Tacksamhet är fint, om det är äkta

Lite ytligt tycks det finnas två sidor vad gäller ordet tacksamhet, i synnerhet i Sverige om man är utlandsfödd eller på något sätt av invandrarbakgrund. Antingen krävs det att man ska visa det, eller så är all form av tacksamhet av ondo. Men behöver det verkligen vara så polariserat? Det borde räcka med att individen själv känner tacksamhet av sin egna fria vilja. Dessutom kan inte man bara gå och bestämma hur andra ska känna samt inte känna.

Låt oss till en början konstatera att det på intet sätt är något nytt fenomen. Redan som litet barn fick jag och min mor jämt och ständigt höra att vi måste vara tacksamma över att få vara här i Sverige, som om vi vore gäster på besök. Vi fick inte gnälla på något, alltså med andra ord inte få vara som vilka människor som helst här. Allt för att vi hade vår bakgrund någon annanstans ifrån.

Men vi är inga gäster, nu är vi svenska medborgare som både bor och arbetar/studerar här. Sverige är definitivt vårt land, oavsett vad näthatare, putinvurmande nationalister och eller SD-sympatisörer försöker pådyvla oss. Och det är endast jag som bestämmer över mina tanker. Inte du. Inte staten. Ingen alls. Detsamma gäller varenda individ i hela världen. Ingen har någonsin rätt att bestämma vad du ska känna och inte känna, förutom du själv. Glöm aldrig det.

Tacksamhetsdebatten har gått i vågor, som ett sidospår av integrationsdebatten och antirasismdebatten. Speciellt omkring 0956595590924_Maxnationaldagen brukar det blossa upp. Det senaste är vice talmannen Tobias Billströms reaktion på en artikel i Aftonbladet författad av Somar al Naher. Artikelförfattaren menar att en ursäkt vore på sin plats istället för en ceremoni efter att ha fått ett svenskt medborgarskap. Något som direkt besvaras av Billström på hans facebookprofil att al Naher ”borde visa lite tacksamhet”.

Diverse rasistiska sajter har kallat al Naher för otacksam och bortskämd, allt det där får hon mot sig bara av den lilla orsaken att hon använde sig av yttrandefriheten. Missförstå mig rätt, man får tycka vad man vill om al Nahers artikel. Men det svar som uppkommer efter den visar tydligt att den där yttrandefriheten som vissa säger sig ohämmat försvara verkar totalt hamna i glömskan så fort någon visar sig yttra en helt motsatt åsikt.

”Invandrare” är till en början ingen homogen grupp. Vi som är av utländsk bakgrund är av blandad kompott, precis som infödda svenskar. Vi tänker och känner olika, det är helt enkelt individuellt. Vi är lika mycket svenskar som infödda, det sitter liksom inte i blodådran eller på födelseorten. Egentligen borde det vara så självklart, men på vissa håll är det väldigt tydligt att det fortfarande inte är så självklart.

Fortfarande behandlas många av oss som gäster som ska falla ner på knä och låtsas vara nöjda med exakt allt som vårt nya hemland erbjuder. Vi ska ta skeden i vacker hand med ett krystat leende på läpparna. Trots att yttrandefrihetsgrundlagen gäller även oss.



Men så fort vi ska över till ”andra sidan”, d v s till de som inte kräver tacksamhetsskuld, är det lätt att trampa i identitetspolitikens myrhål. Det blir som ett förbud att ens känna en gnutta av tacksamhet. Som att vi alltid måste vara arga på allt och alla här och misstänka att varje vita människa är en ondskefull förtryckare som vi absolut inte ska liera oss med. Med den logiken är jag en ”husblatte” för att min partner är en vit man som är född här och svensk sedan massa generationer tillbaka, och att jag endast är ihop med honom och tacksam över att få bo här för att få s k vit cred.

Men jag är inte ute efter det.

Jag vill mer än något bryta de strukturer som utövas av bl a Tobias Billström. Men jag är baske mig inte någon som skäms över min tatariska bakgrund. Mitt val av partner är helt och hållet tack vare kärlek, och min tacksamhetskänsla är helt och hållet tack vare egen fri vilja samt positiva erfarenheter av mitt Sverige. 



Min känsla av tacksamhet hindrar mig inte från att försvara Somar al Nahers ståndpunkt och ställa mig kritisk till Billströms tacksamhetskrav. Visst är tacksamhet något fint, men det är det endast om individen själv känner så.

Att kräva av en annan individ att påtvinga fram känslor är aldrig fint. Och det kommer aldrig lösa något integrationsproblem överhuvudtaget.

Om du värnar om åsiktsfriheten på riktigt, låt oss då med invandrarbakgrund få känna exakt vad vi vill. Även om det är känslor som går stick i stäv mot vad du förväntar oss att känna. Vi är också individer.

Krönikan har tidigare publicerats på Frihetssmedjan.