den strukturella rasismen låter påfallande mycket som marxist-leninister. De har i sann Hegeliansk anda hittat ett system som förklarar allt och alla, historiska fenomen, mänskliga beteendemönster och motiv. Allt kan praktiskt inordnas i teorin och undantag existerar inte. Rasismen är allena rådande och objektiv, bortanför den enskilde individens valmöjligheter och motiv. Kirlic mening nedan är ett exempel på detta:

”Rasismen har alltid varit strukturell” och: ”Att som Cwejman /../kalla strukturell rasism för en teori är säkerligen inget annat än en medveten desinformation.

Det är underligt hur strukturell rasism, ett inte oomstritt perspektiv, så snabbt blivit absolut sanning hos så många i offentligheten. Framförallt är det märkligt att personer som Kirlic och Jebari som förefaller så väl förtrogna med teorin om strukturell rasism inte verkar medvetna om de diskussioner som förekommit kring teorin inom filosofin, sociologin och statsvetenskapen.
På Kirlic låter det som att strukturell rasism inte har något med epistemologi att göra utan snarast kan betraktas som en naturvetenskaplig metod (”De känner säkert till den omfattande forskningen både i Sverige och internationellt som har bevisat att den strukturella rasismen existerar och för med sig negativa konsekvenser för dem som avviker från samhällsnormen.”).
Att exempelvis peka på diskriminering inom arbetslivet är inte liktydigt med att ge teorin om strukturell rasism allmängiltig förklaringsvärde. Jag tror på att man kan mäta och ge exempel på attityder, diskriminerande fenomen och rasism i samhället utan att för den sakens skulle inlemma alla sociala fenomen i en universell rasistisk struktur. Kirlic verkar orolig att någon ifrågasätter självklara sanningar:

i slutändan, om vi väljer att ”inte köpa den strukturella analysen av rasism”, vad har vi då kvar? Vi har en statssekreterare, en regering och ett flertal liberala debattörer och ledarredaktioner som väljer att ta på sig tolkningsföreträdet, medan befolkningen är endast en mängd individer, där vissa ”väljer” att ta på sig ”offerkoftan”.

Vem är det som tar på sig tolkningsföreträdet? Är det en grupp människor som säger sig kunna förklara all typ av underordning och makt i samhället med hänvisning till strukturell rasism eller de personer som ser rasismen men ställer sig ödmjuka inför om den kan förstås utifrån en monopoliserande teori med anspråk på att förstå makt, människors handlingar och samhällen i stort? Jag tror inte på teoretiska förförståelser utan ser hellre att man samlar empiri och är försiktig med att självsäkert kunna dekonstruera allt mänskligt handlande.
Åter till Ola Fransson som väl sammanfattar problemet med ett strukturell förhållningssätt till diskriminering:

Problemet kan lokaliseras till teorins grundläggande förutsättningar, som resulterar i att den strukturalistiska förklaringsmodellen i detta fall inte ger utrymme till alternativa förklaringar eftersom alla fenomen reduceras och anpassas till strukturens premisser. Väl att märka inte på grund av moraliska eller ideologiska skäl, utan på grund av de stora anspråk begreppsparet strukturell diskriminering reser. Strukturen förklarar alla fenomen, i detta fall diskriminering. Den är därför radikalt reduktionistisk och som alla reduktionistiska teorier är den rigid.

För den som orkat hänga med så här långt inser nog att huvudproblemet som jag ser det med att kunna förklara att ett samhälle är rasistiskt eller att strukturell rasism genomsyrar alla inte är en fråga om att förneka rasism, trivialisera den eller att bortförklara människors upplevelser. Det handlar istället om kritik mot ett perspektiv som, vågar jag påstå, i längden är ett fruktlöst sätt att bekämpa rasismen på. Kritiken mot detta sätt att förstå och bekämpa rasismen skulle kunna sammanfattas i ett par punkter:
1) Vi är inte slavar under rigida strukturer. Socialt utvecklade idéer och praktiker är inte allena rådande för vårt handlande. Vi behöver inte handla instinktivt och förutbestämt som led i någon struktur.  I någon bemärkelse skapar vi strukturer genom vårt handlande. Det är dessa medvetna och aktiva handlingar som både är uttryck för våra bästa och sämsta sidor. Såväl den värsta rasismen som den bästa frihetskampen är inte uttryck för omedvetna handlingar utan för aktiva och genomtänkta val. Alltså: vi är sociala varelser och präglade av en rad omständigheter, men vi är är medvetna och kan fatta fria beslut, även i strid med vår bakgrund. Kan vi annars överhuvudtaget belägga någon med skuld om handlanden enbart är omedvetna och delar av en svårgreppbar struktur?
2) En teori som har totalt förklaringsvärde kan inte kritiseras och nyanseras.  En strukturalistisk förklaring som inbegriper alla våra handlingar kan inte falsifieras. Motsägelser mot teorin blir per automatik bekräftelser för tesens riktighet (”Han försvarar sitt vita privilegium”). Eftersom ingen kan ställa sig bortanför och utanför en strukturalistisk förklaring (strukturen genomsyrar allt) så blir all kritik och all diskussion enbart tecken på positionering inom strukturen.
3) Rasism överallt är rasism som inte kan bekämpas.  Om alla är rasister då saknar vi förmåga att urskilja, stämpla och åtgärda den rasism som skapar verkliga orättvisor och diskriminerar människor. Hur ser den politik ut som bekämpar en rasism som omfattar alla, inklusive de som ska bekämpa den, de som utsätts för den och alla mittemellan? Idag har vi en antirasistisk politik som (förhoppningsvis) bygger på lika villkor, meritokrati, lika förutsättningar och likhet inför lagen. Vad tillförs med ett allena rådande strukturellt perspektiv som konstaterar att alla ingår i den rasistiska strukturen? Hur konstruktivt är det att påtala för alla med invandrarbakgrund att de är utsatta för rasism ens innan de faktiskt stött på den?

4) De strukturalistiska felslutet. Beskrivs väl av av Per Bauhn i en kritik av Iris Marion Young (en person som lagt mycket av grunden till förståelsen av strukturellt förtryck):

Att som Young oförmedlat gå från en deskriptivt strukturell utsaga (”Vissa grupper har mindre framgång än andra”) till en normativt strukturell utsaga (”Vissa grupper är förtryckta”) är att begå vad vi kan kalla det strukturalistiska felslutet. Detta felslut kan ses som en särskild tillämpning av det felslut som brukar förknippas med David Hume och som innebär en otillåten övergång från ett är till ett bör.

Det strukturalistiska felslutet riskerar att att blanda ihop negativ särbehandling med grund i rasismen och ojämlikheter som har andra skäl (politiska misslyckanden, ofrihet, klassfrågor, socialt kapital etc.). Förtryck eller maktlöshet är inte ekvivalent med rasism, förtryck kan härledas ur rasism men det är inte det enda svaret. Ta exemplet i ojämlikhet mellan en svensk förort och innerstaden. Det är uppenbart en fråga om ojämlikhet, den kan beskrivas. Men att därefter ta steget till att detta är ett uttryck för strukturellt förtryck som äger rum då vita förtrycker icke-vita är uttryck för det strukturella felslutet. Det kan givetvis vara så att ojämlikheten är en konsekvens av en viss typ av förtryck, men att på förhand ansluta sig till att det måste handla om strukturell rasism är problematiskt. Den blir en hypotesernas enögdhet. Man är fixerad vid en teori som förklarar utfall i samhället och avskriver andra förklaringar. Istället för att leta efter empiri som både kan bekräfta eller motsäga hypotesen så bestämmer man sig på förhand för ett strukturellt perspektiv som inte kräver falsifiering eftersom tesens bekräftelse är inbyggd i teorin, det är med andra ord ett självspelande piano.

Hur kan en säga sig företräda människors lika värde och inte vilja kämpa emot strukturer?

Gästinlägg av Fanny Åström

Twittrade om hur soft det måste vara att vara liberal och medelklass eftersom man då tror att alla ens framgångar i livet beror på ens eget slit. En person menade på att hårt slit lönar sig oavsett. Nå, detta må vara sant, inte vet jag, men fortfarande så är ens bakgrund en väldigt avgörande komponent i var man hamnar, skulle säga att den står för i alla fall 80-90 % om man begränsar sig till olika människor i Sverige. Jag påtalade detta och fick ett smått nedlåtande svar som löd ungefär: ”nej, världen är inte rättvis, men en får jobba ifrån sin utgångspunkt”, underförstått att det inte är någon mening med att kämpa mot strukturellt förtryck utan att det bästa är att bara svälja det och köra på. Kämpa hårdare.

FannyDetta är standardsvaret från liberaler när man påtalar att det finns strukturella faktorer som påverkar människors levnadsbana. Först ett förnekande, sedan ett uppfodrande ”jamen kämpa på så blir det bra, hårt slit lönar sig”. Läste bland annat en debattartikel av Cwejman med titeln ”offra offermyten”, som tyvärr verkar vara nedtagen men som finns i en cachad version här,  som handlade om att invandrare inte borde tänka så mycket på att de är strukturellt förtryckta utan istället borde kämpa hårdare:

Många av de jag växte upp med uppmanades av sina föräldrar att anstränga sig dubbelt så hårt. De insåg att deras barn hade sämre ekonomiska förutsättningar men också färre kunskaper om samhället, dess arbetsmarknad och sociala koder än de jämnåriga kamraterna. Därför var kraven högt ställda. Man visste att det inte gick att falla tillbaka på något.

Cwejman erkänner alltså det strukturella förtrycket. Han medger att den som har invandrarbakgrund måste jobba dubbelt så hårt för att nå samma resultat. Ändå ser han inte detta som ett tecken på ett samhälle som måste förändras, utan endast som ett argument för att den enskilda individen måste kämpa hårdare. Lösningen på strukturellt förtryck är därmed given: kämpa dubbelt så hårt. Tyvärr är det ingen kamp emot förtryck som åsyftas här, utan en kamp för att personligen få komma in i samhällets finrum, eller ens kunna leva ett någorlunda drägligt liv. Det spelar inte roll om enskilda individer gör detta, förtrycket kommer ändå kvarstå.

Dessutom så är det där ”hårda slitet” som det alltid talas om ingen obetydlig småsak. Att slita mer på arbetet är ingenting man bara väljer att göra, utan det är något som tar på en. Det tar av ens tid och ens kropp, ja faktiskt av ens liv. Det handlar inte bara om typ målmedvetenhet utan det handlar om att strukturellt förtryckta måste ge mer av sig själva för att kunna nå samma resultat som någon som inte är förtryckt. Det handlar om att slita mer på sin kropp och sitt psyke, om att offra mer av tiden med vänner och familj. Detta kommer inte heller att upphöra när man ”kommit in” och ”nått framgång”, utan överpresterandet är något man måste fortsätta med även efteråt. Det som strukturellt förtryckta personer betalar med är alltså sina liv. Det är liksom ingen småsak detta, även om det är så vissa försöker framställa det genom att säga att det ”bara” är att kämpa hårdare.

Det förbryllar mig att en person som är uttalat liberal och borde ha någon slags idé om människors jämlikhet och okränkbara värde kan se och erkänna förekomsten av strukturellt förtryck och ändå inte vilja lösa det på ett politiskt plan. Jag trodde att det var en grundläggande idé inom liberalismen att människor ska ha samma möjligheter i livet. Vissa liberaler går runt detta genom att helt enkelt förneka att det existerar förtryckande strukturer över huvud taget, vilket må vara idioti men åtminstone troget ideologin, men detta resignerade konstaterande av strukturer som sedan ändå följs upp av ett ”men det är inget att göra åt, utom att kämpa hårdare såklart” övergår mitt förstånd.

Hur kan man säga sig företräda människors lika värde, frihet och så vidare och samtidigt inte vilja kämpa emot strukturer som utgör en faktiskt begränsning av dessa.

Det där med strukturer och generaliseringar…

Det där med strukturer är viktigt. Det finns absolut strukturella mönster i samhället som är negativa. Folk bär omkring olika fördomar som förs vidare individuellt och kollektivt. Dessa måste vi ifrågasätta. 

Tintin
rmx / Foter.com / CC BY-NC-SA

Därför var det bra att vi hade en debatt om Tintin i Kongo, kinapuffar, etc. Jag uppskattar absolut debatter om homofoba och rasistiska fördomar, och andra fördomar, även om jag som liberal är mot att förbjuda. Förbud är ingen lösning. Men det är min syn som liberal.

Jag ser mycket fördomar mot folk från olika kulturer, mot homosexuella, mot män, kvinnor, polygama, sadomasochister, religiösa och ateister, ungdomar och äldre, bara för att ta några exempel. och jag ogillar sånt, mycket.

Strukturer

Men det finns en annan sak  jag är väldigt mycket mot, och som inte beror på min liberala åskådning. Det finns en tendens att generalisera i kampen mot fördomar. Antirasister kan ibland generalisera om ”vita” och ”europeer” i sin kamp mot rasismen.

SVD nämnde det nyligen i en ledare.

”Paradoxen är att många som kallar sig antirasister ofta upprepar och befäster rastänkandets förenklade förståelse av människor som enbart vita och svarta. Man gör sig till representanter för, och uttalar sig generaliserande om, de extremt brokiga grupperna som ”vita” och ”icke-vita” är. Man vill väl men driver omedvetet in kilar i hur vi ser på varandra. Ögat tränas för att se färgen först, och människan i andra hand.”

Problemet med generaliseringar om de som man anser är i strukturellt överläge, är att man använder samma metod som rasisterna.

Rasister pratar nämligen också om strukturer.

Avpixlat, Sverigedemokraterna och olika islamofober pratar om hur ”muslimer är” och ”islam är”, och varnar för olika sociala och kulturella strukturer som de anser hotar oss ”svenskar” eller ”europeer”. Givetvis alltid med svepskälet att de anser att muslimerna är i ”överläge” och svenskarna är ”hotade”. Antisemiter anser att det finns ett judiskt ”överläge” i världen, judiska ”strukturella mönster” som finansiell och kulturell makt och att de andra (icke judar är i underläge. Folk som är mot afrikaner kan anse att de är underlägsna men ser sig ändå hotade av s.k ”strukturer, kulturella mönster, sociala mönster och ibland även av deras blotta existens här. För en del rasister är biologi och genetik också strukturbildande och de kan anse att afrikanska gener hotar att få ”överläge” här och slå ut s.k. ”svenska”.

Det kanske känns obehagligt att höra, men alla som pratar generaliserande om vita strukturer, med ett ordval som antyder att ALLA vita är på ett speciellt sätt använder exakt samma metod som rasisterna.

Osynliggörande

Det värsta med generaliseringar är att man osynliggör alla som inte är som den generalisering man målar upp.

Golliwogg1
Foter.com / Public domain

Jag har sett ”antirasister” som på allvar stått upp och sagt att EXPO.s medarbetare inte vet något om förtryck eftersom det så kallat ”inte finns nån ‘svart’ ”i deras redaktion. Därmed osynliggjordes folk som förföljts på grund av sin sexuella läggning, folk som utsatts för rasism på grund av sin latinamerikanska eller judiska bakgrund.

Jag har sett välbekant och inflytelserika antirasister som pekat finger åt en viss skribent och sagt att denne är ”vit” och inte kan veta nåt om strukturell rasism. De utgår från hudfärgen. Jag vet andra som klumpats ihop med ”vita” och ansetts tänka på ett visst sätt och tillhöra en strukturellt överlägsen grupp. Jag vet personer som pekats ut på detta sätt och varit homosexuella, funktionshindrade och som haft romsk och judisk bakgrund. Folk som varit mobbade. Folk som vet enormt mycket om vad förtryck är, som kanske varit med om mer än de okänsliga kritikerna någonsin varit med om. Jag vet en som legat sönderslagen i rännstenen för sin läggning men som ändå får höra att han minsann är vit och inte vet något om förtryck.

Generaliseringar osynliggör inidividen och klumpar ihop denne med en struktur. Det är därför rasister använder den metoden. De ser inte individen, den enskilde människan, de ser bara hudfärgen eller kulturen och ursprunget. En muslim är en muslim som är en muslim. En jude är alltid en jude. Och är man jude eller muslim har man per definition vissa egenskaper eftersom man är det, menar de.

Det finns alltid folk som anser det är jobbigt att öppna munnen utan att generalisera om vita, bögar, svarta, funktionshindrade, män eller kvinnor… Tyvärr! Det är viktigt att bena ut rasistiska mönster i vårt samhälle. Men det är enormt, enormt viktigt att göra detta utan att generalisera. Att använda ett språk som inte på minsta sätt antyder att ALLA är på ett visst sätt.

 

Att ha två tankar i huvudet samtidigt: Både struktur och aktör…

Gästinlägg av Marie Demker

Jag har blivit lite beklämd av den senaste veckans diskussion om rasism och främlingsfientlighet i Sverige. Grundstenarna i debatten har varit två män, båda med vad Statistiska Centralbyrån enligt Integrationsverkets riktlinjer från 1996 kallar ”utländsk bakgrund”. Såvitt jag vet är båda svenska medborgare men de skriver om sina olika erfarenheter av att ha namn som skiljer sig från det traditionella svenska namnskicket, ha yttre kännetecken som skiljer sig från vad de som växte upp på 1950-talet är vana vid och har föräldrar som har andra modersmål än svenska. Såvitt jag vet är en av dem född i Sverige medan den andre kom hit i vuxen ålder, båda har sin professionella plattform i kultursektorn, båda är män och det har ”gått bra” för dem båda om man med det menar att de har arbeten de trivs med, kan försörja sig och har bostad, mat och en hyggligt frisk tillvaro.

The more you talk, the less you’re heard.
Cirrus Sky / People Photos / CC BY-ND

Jag talar förstås om Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask och Jasenko Selimovics svar på detta brev.

Under hösten har det också förts en i mina öron mycket märklig debatt om ”vithet” som bland annat berört barnböcker, seriealbum och spelfilmer. Utlösande för de bägge herrarnas brevskrivning är den upptrappning i uppspårandet av papperslösa flyktingar i Sverige som polisen ålagts och som innebär en större fokus på inre gränskontroller, också benämnt REVA.

Jag blir beklämd dels av att debatten om hur vi behandlar varandra inskränker sig till att handla om vad vi känner och hur det känns att blir behandlad på olika sätt dels av bristen på förmågan att tänka två tankar samtidigt. Beatrice Ask var själv den som påbörjad den argumentationslinjen genom att tala om ”upplevelsen” av kontroller och granskningar. Khemiri fortsatte i en stilistiskt välavvägd litterär text och Selimovic traskade vidare i en mer engagerad talspråklig stil. Men alla pratar de om hur det känns.

Jag vet hur det känns att bli behandlad som mindre vetande för att jag är kvinna, för att jag var ung, för att jag var Göteborgare (vilket jag inte var), för att jag var arbetarklass eller för att jag är ”känslig”. Jag vet också hur det känns att bli sedd som ett ofrivilligt objekt för andras lust, att blir utsedd till hackkyckling i en grupp, att ha ”fel” åsikt eller få försvara amerikanska dårpippipräster eftersom jag ju ”är frimicklare” (raljant uttryck för frikyrklig). Det känns en hel massa. Jag skulle kunna räkna upp en hel massa saker som jag fått ”känna på” eftersom jag tillhört någon grupp som för tillfället inte ansetts vara riktigt normal. I en politisk debatt tycker jag emellertid att dessa erfarenheter är intressanta just som personliga erfarenheter, som kött och blod i en diskussion om jämställdhet eller religionsfrihet. Men de är ju helt omöjliga som argument för hur kvinnofientligt, religionshatande, arbetarfientligt, hårt, sexualiserat, mobbande eller  Göteborgsfientligt Sverige var.

Mina argument i dessa frågor hämtar istället näring ur principiella resonemang, ur jämförelser och ur generella förhållanden. Mentaliteten i Sverige är mer tolerant idag än när jag växte upp, det gäller livsstilar, sexualitet och invandring. Möjligheten att förverkliga sina livsprojekt för människor med lite ovanliga intressen är mycket större idag än på 1960-talet. Den kulturella mångfalden är mycket större än på 1970-talet i alla avseenden. Individens rättigheter och möjligheter ges mycket större plats idag än för 30 år sedan. Det finns data på sådant, som vi samhällsvetare säger.

Det hindrar inte att kvinnor fortfarande har lägre lön och behandlas illa, att människor födda utanför Sverige har det svårare att ta sig in på arbetsmarknaden eller att religionsfriheten fortfarande brister i en del avseenden. Och vi kan inte heller bortse från att det finns strukturer som skapar underordning och överordning i vårt samhälle, samtidigt som vi inte kan skylla varje oförrätt på en struktur men inte heller skuldbelägga varje individ som är offer för strukturen. Politik är att se dessa strukturer, att värdera dem, att bekämpa dem med de medel och argument man uppfattar rationella och i syfte att nå de mål man värderar högst.

coney island bird man
Barry Yanowitz / Animals Photos / CC BY-NC

Att bli medveten om strukturen är inte samma sak som att bli ett offer för den. Att blunda för strukturen kommer dock att göra ansträngningarna att förändra mindre rationella än om man ser och arbetar i relation till strukturen. Det är därför delad föräldraförsäkring sannolikt kommer att ta jämställdheten framåt medan vårdnadsbidrag inte gör det. Och det är därför en satsning på goda kunskaper i svenska sannolikt är viktigare för utlandsfödda med annat modersmål för att få fäste på arbetsmarknaden i Sverige än särskilda praktikplatser för ”invandrare”. Vi vet nämligen att kvinnors föräldraskap motverkar deras möjligheter på arbetsmarknaden och i yrkeslivet och vi vet att goda kunskaper i svenska är avgörande för att få jobb hos de flesta arbetsgivare i Sverige.

Att dessa insikter skulle få oss att i mindre grad motarbeta det förhållandet att mammor har sämre chanser att utveckla sin fulla potential än pappor och att personer med annat modersmål än svenska har sämre chanser att utveckla sin fulla potential än infödda är orimligt.

Vi kan tänka två tankar samtidigt:

Vi kan både skapa nya strukturer som häver de diskriminerande (om vi blir varse dem) och vi kan ideologiskt bekämpa kvinnors och icke-svenskspråkigas  underordning på ett individuellt plan. Men båda sakerna kräver POLITIK och rationella argument. Inte personliga anekdoter och känslomässiga vädjanden om förståelse.