Etikettarkiv: homofobi

#näthat: När Dr. Jekyll blir Mr. Hyde

Handen på hjärtat: är du dig själv på nätet? Uttrycker du dig på samma sätt i verkligheten som du gör på nätet? Hur står det till med godheten, medmänskligheten och respekten där du sitter bakom skärmen? Jag vill hävda att väldigt många av oss väljer att ta ut svängarna mer då samtalet, eller debatten, sker på nätet. Det är som om livet på nätet inte är på riktigt.

Men det är, i högsta grad, på riktigt.

I och med det monumentala genomslag Internet har haft, låt säg, de senaste 20 åren, har också spelreglerna för hur vi väljer att uttrycka oss förskjutits. I verkligheten, ansikte mot ansikte, är merparten av oss någorlunda sakliga, medmänskliga och vi visar respekt gentemot varandra. Många av oss är vad man skulle kunna kalla för PK, dvs politiskt korrekta, mest för att inte sticka ut eller för att inte skaffa oss ovänner.

NamnlösBakom skärmen är det annorlunda. Vi ser inte människan, utan vi ser istället en fiende och det är inte i närheten lika påtagligt att vi faktiskt interagerar med andra människor som, i sin tur, sitter bakom sina skärmar. Vi glömmer att det är riktiga människor, samma människor som vi möter i det ”verkliga” livet. Internet fungerar som en skyddad verkstad, en alternativ frizon där uttryck som inte, pga de sociala normerna, yppas i samhället plötsligt får legitimitet.

NamnlösJag är för ett öppet politiskt klimat, där alla med olika åsikter och ideologier, ska få komma till tals. Vi är alla, mer eller mindre, oliktänkande. Vi tycker olika om massor av saker. Det är bra, det är underlag för ett gott debattklimat. OM det nu inte vore för den där känslan av att det är OK att släppa alla sociala spärrar och tuta och köra.

På Twitter, Facebook, Flashback, på bloggar och i kommentarsfälten tillhörande nättidningar ser jag dagligen hur orden och språket lever ett eget liv. Argumentationen och debatten hänfaller inte sällan åt hat och hot mot den som inte är av samma uppfattning som en själv. Hatet tar sitt uttryck via funkofobi, homofobi, sexism, rasism och allehanda kränkningar. Hoten innefattar mordhot, hot om våld och våldtäkt gentemot enskild person, men också gentemot familj och anhöriga.

NamnlösDagligen ser jag tweets, Facebook-inlägg och -kommentarer som är direkt lagvidriga. Jag ser detta i bloggar, i kommentarsfälten till nätupplagor på dagstidningar och de få gånger jag är inne på Internets verkliga bakgård Flashback. Det rör sig ofta om hot, kränkningar och förtal, uttryck som möjliggörs av ”anonymiteten” man känner bakom skärmen. Även många av oss som inte väljer att vara anonyma balanserar på, och passerar, skiljelinjen för vad som är lagligt och olagligt.

NamnlösDet kastas epitet till höger och vänster, epitet som allt som oftast inte har legitim grund. Jag gör tydlig skillnad på att uttrycka sig rasistiskt, sexistiskt eller homofobiskt och att de facto vara rasist, sexist eller homofob. Jag reagerar då jag ser människor uttrycka sig kränkande, hotar eller hatar och jag undviker själv att svänga mig med epitet som egentligen inte har någon annan effekt än att diskussionen blir hätsk och, i allra flesta fall, meningslös och destruktiv.

Möt det skrivna ordet och inte din fördom om den som skrev det.

NamnlösJag funderar ibland över varför jag är aktiv i olika sociala medier, såsom Facebook och Twitter. Jag kommer alltid fram till, trots allt hot och hat, att jag vill framföra mina åsikter, åsikter som står mig nära och åsikter som jag brinner för. Jag tänker inte låta mig tystas, eller skrämmas, av påhopp, kränkningar eller hot. Tyvärr är det många som faktiskt slutar att göra sin röst hörd. Människor som fått nog av hot gentemot sig själv och sin familj, människor som tröttnat på debattklimatet som råder på nätet, och som låter fega, ynkliga människor bakom skärmen tysta och skrämma.

Det du inte klarar av att säga i verkligheten ska du inte heller säga på nätet.

Lästips:

Vilka mekanismer styr näthat?

Om näthat och hot

Sluta bemöt rasismen med funkofobiska argument!

Argumentationstips

Ta debatten!

 

Rasism idag är inte biologi och gener

Krönika av Torbjörn Jerlerup

Man hör ofta myten att rasism är liktydigt med hat mot ett folk, mot gener och mot ”blod”. Därför hör man ofta sverigedemokrater säga att muslimhat inte kan vara rasism – det är en religion, inte ett folkslag. En del andra säger att de inte är antisemiter, även om de pratar om en judisk konspiration. För de har inget emot ”goda” judar som är mot Israel och sionismen, eller f d judar som konverterat.

Efter andra världskriget ändrades definitionen på rasism. Det som var rasism fram till 1945 var biologisk rasism. Hat mot ett biologiskt enhetligt folkslag, mot genuppsättningar och hudfärger. Få har den synen på andra folk idag. En del, hardcore-nazister t ex, har kvar den synen. De flesta andra är vad som kallas ”kulturella rasister” istället: de hatar en kultur eller en religion.

Men bådadera är rasism.

Så här kan det låta:

Om muslimhatet: ”Islamofobi är ett bluffbegrepp. Att kritisera muslimer kan inte vara rasism, för islam är inte ett folkslag”.

Om judehatet: ”Judehatet är en bluff. Det finns få som är antisemiter och hatar alla judar. Jag känner flera judar och läser gärna Israel Shamir som är f d jude. Jag hatar inte alla judar. jag är bara mot den sionistiska och judiska världskonspirationen bara. Jag är inte rasist”.

Om antiziganism: ”Jag är inte mot alla romer. Därför är jag inte rasist. Men romernas kultur är sån att man uppmuntrar till stöld. Det säger en rom jag känner också, som är mot den romska kulturen”.

Om homofobi: ”Jag har en vän som är homosexuell, och jag har inget emot det – bara jag slipper se det”.

Om begreppet ”kuffr” och hat mot andra som inte har den rätta tron: ”Rasism rör föreställningar om biologiska skillnader. Detta har med trosuppfattningar och livsåskådning att göra. Inte mindre fel för det, men snälla kalla det inte rasism”.

Förändringen av begreppet rasism började med judehatet. Därför kan det vara bra att använda antisemitismen som exempel på hur de två varianterna av rasism ser ut.

Israel Shamir är en central person i den internationella antisemitismen. Han är f d jude. Det hindrar inte att han får full respekt av de flesta andra antisemiter i världen. Trots hans judiska blod anses han vara en god person av många antisemiter.

Även många nazister pratar väl om honom. Det ser man ofta på Stormfront.

Israel Shamir is one of the few Jews who has earned my respect. Years ago I used to post on his forum, he was absolutely hilarious because practically everyday he would ban one of his sycophants off his forum simply for not being anti-Semitic enough, he would then chastise them with a big one page lecture about the evils of being too soft on zio-supremacism. I wasn’t used to seeing a Jew take a stand like that, he was something else!

En del nazister är inte lika positiva till honom. Svenska Motståndsrörelsen i Sverige är kluven. En del säger att han är en god jude. Andra att han är en person som man inte kan lita på; för att han har ”judiskt blod”.

Neturei Karta. Förintelseförnekande judar som ofta älskas av antisemiter.

Det finns två sorters judehat.

En del är mot alla judar. Det spelar ingen roll om de lämnar judendomen och konverterar. De är ändå alltid bara en ”smutsig jude”. De är biologiska, eller genetiska, nazister.

De andra judehatarna bryr sig mindre om en persons judiska bakgrund. De kan tolerera personer som har, eller säger sig ha, en judisk bakgrund, som Israel Shamir eller Lasse Wilhelmson. Det ”judiska blodet” i dem spelar ingen roll. De här är då kulturella rasister.

En del av de kulturella rasisterna går så långt att de inte bara gillar ex-judar utan även judar som Gilad Atzmon eller den rasistiska extrema judiska organisationen Neturei Karta. De sistnämnda anser att förintelsen var judarnas fel eller att förintelsen inte ägt rum. De kan ha judiska vänner…om de är mot Israel och sionismen, t ex. De upprepar ofta att de inte alls är mot alla judar. De är bara mot den judiska världskonspirationen. Eller så säger de att det judiska folket har de inget mot, bara den judiska makten över världen och de som sprider lögnen om förintelsen.

Det är kulturell rasism.

Om nu denna form av rasism, så kallad kulturell rasism, inte är rasism, så finns inte mycket judehat kvar i världen. Då är antisemitismen på utdöende och bara ett litet fåtal nazister finns kvar som hatar alla judar. På samma sätt förhåller det sig med islamhatet. Det är hat mot en kultur och en religion mer än ett folk. Fast det finns vissa som går så långt att de hatar till och med ex-muslimer, så även inslag av biologisk/genetisk rasism finns i muslimhatet.

Men det är inte nog med det. På samma sätt som den moderna antisemitismen fungerar, fungerar även hatet mot t ex kristna, eller otrogna, så kallade ”kuffar”. Så fungerar det mesta av islamofobin.

Det finns två sorters rasism. En genetisk och en kulturell. Ibland är de båda inflätade i varandra.

Att begränsa rasism till att handla om genetik, folk och biologi är farligt. Om man gör det finns nästan ingen rasism i världen idag. Men rasismen ser inte ut som den gjorde i det heilande Nazityskland 1938. Den har förändrats, precis som världen har det!

Att kleta etikett på människor

Hos många av oss uppstår ibland behoven att kategorisera och att dela in människor efter olika kriterier. Ibland kan det vara en nödvändighet att förenkla, för att t ex diskussioner ska bli mindre komplicerade, men ibland används det som ett verktyg för att markera tillhörighet och icke-tillhörighet. I denna krönika analyseras etikettering som har sin grund i en rad olika faktorer.

Det vi ofta inte tänker på när vi väljer att kleta en etikett, en stämpel, en kategori eller en tillhörighet på oss själva eller på andra är att vi i samma andetag riskerar peka ut och slå fast skillnader mellan människor. Dessa skillnader är i sådana fall sällan av positiv karaktär. Anledningen till att vi generaliserar och delar in oss i grupper har ibland sin grund i att man vill hävda sig själv, eller framhäva en grupp som man själv anser sig ingå i. Andra faktorer som kan spela roll är att man kanske uppfattar andra som avvikande, skrämmande eller främmande. Det kan finnas en inneboende rädsla för de man väljer att peka ut som ”något annat” än vad man själv är. Mindervärdeskomplex kan vara ytterligare en faktor till varför man tycker att det är viktigt att dela in människor i olika kategorier. Etiketten kan vara ett sätt att manifestera en (inbillad?) överlägsenhet.

Olika etiketter för olika människor

blank-labels-coloured-largeJag ska nu ge några exempel på etikettering som jag funderar över. Sådana kategoriseringar används ibland på ett ogenomtänkt sätt. Det kan göras av vana, eller för att sammanhanget man befinner sig i verkar ”kräva” det, för att man inte vill riskera att sticka ut eller uppfattas som annorlunda, eller feg. Det kan vara del i en jargong, eller i en nedvärderande attityd gentemot andra, och i viss utsträckning mot sig själv. Exempel på jargong, eller nedvärderande attityd, är när vissa svenskar kallar sig själva för ”svenne” och en del invandrare benämner sig själva som ”blatte” i vissa sammanhang. Då någon framhäver andras etnicitet, religiösa tillhörighet, sexuella läggning eller funktionsnedsättning i syfte att peka på skillnader mellan människor, så är man ute på hal is. Ofta är dessa etiketter en del av samhället och den attityd som finns hos många, i större eller mindre utsträckning. Det man gör när man kletar etiketter på människor är att man undviker att se personen bakom etiketten. Man väljer istället att se det ”avvikande”, det skrämmande eller det farliga. Valet ger utlopp för behovet av att behöva skilja på folk och folk.

Den gemensamma nämnaren för dessa etiketter är att de inte är självvalda. Man har inte valt sin hudfärg, att vara homosexuell, jude eller att ha en utvecklingsstörning. Problemet med att kleta etiketter på människor är att man, i samma stund, generaliserar om hur vissa människor förväntas vara. Att generalisera utifrån ”avvikande” egenskaper är en farlig väg att gå, eftersom det kan leda till något mycket större än bara etiketten. Beroende på sammanhang och vilka man angriper, och vilka man angriper tillsammans med, så kan beteendet eskalera och innefatta mobbning, trakasserier, hot och våld.

Att kleta etiketter för politisk vinning

I Sverige finns idag ett parti som är, nästintill, besatt av att kleta etiketter på människor. Sverigedemokraterna ser det som en självklarhet, och nödvändighet, att kategorisera människor i ”svenskar” och ”invandrare”. Det var inte länge sedan andre vice talman Björn Söder talade om att judar och samer inte är svenskar. Ytterligare generaliserande etiketter som SD-politiker, och en stor andel av deras sympatisörer, använder sig av är ”vänsterextremist” och ”PK”. Skiljelinjen mellan muslimer och islamister är ytterst diffus, och grovt generaliserande, hos dessa i SD.

Varför är det så viktigt, för några, att syna, kategorisera och generalisera utifrån egenskaper som personer inte kan råda över? När det handlar om åsikt, och ideologi, har alla rätt att ifrågasätta och granska, eftersom de är åsikter och föränderliga. Däremot är etnicitet, religion, sexuell preferens och funktionsnedsättningar beständiga, väldigt privat, och inte heller självvalda. Varför är det så fundamentalt viktigt för politiker i ett parti, och för SD-sympatisörer, att diktera hur, och vad, andra människor är, eller känner sig som?

SD:s syfte med den generaliserande stigmatiseringen av människor i Sverige är att peka ut, och synliggöra, skillnader mellan människor utifrån ursprung, religion eller nationalitet. Genom att generalisera så skuldbeläggs, avsiktligt och medvetet, massor av människor enbart baserat på de rådande fördomarna om vad alla individerna i den gruppen anses ha för egenskaper. Man väljer ut egenskaper som man tycker skiljer sig åt från den gruppen man själv tror sig tillhöra och lyfter fram de andras egenskaper för att försöka skapa en polarisering mellan det ”svenska” och det som inte är ”svenskt”. Det man gör är att hierarkiskt dela in befolkningen, och samtidigt pekar man ut vissa som mindre värda, som lägre stående. Vissa betraktas som en ”andra klassens medborgare”, de är människor som eventuellt får vara i Sverige på nåder. Kraven är att alla måste sköta sig och, explicit, bli ”svenska”.

Alternativ medias roll

En viktig roll i stigmatiseringsprocessen spelar alternativ, s k opinionsbildande, media. Den utger sig för att sitta på ”den oretuscherade sanningen”. Nättidningar som Avpixlat, Fria tider och de numera nedlagda Dispatch International och Exponerat har främlingsfientligheten, hatet, polariseringen och skuldbeläggandet som livselixir. Taktiken som dessa använder sig av är att misstänkliggöra, generalisera och att peka ut vissa människor enbart på grund av vilken grupp de anses tillhöra. Att dessa hatsajter inte drar sig för att tulla på korrektheten i sina artiklar kan vi se både här, där och lite varstans. Kopplingen mellan Avpixlat och SD är omtalad, och dokumenterad.

groups-29097_640Utopisamhället som SD vill ha är ett etniskt homogent Sverige. Mer om SD:s tankar om nationen, nationalismen, svensk kultur, mångkulturalism, repatriering (d v s resebidrag till återvandring) och invandring finns att läsa här. Tanken om assimilation är stark, och nödvändig för SD. Med assimilation menas att invandrare, eller nationella minoriteter, måste helt överge sin kultur och sina traditioner, och helt anamma svensk kultur och svenska traditioner. För SD är det inte tänkbart att personer själv kan få kombinera valfria delar ur två, eller flera, kulturer. Åtminstone inte så länge de vill leva i Sverige. Det är smått tragikomiskt då man funderar över hur utlandssvenskar firar midsommar, äter blodpudding och har svenska flaggor.

Orden ”sverigevän” och ”svenskfientlighet” är populära och används frekvent av såväl SD-företrädare som SD-sympatisörer. Sverigevänner är enligt dem endast de personer som värnar om allt det ”svenska”, om att behålla Sverige svenskt. För en sverigevän är det viktigt att det inhemska premieras före allt utländskt som ska undvikas. SD:s iver att försöka tysta åsiktsmotståndare, de s k ”vänsterextremisterna”, har resulterat i en riksdagsmotion, kallad ”Intensifierat arbete mot svenskfientlighet”, skriven av riksdagsledamöterna David Lång och Paula Bieler. Motionen går i korthet ut på att SD anser att invandrare, och några svenskar, trakasserar och diskriminerar de som anses vara ”sverigevänner”. I motionen nämns att lagen om Hets mot folkgrupp (16 kap., 8 §) används på ett för svenskar otillräckligt sätt. Mycket av retoriken handlar om den s k ”omvända rasismen”, vilken, enligt många, inklusive mig själv, faller på eget grepp.

Det finns ett inneboende behov hos alla människor att benämna sig själv, och andra. För några handlar det om att försöka skapa sig en trygghet, men i många fall handlar det om att beskriva tillhörighet och icke-tillhörighet. Man vill, oftast, tillhöra en grupp. Samtidigt vill man förpassa andra till en annan grupp. Retoriken skapar olika lag, och till och med fiender. Det obehagliga är att dessa metoder används för att underbygga och stärka en politisk agenda. Nu presenteras denna agenda i en ”snygg förpackning”, levererad av SD med ett ivrigt ackompanjemang signerat alternativ media. Det är då det blir riktigt farligt.

Jag har berört detta ämne i några krönikor tidigare:

Vem är svensk?

”Allas lika värde”?

Tillsammans kan vi

SD + HBTQ = sant?

Kärlek är bland det absolut finaste vi människor kan uppleva. Att älska någon, att bli älskad och att få dela sitt liv med den man älskar är, för många, det bästa i livet. För många är önskan att få ett barn ännu starkare än att älska någon. Ibland leder det ena till det andra.

Det känns som en självklarhet, för de allra flesta av oss, att alla ska ges möjlighet och utrymme att få älska den man vill. Det känns också som en självklarhet, för många, att alla ska ges möjlighet att få barn, antingen på naturlig väg eller genom insemination eller adoption. Det finns, trots allt, vissa som inte vill ge alla människor dessa möjligheter. Det är framför allt ett parti i Sveriges riksdag som inte vill ge alla människor dessa möjligheter.

I en undersökning, där riksdagspartierna fick möjlighet att svara på sex frågor beträffande HBTQ-personer och deras rättigheter, som jag gjorde inför valet 2014, kan man tydligt se att det parti som är minst tolerant i denna fråga är Sverigedemokraterna. SD har en annorlunda människosyn beträffande HBTQ jämfört med vad de andra partierna har. Man kan kalla SD:s HBTQ-politik heteronormativ, heterosexistisk eller, till och med, homofobisk. Dessa begrepp är alla, i varierande grad, uttryck för att kärlek är förbehållet man och kvinna. Jag tänkte nu belägga varför jag anser att SD inte är ett parti för alla, varför SD inte är ett parti för HBTQ-personer. Så här skriver SD på sin hemsida om HBT (SD godkänner inte Q:et):

Ingen människa väljer sin sexuella läggning. Trakasserier och diskriminering mot människor p.g.a. deras sexuella läggning är oacceptabelt och skall rättsligt beivras. Vidare anser Sverigedemokraterna att människors sexuella preferenser primärt är en privat fråga och ingenting partiet fäster någon vikt vid.

1995 stiftades enFamily Equality lag som gav samkönade par möjlighet att ingå registrerat partnerskap. 2009 kom lagen om samkönade äktenskap, som kom att innebära att alla, oavsett sexuell läggning, nu kunde gifta sig. Det enda parti som var emot lagen om samkönade äktenskap var SD. De menade, och menar fortfarande, att äktenskapet är exklusivt för man och kvinna. Detta innebär att man sidsteppar mellan 5 och 10 % av befolkningen, man väljer att inte ge dessa människor samma möjlighet att få konfirmera sin kärlek. SD är fortfarande emot den samkönade äktenskapslagen, även om man inte planerar att ändra på det.

För de, samkönade par, förutsatt att de är gifta, som vill adoptera barn kan, enligt lag, göra det. Det kallas homoadoption, eller samkönad adoption. SD motsätter sig denna lag. Deras förklaring till detta är att man anser att alla barn har rätt till en mamma och en pappa. Detta är en tydlig markering som gör gällande att samkönade par inte har rätt att bli föräldrar. SD:s motstånd till, idag laglig, insemination för lesbiska par, förstärker synen på att ett barn har rätt till en mamma och en pappa. Vad man inte tänker på är att det, samtidigt, innebär att många par exkluderas från möjligheten att bli föräldrar. Övriga partier i riksdagen vill att såväl homoadoptioner som insemination för lesbiska par fortsatt ska vara lagligt.

Det är svårt att säga var på skalan heteronormativitet-heterosexism-homofobi man ska placera SD. Att de är heteronormativa är ställt utom allt tvivel. Att vara heteronormativ innebär snarare att man har en omedveten föreställning om att män är tillsammans med kvinnor, men det betyder inte att man anser att homosexualitet är något fel. Att de är heterosexistiska tycker jag också är rimligt att hävda, eftersom de anser att rätten till kärlek och rätten att bli föräldrar ska vara möjligt uteslutande för heterosexuella par. Genom lagstiftning avser SD att inskränka HBTQ-personers möjlighet att bygga ett liv med kärlek och barn tillsammans. Att de är homofobiska tycker jag KAN vara rimligt att hävda, åtminstone i vissa aspekter. Deras åsikter i HBTQ-frågan skiljer på människor, tanken om alla människors lika värde är inte applicerbar i detta fall. Homosexuella behandlas i samhället, men också juridiskt, på ett annat sätt än heterosexuella. Om vi dessutom adderar alla de homofobiska uttalanden som, genom åren, gjorts av folkvalda SD-politiker, är det inte särskilt vågat att hävda att SD är ett homofobiskt parti.

Det borde vara en självklarhet att alla människor har rätt att få älska vem man vill. Det borde ockå vara en självklarhet att alla människor har rätt att få barn, oavsett sexuell läggning. Detta är grundläggande behov som vi människor har, och då finns det inget utrymme för att exkludera människor på grund av vem vi attraheras av. Vi har alla samma rätt till kärlek. Vi har alla samma rätt till föräldraskap. På många ställen är det inte så. I SD:s Sverige är det inte heller så. Det är upp till oss att se till att det förblir så.

"Allas lika värde"?

Allas lika värde. Smaka på orden. Visst låter det fint? Visst känns det, näst intill, som en självklarhet? Visst tycker du, och jag, att alla har samma värde? Naturligtvis är det så att alla människor är lika mycket värda? Parollen allas lika värde används, av oss alla, dagligen och är ett uttryck för allt, men det är samtidigt ett uttryck för ingenting. Om vi synar och analyserar frasen och dess innebörd ser vi att det, allt som oftast, blott är tomma ord. Vi säger dessa ord för att vi ska kunna se oss själva i ögonen och för att vi ska kunna ge oss rätten att känna oss som goda, förstående och omtänksamma människor. För alla vill vi väl vara goda? Alla vill vi väl andra väl? Eller?

imagesBegreppet allas lika värde genomsyrar FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Hur är det egentligen? Efterlever vi, och samhället, denna devis? Svaret på frågan är otvetydigt nej. Jag tänker i denna krönika förklara närmare på vilka punkter jag tycker att vi brister i vår vilja att erkänna alla människors lika värde.

I samhället stöter vi varje dag på företeelser och exempel på att människor inte har samma värde. Vi ser det genom att människor diskrimineras på arbetsmarknaden, på arbetsplatser, i skolan, på banken och på bostadsmarknaden. Detta är exempel på strukturell diskriminering. Vi ser varje dag tecken på att alla människor inte har samma värde. I vår vardag ges ständigt uttryck för att vi brister i vår vilja att erkänna alla människors lika värde. Vi kan se det på fotbollsarenan, på bussen, på jobbet, på gatan eller i affären. Vi ser människor som behandlar andra människor på ett sätt som inte, på något sätt, korrelerar med att vi alla har samma värde. Det kan röra sig om glåpord, att tala nedsättande, att titta snett på, att nonchalera eller, i värsta fall, så kan det uttryckas genom våld. Hatbrott är ett obehagligt, men återkommande, bevis på att människor inte anses ha samma värde.

Det finns massor av orsaker till att vi tycker att människor har lika värde. Det finns minst lika många orsaker till att vi inte tycker det. Faktorer som spelar in i vår uppfattning, eller i vår bedömning, om andra människor är etnicitet, kultur, religion, sexuell läggning, kön, ålder och funktionsnedsättning. Dessa faktorer är exempel på hur vi människor skiljer oss åt. Tyvärr är det så att många av oss har fördomar. Detta i kombination med en uppfattning om att det som är annorlunda, exempelvis ursprung, kultur, religion, homosexualitet eller utvecklingsstörning, gör att vi också tycker att något, eller någon, har ett lägre värde.

205905_700b1-thumb1Det är enkelt, och inte alltid smärtfritt, att ge människor som har uppfattning om andra människor, utifrån nämnda faktorer, påklistrade benämningar som rasist, homofob, sexist eller funkofob. Rasism, homofobi, kulturrasism, sexism och funkofobi är uttryck för åsikter som innebär att vi tullar på devisen om allas lika värde. För mig är det viktigt att poängtera att detta är åsikter. Det är föränderliga åsikter. De är icke beständiga och, på samma gång, inte en del av vår egna person. Jag vill flytta fokus till åsikten eller handlingen, och, samtidigt, flytta fokus från själva människan som diskriminerar, mobbar eller trakasserar. Jag tror på att alla människor har en förmåga att förändra stereotypa uppfattningar om andra människor. För att det ska kunna bli verklighet är det viktigt att samhället, och lagsystemet, eliminerar risken för strukturellt utövande av rasism, homofobi, köns- och åldersdiskriminering eller funkofobi.

Det är viktigt att vi inser att vi alla har ett ansvar att reagera, agera och ifrågasätta när människor ger uttryck för brister i principen om allas lika värde. När vi inte reagerar, agerar och ifrågasätter dessa attityder ger vi samtidigt vårt samtycke till attityderna. Vi godkänner dem. Är det inte svårt att godkänna saker som går stick i stäv med vad du anser om människovärde? Det kan vara bra att ha med sig nästa gång du hör fotbollspappan skrika nedsättande invektiv om någon i barnets motståndarlag, eller när tanten på bussen raljerar över busschauffören med invandrarbakgrund.

Alla människor har lika värde, oavsett allt och inget. Vi måste bara förstå det.

 

Jag har tidigare berört ämnet i några krönikor här på Motargument:

Tillsammans kan vi

Vilka mekanismer styr näthat?

Kristna Värdepartiet

Ett gästinlägg från Politifonen

Kristna Värdepartiet startades den 4 januari 2014. Ett parti som menar att partiet startades för att många väljare med kristna värderingar har kommit att känna sig allt mer politiskt hemlösa i det svenska politiska klimatet.  Partiet bygger alltså på en kristen värdegrund, där den viktigaste politiska utgångspunkten är människovärdet. Utifrån detta menar partiet att det därför är högst naturligt att den politiska plattformen innebär en stark tro på familjens värde och stora betydelse för individ och samhälle.

I partiets principprogram kan vi läsa:

Människovärdesprincipen säger att varje människa är enormt värdefull enbart i kraft av att hon är människa, och att varje människa är lika värdefull som varje annan människa. Detta värde gäller från och med befruktningen och till en naturlig död.

Partiet talar om ”den naturliga familjen” och menar att alla samlevnadsformer inte är likvärdiga. Partiet menar att relationen mellan man och kvinna har avgörande betydelse för både individen och för samhället.

Det är i det intima umgänget mellan en man och en kvinna som barn blir till – barn som både behöver och har rätt till sina båda föräldrar. Vi är övertygade om att det monogama och livslånga äktenskapet bäst motsvarar barnens behov och önskningar. Vi tror också att livslång trohet ligger i vuxnas sanna intresse. Staten ska främja denna typ av livgivande och utvecklande gemenskap genom passande lagstiftning och beskattning.

Real Christians Do Not SinUtifrån partiets tanke om familjens värde motsätter man sig allt statligt stöd till propaganda som riktar sig till ungdomar och som likställer den homosexuella livsstilen med det heterosexuella äktenskapet. Partiet motsätter sig också statligt stöd till en sex- och samlevnadsundervisning som inte betonar äktenskapet och den relationella sidan av samlivet. Partiet säger nej till ”allt statligt stöd till intresseorganisationer (t.ex. RFSU och RFSL) som under förespegling att ge saklig information och fakta riktat till ungdomar, i själva verket driver en agenda att föra fram sina egna värderingar, som strider mot den traditionella kristna synen på sexualitet, trohet och äktenskap, och dessutom ofta mot föräldrarnas värderingar.”
Den 28 februari polisanmäls partiet efter en diskussion kring homosexualitet på Twitter. Här påtalar Kristna värdepartiet att homosexuella relationer inte är lika mycket värda som heterosexuella relationer. Det skrivs att homosexualitet handlar om att utnyttja varandra sexuellt, alltså någon slags antydan om att homosexuell kärlek är någon form av våldtäkt. Vidare menar man att samkönade relationer inte handlar om kärlek. Det är alltså ett politiskt parti som officiellt uttalar mycket kränkande åsikter om en hel befolkningsgrupp.

Election MG 3455Kristna Värdepartiet är ett parti som får vara med i riksdagsvalet hösten 2014. De samlade in 1.800 namnunderskrifter – 300 fler än de 1.500 som behövs för att ställa upp i riksdagsvalet. De utmanar Kristdemokraterna, och vill också ta röster från Sverigedemokraterna.

Partiet vill minska statens inflytande vad gäller allt – utom människors sexualliv. De menar att det inte är en rättighet att omdefiniera äktenskapet och säga att det är vad som helst. Mats Selander, en av talespersonerna för partiet, menar att ”Man kan liksom inte ta vilket ord som helst och klistra på vad som helst, och säga att ”jag har rätten att bli respekterad och accepterad i mina nydefinitioner”. Absolut inte. Om någon säger så här: ”jag ser mig själv som en kanin, och jag har rätten att göra det juridiskt”. Det har du inte alls. Du har inte alls rätten att definiera dig själv som en kanin. Och på samma sätt menar vi faktiskt att äktenskapet inte kan omdefinieras, för äktenskapet är per definition en relation mellan en man och en kvinna.”.

Vi ser ett politiskt parti som agerar moralister, vilka har för avsikt att hålla i taktpinnen.

Religionssociologen Meredith McGuire menar i sin bok Religion: The social context att religioners relation till sexualitet präglas av att sexualitet är något som har med kaosmakter att göra, något som hotar ordningen och det stabila. Därför görs det religiösa försök att kontrollera människors sexualitet. Hösten 2009 fattade Svenska kyrkans kyrkomöte ett historiskt beslut när man gjorde det möjligt för personer av samma kön att ingå äktenskap genom kyrklig vigsel. Svenska kyrkan menar att de ”vill stödja och välsigna trofasta relationer, både vad gäller par med samma kön och par med olika kön.” Svenska kyrkan påpekar därmed att de tar avstånd från moralism vad det gäller människors sexualitet.

Homosexualitet som begrepp uppkom i slutet av 1800-talet. Idéhistorikern Maja Larsson påpekar i boken Den moraliska kroppen att införandet av begreppet ”homosexualitet” även innebar föreställningar om ”heterosexualitet”. Utan homosexualitet – ingen heterosexualitet. Det ”normala” ställdes mot det ”onormala”. I individernas arbete med att identifiera sig själva sexuellt tycktes det finnas ett behov av att poängtera det som var avvikande. Detta är något som vi idag åter kan se i Kristna Värdepartiets principprogram. Partiet understryker vad som är normalt och vad som är onormalt, vilken sexualitet som har ett värde, vilken kärlek som är på riktigt. Enligt deras moral, enligt sig själva som tolkningsföreträdare.

Kristna Värdepartiet verkar helt ha glömt WHO:s definition av sexualitet:

Sexuality is a central aspect of being human throughout life encompasses sex, gender identities and roles, sexual orientation, eroticism, pleasure, intimacy and reproduction. Sexuality is experienced and expressed in thoughts, fantasies, desires, beliefs, attitudes, values, behaviours, practices, roles and relationships. While sexuality can include all of these dimensions, not all of them are always experienced or expressed. Sexuality is influenced by the interaction of biological, psychological, social, economic, political, cultural, legal, historical, religious and spiritual factors. (WHO, 2006)

Vidare poängterar WHO människans sexuella rättigheter:

The application of existing human rights to sexuality and sexual health constitute sexual rights. Sexual rights protect all people’s rights to fulfil and express their sexuality and enjoy sexual health, with due regard for the rights of others and within a framework of protection against discrimination.  (WHO, 2006, uppdaterad 2010)

Det Kristna Värdepartiet offrar människovärdesprincipen. De ruckar på tanken om att människovärdet innebär att vi alla är bärare av ett unikt och absolut människovärde. Kristna Värdepartiet frångår människovärdesprincipen och dess tanke att varje människa ska behandlas med respekt, att varje människa har mänskliga rättigheter. Etik handlar om människan, hennes natur och värde. Här kan Kristna Värdepartiet mena att de håller sig till en ”kristen etik”, men, enligt den kristna etiken är vi alla lika inför Gud. Det är alltså Guds, inte Kristna Värdepartiets, dom som gäller. Bibeln påtalar att den som är fri från synd kastar den första stenen. Där borde Kristna Värdepartiet hitta sitt etiska förhållningssätt. Där borde de inse att de ska sluta kasta stenar. Stenar som de inte har rätt att kasta. Inte ens enligt sin egen tro.

//Jeni Al – Politifonen

Terminologi – homofobi/heterosexism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på kommunism. Vi fortsätter med heterosexism, något som ofta benämns som ”homofobi”.

Enligt Nationalencyklopedin är homofobi följande:

homofobi´, personlig, irrationell rädsla för homosexualitet, homosexuella människor eller egna homosexuella impulser.

umo.se kan man läsa följande om homofobi:

Homofobi innebär att tycka illa om homosexuella och att homosexuella är mindre värda än heterosexuella. Själva ordet homofobi kom till ungefär samtidigt som homosexualitet slutade att ses som en sjukdom av många. Det var ett sätt att visa att det inte var homosexuella som var sjuka utan att det var de som tyckte illa om homosexuella som hade problem, som var rädda, okunniga och fördomsfulla.

Kiss-In — gay kiss action

Homo- och bisexualitet har alltid funnits, finns nu och kommer alltid att finnas. Det är tydligt att synen på homosexuella skiljer sig mycket beroende på var man befinner sig. I vissa länder är homosexualitet fortfarande förbjudet, medan det i andra länder är tillåtet för samkönade par att gifta sig och skaffa barn.

Den allmänna uppfattningen i de flesta länder har inte kommit lika långt som till exempel i Sverige. Tanken på tvåsamhet i form av kvinna och man är fortfarande starka. Lagstiftningen angående homosexualitet har långsamt förändrats i många länder. Men i andra länder är lagstiftningen fortsatt oförlåtande. Många människor, framför allt i de länder där homosexualitet är straffbart, men även i Sverige, vågar inte komma ut med sin sexualitet i rädsla att bli dömda, antingen rättsligt eller moraliskt av familj, vänner och samhälle.

Det är olyckligt att politiken fortfarande har så stort inflytande på människovärde och människosyn. I 76 av världens 203 länder är homosexualitet straffbart. I Iran, Mauretanien, Saudiarabien, Sudan, Jemen och delar av Somalia och Nigeria är homosexualitet belagt med dödsstraff. Den generella tendensen är att homosexualitet legaliseras i allt fler länder, men det finns undantag. Vissa länder, exempelvis Indien, Ryssland och nu senast Uganda har infört nya antigaylagar.

Heterosexism är heterosexuellas diskriminering och fördomar gentemot homosexuella. Genom alla år har homo- och bisexuella stämplats som omoraliska, kriminella och sjuka. Den politiska gayrörelsen startade på 1960-talet och 1973 beslöt The American Psychiatric Association, att homosexualitet inte längre skulle ses som en sjukdom. Fördomarna och diskrimineringen har trots detta fortsatt, och än idag finns tydliga uttryck för heterosexism i samhället.

Homofober har en inneboende rädsla och avsky gentemot homo- och bisexuella och deras livsstil. Heterosexismen är en ideologi som förnekar, stigmatiserar och fördömer allt homosexuellt beteende, all homosexuell identitet och alla homosexuella förhållanden. Den betonar parallellerna mellan antigay-uppfattning och andra former av fördomar, såsom rasism och sexism. Detta synsätt styr till stora delar hur traditioner och livsstil i samhället ser ut, i vissa länder är det mer uppenbart än i andra.

Ofta kan inte homosexuella synas och ta den plats i samhället som alla människor har rätt till. När de ändå gör det blir de ofta attackerade av krafter som inte anser att homo- och bisexuella har samma värde, samma plats i samhället och samma rättigheter som de själva har. Många människor ger sig själva mandat att bestämma vem andra ska älska eller inte älska, eller vem man väljer att ha sex eller inte ha sex med. Att slänga sig med uttryck som ”jag bryr mig inte om vad de gör i sängen, men berätta det inte för mig” eller ”jag har inget emot homosexuella så länge jag slipper se det” är tydliga tecken på homofobi.

Framför allt hatbrott, men i viss utsträckning också diskrimineringen, som homo-, bi- och transsexuella utsätts för är omfattande. I Sverige är det inte lika omfattande som i mindre toleranta länder. Enligt Brottsförebyggande rådet, BRÅ, är homo-, bi- och transsexuella den grupp, näst etnicitet och religiös tillhörighet, som utsätts för flest hatbrott i Sverige. Vad beträffar diskriminering är homo-, bi- och transsexuella inte lika drabbade som en del andra grupper. Attityderna gentemot homosexuella är däremot, bland många av oss, inte människovärdig.

Man kan göra ett tankeexperiment för att se hur attityden, och diskrimineringen, påverkar individer. Ponera att det är heterosexualitet som är den avvikande och abnorma sexualiteten. Hur skulle heterosexisterna uppleva sin situation då? Heterosexister har en vision om att samhället ska bibehålla den heterosexuella normen, så som den har sett ut förr. De ger sig själva mandat att förtrycka homo- och bisexuella.

Samhällsnormen gör att det är svårt för många att komma ut med sin sexualitet. Det är viktigt att vi gemensamt ser till att öka toleransen i samhället, annars kommer attityderna kvarstå och vi får ett samhälle där folk fortsätter att diskriminera, begå brott mot, mobba, trakassera och ha ovärdiga attityder gentemot homo- och bisexuella. Hatbrott mot HBT-personer är i ökande i Europa. Inte sällan är de som begår dessa brott aktiva i rasistiska rörelser eller organisationer. I de allra flesta länder har HBT-personer inte samma fri- och rättigheter som den resterande befolkningen.

Family Equality

Att vara heteronormativ är inte detsamma som att vara homofob. Att vara heteronormativ innebär att man, oftast omedvetet, anammar de föreställningar som anses gängse i samhället, utan att för den skull vara homofobisk i sin åsikt. För att undvika att hamna i heteronormen är det viktigt att vara uppmärksam och mottaglig för att samhället inte är som den gängse uppfattningen.

Exempelvis utgår många ifrån att ett barn har en mamma och en pappa, man utgår ifrån att en pojke har en flickvän och att en flicka har en pojkvän. Att istället tala om att ett barn har föräldrar, eller så kan man undra om en pojke eller flicka är tillsammans med någon eller har ett förhållande. Heteronormen skapar problem. Det kan handla om att ett barn, som har homosexuella föräldrar, känner sig annorlunda eftersom de inte känner igen sig själva utifrån heteronormen i samhället.

Juridiskt ställer heteronormen också till det för homosexuella par. Rätten till samkönad adoption är inte utbredd. I Sverige har den rätten funnits sedan 2002, men rätten finns idag endast i en handfull länder i världen. Yrkesvalen i Sverige är mycket avhängiga heteronormen. Män väljer inte lika ofta traditionella ”kvinnoyrken”, exempelvis sjuk- och undersköterska, och kvinnor väljer inte lika ofta traditionella ”mansyrken”, till exempel inom teknik. Heteronormen medför att många homo- och bisexuella inte kan leva som de önskar. Risken för diskriminering är ständigt närvarande och normen gör man allt som oftast blir nödd att förklara sig och sin livsstil. Det är inte särskilt svårt att släppa på heteronormen, trots det är det många av oss som inte klarar av att göra det. Mer om homofobi och heteronormativitet kan läsas här.

Sexuella fördomar har tre grundläggande kännetecken. I första hand är det en attityd, det vill säga en subjektiv utvärdering, och ett subjektivt bedömande, av människor. För det andra är fokus inriktat på en specifik sexuell grupp och för det tredje är sexuella fördomar negativa, fientliga och präglade av avsky. Olika heterosexisters och homofobers uppfattning om homo- och bisexuella, deras kultur, deras livsstil och deras sexuella beteende är i mångt och mycket likadan, medan graden av behovet att uttrycka sin övertygelse kan skilja sig mycket från individ till individ. Många uttrycker sina åsikter mer eller mindre högljutt, men ännu fler väljer att förbli tysta.

Heterosexister anser att heterosexualiteten är mer åtråvärd än, och står över, homosexualiteten. Uppfattningen hos de allra flesta av oss är att alla omkring oss är heterosexuella, tills dess vi hör talas om något annat. Vi frågar alltid om flickors pojkvänner och om pojkars flickvänner. Det finns också uppfattningar om att homosexuella vill, och önskar, få särbehandling på grund av sexualiteten. Många anser att homo-, bi- och transsexualitet är en sjukdom som ska, och kan, botas. Det finns fördomar som går ut på att man är i tron att bisexuella inte är monogama, det vill säga att de har sexuella relationer med män och kvinnor samtidigt, att lesbiska kvinnor hatar män, att homosexuella vill bli heterosexuella.

Yttermera fördomar bland heterosexister kan vara att man inbillar sig att homosexualitet är konsekvenserna av dåliga heterosexuella erfarenheter. En del heterosexister är av uppfattningen att de åtnjuter vissa privilegier som homo-, bi- eller transsexuella inte gör. Det kan röra sig om rätten att hålla sin partner i handen, att ha rätten att tala öppet om sin heterosexuella relation eller att manifestera sin heterosexuella kärlek offentligt, något homo- och bisexuella inte ”ska” göra. Det är den generella uppfattningen, tillsammans med fördomarna, hatet och okunskapen som skrämmer, och gör världen kallare än den förtjänar att vara. Liksom rasister, nazister eller fascister, har heterosexisterna uppfattningen att inte alla människor har lika värde.

Den påstådda abnormaliteten är i detta fall den sexuella läggningen. Samhället är till allra största del heterosexuellt uppbyggd. Heterosexismen är avhängig den omgivning, den norm och den tradition man råkat växa upp i. Om ett samhälle eller en familj har som norm och tradition att ett par ska bestå av en kvinna och en man, är det ganska troligt att man själv, medvetet eller omedvetet, anammar samma uppfattning. Därför är det viktigt att upplysa, ifrågasätta och informera. Tyvärr är det så att det kommer alltid att finnas människor som tycker att de är mer värda än andra människor. Anledningen till att de tycker så må vara sekundär.

Protest against a constitutional amendment banning same sex marriage

Heterosexismen finns överallt omkring oss. Den är bara mer eller mindre synlig. Ibland ser vi den, ibland ligger den och gnager utan att vi är medvetna om den. I Sverige och övriga världen görs hela tiden framsteg som gynnar homo-, bi- och transsexuella. Tyvärr finns det fortfarande alltför många i vårt samhälle som inte tolererar och accepterar att det är en person, inte ett kön, vi förälskar oss i. Massor av människor anser fortfarande att homosexualitet är en sjukdom, att det är skamligt, mot alla naturlagar och ett hot mot människan fortlevande. Alla dessa åsikter kan inte vara mer felaktiga. Vad vi kan bidra med är att se utanför den heteronormativa boxen som vi alla föreställer oss är verkligheten och på så sätt kan vi förstå och acceptera att det inte finns några normer, lagar eller regler som ska styra över vem man väljer, eller inte väljer, att förälska sig i. Kärlek är det finaste och viktigaste vi har, alla har rätt till kärlek. Vi kan inte stänga ute människor från den rätten på grund av en förkastlig människosyn.

 

I samband med OS i Sotji 2014 skrev jag Brännpunkt: OS.

På Motargument har vi tidigare berört ämnet:

Homofobipartiet Sverigedemokraterna.

Är homofobi lika allvarligt som rasism?

Brännpunkt: OS

Heterosexismen är ett brinnande aktuellt ämne. I detta nu pågår vinter-OS i Sotji, Ryssland, ett land som anses ytterst tvivelaktigt i sin tolkning av FN:s mänskliga rättigheter. Landet har i juni 2013 stiftat antigay-lagar, det vill säga att det är brottsligt att rikta homosexuell propaganda mot minderåriga. Det har förts många diskussioner kring hur man ska hantera den rådande situationen, då 2014 års vinter-OS har tilldelats Ryssland. Är det rätt att bojkotta Olympiska Spelen på grund av politik? Ja, kanske. Väldigt många gay-aktivister i framför allt västvärlden har tyckt att det skulle varit riktigt att bojkotta OS i Sotji, med anledning av att den generella policyn är att förbjuda homosexuell manifestation eller propaganda, under de pågående spelen. I grund och botten handlar det om de mänskliga rättigheterna. Bojkott av Olympiska Spelen, på grund av politiska orsaker, har gjorts flertalet gånger i historien.

Homo- och bisexualitet har alltid funnits, finns nu och kommer alltid att finnas. Det är tydligt att synen på homosexuella skiljer sig mycket beroende på var man befinner sig. I vissa länder är homosexualitet fortfarande

The Kiss
 / Foter / CC BY-NC-SA

förbjudet, medan det i andra länder är tillåtet för samkönade par att gifta sig och skaffa barn. Ryssland befinner sig någonstans i mitten på den här skalan. Den allmänna uppfattningen i landet har inte kommit lika långt som till exempel i Sverige. Tanken på tvåsamhet i form av kvinna och man är fortfarande starkare i Ryssland. Lagstiftningen angående homosexualitet har långsamt förändrats i många länder. Men i andra länder är lagstiftningen fortsatt oförlåtande. Många människor, framför allt i de länder där homosexualitet är straffbart, men även i Sverige, vågar inte komma ut med sin sexualitet i rädsla att bli dömda, antingen rättsligt eller moraliskt av familj, vänner och samhälle. Det är olyckligt att politiken fortfarande har så stort inflytande på människovärde och människosyn.

Heterosexism är heterosexuellas diskriminering och fördomar gentemot homosexuella. Genom alla år har homo- och bisexuella stämplats som omoraliska, kriminella och sjuka. Den politiska gayrörelsen startade på 1960-talet och 1973 beslöt The American Psychiatric Association, att homosexualitet inte längre skulle ses som en sjukdom. Fördomarna och diskrimineringen har trots detta fortsatt, och än idag finns tydliga uttryck för heterosexism i samhället. Homofober har en inneboende rädsla och avsky gentemot homo- och bisexuella och deras livsstil. Heterosexismen är en ideologi som förnekar, stigmatiserar och fördömer allt homosexuellt beteende, all homosexuell identitet och alla homosexuella förhållanden. Den betonar parallellerna mellan antigay-uppfattning och andra former av fördomar, såsom rasism och sexism. Detta synsätt styr till stora delar hur traditioner och livsstil i samhället ser ut, i vissa länder är det mer uppenbart än i andra. Ofta kan inte homosexuella synas och ta den plats i samhället som alla människor har rätt till. När de ändå gör det blir de ofta attackerade av krafter som inte anser att homo- och bisexuella har samma värde, samma plats i samhället och samma rättigheter som de själva har. Många människor ger sig själva mandat att bestämma vem andra ska älska eller inte älska, eller vem man väljer att ha sex eller inte ha sex med.Lovechi 2014

Sexuella fördomar har tre grundläggande kännetecken. I första hand är det en attityd, det vill säga en subjektiv utvärdering, och ett subjektivt bedömande, av människor. För det andra är fokus inriktat på en specifik sexuell grupp och för det tredje är sexuella fördomar negativa, fientliga och präglade av avsky. Olika heterosexisters och homofobers uppfattning om homo- och bisexuella, deras kultur, deras livsstil och deras sexuella beteende är i mångt och mycket likadan, medan graden av behovet att uttrycka sin övertygelse kan skilja sig mycket från individ till individ. Många uttrycker sina åsikter mer eller mindre högljutt, men ännu fler väljer att förbli tysta. Heterosexister anser att heterosexualiteten är mer åtråvärd än, och står över, homosexualiteten. Uppfattningen hos de allra flesta av oss är att alla omkring oss är heterosexuella, tills dess vi hör talas om något annat. Vi frågar alltid om flickors pojkvänner och om pojkars flickvänner. Men det är den generella uppfattningen, tillsammans med fördomarna, hatet och okunskapen som skrämmer, och gör världen kallare än den förtjänar att vara. Liksom rasister, nazister eller fascister, har heterosexisterna uppfattningen att inte alla människor har lika värde. Den påstådda abnormaliteten är i detta fall den sexuella läggningen. Samhället är till allra största del heterosexuellt uppbyggd. Heterosexismen är avhängig den omgivning, den norm och den tradition man råkat växa upp i. Om ett samhälle eller en familj har som norm och tradition att ett par ska bestå av en kvinna och en man, är det ganska troligt att man själv, medvetet eller omedvetet, anammar samma uppfattning. Därför är det viktigt att upplysa, ifrågasätta och informera. Tyvärr är det så att det kommer alltid att finnas människor som tycker att de är mer värda än andra människor. Anledningen till att de tycker så må vara sekundär.

!cid_7D67433D-07EF-438A-9ACE-3310816FFB67

 

Med facit i hand skulle kanske en bojkott av de olympiska vinterspelen i Sotji ha varit det rätta. Hade det ändrat Rysslands lagstiftning och förhållningssätt i frågan om ALLA människors rättigheter och ALLA människors lika värde? Knappast. Diskussionen och uppmärksamheten har däremot nått oanad dignitet, vilket får ses som något positivt i strävan efter en bättre värld.  De människor som tidigare haft en sval inställning till homo- och bisexuella har förhoppningsvis fått nya glasögon, och förutsättningar för en omvärdering. Det handlar i det stora hela om synen på de mänskliga rättigheterna och om allas vår människosyn. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter gäller alla som skrivit under avtalet. Människosynen är däremot inget som går att lagstifta om, den är något vi själva har ansvar för.

 

 

 

Ryska nationalsången – för alla: http://www.liveandletlove.se/ 

Källor:

http://svenska.yle.fi/artikel/2014/01/15/om-bojkott-av-de-olympiska-spelen

http://psychology.ucdavis.edu/faculty_sites/rainbow/html/prej_defn.html

http://www.learningace.com/doc/1083921/5bacf977a99429e105301f4b643075ef/heterosexism-fact-sheet

 

Homofobipartiet Sverigedemokraterna

Gästinlägg från Slutpixlat

Ja, Sverigedemokrater är inte bara främlingsfientliga, rasistiska och islamofoba de är dessutom starkt homofoba också. Vilket man genom olika SD-politikers homofoba uttalanden ständigt blir påmind om.

Kiss-In (37) - 17May08, Paris (France)
°]° / Foter.com / CC BY-NC-ND

Att partiledare Jimmie Åkesson i utkastet till sin alldeles egen ‘Mein Kampf’; Satis Polito — skrev att Pridefestivalen består av smaklösa figurer och att Jonas Gardell sysslar med billig böghumor så har han naturligtvis aldrig reflekterat över det faktum att det just är i Sverigedemokraterna som de mest smaklösa figurerna befinner sig och att det är SD som står för billig rasist”humor”.

Genom åtskilliga mycket smaklösa uttalanden av just Sverigedemokratiska politiker om homosexuella genom åren så är det ju mer än väl bevisat var SD står i HBTQ-frågor. Bögskräcken hos SD är uppenbarligen stor. De är ju rädda för i princip allt som faller utanför den av dem själva uppställda normen av vad som är att anses som normalt i ett samhälle.

Och i det perspektivet så är det då inte förvånande att Åkesson ogillar Jonas Gardell:

Det betyder inte heller att jag uppskattar Jonas Gardells billiga böghumor. Tvärtom, hade jag varit homosexuell hade jag förmodligen aldrig tillåtit en sådan typ agera självutnämnd representant för mig. Snarare hade han och det han representerar hållit mig kvar i den berömda garderoben livet ut.

Uppenbart nu är att Åkesson, oavsett om Jonas Gardell varit homosexuell eller inte, aldrig skulle kunna ta till sig Gardells humor. För den är nämligen alldeles för intelligent och raffinerad för att Åkesson någonsin skulle kunna begripa sig på den.

Det hade nog varit bäst för alla om Åkesson aldrig hade klivit ut ur sin egen garderob. Ni vet den som är sprängfylld av främlingsfientlighet, rasism, islamofobi och homofobi. För de ”normerna” kan vi vara förutan.

Dock lite fegt av Åkesson att han inte tog med sina åsikter om Pridefestivalen och Gardell i sin bok. Du har ju inget att skämmas över Åkesson. Du kan ju åtminstone komma ut ur garderoben och visa vilken stor homofob du egentligen är. Sluta hyckla. För dina partikollegor hycklar då verkligen inte när de uttalar sig om homosexuella:

Vad är det som säger att den s k normaliseringen slutar med att bi- homo- och transpersoner skall normaliseras? Varför inte personer som begår tidelag (sex med djur) eller pedofili? Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala.

/Björn Söder, partisekreterare, skrev om Pridefestivalen 2007.

Den aidsdoftande Shamefestivalen.

/Tommy Hansson, tidigare chefredaktör för partitidningen SD-Kuriren, blogg om Pride 2009.

Avloppssex.

/Willy Christiansson, då SD-ordförande i Härryda, om homosexualitet,

ur intervju i tidningen Expo 2012. Christiansson är inte längre kvar i partiet.

Perversa tillställningar hyllas av etablissemanget som om de vore vilka nöjestillställningar som helst. Perversa och onaturliga läggningar lyfts fram av massmedierna och politikerna som normaliteter och de nästan slåss om att vara den som skriker högst till försvar av dessa sjukliga jippon.

/Björn Söder, partisekreterare, i en kommentar i anslutning till Pride 2003.

Mycket märkliga uttalanden från ledande SD-politiker som faktiskt går stick i stäv med vad SD skrev i sitt partiprogram om HBTQ-frågor: 

”Ingen människa väljer sin sexuella läggning. Trakasserier och diskriminering mot människor p.g.a. deras sexuella läggning är oacceptabelt och skall rättsligt beivras. Vidare anser Sverigedemokraterna att människors sexuella preferenser primärt är en privat fråga och ingenting partiet fäster någon vikt vid.

Gästinlägg från Slutpixlat

Är homofobi lika allvarligt som rasism?

Är homofobi lika allvarligt som rasism? De flesta skulle kanske svara nej på denna fråga. Men, om vi tittar på hela världen? Majoriteten av världens människor har olika fördomar mot homosexuella. Vissa menar att homofobi är LIKA skadligt som rasism, ja, till och med skadligare.

Kiss In (26) - 14Feb10, Paris (France)
°]° / Foter / CC BY-NC-ND

Frågan är högaktuell i samband med debatten om politikern Elisabeth Svantesson och församlingen Kristet Center i Örebro. Svantesson har inte uttalat sig homofobiskt, så vitt man vet. Vad betyder det då att hon är med i en församling som anser att homosexualitet är synd?

För de flesta på denna planeten betyder det inte ett smack eller så applåderar man det, klappar Kristet Center på axeln och säger ”BRA SAGT!!!”

Men det börjar växa fram en bredare förståelse för att homosexuella har exakt samma rättigheter, där går vi i Sverige i förgrunden.

Rasism och homofobi är inte samma sak men får samma konsekvenser. Barn blir mobbade, folk blir diskriminerade, folk dras över en kam, liv förstörs, lögner och hat sprids och samhället klyvs. Politiskt motiverade homofober i många länder fängslar, mördar och torterar människor bara för deras sexuella preferenser. Homosexuella förbjuds vara föräldrar och dödas ibland om de försöker, deras barn utsätts för livslångt lidande. Jag själv anser att vi har kommit så långt i Sverige att vi faktiskt kan börja ställa krav på de som är homofober. Och vi kan faktiskt kräva en viss nolltolerans mot det.

Så hur beter vi oss då med de religioner och organisationer som anser att homosexualitet är ”skadligt”?

Mitt enkla svar är: Bemöt de som anser att homosexualitet är skadligt och anser att homosexuella är ett hot, på liknande vis som du skulle bemöta de som anser att judendom eller islam är skadligt och att det är hotfullt att vara jude eller muslim.

Olika människor reagerar givetvis olika på rasism och homofobi. Några reagerar skarpt mot det, andra uttalar sig partitaktiskt innan de fördömer något – medan andra blir rasande varje gång de stöter på rasism och homofobi.

Men många är livrädda för homofobi. De är lika rädda för det som många muslimer är för muslimhat och judar för judehat. Ibland måste man ta till liknelser för att försöka få folk att förstå.

Därför har jag googlat på Ulf Ekman och homosexualitet, tog första bästa artikel och bytte ut orden ‘homosexualitet’ mot ‘judendom’ och ‘svenska kyrkan’ mot ‘samhället’. Det görs i det citerade exemplet som följer här nedan.

Detta kan anses vara viktigt, för Ekman är pro-Israel vilket gör att väldigt många som är pro Israel gärna talar väl om Livets Ord, Ulf Ekman och om Svantessons Kristet Center i Örebro. Skulle dessa personer även ha talat lika väl om dem om de pratat om judar som de pratar om homosexuella?

Sen ber jag dig rannsaka din själ (för att använda ett kristet uttryck). Är det ok, med homofobi, eller är det lika illa som rasism?

Existens om judendomen

TV-programmet ”Existens” hade ett hårt vinklat program om judendomen häromdagen. Ifall du missade det så kan du se det här. Det är ju inte direkt några nyheter med innehållet i detta program. Det handlade om samhällets inställning till och hantering av problematiken. Det var ett enda långt inlägg för att judar skall få gifta sig och att samhället skall välsigna detta och kalla det för äktenskap. Alltså, man vill använda samma ord som används för heterosexuella äktenskap. Annars är det diskriminering enligt juden Lars Gårdfeldt…

Programmet hade en del bisarra inslag i typisk ”Existens” -stil. Under det att bibelordet i GT från 3 Mos 20:13 visas, där Gud uttryckligen förbjuder judendom, visas också bilder från någon gammal film där någon står framför en avgudabild och ett altare. En man trycker in en annan man i en eld och han brinner upp. Associationerna är rätt uppenbara. Dåligt, osakligt och osmakligt. Det är så propagandistiskt att det blir pinsamt.

Den bild man vill visa upp av kristna som inte tror som ”Existens” är rätt uppenbar. Dessa framställs som hatiska, redo att döda judar och bränna upp dem i eld. Beskrivningen kan knappast med all välvilja i världen kallas saklig men det var nog inte heller meningen. Tvärtom är den osaklig med besked och är väl istället, minst sagt, snudd på förtal.

Kristna bygger inte primärt sin moral på detta ord ur 3:e Mosebok. Inte heller läser vi GT som om det skulle följas bokstavligt idag. Den som är lite insatt i teologi, och jag tror att programledaren i ”Existens” har läst åtminstone några sådana kurser, vet att GT:s föreskrifter i ceremoniallagen om offer, seder och bruk m.m. inte tillämpas bokstavligt i den nytestamentliga församlingen. Däremot fortsätter morallagen, 10 Guds bud att gälla. Dessa bud sammanfattas i det nya bud som Jesus ger, kärlekssbudet. Detta kärleksbud utgår ifrån Biblens syn på Guds kärlek, inte en sekulariserad modern variant. I detta sammanhang är det som NT av omsorg om oss människor, varnar för judendom och kallar det för synd, Rom. 1:27, 1 Kor.6:9, 1 Tim. 1:10.

Att i vår tid våga kalla judendom för synd, tillsammans med otukt, pornografi, mord, stöld, vrede, lögn etc åstadkommer ju ofta ett ramaskri både utanför och innanför de kristna leden. Här är det ju viktigt att visa att Gud är barmhärtig och god. När han tar itu med synden älskar han ändå syndaren. Men när kristna inte vill vara lagiska eller moraliserande böjer de sig ofta för den sekulariserade tidsandan. Resultatet blir att man legitimerar synden. Det mår ingen bättre av.

Att som Gårdfelt i Existens ”dissa” delar av Bibeln och av Pauli undervisning för att den inte passar hans agenda gör ju att man måste fråga sig hur mycket av trosinnehållet han egentligen vill hålla kvar vid. I samma anda som K.G. Hammar vill han kasta en hel del av Bibelns innehåll på ”historiens skräphög” för att kunna hålla fast vid sin livsstil. I ett modernt samhälle har han naturligtvis friheten att leva som han vill. Däremot har han, och andra, knappast friheten att mer eller mindre skriva om Bibeln och ändra på den klassiska tron när den inte passar dem personligen.

Ur kommentarsfältet under artikeln:

Judendom har hela tiden varit och är för mig och säkert de flesta i Sverige någonting onaturligt… Vi måste förstå att Gud har skapat oss människor och att kärleken kommer från Gud. Därför måste vi rätta oss efter vad Guds ord säger. Detta är sanningen: Läs Rom 1:26

Det är givetvis helt rätt att vilja avkräva förtydligande svar från en person som umgås i kretsar som är antisemiter eller homofober. Debatten om Omar Mustafa tidigare i år handlade inte om vad Mustafa själv anser utan om organisationer han leder och är med i. På samma sätt har moderaten Waberi kritiserats. Det är helt rätt. Och på samma grunder kan man be att Svantesson tar avstånd från homofobi i organisationer hon är med i.

Det spelar ingen roll om en person är med i en muslimsk eller katolsk eller kristen grupp. Om den gruppen predikar judehat eller homofobi har jag all rätt att kräva att politiska partier reagerar mot detta. Ett minimum är att partierna begär klara avståndstaganden mot eventuell homofobi eller antisemitism eller islamofobi som den gruppen sprider, om de sprider det. Om detta innebär att politikern tvingas ta avstånd från mycket av det som påven, sin moské eller sin församling i Örebro säger och kanske riskerar att bryta med mycket av sin religiösa bakgrund, så spelar det ingen roll. Det är bara något som individer bör göra i ett civiliserat samhälle! Lika lite som religion ska tillåtas vara en ursäkt för rasism ska det tillåtas vara en ursäkt för homofobi!

Att ens Svantesson kunnat bli riksdagsman för M utan att kravet på avståndstagande ställts är ganska oerhört, anser jag. Och pratar vi om en som dessutom ska bli minister. Då vill jag veta  vad denne anser om sin församlings eventuella homofobi och om Livets Ord och Ulf Ekmans homofobi.