Etikettarkiv: källkritik

Vi måste tala om debatten

Göteborgs-Posten publicerade den 26 mars 2016 en krönika av Ann Heberlein, med rubriken ”Vi måste tala om islam” och underrubriken De ‘religiöst motiverade’ attackerna har ökat lavinartat”. Artikeln har fått stor uppmärksamhet, inte så mycket för sina kontroversiella slutsatser, som för de allvarliga faktafelen i originaltexten. Heberlein hade bitvis feltolkat Europols statistik och misstagit 395 arresterade för 395 terrordåd.

Detta uppmärksammades på flera håll, bland annat av Elias Tuffaha. Heberlein har reviderat debattartikeln på gp.se, där man nu kan läsa det här:

”Rättelse: I en tidigare version av denna text framstod uppgifterna om arresterade gärningsmän som om de handlade om konkreta terrordåd, vilket givetvis hade varit absurt. Jag beklagar mina tidigare felaktiga uppgifter.”

Men Heberlein bjuder inte på de korrekta siffrorna för religiöst motiverade terrordåd (som minskat från 3 st 2010 till 2 st 2014). Det hade varit generöst att göra.

TE-SAT (European Union Terrorism Situation and Trend Report) finns att ladda ner hos Europol, för den som vill fördjupa sig i statistiken. Jag har försökt visualisera hur antalet terrordåd och arresteringar varierat sedan 2010 för grupperna högerextrema, vänsterextrema, separatistiska och religiöst motiverade. Eventuella fel i siffror och grafer är helt och hållet mina egna. Observera att ”terrordåd” innefattar både genomförda och förhindrade eller misslyckade dåd.

Heberlein har nu justerat det påstående som utgjorde hela grunden för hennes efterföljande resonemang. Från att den terrorism som främst hotar Europa är religiöst motiverad (lutad mot antalet terrordåd) till att den enligt ordningsmakten är religiöst motiverad (lutad mot antalet arresteringar). Det är ett sällsynt uppenbart exempel på ad hoc-argumentation, alltså att man anpassar bevisen för att passa sina teser när bevisen visar sig felaktiga.

Heberlein utelämnar nationalistiskt separatistiska terrordåd från sin uppställning. De var 160 st 2010 och har minskat till 67 st 2014, medan antalet arresteringar har minskat från 349 till 154. Separatistiska terrordåd är visserligen småskaliga och på stadig tillbakagång, men varför Heberlein väljer att helt bortse från den ojämförligt största gruppen terrordåd som utförs i Europa kan bara hon svara på.

Heberlein får fortfarande inte siffrorna rätt. Hon har inte observerat att siffran för vänsterextrema terrordåd faktiskt är 13 st under 2014 – antalet arresteringar där är hela 54 st, upp från 34 st 2010.

Så, med de här justeringarna i inledningen (och de problem som de medför), hur har Heberlein justerat sitt resonemang och sina slutsatser för att ta hänsyn till de förändrade förutsättningarna?

Inte alls, visar det sig. Inte med ett ord.
Centralt i resonemanget i originaltexten var följande passus:

”det bör stå klart för de flesta tänkande individer att religion, i det här fallet islam, spelar en avgörande roll i de fasansfulla terrordåd som sargat Europa sista åren.
Vi måste tala om islam. Vi måste hantera att majoriteten av de terrordåd som drabbar oss, våra värderingar, vår frihet, ja hela vårt sätt att leva, hämtar både argument och drivkraft ur islam.”

I den justerade texten står dessa påståenden kvar helt oförändrade. Trots att Heberlein alltså nu säger sig hela tiden ha varit medveten om att det är majoriteten av de arresterade som är religiöst motiverade, inte majoriteten av terrordåden, och att detta speglar ordningsmaktens värdering av hotet, inte det faktiska antalet dåd.

Jag undrar hur det kommer sig att en ansedd morgontidning som Göteborgs-Posten, först släpper igenom en ledarkrönika med så enorma faktafel i sina grundantaganden. Jag undrar hur Göteborgs-Posten sedan kan acceptera en rättelse som återigen innehåller uppenbara felaktigheter, där inga konsekvensändringar i resonemang eller slutsatser gjorts utifrån de allvarliga faktafelen i grundantagandena.

Borde inte granskningen av rättelsen vara särskilt hård efter avslöjandet om så allvarliga fel?

Vi måste tala om debatten – var gränsen går för en hederlig debatt, vilka krav en ledarredaktion kan förväntas ställa på kvaliteten hos artiklar från etablerade skribenter, och vilka förväntningar vi läsare har på faktakontrollen hos ledarredaktionerna.

Artikeln är också publicerad på bloggen Alexandras Allehanda.

***UPPDATERING 2016-04-05***

Den 30 mars, två dagar efter att den här artikeln publicerades, har Heberlein skrivit om inledningen till sin text ytterligare minst en gång, och tonat ner statistik över antal terrordåd eller arresteringar. Istället har hon lyft in siffror över antalet offer för terrorism i Europa. Den tredje (eller om det är fjärde?) versionen av krönikan finns att läsa på GP:s websajt. Resonemanget ovan gäller Heberleins första uppdatering av sin krönika, från den 27 mars. 

Sveriges Radios Medierna har uppmärksammat de många omfattande ändringarna i den inledande bakgrunden och har också fått Göteborgs-Postens ledarredaktör Alice Teodorescus kommentarer om detta.
***

Avpixlats bluff om ensamkommande

Från Motargument brukar vi inte kommentera allt Avpixlat skriver, av uppenbara skäl, men en artikel om nyanlända barn från Borgholm sprids just nu, och behöver mötas. Den har i sin tur resulterat till att artikeln den bygger på i SVT blivit den mest lästa för dagen.

Anledningen är en bild på en skäggig man som påstås utge sig för att vara barn, och som påstås vara med i inslaget.

Artikeln bygger på en artikel i SVT som handlar om hur nyanlända barn tas emot i skolsystemet. Notera att det står ”nyanlända”, vilket förstås inte enbart betyder ”ensamkommande”, utan samtliga barn. Avpixlat länkar till artikeln, men inte till filmen. Men den skäggige mannen återfinns inte alls i artikeln.

Inte heller finns han med i inslaget från SVT.

Det troliga är att han funnits med i ett helt annat inslag från SVT. Huruvida det handlar om ensamkommande barn eller vuxna vet jag inte just nu.

Men det gör inte de som sprider Avpixlats artikel, se exemplet nedan, heller.

a

Myten om det skäggiga barnet

Gästinlägg av Julius Sääf

De senaste årens framväxt av ”alternativa nyhetskanaler” och folk som bara följer dessa och misstror allt annat, har gjort att jag bara väntat på att någon jag känner skulle drabbas. Visst förstår man ändå hur principen går till, man klipper lite där, undanhåller lite där och bygger något utifrån vissa saker som faktiskt har hänt. Summan blir sedan en sanning i propagandasyfte för att uppnå en viss sak, implementera en särskild åsikt i folks medvetande.

Men – det är först nu när jag får följa det med full insyn som jag fullt ut kan granska och redogöra, och faktiskt kan se hur turerna går. Kanske hade jag tänkt mig att det skulle drabba någon jag kände i min barndom, någon sedan länge ”godkänd svensk” – för det är så det funkar, även om just du godkänt någon, så vet inte andra om ditt godkännande. Kanske ett foto av Georgios på tunnelbanan skulle förväxlas med nån terrorist, eller vad vet jag?

Istället blev det en av mina nya syriska bekanta som kom att drabbas. Han heter Fadi,  kom hit för några månader sedan med sina föräldrar. Mer om honom kan man läsa på hans nuvarande facebooksida, men vi kan konstatera att det här är en kille som är här och anstränger sig allt han kan för att göra något vettigt med sitt liv. En kille från en familj som hade det ganska så bra i Syrien innan kriget drabbade dem. Kort sagt, hade de kunnat stanna kvar där hade de med säkerhet gjort det, de är inte här för att ”utnyttja systemet”.

Märk väl att jag inte påstår att det inte förekommer fusk, precis som att det med säkerhet finns ensamkommande som försöker ta en chans till ett bättre liv och friserar sin ålder. Jag tillhör också de som inte tolererar religiösa vanor som inte är förenliga med den svenska sekulära staten, vare sig det rör sig om kristna eller muslimska, eller några andra, traditioner – många av de jag träffar har flytt från förtryck. Jag köper – precis som många av de asylsökande jag träffat – att krav inte behöver vara något dåligt.

Hur började då den här historien?

SVT gör ett lokalt reportage i Borgholmsskolor. De besöker både grundskola och gymnasium, men väljer olyckligt nog att skriva ”barn och unga” i beskrivningen av reportaget som visar en bild med Fadi. Fadi är inget barn, han är född -97, och har sedan några år skäggväxt. För den som vill kartlägga hans skägg går detta lätt att göra genom att kolla kronologiskt på hans facebookfoton.

Av rubriken vaknar ”skäggbarnsfolket”, och det börjar spridas påståenden om huruvida detta är ett ensamkommande barn. Märk väl: Fadi kom hit med sin familj, och han har aldrig uppgett något annat än att han skulle vara född -97. Allt detta verkar vara irrelevant för ”granskarna”.

Någon eller några ger sig in och söker upp Fadi Skef på Facebook. Någon hittar hans profil, och även hans gamla, som han någon gång tappade bort lösenordet till. Man kan lätt följa kronologin trots det, då hans första bild på nuvarande konto är samma som den sista på hans förra. På båda kontona uppges samma födelseår. Detta är uppenbarligen irrelevant, och innebär att han skulle ha förberett sin lögn om åldern för många år sedan och sedan mycket slugt överge det första, långt innan han ens kommer på tanken att fly till Sverige. Dessutom en lögn som inte skulle ha någon poäng, då han är här tillsammans med sin familj.

Det hela kompliceras ytterligare av att hans familj och släkt också finns på nätet, mamman är t ex född -67. Allt detta gör att vissa påstår det skulle vara ett oerhört avancerat nät av lögner…

12688322_10153336519765911_2185499229892083034_nIstället väljer ”granskarna” att titta bakåt bland profilbilderna. Här hittar de foton där man kronologiskt kan följa Fadis åldrande – och t ex en bild på Lionel Messi – även ett foto på Basel Al Assad (se till vänster). För den oinsatte är detta den nuvarande syriske presidentens bror. Detta kollar ingen upp, utan det konstateras att en profilbild på Fadis konto är på en vuxen man i skägg och uniform. Detta måste alltså helt enkelt vara Fadi.

Nu är Fadi för dessa inte bara en ensamkommande, som ljuger om sin ålder, nu är han dessutom en kapten från den syriska armén. Att bilden föreställer Basel Al Assad, och att han omkom -94 i en bilolycka, är irrelevant. För man ser ju, citat; ”på hårfästet att det är samma person”. SD-politikern i Kalmar, Thoralf Alfsson, är en av de som skrivit blogginlägg att det är uppenbart att det är samma person. Alfsson har nu raderat sitt inlägg från sin blogg.

”Nyheten” spreds även på Politikfakta, Avpixlat, Exponerat och en mängd diverse bloggar där man kan få läsa alla möjliga konstiga resonemang, och förvirrade utlägg där man bevisar att man inte kan något om t ex pan-arabiska tankar och varför symboler är liknande i Syrien och Irak etc. Det klipps och klistras, slutsatser dras men alla aktar sig för att röra vid något som kan kategoriseras som PK-media, universitetsstudier, uppslagsverk eller bara allmänt vetande.

12728933_10153336520255911_3368470158552664158_nWebfunktionen How-old.net används också flitigt som ”bevismaterial”. För nöjes skull provade jag med en bild på min då några månader gamle son, och en bild från ett bröllop där det skiljer som mest tre år mellan personerna på bilden. Själv är jag där 26, några andra sägs vara över 40, och 6(!). (Sorry lunkan…)

12654645_10153336520170911_5775408766219545630_nVad blir kvar? En kille som morgonen efter detta dragit igång, skriver till mig att han är rädd. Hur skulle han, med sina goda avsikter, kunnat ana att något sådant här skulle kunna ske?

Som om det inte vore nog, har ett antal personer tagit sig friheten att skriva till Fadi, och gratulerar honom till att han lyckats lura svenska staten, att han borde dra etc. Några med riktig identitet, några under vad som kan misstänkas vara trollkonton.

Såhär funkar propagandamaskineriet

I denna artikel och nedan ser ni ett antal av de ”bevisbilder” granskarna tagit fram, samt kopia av Fadis pass etc.

Här kommer ett gäng exempel på websidor som sprider detta:
unvis.it/avpixlat.info/2016/02/08/ensamkommandecirkusen…

unvis.it/ricobranting.blogg.se/2016/february/svt-far…

unvis.it/petterssonsblogg.se/2016/02/09/barnen-fr…

exponerat.net/kapten-i-syriska…

Notera att en del låter sin artikel ligga kvar, trots alla påpekanden om felaktigheten. Politikfakta och Exponerat har i skrivande stund raderat sina, det blev väl även för dem alltför uppenbart till slut?

Och för er som fortfarande inte kan släppa det här med skägg. På mitt högstadie (OBS, högstadie) gick flera killar som hade skägg eller möjligheten att låta det växa ut om de ville. Fadi går motsvarande tredje året på gymnasiet. Följer man hans bilder så ser man skäggväxt från typ 2013. Varken att ha skägg, eller ta en drink (vilket några påpekat), torde vara något extremt – vare sig i Syrien eller Sverige, även om drinken inte dricks lagligt här – i den åldern…

Vad vill jag med detta inlägg?

Jo, just så här funkar det när ni delar något ni finner ”upprörande”, från nätsidor som Exponerat, Avpixlat, Politikfakta och så vidare. Inget har granskats. Någon drabbas. Lögner sprids.

Jag säger inte att folk som missbrukar systemet inte finns, eller påstår att systemet är perfekt. Men, låt oss ta en seriös diskussion om allt detta.

Tänk på konsekvenser för individer innan ni bara sprider vidare. Försök vara lite mer källkritiska, och försök se sammanhangen. Vad är budskapet? Agendan? Om detaljer i en nyhet kan vara korrekt, kan helheten ändå ompaketeras för att säga en helt annan sak.

Vänligen,
Julius Sääf,

PS – fler än jag har givetvis också uppmärksammat detta –
kwasbeb.se
metro.se/nyheter/det-har-ar-bashar-al-assads-dode-bror…

12688322_10153336519765911_2185499229892083034_n 12670048_10153336519795911_5298304314576126765_n 12742592_10153336519930911_3339321173783454311_n 12705292_10153336519995911_8568970443160185172_n  12670303_10153336520090911_8352877149556850683_n

Israel? Det finns inte på kartan

”There is no Israel on the map Swedish children see”

Detta citat inleder Tobias Peterssons artikel Op-Ed: Indoctrinating Swedish children.

De senaste månaderna har det framkommit att en, eller flera, skolor skulle ha erbjudits propalestinsk propaganda: svenska skolelever sägs ha fått ta del av ett studiematerial med en karta där Israel är raderat, det finns inte. Istället finns Palestina med på nämnda karta.

Det är Tobias Petersson, ordförande i PPI (Perspektiv på Israel), ett proisraeliskt nätverk bildat 2013, som i ett öppet brev till skolkommunalrådet i Malmö, Anders Rubin, kräver svar på vilka skolor som använder sig av det nämnda materialet. Rubin uppmanas att agera ”mot ansvariga på skolor som tillåtit detta”, samt ta reda på vilken organisation som ursprungligen ligger bakom utbildningsmaterialet.

Brevet står att läsa i sin helhet här. Det handlar om en textbok, ”Jag tillhör Palestina”, som påstås försköna terrorism och våld, samt demonisera Israel. Detta material påstås strida mot svenska skolans värdegrund, vilken kräver att undervisningen ska vara saklig och allsidig.

I brevet läser vi följande:

”Första sidan inne i den helt arabiskspråkiga boken ”Jag tillhör Palestina” pryds av en karta. ”Detta är Palestina” står det ovanför kartan. […] Det finns ingen gräns dragen efter 1949 års stilleståndslinjer (brukar också refereras till som 1967 års gränser). Israel är utraderat och Tel Aviv existerar inte”

Vid närmare efterforskning har följande framkommit: jag har, via Petersson själv, delgivits att skolan (1 skola, inte flera) i fråga är Apelgårdsskolan i Malmö. Skolan har många arabisktalande elever. Jag har kontaktat skolledningen och de hälsar att det inte har haft något samarbete med PRC (Palestinska rättvisecentret), organisationen som sägs ha varit drivande i att indoktrinera svenska barn. Märk väl att det talas om flera skolor och om ”Malmös skolelever”, och det insinueras att denna internationella palestinska kampanj ingått i den lärarledda undervisningen.

När Motargument gräver vidare framkommer att Apelgårdsskolan sedan 2013 hyrt ut lokaler till föreningen Al-Hikma. I uthyrningen ingick, till en början, också fotbollsträning i idrottslokal på söndagar.

Det handlar alltså inte om att svenska skolbarn får ta del av antiisraelisk propaganda, eller att rektor eller lärare på Apelgårdsskolan har ansvar för att det arabiska studiematerialet ”Jag tillhör Palestina” har delats ut.

Det handlar om att en förening som hyr skollokalerna på helgerna har haft Palestina-studier som en del av lördagsskolan. Föreningen, Al-Hikma, har i sin tur haft besök av PRC.

Att boken är skriven på arabiska gör det orimligt att det skulle förhålla sig på det sätt som Petersson försöker påskina. Så allt detta förefaller vara en icke-fråga, då allt verkar som att den använts i endast denna förening, och då har nått endast de barn som närvarat på lördagar.

16138766485_e8b57e882d

Tobias Peterssons brev, och upprördhet, kan eventuellt grunda sig i att en muslimsk förening hyr lokaler i en skola och bedriver lördagsskola med propalestinskt utbildningsmaterial.

Det rör sig alltså inte om att vinklad propaganda skulle ingå i lärarledd undervisning på ett antal kommunala skolor i Malmö, eller att svenska skolbarn får lära sig att Israel inte finns.

Att föreningar, oavsett inriktning, ser sig ha i uppdrag att sprida sin världsuppfattning, är inget märkligt, eller nytt för den delen. Om det kan man tycka vad man vill, men det är inte exklusivt för Al-Hikma eller PRC. Mer om detta går att läsa här.

Det står fastslaget i grundskolenämndens beslut från november 2014 att utomstående föreningar som vill hyra lokaler i kommunala skolor i kontraktet ska klargöra syftet med verksamheten. Kontraktet mellan Apelgårdsskolan och Al-Hikma skrevs i februari 2013.

Detta är en indikation på hur viktigt det är att vi alla är kritiska, noggranna, och granskar information. Det finns risker att vi utsätts för vinklade, falska nyheter. Många har ofta en agenda, och det är upp till oss att välja att avgöra om vi ska tro på allt vi läser, eller ser, eller om vi först vill ta reda på vad som faktiskt stämmer, innan vi tar ställning.

Så jo, svenska skolbarn ser Israel på kartan!

Källor:

Tobias Peterssons brev till kommunalråd Anders Rubin (15 december 2015)

Skånska Dagbladet skriver om hur skolor anklagas för propalestinsk propaganda (16 december 2015)

Tobias Peterssons artikel på israelnationalnews.com (28 januari 2016)

Nima Gholam Ali Pour (SD) om att ”Apelgårdsskolan är inte en källarlokal” (1 februari 2016)

Fridolin och Storkens nyheter

Artikel av Polimasaren

Det började med att jag såg en före detta SD-politiker dela en gammal satirartikel från 2014. Den var från Storkens nyheter och handlade om att Gustav Fridolin ville byta ut den svenska flaggan. Den har cirkulerat runt tidigare och gett upphov till mycket skratt.

Fridolin

Nyheter24 uppmärksammade artikeln förra gången och gav förslag på reaktionerna och det var många som var rasande över Miljöpartiets språkrör. Jag vill ta reda på om det var samma reaktioner den här gången eller om de hade lärt sig sin läxa när det gäller källkritik. Storkens nyheter har ju uppmärksammats som en satirsajt ett antal gånger under året som gått. Jag gick igenom de som delade artikeln igen och hittade flera stycken som var helt säkra på att det som stod i artikeln var sant. Så sant så att de till och med önskade livet ur Fridolin. I en kommentar fick inte bara Fridolin skulden, utan även muslimerna.

screenshot-www facebook com 2016-01-12 12-12-31 screenshot-www facebook com 2016-01-12 11-55-55 screenshot-www facebook com 2016-01-12 11-57-42 screenshot-www facebook com 2016-01-12 11-58-41 screenshot-www facebook com 2016-01-12 11-59-27 screenshot-www facebook com 2016-01-12 12-00-16 screenshot-www facebook com 2016-01-12 12-06-53 screenshot-www facebook com 2016-01-12 12-07-56 screenshot-www facebook com 2016-01-12 12-09-13screenshot-www facebook com 2016-01-12 12-10-23 screenshot-www facebook com 2016-01-12 12-11-15

Det är nu jag ska skriva en slutkläm på inlägget, men jag vet inte. Jag finner inga ord för detta och om sanningen ska fram så börjar den totala avsaknaden av källkritik göra mig väldigt rädd.

Den som söker den finner…

Den som söker den finner. Så brukar det låta och det ligger en stor mängd sanning i detta. Den som söker efter mönster i sin omvärld kommer att finna mönster – från rasism till genus och varför samhället ser ut som det gör. Det som skiljer en lös åsikt från en verklig problematisering är just att ta upp olika perspektiv för den tes och/eller slutsats som sedan ges. Den lösa åsikten behöver inte stå till svars för vilka källor som ligger bakom åsikten eller hur representativ/överensstämmande med verkligheten åsikten är. Sedan går det bra att dunka på med många sådana åsikter och sprida ett ”budskap”.

Jag har arbetat nära en sida som heter Motargument.se där en hel del myter och felaktigheter tas upp. Viralgranskaren brukar också knäcka myter och reda upp felaktigheter. Det är ett massivt arbete bakom detta men problemet är att de människor som skulle behöva ta till sig av informationen har slagit dövörat till. Det uttalas som ”vänsterflumfeministpropaganda” och sedan är det bra där. Men jag vill tro att det finns en större del människor som ändå vill ha någon form av objektivitet. De som aktivt är ute och söker efter information. Den som söker den finner…

För inte så länge sedan så delades det en text om hur sharia-poliser var lagliga i Tyskland. Grunden ska ha varit att de som greps, iförda västar med texten ”sharia police”, blev friade. Det var inte olagligt att bära dessa västar… Snabbt skrevs ett inlägg som delades friskt och helt plötsligt såg det ut som att det var lagligt att islamistiska extremister fick gå runt och döma folk inom lagens gräns. Något som den något källkritiska individen avfärdar snabbt men som ändå fick spridning med ”Så hemskt, snart har vi det i Sverige”. Vad…? Folk som går i reflexväst med diverse budskap? Folk som beter sig risigt och dömande? Så fort något kommer upp om att det är rätt långsökt så dör diskussionen ut. Till förmån för en ny… Lika tramsig.

Den som söker den finner…

Ja… Den som söker efter information om hur dålig integrationen är, hur mycket problem det finns i landet eller hur mycket pengar vi skulle spara om vi stoppade all invandring, alltid, kan hitta information som stödjer detta. Kanske inte helt korrekt info, eller relevant, eller överhuvudtaget kopplad till verkligheten men informationen finns. På samma sätt går det att hitta sidor som inte på något sätt tar upp det negativa med att vi i Sverige tänker att vi ska integrera alla på samma sätt, oavsett varifrån de kommer eller vilka konflikter som kan finnas från olika hemländer. Det finns många medier som inte tar upp problem med att blanda olika muslimska grupper, folk från samma inbördeskrig eller olika kulturell bakgrund i samma hyreshus i en förort. Vi väljer så klart var vi tar vår information ifrån och vilka det är vi litar på. Så oavsett vilken ståndpunkt det är vi vill visa så kan vi se till att finna stöd i den. Den som söker den finner…

Google_web_searchDen väsentliga skillnaden är dock om vi söker efter lösningar. Om vi vill tro på det positiva och se till att överkomma de hinder som faktiskt finns. De som enbart söker stöd i det negativa kommer att kunna finna det. De som ser förklaringsmodeller som går ut på att ställa svaga grupper emot varandra, för att de ska kunna fortsätta vara nertryckta i leran, utan att fundera över var den stora pengapungen ens finns. De som förkastar forskning, journalistik, logik och medmänsklighet kommer att kunna finna vatten till sin kvarn. Den som söker den finner…

Men tänk om frågan var föräldraskap. Tänk om all din kunskap och alla dina känslor kring föräldraskap kom från sidor som enbart tog upp det negativa. Sömnlösa nätter, oro inför allt, mobbing i skolan, kiss i sängen, konstiga sjukdomar, syskonbråk, krävande barn, aldrig få vara ifred, skolångest, social samvaro, den där jävla datorn/telefonen/paddan, vilka kompisar har hen, mer oro, fylla, duger jag som förälder, vilka regler gäller, droger, sex, barnbarn, skilsmässa, curla, pengar, älskar mitt barn mig…

Eller vad det nu kan vara som kan vara negativt med barn. Tänk om detta är allt du söker om barn. Om detta är din inställning till barn, vare sig du har barn eller inte, och detta är synen du har på barn och föräldraskap. Det är ju inte fel. Men heller inte hela bilden av föräldraskapet (även om det ibland kan kännas så… kanske…). Den som söker den finner…

Den som söker efter hur mycket skit det finns i världen kommer också att hitta en stor del av den skit som finns i världen. Om vi nu ska plocka in det där vattenglaset som är halvfullt eller halvtomt så slutar det inte bara med att personens glas är halvtomt. Den del som är full, är full med skit…

Den som har ett halvtomt glas som är fullt med skit har till stor del sig själv att skylla… Letar du efter skit så är det vad du komma att ha att fylla livet med.

God fortsättning och ta hand om dig!

Krönikan är tidigare publicerad på Andreas Meijers blogg.

Islamisterna skriker!

Om du ser ett foto av en person som skriker — känner du något då? Om du ser detaljer i personens klädsel eller hens övriga attribut som gör att du kan tro att hen kan vara muslim — vet du helt säkert om den personen har en religiös tro och om hen är muslim? Om någon påstår att fotot är av en muslimsk eller islamistisk demonstration — är det verkligen så? Vilken gren av islam tror du den personen känner sig hemma hos? Kan det rent av vara ett fotografi av en sekulär, ateist i ett land där de flesta människor enligt dig ser ut att vara muslimer eller islamister?

A man shouts 'God is great' as demonstrators in background
coolloud / Foter / CC BY-NC-ND

Tror du att den mannen du ser på bilden alltid skriker varje dag? Tror du att alla män som har liknande religiösa tro som den mannen också skriker exakt likadant för exakt samma saker som den är upprörd över? Tror du att mannen som skriker är mycket mer religiös eller djupare troende — om det ser ut som att han skriker mycket, ofta, länge och högljutt på fotot?

Är personen på bilden den enda representanten som du känner till för alla personer som har en viss religion? Kan det verkligen vara en representant för alla andra människor som har den religion som du enligt dina fördomar tycker att mannen på bilden har? Eller är han just på den bilden mer av en representant för en känsla av sorg, frustration eller hopplöshet? Om du ser en enda skrikande man på ett foto — varför direkt hoppa till felaktiga slutsatser om alla män som är religiösa eller bor i det området?

Skilj på kollektiv och individer

De personer som har liknande religiös tro eller bor i samma område som personen på bilden har inte automatiskt exakt samma åsikter som personen som du ser. Det är bara de personer som du ser skrika på bilden som är den enda som skriker. Men vet du varför de skriker? Kanske skriker mannen för att hans älskade har blivit skadad t.ex. i en bilolycka. Det kan kanske bero på att hans favoritfotbollslag just har vunnit eller förlorat en slutspelsmatch.

skrikandemanKan du minnas senaste gången som ett nyhetsteam har åkt till Mosul, Bagdad, Kabul eller till Casablanca, Tunis, Kairo för att filma alla de miljontals muslimer som inte skriker?

Det talas mer och mer bland de som ”bara är kritiska till invandringspolitiken” om skrikande islamister och muslimer. De sätts nästan uteslutande i samband med antivästliga åsikter och omänskliga värderingar i ett perspektiv som om att varje enstaka muslimsk person är ett bevis för ett mönster av systematisk ondska.

Jag har letat länge, har ännu inte funnit någon nationalist, patriot eller socialkonservativ som ens har börjat försöka nyansera sin egen bild av religiösa människor från andra länder. Ingen av dom verkar ha tänkt tanken att de skulle kunna prova analysera sina egna fördomar och sina egna åsikter om bilderna som visas i media.

Ett foto på en arg person som skriker i en demonstration i ett fjärran land — är det något att vara rädd för?
En skrikande person på ett foto är i princip bara ett foto av en skrikande person.

Se även mer om bildanalys i denna artikel eller läs andra artiklar som publicerats på Motargument.se om källkritik och mediagranskning.

Bilarna brinner!

Om du ser ett foto av en bil som brinner — känner du något då? Vet du helt säkert om den bilen är parkerad i Husby, om någon påstår att fotot är av en bil som brinner i Husby? Kan bilen rent av vara fotograferad i någon förort till Paris eller kanske i ett fjärran land där det pågår ett inbördeskrig?

Burning
HeatherMG / Foter / CC BY-NC-ND

Känner du någon ilska över en bilbrand, om du äger en bil och kanske känner efter hur du skulle må om det var din egen bil som blev utsatt för skadegörelse? Behöver någon annan än ägaren till den aktuella bilen som brinner, och dennes försäkringsbolag, känna något?

Tror du att det brinner en bil i det området varje natt eller varje vecka? Tror du att alla bilar i det området alltid brinner? Tror du att ingen bil som parkerats i Husby undgår från att bli vandaliserad eller uppeldad?

Kan du minnas senaste gången som ett nyhetsteam har åkt till Rosengård i Malmö, eller till Gottsunda i Uppsala för att filma bilar som inte brinner?

Individer och kollektiv är två olika saker!

Vad krävs för att elda upp en bil? En gissning är att en person krossar ett fönster och lägger in något brinnande föremål på en stolsits. Alternativet är kanske att tillverka en molotovcocktail och kasta den in under motorhuven på en bil. En enda person och en enda handling är i princip det enda som behövs.

Om du ser en enda brinnande bil — varför direkt hoppa till felaktiga slutsatser om alla som bor i det området? Ytterst få personer som bor i Sverige eldar upp någon enda bil under hela sitt liv.

Argumentationsfelet har ett namn

Att en grupp människor betraktas skyldiga till handlingar som en enda individ — som anses höra in i den gruppen — utfört kallas kollektiv skuld eller kollektiv bestraffning. Denna ”teknik” är strängt förbjuden — brottslig världen över — eftersom den kan leda till diskriminering, förtryck eller andra obehagligheter.

Argumentation som görs för att försöka skuldbelägga ett kollektiv för enstaka individers gärningar kallas för Guilt By Association.

De personer som bor i samma område eller har liknande religiös tro som förövaren blir inte kollektivt skyldiga till gärningen.
Det är bara den personen som har eldat upp en bil som du ska lägga skulden på. Det är bara de personer som bevisligen har tänt på en bil som ska dömas av en domstol och bestraffas.

Det talas mer och mer om brinnande bilar och kyrkor, speciellt på Avpixlat. De sätter nästan uteslutande alla bilbränder och kyrkobränder i ett perspektiv som om att varje brand är bevis för ett mönster. En brinnande kyrka kan ha orsakats av mängder av olika anledningar. Här räknar jag upp några incidenter som orsakat kyrkobränder: åsknedslag, skogsbrand, elfel, linoljetrasor efter till exempel renovering av trägolv eller kyrkbänkar.

På nationalistfronten intet nytt

Jag har letat länge, har ännu inte funnit någon nationalist, patriot eller socialkonservativ som ens har börjat försöka nyansera sin bild. Ingen av dom verkar ha tänkt tanken att de skulle kunna prova analysera sina egna åsikter om bilderna som visas i media — som de anser visa på ett farligt mönster, som de anser är det största hotet mot mänskligheten sedan andra världskriget.

Ett foto på en bil som brinner — är det något att vara rädd för?
En brinnande bil på ett foto är i princip bara ett foto av en bil som brinner.

Invandrarstängsel och Superfalafel

Gästinlägg från Politifon

För några dagar sedan uppstod en diskussion på ett av Facebooks kändare rasist/kulturrasist-hak. Där postade en debattör en bild som exempel för hur Malmö håller på att utvecklas till att bli ett så kallat Grindsamhälle. Visserligen finns en sådan utveckling i Sverige, där belevade människor rutar in sig själva i stängda områden, där obehöriga ej äga tillträde. Dvs. en klassmarkering av amerikansk överklassinspiration.

Postaren ville dock med sina bilder mena att utvecklingen ser ut som den gör som en direkt konsekvens av invandring och multikultur. Några väldigt observanta motdebattörer tyckte dock att hen utnyttjade en existerande säkerhetsåtgärd för att slå ned mot invandrare och vår gemensamma multikultur.

samhäls

Till vänster ses bilden som användes i propagandasyfte och till höger den bild som följde efter riktig research.

En av motebattörerna skriver, och jag citerar:

Okej. Barbara […] postar en bild som ska suggerera fram en ödesmättad stund, helt i linje med traditionell fascistisk undergångstematik. Ett fotografiskt belägg för hennes tes om att det “mångkulturella experimentet är på väg att haverera”. Sin vana trogen, att folk sväljer allt med hull och hår, utan att ifrågasätta, så blev hon kanske lite snopen när jag ställde några källkritiska frågor. […][…] Hursomhelst, det blir upp till mig att skaffa fram information. Jag framlägger bevis om att fotona var tagna 2009 och inte 2013, som hon vill försöka ge sken av. Hon kontrar med två fotografier från en parkinhägnad. Till sin undsättning, så får hon bistånd av Jörgen […] som ger sken av att vara en “ute på fältet” och som uppmanade mig att komma och se verkligheten själv. Nåväl. Det gjorde jag. En vän till mig gick nyss helt sonika till gatuköket och tog ett fotografi. Därtill, så pratade han med gatuköksföreståndaren. Barbara gör stor sak av att hela gatuköket är totalt inburat och att det skulle ha något att göra med det hon kallar “multikulti” och att “Malmö är en stad i otrygghet”. Det var en lögn i syfte att vilseleda. Gallret är bekostat av kommunen.

Det kostade 280 000 kronor. Gallret är för dekorations skull och ett led i kommunens stadsplanering att göra staden vackrare. På detta galler var det tänkt att klängväxter skulle växa. Gatuköket ligger på Regementsgatan, mittemot f.d. statsministern Göran Persson gamla lägenhet. D.v.s. i relativt fina kvarter får man förmoda, där kriminaliteten är mycket låg. Så nästa gång kanske Barbara och Jörgen kan ta och ge sig ut i verkligheten och ta reda på hur det förhåller sig innan de påstår något om den. D.v.s. om de nu är intresserade av den. Propagandister brukar inte vara det. Hur det än är med saken, så vet vi i fortsättningen hur vi ska värdera information från Barbro: med en stor nypa salt. Gött mos!

Restaurangen ligger i närheten av Malmö Stadsbibliotek på Regementsgatan och förefaller vara placerad i utkanten av Fågelbacken. Wikipedia beskriver platsen på följande vis:

Nästan 40 % av områdets invånare är pensionärer och barn finns i mindre än 10% av hushållen. Arbetslösheten i området uppgår till 2% och totalt 3% innehar socialbidrag.

Akta! 30- och 40-talisterna är säkert ute och bryter om nätterna…

Att man låter påskina att säkerhetsåtgärderna som vidtas i våra bostadsområden beror på multikultur känns inte särskilt trovärdigt. Innan bostadsbolagen började automatisera sina portlås fanns porttelefoner (möjligen anakronistiskt här) – ett fenomen som är minst 30 år gammalt. Innan sådana åtgärder vidtogs hade vi Portvakt — som i modern tappning skulle kunna motsvara en vaktmästare som också ansvarar för områdets säkerhet (inkl. portlåsning). Dessa alarmister på internet använder alla medel för att försöka svartmåla invandring: ohistoriskt, ur sin kontext och smädande.

Vi avslutar med ett citat från personen som granskade ärendet:

Jag skulle säga att falafel-gatuköket ligger i ett av Malmös mest fulländade områden, rent arkitektoniskt. På sommaren är det otroligt idylliskt, då grillen ligger vid en slänt precis vid kanalen. Ägaren berättade att det var helt och hållet kommunens initiativ med gallerkonstruktionen runt om och att det handlade om att få gatuköket att passa in/harmoniera bättre med resterande omnejd. Ett steg i gentrifieringen kan man förmoda. 280 papp kostade det, men ägaren verkade vara nöjd. Frid och fröjd, god falafel och jäkligt trevlig personal!

Gästinlägg från Politifon

Vad Avpixlat inte vet om mediakunskap

Mediekompass

Mediekompass är en bra sajt som vi rekommenderar till alla som vill förkovra sig i hur svenska medier egentligen bör fungera, med ”god publicistisk sed” osv. Det kan behövas i dessa dagar när sajter som kallar sig ”nyhetssajter” sprider hat (lite lätt förklätt) som ”nyheter”.

Tidningsbild

När du läser i en tidning eller på nätet, litar du då blint på att allt skrivet & tryckt är sant — eller sitter du hela tiden och tvivlar på om du fullt kan lita på det du läst. Hur källkritisk är du?

Hur ska du kunna veta att det som står i tidningar eller på hemsidor är sant? En del medieföretag och hemsidor är fantastiska på att leverera korrekt information och fakta, medan andra är helt oseriösa — eller till och med hittar på. Eftersom medier påverkar dig och dina åsikter är det förstås viktigt att det du läser faktiskt är sant, eller hur? Vem som helst kan till exempel lägga ut information på nätet — så var kritisk till det du ser och läser!

Och hur lär man sig mediekunskap och källkritik, ja, det kan man läsa på: Mediakompassen.

Mediekompassen finns mycket info om olika pressetiska regler, massor av fakta och historik kring svensk tryckfrihet, censur och även en hel del förklaringar från Pressombudsmannen och Pressens Opinionsnämnd. De som byggt upp sidan är branschorganisationen TU — Tidningsutgivarna