På bibliotek runt om i landet hänger det en skylt med rubriken ”Källkritik för vuxna”. Denna skylt ger fem enkla råd för vad vi bör tänka på innan vi delar texter med mera på sociala medier. Men på sociala medier cirkulerar en artikel signerad Egor Putilov på Samhällsnytt. Skylten anklagas bl a för att ”hota” läsaren och för att utgöra ”propaganda”.

Kanske behöver vi källkritiskt granska såväl uppmaningen till källkritik som kritiken mot denna uppmaning?

---

Vi ska titta närmare på anklagelserna som jag talade om i den föregående artikeln ”Källkritik del 1: Angående anklagelser och analysverktyg”. Anklagelserna, framförda i en artikel på den alternativa mediebloggen Samhällsnytt, riktas mot en skylt som satts upp av några bibliotek för att uppmuntra till källkritik, går ut på att skyltens syfte är att ”hota” läsaren.

I artikeln läser vi även att den skulle påtala att förtal, hets mot folkgrupp och anstiftan till brott är olagligt, Enligt skribenten i Samhällsnytt ska skylten påstå att dessa olagliga handlingar vore något dåligt, fast det snarare handlar om äkta yttrandefrihet. Ställningstagandet som görs på skylten framställs i anklagelsen som om att det skulle stå i motsatsförhållande till yttrandefrihet i sig.

I första delen om källkritik redogjorde jag för två verktyg för källkritik. Dessa består av skylten ”Källkritik för vuxna”, samt häftet ”Källkritik”.

Så, hur ligger det egentligen till med dessa båda verktyg, och med kritiken mot det ena av dem?

Analys av skylten ”Källkritik För Vuxna”

Dess sju punkter är en enkel metod för att utvärdera om något är delbart eller inte. Punkterna är inte faktapåståenden, utan värderingspåståenden. Ett faktapåstående ingår dock, nämligen att det är olagligt att ägna sig åt hets mot folkgrupp, förtal, uppmaning till brott eller dylikt. En snabb googling visar att detta faktapåstående rent allmänt är korrekt. En lite längre studie av relevanta sajter och böcker kan ge en mer detaljerad bild av var gränserna går.

Att skylten har kommit upp på offentliga bibliotek torde härröra från berörda myndigheter. Ovan nämnda kritik uppger att det rör sig om Statens Medieråd, vilket dock inte framgår av själva skylten. Av dess finstilta framgår däremot författarens namn. Hon är IKT-pedagog (Information- och kommunikationsteknik) i ”Bibliotek och högskolepedagogik” på Högskolan Kristianstad.

Finns det rent källkritiskt något att anmärka på skylten? Detta torde skilja sig åt mellan de båda modellerna. Utifrån häftets modell finns det inget att anmärka på skylten. Dock finns fog för påpeka att den saknar en del perspektiv som finns med i häftet som kanske borde finnas med här också. Om vi istället utgår från skyltens modell så finns det däremot en potentiell invändning som den kan rikta mot sig själv: Vill en person som läser skylten att hens vänner ska förknippa hen med en svensk högskola, alternativt med en svensk myndighet, och med de världsbilder som kan förekomma på en sådan? Tja, det beror ju på vilka vänner hen har. Vad har de för inställning till högskolor och myndigheter, skulle just dessa personer kunna ta anstöt av att hen delar från en sådan källa? Hur det nu än må vara med detta så är det i vilket fall orimligt att anklaga skylten för att ”hota” läsaren eller att vara emot yttrandefrihet.

Analys av häftet ”Källkritik” av Peter Olausson

Häftet ”Källkritik” utgör med sina fem kriterier och nio steg ett mer nyanserat analysverktyg än skyltens sju punkter. Men i och med att det är längre och mer nyanserat så krävs mer energi för att använda det. Skylten är enklare, på gott och ont.

Häftet har ett vuxnare tilltal än skylten, vilken trots att den har ”för vuxna” i titeln, har ett tilltal som kan uppfattas som att den talar ner till läsaren. De faktapåståenden som görs i häftet är, precis som på skylten, lätta att kolla upp att de stämmer. Häftet avslutar dessutom med en gedigen lista på lästips.

Angående ”tendens” enligt häftet och ”tänk” enligt skylten så kan vi konstatera att Peter Olausson har varit aktiv i föreningen VoF (Vetenskap och folkbildning). Ett par år efter att han publicerade sin artikel om källkritik blev han föreningens riksordförande. Detta är inte något problem utifrån häftets modell. Utifrån skyltens modell torde det inte heller vara något problem för en genomsnittlig läsare, men precis som med skylten så är frågan vilka vänner läsaren har.

VoF arbetar mot kvacksalveri och mot pseudovetenskap, och delar varje år ut prisen ”Årets folkbildare” och ”Årets förvillare”. Säkerligen kan anhängare av någon lära eller grupp som blivit stämplad som det ena eller andra tycka illa om det. Detta kan leda till man förkastar material från VoF. Om du har en vän som försörjer sig på homeopati eller på kristallhealing så innebär detta att din vän har anledning att ta illa upp om du ifrågasätter hens försörjning eller om du respekterar material från en förening som ifrågasätter hens försörjning. Detta innebär i sin tur att du har sociala, men däremot inte vetenskapliga, skäl att betrakta hälsoeffekterna av homeopati respektive kristallhealing  som vore de vetenskapligt bevisade.

(För övrigt: Angående tendens kan det även vara på sin plats med en liten parentes om min egen tendens – jag satt själv i VoF:s riksstyrelse samtidigt som Peter Olausson var riksordförande, vilket kan tänkas innebära att jag inte är helt opartisk.)

Analys av kritiken mot skylten

När en artikel anklagar en enkel skylt om källkritik för att ”hota” samt insinuerar att den skulle vara mot yttrandefrihet kan det vara läge att dra öronen åt sig. Detta torde innebära märkvärdiga uppgifter och polariserat mottagande, som i sig inte behöver innebära att de skulle vara felaktiga. Däremot innebär det att vi behöver tänka efter lite extra istället för att låta oss svepas med i upplevelsen.

Låt oss börja med att kolla upp vilka som står bakom artikeln. Den är publicerad på ”Samhällsnytt”, och är skriven av ”Egor Putilov”. Namnen antyder att det rör sig om en bred tidskrift om samhällsfrågor, respektive om en man med invandrarbakgrund. Denna bild förstärks när vi går vidare till att kolla upp vad sajten skriver om sig själv och om sin skribent.

Samhällsnytt sammanfattar sig själv enligt följande: ”Samhällsnytt tar ett brett publicistiskt grepp. Vi specialbevakar de områden där etablissemangsmedia uppvisar underlåtenhetsförsyndelser, men fokuserar också brett på allmän nyhetsjournalistik. Dessutom gör vi regelbundet granskande och grävande filmreportage”.

Bloggen presenterar Putilov: han har tidigare arbetat som frilansjournalist för Aftonbladet, Expressen, SvD, SR och andra medier. Han har arbetat som asylhandläggare på Migrationsverket och som tjänsteman i Riksdagen. Så långt så bra. Vi får också veta att det tydligen finns en enskild centerpartist som säger sig uppleva honom som ett stort hot, vilket dock knappast förtar helhetsintrycket. Allt som allt låter det ju jättebra. Presentationerna av andra medarbetare innehåller dock ett par ledtrådar i annan riktning, men låt oss först ta en titt på sajtens framsida.

En snabb genomgång av rubrikerna på bloggens förstasida (onsdagen den 27:e november 2019) visar sig innehålla bland annat hyllningar till president Trump, anklagelser mot skolväsendet om att dyrka Greta Thunberg. Här finns påståenden om att gäng av romska tiggare överfaller svenska studenter på deras skolavslutning och insinuationer om att förra riksdagsvalet inte gick rätt till.

Sistnämnda artikel visar sig gå in för att EU-kommissionen ska räknas som ”främmande makt” och att denna genom att falskeligen måla upp ett klimathot skulle ha manipulerat inför valet så att Miljöpartiet skulle ha fått oförtjänt många röster. Förutom hyllningen till Trump så är samtliga dessa artiklar skrivna av just Putilov. Bloggens presentation av den politiske chefredaktören, tillika ansvarige utgivaren, indikerar att Samhällsnytt i själva verket är den ökända högerextrema publikationen ”Avpixlat”, fast med nytt namn. En snabb googling på Putilov visar att även han har bytt namn. Ganska många gånger, till och med.

Så, vem är då denne Egor Putilov? Eller Yuri Popov som han egentligen (?) heter? Eller var det Alexander Yarovenko, Tobias Lagerfeldt, Martin Dahlin eller kanske Alexander Fridback? Dessa är de 6 alias på Putilov som jag har kunnat finna.

Tja… Framför allt så har han tidigare varit anställd av Sverigedemokraterna, samtidigt som han indirekt fått miljontals kronor överförda till sig från Ryssland. Som anställd av SD:s rikskansli ägnade han betald arbetstid åt att skriva bedrägliga debattartiklar utifrån diverse förfalskade avsändare. När sverigedemokraten Kent Ekeroth fick en debattartikel publicerad så fick Ekeroth svar på tal i form av ett polemiskt debattsvar vilket knappast någon torde sympatisera med. Detta debattsvar, vilket gick under rubriken ”Ge asylsökande och papperslösa rösträtt”, påstod sig komma från en volontär från ”Refugees Welcome” – men kom i själva verket från Putilov.

Slutord

Så, vad kan vi då lära oss av detta? Främst att källkritik förvisso är viktigt. Men även att det är viktigt att vi finslipar våra verktyg för källkritik. Dels för att de ska fungera så bra som möjligt, och dels för att undvika att ha svagheter vilka de som ogillar källkritik som sådant kan hugga på i syfte att misstänkliggöra källkritik som sådant och att bygga upp filterbubblor där de som dragits in kan bli allt mer avskärmade från omvärldens kunskap.

Detta om analysen av verktygen och av anklagelserna. En beskrivning av analysverktygen finner du i ”Källkritik del 1: Angående analysverktyg och analysverktyg”.