Etikettarkiv: kultur

Krönikor, Myter

Rasism idag är inte biologi och gener

Krönika av Torbjörn Jerlerup

Man hör ofta myten att rasism är liktydigt med hat mot ett folk, mot gener och mot ”blod”. Därför hör man ofta sverigedemokrater säga att muslimhat inte kan vara rasism – det är en religion, inte ett folkslag. En del andra säger att de inte är antisemiter, även om de pratar om en judisk konspiration. För de har inget emot ”goda” judar som är mot Israel och sionismen, eller f d judar som konverterat.

Efter andra världskriget ändrades definitionen på rasism. Det som var rasism fram till 1945 var biologisk rasism. Hat mot ett biologiskt enhetligt folkslag, mot genuppsättningar och hudfärger. Få har den synen på andra folk idag. En del, hardcore-nazister t ex, har kvar den synen. De flesta andra är vad som kallas ”kulturella rasister” istället: de hatar en kultur eller en religion.

Men bådadera är rasism.

Så här kan det låta:

Om muslimhatet: ”Islamofobi är ett bluffbegrepp. Att kritisera muslimer kan inte vara rasism, för islam är inte ett folkslag”.

Om judehatet: ”Judehatet är en bluff. Det finns få som är antisemiter och hatar alla judar. Jag känner flera judar och läser gärna Israel Shamir som är f d jude. Jag hatar inte alla judar. jag är bara mot den sionistiska och judiska världskonspirationen bara. Jag är inte rasist”.

Om antiziganism: ”Jag är inte mot alla romer. Därför är jag inte rasist. Men romernas kultur är sån att man uppmuntrar till stöld. Det säger en rom jag känner också, som är mot den romska kulturen”.

Om homofobi: ”Jag har en vän som är homosexuell, och jag har inget emot det – bara jag slipper se det”.

Om begreppet ”kuffr” och hat mot andra som inte har den rätta tron: ”Rasism rör föreställningar om biologiska skillnader. Detta har med trosuppfattningar och livsåskådning att göra. Inte mindre fel för det, men snälla kalla det inte rasism”.

Förändringen av begreppet rasism började med judehatet. Därför kan det vara bra att använda antisemitismen som exempel på hur de två varianterna av rasism ser ut.

Israel Shamir är en central person i den internationella antisemitismen. Han är f d jude. Det hindrar inte att han får full respekt av de flesta andra antisemiter i världen. Trots hans judiska blod anses han vara en god person av många antisemiter.

Även många nazister pratar väl om honom. Det ser man ofta på Stormfront.

Israel Shamir is one of the few Jews who has earned my respect. Years ago I used to post on his forum, he was absolutely hilarious because practically everyday he would ban one of his sycophants off his forum simply for not being anti-Semitic enough, he would then chastise them with a big one page lecture about the evils of being too soft on zio-supremacism. I wasn’t used to seeing a Jew take a stand like that, he was something else!

En del nazister är inte lika positiva till honom. Svenska Motståndsrörelsen i Sverige är kluven. En del säger att han är en god jude. Andra att han är en person som man inte kan lita på; för att han har ”judiskt blod”.

Neturei Karta. Förintelseförnekande judar som ofta älskas av antisemiter.

Det finns två sorters judehat.

En del är mot alla judar. Det spelar ingen roll om de lämnar judendomen och konverterar. De är ändå alltid bara en ”smutsig jude”. De är biologiska, eller genetiska, nazister.

De andra judehatarna bryr sig mindre om en persons judiska bakgrund. De kan tolerera personer som har, eller säger sig ha, en judisk bakgrund, som Israel Shamir eller Lasse Wilhelmson. Det ”judiska blodet” i dem spelar ingen roll. De här är då kulturella rasister.

En del av de kulturella rasisterna går så långt att de inte bara gillar ex-judar utan även judar som Gilad Atzmon eller den rasistiska extrema judiska organisationen Neturei Karta. De sistnämnda anser att förintelsen var judarnas fel eller att förintelsen inte ägt rum. De kan ha judiska vänner…om de är mot Israel och sionismen, t ex. De upprepar ofta att de inte alls är mot alla judar. De är bara mot den judiska världskonspirationen. Eller så säger de att det judiska folket har de inget mot, bara den judiska makten över världen och de som sprider lögnen om förintelsen.

Det är kulturell rasism.

Om nu denna form av rasism, så kallad kulturell rasism, inte är rasism, så finns inte mycket judehat kvar i världen. Då är antisemitismen på utdöende och bara ett litet fåtal nazister finns kvar som hatar alla judar. På samma sätt förhåller det sig med islamhatet. Det är hat mot en kultur och en religion mer än ett folk. Fast det finns vissa som går så långt att de hatar till och med ex-muslimer, så även inslag av biologisk/genetisk rasism finns i muslimhatet.

Men det är inte nog med det. På samma sätt som den moderna antisemitismen fungerar, fungerar även hatet mot t ex kristna, eller otrogna, så kallade ”kuffar”. Så fungerar det mesta av islamofobin.

Det finns två sorters rasism. En genetisk och en kulturell. Ibland är de båda inflätade i varandra.

Att begränsa rasism till att handla om genetik, folk och biologi är farligt. Om man gör det finns nästan ingen rasism i världen idag. Men rasismen ser inte ut som den gjorde i det heilande Nazityskland 1938. Den har förändrats, precis som världen har det!

Krönikor

Déjà-vu: nationalitetsregistrering

Under året har det förekommit ett veritabelt motionsregn från Sverigedemokraternas sida. Många av motionerna handlar om invandring, och hur synen på invandrare bör förändras. Förslagen handlar, exempelvis, om medborgarskap, fängelsestandard och trohetsförklaring till kungen för nysvenskar. Det är ingen slump att det är just SD som lägger fram motioner av detta slag.

Det är nu tredje året i rad som sverigedemokraten Kent Ekeroth skriver samma motion. I korta ordalag går motionen, som kallas ”Reformering av lag om behandling av personuppgifter”, ut på att Kriminalvården och andra myndigheter ska ges laglig rätt att registrera ursprungsnationalitet på fångar i svenska fängelser som har en, eller två, utlandsfödda föräldrar, eller som själva invandrat. Orsaken till förslaget är att Ekeroth menar att värderingar och kultur spelar roll för benägenheten att begå brott.

Ekeroth bygger sin motion på att han är av uppfattningen att mer än 50 % av Sveriges fängelsekunder faller inom ramen för nationalitetsregistrering. Förslaget innebär att människor med annan bakgrund ska urskiljas och sedan särbehandlas. Genom att föra statistik över dömdas ursprung skulle man kunna härleda att vissa nationaliteter skulle komma att begå fler brott än andra. Idag registrerar inte Kriminalvården interners ursprungsnationalitet eller deras föräldrars nationalitet.

Enligt Sverigedemokraternas pressansvarige, Martin Kinnunen, avviker inte Ekeroths motion från partilinjen. Jag avser här och nu reda ut vad motionen egentligen innebär och vad den kan komma att få för konsekvenser i framtiden.

Är brottslighet kulturellt betingat?

Ekeroth vill med förslaget till lagförändring kunna föra statistik över ”brottsbenägna” nationaliteter. Det Ekeroth inte tar med i beräkningen är att många som döms i Sverige förvisso är utländska medborgare, men de är inte med säkerhet invandrare. En del av dem är med i internationella ligor som reser runt och begår brott, men de bor inte i landet de begår brott i. En överrepresentation av en nationalitet behöver därför inte vara ett ”invandringsproblem”. Svenskar finns representerade i utländska fängelser, liksom att utlänningar finns representerade i svenska fängelser.

Med rådande lag finns möjlighet för BRÅ att forska, men incitamentet för Ekeroth, och SD, är att kunna ges tillgång till rådata som kan ge dem möjlighet att extrahera egna, optimerade tabeller som, exempelvis, ”från 12 februari 2014 till 5 januari 2015 begicks alla brott i östra Kalmar av afrikaner”.

För att kunna förstå trender, mönster och hur samhället utvecklas kan vi inte blunda för den invandrarrelaterade brottsligheten eller de ekonomiska konsekvenserna bland den första eller andra generationens invandrare som erhållit svenskt medborgarskap.

Registreringen av egen eller föräldrars nationalitet motiveras av Ekeroth med att det ska finnas tillgång till statistiska underlag för att kunna se hur brottsbenägenheten skiljer sig åt mellan olika grupper. Förslaget understryker skillnaderna mellan olika ursprung, det vill säga att kultur och värderingar, och i samma andemening brottsbenägenheten, inte försvinner på grund av att man erhållit svenskt medborgarskap.

Problemet är att motiveringen till förslaget om nationalitetsregistrering baserar sig på Ekeroths egenhändigt hopsnickrade tes, sprungen ur egna fördomar om människors olikheter utifrån etnicitet, i detta fall omskrivet till nationalitet, för att framstå mer rumsrent. Att kleta etnicitet, eller nationalitet, på människor i brottsstatistiska sammanhang är inget annat än främlingsfientlighet, byggd på fördomar om det som upplevs främmande och skrämmande. De lagar som omfattas av motionen är Lagen om behandling av personuppgifter inom Kriminalvården, Personuppgiftslagen och Lagen om den officiella statistiken.

EkerothMotionen nöjer sig alltså inte med att registrera ursprungsnationalitet på utländska medborgare, utan innefattar också första, och andra, generationens invandrare. De omfattar alltså människor som bara haft svenskt medborgarskap.

Anledningen till att Ekeroth för tredje gången skriver denna motion är att han menar att det finns tydliga bevis på att invandrare är mer brottsbenägna än svenskar. Men, som tidigare påpekats, är det inte bara invandrare som fångas upp av denna lagförändring, utan även utländska medborgare som inte ens bor i Sverige.

Registrering av nationalitet, eller etnicitet, ger en déjà-vu-upplevelse. 1935 gjordes detta i Nazityskland (Nürnberglagarna) för att urskilja judar från andra medborgare. Särbehandlingen blev nästa steg. Ekeroths förslag innebär urskiljning av människor. Det finns ingen enhetlig kriminologisk forskning som säger att kriminalitet är kulturellt betingat, men SD, och Ekeroth är övertygade om, och vill bestyrka, att invandrare är kriminella. Förslaget grundas i en önskan om att stärka fördomarna om, misstänkliggörandet av och generaliseringarna kring invandrare och brottslighet.

Det motsägelsefulla i motionen är att Kent Ekeroth själv har en mamma med icke-svensk nationalitet, och att han själv, om lagförslaget blir verklighet, skulle komma att bli ämne för denna registrering. Är det kanske så att Ekeroth själv är mer brottsbenägen än en människa som är alltigenom svensk? Ekeroths mormor flydde från nazisterna och hamnade i Sibirien. Hon tog sig sedermera tillbaka till Polen och 1969 kom hon och Ekeroths mamma till Malmö. Mot bakgrund av den förföljelse som mormodern råkade ut för tycker man att Ekeroth borde ha lärt sig att slik registrering är början på en hierarkisk indelning av människor utifrån etnicitet.

En möjlig förklaring till Ekeroths vilja att registrera människors ursprungsnationalitet och dess betydelse för kriminalitet kan ha sin grund i att Ekeroths uppväxtår präglas av invandrartäta klasser och en tidig åsikt om människor med annan bakgrund, vilka han i en öppenhjärtig intervju i Ystads Allehanda väljer att benämna ”packet”.

”Kultur” är det nya ”ras”.

Statsvetare Ann-Cathrine Jungar menar att, istället för att, som på 1930-talet, särskilja människor utifrån ras, innebär motionen att man särskiljer människor utifrån kultur. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg twittrar: ”SD:s Kent Ekeroth motionerar om att Kriminalvården ska registrera ursprungsnationalitet på intagna. Varför inte ett tygmärke på jackan också?”.

Ekeroths motion spär ytterligare på den stigmatisering, och de fördomar, som finns gentemot invandrare. Den bidrar till att skapa större exkludering av vissa grupper, som redan befinner sig i utanförskap, i svenska samhället. Människor som redan har fördomar får ytterligare vatten på sin kvarn, då Ekeroth utgår ifrån att människor med annat ursprung begår fler brott än de med svenskt ursprung. Det finns ingen enhetlig forskning som styrker Ekeroths ogrundade tes, och det är vedervärdigt att gå händelserna i förväg och peka ut vissa människor som andra klassens medborgare, som människor som begår fler brott än andra. Att peka finger åt människor, och att hävda att de är kriminella beroende på kultur och ursprung är ytterligare ett led i att skapa en skiljelinje mellan vad som är svenskt och vad som inte är det. Ur integrationssynpunkt är det förkastligt att ställa grupper mot varandra på detta sätt.

På den ena planhalvan hittar vi de riktiga svenskarna, och på den andra finner vi invandrarna. Integrationsarbetet försvåras då man misstänkliggör vissa människor, eftersom integration bygger på ett ömsesidigt förtroende. Forskning säger, däremot, att det finns en kriminell överrepresentation på grund av låg socioekonomisk status, psykisk funktionsnedsättning, arbetslöshet, låg utbildning och missbruksproblematik. Mer om detta finns att läsa i Kriminalvårdens klientkartläggning.

Det är inte så att data saknas. BRÅ kan exempelvis dra slutsatser och skriva rapporter. Forskare och övriga intresserade kan begära ut domar, intervjua intagna och göra egna analyser.

Sverige har i EU förbundit sig att följa det som brukar kallas The Data Protection Directive, och som sedan 1995 reglerar vad som får och inte får sparas i register med persondata. Direktivet ligger till grund för svenska personuppgiftslagen, och där framgår tydligt att persondata inte får sparas, såvida det inte finns ett tydligt syfte och en ”nödvändighet” – de kan inte bara sparas för att det ”kan vara intressant”. Att i kriminalvårdens persondatabaser registrera nationalitet skulle enligt all rimlig bedömning vara ett brott mot detta direktiv. Den lagändring Ekeroth föreslår står därmed i strid med europeisk lag.

Kent Ekeroth vill göra det möjligt för Statistiska Centralbyrån (SCB) och Kriminalvården att registrera ursprungsnationalitet på fångar i svenska fängelser. Statistiken ska ge underlag för att styrka att invandrare är kriminella. Med ett sådant underlag blir det enkelt, och naturligt, att propagera för att invandringen ska minskas med 90 %. Det är svårt att hitta någon annan anledning till varför Ekeroth, och SD, väljer att, gång på gång, föreslå denna lagförändring. Jag ser det som ytterligare ett led i polariseringen, mellan svenskar och invandrare, som SD arbetar för att stärka. För Ekeroth och hans partivänner är detta början på drömmen om det etniskt homogena Sverige. Vari ligger annars den ständiga tjusningen att etikettera människor utifrån ursprung? Det troliga är att motionen avslås. Men vi kan räkna med att motionen läggs fram nästa år igen.

Krönikor

"Judar är inte problemet"

”Judar är inte svenskar”, sa Björn Söder, ungefär.

Och Sverige rasade.

Björn Söder rasade också – för att han är missförstådd. Han är pro judar. Pro Israel. Mot muslimer och Palestina. Hur kan han anklagas för att vara emot dem?! Kent Ekeroths mor är jude. Hans mormor flydde från Polen under andra världskriget. Massor av judar är sverigedemokrater, och vi som nosar runt i SD-fora är vana att se Israelflaggan som profilbild eller bakgrund. Israelvänligheten genomsyrar allt. Inte heller har de något emot samer, säger Björn Söder. Bortsett då från att samer diskriminerar svenskar lite grann genom att ha ett sameting. Men annars har de inget emot dem. Nejdå.

Skiftande reaktioner i SD-land

Resonemanget blir förvirrat i SD:s fora. Allt från ”Björn Söder har helt rätt, för samerna vill inte heller vara svenskar” till ”media ljuger och förvränger” till ”jag röstar inte på SD om det ska vara så här”.

Och sedan kom till slut någon sorts uppläxning från Richard Jomshof, som lyfte fram sitt finska ursprung, och så fanns plötsligt den samlande förklaringen – Björn hade varit otydlig. Det var allt. Ja, och media hade överdrivit. Jepp. Lugnet är återställt.

För oss på andra sidan är det förstås öppet mål. Han sa ju att judar inte var svenskar. Är inte det antisemitiskt? Självklart! Det är lätt att ryckas med, för äntligen har SD gjort bort sig på hög nivå. Nu finns något enkelt att ta på. Vi icke-nationalister tycker ju det är enklare att försvara judar än muslimer, trots allt. Vi gjorde långa grupparbeten om Förintelsen i skolan, vi läste Anne Frank. Judarna var offer för världshistoriens mest kända illdåd, och SD har nu en gång för alla bevisat sina nazistiska rötter.

Det är så mycket enklare att angripa SD för att ha försagt sig om judar än att ta strid mot deras verkliga och påtagliga muslimhat. Försvara muslimers rätt att överhuvudtaget existera och du får omedelbart mothugg i form av ISIS, brutala citat från Koranen, könsstympning och hedersvåld. Man trasslas in i ett nät av obehagliga fenomen och det är svårt att hålla fokus på att nästintill alla muslimer faktiskt inte är fundamentalister.

Men jag vill ändå påstå att det där med att sparka in bollen i det öppna målet och kalla nationalister för antisemitiska är att missa helheten.

Björn Söder är nämligen en typisk nationalist av den gamla sorten, till skillnad från de nytillkomna som bara vill minska invandringen lite. För Björn Söder är egentligen inte invandringen eller pengarna vi förlorar centrala. Det som spelar roll är svenskheten.

Alla kan vara svenskar, men på SD:s villkor

Sverigedemokraterna var förr verkliga rasister. De ville hålla Sverige rasrent, på samma sätt som Hitler ville. Numera förnekar de sina nazistiska rötter, förstås, men det som hände för femton år sedan när Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Mattias Karlsson och Björn Söder tog över var att rasrenheten plockades bort ur begreppet ”svensk”. Alla får vara svenskar, bara de är det fullt ut.

Det där med att släppa kravet på genetiskt arv var ingen liten sak. Då. Men den möjliggjorde deras väg till makten. Det är den som gör att SD-anhängare kan beklaga sig med ett ständigt upprepat ”hur kan alla tycka att vi är rasister? Varför läser ingen partiprogrammet?”.

Det är förstås oklart om de helt lämnat rasrenhetsivern bakom sig, eller om det bara är på ytan. Och jag tror det är olika med det. Jag tror inte att Åkesson värderar en adopterad svensk lägre än en etnisk svensk, men vad gäller de andra är det inte lika klart.

Detta med den ”öppna svenskheten” är central i partiet, och får aldrig ifrågasättas utåt.

Självklart är ändå medlemmarna verkliga rasister i hög utsträckning. Just nu cirkulerar en bild från Avpixlat på en mörkhyad, adopterad, svensk man som begått ett brott. Och nej, det är inte direkt så att nationalisterna står i kö för att kalla honom svensk, trots allt snack om att kultur går före hudfärg. Han är en apjävel som ska åka hem. Så man kan säga att den öppna svenskheten är ganska villkorad. Har du inte svenska gener och gör fel degraderas du snabbt till icke-svensk.

Det som precis hade inträffat när Niklas Orrenius höll sin intervju på SD:s kommun- och landstingsdagar var att Söder fått en chans att, inför en publik av förmodat andäktiga partikamrater, veckla ut vad svenskhet egentligen var i hans huvud. Han kanske var lite kaxig på grund av framgångarna, och han kanske hade sänkt garden efter det positiva gensvar som hans Mein Kampf-liknande idéer om nationalstaten sannolikt fått. Kanske kände han att SD-publikens beundran för hans teorier bevisade att världen nu var mogen att ta till sig hela hans fyrkantiga bild av svenskhet och av hur folket måste vara enhetligt.

Oavsett vilket gick han längre än han brukar. Han tog ut svängarna, kan man säga.

Det var inte första gången han gjorde det. Hans tidelagsparallell till homosexualitet är välkänd, men den var förr. Innan de polerat ytan. De har lyckats bra med att slippa ta ansvar för sånt som var förr. Och sedan har de hållit sig i skinnet.

SD:s människosyn har ändrat fokus: från gener till kultur

Men nu gick han för långt, och berättade hur han egentligen tänker:

I Björn Söders huvud har alla människor en nationstillhörighet. I Sverige ska svenskar bo. Det är huvudregeln. Övriga nationaliteter ska egentligen inte vara här. De förstör vår känsla av samhörighet. Alla som inte är helt svenska är ett minus. Men man kan vara mer eller mindre dålig.

Den öppna svenskheten ger dessutom en möjlighet: den som är kurd, tysk eller kines kan välja att sluta vara det, och får då lov att bo bland oss om denne istället identifierar sig som svensk, talar svenska utan brytning, äter svensk mat och är kristen eller möjligen ateist. Det är ett generöst erbjudande, som skiljer SD från sina extremare släktingar i Svenskarnas Parti. Det är främst på grund av förflyttningen från gener till kultur som SD inte längre är nazister. Å andra sidan ställer det deras filosofi i nivå med ISIS. Du får leva i Islamiska Staten om du är muslim. Annars inte. Du får leva i Sverige om du erkänner dig som beter dig som en svensk. Annars bör du, med vänligare metoder än ISIS dock, flytta hem.

Men de fem minoriteterna samer, romer, judar, sverigefinnar och tornedalingar är ett undantag från regeln om att alla som inte är svenskar behöver absorberas, förlåt assimileras, eller lämna landet. När det gäller romer, finnar och judar gäller förstås de som har gamla rötter i Sverige. Inte nya invandrade sådana. Men ändå. Du får vara något annat än svensk, utan assimileringskrav! Trots att Sverige är svenskarnas land! Är du inte bara supertacksam?!

Nationer i Sverige
Blå slipper assimilation. Röda bör assimileras eller lämna landet.

Jo. När Björn Söder förklarade att judar får bo i Sverige tycker han själv att han är snäll. Och generös. De behöver inte bli svenskar, liksom alla andra. De får vara sig själva. Bara de inte ställer till det för mycket.

Han fattar därför inte alls allt hallabaloo. Han sa ju något som var bra och sant. ”Man kan inte vara 100 % kurd och 100 % svensk, för då blir det ju 200 %”, uttryckte han till SVT, nöjd över sin egen lurighet, och hyllas för det av SD-anhängare.

Han begriper inte att för en jude som bott ett långt liv i Sverige är det absurt att någon tycker hen är mindre svensk än en lika gammal kristen. Man kan vara 100% kristen och 100 % svensk, men en jude tvingas välja, enligt Söder. Man kan vara 100 % värmlänning och 100 % svensk, men en same tvingas välja.

För de allra flesta av oss är tankebanorna absurda. Vi fattar inte varför någon lägger tankemöda på att reflektera över hur andra identifierar sig. Folk som bor här ska följa våra lagar, göra rätt för sig och bete sig med hyfs. I övrigt får de leva som de vill. Tycker vi. Och vi ruskar på huvudet, äter sushi till lunch, pratar engelska med kollegorna på jobbet och handlar middagen av en kassörska i hijab utan att reflektera ett ögonblick över en mångkultur som Söder förtvivlad tycker trasar sönder vårt land.

Så här bör Sverige se ut. De blå bor här, även om romerna inte är särskilt välkomna. De röda bör inte vara för många. Och muslimer ska inte vara här alls.
Så här bör Sverige se ut. De blå bor här, även om romerna inte är särskilt välkomna. De röda bör inte vara för många. Och muslimer ska inte vara här alls.

Jomshof fick däremot ingen kritik för sitt uttalande, för att media var så glada över att han satte Söder på plats. Men det han sa var egentligen ingen dementi, även om det framställdes så. Han sa ”det är en fallande skala” flera gånger, och berättade hur han delvis identifierar sig själv som finne. Vaddå fallande skala? Säger han inte egentligen samma sak som Söder? Man är inte helt svensk om man även är finne. Man måste dra ner svenskheten lite för att få plats med två nationer. Inte för mycket dock, som framgår av Jomshofs motion.

Rangordning
Från topp till botten, hur SD rankar nationaliteter. Det år ingen exakt vetenskap, men jag tror jag hamnar ganska nära.

Paula Bieler försöker också hjälpa till. ”Judarna är inte problemet”, säger hon lite irriterat, och hamnar otäckt nära Hitlers favorituttryck: ”judeproblemet”. Men det hon säger är viktigt. SD vill inte ha en sådan diskussion. Det är muslimerna de är ute efter.

Ungefär så här ser det ut när SD definierar vilka folk som är problem när de invandrar.

Listan över potentiella ”nationer” kan göras lång. Norrmän och danskar är nästan svenskar. Sedan avtar kompatibiliteten med svenskar med det geografiska avståndet till Sverige, och med religionen. Kristendom är bäst, judendom nästan lika bra, islam fruktansvärt, buddhismen står relativt högt och hinduism tror jag inte de normalt vet värst mycket om.

Enligt en sorts formel kan man därför räkna ut hur välkommen en människa är i vårt land.

De svenska romerna – de som bott här i sekel – de får vara här. Men det är på nåder, och av princip. Nej, SD vill inte ha dem här egentligen. Men vart ska man skicka dem?

SD förstår att vara humana. De är inga nazister som tänker gasa ihjäl folk. De som inte ställer upp på assimileringen har ett avsevärt trevligare val – de kan ju bara sticka härifrån.

Men judarna – de får stanna, trots menorah och synagogebesök. Och samerna behöver inte försvenskas.

Snällt va?

Krönikor

"Allas lika värde"?

Allas lika värde. Smaka på orden. Visst låter det fint? Visst känns det, näst intill, som en självklarhet? Visst tycker du, och jag, att alla har samma värde? Naturligtvis är det så att alla människor är lika mycket värda? Parollen allas lika värde används, av oss alla, dagligen och är ett uttryck för allt, men det är samtidigt ett uttryck för ingenting. Om vi synar och analyserar frasen och dess innebörd ser vi att det, allt som oftast, blott är tomma ord. Vi säger dessa ord för att vi ska kunna se oss själva i ögonen och för att vi ska kunna ge oss rätten att känna oss som goda, förstående och omtänksamma människor. För alla vill vi väl vara goda? Alla vill vi väl andra väl? Eller?

imagesBegreppet allas lika värde genomsyrar FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Hur är det egentligen? Efterlever vi, och samhället, denna devis? Svaret på frågan är otvetydigt nej. Jag tänker i denna krönika förklara närmare på vilka punkter jag tycker att vi brister i vår vilja att erkänna alla människors lika värde.

I samhället stöter vi varje dag på företeelser och exempel på att människor inte har samma värde. Vi ser det genom att människor diskrimineras på arbetsmarknaden, på arbetsplatser, i skolan, på banken och på bostadsmarknaden. Detta är exempel på strukturell diskriminering. Vi ser varje dag tecken på att alla människor inte har samma värde. I vår vardag ges ständigt uttryck för att vi brister i vår vilja att erkänna alla människors lika värde. Vi kan se det på fotbollsarenan, på bussen, på jobbet, på gatan eller i affären. Vi ser människor som behandlar andra människor på ett sätt som inte, på något sätt, korrelerar med att vi alla har samma värde. Det kan röra sig om glåpord, att tala nedsättande, att titta snett på, att nonchalera eller, i värsta fall, så kan det uttryckas genom våld. Hatbrott är ett obehagligt, men återkommande, bevis på att människor inte anses ha samma värde.

Det finns massor av orsaker till att vi tycker att människor har lika värde. Det finns minst lika många orsaker till att vi inte tycker det. Faktorer som spelar in i vår uppfattning, eller i vår bedömning, om andra människor är etnicitet, kultur, religion, sexuell läggning, kön, ålder och funktionsnedsättning. Dessa faktorer är exempel på hur vi människor skiljer oss åt. Tyvärr är det så att många av oss har fördomar. Detta i kombination med en uppfattning om att det som är annorlunda, exempelvis ursprung, kultur, religion, homosexualitet eller utvecklingsstörning, gör att vi också tycker att något, eller någon, har ett lägre värde.

205905_700b1-thumb1Det är enkelt, och inte alltid smärtfritt, att ge människor som har uppfattning om andra människor, utifrån nämnda faktorer, påklistrade benämningar som rasist, homofob, sexist eller funkofob. Rasism, homofobi, kulturrasism, sexism och funkofobi är uttryck för åsikter som innebär att vi tullar på devisen om allas lika värde. För mig är det viktigt att poängtera att detta är åsikter. Det är föränderliga åsikter. De är icke beständiga och, på samma gång, inte en del av vår egna person. Jag vill flytta fokus till åsikten eller handlingen, och, samtidigt, flytta fokus från själva människan som diskriminerar, mobbar eller trakasserar. Jag tror på att alla människor har en förmåga att förändra stereotypa uppfattningar om andra människor. För att det ska kunna bli verklighet är det viktigt att samhället, och lagsystemet, eliminerar risken för strukturellt utövande av rasism, homofobi, köns- och åldersdiskriminering eller funkofobi.

Det är viktigt att vi inser att vi alla har ett ansvar att reagera, agera och ifrågasätta när människor ger uttryck för brister i principen om allas lika värde. När vi inte reagerar, agerar och ifrågasätter dessa attityder ger vi samtidigt vårt samtycke till attityderna. Vi godkänner dem. Är det inte svårt att godkänna saker som går stick i stäv med vad du anser om människovärde? Det kan vara bra att ha med sig nästa gång du hör fotbollspappan skrika nedsättande invektiv om någon i barnets motståndarlag, eller när tanten på bussen raljerar över busschauffören med invandrarbakgrund.

Alla människor har lika värde, oavsett allt och inget. Vi måste bara förstå det.

 

Jag har tidigare berört ämnet i några krönikor här på Motargument:

Tillsammans kan vi

Vilka mekanismer styr näthat?

Krönikor

Våga diskutera identitet

Gästinlägg av Petter Wallgren.

Jag pratade med en vän nyligen, om många saker, och en sak vi diskuterade var så kallade ”sverigevänners” fokus på nationalitet och nationell identitet. Hon tog också upp att antirasister inte gärna pratar om det — kanske på grund av rädsla för att ge sig ut på tunn is.


netopNyrop / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial 2.0 Generic (CC BY-NC 2.0)

För min del är det faktum att jag är född och uppväxt i Sverige bara en liten del av min identitet. Jag är också militärmusiker, rollspelare, socialist, ateist och skeptiker. Bara för att nämna några av de etiketter jag väljer att sätta på mig själv. I likhet med de flesta människor i min omgivning rör jag mig i subkulturer. Tack vare internet har vi lättare än någonsin att hitta personer med liknande intressen över hela världen – vi rör oss i globala subkulturer.

Det som händer är att den nationella delen av min identitet, den där lilla blågula etiketten, bleknar i jämförelse med de etiketter jag själv valt att bära – och som sålunda blir mycket större. Jag letar efter gemenskap med de som bär på samma eller liknande etiketter, och jag söker samförstånd med dem på grund av det vi har gemensamt, och struntar i vad de i övrigt tycker och tänker, vilka etiketter de bär på i övrigt.

Sverigevännerna baserar Vi och Dem på en icke-vald identitet…

Det stora misstaget som de så kallade sverigevännerna gör är att skapa motsättningar genom att prata om ett Vi och ett Dom, baserat på en etikett ingen valt själv – födelseplats. Det har sagts många gånger förut, men detta är den motsättning som är det stora problemet. Inte ens nationalitet är något exklusivt – något man bara kan ha en av i taget – om man nu ska prata om en nationell kultur. Ingen del av min eller någon annans identitet behöver stå i motsättning till de andra delarna, varken hos en själv eller hos andra.

Det här med att söka likasinnade på andra håll är som sagt något som många gör. Inte minst Sverigedemokraterna, som i Europaparlamentet insett värdet av internationellt samarbete och nu bildat grupp med några andra partier. De förenas i sin skeptiska hållning till EU i stort, men de driver på sitt håll väldigt spridda frågor och bekänner sig till olika ideologier. Att de lyckas hitta likasinnade på det sättet är på något vis en positiv sak, för det är ju det jag tycker att alla borde göra. Förhoppningsvis blir de lite klokare av den erfarenheten, och kan flytta det perspektivet till andra områden.

Men det kanske är att hoppas på för mycket.

Artiklar

Är det jag som borde vara misstänkt?

Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, är idag en av Sveriges mest framgångsrika artister. Låttexterna har, alltsedan begynnelsen år 2000, genomsyrats av både ett starkt, genuint samhällsengagemang och av ett tydligt politiskt budskap. Jason Diakité har genom åren visat att han är en viktig röst i samhällsdebatten och är också engagerad i den antirasistiska kampen.

I slutet av förra året erhöll Jason 5i12-priset för att ”han visat hur man både i ord och toner kan förena ett stort artisteri med ett personligt engagemang i viktiga samhällsfrågor. Han har även genom konkret handling gjort många värdefulla humanitära insatser över världen”. I samband med prisutdelningen framförde han ett uppmärksammat tal om antirasism och svenskhet, något som, förutom att det var ett känslosamt ögonblick för både Jason och för oss som lyssnade, rörde om en hel del i debatten. Som en följd av talet samlade sig mer och mindre kända kollegor för att ge artisten sitt stöd i manifestationen #jagärjason. Senaste albumet innehåller låten Misstänkt, som är ytterligare ett inlägg i samhällsdebatten. Detta är Jasons ord. Detta är Jasons upplevelse. Därför låter jag texten stå för sig själv.

 

Misstänkt (med Seinabo Sey & Beldina)


Om du vill titta snett, ställ dig på diagonalen
You know?Timbuktu_2011
Det är över. Det är så över

det här är tjugohundratalet o mycket har hänt men
i Norge e jag svensk hemma e jag utländsk ye
ja ni som vet vet
man vill ju rulla genom livet o endast bedömas på sin fethet
så många gånger jag blitt stoppad av polisen
fått misstänkta blickar när jag går in i butiker
o frågan jag möts av om och om igen igen
hej var kommer du från egentligen
mammas släkt e slaver farsans dom va slavar
men nu står jag här jag tror att jag stannar kvar va
född o uppvuxen i det mellanförskapet
kanske mina barns rötter kommer brygga det gapet
inte sagt med bitterhet jag snackar verklighet
för den jag är definieras inte av ärftlighet
jag menar verkligen jag vet min hudfärg är vacker
precis som våran framtid kanske

ser dej titta snett som om jag vore speciell
blicken följer varje steg som jag tar här
vet du ser mej som samhällets fiende
e det jag som borde va misstänkt misstänkt misstänkt

Det här att man e misstänkt till motsatsen bevisas
man känner sej instängd i en fyrkant
klurigt att förklara men man känner när det händer
i 55 länder på 6 kontinenter
o jag har fällt tårar slagsmål några
när komma in på klubben inte kom på frågan
inga högervindar ska få släcka min låga
o skällsord biter inte nu när jag tål allt
apljud från vakterna på Kramers hörna
när norrmalmspiketen gav mej slag o törnar
jag är bara en men jag skriver för tusen
om det e byggt i strukturen så river vi husen
jag släpper sorgen fri jag släpper ilskan också
våran värld e kry kan någon ringa doktorn
för jag ska upp till toppen o det e jävligt brant
men jag har vatt på botten så jag e jävligt stark

ser dej titta snett som om jag vore speciell
blicken följer varje steg som jag tar här
vet du ser mej som samhällets fiende
e det jag som borde va misstänkt misstänkt misstänkt

Jag är inte ens arg längre
Jag känner mig fan upprymd
Jag vet var vi står
Jag vet vad som är vad
Och jag vet vad den blicken betyder
Och den biter inte på mig
Längre
Oh nej!

– Det är det jag snackar om i denna låten också, jag skämdes ett bra tag
För att mina föräldrar snackade inte ren svenska
Och jag såg annorlunda ut än alla andra kidsen
– Jag har känt att jag ibland måste vara bättre än de andra
Med tanke på mitt efternamn och var jag kommer ifrån
Som man har känt ibland man måste ge mycket mer än de andra
Jag menar, jag hade inte varit där ja är idag om inte jag hade jobbat hårt varje dag och kämpat

Jag har tidigare berört det kollektiva ansvar vi har i den antirasistiska kampen. Den krönikan heter Tillsammans kan vi.

Krönikor

Lika barn leka bäst?

Elias Sauk har skrivit en debattartikel på SVT Debatt; Inte diskriminering att bara vilja anställa svenskar. Där diskuterar han hur utlandsfödda företagare ofta anställer landsmän i sina verksamheter, vilket idag anses helt acceptabelt till skillnad från när ett företag drivet av en svensk ses som diskriminerande om det inte anställs utlandsfödda.

Det här är en intressant frågeställning som jag tycker är värd att lyftas. Jag angriper problematiken från en något annat vinkel i mina funderingar.

Det okändaJag är själv antirasist ut i fingerspetsarna – enligt min egen bedömning – men jag har inte särskilt många vänner som är födda utanför Sverige. Jag umgicks med fler när jag var yngre, men av olika skäl har de försvunnit ut ur mitt liv. Jag är sedan ett antal år tillbaka singel, och när jag föreställer mig en framtida partner ser jag honom som västerländsk. Oftast som svensk, eller kanske britt. Tänker jag mig en arbetsplats har den dock folk med varierande bakgrunder och födelseländer. Men jag kan också tänka mig att jobba med enbart svenskfödda.

Varför?

För att det är enkelt. Fördelen med att dela sin tid tillsammans med andra svenskfödda är att de vet. Man behöver inte ägna tid åt att förklara, diskutera traditioner och seder, allt flyter på med en smidighet som kanske inte finns om man jobbar tillsammans med människor som kommer från en annan kultur. Notera ordet kanske i föregående mening.

Det jag försöker säga är att det måste få vara ok att vilja ha ett umgänge med åtminstone till största delen av det ena eller det andra. Men på något sätt verkar hela den antirasistiska rörelsen ha en föreställning om att man är rasist om man inte vill dela allting med invandrare. Som liberal menar jag att även om jag personligen mer än gärna skulle umgås med fler utlandsfödda, så anser jag ändå att det måste finnas en valfrihet. Jag vill kunna tycka att invandrare har rätt att bo och leva sina liv här i Sverige samtidigt som jag vill kunna välja att jobba med, gifta mig med eller umgås med det ena eller det andra eller både och.

Är det rasism att gilla konformitet i sin personliga, privata omgivning? Är det rasism att vilja leva ett enkelt liv? Är det rasism att vilja förstå sin omgivning, att vara ”kulturellt lat”?

Det måste ju liksom få vara ok att vara det, tycker jag – även om jag också kan tycka att man missar något när man väljer bort en annan kultur till fördel för sin egen. Men man behöver inte vilja kasta ut invandrare bara för att man helst vill hänga med infödingar.

Eller?

Krönikor, Myter

Rasismen är en mem

En krönika av Dorian Ertymexx.

I veckan hände det som händer ibland, att jag upptäcker att jag slås av en tanke som, om den sagts rakt ut, hade varit rasistisk. En kvinna talar högt i telefon, och den där spontana tanken är att det beror på hennes hudfärg, hennes ursprung, hennes kultur, hennes intelligens. Min första medvetna tanke, min eftertanke om man så vill, är förstås att slå mig själv mentalt på fingrarna. Jag är inte rasist, så den sortens tankar får mig att skämmas. Så varifrån kommer då dessa tankar, dessa elaka fördomar som tydligen finns inom mig, trots att jag aktivt motarbetar just sådana tankar och tendenser på nätet? Vissa vill göra gällande att alla är rasister innerst inne, så är jag egentligen rasist?

Jag reflekterade över tanken, varifrån den kom, vem som lärt mig att tänka så. Och det var det som var kruxet. Att tanken är inlärd.

Ni vet kanske alla hur det kan vara med musik. Man kan avsky en låt med total passion, tycka att den är banal, hemsk, vidrig, menlös – och ändå finna sig själv nynnande på den. Den sätter sig där trots (eller på grund av) att man så starkt reagerar negativt på den. Ni vet, som när man nynnar på någon dansbandslåt fast man får rysningar av dansband, eller finner sig hummandes någon Carola-hit, fast man får kalla kårar av att höra den i en butik.

Memer klistrar sig fast

Det är så memer fungerar. Vare sig man gillar dem eller inte sätter de sig i ryggmärgen och finns där för att plåga en, eller få en att njuta, om det är en mem man gillar, i tid och otid. Politiska slagord, fraser och idéer är inte annorlunda – det är därför politiker spenderar dyra pengar på PR-byråer som ska uppfinna valårets floskel som ska sätta sig i ryggmärgen på folk, och omärkbart påverka dem i en tankeriktning. Fraser och ord som ”verklighetens folk”, ”nya arbetarpartiet”, ”ingen ska lämnas utanför” sätter sig lättare än tunga förklaringar om hur samhället fungerar eller borde fungera. Rasism är inte annorlunda – och rasism är väldigt ”catchy” oavsett om man gillar eller avskyr konceptet.

Det är egentligen inte annorlunda med politiska debatter – man matar på med samma fras, samma budskap tills det sitter i åhörarna. Till slut blir det nästan irrelevant om man håller med eller inte, frasen sitter där och vill hoppa ur munnen på en i tid och otid, precis som den där låten man egentligen inte gillar, men som sitter fast i hjärnan. Rasism är enkel att fästa sig vid, eftersom det är en populistisk och banal idé – att fel och brister alltid beror på någon annan, och att felen sitter i grunden, i det gemensamma för gruppen, inte i individen. ”De är högljudda” är en mem som tydligen satt sig i mig. Det är inget jag tänkt till vardags, ingen tanke jag håller fast vid – jag har mött folk av den specifika hudfärgen som varit både högljudda och tysta som möss; de flesta håller samma ljudnivå som folk av min hudfärg. Som, givetvis, också kan vara knappt hörbara eller plågsamt skrikiga. Men memen sitter där – för den har tjatats om så mycket i diskussioner, samtal och enstaka uttalanden från folk omkring mig att den är djupt begravd i ryggmärgen.

Att kämpa mot memer inom sig

Ett annat exempel är när jag nyligen tittade på min nya älsklingslåt, Pharrell Williams ”Happy”, och konstaterar att svarta dansar bättre än vita. Men vänta, säger jag till mig själv – är det verkligen så att svarta dansar bättre, eller har man i videon valt svarta som dansar häftigt och vita som dansar töntigt, lamt? Eller är det min uppfattning av de som dansar, färgat av myten om att vita inte kan dansa? Skulle kanske de som dansar i videon, objektivt, dansa lika bra oavsett hudfärg? Det här är memer, rasistiska memer, som sitter så djupt att jag bara hade tur att jag ens kom att reflektera över dem. Att svarta är bättre dansare, snabbare löpare etc., det är sådant som jag matats med sedan jag var knappt en tvärhand hög. Även om jag är en massiv antirasistisk förkämpe sitter tankarna där. Jag kanske aldrig blir fri från dessa memer, detta tankegods. Men – i motsats till gemene rasist – så anser jag att detta är ett skäl att fortsätta kämpa mot spridandet av dessa memer, inte att acceptera dem som en sanning.

Memer är problematiska, just eftersom de tenderar att uppfattas som sanningar, som objektiva, om man inte granskar dem.

Det leder lätt till omedvetet rasistiskt, eller i alla fall fördomsfullt handlande. I USA har undersökningar visat att svarta hamnar i en snabbfil till kriminalitet och skärmas av från möjligheter till maktpositioner genom att lärare medvetet eller omedvetet (jag gissar att det tragiskt ofta är det senare) behandlar svarta barn på ett annat sätt än vita, vilket beskrivs i denna artikel.

Image by Brewster

Att ha självdistans – en nyckelingrediens?

Och däri ligger mycket av den latenta rasismens problem – många som uttrycker sig rasistiskt kommer agera sårade eller kränkta om de konfronteras med att deras yttrande var just rasistiskt. Det skulle jag också gjort om jag uttryckt min tanke om den högljudda telefontalerskan. För jag är ju inte rasist, och det vet alla som känner mig. Skillnaden är att jag är medveten om mitt tänk, och problematiserar mina egna tankar och mönster (en fördel och en nackdel, jag tänker alldeles för mycket ibland och överanalyserar bitvis till vansinne); om jag säger något galet försöker jag förstå varför jag sade detta – för visst händer det att jag slänger ur mig fördomsfulla, sexistiska saker, trots att jag själv avskyr sådant. Många, omedvetna om hur de själva fungerar, går istället i försvarsställning och försöker försvara sina egon, sin hållning och sin självklara oskuld. Och det är här problemen kommer – man kan vara icke-rasist, till och med antirasist, och haspla ur sig rasistiska saker. Man kan vara feminist och säga sexistiska dumheter.

Antirasism och feminism handlar inte om att vara renlärig, perfekt och utan skuld, utan om att vara beredd på att ifrågasätta inte bara andra, utan också sig själv:

”Varför sade jag sådär? Är det något jag står för, eller är det en ryggmärgsreflex som sitter i sedan barndomen, med fördomar som jag lärt mig och som inte rensats ur systemet?”

Rasism är en mem. Det är något vi alla lär oss från barnsben, vare sig vi eller våra föräldrar vill det eller inte. Vi ser det i nya och gamla filmer och TV-program, vi hör det på skolgården och i sandlådan, vi växer upp med det i samtalet med andra, analogt eller digitalt. Det vi måste göra är att våga analysera dessa memer i oss själva, våga be om ursäkt när de smiter ur oss, göra folk medvetna om att dessa memer inte är sanningar, och att det är uttalandet som är fel, inte personen som yttrat den, och varför det är så. När det kommer till vardagsrasism är det ”hata inte syndaren utan synden” som gäller. Vi syndar alla, visa förlåtelse och visa chansen för bot. Visa på att det inte nödvändigtvis är syndarens fel att denne syndat, för det är det inte alla gånger. De flesta vill inte vara rasister, säga rasistiska saker. De har bara fått det inkört i ryggmärgen tillsammans med barndomens sommarplågor på radio och klatschiga reklamfraser från företag och politiker.

Bekämpa memen, och framtidens generationer kanske slipper mina – våra – missar i framtiden.

Krönikor

Jag är både etiopier och svensk

Frågan om identitet är komplex. Identiteten består av otaliga egenskaper som utgör hela den vi är – i varje givet ögonblick. Dessa inkluderar vår sexualitet, kön, känslan av att tillhöra en viss kultur, nation, religion, familj, eller någon annan grupp. Vår identitet inkluderar vårt utseende, personlighet, föreställningar, rädslor och så vidare. Alla länder skapar en identitet och kultur för sig själv genom sin pågående historia.

Mekeyu Ibrahim Hassen, journalist, utbildad på universitet i Etiopien
Mekeyu Ibrahim Hassen, journalist, utbildad på universitet i Etiopien

Det är uppenbart att när man flyttar till ett nytt land för att leva där måste man lära sig språket först. Det är dörren för allt. Man bör också veta mer om sitt nya samhälles kultur och seder. Men det behöver inte innebära att jag måste kasta bort någonting av min gamla identitet. Men man ska kanske ibland undvika aktiviteter från sin gamla tradition som kan uppfattas som väldigt konstiga i det nya samhället.

Men den värsta åtgärd du kan utföra på en annan skulle vara att beröva dem deras identitet, och förneka personens kultur. Kompromisser är lösningen för dessa typer av situationer.

För att vara mer specifik, låt mig ta min situation som exempel; Jag är etiopier, född och uppvuxen i det etiopiska samhället och kulturen. Nu bor jag i Sverige och försöker integrera mig till det svenska samhället. Jag är mycket nöjd med mitt liv här. De flesta svenskar som jag känner är mycket artiga och omtänksamma personer. Sverige är mest känt för sin frihet i varje aspekt. Jag njuter av detta allt sedan jag kom hit. När jag flyttade började ett nytt kapitel i mitt liv. I början höll jag mig för mig själv, en liten bit bort från andra.

Det var för att jag hade fått fel information om att europeiska människor har strikta gränser för sitt privatliv. Jag hörde ett rykte om att européer behöver mer privatliv än vad vi behöver i Afrika. De vill inte ha nära relationer med grannar och vänner. Därför var jag försiktig med att ta kontakt. Men de flesta rykten har visat sig vara felaktiga. Nu vet jag sanningen och har några svenska vänner. Rykten kan också påverka någons identitet. Länder som tar emot invandrare bör ha samma attityd i att låta dem behålla sin ursprungliga identitet. Mångfald har stor betydelse och fungerar uppfriskande i ett samhälle. Det är en fördel. Svenskar reser till andra länder och möter olika kulturer.

Men om det finns utlänningar med sina ursprungliga identiteter i Sverige, ger det möjlighet att lära känna olika kulturer utan att behöva resa långt.

Mångfald ger färg till livet.

Enligt min mening får jag inte förlora min ursprungliga identitet. Jag vill vara en god svensk, men med en etiopisk bakgrund. Medborgarskap och identitet är inte detsamma. Men vi kan ha vårt medborgarskap som en del av identiteten.

Min identitet är densamma som förut, och kommer att vara samma i framtiden också. Men jag kan byta mitt medborgarskap. Jag tror att vi måste hålla fast vid vår identitet som vi gör med våra namn. Att försöka anta en helt ny identitet kan nog orsaka en identitetskris. Detta skulle kunna leda till allvarlig psykisk sjukdom tror jag.
Jag är en människa, jag är en son, jag är en bror, jag är en man, jag är en far, jag är etiopier, jag är afrikan, jag kommer att vara svensk och europé.
Men jag är jag.

Gästkrönikör Mekeyu Ibrahim Hassen

Krönikor, Recensioner

Hur skapar man ett monster?

– Främlingsfientlighet utifrån klassikern Frankenstein

I Mary Shelleys ”Frankenstein”  möter vi vetenskapsmannen Viktor Frankenstein, och det så kallade monster, som han efter hårt arbete lyckas återföra till livet. Men vad är det egentligen som formar ett monster? Om alla varelser föds goda, vad händer på vägen, och hur blir man ond? Hur påverkar det en människa att ställas utanför en gemenskap?

Bild: Stina Walfridsson
Bild: Stina Walfridsson

 

Ett världskänt fenomen

Frankensteins slagkraft är anmärkningsvärd i sin genre. Ett monster utan namn, som känns igen över hela världen, och som återskapats i åtskilliga filmer, serietidningar och som leksaker. Vad är det som är så speciellt med honom? Vad gör honom så tidlös och varför intresseras människor än idag av denna sorgliga historia? Svaret ligger nog i hans trots allt mänskliga natur. Han föds oskyldig, precis som jordens alla varelser, men med två stora skillnader. Han föds vuxen, och han föds genom ett makabert experiment, utan havandeskap och förlossning. Och framförallt, utan Kärlek.

Ett monster tar form

Frankensteins skapelse är inget monster från början. Han är en godhjärtad varelse som älskar solen, blommorna och fåglarna. Han vill tillhöra en gemenskap, och bli älskad.  Efter den traumatiska ”födelsen” flyr han från staden och söker värme och skydd i en liten lantstuga. Den gamle mannen i stugan är blind och blir därför inte rädd. Främlingen tas vänligt emot och de två hinner samtala en stund. Strax kommer familjen hem, och när de ser den hisklige gestalten, blir de skräckslagna och han drivs på flykten med hugg och slag. ”Monstrets” vandring blir kall och ensam, och han möts av rädsla, oförstånd och elakhet. Överallt stöts han bort, enbart för sitt utseendes skull, och läsaren kan lätt känna sympati för varelsen som behandlas så illa av världen. Eter en tid på flykt träffar han sin skapare igen, och kräver då att han skapar en kvinna till honom, någon som han kan finna gemenskap med.

Människorna vill inte umgås med mig, men någon lika deformerad och hemsk som jag själv skulle inte neka. Min följeslagare måste vara av samma art och ha samma defekter. Du måste skapa en kvinna till mig, som jag kan leva med och som kan ge mig den förståelse som är nödvändig för min existens

Viktor vägrar göra om sitt misstag, vilket gör att monstret svär på att hämnas och de blir bittra fiender. Men när Frankenstein slutligen dör, förlorar hans skapelse sitt monstruösa sinnelag. Han sörjer sin ”far” och känner djup ångest inför det liv han levt.

Vad tjänar det till att jag nu ber dig förlåta mig? Jag är förgiftad av brott och söndersliten av bittraste ånger, och var kan jag då finna ro förutom i döden?

Bild: Stina Walfridsson
Bild: Stina Walfridsson

 

Vad gör ensamhet med oss?

Monstret har blivit frånskild det organiska. Den naturliga födelsen, barnsbörden, följs ju normalt av barnets anknytning till föräldrarna. Man kan jämföra med barn som vid födseln, eller mycket tidigt, fråntas sina föräldrar, och växer upp på barnhem. Avsaknaden av den livsviktiga anknytningsprocessen leder ofta till en mycket svår uppväxt. Man får svårt med relationer och att fungera socialt. Människans oförstånd och ondska kan göra en oskyldig varelse till ett hämndlystet monster. Den blinde mannen är den ende som behandlar främlingen med vänlighet. Många invandrare har tagit fasta på detta på sitt eget sätt. Några byter till ‘svenskklingande’ namn för att få jobb. De sopar igen spåren, så att ingen ska kunna se var de kommer ifrån.

Rasister ser en fara i våra nya svenskar, något hotande. Men det finns ju inte där egentligen.

På liknande sätt är det med monstret, han föds god och vill bara ha vänner och kärlek, men han får inte det, han blir utstött och byfolket kastar sten på honom, de kallar honom monster. Vad händer då med honom…?

Utanförskapets historia

344564600_7fb0dbf43e_z
Foto: mojolicious

När man diskuterar människans ondska utifrån just Frankenstein så handlar det mycket om det viktiga i att ingå i en gemenskap. Att innesluta en grupp människor i en gemenskap, betyder automatiskt att det måste finnas några andra att utestänga. Däri skapar man utanförskap och främlingsfientlighet. Du kan inte ingå i någonting, om det inte finns någon som står utanför. Människans rädsla för just detta utanförskap är mycket sannolikt nedärvd, och stammar från överlevnadsinstinkt. Gemenskap betydde skydd, mat, fortplantning och annat socialt utbyte. Urvalet har troligen skett utifrån förmåga att tillföra gruppen någonting, men även utifrån likhet, dvs. förmåga att passa in i gruppen. En skadad eller alltför avvikande individ skulle alltså kunna nekas att inkluderas i gruppen av säkerhetsskäl. En kvarleva av detta beteende finns i mobbing och diskriminering i olika typer av grupperingar. Om man istället innesluter en avvikande individ i den befintliga gruppen, innebär det troligen att de som innefattas i gemenskapen måste förändras på något sätt. Tänker vi på urmänniskan igen, så kunde det kanske innebära att ändra färdsätt, förflyttningshastighet, kost, boförhållanden eller annat.

För den moderna människan kan det räcka med att vi tvingas omvärdera våra fördomar, men det kan även handla om att hitta givande mötesplatser och gemensamma nämnare mellan våra kulturer.  Men framförallt krävs det medmänsklighet, något vi måste lära våra barn från början.

Så vem är egentligen monstret?

Frankensteins skapelse är sammansatt av delar från olika kroppar, med ärr och stygn överallt, blek och ovanligt storväxt. En främling, en skrämmande syn. Men vem är monstret? Är det den främling som söker gemenskap där ingen finns att få, eller den som dömer en människa till ensamhet och olycka, bara för att han inte ser ut som ”oss”? Om en människa möts med hat vart han än går, kan man då fortsätta förvänta sig gott av honom? Nya svenskar kommer till vårt land, och ”föds” här på nytt. Nya oskrivna blad, som förtjänar en ny chans. Om vi bemöter dem, som 1800-talsbokens bybor bemötte Shelleys monster, hur kan vi då vänta oss något gott ifrån våra nya medmänniskor?

Om fyra år fyller Frankenstein 200 år. Kanske skulle vi kunna ta dessa fyra år och använda dem till att förändra synen på främlingskap? Är det inte dags att visa att mångfald inte innebär ett hot? Kan vi inte innesluta fler som behöver oss, så fråga inte mig varför vi har ”monster” lösa på våra gator. Ondska skapar ondska, det har det alltid gjort och kommer alltid att göra.

Frankenstein flickr
Boris Karloff as the Frankenstein Monster – 1931

 

Baserat på Mary Shelleys Frankenstein, 1818 (Frankenstein eller den moderne Prometheus)