Etikettarkiv: strukturell rasism

Artiklar

Terminologi – rasism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på afrofobi. Den här gången har turen kommit till rasism.

Rasism är ett komplext begrepp med en månghundraårig historia. För att kunna närma sig en förståelse för begreppet och dess relevans idag, trots att det sedan 1950-talet råder konsensus inom den medicinska forskarvärlden om att olika mänskliga, biologiska, raser inte existerar, behöver vi inleda denna artikel med en kort, historisk bakgrund.

Rasismens uppkomst

Det finns ingen klart avgränsad startpunkt för idén om att vi människor skulle vara väsensskilda; med olika förmågor, egenskaper och värde sinsemellan. Dessa idéer går att hitta lite varstans i såväl tid som rum. Rasismen, som det komplexa begrepp vi känner igen det idag, kan dock sägas stamma ur upplysningstidens strävan att vetenskapliggöra mänsklig kunskap och kunskap om människan. En strävan som dessutom sammanföll med såväl den europeiska kolonisationen av Afrika, Asien och Amerika, som med uppkomsten av den föreställda gemenskap vi känner som nationalism. I denna smältdegel av tankar och idéer hittar vi två för ämnet centrala teorier, ofta benämnda monogenism och polygenism.

Monogenism utgår från idén att alla människor har en gemensam förfader, men att vi p g a det vi idag skulle kalla miljömässiga faktorer utvecklats olika – degenererat – och att det skulle förklara de olika ”människoraser” vi idag möter i världen. Filosofen John Locke och vår egen Carl von Linné var två av de tidigaste förespråkarna för denna teori.

Polygenism handlar istället om att varje ”ras” har sitt eget ursprung, och att den vite mannen därmed är oåterkalleligen väsensskild från t ex afrikanen eller asiaten. Två av de mer namnkunniga vetenskapsmännen inom denna teoribildning är David Hume och Immanuel Kant, även om Isaac La Peyrère anses vara den som satte teorin på kartan genom publiceringen av hans Prae-Adamitae i mitten av 1600-talet.

Även om man tvistade om orsakerna till det hela, var man dock överens om grundpremissen; att människan är indelad i olika raser och att dessa raser var förknippade med olika egenskaper och förmågor.

Efterhand fick monogenismen ge vika åt polygenismen. I och med det befästes bilden av att även om miljön har betydelse för hur människor utvecklas, så räcker det inte för att eliminera karaktärsdrag som beskriver hennes rastillhörighet. Eugeniken – rashygienen – som vetenskap var född, och med den nådde rasism oanad omfattning och resulterade även i fruktansvärda konsekvenser.

Parallellt med andra världskriget började dock forskare inom genetik, antropologi, sociologi och psykologi allt mer ifrågasätta eugeniken som vetenskap och 1950 kunde UNESCO slå fast att det inte existerar olika mänskliga raser. Vidare forskning genom åren har sedan gång på gång bekräftat detta. Människan som biologisk varelse kan inte delas in i olika raser – därtill är vi alldeles för lika.

Hur kan det finnas rasism om det inte finns några mänskliga raser?

Argumentet från den för rasism anklagade ”sverigevännen” låter sällan vänta på sig. Hur kan hen bli anklagad för att vara något som rimligen inte ens kan finnas?

”Race is an ideology and for this reason, many scientists believe that race should be more accurately described as a social construct and not a biological one.” –Vence Bonham, J.D.

Som dr. Bonham mycket riktigt påpekar är (mänsklig) ras inte en biologisk verklighet, utan en i första hand social konstruktion. Det betyder i klartext att det som ”gör” rasism kan vara när grupper av människor beskrivs som om de vore biologiskt avvikande – det vill säga; när åtskillnad görs på ett sätt som antyder att olikheterna gör oss väsensskilda.

Det kan förstås handla om kroppsliga egenskaper som hudfärg, ansiktsdrag eller liknande – så kallad ”hudfärgsrasism” – men lika gärna röra tillskrivna egenskaper som etnicitet, kulturell tillhörighet eller religiös tro. Det är med andra ord nu rasism blir det komplexa begrepp jag påpekade i början av artikeln.

Anders Hellström, docent vid Malmö Högskola, har på uppdrag av Forum för Levande Historia sammanställt en begreppsinventering av rasismbegreppet. Han konstaterar att vi på ett sätt rört oss långt från den uppenbara rasism som en gång legitimerade kolonisation, apartheid och slavhandel, men att rasismen ändå följt med oss och att marginaliserade grupper fortfarande drabbas av dess konsekvenser. Inte minst p g a begreppets komplexitet:

”Förvirringen kring rasismbegreppets natur kvarstår /…/ Vad som är rasism och inte är en fråga som debatteras flitigt i media idag och utgången av denna får konsekvenser för hur vi väljer att bedriva den antirasistiska kampen, vilket påminner oss om vikten av att kontinuerligt reflektera kring vad det är som vi egentligen vänder oss emot.” -Anders Hellström

Begreppet ”rasism” dog inte när myten om de mänskliga rasernas existens avslöjades. Istället genomgick det en slags förvandling och blev till flera olika – om än med en gemensam bas – rasismer. 

En rasism, flera rasismer

I Motarguments artikelserie om terminologier har vi redan mött några av rasismerna. De ligger ofta gömda inom andra begrepp. Afrofobi, antiziganism, heterosexism, antisemitism, islamofobi – alla rymmer de aspekter som har mer eller mindre direkta beröringspunkter med rasism.

Rasismerna kan skilja sig åt vad gäller olika aspekter. Ibland handlar det om en begränsad företeelse i tid eller rum, som t ex apartheidregimen i Sydafrika, och i andra fall kan det beskriva en strukturell företeelse som löper genom hela västvärlden och/eller under lång tid. En annan dimension av de olika rasismerna är hur de i vissa fall har fokus på individen (vem är rasist? vad är ett rasistiskt beteende?) och i andra fall fokuserar på begreppet som en dominerande tankestruktur/ideologi.

Även om Hellström i sin text inte riktigt vill hålla med mig om det, menar jag att gemensamt för samtliga rasismer, trots sina inbördes olikheter, är att de delar en gemensam grundläggande proto-definition, som jag med hjälp av Antirasistiska Akademin (ArA) vill beskriva – förvisso svepande, nästan svävande på målet – som teorier, världsåskådningar, rörelser, processer, samhällssystem och/eller handlingar, som i sin tur bygger på föreställningen att det finns grupper av människor (beskrivna som t.ex. raser/etniciteter/kulturer) med egenskaper som är specifika för just dem.

Definitionen är med nödvändighet lika vag som begreppet är komplext. Men det gör den å andra sidan lättare att applicera på de olika rasismerna, vilka jag beskriver översiktligt nedan (förteckningen över rasismer är hämtad från Hellbergs text):

Den biologiska rasismen drabbades av ett hårt slag när rasbiologins pseudovetenskaplighet slogs fast och behöver egentligen inte beskrivas särskilt ingående. Det är en daterad form av rasism som få idag öppet bekänner sig till och som framförallt används som försvar för andra former av rasism – inte sällan i form av uttalandet ”Jag är inte rasist, men…”.

När den biologiska rasismen inte längre var gångbar – en process som rivstartade när Förintelsen blev känd – ersattes den av neo-rasism eller kulturrasism/kulturell rasism. Begreppet omfattar rasism som essentialiserar kulturbegreppet. Det innebär uppfattningen att vissa människor är på ett visst sätt eftersom de tillhör en viss kultur, etnicitet eller religion – enligt samma tankemodell som tidigare användes om raser.

Ett annan rasism är den postkoloniala rasismen, som har sitt ursprung i erfarenheter från före detta kolonier i Europa och Asien. Här fokuseras begreppet ”vithet”, som illustrerar både en maktstruktur och identitetsskapande. Antingen är man vit eller icke-vit och desto mindre vit man är, desto längre ned i maktordningen hamnar man.

Den institutionella rasismen (också känd som strukturell rasism) beskriver hur rasism kan existera inom ett samhälles eller en institutions ramverk och lägger tyngdpunkten på rasism som diskriminerande system och institution. Det handlar om en rasism som ”sitter i väggarna”. Det brukar dessutom hävdas att den institutionella rasismen är mer vanemässig än intentionell, vilket betyder att de som gör den institutionella rasismen sällan är medvetna om att de upprätthåller ett rasistiskt system.

Detta för oss till den av Hellström benämnda vardagsrasismen. Rasism är inte bara en ideologi eller samhällelig struktur som vi rör oss innanför eller utanför. Den är också en del av vår vardag – mer för vissa än för andra:

Hudfärgade plåster som lyser ljusbeige mot mörkbrun hy.  Kvinnan som spottar på tiggaren utanför mataffären. Påpekandet (i all välvilja) om det vackra mixade barnet i barnvagnen. Svårigheten för Ahmed Abdikadir att bli kallad till arbetsintervju, trots hans höga kompetens.

Alla är de vardagliga uttryck för olika former av rasism. Vart och ett för sig är de möjliga att förstås eller ursäktas som individuella uttryck för okunskap eller fördomsfullhet – eller helt ryckas på axlarna åt – men tillsammans bildar alla dessa upplevelser en integrerad helhet som visar att rasismen – trots att det sedan snart 70 år är bevisat och fastslaget att inga raser existerar – fortfarande upprätthåller och skapar en diskriminering på i princip samma premisser som innan 1950.

En spännande effekt av att tänka i termer om flera rasismer är att det gör det möjligt att – åtminstone i teorin – vara både antirasistisk och rasistisk samtidigt. Detta genom att t ex som Sverigedemokraterna (SD) ta officiellt avstånd från biologisk rasism men samtidigt driva en otvivelaktigt islamofob agenda.

Finns rasister?

”Eftersom rasism förknippas så starkt med denna händelse [Förintelsen – min anm.] tas det som en förolämpning att förknippa ett individuellt beteende med rasism.” -Anders Hellström

Jag vill avsluta denna artikel med några ord om epitetet ”rasist” vilket jag var farligt nära att använda ovan (men undvek genom att lägga till slutleden -istisk till orden ”antirasist” och ”rasist”). Om nu rasism är ett begrepp som lever och frodas än idag, även om inte raser gör det, torde ju även rasister kunna leva och frodas. Eller?

Det är  – i likhet med själva rasismbegreppet – en komplex fråga att reda ut. Rasism existerar bevisligen, även om dess uttryck sker på lite andra premisser än på den rasbiologiska tiden före 1950. Men som Hellström implicerar i citatet ovan har rasistbegreppet inte riktigt genomgått samma förvandling.

En rasist är för många fortfarande en person som tror på biologiska, mänskliga raser. Och självklart finns de fortfarande kvar, någonstans i periferin. Det kan man bl a bli varse om man tar notis om de regelbundet återkommande försöken att motbevisa påståendet om att mänskliga raser inte existerar. Och dessa individer är utan tvekan den renaste formen av rasister du kan hitta. Men de är få, och de är – som sagt – perifera.

I och med förändringen av rasismbegreppet och uppdelningen i olika rasismer, har man dessutom börjat tala allt mer om att ”göra rasism” snarare än att ”vara rasist”. Det är framförallt en logisk perspektivförskjutning. När fokus ligger på processen att göra kultur, etnicitet eller religiös tro till ställföreträdare för ras, blir den forne rasisten snarare en slags rasism-tillverkare; en som skapar/medskapar ras.

Det går att hävda att detta perspektiv befriar människor från sitt individuella ansvar och dessutom formulerar ursäkter åt dem, så de kan upprätthålla ett rasistiskt beteende utan att det ger några uppenbara konsekvenser.  Men det kan också förstås som ett sätt att erbjuda de här individerna en möjlig väg ut. ”Jag förstår att du menar väl, men det du just sade är ett rasistiskt påstående” är för det mesta en mer konstruktiv ingång i en diskussion än ”Du är rasist”.

Hur man väljer att se på det beror förstås på vad målet är. Bekämpa rasismen eller bekämpa rasisten.

Källor och lästips:
Recensioner

Bokrecension: En droppe midnatt

Din mamma spillde kaffe på dig när du var liten, svarar hon. Det är därför du är brun.

Illustration av Jesper Waldersten

Jag har läst boken En droppe midnatt skriven av musikern och debattören Jason Diakité. I boken, som är sinnebilden för en självbiografi, får vi lära oss hur det kan kännas att ständigt vara på jakt efter sin egen identitet. Att inte vara vit, men inte heller svart. Att ständigt känna sig utanför och att ständigt befinna sig i ett ingenmansland. Mellanförskapet.

För mig personligen är detta livsöde speciellt. Jag kan relatera till de miljöer och de personer som ungdomsåren utspelar sig i och kring, eftersom jag i 8 år gick på samma skola som Jason. Jag bevittnade på avstånd den rasism och den mobbning han blev utsatt för under skolåren, men kunde inte riktigt förstå vidden av vad som skedde dag efter dag. Det kanske blir så när man går i olika årskurser, och vi blandade oss inte mellan klasserna på Tunaskolan i Lund. Jag har ett gott minne då jag interagerade med Jason på ett fint sätt. Jag gick i nian och han gick i åttan. Jag minns att jag vid ett tillfälle, jag kommer inte ihåg sammanhanget då vi egentligen inte kände varandra, i korridoren fick lyssna på en demo han hade spelat in. För mig var rap främmande, men idag kan jag se på det med helt andra ögon.

Jason är en mix av massvis med etniciteter, och det är det han, genom livet, förlikat sig med att han är. Men resan har varit lång och mödosam. Allt från barndomens ständiga påminnelse om att han är annorlunda, genom den identitetssökande ungdomen till idag, då många av pusselbitarna verkar ha fallit på plats.

– Niggerbajs.
Det är mitt mellannamn i flera år. Vad kan vara svartare än en svart människas bajs? Det hade varit illa nog att bara kallas bajs. Men tydligen förstår mellanstadieungar att bajs från en nigger måste vara äckligare än vitas. En duo kallar mig detta på så många raster att jag inte har annat försvar än mina händer. Men jag kan inte slå bort deras ord. De borrar sig in under min rödbruna hud.
Hur osynlig jag än gör mig kan de blotta mig för vad jag är. Hur lärde sig Magnus och Agge dessa ord? Niggerbajs. Nigger. Niggerjävel. Din jävla nigger. Varje gång jag hör orden är det som om de avtäcker mitt inre som just består av det äckligaste: niggerbajs.

Vi får läsa om hur onda och elaka barn kan vara, hur rasismen flödar ur människor oavsett ålder. Vi får känna av rasismen och mobbningen på skolgården, vi får en inblick i hur det kan kännas att inte vara en del av ett sammanhang, en grupp och ett samhälle. Vi bevittnar hur Jason förhoppningsfull blir hembjuden till en av sina plågoandar av dennes far, tillika Jasons tandläkare, i ett med facit i hand, utnyttjande syfte.

På min vänstra hand har jag ju den där pigmentfläcken. En grupp små vita fläckar som liknar en karta över någon ögrupp. Jag kan sitta länge och stirra på fläcken och tänka att om fläckarna varit fler hade jag varit vit.
Jag blundar och försöker föreställa mig hur jag skulle se ut om jag var vit. Ibland får jag till och med för mig att märket har växt. Att vitheten inom mig håller på att breda ut sig. Men det gör den aldrig. De där vita fläckarna är fast i en evig remi med ett hav av brunt.

Sökandet efter en egen identitet i en terapeutisk resa är den röda tråden som spinner genom hela berättelsen. Med smärtan och den ständiga oroskänslan molande i magen kommer en önskan om att vara ömsom vit, ömsom svart. Denna önskan är ständigt föränderlig, och istället för ”vi och dom” får vi känna på Jasons känsla av ”jag och dom”.

Vi följer med i Jasons självpåtagna mission att leta upp sina rötter. Hur svårt det var för hans föräldrar, pappa som är svart och mamma som är vit, att rättfärdiga sitt unika förhållande. Pappa Madubuko och mamma Elaine ses i 60-talets USA som förrädare då de valt en människa av annan ”ras” att förälska sig i.

Det uppstår en evig diskussion mellan Jason och fadern om huruvida det egentligen är en bra idé att åka till USA för att finna sig själv. Fadern är envis i sin övertygelse om att det inte tjänar något till att riva upp gamla sår. Men Jason släpper inte sin dröm. Viljan är så stark att han, trots faderns motvilja, bestämmer sig för att förverkliga drömmen.

Overseer Artayou Carrier whipped me. I was two months in bed sore from the whipping. My master come after I was whipped; he discharged the overseer. The very words of poor Peter, taken as he sat for his picture. Baton Rouge, La., April 2, 1863. (War Dept.) NARA FILE #: 165-JT-230 WAR & CONFLICT BOOK #: 109
Overseer Artayou Carrier whipped me. I was two months in bed sore from the whipping. My master come after I was whipped; he discharged the overseer. The very words of poor Peter, taken as he sat for his picture. Baton Rouge, La., April 2, 1863. (War Dept.)

Jason söker, med hjälp av vännen och fotografen Simme, och kärleken Amelie, rötterna i slavarna och i bomullsplantagernas South Carolina. Han söker upp släktingar i den amerikanska södern och intervjuar dem. Slavarnas grymma verklighet under den vita mannens piska genomsyrar det amerikanska samhället än idag. Jason blir varse den strukturella rasism som fortfarande är ständigt närvarande i USA, och han kan tyvärr också dra paralleller till hur det idag också ser ut i Europa. Det är den svarta historien, och släktens livsöden, som är nyckeln för Jason att finna sin egna identitet. Han finner många av svaren han har letat efter, och grubblat över.

De målande beskrivningarna av samtalen med den envisa fadern hemma i Lund och, sedermera Malmö, och den fina relationen till den alltid uppbackande modern i Lund är vackra. Kaoset, sorgen och hopplösheten som uppstår då fadern blir sjuk och den ständiga närvaron i berättandet gör att biografin är oumbärlig, ett historiskt tidsdokument som alla, oavsett bakgrund, borde ta del av. Boken skildrar slavarnas, de svartas och de vitas – dvs allas vår – historia, på ett innerligt, vackert och hjärtskärande sätt.

Hur kommer den droppe midnatt, den genom generationerna utspädda mängden melanin som finns kvar i vår linje att bäras?

Jag ser boken som ett nödvändigt och angeläget inlägg i den antirasistiska debatten, då den har sin utgångspunkt i individens personliga upplevelser av rasism.

Boken är utgiven på AlbertBonniers Förlag och jag rekommenderar att lyssna på den som ljudbok, då det är Jason själv som läser.

Fotnot: Jag vill framföra min kritik över att Jason fortlöpande genom boken talar om ”raser”. Det är sedan lång tid belagt att det inte finns ”raser”.

Krönikor

Vi är A-laget, dom är B-laget

I Sverige har det genererats en motsättning som under de senaste decennierna har delat in Sverige i ett A– och ett B–lag. Det polariserade samhällsklimatet har format lägermentaliteter.

De senaste decenniernas objektifierande och demoniserande av de som i vardagsspråket kallas ”invandrare” har skapat ett nytt socialt skikt. I Sverige är vi formellt likställda inför lagen, men i praktiken har vi en utbredd social diskriminering. Den typen av diskriminering är återigen aktuell varför en redogörelse för den kan vara lämplig.

I Sverige talar vi om ”svenskar” och ”invandrare”. Det är långt ifrån så enkelt som dess bokstavliga betydelser. De människor som i vardagsspråket kan kallas invandrare kan paradoxalt nog vara svensk medborgare och passet som ger dig kvittot på att du är en svensk.

En svensk invandrare?  Eller en invandrare som är svensk? Eller bara svensk?

Vi pratar till och med om ”andra generationens invandrare”. Den distinktionen och vad det begreppet talar om för oss att de är unga och  födda här, men de är inga ”riktiga svenskar”.

Om personen inte kan vara ”riktig svensk” och inte heller kommer någon annanstans ifrån. Är den personen inte ”riktig” då?

Zlatan Ibrahimović
Varför tycker inte alla att Zlatan är svensk?

”Invandrarna” har i praktiken och i praxis sämre villkor och förutsättningar än de som allmänheten betraktar som ”riktiga svenskar” (SOU 2006:40, 2006:73). Det trots att majoriteten av de människorna är födda i landet. De ”riktiga svenskarna” behöver inte anstränga sig lika hårt. Att vara stämplad som ”invandrare” medför att du behöver bevisa dig dubbelt. Gör du fel blir du dubbelt bestraffad.

I Sverige är ”riktiga svenskar” A-laget, och ”invandrare”, och ”andra generationens invandrare”, är B-laget.

B-laget har en annan etnicitet, dom har andra seder, dom har andra vanor, dom har andra traditioner, dom har andra kulturer, dom har andra bakgrunder, dom har andra kroppsspråk, dom har, dom, dom, dom.

Det ironiska och magstarka i det hela, som gör problemet synligt, är att det finns människor som de facto är invandrade till Sverige, men inte alls behöver bli klassificerade eller objektifierade som ”invandrare”. Språkbruket är långt ifrån konsekvent.

Till exempel är arbetare, forskare, läkare, studenter och andra som invandrat till Sverige i olika ärenden inte alls benämnda som ”invandrare” i de flestas vardagsspråk. Anhöriginvandrare är ”invandrare” om de inte är ”riktiga svenskar”. Villkoret för att hamna i A-laget i vardagsspråket är att invandraren kommer från ett land där utseendet är som vi, sederna är som vi, kulturen är som vi, som vi, vi, vi.

Etnicitet är ett sätt att beskriva ”oss” och rasism ett sätt att beskriva ”dom andra”.

Sverige är ett land där ”vi” och ”dom” är vardag för många. Det märks i vårt språk, i vårt agerande mot varandra, i vårt sätt att diskutera, i vårt sätt att distansera oss. Vi är alla människor och ingen människa är stöpt i en form. Vi är alla ett enda lag. Vi är människor som har behov och förutsättningar. Vi behöver inte dela in oss i A och B.

Sveriges U21-landslag visade med vårt historiska EM-guld 2015 att vi inte behöver något A- eller B-lag
Krönikor

Tacksamhet är fint, om det är äkta

Lite ytligt tycks det finnas två sidor vad gäller ordet tacksamhet, i synnerhet i Sverige om man är utlandsfödd eller på något sätt av invandrarbakgrund. Antingen krävs det att man ska visa det, eller så är all form av tacksamhet av ondo. Men behöver det verkligen vara så polariserat? Det borde räcka med att individen själv känner tacksamhet av sin egna fria vilja. Dessutom kan inte man bara gå och bestämma hur andra ska känna samt inte känna.

Låt oss till en början konstatera att det på intet sätt är något nytt fenomen. Redan som litet barn fick jag och min mor jämt och ständigt höra att vi måste vara tacksamma över att få vara här i Sverige, som om vi vore gäster på besök. Vi fick inte gnälla på något, alltså med andra ord inte få vara som vilka människor som helst här. Allt för att vi hade vår bakgrund någon annanstans ifrån.

Men vi är inga gäster, nu är vi svenska medborgare som både bor och arbetar/studerar här. Sverige är definitivt vårt land, oavsett vad näthatare, putinvurmande nationalister och eller SD-sympatisörer försöker pådyvla oss. Och det är endast jag som bestämmer över mina tanker. Inte du. Inte staten. Ingen alls. Detsamma gäller varenda individ i hela världen. Ingen har någonsin rätt att bestämma vad du ska känna och inte känna, förutom du själv. Glöm aldrig det.

Tacksamhetsdebatten har gått i vågor, som ett sidospår av integrationsdebatten och antirasismdebatten. Speciellt omkring 0956595590924_Maxnationaldagen brukar det blossa upp. Det senaste är vice talmannen Tobias Billströms reaktion på en artikel i Aftonbladet författad av Somar al Naher. Artikelförfattaren menar att en ursäkt vore på sin plats istället för en ceremoni efter att ha fått ett svenskt medborgarskap. Något som direkt besvaras av Billström på hans facebookprofil att al Naher ”borde visa lite tacksamhet”.

Diverse rasistiska sajter har kallat al Naher för otacksam och bortskämd, allt det där får hon mot sig bara av den lilla orsaken att hon använde sig av yttrandefriheten. Missförstå mig rätt, man får tycka vad man vill om al Nahers artikel. Men det svar som uppkommer efter den visar tydligt att den där yttrandefriheten som vissa säger sig ohämmat försvara verkar totalt hamna i glömskan så fort någon visar sig yttra en helt motsatt åsikt.

”Invandrare” är till en början ingen homogen grupp. Vi som är av utländsk bakgrund är av blandad kompott, precis som infödda svenskar. Vi tänker och känner olika, det är helt enkelt individuellt. Vi är lika mycket svenskar som infödda, det sitter liksom inte i blodådran eller på födelseorten. Egentligen borde det vara så självklart, men på vissa håll är det väldigt tydligt att det fortfarande inte är så självklart.

Fortfarande behandlas många av oss som gäster som ska falla ner på knä och låtsas vara nöjda med exakt allt som vårt nya hemland erbjuder. Vi ska ta skeden i vacker hand med ett krystat leende på läpparna. Trots att yttrandefrihetsgrundlagen gäller även oss.



Men så fort vi ska över till ”andra sidan”, d v s till de som inte kräver tacksamhetsskuld, är det lätt att trampa i identitetspolitikens myrhål. Det blir som ett förbud att ens känna en gnutta av tacksamhet. Som att vi alltid måste vara arga på allt och alla här och misstänka att varje vita människa är en ondskefull förtryckare som vi absolut inte ska liera oss med. Med den logiken är jag en ”husblatte” för att min partner är en vit man som är född här och svensk sedan massa generationer tillbaka, och att jag endast är ihop med honom och tacksam över att få bo här för att få s k vit cred.

Men jag är inte ute efter det.

Jag vill mer än något bryta de strukturer som utövas av bl a Tobias Billström. Men jag är baske mig inte någon som skäms över min tatariska bakgrund. Mitt val av partner är helt och hållet tack vare kärlek, och min tacksamhetskänsla är helt och hållet tack vare egen fri vilja samt positiva erfarenheter av mitt Sverige. 



Min känsla av tacksamhet hindrar mig inte från att försvara Somar al Nahers ståndpunkt och ställa mig kritisk till Billströms tacksamhetskrav. Visst är tacksamhet något fint, men det är det endast om individen själv känner så.

Att kräva av en annan individ att påtvinga fram känslor är aldrig fint. Och det kommer aldrig lösa något integrationsproblem överhuvudtaget.

Om du värnar om åsiktsfriheten på riktigt, låt oss då med invandrarbakgrund få känna exakt vad vi vill. Även om det är känslor som går stick i stäv mot vad du förväntar oss att känna. Vi är också individer.

Krönikan har tidigare publicerats på Frihetssmedjan.

Krönikor

Det där om fördomar…

Förutfattade meningar kan ställa till en hel del problem. Det är delar av de olika bakomliggande orsakerna till vad som kan leda till sådant som strukturell diskriminering i ett land. Att bli mer medveten om och försöka utmana sina förutfattade meningar är viktigt.

BrakeDiskVR
StromBer / Foter.com / CC BY

Denna video visar hur förbipasserande reagerar på en ”vit” amerikan och en ”svart” afroamerikan i USA som sågar upp ett cykellås. Som ni kan se är det helt olika. Den vite och afroamerikanen säger samma saker, att cykeln ”tekniskt sett inte är hans”. Ändå är reaktionerna drastiskt annorlunda. I ena fallet misstänker man stöld och i andra antar man att skådespelaren är en ärlig, vit, ung man som hämtar en cykel.

Och se vad som händer då en ung, vit, flicka gör samma sak…

Krönikor

Strukturell rasism och liberalism

Gästinlägg av Björn Axén

I Dagens arena skriver Marcus Priftis om liberalers problem med att hantera samhällsstrukturer och i synnerhet strukturell rasism:

“Begreppet strukturell rasism innebär inte att alla skulle vara rasister. Det innebär att det inte behövs några rasister för att rasism ska uppstå.”

Blick auf A 2 bei Raststätte Lehrter See (2009)
Jochen Jansen / Foter.com / CC BY-SA

Han exemplifierar med trafiken:

“Men trots att ingen av oss har önskat bilkön, är den ändå där. Den är ett resultat av att vi alla bestämt oss för att ta bilen samtidigt. Den är summan av våra handlingar, inte av våra avsikter. Kön på motorvägen är en typisk struktur.”

Priftis menar att liberalismens utgångspunkt i individen, fri vilja och fria val (jag antar att han syftar på det jag brukar syfta med individens ansvar). Enligt Priftis leder denna föreställning till att liberaler har problem att hantera strukturell rasism eftersom det inte finns någon agent, ett subjekt som utövar sin fria vilja att handla rasistiskt.

Till att börja med har liberalismen inga som helst problem med strukturella analyser i sig (vilket vissa fått för sig). De är grundläggande för den liberala analysen av samhället. Vissa kanske har hört talas om “den osynliga handen” exempelvis.

Men man kan fråga sig vad strukturell rasism egentligen handlar om? Enligt mig undergräver man själva idén med rasism genom detta begrepp (visserligen i stolt socialistisk tradition). Rasism handlar klassiskt om en föreställning om världen där man sätter sin egen ras/etnicitets intressen före andra gruppers. Att vidga begreppet rasism till att omfatta strukturer innebär så att man fokuserar på samhälleliga processer istället för föreställningar. Detta är klassisk marxistisk analys där, ironiskt nog, klass har bytts ut mot ras/etnicitet. Men för en liberal är problemet det samma i klassanalysen: individens ansvar försvinner. Enligt denna typ av strukturell analys finns ansvaret endast hos den som har makten att rätta till strukturen.

Det är nu som liberalen börjar dra öronen åt sig. Om det inte finns någon klassisk rasism, inte i lagen, inte hos individerna utan i själva samhällsstrukturen, hur ska den då bekämpas? Av upplysta människor som använder det fantastiska sociala verktyget staten så klart! Och när icke-liberaler börjar tala sånt här brukar det handla om att gripa in med våldsmakten och se till att det blir rätt. Och det här med ‘våldsmakt’ och ‘rätt’ är en kombination man, enligt liberaler, ska vara högst försiktig med.

När vi ser en samhällsprocess, som att icke-etniska svenskar har svårare i samhället, så kan vi alla tycka att det är tråkigt men strukturerna bakom det kan mycket väl vara sådana som inte staten bör försöka lösa. Det är t.ex. inte konstigt om man klarar sig sämre i ett nytt land än genomsnittet för befolkningen av en mängd olika anledningar som språk, nätverk, kulturell förståelse etc. Det är inte rasism även om det är en struktur som syns i skillnaden i de etniska mönstren. Det kan helt enkelt vara så att sådana sociala attribut som leder till framgång eller inte blandar sig olika hos etniska svenskar icke-etniska svenskar.  Att personer med icke-svenska namn har svårare att få komma på arbetsintervju tyder snarast på en faktiskt, men antagligen svag, rasism. Den överensstämmer i alla fall inte med social struktur som exemplifierat med bilkön.

En konstruktiv lösning är att istället för ‘strukturell rasism’ använda termen ‘strukturell diskriminering’. Men då förlorar man ju så klart möjligheten att anklaga folk för att vara omedvetna rasister.

Krönikor

Strukturell rasism: en teoretisk återvändsgränd

Gästinlägg av Adam Cwejman

Det upprepas ofta i det offentliga samtalet att vi måste se rasismen som struktur och bli medvetna om hur den genomsyrar det svenska samhället som beskrivs som ett ett ”rasistiskt samhälle”. Dessutom uppmanas man betrakta rasismen som ett fenomen som inte kan avgränsas till de som ger uttryck för rasistiskt språkbruk eller handlingar utan till alla, även de som är uttalade antirasister. Rasismen sitter i vår sociala varelse och även den mest engagerade antirasisten är, omedvetet och subtilt, en del av rasismen påstås det.
Street Fighter 2 minifigs - complete roster
levork / Foter.com / CC BY-SA

Jag har ett problem med den här linjen. Av flera skäl. Det innebär inte att jag tror att rasism inte är ett problem eller att rasism inte är  en del av vardagen, inbäddad i samhället och våra sociala relationer och praktiker, tvärtom.

Vad jag vänder mig emot är att man genom att använda ordet ”strukturell” faktiskt köper en rad föreställningar både om hur fenomen och sociala praktiker ska beskrivas men även om hur de ska åtgärdas. Det är inget neutralt ord och inkluderar en rad teoretiska antaganden som jag inte skriver under på.
Efter att ha beskrivit en del av kritiken mot Jasenko Selimovic artikel fick jag två repliker som försvarar beskrivningen av rasismen som strukturell. Jag tänkte med utgångspunkt i dessa förklara varför jag anser att teorin om strukturell rasism är problematisk. I den ena artikeln, av Karim Jebari, filosofidoktorand på KTH  kunde man läsa:

Att vi alla är rasister innebär bara att vi alla bär på en mängd negativa stereotyper och fördomar mot personer som vi anser tillhör vissa raser – för förklaring av begreppet ”ras”

Jebari gör begreppet strukturell rasism till ett catch-all begrepp som beskriver all form av medveten eller omedveten sortering, värdering, preferensdiskriminering av människor, kategorier, sociala funktioner och utseenden. Det är säkert bekvämt att ha en så heltäckande definition av rasism och ett antagande att människor i allmänhet sorterar andra utifrån ”raser” som vi ”anser” att människor tillhör.
All rasism bygger på ”artikulation av skillnad mellan människor, men alla artikulationer av skillnader mellan människor är inte rasistiska” (Ola Fransson). Det är denna åtskillnad som måste upprättas. Att jag uppfattar människors utseendemässiga olikhet, tyr mig till personer av ett visst utseende, attraheras av vissa utseenden och sorterar människor är inte uttryck för en rasistisk praktik. Skulle det vara det så har vi hastigt relativiserat vad rasism är.
Det är denna totala sammanblandning av alla våra handlingar och val in i en strukturell rasism som gör att vi blir oförmögna att både förstå rasismen, urskilja dess konsekvenser samt i slutändan på politisk väg omöjliggöra den i samhället.
Idéhistorikern Ola Fransson beskrev i en artikel i Sociologisk tidskrift med titeln ”Så blev vi alla rasister: Om forskning som bländar och förblindar” det som han kallade för det ”isomorfa misstaget” med strukturell diskriminering (kritiken lämpar sig även för begreppet strukturell rasism):

Ett stort problem med begreppsparet strukturell diskriminering är att användarna av det tenderar att upphäva avståndet mellan språket och det språket handlar om. Alla fenomen av diskriminerande karaktär tolkas i en riktning och alternativa tolkningar tigs antingen ihjäl eller avskrivs som förskönande omskrivningar. Bara ett språk och en uppsättning begrepp för att beskriva verkligheten tycks accepteras. Därmed sker en sammansmältning av de tre dimensionerna; språket, bäraren och verkligheten kollapsar in i varandra. Jag kallar detta det isomorfa misstaget. Denna sammansmältning av vad som borde vara åtskilt har stora konsekvenser för bedömningen av andras beskrivning av verkligheten, det vill säga att det finns en tendens att koppla samman andras beskrivningar av verkligheten med dem som beskriver.

Den strukturella rasismen blir i Jebaris värld en a priori förståelse av världen, det vill säga att de är en förförståelse som appliceras på verkligheten. Du behöver inte mäta eller undersöka världen för att dra slutsatsen att alla samhällen i hela världen, inte minst det svenska, är helt genomsyrade av rasistiskt tankegods och praktiker. Jag har problem med den typen av grandios förförståelse av världen. Den kan nämligen läsa in rasism i nästan allt.
Så långt har vi en förståelig oenighet, det vill säga att jag inte köper förklaringsvärdet av den strukturella rasismen. Men sedan tror jag att Jebari missförstår mig (Och uppenbarligen Selimovic) när han skriver:

Det Jasenko Selimovic och Adam Cwejman gör är att återetablera vad vi allra helst vill tro: att vi är goda. Det är problematiskt, eftersom det enda sättet att vara mot diskriminering är att förstå att man är bland dem som diskriminerar. När Selimovic och Cwejman säger att Sverige inte är ett rasistiskt land så förstärker de den där sagan som vi fick höra, den där den onda är någon annan. Därför har de fel.

Här verkar Jebari har missförstått något. Jag tror inte att ”vi är goda”. Det är ett meningslöst uttryck och jag skulle aldrig använda det. Däremot menar jag att vi är autonoma individer med möjlighet att självständigt förhålla oss moraliskt till våra och andras handlingar. Att dessutom karakterisera Sverige som ”rasistiskt” är en konstig form av reduktionism som jag skulle tro att en doktorand i filosofi skulle akta sig för. Att det finns rasism i Sverige gör inte Sverige till rasistiskt, det är att besjäla landet (nationen?) med en essens.
Frågan är ens hur Jebari, som ju erkänt att han är en del av en strukturell rasism kan ställa sig utanför den och beskriva dess mekanismer. Fransson beskriver dilemmat som Jebari måste stå inför:

Hur kan någon hävda att det finns en struktur som genomsyrar hela samhället, inklusive det akademiska systemet och alla dess medlemmar? Den som hävdar detta är med nödvändighet en del av samma struktur, men hur kan det då vara möjligt att se på strukturen utifrån, det vill säga hävda strukturens existens samtidigt som den är omöjlig att träda ut ur för dem är en del av den? Var finns det strukturalistiska perspektivets företrädare i förhållande till den struktur de menar genomsyrar hela samhällskroppen? Det är bara ett allsmäktigt väsen som kan klara av att på en gång formulera sig i ett språk och vara oberoende av samma språks förutsättningar

Så nej, jag tror inte att vi kan göra en uppdelning mellan ”goda” och ”onda”. Men jag är övertygad om att vi kan göra en uppdelning mellan rasister och icke-rasister. Att visserligen båda kategorier befinner sig i samma samhälle gör dem inte båda till rasister lika lite som förekomsten av rasister i ett samhälle gör samhället/landet till rasistiskt.

Den andra repliken, skriven av Nedim Kirlic har samma tema som Jebari, jag och Jasenko Selimovic förnekar rasism:

Varken statssekreteraren eller Cwejman själv vill nyansera debatten, utan verkar bara vilja bevisa tveklöst att den strukturella rasismen inte finns

Hands Of Harmony
Vermin Inc / Foter.com / CC BY-NC-SA

Det är uppenbart att det råder en teoretisk arrogans här som både Kirlic och Jaberi ger uttryck för. Låt mig förtydliga: rasism existerar. Jag ifrågasätter sättet den beskrivs och förstås och följaktligen metoden för hur den ska bekämpas. Att man inte skriver under på en typ av teoretisk förförståelse (strukturell rasism/diskriminering) är inte liktydigt med att man förnekar rasism, eller ens att det finns rasism i vardagen i ett land som Sverige.

Försvararna av teorin om den strukturella rasismen låter påfallande mycket som marxist-leninister. De har i sann Hegeliansk anda hittat ett system som förklarar allt och alla, historiska fenomen, mänskliga beteendemönster och motiv. Allt kan praktiskt inordnas i teorin och undantag existerar inte. Rasismen är allena rådande och objektiv, bortanför den enskilde individens valmöjligheter och motiv. Kirlic mening nedan är ett exempel på detta:

”Rasismen har alltid varit strukturell” och: ”Att som Cwejman /../kalla strukturell rasism för en teori är säkerligen inget annat än en medveten desinformation.

Det är underligt hur strukturell rasism, ett inte oomstritt perspektiv, så snabbt blivit absolut sanning hos så många i offentligheten. Framförallt är det märkligt att personer som Kirlic och Jebari som förefaller så väl förtrogna med teorin om strukturell rasism inte verkar medvetna om de diskussioner som förekommit kring teorin inom filosofin, sociologin och statsvetenskapen.
På Kirlic låter det som att strukturell rasism inte har något med epistemologi att göra utan snarast kan betraktas som en naturvetenskaplig metod (”De känner säkert till den omfattande forskningen både i Sverige och internationellt som har bevisat att den strukturella rasismen existerar och för med sig negativa konsekvenser för dem som avviker från samhällsnormen.”).
Att exempelvis peka på diskriminering inom arbetslivet är inte liktydigt med att ge teorin om strukturell rasism allmängiltig förklaringsvärde. Jag tror på att man kan mäta och ge exempel på attityder, diskriminerande fenomen och rasism i samhället utan att för den sakens skulle inlemma alla sociala fenomen i en universell rasistisk struktur. Kirlic verkar orolig att någon ifrågasätter självklara sanningar:

i slutändan, om vi väljer att ”inte köpa den strukturella analysen av rasism”, vad har vi då kvar? Vi har en statssekreterare, en regering och ett flertal liberala debattörer och ledarredaktioner som väljer att ta på sig tolkningsföreträdet, medan befolkningen är endast en mängd individer, där vissa ”väljer” att ta på sig ”offerkoftan”.

Vem är det som tar på sig tolkningsföreträdet? Är det en grupp människor som säger sig kunna förklara all typ av underordning och makt i samhället med hänvisning till strukturell rasism eller de personer som ser rasismen men ställer sig ödmjuka inför om den kan förstås utifrån en monopoliserande teori med anspråk på att förstå makt, människors handlingar och samhällen i stort? Jag tror inte på teoretiska förförståelser utan ser hellre att man samlar empiri och är försiktig med att självsäkert kunna dekonstruera allt mänskligt handlande.
Åter till Ola Fransson som väl sammanfattar problemet med ett strukturell förhållningssätt till diskriminering:

Problemet kan lokaliseras till teorins grundläggande förutsättningar, som resulterar i att den strukturalistiska förklaringsmodellen i detta fall inte ger utrymme till alternativa förklaringar eftersom alla fenomen reduceras och anpassas till strukturens premisser. Väl att märka inte på grund av moraliska eller ideologiska skäl, utan på grund av de stora anspråk begreppsparet strukturell diskriminering reser. Strukturen förklarar alla fenomen, i detta fall diskriminering. Den är därför radikalt reduktionistisk och som alla reduktionistiska teorier är den rigid.

För den som orkat hänga med så här långt inser nog att huvudproblemet som jag ser det med att kunna förklara att ett samhälle är rasistiskt eller att strukturell rasism genomsyrar alla inte är en fråga om att förneka rasism, trivialisera den eller att bortförklara människors upplevelser. Det handlar istället om kritik mot ett perspektiv som, vågar jag påstå, i längden är ett fruktlöst sätt att bekämpa rasismen på. Kritiken mot detta sätt att förstå och bekämpa rasismen skulle kunna sammanfattas i ett par punkter:
1) Vi är inte slavar under rigida strukturer. Socialt utvecklade idéer och praktiker är inte allena rådande för vårt handlande. Vi behöver inte handla instinktivt och förutbestämt som led i någon struktur.  I någon bemärkelse skapar vi strukturer genom vårt handlande. Det är dessa medvetna och aktiva handlingar som både är uttryck för våra bästa och sämsta sidor. Såväl den värsta rasismen som den bästa frihetskampen är inte uttryck för omedvetna handlingar utan för aktiva och genomtänkta val. Alltså: vi är sociala varelser och präglade av en rad omständigheter, men vi är är medvetna och kan fatta fria beslut, även i strid med vår bakgrund. Kan vi annars överhuvudtaget belägga någon med skuld om handlanden enbart är omedvetna och delar av en svårgreppbar struktur?
2) En teori som har totalt förklaringsvärde kan inte kritiseras och nyanseras.  En strukturalistisk förklaring som inbegriper alla våra handlingar kan inte falsifieras. Motsägelser mot teorin blir per automatik bekräftelser för tesens riktighet (”Han försvarar sitt vita privilegium”). Eftersom ingen kan ställa sig bortanför och utanför en strukturalistisk förklaring (strukturen genomsyrar allt) så blir all kritik och all diskussion enbart tecken på positionering inom strukturen.
3) Rasism överallt är rasism som inte kan bekämpas.  Om alla är rasister då saknar vi förmåga att urskilja, stämpla och åtgärda den rasism som skapar verkliga orättvisor och diskriminerar människor. Hur ser den politik ut som bekämpar en rasism som omfattar alla, inklusive de som ska bekämpa den, de som utsätts för den och alla mittemellan? Idag har vi en antirasistisk politik som (förhoppningsvis) bygger på lika villkor, meritokrati, lika förutsättningar och likhet inför lagen. Vad tillförs med ett allena rådande strukturellt perspektiv som konstaterar att alla ingår i den rasistiska strukturen? Hur konstruktivt är det att påtala för alla med invandrarbakgrund att de är utsatta för rasism ens innan de faktiskt stött på den?

4) De strukturalistiska felslutet. Beskrivs väl av av Per Bauhn i en kritik av Iris Marion Young (en person som lagt mycket av grunden till förståelsen av strukturellt förtryck):

Att som Young oförmedlat gå från en deskriptivt strukturell utsaga (”Vissa grupper har mindre framgång än andra”) till en normativt strukturell utsaga (”Vissa grupper är förtryckta”) är att begå vad vi kan kalla det strukturalistiska felslutet. Detta felslut kan ses som en särskild tillämpning av det felslut som brukar förknippas med David Hume och som innebär en otillåten övergång från ett är till ett bör.

Det strukturalistiska felslutet riskerar att att blanda ihop negativ särbehandling med grund i rasismen och ojämlikheter som har andra skäl (politiska misslyckanden, ofrihet, klassfrågor, socialt kapital etc.). Förtryck eller maktlöshet är inte ekvivalent med rasism, förtryck kan härledas ur rasism men det är inte det enda svaret. Ta exemplet i ojämlikhet mellan en svensk förort och innerstaden. Det är uppenbart en fråga om ojämlikhet, den kan beskrivas. Men att därefter ta steget till att detta är ett uttryck för strukturellt förtryck som äger rum då vita förtrycker icke-vita är uttryck för det strukturella felslutet. Det kan givetvis vara så att ojämlikheten är en konsekvens av en viss typ av förtryck, men att på förhand ansluta sig till att det måste handla om strukturell rasism är problematiskt. Den blir en hypotesernas enögdhet. Man är fixerad vid en teori som förklarar utfall i samhället och avskriver andra förklaringar. Istället för att leta efter empiri som både kan bekräfta eller motsäga hypotesen så bestämmer man sig på förhand för ett strukturellt perspektiv som inte kräver falsifiering eftersom tesens bekräftelse är inbyggd i teorin, det är med andra ord ett självspelande piano.
Krönikor, Myter

Hur kan en säga sig företräda människors lika värde och inte vilja kämpa emot strukturer?

Gästinlägg av Fanny Åström

Twittrade om hur soft det måste vara att vara liberal och medelklass eftersom man då tror att alla ens framgångar i livet beror på ens eget slit. En person menade på att hårt slit lönar sig oavsett. Nå, detta må vara sant, inte vet jag, men fortfarande så är ens bakgrund en väldigt avgörande komponent i var man hamnar, skulle säga att den står för i alla fall 80-90 % om man begränsar sig till olika människor i Sverige. Jag påtalade detta och fick ett smått nedlåtande svar som löd ungefär: ”nej, världen är inte rättvis, men en får jobba ifrån sin utgångspunkt”, underförstått att det inte är någon mening med att kämpa mot strukturellt förtryck utan att det bästa är att bara svälja det och köra på. Kämpa hårdare.

FannyDetta är standardsvaret från liberaler när man påtalar att det finns strukturella faktorer som påverkar människors levnadsbana. Först ett förnekande, sedan ett uppfodrande ”jamen kämpa på så blir det bra, hårt slit lönar sig”. Läste bland annat en debattartikel av Cwejman med titeln ”offra offermyten”, som tyvärr verkar vara nedtagen men som finns i en cachad version här,  som handlade om att invandrare inte borde tänka så mycket på att de är strukturellt förtryckta utan istället borde kämpa hårdare:

Många av de jag växte upp med uppmanades av sina föräldrar att anstränga sig dubbelt så hårt. De insåg att deras barn hade sämre ekonomiska förutsättningar men också färre kunskaper om samhället, dess arbetsmarknad och sociala koder än de jämnåriga kamraterna. Därför var kraven högt ställda. Man visste att det inte gick att falla tillbaka på något.

Cwejman erkänner alltså det strukturella förtrycket. Han medger att den som har invandrarbakgrund måste jobba dubbelt så hårt för att nå samma resultat. Ändå ser han inte detta som ett tecken på ett samhälle som måste förändras, utan endast som ett argument för att den enskilda individen måste kämpa hårdare. Lösningen på strukturellt förtryck är därmed given: kämpa dubbelt så hårt. Tyvärr är det ingen kamp emot förtryck som åsyftas här, utan en kamp för att personligen få komma in i samhällets finrum, eller ens kunna leva ett någorlunda drägligt liv. Det spelar inte roll om enskilda individer gör detta, förtrycket kommer ändå kvarstå.

Dessutom så är det där ”hårda slitet” som det alltid talas om ingen obetydlig småsak. Att slita mer på arbetet är ingenting man bara väljer att göra, utan det är något som tar på en. Det tar av ens tid och ens kropp, ja faktiskt av ens liv. Det handlar inte bara om typ målmedvetenhet utan det handlar om att strukturellt förtryckta måste ge mer av sig själva för att kunna nå samma resultat som någon som inte är förtryckt. Det handlar om att slita mer på sin kropp och sitt psyke, om att offra mer av tiden med vänner och familj. Detta kommer inte heller att upphöra när man ”kommit in” och ”nått framgång”, utan överpresterandet är något man måste fortsätta med även efteråt. Det som strukturellt förtryckta personer betalar med är alltså sina liv. Det är liksom ingen småsak detta, även om det är så vissa försöker framställa det genom att säga att det ”bara” är att kämpa hårdare.

Det förbryllar mig att en person som är uttalat liberal och borde ha någon slags idé om människors jämlikhet och okränkbara värde kan se och erkänna förekomsten av strukturellt förtryck och ändå inte vilja lösa det på ett politiskt plan. Jag trodde att det var en grundläggande idé inom liberalismen att människor ska ha samma möjligheter i livet. Vissa liberaler går runt detta genom att helt enkelt förneka att det existerar förtryckande strukturer över huvud taget, vilket må vara idioti men åtminstone troget ideologin, men detta resignerade konstaterande av strukturer som sedan ändå följs upp av ett ”men det är inget att göra åt, utom att kämpa hårdare såklart” övergår mitt förstånd.

Hur kan man säga sig företräda människors lika värde, frihet och så vidare och samtidigt inte vilja kämpa emot strukturer som utgör en faktiskt begränsning av dessa.

Artiklar

Det där med strukturer och generaliseringar…

Det där med strukturer är viktigt. Det finns absolut strukturella mönster i samhället som är negativa. Folk bär omkring olika fördomar som förs vidare individuellt och kollektivt. Dessa måste vi ifrågasätta. 

Tintin
rmx / Foter.com / CC BY-NC-SA

Därför var det bra att vi hade en debatt om Tintin i Kongo, kinapuffar, etc. Jag uppskattar absolut debatter om homofoba och rasistiska fördomar, och andra fördomar, även om jag som liberal är mot att förbjuda. Förbud är ingen lösning. Men det är min syn som liberal.

Jag ser mycket fördomar mot folk från olika kulturer, mot homosexuella, mot män, kvinnor, polygama, sadomasochister, religiösa och ateister, ungdomar och äldre, bara för att ta några exempel. och jag ogillar sånt, mycket.

Strukturer

Men det finns en annan sak  jag är väldigt mycket mot, och som inte beror på min liberala åskådning. Det finns en tendens att generalisera i kampen mot fördomar. Antirasister kan ibland generalisera om ”vita” och ”europeer” i sin kamp mot rasismen.

SVD nämnde det nyligen i en ledare.

”Paradoxen är att många som kallar sig antirasister ofta upprepar och befäster rastänkandets förenklade förståelse av människor som enbart vita och svarta. Man gör sig till representanter för, och uttalar sig generaliserande om, de extremt brokiga grupperna som ”vita” och ”icke-vita” är. Man vill väl men driver omedvetet in kilar i hur vi ser på varandra. Ögat tränas för att se färgen först, och människan i andra hand.”

Problemet med generaliseringar om de som man anser är i strukturellt överläge, är att man använder samma metod som rasisterna.

Rasister pratar nämligen också om strukturer.

Avpixlat, Sverigedemokraterna och olika islamofober pratar om hur ”muslimer är” och ”islam är”, och varnar för olika sociala och kulturella strukturer som de anser hotar oss ”svenskar” eller ”europeer”. Givetvis alltid med svepskälet att de anser att muslimerna är i ”överläge” och svenskarna är ”hotade”. Antisemiter anser att det finns ett judiskt ”överläge” i världen, judiska ”strukturella mönster” som finansiell och kulturell makt och att de andra (icke judar är i underläge. Folk som är mot afrikaner kan anse att de är underlägsna men ser sig ändå hotade av s.k ”strukturer, kulturella mönster, sociala mönster och ibland även av deras blotta existens här. För en del rasister är biologi och genetik också strukturbildande och de kan anse att afrikanska gener hotar att få ”överläge” här och slå ut s.k. ”svenska”.

Det kanske känns obehagligt att höra, men alla som pratar generaliserande om vita strukturer, med ett ordval som antyder att ALLA vita är på ett speciellt sätt använder exakt samma metod som rasisterna.

Osynliggörande

Det värsta med generaliseringar är att man osynliggör alla som inte är som den generalisering man målar upp.

Golliwogg1
Foter.com / Public domain

Jag har sett ”antirasister” som på allvar stått upp och sagt att EXPO.s medarbetare inte vet något om förtryck eftersom det så kallat ”inte finns nån ‘svart’ ”i deras redaktion. Därmed osynliggjordes folk som förföljts på grund av sin sexuella läggning, folk som utsatts för rasism på grund av sin latinamerikanska eller judiska bakgrund.

Jag har sett välbekant och inflytelserika antirasister som pekat finger åt en viss skribent och sagt att denne är ”vit” och inte kan veta nåt om strukturell rasism. De utgår från hudfärgen. Jag vet andra som klumpats ihop med ”vita” och ansetts tänka på ett visst sätt och tillhöra en strukturellt överlägsen grupp. Jag vet personer som pekats ut på detta sätt och varit homosexuella, funktionshindrade och som haft romsk och judisk bakgrund. Folk som varit mobbade. Folk som vet enormt mycket om vad förtryck är, som kanske varit med om mer än de okänsliga kritikerna någonsin varit med om. Jag vet en som legat sönderslagen i rännstenen för sin läggning men som ändå får höra att han minsann är vit och inte vet något om förtryck.

Generaliseringar osynliggör inidividen och klumpar ihop denne med en struktur. Det är därför rasister använder den metoden. De ser inte individen, den enskilde människan, de ser bara hudfärgen eller kulturen och ursprunget. En muslim är en muslim som är en muslim. En jude är alltid en jude. Och är man jude eller muslim har man per definition vissa egenskaper eftersom man är det, menar de.

Det finns alltid folk som anser det är jobbigt att öppna munnen utan att generalisera om vita, bögar, svarta, funktionshindrade, män eller kvinnor… Tyvärr! Det är viktigt att bena ut rasistiska mönster i vårt samhälle. Men det är enormt, enormt viktigt att göra detta utan att generalisera. Att använda ett språk som inte på minsta sätt antyder att ALLA är på ett visst sätt.

 

Krönikor

Att ha två tankar i huvudet samtidigt: Både struktur och aktör…

Gästinlägg av Marie Demker

Jag har blivit lite beklämd av den senaste veckans diskussion om rasism och främlingsfientlighet i Sverige. Grundstenarna i debatten har varit två män, båda med vad Statistiska Centralbyrån enligt Integrationsverkets riktlinjer från 1996 kallar ”utländsk bakgrund”. Såvitt jag vet är båda svenska medborgare men de skriver om sina olika erfarenheter av att ha namn som skiljer sig från det traditionella svenska namnskicket, ha yttre kännetecken som skiljer sig från vad de som växte upp på 1950-talet är vana vid och har föräldrar som har andra modersmål än svenska. Såvitt jag vet är en av dem född i Sverige medan den andre kom hit i vuxen ålder, båda har sin professionella plattform i kultursektorn, båda är män och det har ”gått bra” för dem båda om man med det menar att de har arbeten de trivs med, kan försörja sig och har bostad, mat och en hyggligt frisk tillvaro.

The more you talk, the less you’re heard.
Cirrus Sky / People Photos / CC BY-ND

Jag talar förstås om Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask och Jasenko Selimovics svar på detta brev.

Under hösten har det också förts en i mina öron mycket märklig debatt om ”vithet” som bland annat berört barnböcker, seriealbum och spelfilmer. Utlösande för de bägge herrarnas brevskrivning är den upptrappning i uppspårandet av papperslösa flyktingar i Sverige som polisen ålagts och som innebär en större fokus på inre gränskontroller, också benämnt REVA.

Jag blir beklämd dels av att debatten om hur vi behandlar varandra inskränker sig till att handla om vad vi känner och hur det känns att blir behandlad på olika sätt dels av bristen på förmågan att tänka två tankar samtidigt. Beatrice Ask var själv den som påbörjad den argumentationslinjen genom att tala om ”upplevelsen” av kontroller och granskningar. Khemiri fortsatte i en stilistiskt välavvägd litterär text och Selimovic traskade vidare i en mer engagerad talspråklig stil. Men alla pratar de om hur det känns.

Jag vet hur det känns att bli behandlad som mindre vetande för att jag är kvinna, för att jag var ung, för att jag var Göteborgare (vilket jag inte var), för att jag var arbetarklass eller för att jag är ”känslig”. Jag vet också hur det känns att bli sedd som ett ofrivilligt objekt för andras lust, att blir utsedd till hackkyckling i en grupp, att ha ”fel” åsikt eller få försvara amerikanska dårpippipräster eftersom jag ju ”är frimicklare” (raljant uttryck för frikyrklig). Det känns en hel massa. Jag skulle kunna räkna upp en hel massa saker som jag fått ”känna på” eftersom jag tillhört någon grupp som för tillfället inte ansetts vara riktigt normal. I en politisk debatt tycker jag emellertid att dessa erfarenheter är intressanta just som personliga erfarenheter, som kött och blod i en diskussion om jämställdhet eller religionsfrihet. Men de är ju helt omöjliga som argument för hur kvinnofientligt, religionshatande, arbetarfientligt, hårt, sexualiserat, mobbande eller  Göteborgsfientligt Sverige var.

Mina argument i dessa frågor hämtar istället näring ur principiella resonemang, ur jämförelser och ur generella förhållanden. Mentaliteten i Sverige är mer tolerant idag än när jag växte upp, det gäller livsstilar, sexualitet och invandring. Möjligheten att förverkliga sina livsprojekt för människor med lite ovanliga intressen är mycket större idag än på 1960-talet. Den kulturella mångfalden är mycket större än på 1970-talet i alla avseenden. Individens rättigheter och möjligheter ges mycket större plats idag än för 30 år sedan. Det finns data på sådant, som vi samhällsvetare säger.

Det hindrar inte att kvinnor fortfarande har lägre lön och behandlas illa, att människor födda utanför Sverige har det svårare att ta sig in på arbetsmarknaden eller att religionsfriheten fortfarande brister i en del avseenden. Och vi kan inte heller bortse från att det finns strukturer som skapar underordning och överordning i vårt samhälle, samtidigt som vi inte kan skylla varje oförrätt på en struktur men inte heller skuldbelägga varje individ som är offer för strukturen. Politik är att se dessa strukturer, att värdera dem, att bekämpa dem med de medel och argument man uppfattar rationella och i syfte att nå de mål man värderar högst.

coney island bird man
Barry Yanowitz / Animals Photos / CC BY-NC

Att bli medveten om strukturen är inte samma sak som att bli ett offer för den. Att blunda för strukturen kommer dock att göra ansträngningarna att förändra mindre rationella än om man ser och arbetar i relation till strukturen. Det är därför delad föräldraförsäkring sannolikt kommer att ta jämställdheten framåt medan vårdnadsbidrag inte gör det. Och det är därför en satsning på goda kunskaper i svenska sannolikt är viktigare för utlandsfödda med annat modersmål för att få fäste på arbetsmarknaden i Sverige än särskilda praktikplatser för ”invandrare”. Vi vet nämligen att kvinnors föräldraskap motverkar deras möjligheter på arbetsmarknaden och i yrkeslivet och vi vet att goda kunskaper i svenska är avgörande för att få jobb hos de flesta arbetsgivare i Sverige.

Att dessa insikter skulle få oss att i mindre grad motarbeta det förhållandet att mammor har sämre chanser att utveckla sin fulla potential än pappor och att personer med annat modersmål än svenska har sämre chanser att utveckla sin fulla potential än infödda är orimligt.

Vi kan tänka två tankar samtidigt:

Vi kan både skapa nya strukturer som häver de diskriminerande (om vi blir varse dem) och vi kan ideologiskt bekämpa kvinnors och icke-svenskspråkigas  underordning på ett individuellt plan. Men båda sakerna kräver POLITIK och rationella argument. Inte personliga anekdoter och känslomässiga vädjanden om förståelse.